Om dig

Mitt sista inlägg här på bloggen ska handla om den aspirerande författaren. Om alla er som kämpar på i refuseringarnas motvind, flygandes på ångorna av era skrivardrömmar. Och kanske också om er som debuterat, men ännu inte nått dit ni vill och kämpar vidare. Det är någonting fantastiskt med det drivet, med de som vågar drömma trots att de vet att det kommer vara tufft. Jag vill satsa mina sista ord på bloggen på er. På framtiden.

För just så är det. DU är framtiden. Så många gånger här på bloggen har du fått höra att det kommer gå en dag, bara du inte ger upp. Att skrivandet är ett hantverk. Att slitvargarna vinner över talangerna i längden. Vägen till publicering är kanske lång för många av oss men om du fortsätter sätta en fot framför den andra, vilket på ren svenska betyder skriver regelbundet, så når du fram. Du längtar efter din debut. Jag gör det också, och hela bok-Sverige likaså. Vad jag menar med det? Jag ska förklara. Häng med på ett kort tankeexperiment.

Bokskrivandet är en ung konst, i alla fall i de lite bredare lagren. Det är trots allt inte så många sekel som vi läst och skrivit bara för att det är roligt. Vi behöver bara spola tillbaka hundra år för att hitta en liten priviligerad klick som skrev böcker. De hade det bra ställt med tid och pengar över att hänge sig till skrivandet. De flesta av oss arbetade fortfarande med händerna och hade inte någon tid att läsa böcker, ännu mindre skriva dem. Lite förenklat kan man säga att den kulturella överklassen stod för skrivandet. Selma Lagerlöf föddes på en herrgård som dotter till en löjtnant och hade blodsband till Esaias Tegnér. Strindbergs pappa var ansvarig för ångbåtstrafiken på hela Mälaren, även om han själv gärna ville framställa sig som uppväxt i ett proletärt hem.

Spola framåt några år och du har arbetarförfattare, visst, och plötsligt en större bredd med skrivande personer som kanske hade tillgång till skrivmaskiner. Astrid jobbade på tidning och som sekreterare innan hon skrev sina barnböcker. Andra journalister skriver krim. Jan G och Liza M är två exempel. Men fortfarande är teknologin och tiden en lyxvara som tillhör några, men inte alla. Fortfarande är det en smal del av befolkningen som satsar på skrivandet, de som redan skriver annat i yrket och bestämmer sig för att satsa på skönlitteratur. 

Sen hoppar vi till idag och hittar kontorsfolk med PC som styr lite mer över sina arbetstider och kan skriva på lunchen eller på tåget. Jurister. Marknadsförare. Ekonomer. Jag alltså, och några andra nuvarande och tidigare bloggare. Så på hundra år har vi gått från kulturklicken, till specialister, till kontorsfolk. Konsekvensen är att fler och fler debuterar. Litteraturen demokratiseras. Kanske får vi se fler elektriker och vårdbiträden som skriver de kommande decennierna?

För att komma till poängen: skrivandet blir bredare och bakom oss har vi en kort historia av några få som fått möjligheten. Rent matematiskt har vi precis kommit igång och, beroende på hur långt fram vi siktar, så har 99% av Sveriges författare inte ens debuterat ännu. Bland de finns, rent statistiskt, vår bästa författare genom alla tider och alla böcker på topp-tio-listan över de bästa som någonsin skrivits. Alla. Det säger sig självt: i en säck med några miljoner ärtor, hur stor är sannolikheten att du får med dig den bästa om du sticker med näven och snor till dig ett gäng? Vi talar idag om Astrid Lindgren, Stieg Larsson och dagens deckardrottningar som om det bästa redan hänt, men skrivandet utvecklas. De flesta är överens om att det som räckte för att bli publicerad för tjugo år sen inte skulle komma ut idag, i alla fall inte allt. Standarden höjs, oavsett vad olyckskorparna kraxar. 

Det betyder att du finns där ute just nu: Sveriges genom tiderna mest framgångsrika författare. Du som skriver boken alla kommer tala om det här århundradet. Jag vet inte vad du heter ännu, men jag vet att du är därute någonstans. Siffror ljuger inte. Och snart, kanske nästa år eller kanske om fem eller tio, så kommer du slå världen med häpnad. Jag kommer hålla ögonen öppna och leta efter dig om du bara lovar mig att inte ge upp på vägen. För kom ihåg: varje motgång är ett test för att se om du verkligen vill det här. Varje motgång är därför också en framgång, en pärla på bandet som du bär runt handleden den dagen du får ditt genombrott.

Så gör du det? Lovar du att inte ge upp?
I så fall ses vi i framtiden. Det ser jag fram emot!

Excuse me, while I disappear …

Jaha, då var det klart då. Ett år på bloggen är slut, mitt debutantår är avklarat. Det känns tråkigt och kanske är det fler än jag som tycker det är lite sorgligt att man ska sluta blogga. Fast så känns det bara nu. Om några veckor har de nya etablerat sig. Om en månad har du glömt att jag och de andra ens var här och skrev 2022. För så funkar det: man glömmer och går vidare. Det är vettigt. Men innan dess, är det okej om jag sammanfattar mitt debutår?

Det har varit ett hektiskt år, men mest mentalt. Den största omställningen har varit att inse att folk faktiskt vill läsa det jag skriver. Att jag är författare. Resten av livet har löpt på precis som vanligt. Debuten kändes stor, men samtidigt är det bara den första av böckerna som jag kommer skriva. I år var vi på bloggen lite intressanta eftersom vi var säsongsnyheterna. Nästa år är vi en i mängden, i uppmärksamhetssvackan mellan debutant och etablerad på riktig. Jag ser det som en slags andra eldprov när stödhjulen tas av och vi får se om jag kan hålla mig flytande med en andra och tredje bok som folk vill läsa. På det sättet känns det som att jag har det mest spännande framför mig 2023: tvåan släpps i mars och kanske kanske kommer bok tre lagom till nästa jul. Jag är en slitvarg.

Om jag skulle lyfta fram några av mina inlägg här på bloggen som jag tycker kan vara värda att spara eller kanske läsa igen så ser nog topplistan, invävt med goda råd, ut ungefär såhär: det är inte så svårt att bli antagen som man tror men det gäller att inte ge upp trots att man blir refuserad gång på gång. Några bra knep att ta till är att följa en tydlig struktur när man skriver, jag gör såhär och såhär, att hitta energiplatser som får kreativiteten att flöda och att inte fastna i research: gör det du tycker är spännande så kan du googla resten. Samtidigt ska man ta skrivandet seriöst, alltså sätta tydliga mål. Resten löser sig!

Jaha … det var väl allt. Vad kort det blev! Men det får räcka. Jag är trött på mig själv. Som avslutning tar jag inspiration från Vicke och rundar av med lite Frank Sinatra, en riktig fajter som hade minst en rejäl svacka i karriären då han reste runt i Sverige och sjöng på små ställen som han inte ens kunde uttala. Det är en spännande dokumentär. Se den.

Om du vill hålla kontakten så finns jag på Insta. Jag svarar alltid om någon har en fråga eller vill ha tips. Hör av dig om du behöver pepp. Jag är, likt många andra författare, i stort behov av social kontakt från personer som jag inte själv hittat på. Alltså verkliga människor.

Så. Nu har ni hört nog från mig. Det var sista egotrippen. Jag har faktiskt ett till inlägg kvar nästa vecka, två dagar innan julafton, men det ska inte handla om mig utan om något mycket viktigare.

Det ska handla om dig.

Hur mycket kan man skriva egentligen?

För någon vecka sedan låg jag och slötittade på Kulturnyheterna. Jag gillar programledarna. De verkar vara sköna människor och skojar till det ibland sådär som Rapport-ankarna inte får. I slutet av programmen finns det oftast med några telegram och just den här kvällen rapporterades det om ännu en författare som dött. Det var ett namn jag inte hört talas om, en man som ändå lyckats skriva nära nog tvåhundra böcker under sin livstid.

Jag vaknade till. Körde matten i huvudet. Hur gammal sa de att gubben blev? Över nittio va? Okej, säg att han debuterade toktidigt när han var tjugo och skrev tills nittio när ögonen fick starr och fingrarna reumatism. Det är ändå nästan tre böcker om året. Varje. Jäkla. År. Hur lyckades människan? Skrev han trettiosidorsgrejer? Drack absint och flummade ur sig en bok i ruset under någon vecka här och där? Nej, det kan inte stämma. Då hade de väl inte lagt mödan på att ta upp människan i Kulturnyheterna. Någon standard har de väl ändå på redaktionen.

Jag vred på siffrorna lite till, men kom till samma svar. Det här måste ha varit en oerhört produktiv författare som skrev saker andra läste och respekterade. Men ändå … två hundra! Och han är långt ifrån värst. En googling avslöjar att Barbara Cartland skrev 723 böcker (okej, det var i alla fall sån där romance som inte anses fint nog) och att en brasilianare skrivit över tusen under pseudonym. Creddiga herrar som Stephen King ligger på 60 böcker och 200 noveller. Isaac Asimov hade fingrarna med i femhundra, och så vidare.

