Dödssjuksköterskan

I juni 2016 dömdes den danska sjuksköterskan Christina till livstidsdom i tingsrätten för tre mord och ett mordförsök på sina patienter. Hon fråntogs sin behörighet som sjuksköterska. Rätten i Nykøbing fann det bevisat att sjuksköterskan i kraft av sitt yrke hade gett patienterna dödliga doser av morfin och stesolid.

Christina och Pernille i den danske netflix serien Sygeplejersken

När jag läste hur journalister citerade statistik på antalet dödsfall det år sjuksköterskan arbetade på akutavdelningen i Nyköping Falster och sedan jämförde med antalet dödsfall året efter så ryste jag. Vi i vårdpersonalen litar på och hjälper varandra. Speciellt på en akutmottagning, där klimatet stundtals kan vara hårt. Som en krigszon. Det är säkert därför den är så populär som skådeplats för drama. På tv är det allt från Cityakuten till House och Grey’s anatomy och i litteraturen har läkarromanen blivit en egen genre, låt vara att det där kanske handlar mer om romantik än livet och döden på slagfältet.  

I akutsalen ställs allt på sin spets. Insatserna är inte sällan extrema: kommer den här personen att leva vidare eller inte? Det samma gäller i kriminalromanen: en deckare innehåller ofta ett mord och en gärningsperson. För att en gärningsperson ska agera logiskt i historien behöver vi känna till personens bakgrund och motiv. En persons inneboende ondska – om det nu existerar något sådant i verkligheten – är sällan ett spännande motiv. När Ralph och jag skriver lägger vi ned mycket på att skapa bakgrunden, allt det som inte kommer med i själva boken, allt det som leder fram till händelserna i den. Det är det som skapar psykologin bakom ett brott.

Nu är sjuksköterskan Christina inte en karaktär utan en verklig människa som arbetade på ett provinssjukhus samtidigt som jag var nyutbildad läkare på ett annat sjukhus. Vad gjorde henne annorlunda än mina kollegor? Vad var bakgrunden till hennes brott? Vad ledde fram till berättelsen om hennes handlingar. I det här specifika fallet är svaret ganska klart; av den rättsmedicinska undersökningen framgick att Christina led av histrionisk personlighetsstörning.      

För att diagnosen ska ställas krävs problem med kognition (det vill säga hur man tar in verkligheten), humörsvängningar, impuls- och behovskontroll, medmänsklighet och hanteringen av relationer och sociala situationer. Personens problem behöver också visa sig i en rad olika situationer. Problemen börjar ofta i unga år och är långvariga.

Sjuksköterskan Christina betedde sig annorlunda än sina kollegor. Just nu går på Netflix en serie om henne och hennes brott som på danska heter Sygeplejersken.  I den följer vi Pernille, den sjuksköterska som valde att ringa polisen och anmäla Christina. I serien syns en scen där hon sitter gränsle över en död person och ger hjärtmassage. Normen är att vid hjärtstopp sker kompressioner mot bröstkorgen av en person som står bredvid sängen, inte sittande i sängen. Normen är också att en sjuksköterska hjälper sina patienter, inte förgiftar dem för att få göra hjärtkompressioner. Så är också normbrytande en del av symptomen på histrionisk personlighetsstörning.  

När domen blev offentligt så läste jag om historien både i Facebook-inlägg och i etablerade tidningar. Jag fascinerades av hur länge Christinas kollegor gått och misstänkt henne men inte agerat. Pernille var en nyutbildad, nyinflyttad sjuksköterska som var den första som högt uttalade misstanken och kontaktade först sjukhusledningen och sedan polisen. Psykologin i relationerna mellan vårdpersonalen lyfts och gestaltas fantastiskt i Netflix-serien.

Efter domen i byretten, som tingsrätten heter i Danmark, överklagade sjuksköterskan till Højesteret, motsvarande Högsta domstolen, och begärde att bli frikänd. I maj 2017 frikändes hon av en enig jury för de tre morden och befanns i stället skyldig till mordförsök på alla fyra patienterna.  På grund av detta ändrade domstolen Christinas straff från livstid till tolv års fängelse.  Anledningen till förändringen av brottsrubriceringen var främst en rättsmedicinsk och bevisteknisk detalj: den tekniska bevisningen var inte tillräckligt stark. Rättsläkaren gav en bedömning av de medicinska uppgifterna och kom fram till att det inte gick att med tillräcklig säkerhet säga om den olagliga injektionen av morfin och stesolid var den direkta dödsorsaken, eller om patienternas redan dåliga hälsa också spelat in. Christina blev också dömd skyldig till att ha gett sin sjuåriga dotter starka receptbelagda sömntabletter som är farliga för barn.

I serien framställs Christina som en person som gillar att vara i centrum och beskriver vardagliga ting som fantastiska och extraordinära. Kollegerna pratar om Christinas jourer, att det alltid är mer drama när hon är på arbete. När skådespelaren beskriver ett dödfall saknas djupet i känslorna. I min lärobok i psykiatri står att personer med den här personlighetsstörningen ofta är flirtiga men att de inte kan bygga mer givande emotionella relationer. Gränsen mellan idyllisering och lögn är också flytande och många kan framträda som patologiska lögnare.

Diagnosen är med andra ord ett högst användbart dramaturgiskt redskap för den som skriver romaner och tv-serier om brott. 

/Isabelle

  

 

            

Slumpen, ödet eller något annat

En varm junidag när jag var tjugo år satt jag med en kompis på Mosebacke och åt mjukglass utan strössel. Stockholm visade sin vackraste sida och det var så varmt att jag kunde bära jeansjacka och matchande nederdel. Hemma på matbordet i ettan på Södermalm låg två vita kuvert. Den ena innehöll ett antagningsbesked till läkarprogrammet på Århus Universitet i Danmark, den andra ett besked om att börja på Södertörns journalistutbildning i Stockholm. Två möjliga drömmar men jag kunde inte utföra båda samtidigt. Vilket beslut skulle jag ta?

Foto Ralph Bretzer

Vår förläggare Anna Hirvi Sigurdsson berättade för Ralph och mig vid vårt första möte att hon haft en underbar helg i Malmö innan hon läste vårt inskickade manus. Hon satt på tåget till Stockholm när hon öppnade dokumentet. Kanske valde hon just vår bok för att den utspelar sig i Malmö och hon ville fortsätta vistas i den miljön. Om Anna haft en fruktansvärd helg innan tågresan hem kanske hon bara läst det första kapitlet och sedan fått illamående av miljöbeskrivningarna? Eller hade hon valt vår spänningsroman ändå?

Som läkare ska man varje dag ta olika medicinska beslut som kan ha betydelse för människors framtid. Besluten kan vara så stora så det skiljer livet i två delar för personen det gäller, en period innan och en efter. Amputation av en kroppsdel eller inte? Medicinsk behandling för att hormonellt ändra kön? Rätt till en intensivplats eller avsluta all behandling?  Människor som lever med kroniska sjukdomar brukar för mig beskriva ett innan och ett efter de fick diagnosen. En brytpunkt. (Eller vändpunkt som det heter i den dramatiska kurvan.)

Ibland är det jag som har givet dem beskedet som fått livet att ändras. Det kan vara svårt.

Skilsmässa, flytt och att byta arbetsplats är några av de händelser som brukar beskrivas som det som har störst inflytande på människors liv. För författare kanske det i stället är det där mejlet från förlaget med ett erbjudande om utgivning? När vi skriver så är det just hur våra karaktärer förhåller sig till det som skapar vändpunkten som är intressant.

Ibland tänker jag på den där sommardagen då jag skulle besluta var min framtid skulle fortsätta, steget från ung till vuxen.

Ni som läst bloggen ett tag vet att jag valde läkarprogrammet i stället för journalistiken.

Ibland tänker jag på hur livet hade blivit om jag istället valt att stanna i Stockholm.

