Jag tar timeout

7D__8786 2Det här blir mitt sista inlägg här på Debutantbloggen, åtminstone för en tid. Imorgon kommer Charlotte Cederlund att svara på lördagsenkäten tillsammans med Karl, Anna, Ida och Camilla, och från och med nästa vecka blir det hon som står för fredagsinläggen. Jag skulle verkligen önska att jag kunde fortsätta här, men hur fantastiskt det än är att ge ut sin första bok och hur mycket jag än hade velat få njuta av mitt år som debutant har det nu visat sig att det inte var vad som stod i stjärnorna för min del. Andra saker har kommit i vägen. Viktiga saker, förhoppningsvis det viktigaste jag nånsin kommer att tvingas göra.

Nu ska jag inte tala i gåtor, för det är inte hemligt och ingen ska behöva spekulera i varför jag varit tvungen att ta det här beslutet.
Min yngsta dotter Juva, endast fem år gammal, har diagnosticerats med leukemi.
Vi är sedan en vecka tillbaka inlagda på Barn 3, NUS i Umeå, där vi har tagit de första stegen mot hennes tillfrisknande.
Veckan som gått har varit fruktansvärd, den värsta i mitt liv, trots att jag upplevt en hel del hemskheter redan innan, men nu har åtminstone lite av den svåraste ångesten släppt i och med att vi fått veta att den leukemi vårt lilla hjärta drabbats av är den vanligaste bland barn och framför allt att prognosen är god. Vi befinner oss också på helt rätt ställe, där vården är förstklassig och personalen ingenting annat än superhjältar.

Därmed inte sagt att det blir en lätt resa, behandlingen är fruktansvärt tuff och tar lång tid och allt mitt fokus måste nu ligga på att ta hand om det dyrbaraste jag har. Förhoppningsvis kan jag återkomma hit till Debutantbloggen lite längre fram, men om så inte skulle vara fallet vill jag passa på att tacka för alla fina kommentarer jag fått under den här tiden.
Det har varit ett sant nöje.
Med de orden lämnar jag er nu för att dräpa Cancer-Draken tillsammans med min egna lilla superhjälte.

Juva (3)

Det läskiga tyckandet

7D__8786 2Nu har min bok varit ute på marknaden i två veckor, och redan innan dess fanns den tillgänglig för bokbloggare och andra recensenter. I och med det har jag tagit klivet in i en helt ny värld. Från att ha haft total kontroll över vilka som fått läsa det jag skrivit, och då bara såna som mest troligt skulle ha snälla saker att säga, har jag nu gått till att fullständigt tappa just den kontrollen. Jag vet absolut ingenting om vad jag har att vänta mig och från vilka håll, dels eftersom jag inte har nån aning om vilka som köper boken och dels eftersom recensionsexen skickas ut av förlaget. Det är både superskrämmande och jättehäftigt på samma gång. Tre gånger har jag tack vare att förlaget repostat och taggat mig hittat bilder på Instagram som lagts ut av läsare på väg att ta del av och bedöma min bok. Vilken fullkomligt bisarr känsla att hitta min bok i flödet hos för mig helt främmande människor.
Bisarr och faktiskt helt jävla underbar. Det är superhäftigt! För att inte tala om kicken när recensionerna sedan är till bokens fördel, det är ju då man påminns om att det faktiskt är värt det att inte bara skriva för byrålådan, utan låta andra ta del av ens formuleringar. Den där stolta känslan, inte helt olik den man upplever när ens barn får beröm, när främlingar skriver att de saknar ens huvudkaraktär efter att ha läst ut boken, den är oslagbar. Då vill man bara sätta sig och fortsätta skriva, skriva, skriva. =)

Nu har jag också hittat en recension som inte alls var positiv men vars innehåll jag inte vill avslöja pga spoiler, och jag blev faktiskt inte ens lite självmordsbenägen. Det känns skönt, jag har varit så rädd för hur jag kommer att reagera när nån ofrånkomligen kommer att ogilla min bok, men det är okej. Jag hoppas förstås att det inte ska bli nån vana att jag stöter på såna recensioner, men det är okej. Det är naturligtvis en träningssak, att inte ta till sig av det negativa utan istället fokusera på det positiva. Det vet ju alla, om tio personer säger nånting snällt och en person säger nånting elakt, så är det den enda elaka kommentaren som fastnar medan de tio positiva dukar undan i skuggan av det onda. Jag ska försöka hindra det från att hända. Det kommer garanterat bli tufft emellanåt men som sagt, det är en träningssak. Och nån slags träning ska jag väl ägna mig åt jag också. =P

Den magiska kvällen

7D__8786 2Ja, för det måste jag nog säga; vad kan ens allra första releasefest vara om inte magisk? När väl stressen och nervositeten ger vika för förväntan och spänning som sedan övergår i renaste glädje. Alla dessa människor, där av en enda anledning: Att fira mig och mitt verk. (Och dricka gratis bubbel såklart, men ändå.)
Vilken känsla.
Från början var det lite jobbigt, jag var inte helt bekväm med uppmärksamheten och ville mest gå och gömma mig, men efter ett tag släppte det och jag kunde istället glädjas åt alla härliga människor som var där. Jag höll ett högst improviserat välkomsttal och innan det var färdigt läste jag också ett stycke ur boken, vilket tidigare varit det enda jag var säker på inte skulle ske under kvällen. Uppenbarligen är det dock ett måste på en releasefest. Bra att veta till nästa gång, då kan jag planera det lite bättre och faktiskt välja ut ett stycke som passar.

