Sjuka saker jag googlat (och några böcker som inte blev av)

En pingisboll ska väga 2,7 gram. På Musköbasen finns två ubåtstunnlar insprängda i urberget. En AK5:a har en effektiv räckvidd på fyrahundra meter, men kan träffa mål på flera gånger den sträckan.

Att skriva böcker innebär att bli expert på en del udda och ibland tveksamma områden. Man måste göra sin research, helt enkelt, fakta som både kan egga kreativiteten och göra manuset mer trovärdigt. Att research var en viktig del av skrivprocessen visste jag redan från början, men det har inte alltid varit rumsrena saker som jag behövt kolla upp för att skriva spänning. Jag har aldrig googlat så många på olika vapentyper, sprängämnen, styckning av lik och drogförsäljning som under det senaste året. Att inte FRA eller någon annan myndighet redan knackat på dörren – eller snarare slagit in den – är ett under i sig. Om man kör min sökhistorik i de där berömda filtren som amerikanska NSA enligt sägnen använder för att lyssna på internet-trafiken så borde jag ha klassats som en säkerhetsrisk för länge sedan. Fast det är klart, det kanske finns ett författar-filter också, en tag som de kan sätta på knäppskallar som mig för att slippa lägga resurser på att utreda svennar med skrivdrömmar. Jo, så måste det vara. Annars skulle hälften av oss redan sitta inne.

De mest googlade orden 2021, alltså sånt som vanligt folk söker på. (Källa: Google Trends)

Det är också rätt lustigt hur insnöad man kan bli på olika ämnen beroende på vad boken man fått för sig att skriva handlar om. Jag vet inte hur det funkar för andra, men jag kan få vitt skilda idéer inom områden som jag inte kan något om. Som mitt första, stapplande bokmanus till exempel. Det var en spin-off på den där ubåtskränkningen i Stockholms skärgård 2014. Operation Örnen. Jäklar vad jag googlade ubåtstyper, radiosignaltriangulering och ”hemliga” militärbaser (få saker är helt hemliga i internetåldern). Och jag som inte ens är intresserad av ubåtar och militären! Men jag tyckte att bokidén i sig och karaktärerna som liksom ploppade upp i skallen på mig var så spännande att det inte spelade någon roll. Gräv där du står, my ass. Antagligen var det just det faktumet – att jag inte kunde något om området – som gjorde det intressant. Som fick den naiva idén att kännas så himla bra.

Andra manuset efter det handlade om en pappa och tonårsson som flyttar till ny stad för att börja om. Han startar en pingisklubb för att komma närmare sonen och fixa honom nya vänner (surprise: sonen ville inte flytta från sina gamla). Och så turnering mot stora, etablerade laget som skrattar åt amatörerna. Men skrattar bäst som skrattar sist. Ni fattar. Jaha, då var det ju bara till att ladda hem ITTF:s regelbok för bordtennis och lära sig allt om vad man fick och inte fick göra på ett pingisbord för att försöka förvandla bollduellerna till någonting värt att läsa. Just den här bokidén gick riktigt långt på stora förlaget. Nästan i mål. I ett alternativt universum skriver jag säkert YA-böcker eller feel good. Men i detta blev det till slut nej och nytt projekt för mig. Vadå skriva om? Jag är ju så jäkla otålig.

Hej gängvåld, knark och vapen. Googla på varje olaglighet du kan tänka dig. Skriva, skriva. Redigera. Jobba med världens bästa lektör. Sedan in till förlagen. Och just detta tredje manuset är faktiskt det som kommer bli utgivet i sommar, vilket känns lite som slumpens skördar. Det hade kunnat bli både tidigare och senare. Man ska ju ha lite tur också, säger de ju, och det hade nog jag. Eller kanske bara avsaknad av otur.

Jag kan tycka såhär i efterhand att den här bokidén är ett konstigt val av historia av någon som hellre läser Tolstoj än Lapidus, men det var i gängvåldets förorter som idén och karaktärerna kom. Då är det bara att lyda hjärnan. Och skrivlusten. För man ska inte underskatta kraften i det där suget man känner i magen när en riktigt bra idé landar. Det var den som tog mig igenom alla turer med omskrivningar och rak feedback. Nu får det hur som helst bli gängkrig för mig i några år till. Pang pang som får kulturgubbarna att rynka på näsan. Sedan får vi se vad det blir härnäst. Kanske en bok om svampar. Eller kinesiska kejsare. Eller dammode på 50-talet. Jag blev ju så sjukt inspirerad av utställningen om NKs franska damskrädderi som jag gick på under jullovet och behöver en ursäkt för att riktigt gräva ned mig i området. Typ ett bokmanus.