De lite creddigare svenska författarna som jag har koll på, de som är aktiva idag, släpper kanske en om året. Andra mer sällan. Varför nöjer de sig med den takten? Håller de på med annat vid sidan av? Och hur fort kan man skriva en vettig bok egentligen? Hur snabb bör man vara?

Jag är rätt ny i branschen, men har såklart känt av att det finns en övre gräns för hur fort man kan skriva och ändå anses vettig. En bok om året, helt okej. En del tycker till och med att man är snabb. Två böcker? Nej, nej. Det kan inte vara bra berättelser. Kioskdeckare. Eller ännu värre, ljudbokskanonmat (titta – jag hittade på ett nytt ord!). Nej, ingen vettig människa skriver två om året. Men om det stämmer, hur fick Isaac och Barbara ihop det? Och den där gubben på Kulturnyheterna?

Jag känner själv att jag blir bättre och snabbare för varje manus jag skriver. Det är kanske inget konstigt i sig – i de flesta yrken blir man bättre ju mer erfarenhet man får – men jag har ändå en inre spärr för hur snabbt jag tillåter mig själv att skriva. Och om ett manus är klart så lägger jag undan det ett tid för att det ska mogna (vilket är idioti eftersom inget händer med ord som blir liggande) eller kanske snarare för att jag ska få perspektiv. Sedan plockar jag upp det igen, filar lite till på det i olika redigeringar och blir nöjd först när ett år gått. Nu har jag väl ändå lagt nog energi på det?

Men ibland frågar jag mig hur mycket bättre det där manuset blir de sista sex månaderna. Lite, såklart. Jag pillar lite här, gör om en grej där, men gissar att det mesta i slutänden ser ur precis som när jag första gången skrev ned det på papper, i alla fall om man tittar på den absoluta mängden. Vore det i så fall inte bättre om jag nöjde mig med åtta-nio månaders skrivande på manus ett, så fick jag till nästan tre böcker på två år? Tag två få en på köpet, liksom? Var det så de där mest produktiva författarna gjorde?

Det är lätt att skriva av Stephen King som en rätt bra författare men som ändå skriver skräck = inte fint. Och samma sak med Isaac. Sci-fi går som smör på biograferna, men är inte creddigt. Inte romance heller (sorry, Barbara). Och inte deckare, som jag skriver. Faktum är att allt som går snabbt, som är lätt, är mindre creddigt. Det är rätt underligt, egentligen. Vi har en slags inbyggd mekanism som säger att långsamt = kvalitet = bra och snabbt = billigt = slit-och-släng. Handstickade vantar är bättre än maskinstickade (trots att maskinen gör varenda rörelse perfekt) och en text som tagit ett år att skriva är nog lite bättre än den som tog sex månader. Eller? Frågan är om ett så enkelt, linjärt samband är kraftfullt nog för att beskriva någonting så komplext som ett bokmanus. Antagligen inte. Vi gör det för enkelt för oss.

Jaha, så vad landade vi i nu då? Hur skriver man tvåhundra böcker under sin livstid? Jag antar att svaret är det självklara: man skriver mer/fortare än andra och fastnar inte i ett manus innan man går vidare till nästa. Det tror jag är en bra läxa. Sitt inte och pilla på samma bok år efter år. Börja på något nytt. Testa nästa idé. Kanske hamnar du på Kulturnyheterna på köpet!

Talang eller hårt arbete?

Jag älskar att titta på dokumentärer om människor. Det spelar ingen roll om jag känner till personen tidigare eller ens om de är något speciellt, det är lika roligt ändå. Jag älskade den om en tant och hennes bror som vägrade flytta från gården med korna, trots att de var över åttio. Och den om den där poeten som jag aldrig hört talas om, hon som tog livet av sig i en psykos. Och den om gubben i stugan. Den om Beatles sista album. Jag tror att anledningen är att jag är rätt intresserad av människor. Av vad som får dem att ”ticka”. Av livsöden. Att få samma information från en person i verkliga livet funkar inte lika bra, men dokumentärer har liksom redan paketerat allting åt mig. Praktiskt.

Just nu håller jag på att plöja en dokumentärserie om Paul Newman och Joanne Woodward, ett av de mest framgångsrika skådespelarparen från förra århundradet. Det är flera avsnitt, långsamt tempo och en djupdykning i deras psyken. Vi snackar åtta timmar, folks. Detaljer som är intressanta. Andra som får mig att somna till i soffan. Jag höll faktiskt på att dåsa till sådär härligt framför senaste avsnittet när den kom: vinkeln som fick mig att skriva det här blogginlägget. Den om talang versus hårt arbete. Den som jag tycker passar så bra in på hur det är att skriva bok.

I mitten på förra århundradet fanns det en ”skådespelarkurs” i närheten av Times Square som alla de stora, blivande skådespelarna ville vara med på. Den legendariska regissören Elia Kazan höll i den och i publiken satt Marilyn Monroe, James Dean och Warren Beatty. Några stod på scenen. De agerade och fick feedback av Kazan medan de andra tittade på, lite som det funkar på våra skrivkurser idag. Deltagarna lärde sig lika mycket av att titta på de bästa som de som behövde mer feedback från regissören för att få till scenen.

Paul Newman var där. Marlon Brando också. De var tydligen vänner, men rätt olika. Folk som kände dem beskrev Marlon som en naturtalang, en född skådespelare som lyckades trollbinda publiken med sin mimik och sitt sätt att tala. Newman var raka motsatsen. Han hade ingen särskild talang – det var de flesta ense om – och kunde på det planet i bästa fall beskrivas som medelmåttig. Ställ upp hundra amerikaner ute på Times Square och ordna dem efter skådespelartalang, antaget att ingen av dem hunnit ta några lektioner, så skulle Paul ha stått där i mitten.

Men Paul hade en sak på plussidan. Han slet som ett djur. Han gav aldrig upp. Han gav sitt allt i rollerna han gjorde. De flesta tyckte fortfarande att Brando var bättre, men folk som tittade på Paul såg ändå att han började komma ikapp. Han blev bättre för varje lektion. I varje film. En av deras gemensamma vänner som filmade med båda två (var det Gore Vidal?) säger i dokumentären ungefär såhär: ”Visst såg jag att Marlon var bättre, att han alltid gjorde enastående insatser i film efter film, men det kom liksom gratis till honom. Paul däremot jobbade stenhårt hela tiden. Han visste att han låg efter, att Marlon var bättre. Ändå fortsatte han. Därför beundrar jag Paul mest. Marlon var kanske talangen, men Paul ville mest. Han var slitvargen.”

Det är likadant idag när det gäller att skriva en bok. Det finns de så kallade talangerna, de som har det där magiska språket som får förläggare att rysa. De som bara utstrålar författare i hela sin person. De som skriver de där böckerna som blir nominerade till pris efter pris. Som alla älskar. Som är med i Babel.

Och så finns det du och jag. Vi som jobbar på i bakgrunden, varje dag. Vi som kanske bara har ett uns av den talangen, som kanske aldrig kommer få något fint pris, som tvivlar på oss själva. Vi sliter på, refus efter refus. Vi skriver vanliga historier. Helt okej böcker. Acceptabel dialog. Vi är Paul Newman som jämför sig med Brando. Ringo som jämför sig med John och Paul. Vi är okej, kanske till och med bra, men sällan bäst. Vi är slitvargar. Drömmare. Side kicks.

Marlon fick i slutänden två Oscars (55 och 73), men det fick Paul också (86 (honorary) och 87). Paul peakade lite senare och fick vänta två decennier längre för att få erkännandet för sina insatser, men det kom till slut. Talang är trevligt, men i slutänden är det ändå hårt arbete som betyder mest. Trägen vinner.

Att redigera med en redaktör

Nu i november har jag jobbat med vad man skulle kunna kalla den andra rudan av redigering av min bok ”Förrädarna”. Första var direkt efter att jag skrivit den för att fixa till manuset i toppform innan min redaktör såg det. Den andra var efter att förlaget läst och kommit med feedback, alltså en ”riktig” redigering på så sätt att jag hade skarpa kommentarer att förhålla mig till. Det var bra och gjorde i slutänden manuset så mycket bättre. Idag tänkte jag blogga lite om hur de kommentarerna kan se ut, mest för att det kanske är kul för andra att se.

