Följebrevet

När vi skulle skriva vårt följebrev tänkte vi först igenom tre frågor:

  1. Vad har vi skrivit?
  2. Vilka är vi?
  3. Varför har vi skrivit detta?

Vi ville formulera svaren så kort som möjligt, speciellt när vi berättade om oss själva. I den första versionen av följebrevet berättade Isabelle om vetenskapliga artiklar hon skrivit, om presentationer hon hållit och vilken förändring resultaten inneburit för personer med diabetes. Varför skulle en förläggare bry sig om det? Det blev borttaget.

Ralph gick in på sitt arbete som webbredaktör, reporter och musik-, teater och litteraturkritiker. Han skrev också om artiklar han publicerat som uppmärksammats. Inte heller det är speciellt intressant för en förläggare. Kanske är det viktigaste att visa i följebrevet att man går att lita på, att man har energin och lusten att göra arbetet som krävs för att slutföra ett romanprojekt samt att man har en historia som är intressant för andra att läsa?

Vi googlade ordet följebrev och hittade skrivarbloggar där författare publicerat sina brev. Att läsa hur andra formulerat sig hjälpte med inspirationen. Första versionen var nästan två A4 långt. På en skrivarblogg stod att man borde hålla sig under en sida och då blev det lättare att stryka onödig information.   

Nedan kommer vårt följebrev. Kanske kan det vara med att hjälpa dig formulera ditt brev?

 

Medan giftet sprider sig

I ett jourrum på Hvidovre Hospital i Köpenhamn ligger en svensk läkare död. Kvinnan kom inte till avlämningsmötet vid passets slut och nu letar kollegorna efter henne. På en tidningsredaktion i Malmö läser en reporter om läkarens död. Den korta notisen avslöjar inte att han sedan barndomen har ett band med henne.

Medan giftet sprider sig är en spänningsroman med oväntade kopplingar till personer och minnen – minnen som är djupt förankrade hos karaktärerna. Vi följer läkaren ifrån första arbetsdagen på sjukhuset och möter hennes familj och kollegor. Samtidigt berättar vi om reporterns jakt efter sanningen om vad som hänt.

Författarna till boken är en duo; Isabelle Steineck är läkare och diabetesforskare i Köpenhamn. Ralph Bretzer är journalist, webbredaktör och recensent inom musik, litteratur och teater. Medan giftet sprider sig är vår första spänningsroman. Vi har planer på att skapa fler böcker tillsammans.

Medan giftet sprider sig har vi skrivit vid sidan om våra vanliga jobb under de senaste fyra åren. Det började med att Isabelle läste om en kollega som hittats död i jourrummet under arbetstid. Vi pratade om händelsen och spann vidare på den. Vad kunde ligga bakom hennes död? Självmord, sjukdom eller ett mord? En berättelse tog form där vi fick utrymme för erfarenheterna ifrån våra respektive yrken i kombination med den plats vi bor på, Malmö, och det som händer omkring oss i staden, liksom i den betydligt större grannstaden på andra sidan sundet. Malmö har det senaste decenniet stått i medial fokus, inte minst för en ofta uppblåst bild av kriminaliteten, samtidigt som det inte går att blunda för problemen som finns. Vi har velat nyansera bilden och samtidigt använda den som en bakgrund till vår berättelse där den kriminella miljön finns med som en av flera möjliga orsaker till läkarens död. Det gör även hedersproblematik, yrkesmässig press och mer personliga motiv.

Medan giftet sprider sig är en spänningsroman och en samtidsskildring med en bred tänkt målgrupp. Vi hoppas att ni kommer att finna nöje i att läsa den.

Isabelle Steineck och Ralph Bretzer

Olika syn på tid

Vi ska skicka in vårt första blogginlägg på Debutantbloggen måndagen den 26 december. Klockan nio på kvällen den 25 december känner jag hur svetten får tvättlappen på min tröja att klia i nacken. Varför har Ralph inte skickat den nya versionen till mig ännu? Kom igen nu! Jag kan inte hålla mig längre.