När jag träffade Ralph 2015 kände jag mig ensam. Efter tolv år i Danmark hade jag flyttat tillbaka till Sverige, men det var inte i ”min” stad jag bodde. Malmö var för mig liksom många andra som inte bott här en segregerad stad med narkotikahandel, skjutningar och bilbränder. I Stockholm hade jag fortfarande kvar vänner från barndomen och min familj bodde där. I Århus hade jag genom de senaste tolv åren skapat relationer som betydde något. Jag var van vid att folk kom förbi spontant och hängde i lägenheten och varje gång jag cyklade ner till centrum såg jag någon jag kände igen. Nu ringde ingen på dörren. Eftersom jag arbetade i Köpenhamn så bodde mina kollegor på andra sidan sundet.

För mig kan det ta lång tid att släppa in människor men när jag väl gjort det ger jag inte upp. Oftast är det genom text som jag öppnar mig och visar mina svagare sidor och några av de barndomsvänner jag har kvar än idag har jag haft som brevvänner.

Med Ralph har det också tagit lång tid innan vi blivit vänner och det är genom texterna vi skickat vi lärt känna varandra på riktigt. För Emeli har rätt, det är mycket av karaktären Anders i Ralph och mycket av karaktärerna Zarha och Christine i mig.              

Om jag valt annorlunda den där sommardagen på Mosebacke så hade jag kanske inte träffat Ralph och du hade inte läst den här texten. Eller hade jag träffat Ralph ändå, och boken blivit till fast den handlade om något annat?   

En sak vet jag dock. Ibland händer saker som ger livet ett före och ett efter.

Räddad av Dallas – och om att skriva i grupp

Född en månad för tidigt lämnar jag Sveriges nordligaste förlossningsklinik med ambulansflyg, målet är det stora barnsjukhuset i Stockholm. Omsluten av en kuvös är jag ovetande om dramatiken. Mina andningsproblem var egentligen inte så allvarliga men den lilla kliniken hade inte resurser om mitt tillstånd skulle bli sämre och det fanns en misstanke om hjärtfel. Mina föräldrar var förstås mycket oroliga. 

Sjuksköterskan som ansvarar för mitt hälsotillstånd och att transportkuvösen fungerar under flygresan är ett hängivet fan av Dallas. Liksom kvinnorna i serien har hon välmanikurerade långa naglar målade i en starkt rosa färg.   

* * *

Den här bloggen handlar om skrivande och att debutera som författare och vi kommer dit. Men låt mig först ta er tillbaka till det tidiga 80-talet – tiden för min födelse. På tv var Dallas bland det mesta populära man kunde se. Själv har jag aldrig sett serien men min skrivarpartner Ralph som är tio år äldre minns den väl, med lika delar nostalgi och avsmak.

För den som, likt mig, inte sett den kretsar handlingen kring familjen Ewing som gjort sig en förmögenhet i oljebranschen och bor på sin ranch Southfork utanför Dallas i Texas. Den äldste sonen till familjens patriark, JR Ewing, är en av seriens mest centrala karaktärer och hela Sverige tycks älska att hata honom. På goda grunder; han hinner under seriens 357 avsnitt göra allt från att starta ett mindre krig i mellanöstern, bryta ner sin fru Sue Ellen, driva sin konkurrent till självmordsförsök och få sig själv inlagd på ett mentalsjukhus för att få en patient att skriva över sina aktier till honom.

* * *

Min mamma hade förlorat sitt första barn vid förlossningen året innan min födelse och följer med i flygplanet. Hon är själv sjuksköterska och bevakar varje andetag jag tar. Om den där resan mot huvudstaden har hon berättat många gånger.

Hon har berättat om hur hon noterade sköterskans rosa nagellack, hur det skimrade när hon förde in handen i kuvösen för att kontrollera mina hjärtslag. Sköterskan hade sett bekymrad ut och mamma blivit allt oroligare. Efter en stund tog sköterskan till orda:

– Ikväll går nästa avsnitt av Dallas, hoppas verkligen att vi hinner fram i tid så jag inte missar det. JR är så hemsk och hur ska det gå för Sue Ellen, jag måste bara få veta!

Samtalsämnet kändes märkligt i sammanhanget. Men mamma pustar ut. Den oro hon sett i sköterskans ögon berodde alltså inte på problem med mitt hjärta.

Mamma upptäckte efter en stund att jag blivit blåaktig på läpparna och andades hastigare. Sjuksköterskan skruvade och tryckte på kuvösens knappar men lyckades inte hitta reglaget för syrgas. Mammas stress ökade men efter en stund hämtade jag mig och andades normalt igen.

– Jag är inte så van vid kuvöser, sa sjuksköterskan och rättade till sitt blonderade hår med en gest som mer utstrålade flygvärdinna än vårdpersonal.

Mamma har berättat att hennes oro steg för varje minut under transporten, vad skulle hända om jag helt slutade andas?

En av piloterna kastade en blick inåt kabinen och frågade om det var okej att gå ner i Gävle för att hämta upp en patient som väntade på transport till Stockholm. Det var inget akut men praktiskt att ta med honom.

– Nej, det är inte okej, sa sjuksköterskan. Vi måste komma snabbast möjligt till barnsjukhuset.

Mamma kände lättnad och tacksamhet över sjuksköterskans tydlighet om att fortsätta direkt mot huvudstaden även om hon misstänkte att hennes drivkraft snarare var Dallas än mitt tillstånd.

Jag kom välbehållen fram till barnkliniken, sjuksköterskan sa ett snabbt ”hej då” till min mamma och sprang i väg för att hitta en TV apparat på sjukhuset. Efter de första undersökningarna stod det klart att det inte var något allvarligt fel på mitt hjärta och läkarna på barnsjukhuset lovade att jag skulle bli bättre under de närmaste dagarna.

För varje gång mamma berättat historien om den dramatiska flygresan på mitt tredje levnadsdygn har sjuksköterskans naglar blivit längre och mer chockrosa. För varje gång gestaltas hon mer som en flygvärdinna än mindre som sjuksköterska. Idag är det en rolig berättelse ur mitt liv men jag kan föreställa mig att det var traumatiskt då.

Min mamma med mig när jag fick komma ut ur kuvösen

* * *

Manusskrivande till såpoperor och andra tv-serier sker, har jag förstått, ofta i grupp med flera inblandade, där en är show runner och leder arbetet. Ralph och jag skriver ihop, han inspirerar mig och jag honom (säger han i alla fall). Ur dynamiken oss emellan växer våra karaktärer och miljöbeskrivningarna blir mer precisa. Våra respektive styrkor och svagheter kompletterar varandra, fyller i hålen och skapar en starkare enhet som författare. Vår förläggare Anna har också bidragit till att lyfta historien, och så har även alla våra testläsare gjort. Tack var dem har berättelsen blivit mer läsvärd.

Men det är ändå inte varit som att skriva i grupp på riktigt. Både Ralph och jag har veto, även om det kanske inte är uttalat så. Ingenting har kommit med utan att vi båda i slutändan har varit med på det. Det här är vår bok, åtminstone tills det att den är släppt; då blir den plötsligt läsarens bok, men det är en annan historia.

Jag tänker att det måste vara en egendomlig känsla att ladda en berättelse med en del av sig själv – sina idéer, sina visioner, bilderna i ens huvud – utan att det för den sakens skull är ens egen berättelse, att det är någon annan som har beslutanderätt över den.

Jag har många gånger hört refereras till den famösa, för att inte säga ökända, duschscenen i Dallas säsongsavslutning våren 1986 – kanske historiens mest kända duschscen vid sidan av Psycho. Bobby Ewing, JR:s mer sympatiska bror, kommer ut ur duschen till sin fru Pamelas stora chock. Chocken var lättbegriplig – Bobby hade varit död i 31 avsnitt, en hel säsong som visade sig ha varit en dröm.

