Danke

karl-modig-olaDet sista inlägget. Nu kör vi. Huh.

Jag minns fortfarande hur nervös jag var när jag skulle skriva mitt första inlägg till Debutantbloggen. Ansvaret som jag kände, att det behövde bli rätt. Jag läste det tidigare gängets inlägg för att se hur långa de hade varit, hur många ord de skrev, hur många inlägg, vilket tema de skrev om. Nu är det dags att lämna över till ett nytt gäng men innan det är det dags för en sista recap över året.

För mig så kommer det vara några saker som sticker ut när jag tänker på 2016. Det första är, självklart, att min bok kom ut. Det känns fortfarande konstigt att skriva den meningen. Releasepartyt känns som om det var en kort minut av världens bästa känsla. Att få se sina nära och kära med min bok i deras händer. Ja, det var najs.
Recensions-perioden minns jag också. Med både nöje och förtvivlan. Det var oväntat jobbigt att få recensioner. För även om det stod någonting fint i dem så var det alltid kritiken som jag mindes, på gott och ont. Det var både så att jag tog till mig kritiken och försökte att implementera den till nästa bok, men det blev ibland också så att jag låg i min säng och stirrade upp i taket.

Bokmässan var också en stor highlight från året. Det var kul att få träffa de andra författarna från förlaget och att få träffa alla Debutantbloggare! Hela upplevelsen var väldigt stark. Alla människorna, alla böckerna, allt var så mycket men också så härligt. Jag hade dock en tenta på måndagen efter mässan, men det gick bra ändå.

Men det som kanske flyter förbi allt det där är nog Debutantbloggen. Jag visste inte riktigt vad det var som jag ansökte till under 2015. Det var bara något som min förläggare hade rekommenderat och jag skickade in min ansökan på slump.
Det här året har bjudit på kanske mitt livs högsta toppar och bland de lägsta dalarna. Och genom allt har Debutantbloggen varit där. En regelbundenhet. Även om det inte alltid varit lätt att skriva varje inlägg så har det ändå funnits där. En upplevelse som nu tar slut. Tack.

Lördagsenkät: Hur gick det med ditt skrivmål för 2016?

karl-modig-olaKarl: Mitt mål var att skriva klart en uppföljare till Superkrafter. Vilket jag gjorde, den blev bara inte så bra. Men istället blev det en sorgebok som jag är superstolt över så det känns ändå bra i magen.

 

 

 

 

 

Charlotte CederlundCharlotte: Eftersom jag blev mamma bara en dryg vecka in på året vågade jag inte riktigt ha några skrivmål. Däremot hade jag en extremt stark önskan om att försöka skriva en uppföljare till Middagsmörker. Många var väldigt negativt inställda när jag berättade det, de sa att det aldrig skulle gå att skriva med barn. Att jag skulle vara för trött, för tankspridd, för ointresserad. Men jag var fast besluten att försöka så i december köpte jag ett höj- och sänkbart skrivbord och lånade en bärsjal av en vän. Två veckor efter förlossningen drog jag igång. Och det gick. För mig funkade spädbarn och skrivande jättebra och även om det stundtals kanske blivit lite väl intensivt med manusarbetet så är jag glad att jag kunnat lägga tid på det jag tycker är roligt samtidigt som jag lärt känna min underbara son. Boken, Gryningsstjärna, kommer ut den 31:e januari. Det är jag förbaskat stolt över! 🙂

anna-2016-beskuren

Anna: Mitt mål var att skriva klart boken jag jobbade med runt förra årsskiftet. Det gjorde jag inte, eftersom min förläggare frågade om jag inte ville skriva kontrakt på en annan grej istället – några noveller som var grunden till det som nu blir romanen Saker ingen ser. Det har varit ett riktigt kämpigt projekt, både på grund av andraboksdemoner och att strukturen har tagit så lång tid att jobba fram. Nu blir det en Love Acutally-aktig struktur, med flera berättare och parallella historier som vävs ihop. Jag är inte riktigt i mål än, men förhoppningsvis kommer det att kännas bra snart.

 

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Camilla: Jag var tvungen att gå tillbaka till den där allra första lördagsenkäten, för jag mindes faktiskt inte vad jag svarade på den. Så mycket annat har kommit i vägen för skrivarlivet det här året. Nu kan jag dock läsa att jag hoppades på att 2016 skulle bli avslutandets år. Avsluta Snack, och två andra projekt jag då höll på med.

Och det har blivit ett avslutandets år. Men på ett annat sätt än vad jag då trodde. Under senare delen av året har mycket fokus legat på att avsluta saker. Detta främst för att nästa år kommer att bli ett helt nytt år av att börja. Vi väntar trots allt på en helt ny familjemedlem!
Då känns det skönt att ha knutit ihop några trådar från det gamla året.

 

IMG_8645Ida: Mitt skrivmål var att skriva klart tredje och sista delen i trilogin och börja på något nytt. Jag har inte skrivit klart tredje delen helt och hållet, men jag har skrivit mycket och jag är väldigt nära slutet. Allt är färdigplanerat och väldigt snart kommer jag sätta sista punkten. Jag har haft stora problem med prestationsångestrelaterad skrivkramp under året, så jag är ändå nöjd med vad jag hunnit med. Det har förvisso gått långsamt, men det jag skrivit har blivit väldigt mycket bättre än det hade blivit om jag pressat mig själv.

Om jag skriver på något nytt? Inte aktivt, men kanske har något börjat gro, och kanske finns det en början i ett dokument någonstans i min dator… 😉

 

Vad fan som helst

karl-modig-ola

Under julveckan skriver vi på Debutantbloggen varsin novell med samma start- och slutmening. ”Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig” och ”Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas”.

