Gästbloggare: Amy Lagerman

AmyLagerman

 

I våras träffade jag min coach för första gången. Jag, som arbetar som journalist och är van att fylla den ena tomma sidan efter den andra med text, hade bestämt mig för att uppfylla en barndomsdröm. Jag ville skriva en bok och närma mig det fria skrivandet igen. Det var då som jag upptäckte att arbetsdisciplinen visserligen inte saknades, men att den inte hjälpte mig ett dugg.

Så här är det nämligen: sedan jag upptäckte läsningen vid 7-års ålder har jag placerat författarna på en piedestal. För mig var skaparna av de textbaserade världarna gudar. Att vilja bli författare kändes förätet, så jante blåste upp sig och drämde lagboken i huvudet på mig så hårt att jag vacklade bort från tangentbordet.

Det var svårt att upptäcka att mitt vanliga mantra – ”bara gör’t” – inte fungerade. För att hitta en annan ingång anmälde jag mig till en distanskurs i hur man skriver kreativt för barn- och ungdomar. När grundkursen var slut fortsatte jag med påbyggnadskursen. Att skriva på uppdrag ligger helt inom min yrkeslinje, så det var aldrig något problem att producera texter på kommando. Men när jag efter avslutad kurs fick skriva som jag ville blev jag nästan förlamad av samma mindervärdeskomplex som förut.

När lärarledda kurser inte hade hjälpt mig tänkte jag att jag kanske behövde någon att hålla i handen på min första resa. Alltså började jag fiska efter en frilansredaktör, men fick i stället tips om en förlagscoach. Det allra första hon gjorde var att plocka ner författaryrket på jorden igen. Vilket var precis vad jag behövde.

Sedan jag börjat träffa Lotte har en del av tiden det här året gått åt till att hitta mitt sätt. Jag hade ju lärt mig grundreglerna i författandet. Man behöver en synopsis, man behöver lära känna karaktärerna och veta vem man skriver för. Man bör dessutom bedriva hetsjakt på adjektiv, avsätta helig tid för skrivandet och tänka på sin författarplattform. Och gärna fila på sitt följebrev: duger inte följebrevet kommer ingen på förlaget att ens se åt själva bokmanuset.

Men alla regler jag lärt mig hade snarare resulterat i att jag förhöll mig till dem som absoluta. Att bryta mot dem var fel, vilket naturligtvis är helt galet. Jag borde ha sett dem som riktlinjer, små tips på vägen, och jag borde ha litat på min egen magkänsla. Hela bokskrivandet ska vara spännande och överraskande och helt annorlunda mot när jag skriver till vardags. Jag vill använda min fantasi, så där som jag gjorde när jag lustskrev, snarare än när jag jobbar.

Mina författardrömmar handlar varken om pengar eller berömmelse. De handlar om att få barn och ungdomar att vilja läsa så som jag läste när jag var barn. Och som min dyslektiska son gjorde när han absorberades av Darren Shan och Erebos. Om ett enda barn eller ungdom skulle tycka att tiden han eller hon lägger ner på att läsa min berättelse var väl investerad tid, skulle jag förmodligen drabbas av så allvarlig hybris att jag skulle vara rädd för att öppna munnen igen.

Tack vare Lotte har jag sparat in ett okänt antal år där jag hade velat fram och tillbaka och förmodligen inte ha kommit någonstans. Men det jag är mest tacksam för är att hon stöttade mig när jag letade efter mitt eget sätt att skriva. Hon uppmuntrade mig alltid och stressade mig aldrig. Våra samtal handlar inte bara om det jag redan har skrivit, utan även om hur jag ska komma vidare när jag kört fast. I stället för att jag anlitar en lektör att läsa ett färdigt manus har jag en professionell redaktör att diskutera frågeställningar med under skrivandets gång. Hon ger mig förslag på hur jag kan tänka för att komma vidare, aldrig på vad jag borde göra, vilket gör att berättelsen hela tiden är bara min.