Tänk att ha varit en del av det writers room som skrev det avsnittet. Tänk att ha varit en del av det fast du förstod vad det betydde rent dramaturgiskt: att tittaren aldrig igen kommer att kunna lita på att något som händer i serien är ”på riktigt”. En fiktiv berättelse är naturligtvis påhittad men den måste hålla ihop och kontraktet med tittaren får inte brytas. Men vad du tycker spelar till syvende och sist ingen roll, det är någon annan som bestämmer. Och det även när denne någon har fel. Det är kanske inte helt lätt att leva med.

Å andra sidan måste det ha varit en fantastisk känsla att ha varit en del av det team som skrev en tv-serie som fick ett sådant genomslag att vi fortfarande emellanåt pratar om en enskild scen 37 år efter att den skrevs, som jag skriver här om, trots att jag inte ens själv har sett den. Det hade kanske till och med ha varit värt det om man varit den där tänkta personenen i skrivarrummet som fattade att det var dramaturgiskt fel men förlorade kampen.

Jag har som sagt själv aldrig sett Dallas. Kanske dags att försöka streama serien och känna in miljön som så starkt attraherade min sjuksköterska.

Vilken bok har du läst flest gånger och varför?

Sabina: Emil i Lönneberga 😛 Jag tyckte han var så busig och modig och det var absolut inte jag 😀 

Sara: Hehe, här får jag väl skämmas men jag har aldrig läst samma bok två gånger. Jag kommer helt enkelt aldrig att bli den där personen som har sönderbläddrade favoritböcker i bokhyllan, jag är för upptagen med att upptäcka nytt.

Emeli: The Dharma bum av Kerouac. Den handlar ju om att bara åka bort och det är väl det man vill göra när man öppnar en bok. 

Emma:  “En komikers uppväxt” av Jonas Gardell är nog i topp 3, ihop med den dokumentära “Sara” av Bengt Johansson, som jag fick i julklapp halvt på skämt av en släkting för typ 30 år sedan, och så “Vaka natt” av Malin Lindroth, som jag i tio års tid läste typ varenda natt när jag inte kunde sova.

Isabelle: Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek av Lena Andersson. Vet inte varför. Jag tycker om den. (Ska jag vara helt ärlig har jag nog läst Ralph och min bok Medan giftet spider sig mest gånger, minst fyrtio gånger eftersom vi redigerat så mycket)

Ralph: Jag läser sällan om böcker – det finns ju så många man vill läsa och tiden är ändå begränsad. Men det finns en som jag läst fånigt många gånger: Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Det är länge sedan nu men den har jag läst ohemult många gånger eftersom den är så vansinnigt rolig.

Dödsskjutningen

”Är du ok? Hörde om skjutningen.”

Året var 2019. Jag var på kurs i Danmark och i pausen serverades bryggkaffe och morotskakor. Trots att sommaren började lida mot sitt slut behövde jag ingen jacka.

Telefonen visade flera missade samtal och jag såg meddelanden Ralph hade skrivit på Messenger. Vi hade inte skickat vårt manus till förlag ännu, inte ens skrivit klart första versionen. Vad var så viktigt att Ralph ville att jag kontaktade honom? Jag gick ut på den stora grässlätten utanför hotellet och svarade på Ralphs sms:

”Jag är på kurs i Danmark”

”Skönt. Det var en dödsskjutning precis utanför din uppgång i förmiddags. En mamma med barn. Läkare dessutom…”

En läkare som dött på min gata? Jag ringde upp Ralph och han svarade på en gång.

– Vad har hänt?

Han berättade i korta ordalag: Ralph hade befunnit sig i närheten när det hände och gått dit för att ta bilder och skicka till tidningen. Samtidigt hade han naturligtvis blivit orolig när kvinnans yrke och ålder kom ut och matchade mina.

Platsen där skjutningen skedde, fotat från Isabelles balkong

Mina tankar, däremot, gick direkt till min son som hade sin förskola nära vår gata. Hade han hört skotten? Var det någon av mammorna till de andra barnen? Eller någon av mina grannar?

Bilden klarnade snabbt om händelseförloppet. Nyhetsapparna i telefonen, där dödsskjutningen var huvudnyhet, visste snart att berätta att kvinnan som mördats var läkare och runt trettio år gammal, att hennes man var med när det hände. Kan det ha varit han som var den egentliga måltavlan? Det spekulerades snart i det.

Malmö hade i den här perioden många skjutningar och nyheterna var fyllda av berättelser om unga tonårspojkar som antingen var offer eller förövare eller både och. Historien om den unga mamman var annorlunda eftersom de inblandade var lite äldre. Kvinnans yrke, att hon själv inte var straffad och bodde i ett område av Malmö som oftast inte nämndes i samband med gängkriminalitet gjorde sitt till för det mediala intresset.

Från balkongen kunde jag se människor som kom med blommor och ljus till platsen där hon blivit skjuten. Det är stor skillnad på att läsa en rubrik i en kvällstidning och att se skotthålen i staket utanför sitt hem. 

Men det finns också andra aspekter av mordet som gjorde att det kom nära. Ralph och jag hade då under ett års tid skrivit på en historia om en kvinna – en läkare med rötterna i Mellanöstern – som blir funnen död på ett sjukhus. Kvinnan i vår berättelse dejtade en gängkriminell, personen som precis mördats utanför min dörr var gift med en man som suttit i fängelse i åtta år för att ha varit med om ett av de största rånen i dansk historia. Verkligheten och dikten slingrade sig om varandra.

Ralphs och min historia hade såklart inget med den verkliga historien att göra, grunddragen i den hade då redan funnits med oss i nästan ett år, men händelsen fick oss ändå att tänka igenom vad vi skrev. Vår huvudperson fick inte påminna för mycket om kvinnan som blivit mördad och vår gangsterpojkvän fick inte vara lik hennes man. Det hade känts etiskt tveksamt, som att vi profiterade på någon annans olycka.

Samtidigt kanske vi övertolkade parallellerna med verkligheten eftersom vi var så nära geografiskt. Jag undrar om det är vanligt för författare att börja tolka verkligheten som en del av ens egna fiktiva historia. Att Ralph och jag började se likheter mellan vår berättelse och verkligheten kanske är ett vanligt psykologiskt fenomen? Verkligheten blir en del av fiktionen och vice versa, som en lättare form av Stendhals syndrom, den psykosomatiska sjukdomen som ger den drabbade snabbare hjärtslag, yrsel och hallucinationer när den exponeras för konst.

Poddar om att skriva

Ord som gestaltning, redigering och lektör använder jag vanligtvis inte inom mitt yrke. Att lyssna till personer som talar om skrivande i olika poddar har inspiretat mig och gör skrivandet mindre ensamt.

De poddar jag lyssnat på är:

1. Skriv en bestseller, eller en annan bok.

Podden beskriver processen från idé till ett färdigt bokmanus. Författarna Ninni Schulman och Caroline Eriksson berättar om ”pirret under huden”, som jag också själv kännernär de bästa idéerna kommer. Podden har femtioett avsnitt och jag gillade dem alla och jag har lyssnat flera gånger på de olika avsnitten.

Efter en lång arbetsdag är det underbart att sätta sig i bilen och lyssna på Ninni och Carolines beskrivningom redigering: ”Att bygga 600 hus och bränna 599 av dem.” Det var i deras podd som jag lärde mig skillnaden på lektör och redaktör.Jag fick också en större förståelse för  redigeringsprocessen och insåg att ”protokollet” som jag och Ralph skrivit innan vi började med vår spänningsroman benämns ”synopsis”. Nu inför skrivandet av bok nummer två lyssnar jag om igen på några av avsnitten.

2. Debutera eller dö

Podden handlar om kampen att komma igenom nålsögat och romandebutera. Författaren Nina De Geer och lektören Johanna Devaliant pratar om skrivandet före bokkontraktet. Nina och Johanna kombinerar musik och samtal med debutanter, förläggare och skrivcoacher. Jag lyssnade på podden under joggingturer och njöt speciellt av de första avsnitten. Det som gjorde podden speciellt värd att lyssna på var Ninas strävan att debutera och hur hårt hon arbetade för det. Podden kan hjälpa den som kämpar med ett projekt, egentligen vilket projekt som helst, när man behöver energi att fortsätta.  Efter att podden pågått ett tag slutade Johanna och Nina poddade själv fram till att hon debuterade. Idag har hon en ny poddkompis som heter Lovisa Svensdotter.