”Det här blev inte riktigt som jag hade tänkt mig”, säger Alexander när vi kommer in på torget. Snön knastrar under våra fötter. Jag vet inte vad jag ska säga så jag bara nickar och ler. Min andning blir till rök. Några barn kastar snöbollar på varandra. Det skulle kunna vara is eller grus i snöbollarna. Något av barnen får kanske en bit grus i ögat och förblindas.
”Vad hade du tänkt dig då?” säger jag till slut.

Alexander suckar. Han har på sig sin röda mössa. Den med en liten tofs på toppen. Mamma köpte den på julmarknaden förra året.
”Jag vet inte”, svarar han.
”Du vet inte?”
”Nä.”
Jag gnuggar mig om ögonen.
”Okej.”
Vi sätter oss på bänken utanför frisören.
”Är du sur?”
”Får jag inte vara det?”
”Jo.” Alexander pausar. ”Klart att du får det.”
I mitten av torget har de ställt upp en stor julgran. Den står högre än husen, sträcker sig upp mot himlen. På toppen blinkar en stjärna. Någon ropar från ett fönster och barnen slutar kasta snöbollar. De säger hejdå till varandra och går in i husen. Alexander gör cirklar i snön med sin sko.
”Tänker du nånsin på livet?” säger han.
”Va?”
”Ja, men meningen med allt. Varför vi är här och sånt.”
”Jag vet inte. Ibland kanske.” Jag drar upp jackhuvan. ”Vadå då?”
”Det är bara så konstigt alltihop. Att vi egentligen bara är kemikalier i hjärnan.” Alexander plockar fram en snusdosa ur jackfickan. Lundgrens Skåne Vit. Det är hans favorit. ”Ibland tänker jag att man borde bli religiös. Det är säkert enklare.”
”Tror du det?”
”Egentligen inte.”
Girlanger hänger i julgranen. Lampor blinkar bland grenarna. Pappa håller nog på och värmer glöggen just nu. Natascha sitter säkert i soffan och ropar att Kalle Anka börjar snart. Mamma ringer min mobil för att fråga var jag är men hon får inget svar.
”Minns du den där julen när pappa var jultomte och ramlade i trappan?” säger jag.
Alexander skrattar till. Jag har inte hört det skrattet på länge .
”Han hade ont i höften i flera veckor. Han låg och tjurade i soffan hela dagarna och jag åt upp alla kakor utan att han kunde göra nåt åt det.”
Jag flinar. I ett av höghusens fönster ser jag en familj som samlas framför tv:n. De har på sig mysiga tjocktröjor och ett av barnen har en godisskål i knät. Alexander lägg en hand på min axel.
”Du borde gå nu”, säger han. ”De väntar på dig.”
Jag säger inget. Alexanders hand trycker till. Han tittar in i mina ögon med samma blick som när jag skrubbade knät på grusplanen.
”Vi kommer ses igen.”
”Lovar du?”
”Jag lovar.”
Vi ställer oss upp och jag blundar när vi kramas. Jag andas in och drar in doften av hans överanvända parfym. Hans skägg kittlas. Sen försvinner kittlingen. Sen doften. Sen blir det kallt.

Jag sitter på bänken utanför frisören. Mina andetag blir rökmoln. Några barn kastar snöbollar. Bredvid mig ligger en röd mössa. Den har en liten tofs på toppen. Den ser ut som en sån mamma köpte till min storebror förra julen. Jag plockar upp den. Yllet är kallt i min hand. Någon kanske glömde den här. Eller kanske lämnat den som ett hemligt meddelande, som flaskpost. Eller så var det någon som inte vill ha den längre. Eller vad fan som helst. Det finns tusen anledningar till att saker händer. Till att den här mössan råkar finnas här, precis just nu. Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas.

Lördagsfråga:Vad är det finaste någon har sagt om din bok?

karl-modig-olaKarl: Jag var på klassbesök i augusti. Det var en niondeklass så ungarna var cirka 15. Efteråt kom en kille fram och berättade att Superkrafter var den första boken som han någonsin läst ut. Det tog ett tag innan innan jag förstod det, men det är utan tvekan det finaste jag hört.

 

 

 

 

 

Charlotte Cederlund

Charlotte: Jag var med på Malmö Stadsbiblioteks författarscen tillsammans med författaren Madeleine Bäck. Efteråt fick publiken ställa frågor och en ung kille ber om micken. Han frågar hur det kommer sig att jag kunnat beskriva min huvudpersons sorg efter sin bortgångna pappa så bra. Han har nämligen också förlorat en förälder nyligen och han säger att han kände igen sig så i känslorna och att det var så fint beskrivet. Så sorgligt men också så fint sagt. Det fick det att knipa till lite extra i hjärttrakten!

 

 

IMG_8645Ida: Det finns så mycket att välja på, men jag tror att det allra finaste är när någon verkligen förstår boken. Upplever den så som jag vill att den ska upplevas. Att få bekräftelse på att jag har lyckats förmedla rätt känsla och budskap. Typ den senaste helt klockrena kommentaren jag fick av en testläsare:

Om Forsdansen är den kittlande förlusten av oskulden är -uppföljaren- den bittra ångestladdade walk of shame.

 

 

 

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nCamilla: Jag tror att den finaste kommentaren jag fått kom från en förälder som sa ”det här är den första boken han självmant läst”, om sitt barn. Ett barn som inte brukade läsa. Sådan respons går rakt in i hjärtat på mig, för det är en stor anledning till att jag skrev Snack från första början – för att ge en annan typ av berättelse till barn som kanske inte läser så mycket i vanliga fall. Att då få ett bevis på att min mission lyckats. Ja, få saker är större.

Sen var det också väldigt trevligt att få höra: ”Som Harry Potter fast bättre” från en annan ung läsare!

