Vår tids stora skrivsanning 1/2: den fantastiska karaktären

Idag blir det flum från min sida. Jag har nämligen gått och tänk på sanningar och paradigmer de senaste veckorna och vill testa idéerna på er. Idag ska vi gå in till kärnan av skrivandet och de där grundteserna som vi lever vårt skrivliv efter. Sen ska vi ifrågasätta dem. Efter det blir det kaffe och slösurfande på sociala medier för att rensa skallen. Okej med dig?

Utgångspunkten är de axiom som vi får matat i skrivkurser, här på bloggen, i tidningen Skriva och på annat håll, saker som är så självklara att vi inte ifrågasätter dem. De presenteras som grundregler för skrivande som vi accepterar rätt snabbt för att alla går efter dem, men betyder det att de är universella sanningar? Jag tänkte titta närmare på två av dem: karaktärens betydelse (idag) och antalet perspektiv i en berättelse (nästa vecka). Är de regler? Eller bara trender?

Det har sagts så många gånger att det tas för sanning: ”karaktären först”. Kort sammanfattat kan man säga att denna regel påstår att så länge du har bra/djupa/engagerande karaktärer så har du en grundplåt till en bra bok. Du kan komma undan med en platt mordhistoria (lik hittas, ledtrådar leder vidare till mannen i skogen som gjorde det) så länge som polisen som utreder är intressant och du älskar hen. Feelgood-boken du läser följer det klassiska receptet som du läst så många gånger förut, men du gillar ändå just den här boken för att karaktärerna är så mysiga. Andra varianter på denna trend är ”karaktärerna är viktigast” eller ”det är karaktärerna som gör en bok minnesvärd”. Är det här en sanning? Eller bara ett gott råd? Eller kanske till och med en trend som vi är så djupt inne i att vi inte ser skogen för träden?

I mitt skrivande försöker jag förstås också få fram starka karaktärer, personer som kontrasteras mot varandra och där läsaren kan välja en favorit. I min debut är Fredrik en impulsiv, naiv men lojal kille som är lite vänster i sitt tankesätt. Mycket hjärta, inte alltid så eftertänksam. Johan däremot är en riktig nörd, lite stel, visar inte så mycket känslor och rätt långt till höger i sin människosyn. Genom att sätta dem tillsammans i olika scener händer saker och jag hoppas att läsaren känner mer för en av dem, beroende på vem man är. MEN varken Fredrik eller Johan är något annat än spelare i en historia, där plotten är det som driver boken framåt. Jag vill inte att läsare ska kunna gissa vad som händer härnäst bara för att hen har läst många böcker och kan den typiska urhistorien. Karaktärerna blir en ingrediens i soppan.

Vad är alternativet då? Att hitta på ännu en mordhistoria där ett lik hittas i början och så grips någon i slutet. Gäsp. Istället lägger jag fokus på huvudpersonen, polisen som utreder fallet och gör den personen så intressant som möjligt. Konstigt namn. Mörk hemlighet. Resultatet är Felicia von Kobelsson, uppväxt på barnhem, bipolär, har slagit ihjäl en kille innan hon blev polis och med en förkärlek för semlor. Det här kan också bli en bra bok – och efteråt ska det samtalas om hur spännande Felicia är, jag till och med döper hela min bokserie efter henne ”en Felicia von Kobelsson-deckare” – men ingångsvärdet är karaktärerna först.

Jag vill kalla ”karaktären först” för en grundsanning i vårt skrivliv idag eftersom vi matas med den i så många skrivkurser och eftersom huvudpersonerna i böckerna många gånger blivit fixstjärnor, i alla fall i min genre (crime). Det är inget dåligt i sig, men min poäng är att det inte MÅSTE vara så. Det går att ha en spännande historia och så hittar man på karaktärer som gör det mesta av dem. ”Storyn först” alltså.

Hur jobbar du? Kommer det en karaktär till dig som du bara måste skriva en historia till? ”Hon kom och knackade mig i huvudet om och om igen tills jag skrev boken”? Eller börjar du som Stephen King med en ”Tänk om”-fråga och så får karaktärerna komma sedan?

En frihet att börja om

Jag har börjat skriva lite mer om mig själv, hur mitt skrivande fungerar och var jag är i min process här på bloggen efter att ha fått ur mig de flesta ”goda råd”-inläggen innan sommaren. Hoppas det känns okej och att ni inte blir uttråkade med ”åh nej, inte ett till inlägg om honom och hans jäkla process”.

Som ni kanske såg på Insta förra veckan så har jag precis skickat in manus nummer två ”Förrädarna” till förlaget. Boken är ju inte klar – nu följer minst fyra månaders redigering – men för mig känns det som att jag är rätt klar. Nu ska det slipas och förhoppningsvis inte skrivas om alltför mycket. Med andra ord börjar en lång process när jag frigör mig från den här boken, en resa som inte tar slut förrän en bit efter släppet. Eller … det där låter ju negativt. Vadå frigöra? Är jag inte nöjd med det jag gjort? Jo, men jag menar att jag har haft fingrarna långt ner i detaljerna i det här manuset. Jag vet utantill vad som händer i kapitel 47 utan att behöva titta efter. Jag kan hitta ett ställe i boken med ”sök”-funktionen eftersom jag kommer ihåg nyckelord som jag använde i just de paragraferna. Med andra ord: jag kan min bok lika bra som jag kunde ett ämne innan tentorna på KTH. Alla detaljer. Det är det djupet som jag ska släppa nu och det ska bli skönt!

Tuppluren gestaltad av ”Gubben i stugan”, en episkt dokumentär om stillhet. (Foto: svtplay.se)

Det har bara gått några dagar, men jag känner redan hur hjärnan vaknar till liv i takt med att utrymme frigörs. Den där delen av frontalloben som alldeles nyss grunnade över gestaltningen i boken är nu fri att vara kreativ. Det är det jag menar med friheten att börja om. Nu kan jag ju göra vad jag vill!

De första två dagarna efter att ha skickat in tog jag det lugnt. Det som brukar vara min skrivtid blev ”löktid” med näsan i mobilen, riktad mot en teve eller upp i taket under en tupplur (älskar dem, trots gubbvarningen på att medge det). Sen blev jag rastlös. Det kändes som att jag kastade bort tid på att bara göra ingenting istället för att gå vidare till nästa skrivprojekt. Så det har jag gjort.

Just nu spenderar jag dagarna med att fantisera ihop en möjlig historia till en tredje bok i serien. Och det är så himla roligt. Jag hade glömt känslan eftersom det var över ett år sedan jag gjorde det senast. Plötsligt är allt möjligt. Jag kan ha ihjäl vilken karaktär jag vill. De kan åka utomlands. Ja, varför inte ha flera scener i nästa bok ute i Europa istället för hemma i Stockholm? Det skulle vara roligt. Så gör jag nog. Och så vill jag plocka tillbaka en karaktär i story igen, någon som föll ut för några hundra sidor igen. Jag gillade honom så då gör jag det.

Det där ruset när man löser ett skrivproblem eller hittar på något bra kommer så gott som varje dag nu. Det är väl ingen slump att det är i just den här känslan som för folk att bestämma sig för att skriva en bok, folk som sedan kanske ger upp efter hundra sidor när gnetet tar över och det roliga inte visar sig lika ofta. Varför ska det vara så? Kan det inte alltid vara så här spännande och kreativt att skriva?

Jag har funderat på om jag ska göra om min nördigt rigorösa skrivprocess till att bli lite mer flexibel, just för att få in kreativitet oftare i processen: när jag skriver kapitlen som jag redan spaltat upp i min synopsis och till och med när jag redigerar. Kanske ska jag bryta mot en helig regel och börja jobba på flera manus samtidigt, bara för att alltid få ha en fot i den där kreativa fasen där jag hittar på. Skulle det kanske vara den perfekta kombon: redigera ett manus och rätta språk halva tiden, och hitta på en ny story andra halvan?

För mig är nog svaret ändå nej. Mina bästa idéer kommer först när jag dyker riktigt djupt i en ny historia. Precis som att jag måste fokusera när jag skriver, som att jag måste kunna varje detalj i manuset när jag redigerar, så måste jag försjunka helt i idéspåningen för att hitta de riktigt bra lösningarna. Någon timme här eller där räcker inte för att hitta in i tankesättet ordentligt. Att ta en halvtimmes promenad ger mig heller ingenting. Det är för mycket som stör i omgivningen. Först när jag sitter i ett tyst rum och koncentrerar mig så kommer kreativiteten igång på riktigt. Allt behöver sjunka in för att funka, så det är det jag spenderar mina skrivdagar med nuförtiden. Det är jag, en kaffe och ett hederligt skrivblock i ett tyst rum. Då händer det saker.