Hmm, kanske bäst att börja googla på epålett och organza redan nu. Just in case. 

Hur smalt är egentligen det berömda nålsögat?

Du har hört liknelsen förr: att bli utgiven är som att ta sig igenom ett nålsöga. Chansen är minimal. En promille eller mindre. Förlagen får in tusentals manus per år. Kanske tio tusen ett corona-år. Och så vidare. Allt detta är väl sant på ett sätt, antar jag. Det är svårt att bli utgiven. Skitsvårt, men det finns ljus i tunneln. Ett annat sätt att se på saken. Något jag hade velat att någon sagt till mig tidigare i skrivprocessen.  

En av de saker som jag tagit med mig från skrivarkurser var ett citat som inte hade det minsta med HUR man skriver att göra. En lärare kommenterade det berömda nålsögat ungefär såhär: ”de flesta av de som fortsätter skriva och som verkligen ligger i blir utgivna till slut”. Jag kommer ihåg att jag hajade till. Det var ju raka motsatsen mot vad alla andra påstod! Men till skillnad från olyckskorparna så var det här ett positivt budskap som jag tog till mig. För det ligger så mycket i det. Man har faktiskt mer kontroll över det här än man tror. Låt mig förklara.

Nej, det går inte till som i ”Svärdet i stenen”. Skrivandet är inte att vara utvald, att göra EN snygg insats, utan är ett maraton där det handlar om att hålla ut. (Bildkälla: filmtopp.se / Aftonbladet)

Ja, det är sant att chansen att bli utgiven av ett seriöst förlag är minimal, men vad baseras den beräkningen på? Antagligen något i stil med (de få som ges ut) / (alla som har någon slags ambition att skriva). Siffran inom den första parentesen är låg. Den inom den andra är hög. Så mycket som var tredje svensk sägs det. Alltså blir beräkningens resultat minimalt. Långt under en promille. Men om du ändrar det som står under delningsstrecket till något mer precist så går chanserna genast upp. Om vi stoppar in ”alla de som gått en skrivkurs” eller ”alla som skriver minst tio timmar i veckan” istället, då går chansen upp rejält. Glöm tre miljoner svenskar. Vi är nere på tusental eller tiotusental istället, gissar jag. Lätt. Och om du kombinerar de två + lägger till ”och som gett sig fan på att bli utgiven” så kommer resultatet helt plötsligt upp i procent istället för promille. För som med så mycket annat i livet handlar det om att lägga tid varje vecka på skrivandet, att inte ge upp när refuserna kommer, att fortsätta skriva år efter år, att på något sätt exponera sig mot andra skrivande människor (kurs/lektör/whatever). Då jäklar händer det saker.

Vi gör om räkneexemplet på ett annat sätt. Ta en typisk klass med tio nybörjare på en skrivarkurs. Bara att de dyker upp på kursen från första början gör det bra mycket mer sannolikt att de blir utgivna än ”mannen på gatan” (se där, en av mina anglifieringar igen!). Av de tio som är med hoppar en eller två av redan under kursen. De hann inte med. Livet kom emellan.

Åtta aspirerande finns kvar. Sen tar kursen slut. Hälften av dem skriver lite på kammaren innan orken tar slut och ödet slår till. Drömmen att bli författare kanske var en av flera man hade i huvudet. Kanske skulle man öppna det där caféet man drömt om istället? Man kanske köper sommarhus och renoverar. Ett till barn är på väg. Man bytte jobb. Blev chef. Flyttade till England. Och så vidare. Det fanns liksom inte tid för skrivandet, även om drömmen lever.

Fyra aspirerande är kvar. Ett par av dem skriver när de får tid över, det vill säga alltför sällan. Kanske på semestern. Eller någon kväll när barnen sover. Det räcker inte i längden. Ingen kommer upp i sina tio tusen timmar på ren lust. De två andra aspirerande har istället planerat in 2-3 timmar skrivande varje vardag. På morgonen. På lunchen. På kvällen. Spela roll. De skriver i alla fall i ur och skur, vare sig de känner sig manade eller inte. Men en av dem ger till slut upp när det färdiga manuset blivit refuserat för trettionde gången. Det tar emot för mycket.