 

anna-2016-beskuren Anna: Jag älskar det här citatet från Old adult reads young adult:

”Det är imponerande att en debutant kommer in och skriver på ett sätt som känns som när Chet Baker sjunger ”My Funny Valentine”. Ett fjäderlätt tilltal hela tiden men hela tiden perfekt avvägt. Inte för mycket, inte för lite. Läs boken, lyssna på låten. Ni kommer att fatta.”

Att få mitt språk liknat vid Chet Baker, som är en av de artister jag lyssnar allra mest på … Det kändes stort. Precis så vilja skriva.

Dialog

karl-modig-olaNu har jag faktiskt bara tre, två efter detta, inlägg kvar på den här bloggen. Nej, jag tänker inte bli sentimental än. Det kommer i slutet.
Det jag tycker är roligast att skriva, och att skriva om, är dialog.

På mitt gymnasium fick vi välja rätt många valfria kurser. En av dem hette Litterärt Skrivande (eller något liknande). Så när jag skulle börja tvåan var det självklart att jag skulle välja den. Vi fick testa på att skriva allt möjligt, dikter, noveller, you name it. Då hatade jag att skriva dialog. Jag tyckte att det var jobbigt. Det blev bara fel.
En vecka fick vi i uppgift att lyssna på konversationer, skriva ned dem och ta med till nästa lektion. Jag skrev aldrig ned någon konversation den veckan (jag var en dålig gymnasie-elev) men jag lyssnade på dem.

Och det gör jag fortfarande. Ibland när jag pratar med folk brukar jag föreställa mig hur konversationen skulle se ut i textform. T.ex:
– Gillar du maten? säger pappa och häller upp ett glas vatten.
Eller:
Pappa häller upp ett glas vatten.
– Gillar du maten?

Grejen med dialog är att det ska låta som en riktig konversation, men att det inte ska vara som en riktig konversation.
För mig ska bra dialog vara rak och tydlig. Meningarna ska inte vara särskilt långa (om det inte är en karaktär som pladdrar på väldigt mycket) och varje replik ska ha högst två-tre meningar. För det är så konversationer ser ut, generellt sett. Det är väldigt sällan som en person pratar i mer än några meningar innan nästa person säger något.

För mig blir det ofta så att jag skriver en konversation som känns riktigt bra och rolig, sen låter jag den vilja i någon timme, redigerar den lite, låter den vila, läser den högt och redigerar igen innan jag känner mig helt nöjd.

Det går alltid att tajta till dialog. Ett sätt att tänka på repliker är att se de som information. Info om hur karaktärerna mår, vad de tänker och känner. Och det viktiga med det här är att ingen replik/information får bli överflödig.

Namnlös.jpgHär är en konversation som jag skrev när jag hade tråkigt. Jag var nöjd med den men i efterhand känner jag att det finns några saker som jag skulle vilja tajta till.

Vi börjar med Josephs första replik. För det första borde jag ta bort att han säger Kalle. Det är sällan man använder namnet på den andra personen i en tvåpersonskonversation.
Jag skulle även ta bort ”, inte tänka på döden.” från slutet på repliken. Det är underförstått av början på hans replik att han inte vill tänka på döden, han vill ju ”bli full och knulla ikväll”.

Om man tar bort ”inte tänka på döden”, så måste Kalles andra replik ändras. Kanske till ”Döden kommer bryr sig inte om vad du gör. Den kommer ändå”?

I Jospephs andra replik säger han ordet ikväll för andra gången. Det är överflödig information så det ordet ska bort. Sen kan man också fråga sig om eller? på slutet behöver vara med eller inte. Kanske en smakfråga.

Sen tycker jag också att ordet döden är med för mycket. Det blir lite uttjatat i slutet. Jag tror att det skulle kunna lösas genom att ändra de fyra sista replikerna.
Såhär blev slutresultatet:

dialog.jpg

Jag blev inte helt nöjd med ”Det är upp till dig” men kom inte på någon bra lösning. Vad tycker ni? Har ni några dialogtips?

För mer konstiga dialoger kan man följa mig på instagram @modigkarl där jag försöker lägga upp roliga bilder.

 

SorgeBOKEN

karl-modig-olaJag har ju skrivit om sorgeprojektet några gånger nu och jag har superroliga nyheter om det! Men först: En liten recap av hur vägen hit har sett.

I april kom Superkrafter ut och jag är en rätt rastlös skribent så jag ville ha ett nytt projekt att jobba på.Jag hade då jobbat på en Superkrafter-uppföljare i 8-10 månader och kände att jag ville testa på något nytt. Jag hade precis läst Naiv. Super, Doppler och Gör vad du vill av Erlend Loe och var väldigt inspirerad av hans rappa språk och rätt absurda historier. Så jag började skriva på mitt sidoprojekt.

Men eftersom att det här var ett sidoprojekt så orkade jag inte lägga lika mycket tid på det. Det blev ingen synopsis, inga karaktärsblad, bara ett dokument där historien skrevs. Det blev mer lustfyllt. Jag skrev bara för att det var kul. Och det var så kul, efter 1-2 månader hade jag ett första ”utkast” klart som jag skickade in till min förläggare. Jag trodde då att det kan ha varit det bästa jag någonsin skrivit. (Hint: Det var det inte)

Min (och världens bästa) förläggare läste manuset och gav mig respons. Det fanns en bra grund men det var mycket som behövde arbetas om. Manuset skulle bli närmre mig själv. Det var bra med responsen men rätt jobbigt att kunna ändra det på ett bra sätt. Såhär förklarade jag det för en kompis i somras:
Det är som att man har gjort en skitbra knut och låtit den vara i några månader. Sen kommer man tillbaka och ska försöka få upp knuten (utan att minnas hur man knöt den) och sen göra en ny knut som är ännu bättre.

Så jag fortsatte arbeta med Superkrafter-uppföljaren och sorgeprojektet. Till slut insåg jag att jag inte var nöjd med uppföljaren och övergav det. Men när jag slutade arbeta med uppföljaren hade jag redan kommit så långt med sorgeprojektet att det kunde bli mitt huvudprojekt utan att det kändes jobbigt.