Jag har ett annat manus också – ett som legat i byrålådan några år nu. Kanske borde jag läsa genom det en gång till och se om man inte skulle göra något av det? Om inte annat så blir det ju en bra värdemätare på hur mitt skrivande (förhoppningsvis) utvecklats under de åren. Får man göra så?

Vi får se hur det blir. Redigera gammal bok eller fortsätta hitta på ny. Stay tuned.

Vem ska jag tro på?

Att skriva handlar om att testa något, få feedback och skriva om. Den första och sista delen i det där har du själv hand om, men den mittersta om att få feedback kräver en utomstående person (kanske i framtiden en AI, vem vet). För mig har det också varit den delen, den externa feedbacken, som var sparken i baken eller klappen på axeln som hjälp mig mest framåt. Därför är det så viktigt vem man lyssnar på och vem man ber om feedback. Med risk för att slå in en öppen dörr tänkte jag ägna dagens blogginlägg åt det här. Hänger du med?

Feedback kan man få av många, grupper som ofta har olika namn. ”Testläsare”, ”lektör”, ”skrivkompis”, ”förebild” och så vidare. Och man får de råd man ber om. Så vem ska man tro på? Hur vet man att ett råd är ett bra råd?

Jag har alltid frågat mig ”vem är det som ger mig det här rådet?” när jag får feedback. Oftast är det vänligt menat, men är det någon som har stor egen erfarenhet av skrivande som säger det här? Eller någon som läser mycket (en HELT annan grej)? De bästa råden jag någonsin fått kommer från människor som själv nått framgång i branschen och/eller som coachat och jobbat med människor som haft framgång. Alltså författare som nått ut brett eller lektörer som gång på gång jobbar med personer som blir antagna. Det är dem guldäggen och relationerna som jag vårdar mest. Råden de givit mig om mitt skrivande har alltid betytt ett stort steg framåt. Gå en skrivkurs och hitta en lärare du litar på, eller be en författare du gillar om namnet på den lektör/redaktör de jobbar med (ofta jobbar dessa även privat som lektörer, mot ersättning, såklart). Om du kan tänka dig att lägga en penning på att låta dem läsa ditt manus istället för en halv vecka i Grekland så kommer det vara en väl värd investering. Det kostar en del, men skulle du inte köpa ett par bra löparskor om du skulle springa ett maraton?

När du väljer skrivkurslärare/lektör, kolla upp vilka de är. Är det här människor som gång på gång jobbat med folk som sedan blivit publicerade? Eller är den någon som ger en kurs för första gången? Någon som gett ut en egen bok (eller ens det) och plötsligt kallar sig lektör? Var kritisk. Det är din tid och dina pengar.

Jämför med om du skulle få för dig att bli elitspelare i fotboll. För att nå toppen måste du jobba med spelare som själva varit där eller coachat lag i Allsvenskan. De kan berätta vilket träningsprogram som krävs för att nå toppen. Nisse nere på Borås IP är säkert en trevlig snubbe, men är det verkligen hans råd som kommer få in dig i landslaget?
Eller säg att du blir sjuk. Visst vill du bli behandlad av en legitimerad läkare, inte en kompis som varit på sjukhus några gånger och själv fått sitt ben gipsat?

Tänk likadant när du tar skrivråd. Familjen är bra för moraliskt stöd, inte lektörsläsning. Din partner är din största supporter, inte skrivlärare. Visst låter jag vänner och familj testläsa mina böcker också, men de ger min feedback i egenskap av läsare. Vad de gillade och inte gillade, ungefär som en testpanel. De hjälper mig egentligen inte identifiera brister i manuset (annat än om jag glömt besvara en fråga eller stavar som en kratta, vilket jag ju gör som ni säkert sett på bloggen!). Nej, det är lektörerna som jag betalade ur egen ficka innan jag blev publicerad som gav mitt skrivande ett stort hopp framåt. Det känns fult att säga det i Sverige, där utbildning ska vara gratis, men just det här är ett område värt att satsa pengar på.

Skrivkurser då? Såna brukar jag alltid höja till skyarna för aspirerande. Gå en kurs om du kan, men se för bövelen till att det är en vettig, etablerad kurs med goda vitsord så din tid är väl spenderad. Även på kurserna har deltagarna kommit olika långt, så väg in feedback från de mer erfarna skribenterna snarare än nybörjarna (som ju fortfarande kommenterar ditt manus i egenskap av läsare). Ju mer erfaren du blir, desto bättre blir magkänslan. Lite på den när du får feedback. Bra feedback kommer få dig att känna att ”varför tänkte inte jag på det?” eller ”det är sant, det blir ju så mycket bättre utan det där”. Dålig feedback är saker som får det att svida i magen, som fortsätter att känna fel även när du tänkt på det ett tag. För kom ihåg, du behöver inte ändra på en sak bara för att du fått feedback på den. Jäklar var det tar emot att säga ”nej, det där tänker jag inte göra”, men stå på dig ibland. Du äger ditt manus. Tro på din förmåga.

Sammanfattningsvis är mitt budskap med den här bloggen: det finns många som tycker saker om ditt skrivande, men alla åsikter är inte lika givande. Jobba med proffsen och du kommer få hjälp att lyfta skrivandet högt. Gör research innan du tar någons råd. Vad är det som säger att de vet vad de pratar om? Har deras råd hjälpt andra att nå fram till publicering? Och lita på din magkänsla. Den vet vad som är bäst för ditt manus i längden. Lycka till!

En (hektisk) dag i mitt liv

Jag tycker inte att jag är en särskilt spännande person. Jag gör inga stordåd på dagarna. Min vardag skiljer sig inte särskilt mycket från din, kanske. Ändå tänkte jag bjuda på en inblick i en helt vanlig dag i mitt skrivliv. Det händer inget speciellt, men kanske är det intressant att höra hur en vardag i mitt liv ser ut? Hur jag balanserar skrivande med allt annat? Och vad du och jag gör olika?

Måndag i september

06.10 – klockan ringer. Jag kan egentligen sova längre, men äldsta sonen ska iväg redan kl 7 till skolan inne i stan så vi går alla upp och äter frukost tillsammans. En tidig start betyder också att jag får mer gjort eftersom jag är som mest produktiv innan lunch.

07.00 – hej då till äldsta sonen. Jag tar trappan ner till skrivarstudion och drar igång arbetsdagen.

07.05 – kollar mailen, både privat (där inget händer) och jobbet (där det alltid ligger minst tjugo mail och väntar som kollegor i andra länder skickat över natten). Jag betar igenom dem och kollar på min plan för dagen. Det är en Excel-fil (nördvarning) där alla mina möten och saker jag ska få gjorda under dagen ligger upplagda. Den gäller två veckor in i framtiden så jag vet vad som är på gång. Jag kikar på när jag ska få in mina minst två men helt tre-fyra skrivtimmar under dagen. Jag chattar lite med kollegorna i Sri Lanka som redan varit igång ett tag med sin arbetsdag, och bestämmer mig för att få en timme skrivande gjord direkt. Jag har ju egentligen inte börjat jobba ännu. Hemarbete = ingen åka bil/pendla = min skrivtid. Eftersom jag fortfarande är rätt trött börjar jag med enkel redigering. Söka och ersätt ord som inte ska vara där. Det krävs inte så mycket hjärna.

07.45 – yngsta sonen ska till skolan. Jag eller min fru skjutsar. Det tar tio-femton minuter max.

08.00 – tillbaka i skrivarstudion. Kollegorna är fortfarande inte online så jag lyckas få in en skrivtimme till. Jag är rätt pigg nu efter att ha kommit ut genom dörren i den kalla morgonluften.

08.50 – jag kör fast i skrivandet. Det går inget bra och texten som kommer ut känns platt och saklig. Dialogen mellan två personer i manuset ger mig noll energi, trots att just dialog är det som jag tycker är roligast att skriva. Eftersom jag fattar att varje extra bokstav är bortkastad lägger jag ner och byter till ”jobb mode”. Det finns en hel lista på saker som jag måste få gjorda under dagen så jag börjar med några enkla grejer. Maila en kollega feedback på ett dokument hon skickat. Bokar ett möte om sponsring till senare i veckan.