3. Författarpodden

Författarna Frida Skybäck och Agnes Hellström ger en inblick i förlags- och författarvärlden. I podden delar författarna med sig av sina erfarenheter från insidan av författarvärlden, vägen från författardrömmen till bokkontrakt. Jag hade glädje av att lyssna på deras avsnitt om följebrevet.  

4. Skrivkamp

Författarna Lisa Bjerre och Malin Haawind pratar om att ha ett skrivande liv. Jag har precis börjat lyssna på den podden och har bara hunnit några få avsnitt men tycker det är spännande, speciellt just nu under debutåret. Eftersom båda författarna ger ut böcker via Piratförlaget får jag också mer inblick och kunskap om förlaget.  

5. Mians och Saras skrivarlya

Författarna Sara Lövestam och Mian Lodalen talar om allt från skrivkramp och synopsis till hur mycket en författare tjänar. Sara sjunger i intromelodin och podden är värd att lyssna på bara för att höra den sången.  

6. Skrivarpodden -För dig med författardrömmar

Det här är en intervjubaserad podd. Jag har lyssnat på den under promenader. Intressanta författare blir intervjuade och det är spännande att lyssna.

Om någon av er läsare hört andra poddar än dem jag nämnt ovan kommentera gärna inlägget och berätta om dem.

/Isabelle Steineck

En författare som du ser upp till, varför?

Sabina: Mycket svårt att uppge en! :O Jag älskar och ser upp till alla författare som lyckas skriva både lekfullt och normbrytande som t.e.x Astrid Lindgren. 

Sara: Stina Jackson. Tycker att hon har ett så avskalat men ändå intensivt berättande. Hon skriver med en ton som verkligen fångar mig och jag blir så imponerad av hur långt hon tagit sig med bara två publicerade verk.

Emeli: Ser upp till? Nu tog det bara stopp… okej, författare, vars verk jag genom åren uppskattat och återkommit till är alla män: Paul Auster, Kundera, Kerouac & Burroughs & CO, Steinbeck, Jonathan Coe & Jonathan Franzén, Coupland, Murakami, Jean Genet … först de senaste åren har kvinnorna tagit plats: Inger Alfvén, Tove Ditlevsen, Birgitta Stenberg, Rachel Cusk, Lisa Taddeo, Maggie Nelson. Herregud så spretigt!

Emma: En? 1? Det finns ju hur många som helst! Men okej, de allra viktigaste är Toni Morrison, E.M. Forster och Sarah Waters. Och min ungdomsförfattaridol Jonas Gardell, så klart. Och Bret Easton Ellis, Bulgakov, Moa Martinsson, systrarna Brontë, Mare Kandre och Daphne du Maurier för att nämna en pytteliten fjuttbråkdel av alla jag ser upp till. 

Isabelle: Förutom Mats Wahl och Jostein Gaarder som var mina ungdomsförebilder så ser jag upp till Liza Marklund. Hennes böcker fick mig att förstå att det kanske går att bli författare.

Som ung vuxen gillade jag Paul Auster, Dostojevskij och Hemingway men ibland  undrar jag om det är mina svensklärares inflytande som fick mig att gilla just dem. Liza blev inte upphöjd under svensklektionerna men hennes böcker fick mig att tro på mitt eget skrivande. 

Ralph: Gabriel Garcia Marquez för berättarglädjen och det magiska, Neil Gaiman för att han visar att även fantastik kan framställas med ett lyriskt språk och Terry Prarchett för glädjen, galenskapen och det fantastiska idéflödet. Och så Mikhail Bulgakov, såklart. Ingen bok har någonsin golvat mig som Mästaren och Margarita. Det hjälpte naturligtvis att jag var 18 när jag läste den första gången …

Tvivel och kebab

Min kjol fladdrade i vinden där jag gick. Sommaren var på väg mot sitt slut men än hade den förmågan att värma mina bara ben.

Jag gick längs Katarina Bangata när jag såg honom. Han stod där, framför en av bänkarna som står uppställda längs allén. Han var i 60-årsåldern och kraftigt byggd. Det var något som inte stod rätt till. Ansiktet hade en gråaktig nyans och han höll sig för bröstet. Ett äldre par sneglade på honom men gick vidare på vägen. De ville inte bli inblandade i vad det än var som höll på att hända.

– Har du ont i bröstet? frågade jag.

Mannen svarade inte men ett väsande kom ur hans mun. Jag hörde min egen puls i öronen. Något var fel, väldigt fel.

En kille med en mobiltelefon i handen kom gående mot oss. Jag fångade hans blick.

– Ring 112, ropade jag till honom.

* * *

Är boken Ralph och jag skrivit tillräckligt bra? Är jag tillräckligt kompetent som läkare? Är jag bra nog som mamma?

Negativa tankar och tvivel är något jag ofta brottas med. Jag tvivlar på min förmåga att skriva skönlitterärt och min förmåga att vara en bra läkare. Trots tvivlet vet jag att jag vågar agera i krissituationer.

En dag för några år sedan var jag i Stockholm och brottades med dessa negativa tankar. Jag skulle träffa min kompis Mimmi på kvällen och hade satt på mig högklackade skor och mascara. Mimmi är en tuff akutläkare. Om jag hade självtvivel var hon, trots tuffheten, den bästa att berätta tankarna för. Jag bestämde mig för att promenera från min mormors lägenhet på Södermalm till henne. Solen sken och jag visste att Mimmi hade en vit chardonnay på kyl.

Det var på vägen dit som det hände, som jag träffade mannen vid bänken med den gråaktiga nyansen i ansiktet och det väsande ljudet från halsen.

* * *

Killen gjorde som jag sa och ringde 112. Den äldre mannen pekade på något som låg på bänken. Vad var det han ville visa? Varför sa han inget? Hela tiden andades han med det där väsande ljudet. På bänken låg en halväten kebab.

Såklart. Väsandet. Kebab. Han måste ha satt i halsen. Då måste man göra heimlichmanövern. Hur var det man gjorde nu igen? Sist jag hade övat på den var det på en kurskamrat och en stor plastdocka. Dockan var normalviktig, mannen som stod framför mig skulle jag ha svårt att nå runt. Killen fortsatte att prata med sjukvårdspersonalen i telefonen och jag hörde att han upplyste att mannen var runt sextio år.

– Har du kebab i halsen? Frågade jag

Mannen nickade. Han började bli blå om läpparna. Jag ställde mig bakom honom, knöt ena handen och placera tumsidan mot magen mellan naveln och bröstkorgen. Jag fattade tag med den andra handen runt den knutna handen och gjorde ett buktryck, inåt-uppåt.

Inget hände. Fasen också. Väsandet fortsatte.

Jag tryckte igen.

Inget hände.

Vad gör jag om han svimmar? Kommer inte ambulanspersonalen snart och hjälper mig? Mannen lutade sig framåt mot bänken och så tryckte jag ännu hårdare.

Då hände det. En köttbit flög upp och landade på asfalten bredvid bänken. Jag tryckte ytterligare en gång. Inåt-uppåt.  Ytterligare en köttbit kom upp. Jag släppte mannen och det väsande andningsljudet stoppade.

– Åhh, vad skönt, sa han med helt normal röst.

Plötsligt hörde jag ambulansen. Den stannade vid oss och en sjukvårdare kom ut. Jag kände en smärta över skuldran. Det sista trycket var verkligen hårt och jag måste sträckt en muskel. Sjukvårdaren frågade vad som hänt och jag berättade kort om heimlichmanövern och kebaben.   

– När man haft så stor syrebrist att man inte kan prata så rekommenderar vi att man observeras på sjukhuset, berättade sjukvårdaren.

Mannen gick in i ambulansen och sjukvårdaren vände sig mot mig.

– Han hade tur som mötte dig idag.

