Det var en gång …

Skärmavbild 2017-12-28 kl. 12.05.52

Fotografer: Pappa, Ylva Nyberg Bentancor, Ola Kjelbye

”Det var en gång en liten kille som hade väldigt många världar inne i sitt huvud. Han gick ofta lite för sig själv på skolgården. Nere vid stängslet, bakom fotbollsplanen, kunde man se honom gå och mumla för sig själv medan han slog armarna om sig, föll till marken, kämpade sig upp igen, och tycktes helt uppslukad i en sfär bortom denna. Om man smugit sig riktigt nära, utan att bli upptäckt, hade man fått ta del av en historia om en vandring i bister snöstorm, med honom som ledare för en grupp barn som alla frös, var hungriga och som drog en benig get efter sig – han hade nyligen hört Radioteaterns version av Barnen från Frostmofjället. Ett litet tillägg i hans egen tolkning var att de alla måste passa sig för att inte råka andas in dimman som dansade över den frusna fjällsjön. Gjorde man det kunde tuberkulosen slå till och då gick man en säker död till mötes, hostandes blod.

Killen hade en del fina kompisar men också några grymma fiender. Individer som dök upp här och där och gjorde att han ofta gick omkring med en klump i magen och en längtan långt bort. Han försökte övertyga sig om att det måste ligga något speciellt bakom alla prövningar som skickades hans väg. Men så växte han upp och tog sig till slut därifrån. Tänkte att nu drar jag ut i världen, hittar vad jag söker, och så blir allt bra och toppen för alltid! Och mycket vackert kom verkligen i hans väg. Men såklart – instoppat mellan allt det ljusa på hans resa fanns naturligtvis även det mörka som kommer med att vara människa. Historierna i hans huvud fanns där alltid, och hjälpte till att reda i förvirringen. Att dikta ihop ett stycke liv, med karaktärer och händelser, där han bestämde vad som sades och vad som gjordes, blev ofta en räddning när demonerna knackade på dörren.

En dag efter många försök hade han fått ihop en särskild historia. En som lånade mycket från hans egen. Han skickade iväg den med posten och den hamnade på en magisk plats som samlar in berättelser, och har du tur så förvandlar de just dina ord till en bok! Han hade tur och i slutet av juli 2017 gick en dröm i uppfyllelse, när hans första bok stod i hyllorna för hela världen att ta del av.”

Ja … om det är någon som inte fattat så är killen alltså jag, boken är min debutroman Down under, och det här – är mitt sista inlägg! Jag är så glad och tacksam för att jag fått chansen att prata med er här på Debutantbloggen om allt knasigt kring processen att ge ut en bok. Tack för all uppmuntran, för frågor, för tips, och för att ni läst mina alster! Nu är det dags för mig att lämna den här arenan och ge plats åt nästa kull. Så tack för mig och hoppas vi hörs och ses i andra sammanhang där historier berättas!

Ha det gott/Johan

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår (Och ja – den här har varit med en gång förut men den är ju så bra och passar perfekt!).

Om ni vill fortsätta att ha kontakt, kolla gärna in på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Jul midsommar! jul midsommar! En hinner ju inte med!

IMG_6247Så var jag här igen. På ön utanför Nordafrikas västkust. För exakt ett år sedan satt jag här på terrassen och funderade och funderade. Solen gled sakta ner i Atlanten, det fräste till och den ljumma decemberkvällen kylnade på. Hmm … inte helt lätt det här. Jag slog ihop datorn och gick och hämtade en tröja. Gjorde en kaffe. Öppnade datorn igen. Vad skulle jag säga för ultrasmart om mig själv och boken jag skrivit? Jag hade precis dagarna innan fått reda på att jag blivit antagen till Debutantbloggen 2017. Tillsammans med fyra andra nykläckta skrivartyper skulle jag representera den här fina traditionen. Och den första januari skulle det hela dra igång. Här gällde det att få till något stort! Jag vred och vände, slängde och skrev om. Kollade andra bloggar och insåg att det fanns många sätt att göra det här på. Många hade en så självklar och lättsam ton, som att de pratade direkt med läsarna. Jag försökte få till det där raka talspråkiga men det ville sig inte riktigt. Det var inte jag. Jag fick väl helt enkelt inse att jag är lite fyrkantig … Det tog mig fem dagar att få till det första inlägget! Och sedan när jag publicerat det gick jag ändå in och fortsatte ändra i det flera gånger.

Sedan dess har det blivit femtio till. Ett varje fredag. Och i början tog det verkligen alldeles för lång tid. Men efter ett tag började jag få en mindre prestigefylld inställning till det hela, tror jag. Slappnade av lite. Vågade vänta in och se vad som dök upp i huvudet. Då hände det i stället att jag blev alldeles för självsäker – det gick ju så himla smidigt förra veckan så det skulle nog komma ut något snitsigt på torsdagskvällen den här veckan också. Men plötsligt satt jag där, stirrandes på skärmen medan dagen bytte namn och timmarna innan jag skulle upp till jobbet försvann skrämmande snabbt. Jag ska erkänna att det fanns stunder när jag var beredd att bara lägga ut en ångestbild på mig själv med texten: ”Tyvärr! Slut som artist – återkommer nästa fredag – förhoppningsvis!”.

Men det har varit så otroligt roligt och lärorikt att ”tvingas” göra detta. Så nyttigt att behöva formulera tankarna kring skrivandet. Både när det gäller själva debutboken och även annat från mitt nya liv som publicerad författare. Det här året har gått så jäkla fort. Tycker jag nu när jag befinner mig i slutet av det. I januari kändes det olidligt långt till augusti, när boken var planerad att komma. Så mycket har hänt. Mycket som jag inte riktigt hunnit med att landa i. Inte haft tid att känna efter och ta in ordentligt. Men i cyberrymden ligger faktisk nu en version nedtecknad, av ett av det roligaste och märkligaste året i mitt liv. Jag läser igenom mina alster och visst, det finns mycket jag vill ändra på, men jag blir också väldigt glad att året är dokumenterat. Jag kan plocka fram en fredag i arkivet och minnas hur det kändes att sätta sista kommatecknet och skicka iväg bokmanuset till tryck. Jag kan läsa om hur det gick till när jag satt i teve och pratade om Down under. Och det står ganska bra beskrivet när det slog mig att nu skulle ju faktiskt mamma kunna läsa …

Jag har ett inlägg kvar innan vi lämnar över till nya gänget, men jag vill passa på att tacka alla er som har läst och lyssnat på mitt pågående. Tack för att ni varit själva anledningen till att jag försökt förmedla vad det inneburit för mig – att vara debutant. Tack alla!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Högen växer …

Ola Kjelbye

Fotograf: Ola Kjelbye

Det ha varit mycket aktiviteter med tema bok för mig den här hösten. Framförallt utgivningen av min egen då förstås, och allt fantastiskt som följt med att Down under blev till. Jag har fått prata om boken i radio, i teve, i tidningar, varit med den på bokmässa i Göteborg, blivit intervjuad på bibliotek, haft kontakt med läsare över sociala medier och stått i boklådor och signerat. Jag har haft intressanta samtal i min bokklubb, om böcker jag gillat, och kanske ännu intressantare samtal om böcker jag inte gillat. Skrivit två pjäser baserade på böcker – en barnbok* och en tvåhundra år gammal klassiker**. Jag började skriva parallellt på två bokmanus, tills det ena tog över och nu ser ut att bli min nästa bok. Förhoppningsvis.