Kvar har du en ensam, galen jäkel. En som skriver typ varje dag. En som fortsätter trots femtio refuser. Trots hundra. Som går flera skrivarkurser. Som jobbar med professionella lektörer för att slipa på manuset. Som går på varenda K-brunn i stan för att få tur. Det vill säga jag. Och kanske du också?

Så visst finns nålsögat, men det är inte något ”svärdet i stenen” vi pratar om, utan ett maraton där de flesta hoppar av loppet under vägen. Av de som fortsätter springa finns goda chanser att i slutänden bli utgiven. Jag lovar. Hang in there, buddy!

Slutredigering – mycket väsen för ingenting?

Vi har alla hört talas om det förut, den där sista slutspurten med manuset innan det ska tillbaka till förlaget för att tryckas och/eller läsas in. Den som författare ibland ojar sig över. ”Åh, jag är så jäkla trött på min bok” och så vidare. (”Äh, sluta gnäll – du ska ju bli utgiven, människa!”) Jag kallar fasen för slutredigering och i det här inlägget tänkte jag försöka beskriva vad den innehåller för mig (är mitt uppe i den).

Shakespeares ”Mycket väsen för ingenting” anno 1902. Jag är han till höger som försöker se cool ut. Vid bordet två redaktörer i fyrkantiga hattar som väntar på ett färdigt manus och så längst till vänster skattmästaren som försöker begripa vem som vill betala för att läsa smörjan.
Bildkälla: Swedish Performing Arts Agency

Vi kan väl börja med att konstatera att det är skillnad på redigering och redigering. För mig finns en första ”råsållning” redan efter att jag skrivit ett kapitel första gången. Det är en rätt grov redigering som går ut på att ta bort stavfel, stryka hela meningar och få till ett bra flow i texten. Den redigeringen gör jag parallellt med att jag skriver boken. Typiskt såhär: fyra veckors skrivande non-stop och sedan en till två veckors råsållning. På så vis får jag till ett hyfsat okej utkast på en bok när jag kommit till sista meningen.

Sedan kommer den riktiga redigeringen, den som gör om ett potentiellt bra manus till något som kan bli utgivningsbart (haha, yeah right!). Då sitter jag i månader och skriver om, skriver om, skriver om, tills allt är som jag vill ha det. Efter det tycker jag att boken är färdig. Typ. Ja, alltså ett manus går alltid att putsa på, men efter den här fasen ”överstiger kostnaden för ytterligare redigering vinsten i språkbilden”. På ren svenska: det är inte värt att pilla mer på skiten. Det finns en risk att det faller isär. Och jag är för djupt inne i manuset för att kunna se skillnad på dålig skit och bra skit.

Efter det kommer lite ping-pong med en redaktör som förtjänar ett eget inlägg en annan gång, och sedan den beryktade slutredigeringen. 95% är bra. 5% kan bli bättre. Och de där sista procenten är lika jobbiga som elitidrottarnas sista hundradelar på sprinten. Jag har nu suttit en månad med foten i slutredigeringspottan, påhejad av min redaktör, och bland annat gjort följande intellektuella abrovinker:

  • Bytt ut alla ”någonting” mot ”något” – det blir bättre tempo i texten då
  • Numrerat om alla kapitel – jag slog ihop två = dominoeffekt
  • Förenklat dialogen till att baseras på ”sa” istället för mina ”klagade”, ”suckade”, ”stönade”, ”väste” och andra försök till variation – förenkling alltså
  • Skrivit om allra första meningen – den tycker ju folk ska vara något speciellt så jag vill inte vara sämre. Det kostade två timmar och resultatet är tveksamt bättre än originalet. Pretto-varning!
  • Hittat synonymer till ”gängmedlem”, ett ord jag använde alltför ofta. Prova och se hur många du kommer på. Jag fick till två i slutänden. Blä.
  • Skickat manuset till en kompis som är polis så han kan säga åt mig om jag tagit i för mycket någonstans. Det här var min favoritåtgärd, antagligen eftersom någon annan måste göra jobbet!
Ur Mozarts Trollflöjten: Tamino och Pamina går genom elden – ett slutprov för att bevisa kärleken till varandra.

Ja, som du ser är det mest finlir på gränsen till absurditeter som fyller min skrivprocess just nu, men jag är inte på ”hata mitt manus”-nivån ännu. Om några dagar ska jag släppa det till redaktören för hennes version av slutredigering. Sedan är det egentligen bara en sista vända med extern korrekturläsare innan manuset är klart. Ja, eller ”good enough” i alla fall.