09.30 – dagens första möte. Engelsmännen har vaknat. Det är en catch med en kollega som ligger inbokad varannan vecka. Vi pratar om projekten vi jobbar på och vad nästa steg är. Sedan är det två till halvtimmesmöten i rad. Ett inser jag direkt att jag blivit ”fulbjuden” till, alltså någon har satt upp ett möte med tio personer och bjudit in mig för att det berör mitt område men egentligen kunde jag ha skippat det. Inget vettigt sägs. Jag ser till att jobba på en PPT i bakgrunden för att inte känna att tiden är helt bortkastad. Jag gör ofta just så: dubbeljobbar.

11.00 – alla anställda har fått ett gäng digitala kurser skickade till sig om den nya produkten som ska släppas senare i höst. Det är obligatoriskt att göra dem och jag har skjutit upp det för längre. Lyckas beta av hela tre stycken på raken. Det är rätt skönt att sitta passiv och bara lyssna och ta in information istället för att ”producera”.

12.00 – Lunch. Trettio minuter får räcka. Käkar framför teven och kollar på någon true crime-serie om en kille som haft ihjäl tre personer men kommit undan med det. Jag väntar på twisten – det är trots allt fem avsnitt i serien – men det kommer aldrig. Skitserie.

12.30 – möte igen. Engelsmännens sista innan deras lunchtimme. Vi pratar om annonsering.

13.00 – jag måste uppdatering mitt teams planer för resten av året. Alla har sina mål som ska nås och nu när semestrarna är slut måste jag påminna alla om vad de ska göra, så det inte blir en chock i december.

14.00 – stormöte. Alla som jobbar med marknadsföring samlas online (över hundra pers) och får presentationer om det senaste. Denna gång slipper jag presentera. Jag lyssnar med ett halvt öra medan jag pillar med en trilskande Excel-fil där formlerna inte vill göra det jag vill.

15.00 – två till halvtimmesmöten, denna gång om hur vi ska integrera ett företag som vi köpt (låter viktigt, men min del är att se till så att rätt logga används på alla ställen) och så ett om den nya shoppen vi ska öppna för anställda med företagsgrejer. Amerikanerna är vakna nu och med på mötena. Sri Lanka checkar ut för dagen.

16.00 – hinner precis lägga på mötet och kasta ned frysmat i väskan innan jag går till sonens skola. Han har kör och måndagar är min dag.

16.15 – vi sitter på buss och tåg in till stan. Han vill spela på sin mobil – det får han inte annars – så jag passar på att jobba på datorn. Lite maniskt, visst, men man hinner få rätt mycket gjort på väg in till Stockholm city.

17.30 – sonens kör börjar. Innan dess har han och jag ätit en tidig middag. Jag jobbar en halv till en timme till, sedan stänger jag av jobbmailen.

18.30 – dagens andra skrivpass tar vid. Jag sitter på ett café i en galleria med en stor kaffe, gör ett inlägg på Instagram om saken och jobbar 1,5 timme på manuset innan det är dags att åka hem.

20.30 – landar i soffan hemma. Min fru lägger barnen och jag gör en kopp te till oss. Vi pratar lite om dagen som gått. Just idag var extra hektisk.

21.00 – ny true crime serie. Den här är bättre. Sista kvarten sitter jag och nickar till i soffan.

22.00 – ”nej, nu går vi och lägger oss”. Andra är uppe till midnatt på vardagar, men jag måste sova typ åtta timmar per natt för att orka med mina dagar. Det blev inte mycket familjetid idag, men imorgon är det tisdag och ingen kör. Kanske kan jag stänga av redan vid fem-sex tiden.

Gestalta mig hit och gestalta mig dit

Om du fick djupdyka i en enda aspekt av ditt skrivande med en expert och få hjälp att förvandla det till din superkraft, vad skulle det i så fall vara? Tempo? Drivet i storyn? Djupet på karaktärerna? Språket självt? För mig är svaret givet: gestaltning. Detta sägenomspunna ord som innehåller själva essensen av vad som i mångas ögon gör en bok bra. Som suger in en och får en att känna för karaktärerna. Jag tycker det är svårt att få till gestaltningen på ”rätt nivå” så att det inte blir för mycket eller för lite, och det är kanske inte så konstigt att det är just den biten som jag sliter längst med i nya manuset. Jag har två problem.

Här gestaltas det friskt utan ord. Ur baletten ”Eskapist” (se den!) (Fotokälla: Kungliga Operan, operan.se)

Problem 1: jag gestaltar för lite. Jag är en ”pang på”-person och det syns i mina texter. De är händelsedrivna snarare än relationsdrivna och det händer saker hela tiden. Först gör personen det ena, sedan en sak till och sen är det slut. Kapitlen är korta = ingen tid att stå och filosofera eller observera andra karaktärerna klädval. Visst kommer en del gestaltning på köpet ändå – mina karaktärer reagerar ju på omgivningen – men när jag läser andra författares böcker så är tempot nästan alltid lägre och karaktären stannar upp i stunden. Det som beskrivs på tio sidor kan jag summera för mig själv i en eller två meningar. Hon förhörde Nisse och fick reda på att han var hemma när mordet skedde. För mig är det två sidor i boken. Max.

Det här är en avvägning för dem som skriver deckare. Tempot måste finnas där och varje kapitel föra historien framåt. Ett besök hos lilla mamma på äldreboendet hemma i Eskilstuna finns det inte tid med, om nu inte mamma kan säga något om fallet, förstås.
Jag har haft ögonen på det här ”problemet” i min gestaltning i flera år nu. Men det kvarstår. Mina insatser att avhjälpa det har dessutom resulterat i ett nytt problem.

Problem 2: jag gestaltar för mycket. När man läser om gestaltning så kommer frasen ”show don’t tell” upp rätt fort. Säg inte att någon är ledsen. Visa det genom att skriva att personer gråter, eller helst lite mer subtilt och ”fint”. Det här tog jag till mig för flera år sedan och såg till att försöka utrota känslor ur mina manus – allt skulle läsas i karaktärernas ansikten. Det blev ohållbart. Ett helt kapitel med nickar, höjda ögonbryn och utvidgade näsborrar förvandlade historien till en anatomilektion. Det funkar några gånger, och om man gör en sån lösning bör ansiktsakrobatiken vara genomtänkt och inte så klyschig, men i längden finns det bara så många saker som ett ansikte kan göra. Eller en kropp. Ingen kan svettas och darra sig genom ett helt manus.

Som du förstår är det här ohållbart. Vad gör man då? Jo, man går till bokhyllan, plockar ut de där böckerna man gillade lite mer och kanske de som vunnit priser också. Sedan ger man sig in i texten och analyserar. Du kanske minns att jag gjorde något sådant om dialoger – vad är tillräckligt eller för mycket? – i ett inlägg i början av året. Nu sökte jag svaren på gestaltning.

Det visade sig vara en rätt svår grej att hitta i böckerna. Gestaltningen döljer sig nämligen mellan raderna i de texter som jag gillade mest. De få tillfällen som författaren skrev att att någon ”gjorde stora ögon” eller ”putade med munnen” så nästan vrålade jag ”AHA!” innan jag såg hur fult det såg ut. Den här mer explicita gestaltningen stod ut som finnar på en tonårskind. Istället hittade jag två andra beteende hos författare jag ser upp till och som jag tänker försöka lära mig av. Två ”lösningar” på problemet med att gestalta för mycket eller för lite.

Lösning 1: gestalta GENOM karaktärens ögon. Tänk att en scen handlar om Johan som pratar med Fredrik. Fredrik är pissed off för att Johan är en idiot. En variant är att skriva att ”Fredriks panna pressades ihop till en rynkig skinnmatta”, en slags tredjepersonsvariant av gestaltning som din redaktör stryker direkt eftersom ingen vill läsa om rynkiga skinnmattor (true story). Men om vi gör det genom Johans ögon istället – han är ju trots allt perspektivet i kapitlet – så kan han observera Fredriks beteende. Visst kan han säga att Fredrik verkade irriterad, men i de böcker jag letade svar i så gör personerna saker som visar på deras humör. Fredrik rör sig ryckigt. Genom Johans ögon blir Fredriks beteende, snarare än mimik, det som visar hur Fredrik mår, och gestaltningen sker genom att just Johan lägger märke till vissa detaljer.