Och det där sista är viktigt. Jag har hört att andra författare känner sig tveksamma till att använda en coach eftersom deras input kan upplevas som fusk. Naturligtvis respekterar jag att mitt arbetssätt inte nödvändigtvis passar alla – jag har ju skräddarsytt Lottes tjänster så att de passar just mig. Fast jag är inte ensam om att ta in synpunkter tidigt i processen. Nyligen läste jag en intervju med Jan Guillou och fastnade för passagen om hur han och hustrun samarbetar. Hårt sammanfattat handlade det om hur Guillou skriver på vardagarna varpå Skarp kommer ut till godset på helgerna och ger honom feedback på materialet.

Tyvärr har jag inte samma kompetens inom familjen, även om mina killar helhjärtat stöttar mig. Men enbart beröm och jubel hjälper mig inte att utvecklas. Därför träffas jag och Lotte en gång varannan månad. Drygt en vecka innan vårt möte mejlar jag över det jag skrivit. Under mötet pratar jag om sådant jag upplevt som svårt under skrivprocessen och tar därefter flitigt anteckningar på hennes synpunkter på min text. Hon är alltid konstruktiv och positiv, och tvekar aldrig över att ställa frågor om sådant hon undrar över.

För mig fyller Lotte den roll som mina kollegor på redaktionen normalt har. Jag samlar in information, sorterar den och skriver ner. Skickar den vidare för genomläsning, tar emot synpunkter och jobbar om den där så behövs. Att ha en coach att bolla problem med är otroligt värdefullt. Mitt mål är att bli klar med grovmanuset i början av 2013. Därefter ska jag komplettera och skriva om vilket betyder att jag drygt ett år efter jag hittat Lotte kan presentera mitt första manus för mina drömförlag.

God jul och god fortsättning på det nya året!
/Amy Lagerman

 

Kristina Svensson & Joanna Björkqvist har skrivit bok ihop

Snabbare, roligare och bättre resultat – det är fördelarna med att skriva bok ihop enligt veckans gästbloggare Kristina Svensson .

FDB

Älskar du att skriva, gillar att bolla idéer och vill bli klar snabbare? Då kanske du ska skriva en bok ihop med någon. Det har jag, Kristina Svensson, gjort ihop med Joanna Björkqvist. Vi har i år skrivit och gett ut boken Förverkliga din bokdröm en handbok för dig som vill ge ut på eget förlag.

Vi kände inte varandra tidigare utan träffades första gången på en författarlunch under Bokmässan 2011. Lunchen var sin tur speciell för den blev startskottet för föreningen Egenutgivarna.
När skrivintresserade och egenutgivare träffas är samtalsämnet givet: böcker och bokutgivning. Jag och Joanna insåg att vi hade samlat på oss en hel del erfarenhet den hårda vägen genom att testa oss fram och bestämde oss för att skriva den bok vi själva saknade när vi debuterade. För både jag och Joanna har skrivit varsin bok tidigare.
Skriva ihop = snabbare, bättre och roligare
Den största skillnaden mellan när jag skrev min debutbok och när vi skrev Förverkliga din bokdröm var hastigheten. Vi började arbeta med boken i februari och lanserade den på Bokmässan i Göteborg samma år. På samma tid hann jag redigera min debutbok ett varv.
”Istället för att sitta ensam och grubbla har man hela tiden ett eget smakråd med samma sikte som man själv; att boken ska bli så bra som möjligt. Det finns inte en mening eller ens ett kommatecken i Förverkliga din bokdröm som inte varit föremål för diskussion både en och två gånger”, lägger Joanna Björkqvist till.
Förutom att boken blev klar snabbare blev den bättre. När vi tyckt olika (vilket varit ofta) har vi diskuterat tills vi hittat en tredje väg som alltid varit bättre än något av våra egna ursprungsalternativ.
”Det bästa med att skriva en bok ihop är att man alltid har ett bollplank och att man kan utnyttja varandras starka sidor, för att göra en bok nästan dubbelt så bra som den annars skulle bli”, säger Joanna Björkqvist.
En tredje fördel med att vara två är att man har en kollega att fira alla milstolpar med. När manuset gick iväg till testläsare, när det skickades till tryck och boken levererades plockade vi fram bubbel, slog på Skype och satt i var sitt land och skålade med varandra.