Jag jobbade vidare med det i någon månad och skickade sen in det till min förläggare. Supernervös. Kunde inte alls sova första nätterna. Sen hörde hon av sig i ett kort mail:
”Det var så bra! Kan vi ses nån gång i veckan och prata om det?”
Gillade hon det och ville ge ut den? Gillade hon det men ville att det skulle arbetas ännu mer med?

Vi sågs på ett frukostmöte. Honavtal.jpg hade en dålig och en bra nyhet. Den dåliga: Deras ”platser” var fulla för 2017. Den bra: Hon ville ge ut boken!!!
Och nu har jag skrivit på kontraktet.
Ah. Det känns väldigt skönt. Sorgeprojektet kommer bli Sorgeboken (titel är inte bestämd).

Karaktärsbakgrunder

karl-modig ola.jpgJag sitter just nu och pillar med några nya karaktärer till deckar/superhjältehistorien som jag berättade om i mitt förrförra inlägg. Vanligtvis brukar jag inte göra särskilt detaljerade karaktärer från början, det brukar växa fram under arbetet. Det är inte ens särskilt ofta som jag har egna dokument för alla karaktärerna, oftast har jag det i huvudet. Men när jag väl gör ett dokument kan det se ut som något i stil med detta:

Oscar
17 år. Gillar superhjältar. Lite blyg. Snälla föräldrar, jobbig lillebror.

Klara
17 år. Röker. Har elak mamma. Pappa och storebror har flyttat hemifrån.

Sen så utvecklas det såklart under arbetets gång. Men allra oftast räcker det med bara några ledord för hur karaktärerna ska vara. ”Arg ledare” eller ”Nervös komiker” brukar funka bra för mig. Det blir liksom en upptäcktsfärd under skrivandet för att försöka hitta karaktärernas hemligheter och drivkrafter.
Men nu, till nästa projekt, tänkte jag satsa på att göra ordentliga karaktärsbakgrunder. I alla fall till de viktigaste karaktärerna. Så nu ska jag försöka gräva mig ned i det. Men hur gör man? Vad är det som gör bra karaktärer är något som jag funderar på tidigare och jag antar att den där inre konflikten eller gråzonen är något som man ska försöka sträva mot, även om det inte är helt lätt.

Åtminstone en av karaktärerna kommer att vara väldigt osympatisk så jag funderar på det där med Tragisk Bakgrund som grepp för att få läsaren att åtminsone sympatisera pyttelite med karaktären. Tragisk bakgrund är väldigt vanligt inom superhjältar, särskilt i form av döda föräldrar. Det sätter karaktären automatiskt i ett sorts underläge, en sorg, en hjälplöshet, som läsaren kan sympatisera med. Batmans föräldrar är döda, Supermans hemplanet är sprängd etc.
Men det blir också lite av en klyscha. Just nu funderar jag på om karaktären ska ha någon dödlig sjukdom, men jag vet inte.

I alla fall, poängen till varför jag vill utforska karaktärernas bakgrunder innan jag börjar skriva är att jag vill att läsaren ska få fram små detaljer genom historien och att karaktärerna ska skalas av. Någon hint där, en annan hint där, ett avslöjande i slutet. Det är dom historierna som jag tycker om allra bäst. Återigen är Snape ett utmärkt exempel.

En bok som gör hela bakgrundsgrejen helt superbt är Den Osynlige Mannen Från Salem av Christoffer Carlsson. Rekommenderar alla att läsa den, särskilt om man gillar det där med bakgrunder. Jag ska sätta mig och läsa om den nu.

 

Superhjältar och samtiden

karl-modig-olaIgår satt jag i biblioteket och tänkte plugga, men istället hittade jag en bok som verkade intressant och började läsa den. Suicide Movies: Social Patterns 1900-2009 hette den och handlade om hur självmord har porträtterats i 1377 amerikanska och 135 brittiska filmer från 1900 till 2009. Nu hann jag inte komma så långt innan mitt samvete tvingade mig att börja plugga till tentan jag har på fredag men det fick mig att tänka på hur samtiden reflekteras i kulturen och specifikt hur superhjältar kan reflektera samtiden. För superhjältar är typ det bästa som finns.

Det sägs ibland att superhjältar är vår tids mytologi och folksagor. En sorts motsvarighet till historierna om asagudarna eller gudarna på Olympus eller Odyssén. Jag tror att det folk menar när de säger det är att superhjältar är en sorts ultimat symbol för den tid som de skapas i. Superhjältehistorier utspelar sig i en ”nutid” och allra oftast i någon sorts storstad, men med ett mått av övernaturlighet/fantastik (alltså superhjältens superkraft).

Ett enkelt, inledande sätt att se hur superhjältar reflekterar samtiden är att titta på hur superhjälten får sina superkrafter, beroende på vilken tidsperiod som superhjälten skapas i.
Captain America (som jag kommer återkomma till) skapades under 1940-talet, vilket var en period då vetenskapen hyfsat nyligen hade upptäckt steroider (utan att veta om de negativa konsekvenserna) och hur får Captain America sina krafter? Jo genom något som kallas Super-Soldier Serum. *host* steroider *host*
Hulken och Spider-Man, båda skapade 1962, får sina krafter av radioaktivitet. Hulken absorberar ett kärnvapentest och Spider-Man blir biten av radioaktiv spindel.
Ni fattar grejen. Fler exempel finns såklart. Fantastic Four åkte ut i rymden och fick sina krafter 1961 (mitt uppe i rymd-racet mellan USA och Sovjet).

Superkrafterna kan säga en del om samhället. Vad var det som var nytt, spännande och oupptäckt? Vad var det som var läskigt och främmande? Men det riktigt intressanta, tycker jag, kommer när man analyserar själva superhjältarna i förhållande till sin samtid.