 

Så – mycket böcker har det varit helt enkelt. Men. När jag kollar listan i telefonen över böcker jag läst i höst så är den ganska kort. Listan består av böcker jag vet står någonstans i bokhyllan, böcker jag tänker beställa och böcker som verkligen ligger i en fysisk trave bredvid sängen. När jag läst en av dem får den en liten markering bredvid sig på listan. Studerar man denna säsongs lista, kan man konstatera att den är lång men att den inte har så många läst-markeringar intill titlarna.

Men tack vare att jul och nyår fungerar som en sorts årsavdelare och andningspaus, och min arbetsplats hedrar traditionen med ett ordentligt jullov, så ser det ljusare ut på den fronten. För snart jag packar en kappsäck full med litterära skatter och drar till varmare breddgrader. Och även om det vore omöjligt att läsa igenom hela listan på två veckor, så är jag mycket nöjd med mitt urval:

IMG_1812

Hur ser din trave ut?

* Livredd i syden av Mari Kanstad Johnsen
** Frankenstein – eller den moderne Prometeus av Mary Shelley

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Fan va bögigt!

Skärmavbild 2017-12-08 kl. 01.27.54När jag var liten så fanns det ingen som var gay, bi, trans, queer, gender fluid, intersexuell, eller något annat inom vad vi i dag ofta kallar HBTQ. Eller nja … det är ju inte riktigt sant, de fanns ju därute – eftersom vi alltid existerat – men de syntes inte. Och ingen av dem hade någon som helst existensberättigande. Inte som hela sig själva i alla fall. Om det kom fram, eller ens misstänktes att någon var ”avvikande”, då kunde personen få ett namn tilldelat sig: ”Bög-Jörgen”. ”Fjoll-Majjen”. ”Klänningsgubben”. När jag växte upp på 70-talet var jag inte tillräckligt ”killig” för att få passera obemärkt. Jag lekte med tjejer, var ointresserad av sport, höll inte ens på något lag, läste böcker. Då låg det nära till hands att lägga till bög, framför mitt namn, som en tydlig markering. ”Vadå, håller du på med hästar? Fan va bögigt!”. Det var ett fult skällsord som beskrev beteende och en typ av människor som ingen ville förknippas med, som det stod fritt att skämta om – och göra illa. Det var ju vetenskapligt något fel på bögar. Åtminstone fram till 1979 när Socialstyrelsen beslöt att inte längre klassa homosexualitet som en sjukdom.

Jag glömmer lätt av detta. Att jag som ung tonåring ständigt gick omkring och var livrädd att någon skulle tro att jag var det där, eller ännu värre – att jag verkligen var det där. Då skulle ju allt vara kört. Jag försökte dölja alla de drag i mitt beteende som jag förstod var riskbeteenden: hur jag skrattade, sättet jag gick på, de flesta av mina intressen. Jag tryckte undan och pressade ner delar inom mig tills jag gjorde mig själv sjuk och fick söka vård. Jag hade inga referenser eller förebilder. Det var inte förrän jag var nitton år som jag vågade ta mig till RFSL:s lokaler på Sveavägen i Stockholm, gå in på boklådan Rosa rummet, köpa en bok och springa ut igen. Mycket har hänt i samhället sedan dess. Fantastiska förändringar i attityder och i lagstiftning. Mycket mer behöver göras och alltför ofta kan det kännas som att det som uppnåtts faktiskt hänger ganska löst.

IMG_8530

Selma Merdovic intervjuade mig.

Men i måndags var jag i ett väldigt varmt och hoppfullt sammanhang! Jag var inbjuden till ett författarsamtal kring Down under, på Ungkulturhuset Perrongen i Katrineholm. Sedan ett par år tillbaka driver Mogai (som står för Marginalized Orientations, Gender identities, And Intersex) ett HBTQI-café i de gamla lokstallarna. Det var helt fantastiskt fint ordnat av ungdomsledare Julian Yderbo. Samtalet leddes av Selma Merdovic, som även är krönikör i Katrineholmskuriren. Jag läste ur boken och vi pratade bland annat om vad som faktiskt förändrats genom åren, och om att tvingas förminska sig själv för att orka med. Och när jag satt där uppe på scenen och blickade ut över salen, så kände jag verkligen hur tacksam jag är att ett sådant ställe existerar. Tänk om det hade funnits då! Jag är inte helt säker på att jag skulle vågat gå dit. Inte på en gång i alla fall. Men hade jag bara tagit mig dit så hade jag tagits emot av en avslappnad skön stämning, skapad av ett gäng underbara unga människor som i dag ger mig starkt hopp.

När jag googlade Perrongen i Katrineholm, så hittade jag en intervju som P4 Sörmland gjorde ett halvår efter öppnandet av caféet, med Robin Paulonen, som är ungdomscoach på Ungkulturhuset. Han sa:
”Det är roligt att få träffas där vi sätter normen och får vara det normala för en gångs skull”

Yes! Det är det verkligen!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

 

Jag har några frågor, Jenny!

 

Skärmavbild 2017-11-30 kl. 22.22.11

För ett par veckor sedan skulle jag ha ett boksamtal på Hallonbergen LIVE, tillsammans med författaren Jenny Jägerfeld. Jenny är ju värsta proffset på att moderera samtal och intervjua, hon intervjuade mig och Hampus Nessvold på Bokmässan i Göteborg och det kändes supertryggt hela tiden. Nu skulle jag alltså intervjua henne också! Vi träffades några dagar innan och då passade jag på att träna mig lite att vara på andra sidan. Jag kände att jag verkligen ville göra en testrunda. Jag hade förberett lite frågor kring hennes skrivande och särskilt om hennes fantastiska bok Brorsan är Kung! Och det blev ju faktiskt en liten miniintervju med en av mina favoritförfattare.
Så här lät det:

Jag: Okej, men då kör jag så får du ju såklart säga om du tycker att det är kockofrågor eller om det är något du inte vill svara på …

Jenny: Shoot!