För att ni ska få en bild av den fabulösa tillställningen:

7D__0908
Bubbel och fantastiska snittar (vegetariska såklart.)

7D__1169
Signering på hög nivå.

13077204_10153595857033404_437059930_n13077305_10153595857153404_368032654_n
Makalös tårta gjord av min barndomsvän Gaggs, även kallad Jessica.
Lika otroligt god som den var snygg.

13043511_10153639591263041_2316357731511731675_n
Med kvällens yngsta deltagare, min systerdotterdotter Melanie.

7D__1267
Och till sist presenterna! Det var jag totalt oförberedd på, men vilken trevlig chock det blev. =)

Jag är så tacksam för allt, det blev en otrolig kväll vars minnen jag kommer kunna leva länge på. Tusen, tusen tack till alla inblandade!

D-day (yesterday)

7D__8786 2Igår small det. Blixtrar och dunder, boken släpptes. Vilken grej! Nu är det på riktigt, det blir inte mycket verkligare än såhär.
För den som vill beställa finns den bland annat på Hoi
och Adlibris. In och köp, vet jag! =)

Jag tillbringade hela dagen i Sundsvall med en av fest-generalerna inför den andra smällen; lördagens releasefest. Det handlades strumpbyxor, hårsmycken, drickor, snacks och cirka en miljard andra prylar. Och ändå känns det som att det aldrig blir riktigt klart. Det går bara runt i huvudet på mig och mina två personligheter gnabbas värre än vanligt. Den ena är superstressad över att inte ha kontroll över vartenda kommande litet ögonblick, och den andra känner sig mest lycklig över att få fira det här gigantiska ögonblicket med så många nära och kära och bryr sig föga om ifall detaljerna riskerar att spricka i sömmarna.
Och det är ju så, det kommer att bli en fest och det är hur roligt som helst. Förhoppningsvis blir det inte en fullständig katastrof. Ni lär få veta nästa vecka hur det gick. =)

I veckan fick jag också min beställda katalog från Svensk Bokhandel där mitt debutantporträtt var med. En riktig once-in-a-lifetime-grej med tanke på att man bara är debutant en enda gång…

13082701_10208089525549031_3466760392955524247_n

Hej hopp, releasefest nästa!

 

Gästblogg: Amanda Tartt – om erotik

Sex som i ”nummer sex”, men också som i ”erotik”.

Amanda Tartt 2 160215 v5.JPGMitt skrivande är som vilket skrivande som helst, kanske med undantaget att det rör ett område som inte alla känner sig bekväma med – erotik.

Jag hade inte ens tänkt att jag skulle skriva erotik. Min dröm var, och är till viss del fortfarande, att skriva en reseskildring. Inte så mycket nu, när jag slagit mig ned och driver ett café, men förr, så reste jag otroligt mycket och höll mig nästan hemifrån så länge jag bara kunde. Jag tog i stort sett vilket jobb som helst där jag befann mig, så att jag kunde stanna så länge som möjligt. Med en liten kamera tog jag en massa bilder, som jag tänkte samla ihop och välja från, och sedan skriva runt dem.

Men, så gick tiden och jag köpte en nedgången lokal och fixade till mitt café. En kväll innan allt arbete var klart, satte jag mig ned och började skriva. Allt dammet fick mig att tänka på en kille jag mött i Grekland, en byggjobbare med bar överkropp, och på den vägen blev det. De fantasier jag haft om honom blev grunden till min första novell. Kanske får den en dag se dagens ljus, men den behöver nog arbetas om en del, den har en del barnsjukdomar som bara dess moder kan se som charmiga.

Så småningom tog jag mod till mig och skickade in en novell till Hoi Förlag, och de tackade ja. Fantastiskt! Det är drygt ett år sedan och sedan dess har jag gett ut fyra noveller. Den femte kommer i början av maj och jag har just börjat skriva på den sjätte.

Att skriva erotik skrämmer somliga, just för att man inte vet hur man ska uttrycka sig när det gäller själva sexscenerna. Och det kräver träning. Man måste känna sig bekväm i sitt skrivande, samtidigt som det måste vara eggande och upphetsande för den som läser. I början skrev jag väldigt ”blommigt” med omskrivningar och metaforer som hade en tendens att bli på gränsen till töntiga. Det var vulkanutbrott med både explosioner och implosioner, riddarens stora lans och allt man kan tänka sig. Just när jag skrev det kändes det litterärt och storslaget, men när min första testläsare började skratta, insåg jag att jag nog måste ändra på en del.