En utmaning med att ta upp det här i ett blogginlägg är ju att startsträckan kan vara lång. Du har inte läst manuset så vad säger en kommentar egentligen när du bara läser den rakt av? Kanske en hel del, hoppas jag. Du ser i alla fall vilken sorts grejer som kommenteras. På vilket sätt. Och så kanske lite hur jag löste problemet (utan att visa upp för mycket av en kommande bok). Jag blurrar en del saker som har med handlingen att göra för att inte spoila, men det mesta kan ni läsa rakt av

Okej, vi hoppar rakt in i manuset och kikar lite. Vid första anblick är det fullt med ändringar, men det mesta är på språk. En del felstavningar. Och så alla mina egenheter som jag har för mig. Ganska snart ser jag mönster i mina fel. Jag envisas med att skriva ”någonting” på ställen där det blir bättre och rappare med ”något”. ”Sådant” blir ”sånt”. Jag trycker in en del onödiga ”att” här och var. Såna grejer är tacksamma att justera. Man trycker bara ”Acceptera ändring” och så är det löst. Skönt.

Min redaktör undrar också hur jag förhåller mig till att prologen utspelas i Ukraina, på Krimhalvön. Jag, som skrev den innan kriget, vill inte byta miljö eftersom jag hittat den perfekta platsen för ett möte precis där, på Svarta Havets kust. Boken handlar inte om kriget, men jag vill ändå ha kvar prologen där. Så den kommentaren blir det ett vänlig ”låt stå” på från mig, en av ytterst få gånger då jag väljer att inte justera en sak

I en andra bok i serien kan det bli en del tillbakablickar för att man vill fånga upp den läsare som glömt allt eller hoppar rakt in på tvåan. Men, det får inte ske på bekostnad av tempot i början så att boken blir seg och man lägger den ifrån sig. Det var en del sån feedback i början som jag fick rätta till (bild ovan).

Jag har notoriskt många namn i mina böcker, så redaktören frågar på ett senare ställe om jag behöver namnge två poliser som bara förekommer i förbifarten i handlingen. Jag håller med henne och stryker. Det är flera som sagt något liknande som feedback på min debut, så jag försöker hålla ner namnen. Dessutom stryker jag två till i prologen som redaktören inte kommenterat för att slimma det ytterligare. Skönt!

I ett senare kapitel blir jag för omständig i slutet och redaktören stryker, men flaggar för att slutet därmed blir för tvärt. Jag accepterar strykningen och broderar ut slutet lite, ”enligt order” (bild ovan).

En av mina karaktärer uttrycker sig på ett sätt som min redaktör inte tycker känns typiskt honom. Finns det en bättre synonym till ordet ”torpedera”? Jo, det gör det. Hon har ju rätt. Jag byter ut ordet och känner att det blir mer ”in character” på köpet. Små saker som gör skillnad.

Jag får mycket positiv energi som feedback också (bild ovan). På några ställen skrattar redaktören och skriver ut det för att visa mig. Det gör mig riktigt glad. Man behöver en del glada tillrop också för att orka redigera och jag har fått många såna i texten också. Och just det: skriv gärna mejl istället för mail. Okej da.

Lite längre fram i boken blir kommentarerna färre i takt med att jag får upp drivet i berättelsen och kommer mer in i storyn. Jag har skrivit boken som folk läser den, från början till slutet, och det märks i språket. Jag blir bättre ju längre in i manuset jag kommer. De glada kommentarerna från redaktören blir fler. Men sen, i sista tredjedelen, blir det kommentarer igen. De flesta glada tillrop, men på ett ställe hänger redaktören inte med. Jag har skrivit ett sidospår som bara krånglar till saker och ting. Behövs det? Nej. Jag stryker och förenklar. Vad mycket bättre det blev! (bild nedan)

Feedbacken avslutas på sista meningen med en lång kommentar med positiva ord och en sammanfattning om vilka nya frågor som dykt upp i läsningen av min andra bok, saker som vi ska spinna vidare på i nästa. Och så ett konstaterande att alla frågetecken (nästan) från bok ett besvarats i tvåan.

Så kan det se ut när man får feedback. Jag gissar att det är lite olika beroende på vilken redaktör du har och vilken sorts bok du skrivit. Förra gången fick jag till exempel också ett långt brev med en sammanfattning av feedbacken, en slags utlåtande, från min redaktör. Andra förlag/författare kanske föredrar att ses ansikte mot ansikte och prata om saken över en räkmacka, men det finns nog en del röda trådar som de flesta förlag/redaktörer delar ändå. Man får både ris och ros. Och manuset blir bra mycket bättre efteråt. Det är en lyx att få jobba med en redaktör om precis som en själv brinner för det man skriver. Det kan behövas i en värld där det finns så många ”förståsigpåare” som tycker att man skriver om helt fel saker.

Älskade, hatade ljudbok

I förra veckan gick jag ut med nyheten att min debut kommer ut på papper i februari nästa år, lagom till bokrean. Det betyder att jag är den sista av oss på bloggen att ges ut ”analogt”, men jag var nog samtidigt först ut på ljud. Jag tror att det gör att jag har haft ett lite annorlunda debutantår, någonting som jag tänkte att jag skulle använda veckans inlägg till att beskriva. Framför allt vill jag närma mig begreppet ”ljudbok” lite och förhoppningsvis avdramatisera det. För det blir lätt som det står i rubriken: man antingen älskar eller hatar ljudboksformatet. Hur blev det så egentligen?

Här är personen bakom allt rabalder: ljudbokslyssnaren som multitaskar medan hen lyssnar.

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om ljudböcker redan i våras, men vågade inte. Det är ett så laddat ämne. Alla har en åsikt. Ibland ”jag älskar ljudböcker – läser massvis varje månad” eller kanske ännu vanligare ”nej, jag vill kunna hålla boken i handen”. Vem som har ”rätt” där tänker jag inte recensera, det är ju så mycket en smaksak. Det finns inget logiskt argument för att ena sidan har rätt, och kanske är det därför som debatten har fastnat lite. Ljudböcker har blivit politik. Det pratas om ersättningsmodeller, fin- och fulkultur och bokbranschens död. Jag känner igen retoriken från när Spotify kom. Eller varför inte teven. Barn som tittade istället för att leka på riktigt skulle bli dumma i huvudet! Ut med teven!

Som debutant blir man såklart nervös av allt snacket. Man har skrivit en bok som man vill att folk ska läsa och vill helst inte dras in i någon debatt om formatet. Det ville inte jag i alla fall. Ändå blev jag insläpad i diskussioner om ljudböcker hit och dit bara jag nämnde att min bok fanns på Storytel och andra tjänster. Det var rätt jobbigt, faktiskt. En del av mig tänkte då och känner fortfarande att många av oss har en rätt avig inställning till den här relativt nya utgivningsformen, lite som när videobandspelarna höll på att förstöra en hel generation med videovåld. Här kommer ett format och sabbar vår fina bransch, typ. Jag tycker såklart att det är tjafs, vi kommer skratta åt olyckskorparna om några år, men för mig är det viktigt att inte DU känner en oro inför din framtida debut på grund av i vilket format det blir. Så här kommer mina tankar som jag skulle ha velat skicka tillbaka till mig själv i januari, tankar som kanske kan vara till nytta för dig med. Det är framför allt två saker jag vill skicka med.

Först, och viktigast av allt, är att du ska skriva på ditt sätt och INTE känna att du behöver ta hänsyn till vilket format du tror att du ska bli utgiven i. Allt det där snacket om att skriva på ett visst sätt för ljud, ett annat för tryck, behöver du inte bry dig om. Skriv på ditt sätt, så som du tycker om, så löser sig resten. Försök inte krångla till det. Jag hade inte en tanke på ljudböcker när jag skrev min debut. Det råkade bara bli det formatet, till att börja med. Jag har inte modifierat mitt språk ett dugg. Inte historien heller (en del tycker att jag har för många karaktärer för ljud. Det tycker inte jag. Punkt.).

För det andra, vilket format du blir utgiven i är ett distributionsbeslut som förlaget gör. Det är inte en kvalitetsmarkör och du styr inte över det. En del författare menar att det visst handlar om kvalitet, men kom ihåg att för många är ljud något nytt, okänt och jobbigt = dåligt. Men det handlar alltså om hur förlaget som du jobbar med gör affärer. Ett förlag kanske kör ”old school” och ger ut ett manus i hardback, sen pocket och sen lite ljud kanske. E-boken skippar man. Ett annat kör ”digital first” och satsar på ljud+e-bok och följer sedan upp med en pappersversion efter ett tag. Vilket det blir är inte ditt problem. Du gör din grej och skriver dina manus, så finns det proffs på förlagen som vet hur man sköter utgivningen.

Cue klämmig sensmoral: oroa dig inte för format. Det finns de som tycker musik låter bäst på vinyl, de som tycker att historier funkar bäst på papper och de som hellre tittar på gammelteve än streaming. Valet är deras. Inte ditt problem. Gör din grej så löser sig resten. Puss och hej.

Om att sätta mål – vad vill du göra nästa år?