Captainamerica1.jpgCaptain America är som sagt skapad under andra världskriget, närmast som en propagandaikon för kriget mot Nazityskland (Hans ärkefiende är superskurken Red Skull, en nazist). Captain America är en soldat med naturlig ledarförmåga, man skulle kunna säga att han är en förkroppsling av USAs självbild som the good guys i kriget mot de onda. Under andra världskriget var han en av de absolut mest populära superhjältarna för att sen helt tappa sin popularitet. Sen återupplivades han under 1964 och är idag en naturlig ledare för Avengers. Men på senare år har han tagit en mer tvivlande ställning mot staten.

 

På andra sidan har vi Wolverine, också2295988-wolverinebasics.jpg skapad under ett krig, närmare bestämt under Vietnamkriget. Wolverine är urbilden av en anti-hjälte. Han avskyr auktoriteter och har som vana att döda sina fiender. Under Vietnamkriget utbröt protester i USA och folk ifrågasatte om det verkligen var rätt att vara där borta.

Superhjältar är en väldigt amerikansk uppfinning och reflekterar kanske bäst USAs samtid. Dessa båda superhjältar kan indikera hur USAs syn på sig självt och dess deltagande i krig har förändrats över tiden. Typ. Det är i alla fall intressant att tänka på.
Det finns såklart ännu fler exempel. Till exempel Batmans utveckling, men det får bli för en annan gång.

 

Mellanfaser

GB_Karl_Modig_1Jag är nu uppe i en sån där jobbig mellanfas med mitt skrivande. Förläggaren håller på och läser mitt senaste projekt så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag försökte först att inte skriva någonting men det höll bara en vecka innan det kliade för mycket i fingrarna.

 

Jag har en mapp på min dator som heter ”Diverse verk” (jag döpte mappen när jag var cirka 14 och inte riktigt visste vad jag höll på med) där nästintill allt finns som jag skrivit sen jag gick i högstadiet. När jag hamnar i mellanfaser brukar jag dyka ned djupt i den här mappen och läsa det jag skrev för längesen. För att se om det finns någon potential. Och förvånansvärt ofta finns det åtminstone en gnutta genialitet i texterna. De är självklart helt
absurt dåligt skrivna men själva idéerna är ofta mycket bättre än jag insåg när jag kom på dem.
Vad sägs om en Agatha Christe-aktig pusseldeckare om ett mord på ett slott? Eller en historia om en galen man som kidnappar ett barn för att uppfostra det? Eller en fantasy om en prinsessa som måste rädda riket från en varulv efter att hennes far har dött?

Alla idéerna är kanske inte superbra men som sagt så finns det några guldkorn. Men just nu sitter jag och jobbar med två historier.
Här är hiss-pitchen för den första:
Oliver börjar träffa (och blir kär i) en hemlighetsfull man som är på jakt efter en seriemördare som härjar runt Stureplan.

Man skulle kunna tänka på det som en Batman vs. Jokern-historia, fast berättat ur Robins (Batmans sidekick) perspektiv. Min idé är att försöka skriva en deckare utan att huvudpersonen är polis eller journalist, för det är huvudpersonen i alla böcker nu för tiden. Vi får se. Det kanske blir bra. Det kanske blir skit. Det vet en inte för en testat.

Här är pitchen för den andra historien:
Superhjälten Röda Stjärnan blir mördad i sin lägenhet och det är upp till hans tvillingbarn att hitta mördaren. Var det en gammal nemesis eller hjälte som gjorde dådet?

Jag kom på den här idén när jag var inne i en Watchmen-period. Också lite deckar-aktig, antar jag. Jag älskar när man läser en bra bok eller ser en film/tv-serie och man försöker gissa vem som är mördaren. Att försöka se ledtrådarna innan huvudpersonerna har sett dem är typ det roligaste som finns.

 

Så dagens tips? When in doubt, läs dina gamla texter och släng aldrig något du jobbat mer än 30 minuter på.

Gästblogg: Anna Arvidsson

arvidsson_anna_2

Foto: Göran Segeholm

Jag hade föreställt mig det annorlunda. Jag inleder min tacksida så. I januari debuterar jag med romanen Ordbrodösen på Rabén & Sjögren. Att debutera känns exakt så stort som jag hade föreställt mig det. Däremot har jag skrivit en helt annan roman än jag väntade mig.

Min skrivprocess började med ett ord som inte fanns. Det var oktober 2013 och jag gick min femte kurs på Skrivarakademin i Stockholm. Vi hade lektion en kväll i veckan, på dagarna var jag föräldraledig med tvillingar som just skulle fylla ett år. Efter en lektion satte jag mig direkt med nästa veckas uppgift. Jag skulle skriva en novell och behövde ett alias till en ung bloggare, ett poetiskt, annorlunda ord. Klockan hade passerat midnatt, familjen sov och jag var trött. Ändå ville jag få ett första utkast klart. Ordbrodös, tänkte jag. Jag tyckte att det passade, lämnade in novellen veckan därpå och fick fin återkoppling.

Novellen var klar. Men ordet stannade kvar hos mig. Det gav inte en enda träff enligt Google och ändå kändes det inte påhittat. Jag tyckte att ordet borde finnas. Jag började fundera på vad en ordbrodös skulle kunna vara och efter några dagar kom jag fram till den här förklaringen:

Ordet finns inte i någon ordlista. Där hittar du brodös och får veta att det är en kvinna som broderar, men en ordbrodös ägnar sig inte åt handarbete. Hon skriver istället. Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett.