Snart tänkte jag ta klivet och göra någonting större av mitt skrivande. Jag har börjat med synopsis till en roman. Och ja, det ska bli en erotisk roman. Skillnaden är förstås att man inte kan skriva en sexscen på trehundra sidor, det måste finnas mycket mer handling runt omkring. Jag har storyn klar för mig, men det känns verkligen som en utmaning att få till det så att det håller hela vägen. Idén bär, det känner jag fullt och fast, och jag tror att den är ganska originell. Men, en utmaning är det. På ett sätt är det ju tvärtom mot alla som skriver en roman och inte vet hur de ska få till sexscenerna. Jag skriver erotik och vet inte ännu hur jag ska få till allt runtomkring …

Lite skrivtips för att skriva erotik och sexscener? Oj, vad svårt. Speciellt med tanke på att en sexscen i en ”vanlig” roman inte behöver gå så långt som i en erotisk bok. Men vi gör ett försök.

  • För det första, tänk på en scen som du själv skulle bli upphetsad av. Kan du använda någon av dina erotiska fantasier, eller en del av dem? Bestäm hur mycket du vågar lämna ut av dig själv, men det här är inte rätt tillfälle att vara blyg …
  • Skriv scenen som du skulle vilja läsa den. Fundera inte för mycket på språket första gången. Vill du använda omskrivningar för alla grova ord, så gör det. I det här skedet är det bara du som ska läsa den, så släpp alla hämningar.
  • Läs igenom och se om/ hur du kan använda ett rakare språk. För mycket blommor och bin, kolvar och grottor, kan få motsatt effekt och få läsaren att dra på munnen eller till och med skratta till, när du egentligen vill få hen att flämta av upphetsning. Testa att skriva om scenen med alla k- och f-ord du kan tänka dig och se hur det känns, både att skriva och att läsa. Kanske överraskar du dig själv?
  • Tänk också på storyn i boken. En sexscen kanske egentligen ska vara en romantisk kärleksscen, vilket naturligtvis kräver ett annat språk. Det måste (förstås) kännas som en del av din berättelse och inte som någonting skrivet av någon annan, som slumpmässigt placerats i din bok.
  • Glöm inte miljö och känslor, som ju alltid är viktiga i skrivandet. Det är lätt att fastna i hur karaktärerna kysser, suger och slickar, men man måste bygga upp stämningen och också tala om hur det känns. Dofter och andra upplevelser är minst lika viktiga här som i andra scener.
  • När din bok blir film, hur vill du då att scenen ska se ut? Använd de bilderna i ditt skrivande.
  • Som vanligt för en scen, på vilket sätt ska den föra storyn framåt? Vad vill du att den ska berätta för läsaren? Är det bara en krydda i handlingen, eller ska den visa att en av aktörerna är lagd åt det sado-masochistiska håller och har en tendens att bli våldsam, att den tuffe mc-killen egentligen är en mjukis?

Tack Debutantbloggen, jag hoppas att vi ses snart igen.

Amanda Tartt

Du hittar Amanda på hemsidan amandatartt.com

 

Läsarfråga

Vi vill gärna ha fler frågor från er läsare att svara på så det vore jättekul om ni ville fortsätta ställa dem och så svarar vi på lördagarna. Bombardera oss, bara! =)

Veckans frågor är från Susanne och lyder:

”Hur gör man om det skulle bli så att fler än ett förlag är intresserade? Och får man själv vara med och göra omslaget till sin bok om man vill det?”

7D__8786 2 - kopia Jannice: Jag har ingen egen erfarenhet av flera förlag som slåss om mitt manus (tyvärr) men jag tror mig ha förstått det som att man i ett sånt läge helt enkelt får väga de olika intressenterna mot varandra och välja det man tycker passar bäst. =)
När det gäller omslag tycker jag det verkar som att man har en hel del att säga till om som författare, men jag kan förstås bara tala för min egen upplevelse av det. I mitt fall frågade förläggaren mig om jag hade några egna idéer om hur jag ville att det skulle se ut (det hade jag inte) och i brist på det fick jag ta fram nyckelord och sånt som jag ville skulle finnas med på ett eller annat sätt. Sedan lämnades de ytterst bristfälliga instruktionerna till en formgivare som återkom med förslag, som vi sedan filade på tills alla var nöjda. Jag har svårt att se att en förläggare skulle tycka det var negativt med en författare som vet vad hen vill ha i omslagsväg så jag tror att du har allt att vinna på det. =)

 

IMG_8645Ida: Vad gäller första frågan är min uppfattning densamma som Jannices. Angående omslag skiljer det sig säkert mellan förlagen, men själv har jag fått påverka utseendet på omslaget mycket. Jag var och fotograferade potentiella omslagsbilder innan allt ens var klart med förlaget (var tvungen att göra så av årstidsmässiga skäl), och just nu diskuterar vi ju för fullt. Jag upplever att min åsikt och mina idéer är lika viktiga som förläggarens och grafikerns.

 

 

 

Profilbild

Anna: Jag skulle kolla på förlagens tidigare utgivning och känna efter om det verkar vara böcker jag gillar. För mig är det viktigt att människorna som ska jobba med boken känns bra och att vi tycker att samma saker är viktiga. Beträffande omslag tror jag att det skiljer sig en del mellan förlag, och vad det är för typ av bok. I mitt fall diskuterade min förläggare och jag stil och känsla och färger, sen fick omslagskonstnären läsa manuset och så bollade hon och förlaget fram och tillbaka och jag fick titta till då och då och komma med funderingar.