Efteråt gick jag därifrån. Jag fick aldrig veta vad mannen, ambulanssjukvårdaren eller killen som ringde 112 hette. Jag gick bara vidare med en konstig känsla i bröstet. På ett sätt hade jag lust att berätta det som hänt för alla människor jag gick förbi. Det gjord jag såklart inte.

Istället gick jag gick till min väninna, drack vitt vin, åt en god middag och hade trevligt. För en stund var de negativa tankarna som bortblåsta.

* * *

Jag måste ibland helt enkelt trycka inåt-uppåt när en kebab har blockerat luftvägen hos en medmänniska, oavsett om osäkerheten och självtvivlet finns där. Och jag måste sätta mig ned vid datorn och berätta den historia som vill komma ut även om jag inte vet om det blir bra nog eller inte.

Skära i en hjärna och gräva där man står

Att skära i en hjärna känns ungefär som att snitta en avokado i små bitar. Tanken for genom huvudet när jag som tjugotvåårig läkarstudent stod i dissektionssalen på Århus Universitet.

Universitetscampuset ligger mitt i Århus, en kort bit från den historiska stadskärnan. Murgröna klättrar på de gula tegelbyggnaderna som är ritade av arkitekten C. F. Møller. Området liknar en pittoresk sagostad och fungerar perfekt som bakgrund till en historia om brutala mord.

Hjärnan är ett fascinerande organ. Känslor, tankar och sinnen skapas där. Min förmåga att i fantasin frambringa en ”ny värld” är beroende av att min hjärna har rätt mängd näringskomponenter. När jag första gången såg organet blev detta extra påtagligt. Mina känslor som skapas av signalsubstanser som sedan transporteras ut i kroppen för att ha sin verkan kom från den gulgråa klumpen jag hade framför mig.

För att öppna kraniet använde vi en liten rundsåg. Sågens brummande tillsammans med formalinlukten fick mig att ta det avgörande beslutet. Jag skulle bli läkare inom medicin, inte kirurg eller rättsmedicinare.

När jag berättar om källaren på det anatomiska institutet där dissektionssalen fanns brukar de som lyssnar bli tysta. Kroppsdelarna ligger i lådor med etiketter som, ”hand”, ”fot” eller ”hjärta”. Det är en stor skillnad att se bilder i en bok eller i ett animerat datorprogram från att själv dissekera fram organen.

Några år efter min första dissektion skrev jag och en kurskamrat en deckare som publicerades i skoltidningen. Den handlade om en studiegrupp på fem personer där en efter en mördas med olika medicinska metoder. Den första studenten blev funnen styckad i en av preparatlådorna i just källaren på det anatomiska institutet. De andra dog på grund av gift eller överdos av medicinskt godkända läkemedel. En person i historien fick insulin men dog inte utan överlevde med svåra hjärnskador. Att skriva den här berättelsen var ett sätt för mig att bearbeta de intryck jag fick som student.

Innan jag flyttade till Danmark skrev jag dagbok minst en timme om dagen men studierna och tentorna gjorde att läsandet av skönlitteratur och dagboksantecknandet inte kunde prioriteras. Det danska språket skulle dessutom läras. När jag fick tid att läsa annat än läroböcker på engelska var det danska böcker som jag prioriterade. Mitt svenska språk ändrades under den här tiden och jag började använda ord som kæreste, hygge och dejligt.

För mig är det svårt att skriva en skönlitterär text på andra språk än mitt modersmål. Vetenskap skriver jag dock nästan enbart på engelska och danska idag. Om någon ställer mig en medicinsk fråga formulerar jag alltid svaret först på danska och måste översätta det till svenska innan jag svarar.

Personen vars hjärna jag dissekerade hade donerat sin kropp åt läkekonsten för att framtida läkare skulle kunna hjälpa människor. Jag hade svårt att se den avlidna som ett preparat och började fantisera om hur personen var när hon levde. Förmågan att leva sin in i andra människor kan vara bra när man ska förstå hur personer känner, men när man ska finna ulnarisnerven och följa dess väg genom armen kan inlevelseförmågan försvåra.      

Att skriva om något man känner till eller vet mycket om är ett råd jag som aspirerande författare fått. Du ska gräva där du står. Andra säger i stället, Du ska gräva där du vill stå. Om det är något jag gjort är det att gräva där jag står. Så utspelar sig Ralphs och min roman också i miljöer vi båda känner väl: sjukhusmiljön och tidningsredaktionen.

Isabelle Steineck

Att få tid till skrivandet

© 2023 Photographer Anna-Lena Ahlström annalenaahlstrom.se

Hur hinner du arbeta som läkare, forska och skriva böcker? Frågan har jag fått flera gånger den senaste tiden. Det korta svaret är att jag inte gör allting samtidigt men har reserverat tid i vardagen till varje del. I den här bloggtexten vill jag förmedla hur jag i praktiken skapade tid i vardagen och hur Ralph och jag arbetade med boken Medan giftet sprider sig.

Första året:

Jag hade precis gift mig och var höggravid med mitt andra barn när Ralph och jag började prata om att skriva en roman tillsammans. Som läkare i Danmark har man möjlighet att sluta arbeta med full lön två månader innan den planerade förlossningen, det erbjudandet tog jag. Ralph arbetade heltid i Malmö men hans familj bodde i Göteborg. Vi bestämde oss för att vi kunde använda en kväll i veckan att skriva ned våra tankar kring en gemensam bok. Första året var det precis det vi gjorde. Vi utvecklade karaktärerna och beskrev deras bakgrund. När jag var föräldraledig blev det Ralphs schema som fick bestämma när han hade två timmar extra, då kom han hem till mig och vi arbetade tillsammans.

Andra året:

Efter föräldraledigheten började jag arbeta i Gentofte som är en förort till Köpenhamn. För att komma till arbetsplatsen från Malmö finns det två möjligheter: köra bil som tar cirka en timme och tjugo minuter eller cykla, åka tåg och sedan cykla från tåget. Den senare varianten tar nästan två timmar. De flesta skulle nog välja bilen men jag valde den andra möjligheten. Jag fick in träning i vardagen och hade en hel timme på tåget som kunde användas till just skrivandet. Under denna period var jag forskare på heltid med ansvar för två kliniska studier. Fördelen med att skriva under tågtiden var att tiden gick fort. För mig fungerar det också bra att skriva på morgonen. Ralph och jag fortsatte under denna period med vår rutin att träffas en gång i veckan och utvecklade texterna vi skrivit.  

Tredje året:

Pandemien kom under vårt tredje skrivår och med den alla restriktioner. Jag fick pendla till Köpenhamn men var tvungen att visa både pass och arbetsintyg för poliserna varje gång jag körde över bron. Detta år kunde jag inte använda tåget och den tidiga skrivrutinen på morgnarna var inte längre möjlig. Jag skrev färdigt min doktorsavhandling och Ralph och jag fick ta några månaders paus med vår spänningsroman. Kanske var det också bra för historien att pausa skrivandet eftersom vi fick perspektiv på berättelsen. När avhandlingen blivit godkänd så fick jag arbete på akutmottagningen och intensivvårdsavdelningen på Hvidovre Hospital. Eftersom det var så många kollegor sjuka, eller isolerade efter att de testat positivt för covid-19, hela tiden så blev mitt tidigare regelbundna liv ersatt med nattjourer blandat med dagjourer. Fördelen med nattjour är att man arbetar arton timmar i sträck vilket betyder att man på två jourer kan få nästan hela veckas timmar gjorda. Det betydde att det fortfarande fanns möjlighet för Ralph och mig att träffas en gång i veckan. Ibland var det efter min nattjour (och då kunde idéerna vara lite spretigare än vanligt) och ibland hade vi mötet innan min nattjour. I denna period var våra möten digitala eftersom man inte fick träffas. Vi lyckades få en första version av boken färdig det tredje året.