Det är snart mitten av november och året på Debutantbloggen går mot sitt slut. Ännu finns möjligheter att dela med sig av tankar och bilder från skrivarvardagen, men mitt huvud är delvis redan framme vid jul och nästa år. Anledningen är att det är planeringsdags på jobbet. Vilka projekt ska vi driva nästa år? Hur ska budgeten se ut? Vilka är våra mål? Det kan kännas som att det är långt till årsskiftet, och det är ju en hel del som ska göras innan dess, men nu är en bra tidpunkt att börja fundera lite löst på vad man vill göra nästa år. Så vad säger du? Vad vill du åstadkomma 2023?

Ungefär här är väl ett ”förlåt” på sin plats. Förlåt om den här frågan ger dig ångest. Det är inte meningen. Förlåt om du har så mycket på gång just nu att du knappt orkar tänka bortom nästa vecka ens. Men samtidigt är det viktigt att lyfta blicken, att inte bara grotta här och nu. Då kommer det sluta med att man sitter och säger saker i stil med ”oj, vad tiden går fort” eller ”vart tog den här veckan vägen?”. Planering hjälper mot sånt. Och mål också. Kanske framför allt mål.

SMART-mål är en grej. Kanske låter mer som något för jobbet, men de funkar bra på skrivandet också. Särskilt det där gröna T:et är bra tycker jag. (Bildkälla: hydratemarketing.com)

Jag har ända sedan jag började satt upp årsmål för mitt skrivande. Ofta händer det antingen på jullovet eller sommarsemestern, när man har tid att sitta ned (och säga ”oj, vad fort året gick)). Jag håller det enkelt med en penna, ett papper knappt större än en PostIt och så tänker jag ”vad skulle jag vilja göra nästa år? Om jag själv fick drömma lite?”. Ofta kommer några saker av sig själv.
Jag vill skriva klart det här råmanuset. Jag vill skicka in till tio förlag. Jag vill tänka ut en ny historia kring den där spännande idén som jag funderat lite på, ett synopsis kanske. Svårare än så behöver inte planeringen vara. Där har jag mina skrivmål för nästa år kanske. Sen sätter man ett datum på dem, ett realistiskt datum så att jag inte ska ha alla tre sakerna färdiga samtidigt. Sådär. Fääääärdig.

Själva planeringen tar sällan mer än en halvtimme, ungefär så länge som det tar att drick 1-2 glas vin. Men för att komma dit behöver man starta hjärnan ett tag innan. Ställa frågan till sig själv om vad man vill göra. Svaret kommer inte direkt, men man aktiverar någonting i bakhuvudet, en magisk skrivprocess som sker undermedvetet.

2023 har jag ett hum om för min del. Jag vill ge ut min nästa bok, jag vill skriva råmanus till del tre i serien. Jag vill gärna åka på minst en bok/deckarmässa. Och så vill jag redigera om en gammal bok som jag inte har haft tid att röra på några år, men som jag tror på. Det kan räcka som mål. Sen ser jag till att sprida ut allt ordentligt under året. Något mål om att vinna ett pris eller bli utgiven utomlands tänker jag inte sätta eftersom det är bortom min kontroll. Andra människor tar de besluten = kasst mål. Ett bra mål är specifikt (går inte att missförstå), det är inom min kontroll (jag är inte beroende av andra för att det ska lyckas) och det går att sätta en tidsstämpel på.

Jaha, har du ångest ännu? Förlåt, igen. Men ha inte det. Det här är ju roliga saker. Klart att du ska fråga dig själv vad du vill uppnå med ditt skrivande nästa år. Vi sätter ju mål för vad vi ska uppnå på jobbet (eller blir tvingade kanske) så varför gör vi inte det oftare med vårt skrivande, som ju är så viktigt? Ett mål bygger en dröm och ger dig en chans att fira. Köp en flaska skumpa när råmanuset är klart. Belöna dig själv med en weekend till en europeisk storstad efter att du skickat in ditt manus till tio förlag. Eller gå på spa åtminstone. Det förtjänar du.

2023 känns långt bort, så börja mjukt. Ta lite tid för dig själv i helgen i bastun eller när du är ute med hunden och fundera på vilka två, tre eller fyra saker som du vill uppnå med ditt skrivande nästa år. Det är ingen tävling. Ta för dig så mycket som du tror att du klarar av, men som fortfarande inspirerar. Istället för ett stort mål som ”bli klar med boken”, bryt ned i delmål som ”skriv råmanus”, ”redigera allt”, ”be tre kompisar läsa”, och ”redigera en andra gång”. Skriv sen ned dem på ett papper när du kommer hem och spara i din skrivhörna. Titta på det varje vecka. Och plötsligt ska du se att det händer. Saker blir gjorda. Du får en känsla av att lyckas, oavsett hur många refuser som dimper in. Du når dina mål som du kontrollerar. Sen kommer resten av bokvärlden ikapp dig förr eller senare!

NaNoWriMo och allt vad det heter

Det är äntligen november, en alldeles speciell månad i skrivvärlden. De påhittiga amerikanerna har lanserat ”National Novel Writing Month” (NaNoWriMo) som jag förstår handlar om att skriva en viss mängd ord (50k) under november månad tillsammans med ett community av folk som hejar på dig. Skrivandet är ju en ensam konstform så just den där sociala delen verkar vara en av sakerna som jag hört att folk uppskattar mest. Jag har själv inte varit med på den här sköna bokstavskombinationen, men gillar grundtanken. Alltså skrivmål, gärna ambitiösa på kort tid. Men jag har senaste veckorna också sett baksidan med att jobba på för hårt. Det kommer jag skriva om idag.

Jag tror att jag har nämnt på bloggen att jag skriver på en ny bok just nu. Inte en i serien som jag har kontrakt på alltså, utan något helt annat för att ”rensa hjärnan” medan mitt manus ligger för feedback hos förlaget. Min ”nya” är förstaperson. Inget blod. Djupdyk i en person som är min raka motsats. Introvert. Ensam. Men också en fighter. Och för första gången på ett bra tag känner jag mig riktigt biten av skrivandet, så mycket att jag knappt kan sluta.

Du kanske är van vid den känslan, förälskelsen i en karaktär eller idé som får dig att skriva dig berusad dag efter dag, som får dig att längta tillbaka till din värld. För mig är det en ny känsla. Jag har såklart alltid tyckt om att skriva, men jag är en planerare. Synopsis, rad för rad, i Excel med vad som händer. Vem har vilken hemlighet. Där avslutas fas ett och fas två börjar. Det är enkelt att skriva med den sortens ”master plan” i bakfickan – gör bara ditt pensum så löser sig allt – men det blir också lite som en TODO. Återigen, jag tycker om det sättet att skriva också, men den senaste månaden har varit något annat. Jag har gått och förlorat mig i en karaktär. Hjälp!

Uppsidan har varit tydlig. Att skriva i förstaperson betyder att allt jag vågat ta ut svängarna mer och gått in i tankeprocessen hos en person på djupet. Jag har skrivit flera sidor om att hon köper en klänning, om hennes tankar kring en kille som hon träffat. Jag har till och med sagt till min fru att ”idag ska jag och Amanda (som karaktären heter) åka till Barcelona”. För det skulle vi. Vi skulle flyga dit och se vad som händer när vi strövar i gränderna väster om folkvimlet på La Rambla.

På så sätt har jag fått mycket skrivet. Jag vill inte säga hur mycket för att inte sätta griller i huvudet på någon, men det rör sig om fler gånger skrivmålet för NaNoWriMo. Texten har flödat något enormt. Det har varit härligt och skitjobbigt på samma gång.

Och här kommer vi till nackdelen. Jag har varit en skrivzombie ett tag nu. På kvällarna är jag inte bara trött – vem är inte det efter en lång dag? – utan också helt uppe i huvudet på mig själv. Jag är kvar i historien, tankspridd och halvt borta. Jag svarar på tilltal, kramar barnen och plockar in i diskmaskinen, men är inte helt där. Tillståndet är lite som när man sett en sån där film som får en att tänka till så att man hamnar i trans i fem-tio minuter efteråt. Att man sitter kvar i biosalongen eller soffan och bara funderar. Typ så, fast kväll efter kväll.

Jag är en stor anhängare av skrivmål och har själv ett pensum som jag alltid tvingar mig själv att uppnå. Tanken är att ”många bäckar små” och att en bok inte skriver sig själv. Ofta kommer det dåliga samvetet för att man skriver för lite, för att det går för långsamt framåt, men det här är första gången som jag känt tvärt om. Dåligt samvete för att jag skriver för mycket. Det går ut över omgivningen i form av ”zombifiering”. Jag undrar om det har med Amanda att göra. Hon som ju är mycket uppe i huvudet, ensamvarg och tankfull. Om jag wallraffar som henne undermedvetet. Eller så är jag bara helt borta. Jo, så är det nog. Jag har gjort slut på kreativiteten för dagen och då orkar man inte ens tänka på vad man ska laga till middag.