 

camilla-linde-portrait-350-square

Camilla: Håller med Anna! Försök att få en känsla för de olika förlagen. Det är väl inte helt fel att fråga runt lite också, bland författarvänner och bekanta som kanske är utgivna på något av förlagen.

Gällande omslag tog jag och illustratören fram dessa och pitchade till förläggaren. Det första blev det toknej på (vilket jag ä glad för idag). Det andra gick dock hem, efter att vi pillat lite med färger och typsnitt.
Jag har en känsla av att när det gäller min typ av förlagslösning så är friheten att själv vara med och utforma ett omslag större.
På gott och ont.

Mediaskygg, men jag jobbar på det

7D__8786 2I lördags var jag med om en bisarr sak. Expressen.
Jag var med i Expressen. På ett uppslag som handlade om alla ständigt närvarande mammakrav figurerade en viss debutantförfattare och hennes bok.
Det var hur konstigt som helst.
När jag köpt tidningen vågade jag nästan inte läsa vad som stod, för jag tyckte att jag under telefonintervjun bara svamlade. Ingenting vettigt hade jag att säga och jag led med den stackars reportern som skulle försöka foga ihop mitt nervösa babblande till något slags intressant läsning. Som tur var hade jag att göra med ett proffs och jag tycker nog att hon lyckades få ihop ett riktigt bra uppslag. Det handlade som tur var inte bara om mig, utan ett gäng mammor fick också tycka till. Tack och lov.

Där jag efter tidningsköpet satt i bilen utanför Ica med äldsta dottern och hennes kompis som jag precis hämtat upp tog jag slutligen mod till mig och letade reda på rätt sida. Och så läste jag. Och skämdes. Oj, som jag skämdes. Inte för att det stod någonting dumt, inte alls, men hela grejen var så absurd. “Jannice Eklöf om mammakraven” stod det bland annat längst ner, uppdelat i rutor med text och illustrationer. Jag rodnade hårt.
Lite senare när vi var på väg hem hörde jag dottern läsa reportaget för sin kompis och plötsligt nämnde hon någon som sa att det därför var bra att Jannice tog upp de här sakerna. Det hade jag missat när jag läste, det var en psykolog som uttalade sig om de här kraven och nämnde mig i samband med det. Hur häftigt var inte det? Hur pinsamt var inte det?

DSC_0037.JPG

Missförstå mig inte, förutom att jag inser värdet i all slags publicitet är jag också stolt över min bok och anser att den förtjänar all tänkbar uppmärksamhet den kan få.
Men, därmed inte sagt att jag inte tycker sagda uppmärksamhet är jobbig. Jag tror inte boken bryr sig nämnvärt men dess upphovsmakare är, så att säga, lite obekväm i rampljuset. Kanske får jag anledning att vänja mig, kanske får jag ingen anledning, kanske vänjer jag mig aldrig. Det får tiden utvisa. Det jag vet just nu är att det här är en väldigt spännande tid och jag försöker njuta av den. Om en vecka kommer boken ut, två dagar senare är det releasefest och redan nu har den börjat läsas. Snart kommer jag troligtvis få ta del av folks omdömen, få veta hur boken mottas. Det är en minst sagt läskig tanke. Den stund som hela tiden varit så fjärran är faktiskt här. Jag är förväntansfull, stolt och glad.

Och livrädd.

Min bok, mina människor

7D__8786 2I fredags kom den, lastbilen med fyra kartonger innehållande 200 exemplar av min alldeles egna bok. Vilken grej!
Det var verkligen en väldigt speciell känsla att stå där med sitt eget verk i handen. Att bläddra i den, att läsa ett stycke text lika välbekant som min egen hand. För det var mitt stycke, det var min text som prydde sidorna i denna ack, så vackra bok. Just den delen, att se de där orden jag jobbat så hårt med, i det forum de alltid varit tänkta för, men som varit så långt ifrån självklart, det var mäktigt. Oerhört mäktigt.
Jag bläddrade fram och tillbaka, med ett stort fånleende klistrat i ansiktet. Försökte förstå att det verkligen hände, att drömmen äntligen manifesterat sig i 237 fysiska sidor text. Det är faktiskt inte en helt självklar grej att ta in och det tog följaktligen en stund.

Slutligen bläddrade jag så fram till de två sista sidorna; Författarens tack, och fånleendet stillade sig till förmån för en aldrig så liten klump i halsen och en hotande tår i ögonvrån. Av någon anledning blev jag så rörd av att se dem i tryck: Namnen på mina människor. De som stöttat, pushat och funnits där under hela processen, som inspirerat och kritiserat, berömt och påpekat. Och så de två som inte fick finnas med under just den här delen av mitt liv, men som i allra högsta grad förtjänar allt tack jag kan frambringa. Det kändes på något sätt till och med större än att se mina ord indelade i stycken och kapitel. Det blev verkligt på ett helt annat plan att se namnen på dessa människor som betyder så mycket för mig på ett eller annat sätt. Hur många gånger har jag inte läst ”Författarens tack” och funderat på vad jag själv skulle skriva i ett sådant? Längtat hejdlöst efter just den möjligheten?