Det här blir ju som du hör rätt svårt att få till på rätt sätt. Jag kämpar fortfarande för att ”bli” Johan när jag skriver hans kapitel, men hajar att det är vägen framåt. Man får väl så mycket mer om man skriver ur förstapersonsperspektiv, men för oss tredjepersonsskribenter kan det vara lite svårare att gå in i en karaktär.

Lösning 2: when in doubt, stryk. Jag blev glad när jag såg att de jag såg upp till ofta lät dialogen löpa, utan att avbryta för gestaltning. När jag hade skrivit 2-3 repliker och sedan klämt in ett ansiktsuttryck eller ton i karaktärens röst, så körde mina förebilder bara på. Varför ens klämma in ett fårat ansikte om det inte är ett absolut måste? Less is more. Kör tio raders dialog. Låt läsaren känna av stämningen utan att du skriver dem på näsan. Det är en lärdom som jag gärna tar till mig. Stryka går fort =)

Jaha, så om man ska summera upp min gestaltningsångest så ser utvecklingskurvan ut ungefär såhär:

Nivå 1 – Explicit utan gestaltning: ”Fredrik verkade arg.”
Nivå 2 – Explicit med mimik: ”Fredrik ansikte blev knallrött.”
Nivå 3 – Explicit med handling: ”Fredrik greppade armstödet så hårt att träbiten knäppte under fingrarna.”
Nivå 4 – Implicit helt och hållet: Meningen stryks.

Oavsett nivå man väljer så är det här ett område jag behöver blir bättre på (och som jag antar att alla alltid kan bli bättre på). Om du har några tips på gestaltning till mig eller andra läsare, så skriv gärna en kommentar. All hjälp uppskattas varmt!

Förhör i redigeringsträsket

Jag har själv så svårt för folk som gnäller om sitt redigeringsarbete. Oj, vad jobbigt det är. Oj, vad många sidor kvar. Oj, hur ska jag lyckas få till det? Så ett sånt inlägg blir det inte, men en uppdatering på hur det går med arbetet av den berömda bok två, den som ska vara så svår att få till (men som är precis lika jävlig som ettan, förf. anm.). Det blir ett förhör med mig själv, ett slags botemedel mot ensamheten i skrivarstudion och ”in character” med manuset.

Foto: Bertil Ericson/TT

Inleder förhöret med Per E Åsberg, som påstår sig vara författare. Åsberg är misstänkt för uppblåst ego, självömkan och avsaknad av tacksamhet för den priviligierade sits han befinner sig i. Hur ställer du dig till detta?
Skyldig på de båda första, men tacksam är jag. I alla fall oftast.

Du skriver en uppföljare på din debut. Stämmer det?
Ja.

Hur går det?
Rätt okej. Jag började redigera för drygt tre veckor sedan och har gjort nästan tre fjärdedelar av manuset. Dessutom knäckte jag en nöt förra veckan, där tre jobbiga problem löste sig när jag ”kopplade ihop dem”.

Vad menar du med ”koppla ihop”? Kan du utveckla?
Jag hade en karaktär som var för passiv i slutet. Och så en annan som bara dök upp från ingenstans och som bara tjänade en enda praktisk funktion i slutet. Så jag lät dem byta plats. Plus att jag lät bli att döda av ett par andra.

Låter som en enkel lösning. Hur lång tid tog det att komma på den?
Sedan starten på redigeringen.

Det tog dig tre veckor? Att komma på något så enkelt?
Ja. Det kanske låter enkelt när man hör det, vilket väl visar att det var en vettig lösning, men den tog tid att komma på i alla fall. Innan det hade jag andra, krångligare lösningar som jag ratade.

Jaha … Vi byter ämne. Man brukar tala om olika faser av mående under skrivprocessen. Var är du nu?
Jag är precis igenom ännu en ”min bok är skit”-fas, den tredje för just det här manuset, och börjar snubbla över kapitel som jag själv tycker är riktigt spännande att läsa, trots att jag ju redan gjort det minst fem gånger. Det blir nog en bok som är någorlunda läsvärd den här gången med.

Sluta skryta, tack, och svara bara på frågorna.
Förlåt.

Hur vet du när du är klar med redigeringen?
För att listan med ”todo” tar slut. Jag har tjugo timmar kvar nu.

Ge några exempel vad som står på listan nu i slutet, tack.
Jaha … erm … ja, jag ska söka på ”ogräsord” till exempel. Jag har en lista med uttryck som inte passar sig att överanvända. Jag ska också skriva in ytterligare en kort scen för att binda ihop två andra. Och så måste jag plantera några luringar inför kommande böcker i serien.

Kan du utveckla det där sista?
Med luringarna? Ja, alltså jag lägger in fakta eller påståenden i förbifarten som antingen får läsaren att haja till, men som inte besvaras i boken, eller som läsaren bara läser förbi utan att reagera, men som jag påminner om i nästa bok som föraning om en ny twist i storyn. Om man läser om serien igen från början så kommer luringarna stå ut tydligare och läsaren nicka nöjt för sig självt.

Där är det där uppblåsta egot igen, Åsberg. Det är dags att möta verkligheten. Ingen kommer läsa dina böcker mer än en gång. Du är inte J K Rowling.
Nej … nej, det är klart. Förlåt, igen.

Vad händer efter att redigeringen är klar, vilket om man får tro dig inte är mer än någon vecka bort?
Jag läser hela boken igen. Skapar en ny, kortare lista med saker som måste fixas. Sen fixar jag dem också. Och efter det skickar jag det till min redaktör.

Kan du inte bara skicka in manuset efter den här första redigeringen? Om en vecka, alltså?
Nej.

Varför inte?
För att jag vill att det ska vara så bra som möjligt när min förläggare får se det. Jag kan inte skicka något som inte i teorin är utgivningsbart. Det handlar om min integritet, men också respekt för mitt förlag. Deras tid är värdefull.

Jag förstår. Och på tal om tid … vi har inte mycket kvar nu. Har du några avslutande ord?
Bara att jag lovar att sluta skriva massa tjat om redigering nu på ett tag. Nästa vecka blir det annat.

Tack. Förhöret avslutas.

Musiken hjälper mitt skrivande framåt

Musik är bra kraftfullt ändå. Det väcker känslor, minnen och hjälper en att associera. Det finns studier som säger att musik kan hjälpa dig att koncentrera dig, slappna av, bli mer kreativ, springa snabbare … Du lyssnar säkert precis som jag på någon slags musik varje dag, och för mig har musiken spelat en stor roll i mitt skrivande. På tre sätt. Minst.

Till att börja med hjälper musik mig att slappna av och associera. Jag lyssnar och ser scener framför mig. Kan just den idén som kom upp vara något till det manuset jag skriver nu? Eller till nästa?
För mig funkar just filmmusik bäst för den här fasen. Klart att det är mysigt att lyssna på Mozart eller favoritartisten för att bli ”inspirerad”, men det handlar mest om att uppnå en slags känsla. ”Nu ska jag bli glad så jag lyssnar på den här låten som jag gillar”, typ. Filmmusik är däremot ofta skriven just för att skapa känslor, för att illustrera ett händelseförlopp i en scen, och därför hjälper det mig att se nya scener. HEMLÄXA: prova det du också. Slå på temat till en film – det mesta av Johan Williams funkar, eller varför inte något av vår svenska superstjärna Ludwig Göransson – och se vilka bilder som dyker upp i ditt huvud. Det kan bli en bra scen i ditt nästa projekt! Jag har till exempel drömt ihop en slutscen till en ny bokserie nu i sommar till tonerna från senaste ”Dune”-filmen. Att just det är en scifi-film och jag inte skriver i den genren spelar ingen roll. Hjärnans associationer länkar lätt tillbaka till det området jag befinner mig i mentalt just då.

Det andra sättet jag använder musik på är som research och för att komma i stämningen. Om du bara visste hur mycket svensk hip hop jag lyssnat på senaste åren, en genre som jag egentligen inte känner särskilt starkt för, bara för att plocka upp temperamentet och en del slangord. Att lyssna på Guleed, ZE, Saliboy och Rami har varit guld för att flytta fokus till rätt sorts språk och ton i min bokserie. Viktigt att poängtera en extra gång är alltså att det inte bara behöver bara musik du älskar som hjälper dig i ditt skrivande. Musik kan vara research också!