 

IMG_7609_2

Joanna Björkqvist i cerise strumpor och Kristina Svensson i rosa tunika. Bilden är tagen vid Tjolöholms slott i Halland när vi fotade bokomslaget – en av de få gånger som vi träffades i verkligheten.

Perfekta skrivpartnern är olik dig själv
Geografi spelar ingen roll idag, den perfekta skrivpartnern kan finnas var som helst.
”Det måste inte vara någon som geografiskt finns nära. Vi har i långa perioder befunnit oss i olika länder, så hela Förverkliga din bokdröm har faktiskt kommit till genom mejl, chatt och Skype” berättar Joanna Björkqvist.
Det är en fördel att ha olika bakgrund och intressen. Däremot tror jag att man måste dela samma passion för boken och vara överens om bokens målgrupp och syfte, vad man vill med boken. Det är också viktigt att ha möjlighet att lägga ungefär lika mycket tid på skrivandet. Både jag och Joanna är egna företagare och hade möjlighet att avsätta ett par månader för att arbeta med boken på heltid.

Det största misstaget vi gjorde var att arbeta i olika programvara. Jag i Microsoft Word och Joanna i OpenOffice för Mac. Det visade sig efter att vi skickat manuset fram och tillbaka några gånger att de programmen inte talar särskilt bra med varandra. Avstavningarna slutade fungera, texter försvann och vi trodde ett tag vi hade troll i manuset. Det slutade med att varje gång Joanna ville ändra i en text så mejlade hon den till mig och så klippte jag in dem manuellt i huvuddokumentet. Extremt tidsödande lösning.

Välkommen att ställa frågor om boken Förverkliga din bokdröm eller att skriva bok ihop.

/Kristina Svensson

Vad är väl en bal på Berwaldhallen?

Dagarna innan Hertha Müller blev nobelpristagare fanns det en lite del av mig som inte kunna låta bli att tro att det kanske skulle bli min tur den här gången. På samma sätt som när jag joggar och det går riktigt bra. När fötterna är lätta och lungorna kan fyllas med hur mycket luft som helst, när Årstaviken känns kort och jag tänker: det är OS om två år. 36 är ju ingen ålder egentligen och det går ju jävligt fort det här. Det ska väl inte vara en omöjlighet?

Precis så tänkte jag innan det blev känt att det var Hertha Müller som skulle få årets Nobelpris: nu ringer de snart. Peter Englund ringer på dörren med ett blomsterfång, han får komma in i röran och vi dricker ett glas skumpa och säger att det här var ju för jäkla kul det här.

Men så blev det ju inte. Och just därför var jag nästan säker på att det här med Augustnomineringen, det var bara en formsak. Visst är det sällsynt att debutanter blir nominerade, och ännu mer sällsynt att de vinner. Men det hände ju med Susanne Alakoski, så varför skulle det inte kunna hända mig?  Herregud, det är ju mer eller mindre klart. Men vad ska jag säga i talet? Ska jag tacka alla, eller ska jag göra en Popsicle anno 1992 och vara asdryg? Ska jag vara ödmjuk eller kaxig i alla intervjuer? Undrar vad man får för middag när man vunnit?

Men så blev det ju inte. Inte för någon av oss här på bloggen faktiskt.

Någonstans i djupet av mitt hjärta är jag faktiskt besviken. Är det likadant för er?

/Kalle

Jag tänker inte be om ursäkt

Jag tänker faktiskt inte det. Även om jag kanske borde. Det var alldeles för länge sedan jag skrev på bloggen. Sommaren kom emellan, den där känslan jag bara kan relatera till som skrivkramp kom emellan. Och var det inte det, så hade någon annan datorn den dan. Bredbandet kärvade. Disken skulle göras. Är det inte Seinfeld nu?

Och så vidare. Men nu skriver jag, och det är ingen idé att be om ursäkt. Ni har ju fyllt bloggen så bra utan mig.