Många gånger.
Nu behöver jag inte längta längre, jag har gjort det. Jag har fått tacka och jag har menat det med hela mitt inre.
Det enda som återstår nu är den fasansfulla tanken att jag kanske kan ha glömt någon viktig som borde ha tackats. Måtte det inte vara så, och om det trots allt skulle vara, måtte jag aldrig komma på det…

DSC_0033

Skrivklådan, jag saknar dig

7D__8786 2Jag är just nu mellan böcker. Skriv-arbetslös, skulle man kunna säga. Om tre veckor kommer min första bok ut. I detta nu är 200 exemplar av den på väg genom landet för att landa hos mig. Jag ska få se den, hålla i den, bläddra i den för första gången. Jag är förväntansfull och skräckslagen på samma gång. Visst räknar jag med att det kommer bli helt magiskt, men tänk om det inte blir det? Tänk om den av någon anledning inte skulle motsvara mina högt ställda förväntningar? Fast det har jag väldigt svårt att tro, jag är faktiskt ganska säker på att jag kommer att älska den djupt och innerligt. Nu är den på väg, den är redo att ge sig ut i världen utan mig. Den är färdig. Jag ska inte skriva mer på den och det är en konstig känsla.

Jag saknar det.

Jag saknar känslan av att vara uppslukad av ett projekt, att ha ett mål, den totala euforin när en lösning presenterar sig efter att jag totalt kört fast och inte vetat åt vilket håll jag varit på väg. Välbefinnandet som uppstår efter ett intensivt skriv-pass, när texten flutit som den ska, när jag har kommit en bit på väg och dessutom tycker om det stället jag kommit till. För att inte tala om friden inombords just medan jag sitter där och skriver, jag mår så bra av det löpande arbetet att forma ord till meningar som blir till sidor av text.

Jag saknar det.

Just nu har jag inte riktigt tiden och energin att fördjupa mig i ett skrivprojekt på det sätt jag skulle önska. Jag har skrivit några scener till nästa bok och de känns helt rätt, men samtidigt är jag inte helt klar över vilken riktning historien ska ta. Det finns några olika vägar att gå och jag tror att jag har valt en, men helt säker är jag inte. På nätterna ligger jag och funderar medan otåligheten fungerar som en gigantisk koffeindos som hindrar min sömn. Jag vill komma igång!

Å andra sidan skrev jag första boken utan större plan och blev glatt överraskad när karaktärerna själva valde vad som skulle hända, så jag kanske inte ska analysera så mycket utan bara köra igång och se vart historien för mig. Tillverkandet av en roman har visat mig att jag har en viss förmåga att att brodera ut händelser som egentligen var tänkta att ha en ytterst liten statistroll och innan det är färdigt kan de vara det jag gillar mest av allt jag skrivit.
Trots det har jag sagt till mig själv att nästa bok ska skrivas med hjälp av synopsis och den ska vara fullständig innan jag börjar skriva. Allt för att undvika att jag hamnar i dödlägen när jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men jag får nog inse att det inte är min grej. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, mer än i väldigt stora drag och även om jag definitivt ser fördelen med synopsis och till och med lider av en släng av avundsjuka mot dem som får det att funka, så verkar det inte göra det för mig. Det får jag nog acceptera. Huvudsaken är väl att jag skriver, och dit måste jag se till att komma nu, hur mycket jobb och annat som än ligger i vägen. Mitt mål är att Genom paradiset på en spikmatta ska ha ett färdigbakat småsyskon innan det här året är slut så det är dags att sätta igång. Och det ska bli så skönt, jag längtar efter att gå förlorad i historien i mitt huvud.
Det är trots allt bland det allra bästa stället jag vet att förlora mig i.

När jag fann min frälsning i läsplattan

7D__8786 2Jag har varit lite av en bakåtsträvare när det gäller böcker. Bakåtsträvare och hyfsat nitisk när det gällde detaljerna kring själva läsningen. Jag läste enbart egna böcker, vägrade att låna dem av andra eller på bibliotek. Jag skulle ÄGA de böcker jag tillförskansade mig och de skulle dessutom vara inbundna eller i kartonnage. Pocketformat göra sig icke besvär.
Det funkade för mig, jag levde lyckligt i mitt inbundna monogama bokförhållande och var alldeles nöjd med det.

Sedan hände något.
Läsplattan nådde mitt medvetande. Länge ignorerade jag den under envis övertygelse att en bok skulle hållas i och bläddras i manuellt med mina egna fingrar. Den skulle vara svår att läsa liggande på rygg, omöjlig att läsa liggande på sidan, gärna tung att hålla i och sidorna skulle fladdra hysteriskt vid minsta vindpust så jag tappade bort var jag var. Det handlade om KÄNSLAN och den var viktigast av allt. Tills jag började fundera på att åka utomlands och slippa KÄNSLAN av tunga böcker i min resväska. Plats som istället kunde fyllas av fler överflödiga föremål än de jag redan rutinmässigt packade.