Fjärde året:

Efter pandemiåret på akuten var jag helt slut. Förutom jourerna fick jag publicerat mina sista två vetenskapliga artiklar och försvarade avhandlingen. Extraarbetet tillsammans med de upplevelser man kan få om natten på ett sjukhus gjorde att jag ansökte om att få gå ner i arbetstid. Det är svårt att arbeta deltid som ST-läkare i Danmark och enbart forskning gör att man får det godkänt. Jag fick således godkänt att arbeta mindre om jag använde en dag i veckan till att forska.  Det var efter det här året boken blev färdig och vi skrev under kontraktet.

Jag har en tendens att fördjupa mig i saker och kan ibland försvinna in i ett ämne. När ämnet fångat mig kan jag ha svårt att komma tillbaka till den riktiga världen igen. Både forskning, tecknande och att skriva en text är uppgifter som kan göra mig uppslukad. På grund av den här egenskapen är det bra för mig att bestämma innan jag börjar på ett projekt hur mycket tid jag får använda på det. Att behöva pendla fram och tillbaka med tåg var ett sätt att komma bort från det spännande arbetet och hoppa in i en annan värld.

Som läkare och forskare får man träning att ta beslut och prioritera tid. Den erfarenheten har jag använt under skrivandet med Ralph. 

Jag skriver för att jag älskar att göra det och jag väljer bort andra saker som jag inte älskar att göra lika mycket.

Att skapa en intressant karaktär

Det räcker inte att huvudpersonen har en uppgift att lösa och en intressant bakgrund. Läsaren behöver se en utveckling hos de personer de följer.

Första året Ralph och jag skrev tillsammans lade vi tid på att skapa våra karaktärer. När man ”hittar på” en person har man chansen att påverka allt. Ska huvudpersonen ha långt eller kort hår? Särbegåvning? Ont om pengar eller kommer det guldmynt varje gång personen sticker ner handen i fickan? Kanske ska vår karaktär kunna flyga, se in i framtiden eller vara född med två hjärnor? 

En flaska röd Verosso och två Corona Extra brukade hjälpa på inspirationen när de tokigaste idéerna formulerades och senare ströks. Ralph och jag satt ofta i köket hemma hos mig när vi skapade. Christine Jensen, Zarha Alipour och Anders Bergström är de viktigaste personerna i vår historia.

Med tiden blev de våra vänner. Vi började med Christine. Hennes bakgrund beskrev vi i detalj, hennes föräldrar analyserades och allt dokumenterades. Christine skulle ha mål i livet, saker som hon älskar att göra men också mörka tankar. Samma gällde såklart maskrosbarnet Anders.

Som läsare älskar jag karaktärer som uppnår något bättre än de förutsättningar de haft. Anders är en sådan person. Zarha är annorlunda på grund av sin bakgrund, hennes familj har gjort henne mer robust än de andra karaktärerna i boken. Nästan inget av det som vi skrev i det separata dokumentet kom med i vår bok men vi tänkte på händelserna som vi hittat på när vi formulerade hur karaktärerna agerade.

Det var viktigt för oss att karaktärerna skulle ha ett liv även utanför boken, att den inte var en stängd värld där allt rymdes mellan pärmarna. Det får också den positiva bieffekten att det lämnar utrymme för att bygga vidare på dem i nästa bok, och den som sedan ska följa på den. Allt är med andra ord inte gjutet i sten, åtminstone inte det som inte redan är på pränt.

Jag funderar ofta på vad som gör att jag upplever att en människa jag möter är intressant. Hela livet har jag tyckt om att möta personer och höra dem berätta historier. Jag fascineras över människor som verkligen brinner för något, det spelar ingen roll om det är drejning, diabetesepidemiologi eller dans. Just intresset är det viktigaste och ljuset som kommer i ögonen hos en människa som får tala om sitt speciella intresse.

Mina snabb-tips för att skapa en intressant karaktär

1. Människor har mål och drömmar, hemligheter och egenskaper som de inte känner till själva förrän de blir tvungna att använda dem.
2. Det är lättare att förstå hur en människa fungerar om man känner personens bakgrund. Men läsaren behöver inte veta allt som författaren vet.
3. Personerna behöver utvecklas under historien.

Hur ser en författare ut?

Ralph och jag fick för ett tag sedan ett mejl från förlaget med datum till vår författarfotografering med fotografen Anna-Lena Ahlström. Det första jag gjorde var att googla henne; jag fick upp bilder på kungafamiljen, politiker och musikartister. Hemsidan avslöjade att hon var baserad i Stockholm och hade sin dagsljusstudio i Hammarby Sjöstad. Hon hade fotograferat porträtt, mode och skönhet i över ett decennium.

Efter att vi fick mejlet snurrade frågorna runt i huvudet. Hur ska vi presentera oss? Vilka är vi? Vem är jag?  

”Ni behöver inte tänka på hår och smink, det bokar jag också, gäller främst Isabelle men lite ”duttande” på Ralph blir det också. När det gäller kläder så ta det som ni är bekväma i, och vi behöver flera ombyten, så att bilderna varierar. Hellre för mycket än för lite!” stod det i mejlet från förlaget.

Som forskare ska man ibland skicka med en profilbild som publiceras tillsammans med ens artikel. Under doktorandutbildningen gick jag en kurs för att bli bättre på att skriva vetenskapligt och läraren hade en punkt som handlade om bilden som ska finnas med i en publikation. Hon berättade att man bör vara strikt klädd, håret ska vara uppsatt och man bör le utan att visa tänderna. Sedan visade hon olika bilder på personer som log med en sådan där perfekt stängd mun. Nästan alla hade glasögon och de tittade liksom ned på betraktaren.

Jag har aldrig identifierat mig med den bilden. Måste man se sur ut bara för att man skrivit en vetenskaplig artikel? Varför kan inte en intellektuell person vara glad? Jag frågade vår förläggare vad hon tänkte om frågan. ”Skriver man coola böcker skadar det inte att man ser cool ut”, svarade hon. Bilden ska helt enkelt bidra till att gestalta boken.

Hur ser en författare ut? När jag läser en bok vill jag helst inte se skribenten. Om jag gillar huvudpersonen blir jag irriterad över att se en bild på en människa som inte påminner om den person jag skapat i huvudet. Självklart är inte författaren sina karaktärer men på något sätt tänker jag ändå att Astrid är Pippi trots att hon varken var ung eller hade rött hår.

Datumet för fotograferingen var den 16 december och jag vaknade tidigt hemma i gästrummet hos min mamma. Förmiddagen innan hade jag spenderat på tåget mellan Malmö och Stockholm med lätt illamående. Varje gång jag ska till en ny plats är jag nervös över att inte hitta. Jag börjar förbereda mig alldeles för långt innan och kommer därför nästan alltid för tidigt till möten. På samma sätt blev det denna gång.

Temperaturen låg strax över nollstrecket. Ralph, som inte övernattat i Stockholm, skulle komma direkt från tåget så efter att ha gått en promenad fram och tillbaka på gatan utanför studion valde jag att ringa på innan honom. En lång vacker kvinna med håret samlat i en tofs öppnade dörren, Anna-Lena. Samtidigt som mig kom sminkösen Anna Flavia och Cherie från Piratförlaget, lite senare även Ralph.

Sminkösen Anna Flavia Morbeck och Isabelle. Foto Ralph Bretzer.

Jag kom in en balsal, ja det kändes så, med solljus som strålade in genom fönstren. I rummet fanns ett litet kök, jag fick kaffe och det var en skål full av kanelbullar på bordet. Det kändes som att vara med i en film.

I vardagen har jag tre olika sorters kläder. Träningskläder, sjukhuskläder eller klänningar. Jag går aldrig runt i skjorta och kavaj och ser intellektuell ut. Min trettonåriga son sa innan fotograferingen att ”en författare har på sig svart skjorta, röd slips och en fancy hatt”. Något av dessa attribut äger jag inte. Träningskläder fungerar ju inte till fotograferingen så jag packade ned en vit läkarrock och klänningar i väskan. Ralph är alltid svartklädd, han har redan den riktiga författarlooken: svart kavaj och dito polotröja.