Det tredje och kanske minst spännande sättet som jag använder musik på i skrivandet är när jag redigerar. Jag gillar att ha ljud i bakgrunden och husguden Brian Eno ser just nu till att suggestiva klanger fyller skrivarstudion när jag opererar på mitt nästa manus. Om jag tröttnar på det så kan man alltid slå på lite lugn jazz.

Som du ser hjälper musik mig rejält i skrivandet. Varje manus har dessutom ett ledmotiv också, en låt som liksom av sig själv blivit synonymt med just det projektet, men det kan vi prata om en annan gång.

Lycka till med skrivandet nu när nya ”terminen” börjar igen efter sommaren. Kom ihåg, det är nu när det verkliga livet drar igång igen som det är viktigt att fortsätta skriva. Håll i. Håll ut!

Dags att välja inläsare? Tänk såhär!

Utvecklingen går fort, hörrni. Utgivningsprocessen har sett rätt likadan ut senaste decennierna tills ljudboken kom och sabbade allas balans. Hur många spaltmeter har inte skrivits redan om det här skiftet från papper till digitalt, ett stålbad som de flesta branscher redan gått igenom? Spotify startade liknande diskussioner för ett decennium sedan. Hur skulle de stackars musikerna kunna leva nu när de fick betalt per lyssning? Skulle folk sluta köpa CD? Allt det där förtjänar ett eget inlägg senare i höst, men idag ska vi prata om en viktig aspekt av ljudboksrevolutionen: uppläsaren. Närmare bestämt hur man väljer rätt.

Jag har säkert nämnt det tidigare i ett inlägg (jag ligger oftast lågt med det för att inte låta som att jag sitter på höga hästar), men jag är doktor i marknadsföring också. När jag förklarar det för farfar-generationen så säger jag att jag jobbar med reklam, en grov förenkling som de förstår. När jag pratar med min generation så säger jag att jag vet det mesta om hur man bygger varumärken. Den logiken är guld värd när man ska välja uppläsare, eftersom det är precis det du väljer: ett namn. Ett varumärke. En samarbetspartner. Någon som också ska ha sin signatur på ”produkten”.

Det viktigaste du bör tänka på är vilken uppläsare som känns bäst för din bok. Vems profil matchar ditt innehåll bäst? Då pratar jag inte om att rösten låter precis som du som författare gillar, eller att du lyssnat mycket på just den personen och är ett fan. Nej, jag pratar om deras ”varumärke” passar den stil du försöker uppnå. Enkelt sagt: man väljer inte Stefan Sauk för att välja in sin romancebok. (Eller så gör man det för att vända upp-och-ner på allting, men det kanske inte är det en debutant ska experimentera med). Sauk läser Hamilton, krim och ”gubblit” (alltså chicklit fast för 50+ män). Katarina Ewerlöf läser relationsdramor och en del spänningslitteratur med aningen mjukare framtoning. Ett lik hittas (inget blod tack!) och kommissarie Anna Annasson ska lösa det. Perfekt. De är etablerade varumärken på ljudboksmarknaden och när folk ser deras namn så förväntar de sig en viss typ av innehåll. Begränsande kanske du tycker, men det är en enorm möjlighet, särskilt för en okänd debutant, om du använder det till din fördel.

Några böcker inlästa av Jonas Malmsjö, böcker med liknande målgrupp som min debut.

Jag ”valde” Jonas Malmsjö som inläsare till min bok för att han var populär (en av de fem mest lyssnade i Sverige – ja, jag googlade såklart topplistorna) och har läst in liknande alster tidigare. Min målgrupp känner honom och gillar det han gör. Han har följare, flera tusen faktiskt, som börjar med att kolla vad Jonas läst in när de ska välja bok. Verkar storyn spännande så kör man. Märk ordningen. Uppläsare först. Bok sen. Sen handlade resten om pengar och tur. Förlaget ville satsa på boken och investera in en bra uppläsare. Jonas hade tid och lust att spela in. Jippi!

Om vi ska bli teoretiska ett ögonblick och använda begrepp från marknadsföringens värld så kan man säga att Jonas blev en slags ”partner brand” för mig, ett varumärke med kännedom på marknaden som hjälpte okända mig att lyfta lite. En kompis som tog mig under armen och presenterade mig för folk på festen. En hjälpande hand. Mot betalning, förstås. Alltså någon slags lyxeskort … öh … strunt samma. Ni förstår vad jag menar. Det kända varumärket hjälper det okända. Det är en av de stora vinsterna med uppläsare. Du får mer än en bra röst.

Visst ska rösten funka för ditt manus, visst krävs det att det finns en ekonomi att satsa på en bra uppläsare hos ditt förlag, men just frågan ”vem är den mest uppskattade inläsaren som gör min sorts böcker” är mycket viktigare än vad jag som författare personligen gillar för röster. Who cares? Jag ska ju inte köpa min egen bok, eller hur?

Så mitt råd är att satsa mot stjärnorna och välj den inläsare på topplistan som passar ditt manus (inte din personlighet) bäst. Gör sedan en reservlista med andra namn ifall det första är uppbokat eller för dyrt. Håll hela tiden passformen mellan inläsarens varumärke/följarskara och ditt manus i åtanke. Lycka till!

Dags för redigering

Semestern är slut – i alla fall för mig – och det är dags att gå in i den tredje och sista riktigt stora manusskrivarfasen: redigeringen. Efter den rätt ostrukturerade första ”hitta på”-fasen, följt av ”skriv boken”-fasen, tog jag en paus över sommaren för att släppa manuset och få lite distans. Nu är det dags att ta tag i de där problemen som jag hittade redan i första genomläsningen (jag stannar alltid var hundrade sida och läser det jag gjort + sätter betyg på kapitlen + kommenterar). Redigeringen kan ju se olika ut för olika personer, och för en strukturnörd som jag är motorn självklart Excel!

Innan vi går in på detaljerna så backar vi bandet ett par steg. ”Redigering” är någonting som alla vi som skriver tvingas göra, men jag tycker också det är den mest luddiga fasen. Folk är helt enkelt inte tydliga med vad de menar ingår i den här delen. Hur länge ska man redigera? Vad är skillnaden mellan att redigera och skriva om? Hur vet man vad som ska ändras och vad som är bra som det är? Och när är man klar?

Den där sista frågan är kanske enklast att svara på. Man kommer aldrig till en punkt när det inte finns mer att göra. Du kan alltid slipa vidare på ditt manus och vissa fastnar i det ett decennium. Däremot kan du komma till en punkt där en förändring inte göra särskilt stor skillnad. Jag drar gränsen för redigeringen när det jag tycker är problem är borta och resten är pill och smaksaker. För att veta vilka de stora problemen är så skriver jag kommentarer när jag läser min råtext i stil med ”för långt och segt kapitel – korta en sida”. Eller kanske ”Ta bort Nisse ur den här scenen – ska vara på annan plats istället”. Samtidigt sätter jag en snabb tidsuppskattning på ”jobbet”. Att korta ett kapitel från tre till två sidor tar en timme max. Att fasa ut Nisse kanske bara tar femton minuter om han bara är med i bakgrunden. Andra problem, som att jag måste fördjupa karaktären Fredrik, kan vara ett tjugotimmarsjobb.

Redigeringslogg från min debutbok (innehåller spoilers).

I vilket fall samlar jag alla problemen i en Excel, inklusive mina kommentarer och tidsuppskattning, inför starten på redigeringen. Där finns korta småjobb och större, luddiga jobb. Jag summerar tidsåtgången och kan gissa när redigeringen är klar. För ”Förrädarna” till exempel, uppföljaren till min debut som jag skriver på just nu, har jag en redigeringslista på cirka åttio arbetstimmar. Om jag gör tjugo i veckan så blir jag klar med redigeringen i augusti innan jag läser manuset igen i september. Då gör jag nya noteringar, men kommer gissningsvis bara upp i förändringar som tar tjugo timmar att göra. På så sätt ser jag att jag gör framsteg.

När jag har det här dokumentet klart så behöver jag ”bara” planera in ett antal timmar per dag för redigering. Säg att jag planerar tre timmar imorgon. Då går jag till min lista och väljer något av problem – det som känns mest tilltalande för stunden – och löser det + bockar av på listan. När jag gjort tre timmars problem så är jag klar med mitt dagsverke. Typiskt så börjar jag med en enkel grej, typ kolla att stavningen på någon karaktärs namn är konsekvens med en sökning i manuset, för att få en snabb pinne i protokollet. Sedan tar jag en större/luddigare sak efter det. För varje uppgift jag markerar som ”KLAR” i Excel-arket så ser en formel till att gråa ut den raden = avklarad. Dag för dag suddas allt fler problem ut i mitt ark. Det ger en känsla av att gå framåt!