När jag visste det här vecklade historien snabbt ut sig för mig. Våra tvillingar sov tre gånger per dag (synkat!) och jag började använda alla deras sovpass till att skriva. Att aldrig veta hur långa passen skulle bli gjorde mig fokuserad. Om jag gick in på Facebook, plockade med disken eller svarade på ett mejl kunde chansen vara förbi. Att jag skrev i princip varje dag, men då hade begränsat med tid tror jag bidrog till mitt skrivflow. Jag tänkte på historien i duschen, på kvällen när jag höll på att somna och på långa promenader. Framför datorn hade jag mer att ta av än jag hann skriva ner. Det tog drygt fyra månader innan råmanuset var färdigt. Jag hade då skrivit 125.000 ord.

När jag berättar det här blir de flesta förvånade över att jag kunde skriva så pass mycket med så små barn, att jag orkade. Jag brukar då betona att jag fick sova på nätterna, att barnens pappa gjorde långt mer än hälften av hushållsarbetet och att barnen var inne i en harmonisk period. Annars hade det aldrig gått och det känns viktigt för mig att vara tydlig med det. Men jag var också förvånad när jag var klar med det första utkastet. Allra mest för att jag i åtminstone femton år hade varit övertygad om att jag saknade fantasi.

Jag tror att jag var ett ganska vanligt barn med författardrömmar. Jag läste och skrev jämt. Först var det dagböcker, brev och berättelser, senare noveller, dikter och uppsatser. Så började jag på universitetet och fastnade i en prestationsfälla. Jag pluggade länge och hårt. När jag var klar hade jag två examina, men var helt utmattad. Ändå tog jag med mig tempot och mina höga krav från studierna in i arbetslivet. Under många år läste jag bara skönlitteratur på sommarsemestrarna och skrev inget annat än akademiska uppsatser, informationstexter och jobbrapporter.

Jag saknade det andra skrivandet och kände att jag hade förlorat något verkligt viktigt, men när jag försökte skriva tog det tvärstopp. Jag var så självkritisk att jag knappt kom ett stycke in i personliga texter. I dag förstår jag att mitt problem var att jag hade stressat så länge att jag helt hade tappat kontakten med min kreativitet. Då trodde jag istället att jag saknade fantasi.

När jag 2009 ändå började gå kurser på Skrivarakademin tänkte jag att jag kanske kunde skriva en roman om jag höll mig väldigt nära verkligheten. Istället slutar det med att jag debuterar med en roman som heter Ordbrodösen. Min debutroman handlar om kvinnor som kan styra människor med sina skrivna ord. Och om Alba som borde kunna, men inte kan. Det är en roman som innehåller en säregen släkt i en bruksort i Värmland, ett inträdesprov som inte ska kunna misslyckas, återberättade historier som flätas samman med nutid, en hemlighet som har bevarats i generationer och en hemlighet som ingen känner till. Att jag kunde gå från att tro att jag saknade fantasi till att debutera med en i allra högsta grad fiktiv historia har säkert flera förklaringar. Jag tror att två viktiga faktorer var dessa:

Skrivarakademin och det skrivande sammanhanget. Genom Skrivarakademin hittade jag ett sammanhang för mitt skrivande. Jag gick kurs efter kurs, fick inspiration, verktyg och återkoppling. Jag lärde mig att visa och diskutera ofärdiga texter, texter som inte var perfekta. Genom att gå där, vid sidan av jobb och vardagsstress, påminde jag också mig själv om att jag är en skrivande person och att det är viktigt för mig att vara det.

Skrivbubblan och den dagliga skrivtiden. Jag tror inte att det är en slump att jag fick idén till Ordbrodösen när jag hade en paus från en vardag där min hjärna alltid var splittrad. Det var vinter och vi levde verkligen i en liten bubbla under min råmanusperiod. Jag var inne i texten tre, fyra pass per dag. Jag värderade den inte, jag redigerade inte, jag planerade inte i detalj eller gav mig själv tillfälle att börja tvivla på om jag verkligen hade en bra idé. Jag bara skrev.arvidsson_ordbrodosen_low

Jag skrev till början av mars 2014 och hade då ett råmanus på 125.000 ord. När Rabén & Sjögren i november 2015 antog mitt manus var där cirka 70.000 ord. I ”Författarens tack” nämner jag många personer som har varit viktiga under min process. De två som bidrog allra mest under min långa redigeringsfas var Anna Ahlund och Anna Jakobsson Lund, min fantastiska skrivartribe. Det visade sig nämligen att mitt skrivflow den första vintern visserligen sopade banan med min kreativa blockering, men det gav mig också ett alldeles för långt och omständligt råmanus. Historien fanns där, men behövde mejslas fram. Med både machete och brodyrnål. På annaskriverunder.se bloggar vi tre om skrivande och samarbete och där kommer jag att berätta mer om min redigeringsprocess.

Tack för att jag fick gästblogga här ❤

/Anna

Instagram: @ordbrodosen

Hörni, det där med dialog

GB_Karl_Modig_1Jag har länge varit väldigt dålig på att läsa böcker men senaste året har jag tagit mig i kragen och verkligen lagt tid på att läsa böcker. Det jag snabbt insåg var att det finns ju JÄTTEMÅNGA böcker därute, hur ska man kunna välja vilken man ska läsa? Än så länge har jag betat mig igenom en del humor/satir/absurd (Erlend Loe), lite skräck (Anders Fager, Madeleine Bäck och Mats Strandberg) och en hel del ungdomsböcker. Men i våras hörde jag talas om en bok som tydligen skulle vara Sveriges första postapokalyptiska roman. Hur coolt låter inte det?

 

 

 

Efter Floden är skriven av PC Jersild (författare till bl.a. Barnens Ö) och kom ut 1982. Civilisationen har utplånats av ett kärnvapenkrig och en stor flod har dränkt större delen av världen. Läsaren får följa Edvin Fittmun när han försöker hanka sig fram i Stockholms skärgård.