Jag: Hej Jenny! Du har skrivit boken Brorsan är Kung! Kan du berätta lite om den?

Jenny: Hej Johan! Ja, det gör jag gärna! Den handlar om Måns som är elva år och bor i Stockholm där allt är ganska trist och jobbigt. Hans mamma jobbar som röstskådespelare i olika filmer och hon får ett jobb i Malmö över sommaren. Då bestämmer sig Måns för att följa med. Han träffar på Mikkel som ser livsfarlig ut med smala arga springor till ögon och armarna täckta av tatueringar. Mikkel och Måns börjar hänga och det blir verkligen den bästa sommaren i Måns liv. Men Måns har ju en grej som han inte vet hur han ska göra med. För vad händer om ens nyfunna vän inte tycker att man har varit helt ärlig med allt?

Jag: För kan man säga, utan att spoila för mycket, att Måns ju blev tilldelad könet tjej när han föddes, men att han sedan kommit underfund med att det inte riktigt stämmer?

Jenny: Ja, precis. Han är transkille helt enkelt.

Jag: Du jobbar ju som psykolog också. Bygger boken på personer som du har träffat som psykolog?

Jenny: Nej, den bygger inte på någon enskild person. Tystnadsplikten är ju absolut. Däremot var det fler och fler som hörde av sig till mig och hade funderingar kring könsidentitet både privat och i jobbet. Ofta …

Jag (avbryter): Och hur jobbade du fram karaktärerna, i synnerhet Måns? Det skulle ju lätt kunna bli fokus på psykisk ohälsa när det är så utbrett bland transungdomar, men du har balanserat det så himla bra, och Måns känns som en relativt glad och självsäker person, trygg i sin identitet. Det är befriande och hoppingivande. Hade du hans karaktär ungefär klar för dig från början eller ändrad den under arbetet med boken?

Jenny: Jag visste att jag ville skriva om personen Måns, och inte om en ”problematik”. Han är ju som du säger, en glad och självsäker person på det hela taget, men som tvingas ta itu med saker för att vi lever i en värld som har ett så starkt normtänk …

Jag (avbryter): … Och det måste jag säga verkligen är en sån styrka med boken. Att jag känner att jag blir upplyst och får lära mig saker, samtidigt som det verkligen inte är en pedagogisk handbok. Det känns aldrig som att det blir ”infodumpar” utan allt är invävt i berättelsen. Det tycker jag är bland det svåraste, att få in saker i ett flöde och få det att kännas naturligt, särskilt när man skriver från ett jag-perspektiv … så att det inte blir som att karaktären plötsligt blir supersmart och vill förklara en massa saker för oss dumma läsare. Så känns det verkligen aldrig i dina böcker!

Jenny: Det är ju toppen! Det vill man verkligen höra!

Jag: Är det okej frågor?

Jenny: Jättebra! Men Johan, tänk bara på att låta personen du intervjuar prata helt till punkt ibland. Att du orkar med att det kanske blir lite tyst ett tag och att det är helt okej. Fattar du vad jag menar?

Jag: Aha …

Jenny: Eller hur, för om du pallar att vänta ut lite innan du fyller på med egna reflektioner så kan det komma helt nya saker från den du pratar med. Sånt som du kanske inte hade räknat med.

Jag: Okej! Bra! Shit! Jag är nog lite nervös, faktiskt.

Jenny: Det kommer gå jättebra, darling!

Och det gjorde det! hon är en sån klippa!

Läs mer om Jenny och hennes böcker: KLICKA HÄR!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

Demonerna hälsar på …

 

 

 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag visste att de skulle dyka upp förr eller senare. Jag har lämnats ifred alldeles för länge. De senaste veckorna har jag då och då kunnat känna deras flåsande andedräkt i nacken när de stått och hovrat över mig. Stönat åt en formulering som kunde varit vassare. Kvävt ett fnitter för att jag gjort banala val. Jag har varit väl medveten om att det bara varit en tidsfråga men jag har tappert motat dem i grind. Men nu går det inte längre. Demonerna är här. De fruktade Tvivel- och självcensursdemonerna.

Jag har skrivit ungefär trettio sidor på nya bokmanuset och faktiskt haft ganska bra flyt. Den här boken har liksom legat i startgroparna ett tag nu, men innan jag bestämde mig för att verkligen sätta igång så har jag  jobbat en hel del med förberedelser. Gjort research, struktur- och kapitelupplägg, fått till ett ordentligt synopsis och testat röster på huvudkaraktärerna. Jag har prövat själva idén på maken och på förlaget (som båda gillar den!). Det var till slut dags att dra igång. Och det har verkligen känts som att all preppen varit en bra investering. Fingrarna har flugit över tangenterna och jag har hört mina huvudpersoner prata i huvudet. Passager som jag så gott som haft klart för mig hur de skulle skrivas har fått eget liv och dragit iväg. Bara att följa med, har jag tänkt. När jag läst igenom efteråt har jag blivit jag glatt överraskad – det har faktiskt ofta varit mycket bättre än min grundidé.

http---mashable.com-wp-content-gallery-doom-a-tour-through-demons-concept-art-DenzilO'Neill-BaronofHellRender

Men så kom de då alltså ikapp mig. Lade sina klibbiga tentakler över mina omedelbart hopsjunkande axlar. ”Men vad har du skrivit, hörru? Det är ju såååå babbligt! Något sorts hittepåspråk som försöker låta litterärt och originellt”, viskade de i mitt öra. ”Vems historia är det här egentligen? Förvirrande och otydligt. Vem ska orka följa med ända till sidan femton utan att ens veta var det utspelar sig? Tror du får tänka om, grabben. Bara en observation, du gör ju såklart som du vill …” Tyst med er!

Jag har försökt påminna mig om fakta i målet. Jag vet ju att det här är en del av processen. Jag har upplevt det förut. Alla pratar och skriver om det. Det finns hyllmetrar av böcker om detta, hela block i utbildningar tillägnade fenomenet. Neil Gaiman har sagt såhär om det:

”… whatever you’re doing can be fixed… For now, just get the words out. Get the story down however you can get it down, then fix it.”.

Så smart. Så jag sätter mig vid datorn igen … Nope. Vad jag än skriver så kastar de sig över det och sticker hål på allt. ”Bla, bla, bla … hört det förut. Den där olyckliga formuleringen hade du ju för fasen med redan i Down under! Krångligt sidospår som bara du fattar”, låter domen. Jag letar vidare bland vad mästarna sagt:

”The first draft of anything is shit”, sa Ernest Hemingway

Okej … det var väl lite hårt i och för sig. Skit. Jag läser igenom mina sidor en gång till. Något litet uns av substans finns det väl där ändå? Eller? När vet man om det vore bättre att slänga allt och börja om från början? ”Vi vet”, säger demonerna.”Nu!”