Låter det för tekniskt? Krångligt? Kanske det, men föreställ dig motsatsen. Att du bara läser i manuset och rättar ”problemen” när du hittar dem. Hur ska du då veta när du är klar? När du kommer till sista sidan kanske? Det blir en risk att du får hoppa fram och tillbaka i manuset utan överblick, och det kan lätt ge känslan av att aldrig bli klar. Du kan fastna i småpillet när din tid hellre bör läggas på större saker.

Nu när jag kommit tillbaka från semestern är det lätt att känna sig överväldigad över att ha så mycket redigeringsarbete framför sig, men det hjälper verkligen att dela in ett stort problem i många mindre och lösa ett i taget. Nu har jag min todo-lista klar för mig närmaste veckorna och behöver inte spilla tid på att fundera på vad som behöver göras. Skönt. Nu ska jobbet bara göras också. Wish me luck!

Om att orka fortsätta

En av er kommenterade på bloggens sociala medier för en tid sedan och skrev att ”önskar ett inlägg på hur man orkar fortsätta, år efter år, refusering efter refusering, manus efter manus”. Såklart, det är ett jättebra ämne och jag antar gärna utmaningen. Först lite pepp. Sedan fyra ”stödtankar” som man kan ha i huvudet när det känns som tyngst. Såna som jag hade med mig när det var som svartast.

Vi börjar med peppen, som väl blir upprepningar av saker du redan läst men som ändå är viktiga att komma ihåg. Skrivandet är ett hantverk som det tar tid att lära sig. Visst finns det några få som blir antagen ”direkt” med sitt första manus, men de är i minoritet. Autodidakta genier finns det inte många av och varje dag du skriver som opublicerad är en slags poäng som du har med dig i form av erfarenhet när du väl blir publiceras. För det blir du. Den som kämpar på, som tar råd från andra och som inte ger upp kommer förr eller senare att bli publicerad. Det är min absoluta övertygelse. Sitter man bara hemma och håller på sina texter utan att låta andra än förlagen läsa dem så visst, då kanske chansen minskar. Låt andra skrivande människor ge dig feedback och ta deras råd, med sunt förnuft såklart. Ingen kan gå igenom en sån process utan att lära sig, utan att bli bättre. Det faktum ATT du skriver, att du har ett intresse för det här och står ut med skiten när du får refuseringar hedrar dig och är själva anledningen till varför du kommer lyckas. Jag lovar!

Så här ska man tydligen se ut om man mår bra, enligt bildtjänsterna på nätet. Bah. (Foto: Marc Najera)

Om inte peppen är nog kommer här fyra stödtankar, saker som jag håller som sanna och som du kan påminna dig själv om när det är tufft. Kanske är de värda att spara i en fil på datorn med namnet ”LÄS OM DET GÅR SKIT”, tillsammans med annat smått och gott som du hittar på bloggen och annorstädes.

Stödtanke 1: Vägen är lika viktig som målet. Okej, jag fattar att den här tanken låter som goda råd från någon som klivit ut från tortyrkammaren, men det är sant. Du kommer se tillbaka på tiden då allt var möjligt, då du skrev på vad du ville, när du ville. Då du regelbundet lärde dig nya, viktiga saker om ditt skrivande. Då du blev bättre hela tiden. Då ingen utom du själv hade några förväntningar på ditt skrivande. Du har inte provat att dra svärdet ur stenen ännu. Kanske är du nästa kung eller drottning!

Stödtanke 2: Tusentals människor har blivit publicerade – kan de så kan du. Låt oss vara ärliga: en del riktigt kassa böcker har blivit utgivna genom åren. Och det kommer nya varje dag. Branschen behöver fräscha namn. Du kanske tittar på topplistorna och tänker att du inte är lika bra som den där deckardrottningen eller romancekungen som sålts till tjugoelva länder, men de är bara toppen på ett isberg (och har ofta ett antal böcker bakom sig innan de blev riktigt stora). Du behöver inte slå världsrekord för att bli utgiven, bara klara kvalhöjden. Och det kommer du göra, precis som tusentals och åter tusentals innan dig.

Stödtanke 3: Avslagen är ett viktigt test av din hängivenhet, alltså ett steg framåt. Någon som får en fem eller tio nej och sedan lägger ner var kanske inte författarmaterial trots allt, eller hur? Det är ju som en sprinter som slutar när han inte vinner vartenda lopp. En aktiemäklare som byter yrke när hon går back på en affär. Men sån är inte du! Mästaren säger ”du är inte värdig att bli min padawan – stick” men du kommer tillbaka nästa dag ändå. Och igen. Och igen. Till slut får du komma in i templet eftersom du visat uthållighet. Avslagen är testet för att se om du är värd att satsa på. Visst klarar du av det testet?

Stödtanke 4: Antagning har också med tur och omständigheter att göra. Alltså: det är inte nödvändigtvis ditt skrivande som det är fel på. Hur många gånger har du inte hört någon säga att de fått standardrefuseringar på samma manus som de blev antagna med? Både jag och Vicke var med om det (säkert de andra också) och har skrivit om det i bloggen i år. Boken var densamma. Den litterära kvaliteten likaså, men ändå blev det nej på ett ställe och ja på ett annat. Med andra ord är det inte bara ditt ”fel” om du får avslag. Den som läste kanske hade en dålig dag. Förlaget kanske var stressade inför Bokmässan och gav inte ditt manus en chans (”nej så skulle aaaaaaldrig en förläggare göra” säger den som tror att folk på förlag är övermänniskor som inte har dåliga dagar). De kanske redan hade en bok på samma tema. Det kanske var manusstopp. Eller tårta i personalrummet (”Kommer du eller?”). Det finns massa fler anledningar till att ett manus inte blir antaget som inte har med dig att göra. Du tar en lott i lotteriet när du skickar in, och ibland blir det vinst. Ibland inte. Men ge inte upp. Du kan spela igen lite senare. Kanske söker de precis den typ av manus du skriver just då!

Okej, hoppas du känner dig lite mer pepp nu. Och kom ihåg: om en felstavande slarver som jag kan bli utgiven så kan du det.

Den stora otacksamheten – ett sommarlöfte

”Mycket vill ha mer” burkar man säga. Jag har alltid tänkt att det där uttrycket är en släkting till jantelagen på något sätt. Att en del inte fattar hur bra de hade det. Att det var något som några få, otacksamma människor drogs med. Men det var innan jag förstod att jag själv var en av dem. Och jag är inte ensam.

För många år sedan var jag på en konferens för personer som jobbade inom market research. För en lekman betyder det enkäter och undersökningar, men det handlar egentligen om persondata. Att förstå hur folk funkar. På konferensen hölls en del spännande presentationer om ny research som gjorts, bland dem om hur miljonärer funkar. Något företag hade frågat hundratals miljonärer om deras drömmar och rädslor och skapat trevliga grafer (jippi!). Jag lyssnade intresserat på presentationen av hur de här speciella människorna resonerade i jakt på någon hemlighet kring varför de ”lyckats” i livet finansiellt. Något sånt kom inte, däremot en intressant insikt. Miljonärer är inte lyckligare än oss andra. De känner sig heller inte rikare utan tittar avundsjukt på multimiljonärerna. Den gruppen tittar i sin tur uppåt till miljardärerna och så vidare. Mycket vill ha mer. Det finns alltid någon som har det ”bättre”.

Mycket vill ha mer. (Bildkälla: shondaland.com)

Spännande, men vad har det med skrivande att göra? Kanske finns en lärdom, att man ska sikta uppåt men samtidigt försöka vara nöjd med där man är. Att man kan skriva. Att man får ut något av det. Att man får positiva ord från testläsare. Såna positiva segrar är viktiga att komma ihåg, och faktiskt också att fira. Jag själv kan lätt gå vidare till ”nästa” grej så fort jag blivit klar med något.
Är råmanuset till boken färdigt? Då börjar redigeringen imorgon.
Har jag skickat ett manus till förlaget? Då är det dags att börja slipa på nästa idé.