Snart bokmässa. Jag har fått namnbricka. Jag har fått hotellrum. Det är på riktigt, det här är på riktigt. Jag har skrivit en bok och jag ska åka till bokmässan. Som författare. Det är lätt att glömma det, och kanske är det därför jag inte skrivit så mycket som jag borde. Allt blir till slut normalt, till och med ens största dröm. Till och med det man aldrig trodde skulle hända kan bli vardag, normalitet och lite halvtrist. Jag skriver på min andra roman och det är rätt kul.

Trodde aldrig jag skulle skriva något sådant om mig själv.  Men nu är det så, och jag tänker mingla skiten ur mig i Göteborg. Jag tänker lystet hälla i mig gratisvin och flotta ner händerna med chips i varenda monter som vill ha mig. Jag tänker ofreda intet ont anande kändisar och presentera mig som författare. Jag tänker sola mig i den glans som är min egen, och som inte en jävel kan ta ifrån mig.

/Kalle

Augustin, min son

Snart är det din tur. Jag kanske inte känner dig bäst av alla människor i världen, men jag vet en sak: du är förberedd. Kanske mer förberedd än de flesta debutanter. Det verkar ligga i ditt DNA.

Men ändå är du inte det. För det går inte att förbereda sig på det som kommer nu. Du kan noja om din releasefest. Du kan oroa dig för recensionerna och försäljningen. Du kan mentalt preparera dig för tomhetskänslan efter släppdagen. Men ändå: det som väntar nu är en helt ny känsla. Som man inte kan erfara på annat sätt än att göra det du snart kommer att göra.

Och det spelar egentligen ingen roll vad jag säger, skriver eller gör. För snart, om bara sådär dryga två veckor, är du författare. Det blir du bara en gång i livet. Och ingen som inte blivit det vet hur det känns.

Nu blev jag pompös. Men vad fan. Vi är ju författare. That’s what we do.

/Kalle

Att skriva bok nummer två, II

Kevin,

just det. Kunde inte sagt det bättre själv. Tiden är knapp, man ska smida medan järnet är varmt och det här är ett tillfälle som aldrig kommer tillbaka, det här är mitt livs chans. Och så vidare. Du har så rätt. Dessutom toppar du med ett av de där ordspråken som är så mycket träffande och coola på engelska. Svenska ordspråk luktar halm och gödsel och bygdegård. Amerikanska ordspråk luktar bensin, frityrolja, alldeles för söta efterätter och ett femtiotal jag bara sett i usla Elvisfilmer.

Så vrid om kniven du bara.

I wouldn’t piss in your ear even if your brain was on fire.

Som de säger i Amerrka.

/Kalle

Jävlar

Det som jag inte trodde skulle hända har hänt. Jag som alltid gått omkring och sagt saker som ”skrivkramp är en myt”. Eller: ”kockar får aldrig kockkramp”.

Men nu sitter jag här. Och får inte ur mig en enda liten ynka rad. Jag öppnar inte ens dokumentet, för jag vill inte sitta och stirra som en katatonisk idiot. I stället Facebookar jag. Kollar mitt mejl. Läser de här bloggarna. Tar en folköl. I skrivande stund ser jag på Villareal-Arsenal i Champions League.

Det handlar inte om att jag plötsligt fått uruselt självförtroende. Tvärtom: jag gillar verkligen min idé. Jag har fått grönt ljus att fortsätta av förlaget. Jag vet att det kan bli en rolig, spännande och läsvärd bok.

Jag blir bara helt jävla flintskallig av tanken på det massiva berg av arbete som ligger framför mig. Allt petande, alla transportsträckor av text som inte är det minsta rolig att skriva.

Hemingways isbergsliknelse har aldrig känts lika relevant.

Nej, nu har jag missat första halvtimmen av ”House”. Jävlar.

/Kalle

Den lever

Jag fick en insikt idag.

Den var, som de flesta insikter, av det mer banala slaget. Men inte mindre sann för det. Kanske reagerar jag så här för att jag i femton år skrev artiklar i tidningar. Artiklar är som det där djuret – är det trollsländan? – som föds, älskar och dör på en dag. Spelar ingen roll hur mycket man arbetar för att de ska bli bra. Hur mycket man än researchar, intervjuar och skriver. Hur mycket svett man än lägger på språk, stilistik och disposition. De dör. Obönhörligt. Efter tre veckor är de ingen som minns dem.