Jag funderade länge och väl men till sist slog jag till. Det var lite svårt först, sådär som det ofta är när man (jag) ska lära sig nya tekniska apparater, men till slut lyckades jag både köpa e-böcker och få fram dem i plattan. När vi sedan åkte till Turkiet på all inclusive-semester i två veckor behövde jag bara packa med ett enda boksubstitut och slapp fundera på om det skulle räcka med en bok på resan eller om jag måste ha två i handbagaget. Jag hade med mig tio-femton böcker och de vägde i stort sett ingenting. Det var magiskt.

Jag tror aldrig jag har varit så avslappnad och utvilad som jag var under de där två veckorna. Inte sedan jag fått barn i alla fall. En unge gick omkring och bara trivdes medan han hämtade all inclusive-dricka till sig själv och övriga familjemedlemmar, en bosatte sig i den iskalla poolen och den minsta gick mellan barnpoolen, Kids Club och lekparken, så finurligt koordinerat att vi hade koll på henne hela tiden utan att behöva byta solstolar. Och där låg jag i min solstol och läste bok efter bok i min läsplatta. Så fort en tog slut knappade jag bara fram nästa bok utan att ens behöva sträcka mig efter den. När jag tänker tillbaka på de där två veckorna får bilderna i mitt huvud ett rosa skimmer, så skönt var det. Mycket tack vare läsplattan som möjliggjorde sträckläsning av sällan tidigare skådat slag. Vad mer kan man begära av en semester än nöjda barn, sol, att slippa laga mat och obegränsad läsning?

Nu har jag gått ännu längre i min tekniska utveckling. Efter att ha upptäckt ljudboken prenumererar jag nu på ljud- och e-böcker och får för 99 kronor i månaden lyssna på och läsa hur många böcker jag vill. Mitt bisarra ägarkrav är helt borta och jag hinner med så många fler böcker än tidigare. Det finns ju så mycket bra därute som jag annars troligtvis skulle ha gått miste om. Dessutom älskar jag möjligheten att prova en bok men om jag inte gillar den bara kunna lägga ner den (bildligt talat) och gå på nästa.
Jag har bytt sida. Och jag går inte tillbaka.

Länge leve ljud- och e-boken.

Sociala medier är inte riktigt min grej (än)

7D__8786 2Jag har tänkt på det länge men inte förrän nu i veckan kom jag mig för att skapa en författarsida på Facebook. Det bar mig emot eftersom jag inte känner att jag gjort mig förtjänt av att kallas “författare” ännu, men å andra sidan kommer jag troligtvis aldrig att göra det. Lika bra att göra sidan nu som att göra den senare, med andra ord.

Jag skickade ut inbjudningar till mina vänner att gilla min splitternya författarsida och försökte sedan inför mig själv låtsas som att jag inte alls omedelbart inväntade responsen. Skulle överhuvudtaget någon vara intresserad av att följa min resa mot boksläpp och vidare?

Svaret visade sig vara: Nja. Inte många.
Senare under dagen visade det sig att jag på något outgrundligt vis lyckats skicka inbjudningarna utan att mottagarna fått aviseringar om det. Hur är det ens möjligt? En människa som får en inbjudan torde väl upplysas om denna inbjudan? Det borde rimligtvis höra till god ton även i cyberrymden kan jag tycka. Nu är det (inte så) fina i kråksången att väl inbjudna vänner inte kan bjudas in att gilla en sida igen, inte ens av någon annan, vilket innebär att samtliga mina vänner är oåtkomliga för min välkomnande sida som bara söker lite sällskap. Finemangs!
Det väldigt negativa med det här är att jag troligtvis får nöja mig med 22 stycken tappra själar som gillar min författarsida, inte ens alla i min närmaste familj har hittat igen den. Å andra sidan är det positiva att jag vet varför jag endast har 22 stycken som gillar min författarsida. Jag kan skylla den bristande uppslutningen på tekniksvårigheter och behöver inte alls ta det personligt på något vis. Det är en lyx inte alla förunnas.

Så, nu när Facebooksidan tagit sina första stapplande steg ut mot den breda massan skulle jag behöva fixa en hemsida också. Det får väl bli nästa projekt. Och kanske ett till Instagram-konto. Jag har ett redan med samma namn som min blogg, och ”Rockginger” må vara ett ypperligt namn för att beskriva mig som rödhårig hårdrockare men på vilket vis säger det ”Jannice Eklöf – författare”?
Nej, just det.

Sociala medier är viktiga, det är inget snack om saken. Men, det här med att leva ett liv på jorden och samtidigt vara aktiv i det parallella cyberuniversumet, det kommer inte naturligt för mig. Det är någonting jag måste jobba på. Jag är inte direkt uppfödd med det. Min uppväxts tekniska höjdpunkter utgjordes av de tillfällen när jag fick spela på brorsans Commodore 64. Jag kommer fortfarande ihåg hur avancerat det kändes att spola tillbaka kassettbandet till rätt ställe för att nå önskat spel, och hur stolt jag var när jag lyckades fixa allt på egen hand.
Ja, det känns hyfsat fjärran nu och ja, jag känner mig ganska gammal när jag tänker på det. Det är nog lika bra att sluta tänka på det.
Och börja jobba på en hemsida.

Veckans enkätfråga: Vilket är ditt bästa skrivarställe?