Jag har haft så roligt under lanseringen av min bok och kommit så långt, men den där ”mycket vill ha mer”-delen av mig kan inte hjälpa att jämföra med de redan etablerade författarna när statistiken finns där så tydligt i listor och på ljudbokstjänsterna.
Jag har det här snittbetyget, men han har 0,2 högre.
Jag fick tusen betyg av läsare i juni, men hon fick dubbelt så många.
Jag nådde sjuttonde plats på topplistan, men den där andra nådde topp tio.
Som du ser är det ett spel som inte går att vinna. Jag blir aldrig nöjd, vilket är ett problem.

Det här är något jag måste jobba med, för min skull, men misstänker att jag inte är ensam om att inte alltid vara tacksam för det man har. Jag borde bli bättre på det där. Ja, det ska jag. Det får bli mitt sommarlöfte.

Jobba, skriva och semester

En nyckel för mig i mitt skrivande är att skriva kontinuerligt. Varje vecka. Nästan varje dag. Men bara nästan. På helgerna är jag ledig. På nätterna sover jag. Och på semestern har jag semester. Jag vet att andra gör tvärt om och passar på att skriva riktigt rejält i sommarstugan, men för mig är det en period av återhämtning. Skrivandet är roligt, men också ett slags jobb. Det är baksidan av att skriva som jag gör. Men nu blev det rörigt och jag rusar iväg … vi tar det från början.

Dalarna är semester för mig. Och återhämtning.

Redan när jag började skriva ”på riktigt”, alltså med målet att bli utgiven, förstod jag att skrivandet inte bara kunde vara lustbetonat hela tiden. Om jag någonsin skulle komma i mål med ett manus, och inte bli en spökhistoria som berättades på skrivarkurser om den där killen som slitit i ett decennium med samma bok, så behövdes struktur. Jag behövde skriva regelbundet. Matematiken sa att om jag hoppades skriva en bok på ett eller två år så behövde jag jobba med veckomål. Tjugofem sidor råtext i veckan betydde ett deckarmanus på tre-fyra månader med tid att skriva om och redigera månaderna efter det. Det lät bra. Så hur får man ihop de sidorna? Ja, antingen trycker man dem ur sig i en sittning på en lördag. Det kändes som ett enormt mål att få ur sig tjugofem sidor bra text på en enda dag. Dessutom skulle jag behöva säga hejdå till familjen under mina skrivarperioder, och det skulle aldrig hålla. Alltså behövde jag skriva på vardagar. Lite varje gång, men inte mer än att jag kunde jobba heltid parallellt. Bra, så gör vi. Tre till fem sidor om dagen, varje vardag.

Det tog några veckor att få in rutinen och hitta de där timmarna som krävdes varje dag, men det gick. Jag var dötrött i slutet av varje arbetsdag, men samtidigt visste jag att jag kunde lägga helgerna på familjen och på att ta hand om mig. Att inte fuska och skriva ett par timmar när det fanns chansen på en lördag blev en princip, en motvikt till att alltid skriva på vardagar. Om jag tummade på en av sidorna i överenskommelsen så skulle jag tumma på den andra, så jag höll (och håller fortfarande) stenhårt på den inställningen. Jobba på jobbet, skriva på vardagar, ledigt på helgerna.

Det betyder också att jag tar ledigt på sommaren. Nu när du läser det här är jag i sommarstugan och skriver inte ett enda ord. Jag använde lite av min dagliga skrivtid innan semestern till att blogga – det är skönt att släppa min boksynopsis och bara låta orden flöda fritt ibland – och laddade in detta inlägg i Debutantbloggen för lite över en vecka sedan. Nu, återhämtning och inspiration. Jag läser böcker. En del inom min genre, men det mesta är annat. För att få inspiration.

På sociala medier ser jag andra som åker på ”skrivhelg” och som passar på att pilla på manuset när barnen är ute och spelar fotboll på helgen. Jag tänker att det där inte skulle passa mig. Det funkar för vissa, men jag skulle aldrig kunna koncentrera jobbet så intensivt och få ur mig bra text på en skrivhelg. Jag skulle bara vilja hänga med den jag åkte med. Dricka vin. Och det tar också ett tag för mig att hitta fokuset i skrivandet. Den första kvarten går segt segt segt. Sen kommer flowet och då är jag lättstörd. Med andra ord skulle det aldrig funka att ”passa på”.

Hur du skriver är upp till dig, men jag antar att det jag försöker säga är att det är okej att INTE skriva ibland också. Att vila hjärnan. Elitidrottare tar återhämtning och vilodagar på allvar. Annars skadar de sig. Kroppen bygger musklar när den vilar efter ett pass. Vi skrivande själar bör göra likadant. Hjärnan behöver paus för att orka vara kreativ. Länge leve semestern!

Behöver en bok ett budskap?

Idag känner jag mig lite filosofisk. Det är sommar, semestern är här för de flesta av oss så det finns tid att lyfta blicken och tänka på de större frågorna i livet. Förhoppningsvis, i alla fall. En sån fråga på temat böcker och skrivande som jag funderat en del på i vår är kopplingen mellan bra litteratur, politik och budskap. Ja, eller … politik och politik. Jag menar vikten av att det man skriver säger någonting om ens samtid. När man ändå lägger månader eller kanske år på att få ur sig en bra historia, vill man inte att den ska hänga kvar lite i läsarens sinne efter att sista sidan är läst? Att den betyder något mer än tidsfördriv?

Man kan närma sig det här lite flummiga men ack så viktiga ämnet utifrån frågan: ”varför skriver jag?”. Man kan svara många saker. Kanske vill man bara ha kul, vilket ju är ett bra skäl i sig. Kanske vill man bli rik (haha, yeah right). Eller kanske vill man bli läst. Beröra. Bli ihågkommen på något sätt. De flesta av oss vill trots allt att många ska läsa det vi skriver. Om man utgår från att man lyckas med den ambitionen och får horder av läsare så betyder det att man kommer ta många människors tid i anspråk. Mycket tid. Är det då inte rent av en slags moralisk plikt att man ger läsaren mer än en spännande åktur? Att man lämnar dem med frågor och synvinklar som tål att tänkas på efter att själva sagan är slut?

”All stor konst är politik”. På bilden Picassos Guernica (Bildkälla: Wikipedia)

I mitt fack, deckargenren, finns det gott om lik ute i lingonrisen och poliser med olika personliga problem som ska ta reda på VEM som är mördaren och VARFÖR brottet skedde. Det kanske bli några riktigt spännande timmar i hängmattan innan det visar sig att det var Karl-Johan som slog ihjäl offret eftersom de var hemliga älskare. Kul, men inte särskilt viktigt i längden. Författarens påhittade värld brinner upp i samma stund som gåtan löstes. Ändå skrivs sånt stup i kvarten. Det saknas ett djupare budskap. En lärdom. Eller i alla fall en tankeställare. Men ibland kan man ha både och.

En av de bästa deckarna jag läst är utan tvekan Camilla Grebes ”Husdjuret”. Den är inte ny, men riktigt bra. Och den har ett budskap om ”vi och dem” som inspirerade mig till att skriva min bok. Jag kom ihåg att jag tänkte på den där boken rätt länge efter att jag läst ut den. Inte för att slutet var så bra (det var det), utan för att det sade någonting om samhället i stort. Jag har glömt vad mördaren hette, polisen med för den delen, men den stora frågan lever kvar i mig (du får se vilken det är när du läser boken). Jag läste också några andra deckare den där sommaren, som jag till och med glömt namnet på. Undrar varför. 😉

Någon sade en gång att ”all bra konst är politisk”. Eller det är väl rätt många som sagt samma sak i olika varianter med samma tanke. Visst är det trevligt med ett stileben över en sommarsjö i Bergslagen, men det är verk som Picassos Guernica som lever kvar i folks medvetande. Pussy Riots uppträdanden minns vi inte för att musiken är så bra, utan för deras budskap. Samma sak med Banksy som shreddade sitt eget verk.

För oss som skriver tror jag att sånt är viktigt att tänka på, oavsett genre. Visst kan man som jag skriva deckare med pang-pang, eller varför inte feelgood med lite snusk i, men en riktigt bra bok blir det bara om budskapet finns där under väven av karaktärer och plot. Om romanen inte besvarar alla frågor i slutet. Om det säger något om världen utanför pärmarna.