Men då sätter jag stopp. Jag tänker inte förlamas av er! Det är så här det är. Och det kommer att komma och gå. Många gånger. Det kan vända i morgon. Eller så tar det en månad. Skit samma. Gör det bara! Jag kommer på att jag läst något jäkligt bra som Joyce Carol Oates har sagt om ämnet.

“Getting a first draft done is like pushing a peanut with your nose across a very dirty floor.”

Tack! Jag sätter mig igen.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

Tillbaka to the scene of the crime … 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Om du svänger av E6:an i Kungälv och tar sikte mot Marstrand, tar av i Ytterby, så kommer du att efter några kilometer rulla igenom samhället Kärna. Det är ingen metropol. Där finns Coop, pizzerian, macken, frisörsalongen, återvinningsstationen, en fotbollsplan borta i svängen, och där tar det egentligen slut. Men det är en viktig plats för både mig och min man. Kärna har till exempel lånat ut sin charm till den fiktiva plats där demensboendet Tallskuggan ligger, i Mats Strandbergs fantastiska roman HEMMET. Det är där Monika kämpar med både sitt sjukdomstillstånd och med påhälsningar från något som inte verkar höra hemma här i vår värld …
Både jag och Mats har suttit och skrivit en hel del i de här trakterna på grund av att jag jobbat flera somrar ute på Tofta Herrgård. I det gamla trevånings-magasinet bakom stallarna huserar nämligen sedan åtta år tillbaka Teater Tofta. Där har det spelats Strindberg, Ibsen, Norén, Göran Parkrud och senast Jonas Gardell. Det är en fantastisk miljö och teatern är ganska unik med sina fyra läktare som omringar den lilla scenen i mitten.

IMG_0698De första två åren bodde vi på övervåningen hos en äldre dam som var född på orten och så gott som aldrig hade varit därifrån (det är faktiskt i det huset där en av Mats huvudkaraktärer, Joel, växte upp, och som han nu måste tvinga sin mamma att lämna för att flytta in på demenshemmet). Jag skrev också så gott som hela pjäsmanuset som senare blev Down under i det huset.
De två följande åren bodde vi på det här stället.

Skärmavbild 2017-11-16 kl. 23.39.12Vi kallade det ”Muminhuset”. Det är en gammal kvarn från mitten av 1800-talet som byggts om till boende. Själva vingarna är nedmonterade sedan länge och det är nog bra för det kan blåsa rejält därute. Nuförtiden sitter kvarnen fast i ett fixerat läge men när den var i bruk vred man hela byggnaden för att fånga så mycket som möjligt av vinden. Längst ner finns kök och matrum, en våning upp ett ”sittrum” med den gamla kvarnstenen som bord i mitten, och högst upp ligger sovrummet. ”Muminhuset” ligger längst ut på en liten udde vilket gör att man är så gott som omgiven av vatten. Här skrev jag en stor del av råmanuset till Down under. När föreställningen väl hade haft premiär och jag inte repeterade på dagarna, var det en fantastisk möjlighet att få koncentrerad skrivtid där. Jobba med bok på dagarna och spela teater på kvällarna. Och mitt ute på vishan så inte så mycket som drog och var tvunget att ordnas med.

I onsdags kväll var jag tillbaka på Tofta för att medverka i Teater Toftas vänförenings årliga höstsoaré. Det var skådespelare och musiker som arbetat med teatern genom åren som spelade, sjöng (jag sjöng också!), det visades klipp ur en kommande film och en scen från nästa sommars teaterproduktion. Till det serverades mat, dryck, kaffe och kladdkaka. Jag var inbjuden att delta i ett samtal om skrivande tillsammans med dramatikern, regissören och psykologen Göran Parkrud. Samtalet modererades av Emma Vendelek som är socionom och litteraturvetare och har följt teaterns arbete under alla år. Jag gillar verkligen att prata om skrivprocessen och allt kring den. Att få frågor som liksom tvingar mig att formulera mig kring saker som är svåra att sitta och fundera ut själv på kammaren. Situationen med strålkastarna, publiken och mikrofonen i fejset gör ju att allt blir förhöjt och extra skärpt. Jag fick bland annat frågan om det är tufft att skriva baserat på svåra upplevelser ur sitt eget liv, och kom verkligen på att det för mig är som med skådespeleriet. För några år sedan spelade jag, just på Teater Tofta, en man som förlorat sin fru och sitt barn i en bilolycka. Asjobbig livssituation och han mådde verkligen skit. Men de kvällar när allt funkade, och jag fick med mig allt jag behövde för att kunna gestalta den där mannen, då mådde jag ju väldigt bra. Jag kunde känna en sorts eufori över att jag faktiskt fick till det. Och så har det varit att skriva de delar av Jims liv i Down under, som bygger på jobbiga episoder ur min historia – när jag inte lyckats få fram känslan, då har det varit skitjobbigt. Men när jag känt att det funkat, att texten faktiskt gestaltat den där vidriga känslan jag velat få fram – då har det ju bara varit toppen!

HELGTIPS!

KUNGÄLV:
I kväll fredag 17 november kan man bege sig till Kungälv och träffa Mats Strandberg och Karin Bojs som samtalar om sina böcker! LÄS MER HÄR

STOCKHOLM/SUNDBYBERG:
I morgon lördag 18 november kan man träffa mig och Jenny Jägerfeld i Hallonbergen/Sundbyberg på Biblioteket mellan 15.00-16.00 med efterföljande bokförsäljning och signering! LÄS MER HÄR

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Måste jag till New York nu?

 

_DSC6798

Foto: Ola Kjelbye

Jag skrev stora delar av Down under på olika hotell runt om i landet. Jag var ute på turné med Teater Barbaras föreställning Barbie-Nils och pistolproblemet och vi spelade främst för förskolebarnen. Vi spelade föreställningarna ganska tidigt vilket innebar att arbetsdagen var slut typ efter lunch. Jag kunde gå tillbaka till hotellet och sätta mig och skriva i några timmar utan att bli avbruten av allt sånt som måste fixas om jag hade varit hemma.

Nu är jag ute på en ny sväng (med samma föreställning!) och känner riktigt hur muskelminnet vaknar till liv. Jag har planerat sedan länge att få in några skrivpass på nya boken under turnéveckan, men jag har också undrat om det skulle gå lika bra den här gången. ”Tänk om det bara var förra boken som funkade på hotell?” Men så fort jag kommer in på rummet så känner jag det där lugnet som hjälpte mig sist. Jag tycker det är så skönt med den här ”cellkänslan”. Allt jag behöver finns här på ett begränsat utrymme. En säng, ett skrivbord, en vattenkokare, och en toalett med dusch. Går jag ner i lobbyn så finns det snacks, en trappa ner ett gym, och varje dag får jag en kupong som kan lösas in till en vegetarisk måltid i restaurangen.