Poängen med det här inlägget är att skrivmål är bra, att NaNoWriMo också är ett sätt att kickstarta skrivandet, men att inte varje vecka kan vara ”all in”. Det är värt att komma ihåg när det går segt med skrivandet. För det är okej också. Allt kostar energi och om man bränner ljuset i båda ändar, vilket ju är lätt när det är roligt att skriva, så kommer det kosta en i slutänden. Skrivtorka betyder också vila för hjärnan. Alla jordar behöver ligga i träda ibland.

Jag har lovat att sänka tempot från och med den här veckan, så att zombietillståndet håller sig borta. Det betyder nog att jag inte är färdig med råmanuset som jag tänkt mig, men spela roll. Ingen kräver av mig att skriva fram en hel roman på sex-sju veckor. Det här var ett test för att se vad som hände om jag släppte på alla spärrar och bara körde. Nu ska jag gå tillbaka till ett sunt skrivande igen. ”Sustainable writing”. Just så. Det låter bra.

Och till er som skriver NaNoWriMo, jag håller på er. Kör på, se till att nå dina mål, men planera också in vila efteråt i december. Elitidrottare vilar mellan passen för att kroppen behöver återhämtning och det är väl samma sak med våra hjärnor. De behöver göra annat än att tänka på karaktärer och plotter ibland!

—–

Pst – debuterar du 2023? Vi söker nya bloggare till Debutantbloggen, med start efter jul. Skicka in din ansökan (alltså ett mail med namn, vilken genre du skriver och vilket förlag du kommer debutera på) till debutantbloggen@gmail.com. Det tar två minuter. Kom igen. Klart att du ska!

Sociala medier 2/2 – frågor och svar

Förra veckan bloggade jag om sociala medier, och framför allt om vikten att separera sitt privatliv från sitt författarliv, allt för din målgrupps skull. Läs gärna det inlägget om du missade det. Idag koncentrerar jag mig helt på frågor och svar om sociala medier. Jag närmar mig ämnet som doktor i marknadsföring och som någon som jobbar med varumärken varje dag, vid sidan av skrivandet. Inte som glad användare. Om du har fler frågor om inte besvaras i inlägget, kommentera så svarar jag!

Jag vill hålla på med skrivande och inte sociala medier. Varför tjatar du om sånt här i ett blogginlägg? Och dessutom två veckor i rad?!

Att vara författare är inte bara att skriva! Det handlar också om att bygga sitt varumärke, att kommunicera med läsarna och framför allt att visa förlaget att du gör allt du kan för att sälja din egen bok. Den där bilden om skrivargeniet som sitter på sin kammare, producerar fantastisk litteratur och sedan kastar manuset över staketet till förlaget så får de fixa resten är falsk. Du behöver vara aktiv även efter att boken gått i tryck. Förlaget litar på det. Att visa att du redan förstår det här, kanske till och med har en följarskara, visar att du vill hjälpa till och fattar.

Selma hade inte Facebook och blev ändå framgångsrik. Men hade hon levt idag hade hon haft en miljon följare på Insta. Bildkälla: Värmlands museum

När ska jag skapa mitt författarkonto?

När du skrivit på ditt kontrakt, eller tidigare. Det går bra att skapa ett ”jag är aspirerande”-konto, som är separat från ditt privata. Det kontot kan sedan utvecklas till ett rent författarkonto när du blir med förlag. Se bara till att skapa det som en professionell profil. Exakt hur du gör kan du läsa om på tusen platser på nätet, så det skippar jag. Jag skapade mitt författarkonto efter att ha fått mitt ja från förlaget. Innan dess la jag inte en sekund mer än jag behövde på tråkiga sociala medier.

Behövs verkligen ett unikt författarkonto?

Ja, jag argumenterade för detta i förra veckans inlägg. Klart att du kan köra vidare på ditt privata konto enbart, men det betyder problem och ineffektivitet. Du kör bil i en leråker. Springer maraton i jeans. Det är minimalt extra jobba att ha ett författarkonto – nej, det betyder inte dubbelt arbete – så var inte ”dum-lat” utan skaffa ett sånt konto.

Vilka sociala medier ska jag finnas i?

Upp till dig. Vad känner du dig mest bekväm med? Var finns dina läsare? Ofta kan man inte göra fel med Facebook och/eller Instagram. Jag kör bara det senare.

Hur mycket tid ska jag lägga? Hur ofta ska jag ”posta”?

Det är upp till dig, men det räcker med 1-2 gånger i veckan. En del kör varje dag, men det tycker jag är för mycket. Vi blir överösta med inlägg varje dag och viktigast är att du lägger energi på ditt skrivande, så håll det enkelt och regelbundet. Börja med två gånger i veckan och se hur det funkar.

När på dygnet ska jag posta?

Det här spelar större roll än du tror. Jag har experimenterat med samma sorts innehåll och det kan röra som om dubbelt så många interaktioner/likes om du postar på rätt eller fel tid! Du kommer snart lära dig när de som följer dig läser sociala medier. Är det tidigt på morgonen på väg till jobbet? Sent på natten? Det beror på din målgrupp, helt enkelt. Men ett stalltips är att inte göra inlägget en timme in på arbetsdagen, eller mitt i natten, eftersom de flesta jobbar/sover då. I början eller slutet av dagen brukar passa bäst för mig, men testa dig fram.

Vad ska jag skriva om på mitt författarkonto?

Allt som har med ditt skrivande att göra. En bok du läst, vad du skriver på just nu, din reaktion på branschnyheter, någonting som inspirerar dig i skrivandet, en bild på din skrivhörna, och så vidare. Undvik att lägga upp saker som inte har med skrivandet att göra. Vad du åt till middag, att du tagit en promenad, att dina barn är sjuka. Dina läsare vill veta mer om ditt skrivande.

Vad händer om jag INTE skapar ett konto?

Ingenting, och det är ju det som är problemet. Sociala medier är ett vapen i din arsenal för att lansera din bok och ditt författarskap. Skippa det och du har en hand, eller i alla fall ett finger, mindre att jobba med. Välj bort det medvetet om du inte vill, inte av lathet. Och om du väljer bort det så var beredd att kompensera på annat sätt, till exempel genom fler framträdanden och signeringar. Sånt tar tid att åka till och ofta träffar du bra en handfull personer i taget. Hundra om du har en stor publik. I sociala medier kan du nå tusentals med två minuters jobb på ett inlägg hemifrån. Det du!

Sociala medier 1/2 – din författarprofil

Idag tänkte jag ta på mig doktorshatten igen och skriva ett inlägg om sociala medier och skrivande. Jag har dragit mig lite för det eftersom just sociala medier är känsligt. En del älskar det, andra hatar det. En del tycker att det är slöseri med tid, andra att det ger energi. I det här inlägget kommer jag närma mig ämnet i egenskap av marknadsförare, inte användare. Vi reder ut hur man kan använda det här området för att nå ut med sin bok/profil. Nästa vecka kör vi lite ”frågor och svar”. Jag kommer ha raka råd, förankrade i mitt akademiska fack, som du kanske inte helt håller med om som privatperson. Det är okej. Du måste inte. Gör på ditt sätt. Men, om det intresserar, här kommer alltså ett inlägg om sociala medier/konton från ett praktiskt perspektiv. Kort om tid? Läs enbart det feta.

Vi börjar med kort bakgrund. Sociala medier är en del av det som vi i branschen kallar ”marknadsmixen”. Det är en kanal. Andra delar i mixen är ”earned media”, det som ibland kallas PR, annonsering, events, influencers, webb/hemsidor med mera. De lämnar vi därhän. Det viktiga budskapet är att sociala medier är en kanal som du kan använda för att nå ut. Om du inte vill använda den kanaler så är det okej och ditt beslut. Andra kanske väljer bort att tala framför publik, att signera böcker på ICA Maxi och så vidare. MEN du väljer i så fall bort en ytterligare möjlighet att nå ut med ditt budskap.

En sista ”nördgrej” innan vi fortsätter: målgrupp. Du har en sån, vare sig du tänkt på det eller inte. Det är gänget som ska köpa din bok. Man tänker då gärna att alla är ens målgrupp, för man vill ju att alla ska läsa, men realistiskt sett så tilltalar ditt skrivande en del av befolkningen, och den del som är kärnan är din målgrupp. Det kan vara män mellan tjugo och fyrtio, eller kvinnor 50+. Exakt vad som är din målgrupp är svårt att säga, konsultbyråer tar mycket betalt för att kartlägga det åt kunder, men du kan säkert höfta. Kön, ålder, vistelseort är alla delar av en målgrupp, men också vissa psykografiska element. Vad gillar dina läsare? Vilken sorts personer är det? Tua skriver historiska böcker så just historiekopplingen ger henne en något annorlunda målgrupp än spänningslitteratur i nutid. Fundera på din idealläsare. Vem är det? Hur funkar han/hon? Det hjälper dig senare när du ska lägga upp saker (content).