7D__8786 2 - kopia
Jannice: Det måste vara vid köksbordet på sommarstället Öhn. Ergonomiskt helt vidrigt förstås, men när man sitter där har man sjön nedanför och jag älskar att sitta där och skriva. En stor del av Genom paradiset på en spikmatta skrevs just där och jag längtar vansinnigt mycket efter våren och utsikten över sjön vid köksbordet i det röda huset på Öhn.

 

 

 

Bordet 2

Anna: Jag är också en köksbordsperson. I stort sett allt jag skriver kommer till här. Vårt kök är gult och glatt och har ekgolv, vilket jag älskar. Ljuset och värmen i färgerna funkar väldigt bra för min skaparhjärna. Det känns som om det är vår här året runt. För en vintertröttis som mig är det underbart. Dessutom är det nära till vattenkokaren och finns obegränsat med te.

 

 

IMG_8645Ida Tidman: Jag har en väldigt trevlig och genomtänkt skrivarhörna i vardagsrummet med en sekretär som är lika gammal som sägnerna jag skriver om, och har skrymslen och vrår för alla små prylar jag kan tänkas behöva. Dessutom komplett med utsikt över skogen utanför fönstret. Om jag använder den? Nej, nästan aldrig. Jag brukar hamna i soffan istället, med fötterna på bordet och datorn i knät.

 

 

 

 

GB_Karl_Modig_1

Karl: Jag sitter, tråkigt nog, säkert 99% av all min skrivtid framför datorn i mitt sovrum. Jag älskar att sitta ute på balkongen när det är soligt och varmt, men det blir väldigt lätt alldeles för varmt. Min drömplats skulle däremot vara ett mysigt fik där man kan sätta sig i ett soffhörn och dricka en kopp te, fast jag har inte testat det än. Kanske ett mål för 2016, att hitta en favoritplats för att skriva?

 

 

 

 

camilla-linde-portrait-350-squareCamilla: Jag skriver mest på kvällar/nätter, helt enkelt för att det är då jag har tid att göra det. Mitt bästa ställe är då på baksidan av vårt hus. Baksidan vätter mot fält och skog, och under ljumma sommarnätter kommer det en sådan fantastisk doft därifrån. Doften av solvarm råg som svalkas av natten. Den lukten är oslagbar, och triggar alltid igång mitt skrivande lite extra.
Plus att det inte finns några lampor. Det är någonting med att sitta med datorn i totalt mörker och skriva som jag tycker väldigt mycket om.

Det blir nog en releasefest ändå

7D__8786 2 Idag har mina båda personligheter (som jag skrev om förra veckan) strålat samman och dragit upp inledande riktlinjer för releasefesten. Samarbetet fungerade finfint; P2 gjorde en insats och fastställde, tillsammans med en vän som ska hjälpa till, plats, dag och tid medan P1 hyperventilerade lätt och tyckte allting var meningslöst för att tiden är för knapp.
Det är den såklart inte, inte nu när det är på gång. Det kommer med största sannolikhet bli en releasefest i mitten av vårt avlånga land och alla som vill komma är hjärtligt välkomna till Alby skola lördagen den 23:e april klockan 18.00.
Anmälan senast den 10:e april. =)

Så, lokalen är bokad och evenemanget skapat på Facebook. Förtäringen kan inte bestämmas innan vi vet hur många som kommer, även om jag förvarnat en superb bagare till vän att jag vill att hon gör en tårta. Vad är en fest utan tårta, liksom?
Men mer då? Vad måste jag tänka på, vad får jag absolut inte glömma? Jag tar mer än gärna emot tips. Det var längesen jag ordnade en fest vars tema inte var Doctor McStuffin eller där valet av tilltugg stått mellan marängswiss och chokladpuddingstårta, vars bottnar lidit drunkning-genom-saft-döden efter fåfänga försök att göra dem saftiga eftersom själva beredningen inletts alltför sent.

Risken finns nog att mina gäster kommer mötas av färgglada ballonger, fiskdamm och chokladbollar. Människan är trots allt ett vanedjur och är barnkalas det enda man har någorlunda rutin på att ordna kanske det blir ett barnkalas även av den förmodat vuxna releasefesten.
Och apropå barn, var gör vi av ungarna? Alla jag känner mig någorlunda trygg att lämna över mina skatter till vill jag ju ha med på festen. Fast tänk om de betrodda barnvakterna ändå inte vill komma? Tänk om INGEN vill komma? Eller ännu värre, att folk kommer och har tråkigt. Det kanske kommer tio pers som tränger ihop sig i ett hörn och tillbringar kvällen med att till varje pris undkomma att köpa boken. Tänk om folk tror att de MÅSTE köpa boken bara för att jag kommer att sälja och signera den på plats?

Frågorna hopar sig i oroliga högar. Tänker P1 bekymrat.
Det ordnar sig, huvudsaken är att det BLIR en fest. Det kommer bli bra i vilket fall som helst.
P2 rycker på axlarna och ser fram emot den 23:e april.

Fortsättning kommer att följa.