Jag gör i ordning en kopp te och sätter mig vid skrivbordet, slår upp datorn och öppnar mina dokument. Jag gillar att ha allt framme: researchmappar, synopsis, anteckningar från mobilen, inspirationsbilder, spellistor (både till mig att lyssna på medan jag skriver, och såna jag gör till mina karaktärer). Och så lägger jag fingrarna på tangenterna … ”Hmm … det var väldigt vad det låter utanför fönstret. Vad kan det vara?” Jag har dragit för gardinen för att inte distraheras men för den nu åt sidan igen. ”Jaha, det är den där kranen som lyfter stora betongblock på byggarbetsplatsen nedanför.” Jag blir sittande och stirrar på den gigantiska lyftkranen som svingar enorma väggdelar i  grå betong högt över en radhuslänga för att till slut leverera dem till en byggställning som omsluter vad jag förstår, av en stor banderoll på stängslet nedanför, ska bli ett köpcenter. Det ska vara klart våren 2019. Jag återgår till slut till tangenterna. ”Nu kör vi …  Eller? Jag är faktiskt lite sötsugen … hmm … Såg jag inte en skål med kolor på disken i lobbyn … Då behöver jag ju inte ens gå ut på stan. För det skulle ju ta en massa onödig tid från skrivandet men att bara ta hissen ner tre våningar och sno åt mig en näve fruktkolor tar ju ingen tid alls!”

Trettio minuter senare. (Jag var nämligen tvungen att prata lite om kantareller med hon i repan.)

”Yes! Nu är förutsättningarna perfekta! Slurp! Oj, det var lite kallt. Ska bara koka nya te. Nu så!”  Jag börjar med att läsa igenom senaste kapitlet. För att riktigt få möjlighet att hamna i den värld jag försöker beskriva. ”Ojdå … Det var ju inte riktigt en bra formulering det där inte … Den kan helt klart göras snyggare.” Jag fastnar totalt på om de tunga gardinerna med de tofsprydda omtagen ”draperade”, eller ”täckte” större delen av fönstret? Märker att ordet ”omtag” markerats som tvivelaktigt och blir tvungen att ge mig ut på nätet och kolla upp gobeläng- och draperingsterminologi. Det plingar till i mobilen: ”Börjar kurra lite i magen … Ses om 5 i restaurangen?” Det är från min kollega Anders. ”Redan?” Jag kollar på klockan. Va! Hur är det möjligt? Hur kan det ha gått tre timmar? Vad har jag skrivit då?:

Jag tog ett steg mot glasdörrarna och såg till att inte få med mig palmen när jag gick ut från köket.”

I och för sig ganska starkt, men jag hade väl ändå hoppats på att ha fått ur mig lite mer än så! ”Fan! Du har så dålig disciplin!” bannar jag mig själv. ”Nu hade du ju värsta förutsättningarna för att få en hel del gjort – och vad gör du? Slarvar bort det på en massa dravel! Följer minsta vink från den där ofokuserade lilla hjärnan!”

Då slår det mig. Tänk om den här boken inte kommer att kunna skrivas på hotell? Tänk om den vill bli skriven på tåg? Eller på en brygga i skärgården?
Eller … i New York?

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Dantes inferno eller bara lite ryggvärk?

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag har en jävla skitrygg som brukar göra sig ordentligt påmind ungefär en gång om året. Ofta runt den här årstiden faktiskt. Jag har i och för sig alltid lite ont i ländryggen, men det har jag på något sätt vant mig vid. Men så sträcker jag mig efter en tallrik i diskmaskinen, flyttar en stol på scenen eller sträcker mig efter de finaste tomaterna på ICA. Jag kan höra när det händer. Ett litet Klick!, bak i ryggslutet och så är det kört. Jag får då något som kallas ”smärtskolios” som gör att musklerna krampar och hela ryggen blir sned. Om jag har tur så gör det bara ordentligt ont och jag får gå på kryckor i någon vecka, men har jag otur så blir det bara värre och värre och till slut måste jag åka in på sjukhus. Jag har testat kiropraktik, osteopati, yoga, healing, naprapati, sjukgymnastik. Jag har gått med inlägg, fått andningsövningar, magneter, akupunkturnålar och homeopatiska piller. Jag har haft det här i över tjugofem år nu och kan ju säga att jag börjar tröttna. Jag har förstått att det inte är speciellt ovanligt eftersom jag får många och fantastiska tips av vänner och bekanta som har liknade problem, men just när det händer känner jag mig ganska ensam och emlig.

För en vecka sedan hände det igen och jag hoppar fram på kryckorna sedan dess. Jag vet fortfarande inte riktigt åt vart det barkar. Om jag ska bli tvungen att åka ambulansen fullproppad med droger eller om jag rider ut den här episoden med hjälp av vila och mitt eget lilla medicinskåp. Som tur är så har vi spelledigt den här veckan på teatern. Jag går små promenader varje dag och gör mina övningar. Och jag har fått tid att skriva!

IMG_1853

Foto: Mats Strandberg

Jag har hållit på och småtestat karaktärer, researchat kring tiden när min historia utspelar sig, läst artiklar och böcker (flera om hästar). Men jag har längtat efter några dagar av oavbruten tid för att verkligen känna att jag är igång. Nu kom de dagarna! Tack vare ryggjäveln. Och när jag nu läser igenom vad jag skrivit så anar jag ett samband mellan mitt yttre tillstånd och vad för sorts gestaltande som hamnar på pappret. Det finns nämligen en tydlig längtan efter en fungerande stark kropp verkar det som. Långa stycken om gymnastiska övningar, upphävande av tyngdlagen och svävande genom luften med perfekta landningar framför applåderande publik. Samtidigt en hel del partier om en riktigt gammal människas totala fysiska förfall. Oförmågan att ens hålla kroppen upprätt längre, hudens slapphet och musklernas förtvining, en känsla av att allt sakta dras mot marken. Den grymma gravitationens spel med våra kroppar, i en kamp vi inte kan vinna.

Jag får väl se om det jag skrivit håller när jag kommer ut på andra sidan av det här skovet. Eller om det blir ambulansen och jag blir tvungen att skriva mig djupt ner i någon av de mindre mysiga kretsarna av helvetet.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår (sorry, ingen video men en jäkligt bra låt!).

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Vampyrer på Operan, bus eller godis, tända ljus för döda själar

img_4444.jpg

Jag som Wednesday Addams förra halloween.