Men idag fick jag ett mejl från en annan författare som precis hade läst min bok. Min första tanke var ”inte förrän nu?”. Men sen kom  insikten: min bok är inte ens tonåring. Den har många år kvar att leva.

/Kalle

Dagen när JAG blev antagen

Det var en vardag. Kanske tisdag, kanske torsdag. Grådaskig januari. Strax efter nyår. Lunchdags. Jag åt gyoza på en japan på St Paulsgatan tillsammans med mina arbetskamrater.

Plötsligt vibrerade det i fickan. Jag var tvungen att fippla med pinnarna och gyozaknytet var svårt att få grepp om. Jag hade jeans på mig och det var svårt att komma åt mobilen och innan jag hann få upp den hade det slutat ringa.

Skitsamma, tänkte jag. Det var säkert ingen viktigt. Säkert någon jobbgrej som lika gärna kunde vänta.

Så jag fortsatte att äta min gyoza. Den var riktigt god.

Efter maten, när det lankna lunchkrogskaffet hade parkerat i magen och vi gick med halvstressade steg mot redaktionen, kollade jag vem som hade ringt. Jag kände inte igen numret.

Då anade jag något. För det var inte ett mobilnummer och det såg ut att vara en utlöpare av ett växelnummer. På Ordfronts hemsida hade det stått att det skulle dröja cirka tolv veckor innan de hörde av sig. Det var på dagen tolv veckor seda jag skickade in det.

Alltså: hög puls.

Jag lyssnade av mobilsvaret och där presenterade sig en torr mansröst i övre medelåldern som ”Jan-Erik Pettersson, förlagschef”.

Jättehög puls.

Jag ringde upp och han svarade naturligtvis inte. Jag försökte halvhjärtat jobba med det jag var satt att utföra den dagen. Men det gick inte alls. Jag drack en kopp kaffe, vilket fick min puls att bli ännu högre.

Så ringde mobilen.

”Hej, jag heter Jan-Erik Pettersson och jag är förlagschef på Ordfron. Du har ju skickat in ett manus …”

”Ja just det” sa jag och försökte låta professionell, positiv och lättsam.

”Vi har precis haft utgivningsmöte här och vi har … ähm … vi skulle vilja ge ut den.”

”Du skojar!”

Här blev det lite brusigt i luren. Det skrapade. Hackade.

”Förlåt vad sa du?”

”Du skojar!” fortsatte jag att skrika.

”Jaaa … ehm … jo” sa Jan-Erik Pettersson.

I ett ögonblick trodde jag att det var så. Att någon sjuk jävel spelat mig ett spratt. Jag hade berättat för rätt många att jag skickat in det till just Ordfront så det var fysiskt möjligt att göra det. Men så var det naturligtvis inte. Ordfront ville ge ut min bok.

Jag ringde omedelbart alla jag kände och skrek av glädje. Sedan gick jag och hämtade min dotter på dagis och försökte förklarar för henne varför pappa var extra-extra-glad och misslyckades helt med det. Sedan drack vi vin och pratade om att livet kan vara fantastiskt.

Jag vaknade dagen efter med en djup, vibrerande harmoni i hela kroppen.

/Kalle

Nämen hej!

Jag skäms. Det var alldeles för länge sedan jag skrev här på bloggen. Visserligen har jag, Augustin och Kevin kommit överens om att det inte ska vara ett krav eller en börda att skriva här. Det ska vara lustfyllt. Men det går inte att komma ifrån att det blir ett krav ändå. Skärmen blänger surt på mig när jag går in och läser alla inlägg: Augustins små pärlor av stilistik, Kevins flöden av ord, Fru Fratos insiktsfulla och stränga inlägg.

Inte för att jag fått prestationsångest, det är inte därför. Mer som att jag känt mig lite överflödig. Jag har gett ut min bok, jag är inte längre debutant (eller, jo, det är jag väl, men jag går inte längre i väntans tider). Alla ni andra – A, K och FF – har liksom så mycket mer att skriva om.