För mig har den här fasen varit rätt jobbig, men inte lika mentalt drabbande som jag vet att den har varit för en del andra debutanter. Kanske beror det på vilken sorts person man är. Själv är jag en 95-procentare. Hellre snabbt och riktigt bra, än långsamt och ”perfekt”. Om det nu finns ett perfekt. Vilken typ är du?

Jag vill varna er som är perfektionister för att förlora er i den här fasen. Eller snarare förlora skrivlusten, för slutredigeringen är rätt prövande och i slutänden är det ens självbild som tar stryk. För egentligen tror jag fasen handlar mer om mig än manuset. Det är en psykologisk grej. Pallar jag trycket? Eller börjar jag ifrågasätta manuset ännu en gång? Slita i samma gamla formuleringar igen? Nej, gör bara som Tamino och Pamina: gå igenom elden, titta inte för mycket åt sidorna, så kommer ni ut i andra änden. Det tror jag i alla fall att jag kommer göra, om än lite svedd i kanten.

En (a)social författares bekännelser

Jag hade en konstig dröm i veckan. Vi fem nya som ska driva bloggen hade flyttat in i en husvagn modell större mitt på Sergels torg i Stockholm. Den hade stora fönster så alla som passerade förbi kunde se in. Tänk Musikhjälpen fast utan musik. Och utan hjälp. Tanken var att vi skulle bo där tillsammans i ett slags konstnärskollektiv. Det fanns kaffemaskin, ett antal skrivbord och ett spritskåp som till och med innehöll likören med kaffesmak som jag själv köpt i verkligheten under ett ögonblick av tillfällig sinnesförvirring. I husvagnen fanns också pärmar, pärmar, pärmar med instruktioner för hur vi skulle leva ihop. Upp en viss tid, morgongymnastik och sedan gemensam matstund, roterande diskschema. Vi bloggare umgicks hela tiden, skrattade och lyckades till och med trycka i oss lite av den hemska likören. Det var socialt. Trevligt. Och fullständigt ohållbart. Jag spenderade största delen av drömmen med att försöka komma på ursäkter för att slinka iväg och skriva. Jag lyckades ett par gånger, men kunde inte koncentrera mig nog för att få ner en enda rad på pappret. Sedan vaknade jag.

OBS: Bilden är ett (skitfult) montage!

Det är ju rätt hemskt att inleda bloggåret med en mardröm om sina nya kollegor (förlåt hörrni!), men man behöver inte vara någon Freud för att läsa subtexten i min flumdröm. Största utmaningen för mig har alltid varit att hitta tiden och lugnet som krävs för att kunna skriva. Att sätta av timmar i kalendern är första steget. Att se till att de timmarna bara går till skrivande istället för mail och sociala medier är det andra. Lösningen blir att stänga av allt. Mobilljudet. Mailplinget från datorn. Och att stänga in sig. Under mina mest kreativa perioder sitter jag ensam i min skrivarstudio (läs: en källare) medan karaktärerna springer runt i huvudet på mig och säger saker till varandra. Det är enda sättet som jag kan få någonting vettigt gjort på, men det är också ett rätt asocialt sätt att leva på. Och jag gillar ju egentligen folk. I promise!

Men allting har ett pris. Jag har ett konstant dåligt samvete för alla saker som jag borde göra istället för att skriva. Mest det här om att höra av sig till vänner oftare, men det blir liksom inte alltid tid över om man jobbar heltid OCH har familj med barn OCH har fått för sig att bli författare. Det är mission impossible. Självvald isolering i kvadrat. Om man ska se det positivt kan man väl säga att eremiterna som gömmer sig i grottor för att nå insikt håller på med någonting liknande. Bara det att de försöker gå till botten med livets stora mysterier medan jag funderar över påhittade gängkrig om droger och vapen …  

Det var väl kanske det som drömmen om husvagnen egentligen handlade om: svårigheten att balansera alla saker som är viktiga i livet. Skrivandet, visst, men också allt som ger näring till skrivandet (och livet). Viktigast av allt är nog ändå mötet med andra människor. Jag hoppas att jag kan få till det nästa år och samtidigt lyckas slappna av tillräckligt när jag väl skriver så orden bara rinner på. I värsta fall får jag kanske ta hjälp av den där kaffelikören. Till nån nytta ska den väl ändå vara.