Vilka sociala medier ska jag använda? Facebook? Insta? TikTok? Det beror på din målgrupp! Var finns dem? De flesta är säkert på Facebook – till och med farmor har ett konto. Insta är en något yngre målgrupp, men ändå main stream och bättre optimerat för bild och korta uppdateringar. TikTok har en yngre målgrupp, men etablerade företag har börjat experimentera med det så även den plattformen mognar. YouTube är bra om du kan/gillar att göra videos. Fundera på var du vill synas, men välj inte för många plattformar. Facebook och/eller Instagram burkar vara ett bra första steg. Kolla på hur förlagen gör och härma. De kan det här.

Om det finns en enda lärdom som jag vill skicka med till dig kring sociala medier så är det att separera ditt privata konto från ditt författarkonto, alltså att ha två konton. Om du inte har debuterat ännu så oroa dig inte. Sätt som ett mål att skapa ett författarkonto när du skrivit kontrakt, men gör det. Blanda inte gamla klasskompisar med läsare. Det är två olika målgrupper (om man nu får vara så cynisk att man kallar sina vänner för en målgrupp) som vill veta olika saker. Dina privata vänner vill se bilder på dina barn, från semesterresan, de likar en bild på dig när du tagit din senaste spruta och de grattar dig på födelsedagen. Dina läsare vill däremot veta hur det går med ditt skrivande, varför du döpte dina karaktärer som du gjorde och när nästa bok kommer. Det är två målgrupper, två olika sorters content, olika tonalitet i inläggen. Visst, dina kompisar vill såklart följa din författarresa också, men de kan i så fall följa ditt författarkonto. Och vissa kompisar kommer INTE göra det för de vill inte ha två inlägg i veckan om att du skriver! De bryr sig inte. Så separera detta.

Det kan kännas konstigt att dela på vänner och läsare, skrivandet är ju en så intim del av vem du är, men tänkt istället att skulle starta ett företag som gör USB-laddare. Det företaget behöver ju ha en hemsidan/Insta och du skulle väl aldrig få för dig att använda din personliga sociala media för att sälja dina USB-laddare, eller hur? Jobb och privatliv är två saker som vi separerar, såklart. Mina kompisar kanske vill veta att jag startat företaget, men de vill (kanske) inte höra om den nya storordern från Bulgarien som du fått in. En del vill, och de kan i så fall följa ditt företagskonto. Många av oss gör redan instinktivt denna delning genom att ha privata vänner på Facebook och jobbkollegor på LinkedIn. Olika delar av mitt liv = olika plattformar. Hur gör du med ditt författarskap?

Det här är det område som flest gör ”fel” på. För det är ur ett rent marknadsföringsperspektiv ”fel” att blanda två helt olika grupper i en kanal. Risken blir stor att den ena gruppen inte är intresserad av hälften som du delar. Ändå är det många etablerade författare som blandar på ett privat konto, det som de startade för länge sedan. Privata vänner får se inlägg om en branschnyhet som du delar (mormor förstår inte vad du skriver om) och läsare tvångsmatas med bilder från när författaren tar en öl med kompisarna (hallå, vad har det här med din bok att göra?). Ett delat konto riskerar att tråka ut kompisarna med detaljer om ditt skrivande, och tråka ut läsare med vardagliga detaljer ur ditt privatliv. Om något exceptionellt händer i ditt privatliv DÅ vill dina läsare veta. Resten kan bero. När du blir världens mest säljande författare så spelar det kanske mindre roll längre. Alla vill veta vad du åt till frukost i alla fall. Men till dess, separera.

Många etablerade författare gör inte det. Synd. Men du har chansen att välja från början. Så lägg till ”starta nytt Instakonto” på TODO-listan efter att du signat ett förlag (för det kommer du göra!!!!) och så tar vi det därifrån.

Det här blev ett så långt inlägg med grunderna att jag sparar Q&A till nästa vecka. Då ska vi prata om VAD man delar, hur ofta och andra praktiska saker. Tills dess, simma lugnt!

Bara en liten mellansticksbok

Du känner igen känslan: en idé kommer till dig som genast uppfyller ditt hela väsen. Oavsett vad du skrev på innan så bara måste det ta en paus för att all ditt fokus är inriktat på den här nya bokidén. Dessutom växer den liksom av sig själv i huvudet. Du kom på någonting, skruvade kritiskt på det och hittade ännu mer inspiration. Idén växer som en parasit tills du är övertygad om att DETTA är boken som kommer förändra allt. Eller åtminstone som du vill jobba på nu, nu, nu. Känns det igen? Jag är där nu. In da zone.

För tre veckor sedan eller så skickade jag in manuset på uppföljaren till förlaget. De läser just nu och jag inväntar feedback. Frågan infinner sig då: vad gör jag nu? Jag tog det såklart lugnt ett par dagar, städade huset, gick ner i botten och ordnade upp mailkorgen och såg lite film. Sen kom rastlösheten. Jag kan ju inte ligga på rygg och göra ingenting. Jag MÅSTE skriva. Allt annat är slöseri med livskraft.

”Titta vilken konstig bild. Den måste jag ha med i en blogg.”

Jag var rätt säker på att jag behövde skriva någonting annat nu, för att få distans till mitt debutuniversum (jag inbillar mig att det ger mig ett perspektiv som är en fördel när det är dags att redigera igen senare). Kanske skulle jag plocka fram det där gamla manuset som nästan gick hela vägen och se om jag kan slipa på det? Jag var ju ändå i ”redigeringsmode” efter att ha pillat i manuset innan jag skickade in det till förlaget. Så jag surfade runt bland gamla manusfiler och anteckningar och snubblade över ett synopsis som jag hade glömt. Det var från förra sommaren, en idé som började på ett ställe och blev något annat tills jag tänkte ”det här är för rörigt” och släppte det. Nu bet det mig igen.

Med ett års distans kändes plötsligt platsen dit idén varit på väg rätt bra (jag hade inte längre något ankare eller prestige kvar där den hade börjat). Det här var en ny historia som behövdes skrivas i förstaperson, en historia utan blod och gäng, en historia som utspelar sig över tre världsdelar. Alltså raka motsatsen till vad jag skrivit hittills. Så jag kastade mig in och skrev. Det här var ju bara en mellansticksbok, en parantes medan jag väntade på förlagets feedback på mitt RIKTIGA manus. Det jag inte räknat med var att jag skulle falla rätt in i historien.

Det är något helt underbart med att skriva förstaperson. Man är fri och ÄR karaktären. Gestaltning behöver man knappt tänka på eftersom man ju agerar ”in character” hela tiden. Man ser saker, tänker saker. Skitnödiga miljöbeskrivningar a la ”Riddarfjärden låg blank som en spegel” skippar man också. Man ser sig bara om genom personens sinnen.

De flesta ”blixtidéer” som jag drabbas av låter kanonbra i en eller två dagar. Sen får man distans, den emotionella kopplingen släpper och man ser att det nog inte var så bra ändå. Den här bokidén var tvärt om. Den började som en misslyckad utveckling av en dagslända till idé, låg i träda, och blev något som jag kastade mig in i på ett sätt som jag aldrig gjort med ett manus tidigare.

Blir det något bra? Jag vet inte. Jag är bra på cliffhangers, korta kapitel, snabba scener. Nu är jag i en persons huvud, någon som bedriver en egen utredning under cover men som egentligen bara vill hem och gömma sig under täcket. Jag tröstar mig med att det här är roligt, att det utvecklar mitt skrivande och att det är i min genre så i teorin kan det bli något. Vi får se.

Jaha, vad är sensmoralen då? Sånt ska man väl ha i blogginlägg. Kanske att det kan vara bra att använda den där energin man får av en idé till att skriva en synopsis på några sidor. Sen kan den få ligga ett år på datorn så får den kvala in för att bli en bok nästa gång du behöver ett nytt projekt, i konkurrens med annat. Kanske blir det bättre då än att man kastar sig in i skrivandet direkt. Kanske ska man se ett synopsis som ett stadium i sig, ett stadium som inte måste gå vidare till ett manus. Som kan bli något senare i livet istället.

Hur som helst, nu skriver jag på den här idén i några veckor till för att rensa huvudet. Sedan är det fullt fokus på ”Förrädarna” som kommer ut i mars. Jag lovar.

Vår tids stora skrivsanning 2/2: Perspektiv

Förra veckan skrev jag om det karaktärsfokus som ibland lärs ut i skrivkurser. För att upprepa huvudbudskapet i den bloggen så handlar det om att karaktärerna står i centrum, att det gäller att landa dem och deras gestaltning först och så kan själva ”plotten” komma senare. En spännande karaktär är utgångspunkten, enligt denna ”sanning”. Jag vill understryka att jag också gillar starka karaktärer, men att jag ifrågasatte just ordningen/prion som man ger karaktärerna. Alltså: karaktärerna är viktiga, men det behöver inte börja med dem. Det går lika bra att ha en bra historia, så fyller karaktärerna i efter hand.