Så känns det. Men det är naturligtvis inte sant. Jag har massor att skriva om. Hur det går för min bok. Hur det känns att vara utgiven. Att jag börjat på bok nummer två. Att jag återigen har blivit besatt av surdeg. Men det har liksom inte velat sig.

Men nu tar jag ett djupt andetag och skriver. Kanske är det bäst jag tar det i punktform. Jag brukar göra det när det känns motigt. Så slipper man stilistiska överväganden.

  • Boken fick blandade recensioner. Jag är på det hela taget nöjd. En slutsats är att de etablerade finrecensenterna inte tyckte om den, men att de yngre, lite mindre finkultursbesudlade, tycker om den. Expressens Amanda Svensson gillade den. Arbetarbladets Bodil Juggas älskade den. Och på senare tid har det dykt upp en hel del bloggrecensioner som är mestadels positiva. Till exempel den här och den här.
  • Försäljningen tuggar på. Det senaste jag hörde var att den sålt i drygt 1 000 exemplar. Vilket tydligen ska vara klart godkänt för en debutant. Men det är klart under de Stieg Larsson/Jens Lapidus/Mikael Niemi-nivåer jag drömt om.
  • Jag har också börjat på bok nummer två, och jag har kommit överens med förlaget om att skicka in de första 30-40 sidorna för bedömning snart. Se där, något nytt att få ångest för. Men ärligt talat är jag skamlöst förtjust i den än så länge.
  • För att parafrasera Augustin, så dog min hibiskus lagom till att ”Toffs bok” kom ut. Min relation till den hibiskusen var på intet sätt lika djup och innerlig som den Augustin kände för sitt citronträd. Men den hade ändå levt med mig i säkert tio år. Nu har vi köpt två nya hibiskusar. De mår bra.  
  • Avslutningsvis, ett svar till Karin: min dotter är fullständigt oimponerad av att jag skrivit en bok. Däremot är hon väldigt förtjust i att man i den framtid jag beskriver bajsar i gropar. Det har hon tagit fasta på.

Och just det ja. Det där med surdeg. Jag har återfallit i gamla fasoner. Nu står det konstant en bytta och luktar surt i ett hörn av köket. Jag blir trygg av det. Lite som att ha ett husdjur. Som man med jämna mellanrum äter upp. Med smör.

/Kalle

Att bli recenserad

Jag hade sett framför mig hur jag darrande som ett asplöv efter en sömnlös natt kravlade mig ut i hallen och plockade upp DN. Hur jag sedan med frenetiska händer rev ut kulturdelen och bläddrade fram till den ödesdigra sida där Min Dom stod. Och slutligen: hur jag läste den med en bubblande, stigande känsla av triumf och lycka. Det skulle bli dagen då jag slog världen med häpnad.

Men det blev ju inte riktigt så. Jag var sömnlös, det stämmer. Och jag bläddrade frenetiskt fram till min recension, det stämmer också. Men den där bubblande euforin uteblev. Visst, DN:s var försiktigt positiv. Expressens var väldigt positiv. Arbetarbladets var sjukt positiv. Men Aftonbladets recension var ett lustmord. Och de flesta var ganska kritiska. Hade invändningar som jag både kan hålla med om och inte hålla med om. Ja, i nästa bok ska karaktärerna vara mer tydliga och inte lika platta. Men nej, min bok är inte mediekritisk. Ej heller vill jag höja ett varningens finger inför vår livsstil. Och det är klart att det inte är MIN prosa som är torftig – det är Toffs prosa som är det. Han har ju aldrig skrivit förut. Intalar jag mig själv i alla fall.

Men men. På det hela taget är jag nöjd. Både med utfallet och min reaktion. Fler recensioner än jag trodde. Några positiva, några negativa. De allra flesta däremellan. Och jag blev vare sig självmordsbenägen eller euforisk.

Jag steker fortfarande fiskpinnar. Min dotter har vattkoppor. Jag har ont i ryggen. Allt är som vanligt …

… men ändå inte.

/Kalle

Herrejävlar vilken månad

För en månad sedan var jag outgiven, orecenserad, ointervjuad och obloggad. Det är jag inte nu. Jag har kapat alla o:n, och jag har fan i mig gjort det med råge. 