Ralph bliver fotograferad av Anna-Lena Ahlström. Foto Isabelle Steineck

I dagsljusstudien spelades soul och sminkningen höll på under en timme. Jag älskade det. Tänk att bli ompysslad av ett proffs under så lång tid, det har aldrig hänt tidigare. För mig är det något nytt att få foundation och bronzer i ansiktet. På morgonen, inför arbetet, har jag oftast inte ens tid att sätta på mascara.

Jag gillar att stå både framför och bakom kameran. Det är roligt att skapa uttryck, att ta bilder, Anna-Lena, Cherie, Anna och Ralph gjorde det ännu roligare. Tiden flög i väg.

En fläkt togs fram och Ralph började skratta.

”Fångad i en stormvind?”

”Varje gång jag tar fram fläkten associerar modellerna till Carola, det har blivit så vanligt att vi helt enkelt döpt den till Carola”, svarade Anna-Lena.

Vi skrattade.

”Vi vill gärna att vi tar några bilder i sjukhusmiljö också”, sa Cherie.   

Sagt och gjort. Vi åkte bil till Södersjukhuset. Min kompis som är akutläkare mötte oss och visade var sjukhuskorridorerna var minst befolkade. Dagen slutade i källaren på sjukhuset.

När bilderna kom blev jag imponerad av Anna-Lenas förmåga att skapa en historia i bilderna.

”Liknar vi författare?” frågade jag min trettonåring.

”Ni liknar en deckarduo”.

Ja, vilka är vi egentligen Ralph och jag? Vi är Gasen och Bromsen. En deckarduo.

Författarporträtt. Foto Anna-Lena Ahlström

Kan man praoa som författare?

Kommer du ihåg din första prao?

Mitt minne utspelar sig i mars 1995. Jag var tolv år och hade skrivit ett brev till Sveriges dåvarande miljöminister Anna Lindh. Anna svarade att hon gärna tog emot mig som praoelev och visade mig hur en politiker arbetar. Under två dagar fick jag möta ministrar, hålla föredrag på ett miljömöte samt besöka Volvo, som just då planerade att producera el-bilar. Något jag tydligt kommer ihåg från de här dagarna var talskrivandet. Anna skrev sina egna tal men hade en person som hjälpte till att förbättra texten så att budskapet blev begripligt.

 

I en intervju som gjordes till tidningen Kamratposten fick jag frågan om jag själv ville bli minister. ”Det verkar så stressigt. Man måste jobba dygnet runt” svarade jag journalisten. ”Om hon inte blir politiker vill Isabell bli läkare eller journalist. Eller författare” står det längre ned i artikeln.

Två år senare, 1997, skulle jag praoa igen. Min stora barndomsdröm var, precis som Kamratposten beskrev, att arbeta som författare. Jag hade precist läst ungdomsromanen Vinterviken skriven av Mats Wahl.  Första kapitlet i Vinterviken börjar såhär:

 ”Bröder och Systrar, känner ni Vinterviken? Känner ni vågorna mellan Aspudden och Bromma, känner ni böljorna, Bröder och Systrar, känner ni svallet mot stranden, rasslet av strandgruset, vinden i vassen och ett slående segel en högsommardag?”.

Jag kände vågorna. Jag hörde rasslet av strandgruset. Karaktärerna pratade direkt till mig. Vinterviken är en berättelse som fick mig att fundera på kärlek och svek. En av huvudkaraktärerna, John-John möter Elisabeth som bor på andra sidan viken. Trots att det bara är ett stenkast från där han själv bor är det en annan värld.

Jag identifierade mig med både John-John och Elisabeth. Kände deras förälskelse, ångest och samvetskval. Hur gör man för att lyckas få en läsare att känna så? Jag ville lära mig beröra i mitt eget skrivande. Jag skrev och frågade om bokens författare kunde tänka sig att ha mig som praoelev.  

Några dagar senare kom ett handskrivet svar från Mats med posten. I brevet föreslog han att vi skulle mötas på ett café och prata innan han bestämde sig. Sagt och gjort. Vi möttes och jag fick praoa hos honom.  

Men hur praoar man som författare? En författare sitter väl bara och skriver hela dagarna?

När jag skrev det här blogginlägget letade jag igenom mina dagböcker för att komma ihåg mitt första möte med Mats för tjugosex år sedan. I min blå bok, daterad 13 januari 1997 har jag formulerat:

”Så jag träffade Mats Wahl idag. Han jobbade i en etta på Norrbackagatan. Det var mysigt faktiskt. Han trodde jag förberett frågor vilket jag inte hade. Det var lite pinsamt. Jag ska göra intervjuer på lördag med simmare. Jag är skitnervös för dem. Skitnervös. Jag fick en bok av Mats men den glömde jag i lägenheten. Det är så typiskt mig. Att glömma allting. Jag glömmer till och med bokstäver i meningar ibland.”

Intervjun med simmarna var research och Mats kunde använde informationen till en av sina ungdomsböcker.

Några dagar senare, 1 februari 1997 skriver jag igen:

”Pratade precis med Mats Wahl. Jag ska till honom i morgon. Jag ska läsa den andra boken om Emma och Daniel. Sedan ska jag få ge synpunkter på vad jag tycker om den.”

I mitt praoprogram ingick att göra research, läsa böcker, göra studiebesök på Dramatikerförbundet, bokförlaget Bonnier Carlsen, Sveriges förläggarförening och Sveriges Television. En av dagarna fick jag i uppgift att gå på café och iaktta människorna som satt där. Jag skulle välja en av dem och försöka beskriva personens hem, mål och intressen. Varför sitter just den personen på ett café idag? Efter att jag skrivit min fiktiva historia skulle jag skriva om den men nu fick jag enbart använda verb. Eller enbart substantiv och berättelsen skulle också skrivas både i tredje- och i första person.  När jag var färdig läste Mats texterna och gav synpunkter.

När jag skulle möta Dramatikerförbundets jurist var det inte bare ett möte. Varje uppgift jag fick hade olika problem som skulle lösas. Mötet med juristen till exempel gick ut på att svara på frågorna: Vad är upphovsrätt? Vad är ideell rätt? Kan man säga att en författare har patent på sin egen text?

I mina anteckningar från den här perioden har jag skrivit ner svaren på frågorna. Upphovsrätt är att en författare har rätt till sin egen text. Ingen annan får ta texten och hålla den som sin egen. Ideell rätt betyder bland annat att ingen får kränka dig genom att använda det du skrivit i ett kränkande sammanhang. Huruvida man kan säga att en författare har patent på sin egen text fick jag aldrig något riktigt bra svar på.

Det jag lärde mig allra mest av var Mats kommentarer på mina texter. Något som jag tagit med mig som vuxen är bland annat att man ska vara specifik när man beskriver något. En kropp är inte ”livlös”, den är ”till synes livlös” med mindre personen är död. En människa har INTE ”oskyldiga” ögon eller ”ler oskyldigt”. Kommentarerna var så bra att jag sparat dem och läste igenom dem i förbindelse med redigeringen av Ralphs och min debutbok.

Nu, när Ralph och jag skrivit kontrakt på vår bok skrev jag till Mats och tackade honom för den utbildning jag fick som fjortonåring. Året 1997 kunde man finna adresser i adresskatalog men hur lyckas man få Mats mejladress idag? Google hjälpte mig inte. Jag valde att skriva precis som det var till Bonniers och fråga om de ville vidarebefordra mejlet till Mats.

Bara några få timmar senare låg ett mejl i min inbox:

” Hej Isabelle
Tack för hälsning som gör mig glad…”

Vi har också pratat på telefon. Att en etablerad författare tog mig på allvar när jag var fjorton, hade en stor betydelse för mig då. Idag inser jag ännu mer hur stort det var att han delade med sig av sitt författarskap.

/Isabelle Steineck

När jag började skriva

Jag är sju år och på sängbordet ligger en blå skrivbok. Varje morgon kommer en sjuksköterska och sticker en nål i min mage. Det svider när sprutan tränger igenom huden.