Jag gillar boken, historien och framförallt världsbyggandet är fascinerande. Särskilt Robinson Crusoe-elementen där karaktärerna måste klara sig på nästintill ingenting ligger mig nära om hjärtat. Men (det finns alltid ett men) på några ställen så haltar dialogen. Den känns helt enkelt inte trovärdig.

Brasklapp: Det här betyder inte att dialogen är dålig. Det betyder bara att jag personligen inte tycker om den. Och jag ska förklara varför.

Karaktärerna pratar inte som människor gör egentligen. Dialog, generellt sett, handlar om att karaktärer ska förmedla hur de känner. Men i den här boken berättar de hur de känner. Och att på vissa ställen så blir en replik alldeles för lång.
Obs, vill vara  extra tydlig med att jag inte tar upp det här för att kritisera PC Jersild, för det här är något som har förekommit i flera av de böcker jag läst i år. Här följer iaf ett exempel där den ena karaktären precis har berättat lite om sitt liv:

9789186437343_200x_efter-flodenEdvin: Varför berättar du allt det här? Du har ju redan bett mig att gå?
Petsamo: Därför att jag känner på mej att du skulle bli som jag, att du redan är en liten bit på väg. Och att jag inte vill att du ska bli som jag. Främst av rent egoistiska skäl: jag vill inte ha nån konkurrent. Men också av nån slags sentimentalitet: den tänkande människan är olyckligare än den blint arbetande. Hon upplever eländer långt innan det drabbar henne. Hon straffas dubbelt. Böj ditt huvud och arbeta, så behöver du bara dö en gång!

 

Okej, först och främst. Edvins replik är helt okej, den är kort och fyller sin funktion. Men Petsamos (ja, karaktären heter faktiskt det) replik är för det första alldeles för långa. Lyssnar man på konversationer så kommer man inse att människor oftast pratar i en eller två meningar.
För det andra berättar repliken för mycket istället för att förmedla. Den första och andra har ungefär samma innebörd och ”skäl-meningarna” är på sätt och vis överflödiga. De sista meningarna är fina, nästan lite filosofiska, men går också att skära i. Personligen skulle jag skriva Petsamos replik såhär:

Petsamo: Därför att jag inte vill att du ska bli som jag. Den tänkande människan upplever eländet långt innan det drabbar henne och straffas dubbelt. Böj ditt huvud och arbeta, så behöver du bara dö en gång.

Nu menar jag inte att mitt sätt är bättre, bara ett annat sätt att göra det på. Berätta så lite som möjligt, förmedla istället. Skär bort det överflödiga. Det blir också mer spännande/intressant om karaktärernas repliker bara hintar åt deras tankar istället för att de berättar sina tankar.
Men vad tycker ni? Har jag rätt? Har jag fel? Har jag helt missat poängen med dialog?

Målet

GB_Karl_Modig_1I mars skrev jag lite om hur jag brukar jobba med synopsis när jag skriver böcker (känns lite surrealistiskt att kunna skriva orden ”skriver” och ”böcker” i samma mening). Men annars tror jag inte att det har blivit så mycket om min skrivprocess, så nu tänkte jag skriva lite om det som har varit viktigast för mig när det kommer till att faktiskt bli klar med bokskrivandet.

 

Slutscenen.
Jag läste i någon skrivartips-bok för längesen att det är viktigt att veta var man ska börja men mycket viktigare att veta var man ska sluta (måste inte vara helt sant, men jag tycker det finns en poäng i det).
Jag har faktiskt ingen aning om hur andra jobbar men för mig är en tydlig slutscen det absolut viktigaste för mig när det kommer till att få allting att hänga ihop. Om vi föreställer oss att alla storylines i historien är vägar som kringlar sig åt olika håll så är slutscenen punkten där alla vägarna till slut möts. Jag måste inte veta exakt hur vägarna ska komma fram till den punkten, bara att de ska komma dit på ett sätt eller annat. Utan den här slutscenen har jag en (stark) tendens till att tappa den röda tråden och låta mina karaktärer springa åt helt fel håll. Men slutscenen blir som ett nålsöga som alla trådar måste gå igenom. Inte min bästa liknelse, men men…

För att ta ett exempel:
Ända sedan jag började jobba med Superkrafter så visste jag att den sista scenen skulle vara att Röda Stjärnan (en superhjälte) skulle komma och överraska huvudpersonerna, med undertexten att Röda Stjärnan skulle träna dem. Sen blev det inte exakt på det sättet som jag hade tänkt mig. I första versionen (pre-förlag) slutade boken med att Klara och Oscar hamnade i konflikt med varandra och att Klara råkade döda Oscar. Polisen omringade henne men i sista sekund flög Röda Stjärnan ned från himlen och tog upp Klara i sin famn.
Här är den sista meningen:
”Det kommer att bli bra, vi ska ta hand om dig”, säger superhjälten och flyger iväg med Klara.

Sen blev det en del ändringar i manuset efter att jag fått respons från förlaget. Där blev istället slutscenen att Klara och Oscar var på ett sjukhus och in genom dörren kom en militär tillsammans med Röda Stjärnan.
Där blev den sista meningen istället:
”Men ni har kanske hört talas om mig som Röda Stjärnan.” Superhjälten ler. ”Klara och Oscar. Vi har ett erbjudande till er.”

Ser ni hur det blev? Två rätt olika slut, men ändå väldigt lika. Jag tror att ha den sortens slutscen i mitt huvud hjälpte mig att kunna ha en sammanhållen idé kring hela historien. Plus att det är en sån extremt skön känsla när man äntligen får skriva det där slutet som man väntat på i ett halvår.

Gott och blandat

GB_Karl_Modig_1Lite olika tankar som far igenom mitt huvud för tillfället:

 

 

 

 

Augustpriset:
Läste igenom nomineringarna till både skön- och facklitterära priset samt barn- och ungdomspriset och insåg att jag inte kände igen ett enda namn eller en enda titel. Är det jag som är dåligt påläst eller är det obskyra böcker som är nominerade? Känner att jag borde ha känt igen åtminstone någon titel/författer inom barn- och ungdomsbokskategorin men icke sa nicke. Är förövrigt inte bitter över att inte ha blivit nominerad. Men nästa år, om allt fixar sig med sorgeprojektet, då kommer jag bli ledsen om jag inte blir nominerad.