Jag ringer…

– Isabelle, jag håller på. Den kommer snart, svarar Ralph innan jag hunnit berätta mitt ärende.

Snart? Vadå snart? Om två sekunder eller två minuter i deadline, tänker jag. 

– Det är tre timmar kvar till deadline. Det är gott om tid, säger han.

Vi lägger på och tre minuter efter samtalen kommer texten på min telefon med Ralphs tillägg och jag läser och skrattar. Texten kommer ut i tid också denna gång.   

Vi har samma mål men två helt olika sätt att nå dit. Jag har en vecka innan skissat fram ett första utkast. Helst önskar jag att alla inlägg på bloggen skrivs redan nu. Då kan vi lägga in dem på hemsidan och låta dem ticka in en efter en resten av året på predefinierade tidpunkter.

Om vi får det gjort kan vi ju i stället koncentrera oss på nästa bok och nya uppgifter. Den där karaktären som bara är en idé men ännu inte fått kött och blod. Eller kanske ungdomsboken som vi pratat om tidigare? Kanske skulle vi börja på en barnbok också …

När Ralph skriver bloggens andra inlägg en vecka senare så gör han det just en vecka senare – kvällen innan den ska gå ut på bloggen. Hade jag gjort så hade jag förmodligen gått under av stress. Men när texten väl dök upp träffade den rakt i hjärtat.

Ralph har en helt annan infallsvinkel på skrivandet. Där jag är van vid att skriva vetenskapliga artiklar som kan ta veckor och månader att få ned på pränt är han, som journalist, van vid korta deadlines och arbetar bäst med kniven mot strupen. Han är snabb och skarp när det gäller. Han tycker att vi ska slutföra det nuvarande projektet innan vi börjar med tio nya. En berättelse åt gången.

De olika synsätten på tid sträcker sig inte bara till själva skrivandet. Vi arbetar också bäst på olika tider av dygnet. Jag vill gå upp tidigt och skriver helst mellan 08–10 med en joggingtur innan skrivpasset börjat. Ralph sitter gärna efter middagen och arbetar och får oftast flest idéer sent. Att jogga innan är inte att tänkta på. Han kan inte tänka sig något tråkigare. Varför jogga på morgonen, när man kan sova en stund till i stället?

Första gången vi skulle träffa vår förläggare ville jag gå en timme innan den avtalade tiden och avbröt Ralph som njöt av en öl i solen på Södermalm. Han hade planerat att slinka förbi en skivaffär som låg i närheten innan vi började promenaden mot förlaget. Han grymtade i telefonen.

Vi kom en halvtimme för tidigt.

Jag ville ringa på med en gång men Ralph stoppade mig.

– En avtalad tid är en avtalad tid. Gillar du när dina patienter kommer in halvtimma innan deras tidsbokning?

Och det kan han ju ha en poäng med. Jag kände mig bara så himla ivrig och det tror jag att han kände också, även om han hanterade det på ett annat sätt. Vi tog en promenad i kvarteren runt förlagets lokaler innan vi ringde på 25 minuter senare.

På något sätt är våra olikheter trots allt en styrka. Ur de där olikheterna har en bok mejslats fram och så sakteliga har vi börjat på en uppföljare innan den första ens gått i tryck.

/Isabelle

Mejlet från förlaget 

För en gångs skull har läkarsekreteraren planerat in en lunchpaus mellan patienterna. Jag sitter på kontoret, tar fram två rågbrödsmackor med ost och tittar ut över Köpenhamn. Rikshospitalet ligger mitt i staden och från trettonde våningen är det utsikt över hustaken till Öresund. Varje gång dörren öppnas till huvudentrén på sjukhuset känner jag hur pulsen ökar och jag kan inte riktigt förstå att jag tillhör personalen.  

Från fönstret ser jag hur en ambulanshelikopter flyger förbi för att landa på sjukhustaket. Vem ligger där på britsen inuti dess metallskrov? En strokepatient? Någon som varit med om en olycka? Eller någon som ska få behandling efter ett hjärtstopp? Kanske skulle jag gå ut och fråga om jag kunde få följa med på en tur. Tänk att få flyga över hustaken, Öresundsbron och de vita vindkraftverken.    