Det första o:et som rök var det som står framför bloggad. Debutantbloggen har varit ett terapiverktyg, ett nöje och en varm hand att hålla i. Här har ångesten kanske inte botats, men i alla fall lindrats. Bloggen har varit en stor hög med bomull att falla ner i.   

I sådär en tre veckor lullade jag på. Skrev lite här. Fick ett och annat mejl från förlaget:

”Det ser bra ut.”

”Det blir nachos på releasefesten.”

”Han som ska intervjua dig på scen är magsjuk.”

Jag hade, som jag skrivit tidigare, ett upphöjt lugn i mig. Som fick ett abrupt slut i och med releasefesten. För om jag inte sagt det tidigare (det har jag, jag vet, men jag vill gärna säga det igen) så var det en av de absolut bästa kvällarna i mitt liv. I stort sett alla jag kände var där. Och deras vänner var där. Min familj var där. Mina släktingar var där. Alla hade trevligt. Jag var i centrum. Jag fick presenter, gratulationer, ovationer och skrivkramp av alla dedikationer. Ljuvligt.

Och sen! Intervjuer! Jag har fått prata mig varm om min bok. I SVT, P3, Aftonbladet (kommer på söndag), Metro, nån liten enkätgrej i DN, lokaltidningen i min hemort. Befrielsen över att få svara på frågor om mig själv efter 15 år som journalist är obeskrivlig. Som att trycka på en knapp: visa mig en mikrofon och jag pratar tills den rostar. Det här ska jag skriva mer om vid ett senare tillfälle.  

Sen kom RECENSIONERNA. Jag sov väldigt få timmar den natten och jag trodde jag skulle bli helt bortom mina sinnen av bitterhet över de sågningar jag visste skulle komma. Men det var helt uthärdligt. Det var faktiskt det. Jag höll med om mycket av invändningarna, även om vissa lämnade en aningens sur eftersmak (hej Aftonbladet). Andra gjorde mig helt överlycklig (hej Expressen och Arbetarbladet!).

Och nu är det över. Som alltid när något omvälvande och stort händer, infinner sig en viss tomhet efteråt. Så det är lite tomt nu.

Men samtidigt alldeles … alldeles … underbart.

/Kalle

Min tid är nu

Så var det gjort. Boken är ute, releasefesten avklarad. Den var för övrigt bland det roligaste jag upplevt. Tror aldrig jag har varit så social i hela mitt liv. Jag drack mindre än fyra öl på sex timmar. Mer hann jag inte. Jag pratade så mycket.

Och nu blir jag intervjuad lite här och där. TT Spektra har pratat med mig. Aftonbladet likaså (den publiceras den 1 februari). SVT har gjort ett inslag till Kulturnyheterna (sänds imorgon kl 19). På tisdag ska jag prata i P3 (kl 12.30). Dessutom har SL Metro (alltså SL:s sidor i Metro) intervjuat mig – med lokaltrafikvinkel.

På det hela taget kan jag inte förvänta mig en bättre start för boken. Jag tror knappt att det är sant. Men för varje intervju växer en elak tanke i huvudet: nu höjs ribban lite till. Nu växer förväntningarna. För hittills är det ju inte så att någon intervjuar mig för att boken är bra – de vill prata med mig för att den verkar annorlunda.

Risken för att folk ska bli besvikna ökar alltså exponentiellt för varje ny intervju.

Jag har fått en recension också, i Smålandsposten. Inte odelat negativ, inte heller odelat positiv. Min första tanke var naturligtvis att hon fått allt om bakfoten, att jag borde ringa och berätta hur jag egentligen menat. Men vis av erfarenhet vet jag ju att det är ett krig man aldrig kan vinna. Det är bara att hacka i sig.

För nu är ju inte boken min längre, den är läsarnas (om jag får några vill säga). Allt jag kan göra är att prata om den, se till att så många som möjligt får veta om dess existens.

Men egentligen: vem fan försöker jag lura? Jag vill ha stjärnglans nu. Jag vill ha hyllningar och pengar. Och jag vet att jag kommer att bli besviken. Men det skiter jag i.

/Kalle