 

Nobelpriset:
(Jag vet, jag är inte den första som skriver om det). Min pappa är ett av Sveriges största Bob Dylan-fans och han är glad över priset. Jag tror att jag också är det. Tycker det är fint att Svenska Akademien breddar sin ”repertoar” (Ungdomsböcker nästa? Hallå det är vi som behöver pengarna) men tänker också att det beror lite på vad de vill att Nobelpriset ska innebära. Ska det vara ett tungt pris till gamla människor som skrivit massa böcker? Jag vet inte.

 

Veckans söndaggäst:
Är min Gilla Böcker-debutantkollega Elin Säfström som har skrivit den absurt roliga (och spännande!) boken En Väktares bekännelser, missa inte det!

 

Sorgeprojektet:
Jag skickade in det till min förläggare idag. Hon svarade ”Hurra! TACK! Så peppad!” men jag tror ändå inte att jag kommer kunna sova inatt. Lova att ni håller tummarna där hemma!

Men ärligt. Jag är så nervös.

Pirret

GB_Karl_Modig_1Just nu sitter jag och väntar. Väntar. Väntar. Sidoprojektet som blivit huvudprojektet börjar kännas klart. Eller i alla fall så klart att jag inte vet hur jag ska fortsätta jobba med det. Det är den känslan som brukar betyda att det är dags att skicka texten till förläggaren, vilket är precis det jag ska göra. Jag mailade henne förut  och hon sa att vecka 43 (nästa vecka) funkar bra för inskickning av manus, så nu sitter jag och väntar på att  vecka 43 ska komma.

 

Jag försöker att fortsätta jobba med boken, men som sagt vet jag inte hur jag ska fortsätta jobba med det. Ska jag jobba ännu mer med slutet? Omformulera den sista meningen en till gång? Eller är det bra som det är?

Det känns konstigt, jag är ju författare nu men känslan av att inte veta är fortfarande kvar. Det är mest som att bokskrivandet är kvalificerade gissningar. Jag har typ koll på vad jag gör. Men bara typ.

Överlag känner jag mig nöjd med den här boken (Eller ska man kalla det manus? När blir en bok en bok?). Jävligt nöjd. Det är nog det bästa jag någonsin skrivit. Ämnet har varit svårt att skriva om men språket har kommit rätt naturligt.
Sa jag att en av mina testläsare började gråta på tunnelbanan när hon läste boken? Det är faktiskt helt sjukt.

Men det finns ju alltid någonting att jobba med. Så nu brukar jag scrolla igenom dokumentet, stanna på slumpmässig sida och gå igenom den mening för mening. Försöka hitta konstiga formuleringar, saker som inte stämmer.
Framförallt (ett ord eller flera ord?) väntar jag på att den här veckan ska ta slut och skicka in boken. Alltihop med ett enormt pirr i magen.

Det nära

GB_Karl_Modig_1När jag skrev Superkrafter så bestämde jag mig för att den skulle utspela sig i Spånga, just därför att jag växte upp där. Det betydde att jag inte behövde hitta på eller göra research när mina karaktärer skulle ta sig från plats A till B. Jag behövde inte åka till Spånga och kolla vad restaurangen i centrum heter eller vad de serverar. Etc. Allt det var väldigt skönt och gjorde att jag kunde fokusera på det viktiga, själva skrivandet och skapandet av en bra historia.

 

En av karaktärerna, Oscar, bodde till och med i det hus som jag växte upp i. Han gick också i samma gymnasium som jag gick i. Han och Klara lyssnade på (typ) samma musik som jag och de hatade lika träning mycket som jag (brukade) göra. Etc.
Ni fattar poängen.

Det var aldrig meningen att Oscar och Klara skulle vara så nära mig. Men ändå blev det så. Och jag tror att det i slutändan ändå gjorde boken bättre.
Det nya projektet jag jobbar på handlar ju som sagt om sorg och att skjuta ifrån sig det med humor. Den handlar om att inte kunna hitta orden för det man känner och om skuldkänslor. Samtidigt som den försöker att vara lite rolig.

I alla fall. Jag började skriva på den i mars (samtidigt som jag höll på och jobbade med en uppföljare till Superkrafter) och lyckades trycka ut runt sextio sidor i april eller maj som jag skickade till min förläggare. Vi hade ett lunchmöte om det nya projektet och överlag gillade förläggaren texten, även om hon tyckte att den behövde mycket mer arbete innan den ens var nära på att bli klar. Men det bästa tipset hon gav mig var att jag skulle göra boken så nära mig själv som möjligt.
Att jag skulle göra huvudkaraktären så nära mig själv som möjligt.

Det är ju ett svårt ämne med sorg och allt som kommer med det. Och för att verkligen få till det så bra som möjligt måste historiens ”grund” vara så ordentlig som möjligt. Läsaren måste känna att karaktärerna verkligen finns på riktigt och ett sätt att göra detta är att göra karaktärerna så nära sig själv som möjligt.

Och det var det jag gjorde. Nu är den nästan redo att skickas tillbaka till förläggaren. Vi får se om hon tycker att den har blivit personligare och närmare.

Sen har också hela nära-mig-grejen skapat andra problem. Om jag skriver om personliga händelser så drar det ju också in personer i min närhet. Hur ska man göra då? De har ju inte bett om att vara med i en bok. Hittills har jag gjort mitt bästa för att det inte ska bli uppenbart att det är just dessa personer som är med i boken. Men vi får se. Det skriver jag om i ett framtida inlägg.