Det är snart helgen då vi hedrar och minns nära och kära som dött. Allhelgona. Men nu för tiden har vi också halloween. På radion i dag sa en folklivsforskare att många varit oroliga att halloween skulle komma hit och ta över den ”riktiga” högtiden. Att det komersiellare firandet skulle slå ut en traditionell tid för eftertanke. Men det visar sig istället att intresset har ökat för allhelgonarelaterade traditioner. Fler än någonsin smyckar gravar och tänder ljus.

Att försöka förstå sig på detta märkliga faktum att vi alla en dag ska dö har varit ett återkommande tema i litteraturen och scenkonsten. Nu på lördag har Kungliga Operan i Stockholm premiär på nyskrivna operan Dracula. Historien om greven som förlänger sitt liv genom att dricka blod blev känd för en större krets i och med den irländske författaren Bram Stokers roman Dracula, som kom ut 1897. Jag och min man var på genrepet i går kväll tillsammans med hundratals fantastiskt utklädda medupplevare. Operan hade nämligen uppmanat alla att komma utklädda till vampyrer och folk hade verkligen gått all in!

(Alla bilder tagna av Mats Strandberg)

Drömmen om att leva för evigt är lockande och samtidigt jäkligt skrämmande. Jag vill ju faktiskt inte dö. Inte som jag känner det nu i alla fall. Om det gick så skulle jag vilja frysa tiden och bara fortsätta som det är nu (kanske skulle jag helst ha stoppat åldrandet några år tidigare, när kroppen fortfarande var en aning spänstigare …).

Men historierna om de odöda beskriver också baksidorna med det eviga. Att behöva hålla sig gömd för resten av världen. Att inte vara accepterad. Ensamheten. Sorgen i att behöva skiljas från en dödlig och själv tvingas leva vidare. Nästan ett sekel innan Bram skrev om den Transsylvanska greven, skrev Mary Shelley sin roman Frankenstein – eller den moderne Prometeus. Den handlar om Victor Frankenstein som varit fascinerad av livet och döden ända sedan han var barn. Vad är det egentligen som skiljer de tillstånden åt? När hans mamma dör bestämmer han sig för att knäcka gåtan. Ingen ska behöva dö i förtid! Hans sorg och nyfikenhet driver honom till studier och makabra experiment, där målet är att sätta ihop en man av kroppsdelar från kyrkogårdar och bårhus och ge denna varelse nytt liv. Han lyckas, men något går fel och han äcklas av resultatet. Frankenstein överger sin nyfödda skapelse, som tvingas att på egen hand försöka förstå sin plats i tillvaron. Alla som träffar honom ser bara ett monster. ”Monstret” har inget språk. Han ser inte ut som vi. Han är annorlunda. Något annat.  Monstrets enda sätt att möta en värld som inte vill ha honom är med våld och förstörelse.

Berättelsen om Victor och hans övergivna monster ska också bli föreställning! Jag har nämligen skrivit en pjäs baserad på boken, och den har premiär 12 mars nästa år. Regisserar gör Daniel di Grado och så här säger säger han inför arbetet med Frankenstein.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Älskar research!

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Det gör jag verkligen. Vare sig det handlar om att sitta timmar framför datorn och med hjälp av sökmotorerna kliva ner i den bottenlösa informationsbrunn som är internet, eller när det innebär en heldag böjd över luntorna på biblioteket. Men min favorit är ändå när jag får intervjua folk, suga i mig kunskaper och ta del av deras livshistorier. Fråga, lyssna och försöka få en person att vaska fram guldkornen i minnesbankarna och överlåta dem till mitt förfogande.

I går fick jag chansen att träffa en fantastisk person som visade sig vara helt rätt för vad jag letar efter. Jag känner till honom genom en gemensam vän men vi har aldrig träffats förut. Jag hade förberett honom på vad mitt projekt handlar om, skrivit ner en kort beskrivning av vad för sorts berättelser jag letar efter. Han svarade att han gärna berättar om sitt liv om det kan vara till hjälp för min historia. Men en kan ju aldrig veta hur det blir när en väl träffas. Om jag skulle lyckas skapa en atmosfär som kändes tillräckligt trygg och avslappnad, för att han skulle vilja dela med sig av sitt innersta.

Lite trevande kanske det var precis i början men efter några minuter kom det igång. Verkligen. Mer än jag förväntat mig. Jag trodde att jag visste precis vad jag behövde. Jag hade ett gäng frågor som jag tänkte skulle täcka in allt jag undrade över, men när vi väl satt där och började prata, så kom helt andra saker fram också. Så som det gör i ett bra samtal. En sak leder till en annan. Ett oväntat svar leder till nya frågor. Han frågade mig något vilket i sin tur ledde till att han kom i kontakt med nya avlägsna detaljer.

Det är väldigt generöst att ge en historieletare som mig tillgång till sitt privata, tycker jag. Och säkert lite spännande också kan jag tänka. För om det till slut blir en bok av det jag skriver på just nu, och något han berättade för mig i går dyker upp i en av mina karaktärers liv, så måste det ju vara ganska coolt att läsa det. Om – jag lyckats göra hans berättelse rättvisa.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Jag hör röster.

_DSC6798

Foto: Ola Kjelbye

I början kom det bara några spridda ord då och då. Och det var mer som en voice over, ett kommentarspår som trevande försökte beskriva en plats eller en händelse. Målade upp bilden av något sorts institution eller sjukhus, tror jag … inte i modern tid … och det fanns djur med. Hästar. En beskrivning av två pojkar växte fram. Den ene introvert och den andre mer social och med tydligare kontakt med världen runt omkring dem. Och så för någon vecka sedan började de prata med varandra. De tycks växa upp i hård värld där de är fullständigt beroende av varandra. Det är de mot världen. Vänta. Nu pratar de.

”Har hon gått?”
”Ja.”
”För alltid? Kommer hon komma tillbaka?”
”Nej.”

”Vill du att hon ska komma tillbaka?”
”Nej.”
”Det är ju inte sant.”
”Jo, det är sant.”
”Du vet att jag vet vad du tänker. Före du ens har tänkt det själv. Så här är det: Du vet inte om du vill att hon ska komma tillbaka, eller hur?”
”Jag vet inte. Kanske det …”
”Så ljug inte.”
”Det gjorde jag inte!”
”Håll hårdare, annars kan jag göra dig illa.”

Jag lyssnar och skriver ner. Antecknar i mobilen och prövar senare om det ska få komma med eller om det bara var brus.