Att inspireras av verkligheten

Alla idéer kommer någonstans ifrån. För mig är det ofta att jag ser en film på teve som är halvkass, besserwissern i mig tänker att ”det hade varit coolare om de gjort så där istället” och vips så är en idé född. Eller så ser jag film A, tycker den är hyfsad, och sedan film B, som också har en del coola grejer. Sedan kokar jag ihop det jag gillade bäst från A och B och får någonting som kan bli startpunkten för en historia. Typisk kombination: jag gillar verkligen huvudpersonen i film A – en kufig tjej som alltid säger fel saker vid fel tillfälle – och låter henne möta ett problem från film B – hur man navigerar sig till toppen av ett globalt företag. Kombinerat blir de en kul start på något. Andra lutar sig hellre på verkliga platser eller händelser för inspiration, vilket kan vara minst lika fantasieggande. Men det finns fallgropar med att bli influerad av ”verkliga händelser”. Minst tre.

Här blev jag inspirerad förra veckan: taket i domen i Florens. Ibland får jag ett sug att skriva om historiska personer och platser, men släpper alltid tanken. Det känns rätt meckigt att behöva förhålla sig till alla verkliga händelser. En felaktig detalj som kanske inte ens är viktig kan sabba trovärdigheten för hela boken.

”Men det var ju så det gick till” är ett klassisk misstag (alltså, klassiskt enligt mig). Många skriver böcker baserat på egna erfarenheter. Grälet med maken blir ett bra gräl mellan dina huvudpersoner. Det där telefonsamtalet som förändrade ditt liv kan göra samma sak i ditt manus. Jag tror att det är en stark utgångspunkt: du har varit där och vet hur det känns i magen, hur snurrigt tankarna går och hur du inte kunde äta annat än vitt bröd i två dagar. Det är en styrka. Men verklighetsförankringen får inte gå för långt. Jag vet inte hur många gånger på skrivarkurserna jag gått som vi läst en skriven text, läskompisen ger feedback att det skulle vara bättre om personen sa något annat, och textförfattaren säger ”men det ju så här det gick till.” Scenen är något de själva upplevt och eftersom maken avslutade scenen med att köra handen genom ett glasbord så ska karaktären i boken göra samma sak. Vi andra tycker det känns lite magstarkt – att det skulle räcka med att smälla i en dörr – men det var ju inte det som hände ”på riktigt”. Eller så är det tvärt om. Den verkliga händelsen är lite platt på några ställen och vi i gruppen föreslår att krydda scenen med nya detaljer för att göra den lite mer spännande, men icke. ”Det var inte så det gick till – jag var där.” Ärligt talar struntar jag i vad som hände ”på riktigt”, om du nu inte råkar skriva en biografi om ditt liv. Om det är fiktion, låt det vara fiktion. Om en scen blir bättre av att mannen ställer sig på knä och bönar och ber i slutet istället för att storma ut så låt honom göra det.

En andra fallgrop är research, som jag ju har varit och slagit på i ett tidigare inlägg. Kanske var jag lite hård då men kontentan var att vi ibland använder research som en snuttefilt inför att vi börjar skriva. Man läser på obscent mycket om ett ämne för att känna att ”nu har jag minsann rätt att uttala mig”, eller kanske den lite mer blygsamma ”nu kan ingen komma och säga att jag inte har koll”. Men mycket research kan också betyda att man försöker klämma in ”allt” man har i manuset, bara för att det ska komma till nytta. Låt säga att du som jag fått för dig att läsa alla detaljer om operation Örnen i Stockholms skärgård, du vet när det jagades ryska ubåtar senast. Då har du helt plötsligt en lång lista med saker som inte kan förklaras, spår som du minsann ska klämma in i historien för att förankra den mer i verkligheten. Jo då, det signalerades till Kaliningrad. Och visst, jag trycker in ett SOSUS-system i ytterskärgården. Till en gräns blir det intressant, men man riskerar att köra fast i detaljer. Som duktiga författare ofta säger: det är en engagerande karaktär som lyfter en historia, inte alla detaljer i ploten. Så för mycket research kan bli en boja runt foten när du försöker manövrera din historia. Läs på lagom och lägg energin på att skriva ditt manus istället. Jag bryr mig inte om du har tre pärmar med bakgrundsmaterial ståendes hemma. Jag vill bara läsa.

Sista fallgropen dyker upp dagen du blir antagen och du tänker ”shit, nu kommer ju alla läsa det här”. Du har hållit dig så nära verkligheten att texten känns utelämnande. Gliringen till före detta chefen var rolig på idéstadiet, men kanske inte nu när boken ska komma ut. Tänk om människan läser boken och fattar att jag driver med honom? Shit, vad pinsamt. Men så dags att skriva om hela karaktären nu. Kanske hade det varit bättre att inte ta hämnd på det här snart väldigt publika sättet.

Där har ni det gott folk, tre fallgropar med att inspireras av verkligheten. Jag har fallit i alla tre. Hoppas att du kan undvika någon av dem åtminstone.

Den beryktade uppföljaren

Debut, check. Now what? Det är väl belagt att många förlag vill ha ett serietänk från sina författare. Att bygga bra karaktärer och miljöer är en investering som betalar sig om man använder dem i flera böcker. Plus att man bygger lojalitet med läsaren genom en serie och får (förhoppningsvis) en trevlig ”multipel-effekt” över alla böcker när en uppföljare kommer ut (ettan säljer plötsligt mer igen). Låter bra, va? Jo, fast det var ju bara det där med att uppföljaren måste skrivas också och det är inte för inte som bok två har rykte om sig att vara en riktig jäkla mardröm. Där är jag nu.

Debuten till vänster, uppföljaren till höger. Finn den röda tråden.

”Fångarna”, min debut, släpptes i slutet av maj och arbetet på uppföljaren började i samma stund som manuset blev antaget. Det är bara det att jag har stött på patrull gång på gång i uppföljaren, och det här är mina huvudsakliga problem

Storyn måste vara bättre än ettan

Förväntningarna finns plötsligt där. De som fortsätter att läsa serien är personer som gillade ettan = vill ha ännu mer i tvåan. Det är ett känt fenomen att i princip alla uppföljare i filmvärlden är sämre än originalet, med några undantag. Det handlar hundra procent om förväntningar och böcker följer samma logik.

Jag har redan använt många av mina bästa idéer

Oavsett vad du skriver om så finns det en anledning till att du valde just den storyn, en idé som fick dig att vilja investera år av din tid i manuset. Den vinkeln är redan använd i ettan, så hur blir det med uppföljaren? Ska jag göra samma sak igen och placera mina protagonister mitt i ett nytt gängkrig? Eller ska jag satsa på mer karaktärsutveckling nu när jag köpt mig en läsarskaras uppmärksamhet? Oavsett vad så måste jag lägga till några nya grepp som gör att tvåan får en egen identitet bortom att vara ettans blindtarm. Men vad ska det vara? Bara för att jag hade en cool premiss till bok ett så betyder det inte att det finns en minst lika cool grej till att hämta på samma tema. (Lugn, jag har hittat en väg runt detta).

Jag är ”låst” vid det jag redan skrivit

Skönt att ha karaktärerna klara, men deras personlighet och historia är samtidigt satta nu. Jag kan fördjupa och bredda, men inte ändra. Jag måste också plocka upp pennan någonstans i närheten av där bok ett slutade. Plötsligt har jag ett antal lagar som jag måste förhålla mig till, lagar som passade perfekt för storyn jag skrev i bok ett, men som kanske också begränsar mig i bok två.

Jag börjar se mönster i hur jag avslutar med cliffhangers

Jag har några favoriter, såna där coola one liners som man nästan kan sätta in i vilket kapitelslut som helst för att få folk att läsa vidare. ”Sekunden därpå bröt helvetet lös” är en favorit (jag vet, den känns kanske lite mycket Hollywood, men jag är en sucker för sånt), men den finns redan med i Fångarna och blir svår att återanvända . Jag måste komma på nya sätt att tvinga läsaren att läsa vidare, grepp som de inte känner igen från ettan. Det låter som ett litet problem, men när man har hundra kapitel så betyder det hundra unika sätt att hålla intresset uppe utan att ramla ned i klichéträsket.

Allt det här är lyxproblem, jag vet, men nu skriver jag ju för första gången med riktiga förväntningar på mig. Jag måste lägga ribban högre för att få samma resultat. Shit, det här är svårt. Men de goda nyheterna är att arbetet med Förrädarna går framåt. Jag kommer antagligen ha råmanus klart innan sommaren så att jag kan lägga det ifrån mig över semestern (man måste få ta paus från skrivandet också). Sen blir det råredigering i augusti, ny genomläsning i september, några veckors slutfix och så till förlaget i början av oktober. Wish me luck!