På telefonen har ett nytt mejl plingat in. Det kommer från en Anna, ”Om ert manus” står det i ämnesfältet. Anna? Vem är Anna? ”Om ert manus”? Så brukar det stå om ett förlag refuserar ens bok men då är det väl inte ett namn som avsändare utan någon anonym förlagsadress?  

Tre veckor innan hade Ralph och jag skickat in vårt första verk, ”Medan giftet sprider sig” till tio olika förlag. Ingen hade ännu svarat med det förväntade refuseringsmejlet. Nu skulle det bli första gången. Respons redan efter tre veckor, det betyder ju nästan garanterat ett nej. Eller? Ingen har väl lyckats hinna läsa ens följebrevet på så kort tid.   

Datorskärmen lyser upp och jag ser att nästa patient loggat in. Nu går det i vart fall inte att läsa mejlet. Hur skulle jag kunna vara en bra läkare direkt efter att ha läst ett refuseringsbrev? Jag kallar in patienten, lyssnar, ordinerar medicin och berättar om de undersökningar vi utför på avdelningen. När den sista personen för dagen gått ut från kontoret tar jag fram telefonen igen.  

Nu är jag nästan själv i korridoren. De flesta sjuksköterskor har gått hem. Det är bara professorer som sitter och arbetar med sina ansökningar i rummen bredvid.   

’För några veckor sedan skickade ni ert manus Medan giftet sprider sig till oss på Piratförlaget. Jag har nu läst det med stor behållning och skulle väldigt gärna vilja prata lite om det med er om ni har lust och möjlighet.’ 

Aaaaa!!! Anna från Piratförlaget vill prata med oss!!! Jag vill lyfta armarna och skrika men det fungerar inte när man sitter i vit rock, strama byxor och ett stetoskop om halsen. Inte med kollegor i rummen bredvid heller, för den delen.  

”Lust och möjlighet”? Såklart jag har det. Jag kan prata nu. Pulsen blir så hög att jag överväger att mäta mitt blodtryck. Sinustakykardi. Jag tar två andetag och går långsamt ut till trapporna. Jag måste ringa Ralph, nu!  

Han svarar nästan på en gång men har såklart inte läst mejlet. Jag ber honom läsa och lägger på. 

Jag går ner till källaren på Rikshospitalet för att byta om. Den mytomspunna källaren som gett inspiration till tv-serier och böcker.

I källaren kommer tvivlet.

Källaren på Rikshospitalet

Anna vill ju bara prata med oss, hon har inte lovat något… Varken jag eller Ralph är ju kändisar. Varför skulle ett så stort förlag vilja ge ut vår bok? Hon kanske är en bedragare som egentligen inte kommer från Det riktiga Piratförlaget utan ett hybridförlag med liknande namn. Stod det Anna från Pliratförlaget kanske?  

Ralph ringer tillbaka och vi pratar, pratar och pratar. Tre dagar senare kommer det väntade teams mötet och vår oro minskas. Hon finns i verkligheten! Hon lovar att skicka ett kontrakt. Samtalet varar 40 minuter och Ralph och jag är höga av endorfiner.  

Men efter samtalet kommer inget kontrakt. Mejlkorgen är tom. Har vi inbillat oss?  

Tystnad.  

Fem dagar går… Vi får ett mejl från ett mindre förlag som också vill ge ut boken, men vad ska vi svara dem? Vi har väl redan en deal.

Eller… Har vi verkligen en deal. Sa hon att det kommer ett kontrakt.  

Oron blir större. 

Borde vi skriva till det mindre förlaget att vi är intresserade? Nej, det kan vi ju inte göra. Vi har ju en muntlig överenskommelse.  

Efter tio dagar kommer förlagsavtalet. Oron släpper. Vi signerar.  

Lycka.   

/Isabelle