 

Mina personligheter och jag

7D__8786 2Jag är en sån som gillar att styra upp saker. Att organisera, sortera och planera. Det är en personlighet jag besitter. En annan är den förstas raka motsats: slarvig, stökig och förvirrad, men hur osannolikt det än kan tyckas trivs mina båda personligheter ganska bra tillsammans. Oftast är de hyfsat överens och i fint samspel med varandra. P1 packar gympaväskor och håller reda på möten och utflykter för att sedan gå ut till kontoret där den ägnar sig åt att styra upp andras papper och siffror. Vid arbetsdagens slut kan den så avlösas av P2 som strör saker omkring sig, tappar bort grejer i parti och minut och ser på tillvaron med allmänt mañana – tänk. Men som sagt, det funkar.
(Jag tror det är värst för min man som säkert önskar att han alltid vore gift med Personlighet 1 och slapp den där andra, men jag tror å andra sidan att det är därför de är så noga med att trycka på den där “i nöd och lust”-prylen under alla vigslar.)

Nu är det dock trubbel i paradiset, molnen hopar sig och mina personligheter vill inte riktigt samsas. Det börjar nämligen närma sig boksläpp och i och med det: releasefest.
Ett obligatoriskt inslag i samband med denna stora tilldragelse och ingenting jag vill eller tänker gå miste om. Problemet är bara att tiden går, den har ju en tendens att vilja göra det, och jag har exakt noll planerat. Noll som i intet, njet, finns inte.

Ettan, djupt bekymrad över detta faktum, skulle helst av allt ha velat ha varenda detalj under kontroll för längesen, men dessvärre är det Tvåan som leder den här fighten än så länge.
Det ordnar sig. På nåt mirakulöst sätt kommer allting att klarna och reda ut sig själv, ner till minsta detaljnivå.
P1 observerar maktlöst, med magsyran stadigt stigande, hur P2 lojt lutar sig tillbaka och väntar på undsättning. Det ordnar sig, det är ju nästan två månader kvar.
(Mindre än sju veckor faktiskt, Ettan håller räkningen.)
Kampen är igång och ingen vinnare finns i sikte. Om det inte skulle råka trilla in en tredje driftig personlighet med lite att göra och massor av energi att förbruka är risken att det blir en riktig rysare. Om några veckor (48 dagar) vet vi hur det har gått. Spänningen är olidlig…

 

Ge mig ett lyckligt slut

7D__8786 2Finns det böcker som inte slutar lyckligt? Då syftar jag på skönlitterära sådana, självklart finns det biografier där verkligheten överträffar dikten på orättvisa, brutala sätt och sluten oundvikligen blir dystra. Men en skönlitterär bok som inte slutar hyfsat okej, får man skriva det? Vill man skriva det? Kommer man som författare undan ett sådant drag eller förvandlar man då automatiskt sina läsare till en lynchmobb som kommer hata ens blotta existens och ångra att de någonsin plockade upp ens verk för att läsa det?

Tanken på att skapa en riktig skräll i slutet av en bok är på något sätt faktiskt frestande. Nej tyvärr, alla dog. Bättre lycka med nästa läsupplevelse. Det skulle vara lite kul men jag tror inte jag skulle klara av att genomföra det. Kanske i en novell men inte en roman. Jag tror jag skulle få skuldkänslor, både mot mina karaktärer och mot mina läsare, som jag skulle känna att jag hade snuvat på ett lyckligt slut. För att inte tala om hur jag skulle bli tvungen att sörja mina egenhändigt skapade varelser om jag var grym nog att ta livet av dem. Nu snackar vi alltså huvudpersoner, att en och annan bifigur stryker med har jag ingenting emot om det tillför storyn någonting. =)

Om jag ska göra en jämförelse med tevens värld så hatar jag själv när en serie jag följer inte slutar som jag vill att den ska göra, eller åtminstone semi-lyckligt. Serier där alla huvudpersoner dör, eller som slutar efter fyra lyckade säsonger med att huvudpersonen på sin bröllopsdag blir skjuten och man som tittare inte får veta hur det egentligen går. Överlever han?
Vet inte. Får inte veta.
Så frustrerande! När man nu har engagerat sig i dessa människors liv, hur fiktiva de än må vara, så tycker jag nog att man har rätt att begära ett litet happy ending att avrunda med. Sådär så man kan gå vidare till nästa serie med en go´och glad känsla i maggropen. (Men nej, jag tittar inte så mycket på tv som det kanske låter, jag lovar.)

Vad kommer det här behovet av? Är det för att man upplever tillräckligt med besvikelser i sitt eget liv så man vill ha någonstans att fly där gräset alltid är grönt och folk ler mot varandra? Är det månne därför det kallas för verklighetsflykt? Eller tar ens undermedvetna sig an dessa människor som verkliga personer och därmed vill se dem lyckliga, precis som de faktiska människor man känner och bryr sig om? Jag vet inte. Det känns som en fråga man skulle kunna fundera länge på om man nu var lagd åt det filosofiska hållet.
Vilket jag inte är, så längre än såhär sträcker sig inte mina tankegångar. Ett blogginlägg är ungefär maxlängd för filosofi för mig, sen loggar hjärnan ut och börjar fantisera istället. Fantiserar ihop historier som slutar på samma sätt som jag föredrar att läsa dem: lyckligt.