Jag tycker om den här processen. Jag hade den med Down under också. Lyssnandet efter brottstycken som gör att jag får chans att lära känna mina karaktärer bättre. Det är nästan som att jag tjuvlyssnar på dem ibland. Jag håller mig gömd i mörkret, står bakom dörren och hoppas att de ska avslöja något avgörande. Något som jag inte riktigt kan tänka ut. Jag fattar ju att de inte är några väsen som befinner sig inuti mitt huvud, att de inte har egna liv.  Jag vet att det är jag som i någon form tänker ut vad det är de pratar om. Men det är skillnad på att ”tänka ut” och att ”lyssna på tankar”. Jag ”tänker ut” en massa saker kring vad som ska hända dem, vad de har för egenskaper, vad de gillar för mat, vilka andra sorts typer de ska träffa på längs vägen som kan hjälpa mig att bygga deras berättelse. Men för att få reda på de där mer subtila detaljerna, hur de låter, hur de reagerar inför smicker, hur andningen ändras när de blir påkomna med en lögn – då funkar ”lyssnandet” bättre.

Jag har levt med den här bokidén ganska länge, men inte riktigt vetat om det var just nu som just den skulle skrivas, eller om det var någon annan historia som skulle komma före. Det har inte varit helt enkelt att komma igång. Jag har petat och knåpat, skrivit synopsis och researchat. Kollat filmer som kanske kan inspirera, lyssnat på musik för att välja vad som ska få hamna på min skrivarlåtlista. Kastat synopsis och börjat om. Fastnat flera dagar i funderingar på vad mina huvudfigurer ska heta. Jag insåg till slut att jag höll på med det där ordet som jag gillar ljudet av men inte riktigt vill syssla med innebörden – prokrastinering,

”Prokrastinering (av latin procrastinare, av prefixet pro-, ‘framåt’, och crastinus, ‘till morgondagen’, av cras, ‘i morgon’) eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi (KBT) vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser.” Wikipedia

Jag har helt enkelt varit lite rädd för att börja. Och det är ju inte så konstigt. Visst, det funkade med förra boken, men det finns ingenting som garanterar att det kommer funka den här gången. Tänk om jag kanske bara hade Down under i mig? Om det var något sorts nybörjartur? Jag kanske kör helt fast, får skrota hela idén och börja om på nytt? Jag kanske aldrig får klar ett bokmanus till och även om jag skulle få det så kanske det inte blir utgivet?

Ja, så kanske det blir.  Men nu är rösterna alltför påträngande och högljudda därinne. De vill ut. Så jag fortsätter väl och skriver ner vad de snackar om så får vi väl se om de har något smart att säga.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Lite upplöst i konturerna …

IMG_3643

Jag önskar att jag kunde få ihop en peppig text som fick alla att känna att ”Fan vad kul allt är ändå! Alla verkar ju på väg att bli sams här på jorden, det där med klimatförändringar är nog snabbt avklarat och Trump är inte alls president i USA – det är en kollektiv mardröm och snart ska vi alla vakna upp till ännu en partydag i Feelgoodien!”

Men det kan jag inte. För så är det inte. Så känner inte jag.

Jag har ju verkligen en jäkla toppensits i tillvaron egentligen. Jag älskar att gå till jobbet (vare sig det är till teatern eller att sätta mig framför skrivardatorn), jag kan leva på min konst, jag älskar min man, vi bor fint, jag har superfina vänner. Men. Ibland så rycks ändå mattan undan och jag rasar ner i mörkret och får svårt att andas.

Jag har levt med perioder av panikångest ända sedan tonåren. Första gångerna var det fruktansvärt och skrämmande när luftrören bara drog ihop sig och det kändes som om syret faktiskt skulle ta slut vilken sekund som helst. Inget synligt var ju fel på mig. Varför kunde jag inte bara andas normalt? Första gången jag sökte hjälp var jag övertygad om att det var något fel med lungorna. Emfysem? Men det visade sig att det satt mer i huvudet. Med åren har jag lärt mig tekniker för att hjälpa mig själv att ta mig ur dessa episoder. Jag kallar det att jag ”ankrar mig” i den fysiska världen, för att inte dras iväg i en abstrakt ångest. Jag känner efter hur underlaget känns under fötterna. Hur luften rör vid näshåren när jag andas in. Vilka ljud hör jag just nu? En avlägsen lastbil … någon som vrider sig i en kontorsstol … en fläkt som surrar … Och så listorna. Mina listor hjälper mig att få kontroll och överblick. Men så fylls de på för mycket. Jag glömmer att kolla dem. Missar ett möte. Missar en betalning. Och plötsligt är kontrollen borta.

Jag tror faktiskt att det kommer att gå över ganska snabbt den här gången. För det är inte några abstrakta faktorer som framkallat det här. Jag har för fan skrivit klart och fått en bok utgiven! Jag har skrivit och regisserat en pjäs som haft premiär. Och – jag har varit på bokmässan! Jag har hört från vänner och kollegor om den nästan posttraumatiska stress som kan infinna sig efter Göteborgsdagarna, så jag är inte helt förvånad. Jag hade det verkligen fantastiskt där på många sätt. Träffade läsare, blev intervjuad, fick prata om min bok, signera den, delta i intressanta samtal och träffa andra underbara författare. Jag fick känna att jag är del av någonting stort.

Men så var dom där. Både inne på mässan och runt omkring. Dom som inte alls håller med mig. Som inte tycker att vi alla har rätt att vara här. Vars mål och önskan inte är att alla ska kunna leva som kompisar och ta hand om varandra. Som faktiskt tycker att världen vore bättre om sådana som jag inte fanns – en man som älskar en annan man. Som rangordnar folk och vill utplåna de som inte uppfyller deras kriterier på vad en människa är. Det är stressande. Jag tror väl inte riktigt på att vi kommer kunna skapa ett paradis på jorden. Det är för trögt här. Men lite jäkla grundläggande basic-värderingar kunde vi väl ändå dela? För fasen. Jag blir tokig av att inte fatta hur ni funkar!

Så. Jag är lite låg. Lite upplöst i konturerna. Har stundom svårt att få ner tillräckligt med syre i lungorna. Men jag ger inte upp. Jag kommer att fortsätta föröka göra vad jag kan för att göra det lite drägligare här. Och berätta historier. På teatern och i böcker. För något jag kände på bokmässan var också att jag är del av en mäktig berättartradition – som skapar en livsnödvändig möjlighet för oss alla att förstå livet. Lite bättre.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

En massa mässa

Ja … lite svårt att skriva om något annat just nu …
Första gången på Bokmässan – som författare! Så jag ger er en dag i snurren, karusellen som är – Bokmässan i Göteborg 2017.

IMG_7781
08.30
Tunnelbanan mot Centralen.
Kallar bilden ”Bokmakarna på väg”.