Den andra av vår tids stora ”skrivsanningar” är antalet perspektiv i en bok. Jag fick lära mig rätt tidigt att en eller två perspektiv i en bok är bra. Kanske tre, men sen blir det för mycket. Läsaren blir förvirrad. Det blir en rörig historia. Just det här påståendet vill jag bestämt meja ner med maskingevär, utan brasklappar eller pardon. Det är tjafs. En eller två perspektiv kan vara bra i en bok beroende på vilken historia du vill berätta, men att det kan bli ”för många” perspektiv är en ren smaksak.

”Är det okej om jag skriver en bok med fler än tre perspektiv?”

Jag skriver som ni vet deckare, och i den genren är det inte ovanligt med en polis som huvudkaraktär och perspektiv. Förr var det en gubbe som gillade opera, nu är det en medelålderskvinna som kämpar med sin självbild – det går mode i allting. Utöver det har man kanske en andra, lite konstigare polis eller datanörd som sidekick till utredaren (möjligt andraperspektiv) eller varför inte brottsoffret eller någon i dess närhet som ser händelserna ur sitt perspektiv. Som möjligt tredje perspektiv kan du ha en förövare, ibland anonym för att inte avslöja något, och läsaren kommer in nära den personen för att få smaka på det sjuka psyket. Tack, det var tre perspektiv. Precis som vi lärt oss. Men i själva verket beror antalet perspektiv du behöver på din historia.

I min debut finns det nog en sju olika perspektiv. De tillhör tre läger (polis, gängen och svennarna) så jag antar att den gyllene treenigheten gäller på något vis i min bok, men vi får följa flera personer inom polisen, flera svennar och så vidare. Det är ett grepp jag valde eftersom frågan om gängkriminalitet är så komplex och inte lämpar sig för en tolkning där en god polis ska sätta dit en ond gängmedlem. Det är svårare än så. Det finns ljus och mörker överallt, och det behövdes perspektiv för att belysa det.

Du känner kanske igen det här från filmer och tv-serier. I en två timmars film har du kanske bara ett par riktiga perspektiv (det funkar inte som i böcker, men du får ta liknelsen för vad den är). I en serie på tio avsnitt och fyra säsonger kan du gå bredare och ge publiken mer. Kan kanske samma logik appliceras på litteraturen? Vi som skriver serier kanske behöver fler perspektiv, särskilt om man som jag inte drar sig för att döda av huvudpersoner?

De av er som läst fantasy är vana vid många perspektiv (shout out till alla fantasy- och scifi-författare där ute – ni får alldeles för lite kärlek på bloggen!). Megacoola George RR Martin har massvis och Robert Jordan med. ”Episka sagor kräva dessa perspektiv”. Men om man skriver om ett mord i en liten håla i Norrland, ja då kanske det räcker med 1-3 perspektiv.

Här måste jag ju nämna Charlotte Al-Khalilis bok ”Malström” som släpptes för någon vecka sedan och som fått riktigt fina vitsord redan. Hon har sexton (!) perspektiv i boken, ordnande alfabetiskt och där vi får följa vart och en av dem i ett enda kapitel var medan pusselbitarna faller på plats. En karaktär kan återkomma som bifigur i andra perspektiv, men vi är i ett huvud i taget och bara en gång. Det ni!

Poängen här är att antalet perspektiv är en funktion av den historia du vill berätta. Handlar det om att gå på djupet med en person så räcker ett perspektiv. Om du ska skildra en stor, komplex fråga och olika synsätt så kan det krävas fler. Om du gör en ”engångsbok” som inte är en serie så kanske du inte vill etablera massa perspektiv, men om du ska använda dem igen och igen i en serie så kan det vara vettigt att bredda paletten. I vilket fall är tumregeln om att man bara ska ha ett till tre perspektiv i en bok snicksnack. Lyssna inte på den. Skriv det du vill och som passar din historia.

Vår tids stora skrivsanning 1/2: den fantastiska karaktären

Idag blir det flum från min sida. Jag har nämligen gått och tänk på sanningar och paradigmer de senaste veckorna och vill testa idéerna på er. Idag ska vi gå in till kärnan av skrivandet och de där grundteserna som vi lever vårt skrivliv efter. Sen ska vi ifrågasätta dem. Efter det blir det kaffe och slösurfande på sociala medier för att rensa skallen. Okej med dig?

Utgångspunkten är de axiom som vi får matat i skrivkurser, här på bloggen, i tidningen Skriva och på annat håll, saker som är så självklara att vi inte ifrågasätter dem. De presenteras som grundregler för skrivande som vi accepterar rätt snabbt för att alla går efter dem, men betyder det att de är universella sanningar? Jag tänkte titta närmare på två av dem: karaktärens betydelse (idag) och antalet perspektiv i en berättelse (nästa vecka). Är de regler? Eller bara trender?

Det har sagts så många gånger att det tas för sanning: ”karaktären först”. Kort sammanfattat kan man säga att denna regel påstår att så länge du har bra/djupa/engagerande karaktärer så har du en grundplåt till en bra bok. Du kan komma undan med en platt mordhistoria (lik hittas, ledtrådar leder vidare till mannen i skogen som gjorde det) så länge som polisen som utreder är intressant och du älskar hen. Feelgood-boken du läser följer det klassiska receptet som du läst så många gånger förut, men du gillar ändå just den här boken för att karaktärerna är så mysiga. Andra varianter på denna trend är ”karaktärerna är viktigast” eller ”det är karaktärerna som gör en bok minnesvärd”. Är det här en sanning? Eller bara ett gott råd? Eller kanske till och med en trend som vi är så djupt inne i att vi inte ser skogen för träden?

I mitt skrivande försöker jag förstås också få fram starka karaktärer, personer som kontrasteras mot varandra och där läsaren kan välja en favorit. I min debut är Fredrik en impulsiv, naiv men lojal kille som är lite vänster i sitt tankesätt. Mycket hjärta, inte alltid så eftertänksam. Johan däremot är en riktig nörd, lite stel, visar inte så mycket känslor och rätt långt till höger i sin människosyn. Genom att sätta dem tillsammans i olika scener händer saker och jag hoppas att läsaren känner mer för en av dem, beroende på vem man är. MEN varken Fredrik eller Johan är något annat än spelare i en historia, där plotten är det som driver boken framåt. Jag vill inte att läsare ska kunna gissa vad som händer härnäst bara för att hen har läst många böcker och kan den typiska urhistorien. Karaktärerna blir en ingrediens i soppan.

Vad är alternativet då? Att hitta på ännu en mordhistoria där ett lik hittas i början och så grips någon i slutet. Gäsp. Istället lägger jag fokus på huvudpersonen, polisen som utreder fallet och gör den personen så intressant som möjligt. Konstigt namn. Mörk hemlighet. Resultatet är Felicia von Kobelsson, uppväxt på barnhem, bipolär, har slagit ihjäl en kille innan hon blev polis och med en förkärlek för semlor. Det här kan också bli en bra bok – och efteråt ska det samtalas om hur spännande Felicia är, jag till och med döper hela min bokserie efter henne ”en Felicia von Kobelsson-deckare” – men ingångsvärdet är karaktärerna först.

Jag vill kalla ”karaktären först” för en grundsanning i vårt skrivliv idag eftersom vi matas med den i så många skrivkurser och eftersom huvudpersonerna i böckerna många gånger blivit fixstjärnor, i alla fall i min genre (crime). Det är inget dåligt i sig, men min poäng är att det inte MÅSTE vara så. Det går att ha en spännande historia och så hittar man på karaktärer som gör det mesta av dem. ”Storyn först” alltså.

Hur jobbar du? Kommer det en karaktär till dig som du bara måste skriva en historia till? ”Hon kom och knackade mig i huvudet om och om igen tills jag skrev boken”? Eller börjar du som Stephen King med en ”Tänk om”-fråga och så får karaktärerna komma sedan?

En frihet att börja om

Jag har börjat skriva lite mer om mig själv, hur mitt skrivande fungerar och var jag är i min process här på bloggen efter att ha fått ur mig de flesta ”goda råd”-inläggen innan sommaren. Hoppas det känns okej och att ni inte blir uttråkade med ”åh nej, inte ett till inlägg om honom och hans jäkla process”.

Som ni kanske såg på Insta förra veckan så har jag precis skickat in manus nummer två ”Förrädarna” till förlaget. Boken är ju inte klar – nu följer minst fyra månaders redigering – men för mig känns det som att jag är rätt klar. Nu ska det slipas och förhoppningsvis inte skrivas om alltför mycket. Med andra ord börjar en lång process när jag frigör mig från den här boken, en resa som inte tar slut förrän en bit efter släppet. Eller … det där låter ju negativt. Vadå frigöra? Är jag inte nöjd med det jag gjort? Jo, men jag menar att jag har haft fingrarna långt ner i detaljerna i det här manuset. Jag vet utantill vad som händer i kapitel 47 utan att behöva titta efter. Jag kan hitta ett ställe i boken med ”sök”-funktionen eftersom jag kommer ihåg nyckelord som jag använde i just de paragraferna. Med andra ord: jag kan min bok lika bra som jag kunde ett ämne innan tentorna på KTH. Alla detaljer. Det är det djupet som jag ska släppa nu och det ska bli skönt!

Tuppluren gestaltad av ”Gubben i stugan”, en episkt dokumentär om stillhet. (Foto: svtplay.se)

Det har bara gått några dagar, men jag känner redan hur hjärnan vaknar till liv i takt med att utrymme frigörs. Den där delen av frontalloben som alldeles nyss grunnade över gestaltningen i boken är nu fri att vara kreativ. Det är det jag menar med friheten att börja om. Nu kan jag ju göra vad jag vill!

De första två dagarna efter att ha skickat in tog jag det lugnt. Det som brukar vara min skrivtid blev ”löktid” med näsan i mobilen, riktad mot en teve eller upp i taket under en tupplur (älskar dem, trots gubbvarningen på att medge det). Sen blev jag rastlös. Det kändes som att jag kastade bort tid på att bara göra ingenting istället för att gå vidare till nästa skrivprojekt. Så det har jag gjort.

Just nu spenderar jag dagarna med att fantisera ihop en möjlig historia till en tredje bok i serien. Och det är så himla roligt. Jag hade glömt känslan eftersom det var över ett år sedan jag gjorde det senast. Plötsligt är allt möjligt. Jag kan ha ihjäl vilken karaktär jag vill. De kan åka utomlands. Ja, varför inte ha flera scener i nästa bok ute i Europa istället för hemma i Stockholm? Det skulle vara roligt. Så gör jag nog. Och så vill jag plocka tillbaka en karaktär i story igen, någon som föll ut för några hundra sidor igen. Jag gillade honom så då gör jag det.

Det där ruset när man löser ett skrivproblem eller hittar på något bra kommer så gott som varje dag nu. Det är väl ingen slump att det är i just den här känslan som för folk att bestämma sig för att skriva en bok, folk som sedan kanske ger upp efter hundra sidor när gnetet tar över och det roliga inte visar sig lika ofta. Varför ska det vara så? Kan det inte alltid vara så här spännande och kreativt att skriva?

Jag har funderat på om jag ska göra om min nördigt rigorösa skrivprocess till att bli lite mer flexibel, just för att få in kreativitet oftare i processen: när jag skriver kapitlen som jag redan spaltat upp i min synopsis och till och med när jag redigerar. Kanske ska jag bryta mot en helig regel och börja jobba på flera manus samtidigt, bara för att alltid få ha en fot i den där kreativa fasen där jag hittar på. Skulle det kanske vara den perfekta kombon: redigera ett manus och rätta språk halva tiden, och hitta på en ny story andra halvan?

För mig är nog svaret ändå nej. Mina bästa idéer kommer först när jag dyker riktigt djupt i en ny historia. Precis som att jag måste fokusera när jag skriver, som att jag måste kunna varje detalj i manuset när jag redigerar, så måste jag försjunka helt i idéspåningen för att hitta de riktigt bra lösningarna. Någon timme här eller där räcker inte för att hitta in i tankesättet ordentligt. Att ta en halvtimmes promenad ger mig heller ingenting. Det är för mycket som stör i omgivningen. Först när jag sitter i ett tyst rum och koncentrerar mig så kommer kreativiteten igång på riktigt. Allt behöver sjunka in för att funka, så det är det jag spenderar mina skrivdagar med nuförtiden. Det är jag, en kaffe och ett hederligt skrivblock i ett tyst rum. Då händer det saker.

Jag har ett annat manus också – ett som legat i byrålådan några år nu. Kanske borde jag läsa genom det en gång till och se om man inte skulle göra något av det? Om inte annat så blir det ju en bra värdemätare på hur mitt skrivande (förhoppningsvis) utvecklats under de åren. Får man göra så?

Vi får se hur det blir. Redigera gammal bok eller fortsätta hitta på ny. Stay tuned.

Vem ska jag tro på?

Att skriva handlar om att testa något, få feedback och skriva om. Den första och sista delen i det där har du själv hand om, men den mittersta om att få feedback kräver en utomstående person (kanske i framtiden en AI, vem vet). För mig har det också varit den delen, den externa feedbacken, som var sparken i baken eller klappen på axeln som hjälp mig mest framåt. Därför är det så viktigt vem man lyssnar på och vem man ber om feedback. Med risk för att slå in en öppen dörr tänkte jag ägna dagens blogginlägg åt det här. Hänger du med?

Feedback kan man få av många, grupper som ofta har olika namn. ”Testläsare”, ”lektör”, ”skrivkompis”, ”förebild” och så vidare. Och man får de råd man ber om. Så vem ska man tro på? Hur vet man att ett råd är ett bra råd?

Jag har alltid frågat mig ”vem är det som ger mig det här rådet?” när jag får feedback. Oftast är det vänligt menat, men är det någon som har stor egen erfarenhet av skrivande som säger det här? Eller någon som läser mycket (en HELT annan grej)? De bästa råden jag någonsin fått kommer från människor som själv nått framgång i branschen och/eller som coachat och jobbat med människor som haft framgång. Alltså författare som nått ut brett eller lektörer som gång på gång jobbar med personer som blir antagna. Det är dem guldäggen och relationerna som jag vårdar mest. Råden de givit mig om mitt skrivande har alltid betytt ett stort steg framåt. Gå en skrivkurs och hitta en lärare du litar på, eller be en författare du gillar om namnet på den lektör/redaktör de jobbar med (ofta jobbar dessa även privat som lektörer, mot ersättning, såklart). Om du kan tänka dig att lägga en penning på att låta dem läsa ditt manus istället för en halv vecka i Grekland så kommer det vara en väl värd investering. Det kostar en del, men skulle du inte köpa ett par bra löparskor om du skulle springa ett maraton?

När du väljer skrivkurslärare/lektör, kolla upp vilka de är. Är det här människor som gång på gång jobbat med folk som sedan blivit publicerade? Eller är den någon som ger en kurs för första gången? Någon som gett ut en egen bok (eller ens det) och plötsligt kallar sig lektör? Var kritisk. Det är din tid och dina pengar.

Jämför med om du skulle få för dig att bli elitspelare i fotboll. För att nå toppen måste du jobba med spelare som själva varit där eller coachat lag i Allsvenskan. De kan berätta vilket träningsprogram som krävs för att nå toppen. Nisse nere på Borås IP är säkert en trevlig snubbe, men är det verkligen hans råd som kommer få in dig i landslaget?
Eller säg att du blir sjuk. Visst vill du bli behandlad av en legitimerad läkare, inte en kompis som varit på sjukhus några gånger och själv fått sitt ben gipsat?

Tänk likadant när du tar skrivråd. Familjen är bra för moraliskt stöd, inte lektörsläsning. Din partner är din största supporter, inte skrivlärare. Visst låter jag vänner och familj testläsa mina böcker också, men de ger min feedback i egenskap av läsare. Vad de gillade och inte gillade, ungefär som en testpanel. De hjälper mig egentligen inte identifiera brister i manuset (annat än om jag glömt besvara en fråga eller stavar som en kratta, vilket jag ju gör som ni säkert sett på bloggen!). Nej, det är lektörerna som jag betalade ur egen ficka innan jag blev publicerad som gav mitt skrivande ett stort hopp framåt. Det känns fult att säga det i Sverige, där utbildning ska vara gratis, men just det här är ett område värt att satsa pengar på.

Skrivkurser då? Såna brukar jag alltid höja till skyarna för aspirerande. Gå en kurs om du kan, men se för bövelen till att det är en vettig, etablerad kurs med goda vitsord så din tid är väl spenderad. Även på kurserna har deltagarna kommit olika långt, så väg in feedback från de mer erfarna skribenterna snarare än nybörjarna (som ju fortfarande kommenterar ditt manus i egenskap av läsare). Ju mer erfaren du blir, desto bättre blir magkänslan. Lite på den när du får feedback. Bra feedback kommer få dig att känna att ”varför tänkte inte jag på det?” eller ”det är sant, det blir ju så mycket bättre utan det där”. Dålig feedback är saker som får det att svida i magen, som fortsätter att känna fel även när du tänkt på det ett tag. För kom ihåg, du behöver inte ändra på en sak bara för att du fått feedback på den. Jäklar var det tar emot att säga ”nej, det där tänker jag inte göra”, men stå på dig ibland. Du äger ditt manus. Tro på din förmåga.

Sammanfattningsvis är mitt budskap med den här bloggen: det finns många som tycker saker om ditt skrivande, men alla åsikter är inte lika givande. Jobba med proffsen och du kommer få hjälp att lyfta skrivandet högt. Gör research innan du tar någons råd. Vad är det som säger att de vet vad de pratar om? Har deras råd hjälpt andra att nå fram till publicering? Och lita på din magkänsla. Den vet vad som är bäst för ditt manus i längden. Lycka till!