Första dagen på S:t Görans barnsjukhus lärde läkaren mig ett nytt ord; Kronisk. Hon satt på min sängkant och log så där som vuxna gör när de vill berätta något dåligt men ändå inge trygghet.

– Isabelle, du har fått diabetes. En kronisk sjukdom.

– Varför har jag fått det?

– Det vet vi inte.

På kvällen efter samtalet kom mamma med den blå boken.

Jag hade precis börjat första klass. Redan innan skolstart kunde jag läsa och älskade att berätta sagor men hade inte formulerat historierna i skrift. På sjukhuset skrev jag dagbok för att lättare förstå de nya orden och rutinerna som skulle bli en del av mitt framtida liv. Vad är en bukspottkörtel? Hur fungerar hormonet insulin? För trettiotre år sedan såg behandlingen och prognosen för diabetes annorlunda ut än den gör idag. Då fanns inte sociala medier och ingen jag kände visste hur det var att leva med diabetes. Den blå boken blev min första dagbok. Nu finns flera fullskrivna böcker bredvid den i bokhyllan.

När jag kom hem från sjukhuset hade jag två mål. Jag skulle bota typ 1-diabetes och bli författare. Frågan var bara vad jag skulle göra först?

Jag fortsatte berätta: serieteckningar, hemmagjorda filmer, små teaterstycken och noveller. Jag sökte ofta historierna. Antingen genom mina egna erfarenheter eller genom att intervjua personer jag mötte. Jag har också ”tjuvlyssnat” och skrivit ner vad folk har sagt till varandra på tunnelbanan, caféer eller matbutiker. Jag samlade på historier; sparade också alla mina brev, senare mejl och sms.

I mina berättelser hade aldrig huvudpersonen diabetes. Hon var stark, modig och vågade stå upp mot orättvisor men behövde inte injicera insulin varje dag. Min första bok som jag skickade till ett förlag började jag skriva som tolvåring. ”Att välja”. Jag hade fyllt femton när jag skickade in den och läste mitt refuseringsbrev från Bonniers:  ”Vi tycker du har skrivit en intresseväckande berättelse, men det räcker inte riktigt för att vi ska kunna ge ut den som bok.” Förläggaren beskrev hur mycket som krävs för att en historia ska bli publicerad och när jag nu läser brevet igen, tjugofem år senare, förstår jag att historien var för kort och hade flera brister. ”Om du vill bli publicerad kan en bra början vara att vända dig till en lokal tidning” skrev förläggaren till mig. Kanske förstod hon att jag inte var så gammal för brevet slutade med orden: ”Många etablerade författare råkar ut för samma sak!”. Men jag var femton år, och då kände jag att min dröm att bli författare krossades.

Efter gymnasiet skrev jag en ungdomsbok samtidigt som jag sökte till läkarlinjen. ”Förlorad oskuld och bränd korv” satte jag som titel. Den handlade om den första förälskelsen. Som tjugoettåring skickade jag in manuset till Natur & Kultur och Bonniers.  Denna gång fick jag ett standardbrev från Bonniers men ett långt svar med både positiv och negativ kritik från Natur & Kultur. De skrev att ”flera i manusgruppen” läst boken och deras rekommendation var att karaktärerna skulle utvecklas mer. Idag vet jag att en ”positiv refusering”, där boken lyckats komma till manusgruppen och diskuterats som potentiell utgivning, är bra. Men som tjugoåring upplevde jag det som ytterligare en bekräftelse på att min dröm var omöjlig. Hade jag fått refuseringen med den vetskap jag har idag så skulle jag skrivit om boken och anlitat en lektör. Nu ligger det obearbetade manuset fortfarande kvar i min byrålåda.

Efter refuseringsbrevet flyttade jag till Århus i Danmark och började studera. Efter läkarstudierna forskade jag i tio år om tekniska hjälpmedel för att förbättra behandlingen av typ 1-diabetes. Jag skrev en minideckare med en studiekamrat och en barnbok under studierna. Deckaren publicerades i skoltidningen och barnboken, ”Gabriels mamma har diabetes”, lade jag ut på Apple Books. Senare publicerade diabetesföreningen i Danmark, Sverige och Norge historien på respektive hemsidor. 

Det skulle dröja arton år innan jag provade att skicka in ett manus till förlag igen.  

Men då var jag inte ensam författare.

/Isabelle

Följebrevet

När vi skulle skriva vårt följebrev tänkte vi först igenom tre frågor:

1. Vad har vi skrivit?
2. Vilka är vi?
3. Varför har vi skrivit detta?

Vi ville formulera svaren så kort som möjligt, speciellt när vi berättade om oss själva. I den första versionen av följebrevet berättade Isabelle om vetenskapliga artiklar hon skrivit, om presentationer hon hållit och vilken förändring resultaten inneburit för personer med diabetes. Varför skulle en förläggare bry sig om det? Det blev borttaget.

Ralph gick in på sitt arbete som webbredaktör, reporter och musik-, teater och litteraturkritiker. Han skrev också om artiklar han publicerat som uppmärksammats. Inte heller det är speciellt intressant för en förläggare. Kanske är det viktigaste att visa i följebrevet att man går att lita på, att man har energin och lusten att göra arbetet som krävs för att slutföra ett romanprojekt samt att man har en historia som är intressant för andra att läsa?

Vi googlade ordet följebrev och hittade skrivarbloggar där författare publicerat sina brev. Att läsa hur andra formulerat sig hjälpte med inspirationen. Första versionen var nästan två A4 långt. På en skrivarblogg stod att man borde hålla sig under en sida och då blev det lättare att stryka onödig information.   

Nedan kommer vårt följebrev. Kanske kan det vara med att hjälpa dig formulera ditt brev?

 

Medan giftet sprider sig

I ett jourrum på Hvidovre Hospital i Köpenhamn ligger en svensk läkare död. Kvinnan kom inte till avlämningsmötet vid passets slut och nu letar kollegorna efter henne. På en tidningsredaktion i Malmö läser en reporter om läkarens död. Den korta notisen avslöjar inte att han sedan barndomen har ett band med henne.

Medan giftet sprider sig är en spänningsroman med oväntade kopplingar till personer och minnen – minnen som är djupt förankrade hos karaktärerna. Vi följer läkaren ifrån första arbetsdagen på sjukhuset och möter hennes familj och kollegor. Samtidigt berättar vi om reporterns jakt efter sanningen om vad som hänt.

Författarna till boken är en duo; Isabelle Steineck är läkare och diabetesforskare i Köpenhamn. Ralph Bretzer är journalist, webbredaktör och recensent inom musik, litteratur och teater. Medan giftet sprider sig är vår första spänningsroman. Vi har planer på att skapa fler böcker tillsammans.

Medan giftet sprider sig har vi skrivit vid sidan om våra vanliga jobb under de senaste fyra åren. Det började med att Isabelle läste om en kollega som hittats död i jourrummet under arbetstid. Vi pratade om händelsen och spann vidare på den. Vad kunde ligga bakom hennes död? Självmord, sjukdom eller ett mord? En berättelse tog form där vi fick utrymme för erfarenheterna ifrån våra respektive yrken i kombination med den plats vi bor på, Malmö, och det som händer omkring oss i staden, liksom i den betydligt större grannstaden på andra sidan sundet. Malmö har det senaste decenniet stått i medial fokus, inte minst för en ofta uppblåst bild av kriminaliteten, samtidigt som det inte går att blunda för problemen som finns. Vi har velat nyansera bilden och samtidigt använda den som en bakgrund till vår berättelse där den kriminella miljön finns med som en av flera möjliga orsaker till läkarens död. Det gör även hedersproblematik, yrkesmässig press och mer personliga motiv.

Medan giftet sprider sig är en spänningsroman och en samtidsskildring med en bred tänkt målgrupp. Vi hoppas att ni kommer att finna nöje i att läsa den.

Isabelle Steineck och Ralph Bretzer