 

 

 

IMG_7782
09:32
Kollar schemat för dagen för att slänga ut på Insta och slår mig i slang med sittplatsgrannen på tåget. Han undrar varför det är så mycket folk på tåget, och varför så många verkar känna varandra? Jag berättar om Bokmässan och jag ska dit med min debutroman. Det visar sig att han är pensionerad litteraturprofessor. ”Am I right if I say you have an Australian accent?” frågar jag. ”That’s correct!” svarar han. ”I’m from down under”. ”Eh …”, sa jag. ”Can I show you my book?”

 

IMG_7784
13:05
Snabb räkmacka på hotellrummet …

 

 

 

 

IMG_7785
13:39
… svida om, på med namnbrickan och ner på mässgolvet.

 

 

 

 

FullSizeR
14:00
Intervjuad av min fantastiska förläggare Ada Wester med efterföljande signering.

 

 

 

IMG_7795
14:30
Ada:
”Har du sett däruppe då?”

Jag:
”Var då?”

Ada:
”Vänta …………… där!”

Jag:
”Shit pommes frites!”

 

 

IMG_7813
15:30
Lyssnade på riktigt bra samtal mellan Åsa Linderborg och Mats Strandberg. Om skräck och klass. Och det känns som att Åsa gav Mats uppslag till en ny bok …

 

 

 

IMG_7815
18:20
Mingel i Lilla Piratmontern.
Roliga möten med folk som gillar böcker (fina ord från en läsare som haft samma ridlärare som jag) blandat med funderingar och oro inför vad som egentligen kommer att hända på lördag …

 

 

 

IMG_7820
20:00
Förlagsmiddag på Byns Bistro.
Fint tal från fantastiska förlagschefen Erik Titusson. Jag hängde mest med amerikanska författaren Jennifer Niven och hennes väninna Ronnie. Blev väldigt sugen på att läsa Jennifers böcker (All the bright places och Holding up the universe).

 

IMG_7826
00:03
Tillbaka på hotellet (utan att gå via Park, där bokfesten forsätter, för jag måste ju hem och få ihop det här och tänkte faktiskt försöka orka gå upp och träna lite i morgon … vi får se …).

Summerar min första dag på mässan med ett stort like! Jag tror jag kommer att trivas här!

 

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Release me

Jag berättade ju förra fredagen om listorna som tar över mitt liv! Här kommer en som jag vill dela med er. Jag har nämligen den senaste månaden varit runt på en rad bokreleaser. De har alla varit väldigt olika men har en sak gemensamt – jag känner starkt för alla böckerna! Och för alla författarna.

orkidepojkenHelena Dahlgrens Orkidépojken
(Constant reader/Lava förlag)

Releasen var på den underbara The English Bookshop http://www.bookshop.se på Södermalm i Stockholm. Det bjöds på bubbel och godsaker, Helena blev intervjuad och läste även ur boken. Jag har fått vara med lite under Helenas process fram till färdig bok och jag tycker den har blivit en riktigt stark pärla, om både inre och yttre mörker.

Orkidépojken är en mörk och spännande berättelse om ensamhet, besatthet och gemenskap, inspirerad av tv-serien Twin Peaks universum. Berättelsen handlar om några ungdomar i en Stockholmsförort: den tysta betraktaren Hanna som är bokens berättarjag, bästa kompisen Zeb och så Lina. Farliga Lina som alla känner eller vill känna, som är snyggast, mest utmanande och som plötsligt försvinner spårlöst…
LÄS MER

MoaMoa Herngrens Tjockdrottningen
(Norstedts)

I foajén på Teater Galeasen ute på Skeppsholmen stod tårtor och godis uppdukat. Tårtorna var täckta i sockerdeg med bokens omslag som motiv! Jag känner på mig att detta verk kommer att vara lika smaskigt som bakverken …

I Tjockdrottningen möter vi Annie Ek som väger över 200 kilo och tillbringar sina dagar med att äta och drömma sig bort i andras liv på Facebook och Instagram. Så blir hon kontaktad av tv-redaktören Camilla Willdow som lyckas övertala henne att medverka i bantningsserien Du är vad du väger. Annie blir Tjockdrottningen med hela svenska folket. Programmet leds av Johanna Broman som desperat vill slå igenom och gör allt för att hålla uppe bilden av framgång fast hon sitter djupt i skuldfällan. Hon dövar sin ångest med sms-lån och shopping på nätet.
LÄS MER

john ajvide XJohn Ajvide Lindqvists X – den sista platsen
(Ordfont Förlag)

På Studion i Kulturhuset bjöd John in till samtal och sång! Han sjöng bland annat en fantastisk version av Depeche Modes Somebody. Kloka och roliga Åsa Larsson intervjuade och Love Antell kompade och sjöng. Jag blev så sugen på att åter ge mig in i Johns världar.

»Under hösten 2016 drog en självmordsvåg genom Stockholms undre värld.«
Så inleds John Ajvide Lindqvists roman X ? Den sista platsen, den avslutande delen i trilogin som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.
En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse.
LÄS MER

Hampus Ta detHampus Nessvolds Ta det som en man
(Bonnier Carlsen)

På Södra Bar uppe på Mosebacke höll Hampus hov från scenen och på dansgolvet. Boken är precis som han själv en vacker blandning av kvicktänkt humor, okonstlad direkthet, blandat med skarp analys och smärtsam insikt. En bok för alla killar och de som har med killar att göra!

Vi killar får fortfarande lära oss att vi ska kunna ta en smäll, och inte får gråta eller snacka om känslor. Men jag tror att vi och alla omkring oss skulle må bättre av en förändring. En förändring som börjar med oss själva – med att vi män och killar vågar ifrågasätta mansrollen och visa vilka vi är under den hårda ytan.
LÄS MER

håret400-500x500Hej Håret! Om tidernas konstigaste kroppsdel
(Idus förlag)
Författare: Annica Hedin
Bild: Fredrik Swahn

I går kväll var jag på Livrustkammaren och firade hårets historia. På festen fanns olika tidsepoker representerade i hårväg: 1940-tal, 1770-tal, 1600-tal, 1950 (eller var det 80-tal …). Det var frågesport (hårrelaterat), fina samtal från scenen, vi fick vin, chips och godis, och allt hände längst in i slottet tre kronors gamla vinkällare. Annica har skrivit och Fredrik har gjort bilder i en underbar bok om alla möjliga aspekter av vårt hår. Hur vi uttrycker oss med frisyrer, hur håret skyddar, att det är en del av den päls som täcker hela oss …

Visste du att hår kan prata? Att ko-kiss fungerar rätt bra som schampo? Och varför kung Ludvig älskade peruker?
LÄS MER
Provläsning: Hej Håret – Om tidernas konstigaste kroppsdel

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn