Att inspireras av verkligheten

Alla idéer kommer någonstans ifrån. För mig är det ofta att jag ser en film på teve som är halvkass, besserwissern i mig tänker att ”det hade varit coolare om de gjort så där istället” och vips så är en idé född. Eller så ser jag film A, tycker den är hyfsad, och sedan film B, som också har en del coola grejer. Sedan kokar jag ihop det jag gillade bäst från A och B och får någonting som kan bli startpunkten för en historia. Typisk kombination: jag gillar verkligen huvudpersonen i film A – en kufig tjej som alltid säger fel saker vid fel tillfälle – och låter henne möta ett problem från film B – hur man navigerar sig till toppen av ett globalt företag. Kombinerat blir de en kul start på något. Andra lutar sig hellre på verkliga platser eller händelser för inspiration, vilket kan vara minst lika fantasieggande. Men det finns fallgropar med att bli influerad av ”verkliga händelser”. Minst tre.

Här blev jag inspirerad förra veckan: taket i domen i Florens. Ibland får jag ett sug att skriva om historiska personer och platser, men släpper alltid tanken. Det känns rätt meckigt att behöva förhålla sig till alla verkliga händelser. En felaktig detalj som kanske inte ens är viktig kan sabba trovärdigheten för hela boken.

”Men det var ju så det gick till” är ett klassisk misstag (alltså, klassiskt enligt mig). Många skriver böcker baserat på egna erfarenheter. Grälet med maken blir ett bra gräl mellan dina huvudpersoner. Det där telefonsamtalet som förändrade ditt liv kan göra samma sak i ditt manus. Jag tror att det är en stark utgångspunkt: du har varit där och vet hur det känns i magen, hur snurrigt tankarna går och hur du inte kunde äta annat än vitt bröd i två dagar. Det är en styrka. Men verklighetsförankringen får inte gå för långt. Jag vet inte hur många gånger på skrivarkurserna jag gått som vi läst en skriven text, läskompisen ger feedback att det skulle vara bättre om personen sa något annat, och textförfattaren säger ”men det ju så här det gick till.” Scenen är något de själva upplevt och eftersom maken avslutade scenen med att köra handen genom ett glasbord så ska karaktären i boken göra samma sak. Vi andra tycker det känns lite magstarkt – att det skulle räcka med att smälla i en dörr – men det var ju inte det som hände ”på riktigt”. Eller så är det tvärt om. Den verkliga händelsen är lite platt på några ställen och vi i gruppen föreslår att krydda scenen med nya detaljer för att göra den lite mer spännande, men icke. ”Det var inte så det gick till – jag var där.” Ärligt talar struntar jag i vad som hände ”på riktigt”, om du nu inte råkar skriva en biografi om ditt liv. Om det är fiktion, låt det vara fiktion. Om en scen blir bättre av att mannen ställer sig på knä och bönar och ber i slutet istället för att storma ut så låt honom göra det.

En andra fallgrop är research, som jag ju har varit och slagit på i ett tidigare inlägg. Kanske var jag lite hård då men kontentan var att vi ibland använder research som en snuttefilt inför att vi börjar skriva. Man läser på obscent mycket om ett ämne för att känna att ”nu har jag minsann rätt att uttala mig”, eller kanske den lite mer blygsamma ”nu kan ingen komma och säga att jag inte har koll”. Men mycket research kan också betyda att man försöker klämma in ”allt” man har i manuset, bara för att det ska komma till nytta. Låt säga att du som jag fått för dig att läsa alla detaljer om operation Örnen i Stockholms skärgård, du vet när det jagades ryska ubåtar senast. Då har du helt plötsligt en lång lista med saker som inte kan förklaras, spår som du minsann ska klämma in i historien för att förankra den mer i verkligheten. Jo då, det signalerades till Kaliningrad. Och visst, jag trycker in ett SOSUS-system i ytterskärgården. Till en gräns blir det intressant, men man riskerar att köra fast i detaljer. Som duktiga författare ofta säger: det är en engagerande karaktär som lyfter en historia, inte alla detaljer i ploten. Så för mycket research kan bli en boja runt foten när du försöker manövrera din historia. Läs på lagom och lägg energin på att skriva ditt manus istället. Jag bryr mig inte om du har tre pärmar med bakgrundsmaterial ståendes hemma. Jag vill bara läsa.

Sista fallgropen dyker upp dagen du blir antagen och du tänker ”shit, nu kommer ju alla läsa det här”. Du har hållit dig så nära verkligheten att texten känns utelämnande. Gliringen till före detta chefen var rolig på idéstadiet, men kanske inte nu när boken ska komma ut. Tänk om människan läser boken och fattar att jag driver med honom? Shit, vad pinsamt. Men så dags att skriva om hela karaktären nu. Kanske hade det varit bättre att inte ta hämnd på det här snart väldigt publika sättet.

Där har ni det gott folk, tre fallgropar med att inspireras av verkligheten. Jag har fallit i alla tre. Hoppas att du kan undvika någon av dem åtminstone.

Den beryktade uppföljaren

Debut, check. Now what? Det är väl belagt att många förlag vill ha ett serietänk från sina författare. Att bygga bra karaktärer och miljöer är en investering som betalar sig om man använder dem i flera böcker. Plus att man bygger lojalitet med läsaren genom en serie och får (förhoppningsvis) en trevlig ”multipel-effekt” över alla böcker när en uppföljare kommer ut (ettan säljer plötsligt mer igen). Låter bra, va? Jo, fast det var ju bara det där med att uppföljaren måste skrivas också och det är inte för inte som bok två har rykte om sig att vara en riktig jäkla mardröm. Där är jag nu.

Debuten till vänster, uppföljaren till höger. Finn den röda tråden.

”Fångarna”, min debut, släpptes i slutet av maj och arbetet på uppföljaren började i samma stund som manuset blev antaget. Det är bara det att jag har stött på patrull gång på gång i uppföljaren, och det här är mina huvudsakliga problem

Storyn måste vara bättre än ettan

Förväntningarna finns plötsligt där. De som fortsätter att läsa serien är personer som gillade ettan = vill ha ännu mer i tvåan. Det är ett känt fenomen att i princip alla uppföljare i filmvärlden är sämre än originalet, med några undantag. Det handlar hundra procent om förväntningar och böcker följer samma logik.

Jag har redan använt många av mina bästa idéer

Oavsett vad du skriver om så finns det en anledning till att du valde just den storyn, en idé som fick dig att vilja investera år av din tid i manuset. Den vinkeln är redan använd i ettan, så hur blir det med uppföljaren? Ska jag göra samma sak igen och placera mina protagonister mitt i ett nytt gängkrig? Eller ska jag satsa på mer karaktärsutveckling nu när jag köpt mig en läsarskaras uppmärksamhet? Oavsett vad så måste jag lägga till några nya grepp som gör att tvåan får en egen identitet bortom att vara ettans blindtarm. Men vad ska det vara? Bara för att jag hade en cool premiss till bok ett så betyder det inte att det finns en minst lika cool grej till att hämta på samma tema. (Lugn, jag har hittat en väg runt detta).

Jag är ”låst” vid det jag redan skrivit

Skönt att ha karaktärerna klara, men deras personlighet och historia är samtidigt satta nu. Jag kan fördjupa och bredda, men inte ändra. Jag måste också plocka upp pennan någonstans i närheten av där bok ett slutade. Plötsligt har jag ett antal lagar som jag måste förhålla mig till, lagar som passade perfekt för storyn jag skrev i bok ett, men som kanske också begränsar mig i bok två.

Jag börjar se mönster i hur jag avslutar med cliffhangers

Jag har några favoriter, såna där coola one liners som man nästan kan sätta in i vilket kapitelslut som helst för att få folk att läsa vidare. ”Sekunden därpå bröt helvetet lös” är en favorit (jag vet, den känns kanske lite mycket Hollywood, men jag är en sucker för sånt), men den finns redan med i Fångarna och blir svår att återanvända . Jag måste komma på nya sätt att tvinga läsaren att läsa vidare, grepp som de inte känner igen från ettan. Det låter som ett litet problem, men när man har hundra kapitel så betyder det hundra unika sätt att hålla intresset uppe utan att ramla ned i klichéträsket.

Allt det här är lyxproblem, jag vet, men nu skriver jag ju för första gången med riktiga förväntningar på mig. Jag måste lägga ribban högre för att få samma resultat. Shit, det här är svårt. Men de goda nyheterna är att arbetet med Förrädarna går framåt. Jag kommer antagligen ha råmanus klart innan sommaren så att jag kan lägga det ifrån mig över semestern (man måste få ta paus från skrivandet också). Sen blir det råredigering i augusti, ny genomläsning i september, några veckors slutfix och så till förlaget i början av oktober. Wish me luck!

Mina skräpord är dina skräpord

Ja, det var ju en klämmig titel, men en ganska elak en också. Inte mot dig och mig, men mot orden. Skräpord, finns det ens? Alla ord har väl sitt eget existensberättigande och finns där av en anledning. De har ett syfte, en plats där just dem passar perfekt för att beskriva det du vill säga. Nej, inget ord är skräp i sig. Det blir de först när vi använder dem på fel sätt. Och det har jag gjort många gånger.

Jag vet inte hur du gör, men jag har en skön fil på datorn som heter just ”Skräpordslistan”. Den är full med två kategorier av ord som jag försöker undvika när jag skriver. I redigeringen letar jag alltid efter dem med ordbehandlarens sökfunktion och försöker utrota dem så mycket det går, om det nu inte finns en riktigt bra anledning till att ha kvar dem. Utan dem lyfter texten lite till (inbillar jag mig). Så vilka är det?

Kategori ett är orden som alla säger att du ska undvika. Orden som alla gör fel med och som är ökända bland lektörerna. Du känner till dem: plötsligt, lite, ganska, börja, ju, så, aldrig, alltid … Var och en av de här orden fyller en funktion, men förvånansvärt ofta klarar man sig utan dem. Det är klart att jag har med ett par ”plötsligt” i mina manus – vilket underbart sätt att sätta fart på en scen – men det är bara ett trick man kan använda då och då. Du kan säkert hitta listor på fler sådana här ogräsord i ”Så skriver du”-böcker.

Andra kategorin är orden som just jag använder för mycket för att jag skriver på mitt sätt och jag är betingad att slänga mig med dem. Flina, impuls, hjärna, konstatera, förvånad, sammanbiten, istället, till slut … De kanske inte kvalar in på kreti och pletis ogräslistor, men för mig dyker de upp oftare än maskrosor i en majgräsmatta. Ibland kan de tillhöra en viss karaktär – jag har en man som gör saker med ”labben” hela tiden – men som inte syns på andra håll i texten. Även dessa söker jag efter i redigeringen, och de blir fler och fler för varje text jag skriver. Jag lägger mig till med nya ”skador” hela tiden.

Ibland undrar jag om det egentligen gör någon skillnad att jag sitter och gallrar efter de här orden i slutredigeringen. Skulle ett förlag säga nej till en bra historia bara för att jag alltför ofta beskriver mina karaktärer som sammanbitna? Knappast. Däremot tror jag på fullt allvar att tränade ögon letar efter ord i framför allt kategori ett, markörer på ett författarskap som fortfarande ligger i startgroparna. De kan bli gruskorn i det subjektiva maskineriet som sorterar tusentals manus varje år. Nä, bäst att gallra.

Jaha du Per, kan du då vara snäll att ladda upp din så jäkla bra lista med skräpord så alla andra kan få se den? Jag tänkte faktiskt tanken, men i slutänden är det en så personlig lista att jag inte tror att du skulle ha någon nytta av den. Det är så att säga min ”konfigurationsfil” som är inställd på att söka bullshit i mitt skrivande, men inte ditt. Du har egna fulord som du överanvänder, beroende på din genre och sättet du skriver på. Nej, sensmoralen är istället att spara på skräporden som om de vore skatter, läxor du lärt dig på vägen och misstag som du inte vill göra om i framtiden. Över tid kommer det bli en diger lista med skräp du vill undvika, misstag som läsaren aldrig får se dig göra. En personlig lista anpassad efter dig.

Så vad säger du? Vilka är dina skräpord?

Efter debuten – topplistor och nya tag

Nu har det gått ett par veckor sedan min deckare ”Fångarna” släpptes som ljudbok och e-bok. Domen har kanske inte fallit helt ännu, men genomslaget börjar klarna. Det verkar faktiskt som att det gått riktigt bra, trots att en del av de ”vanliga” verktygen för en lansering saknas när det inte finns pappersklossar att signera och skicka till recensenter. Vi tar det från början.

Måndag 23 maj släpptes boken på ljudbokstjänsterna. Det naturliga är att fokusera på Storytel eftersom de är så dominerande på marknaden. För att citera sången: ”If I can make it there, I’ll make it anywhere”. Mitt förlag hade gjort ett hästjobb med att sälja in boken för ljudbokstjänster under en turné till huvudstaden. Det är viktigt att också distributörerna går igång på storyn och upplägget, så de är sugna att ge dig synlighet. I slutänden är ju deras mission att servera kunderna det bästa av det bästa, så en bok som de tycker låter halvtrist kommer aldrig få någon bärhjälp. Som tur var gillades Fångarna. Under en dag i samband med släppet fick boken en egen ruta på förstasidan i appen, och sedan hamnade den bland de tio utvalda i veckans bok. Det betyder bra synlighet för alla de tusentals som loggar in för att leta efter något nytt att läsa. Jag antar att man kan säga att jag fick en fin placering i det digitala skyltfönstret.

Förlaget såg också till att skapa en cool boktrailer och slog på stora trumman på sina sociala plattformar. Jag gjorde likadant för mina följare på Instagram. Resultatet var enligt förlaget en fin start som stod sig bra mot andra författares lanseringar. Grafen över läsandet hade en rejäl topp första dagen när alla som jag tjatat skulle lägga boken i sin bokhylla började läsa. Sedan en dipp över Kristi Himmelsfärd, när folk enligt förlaget tydligen lyssnar mindre på ljudböcker (kanske kör de pappersböcker i hängmattan) innan läsandet tog fart igen.

Jag har suttit som klistrad vid topplistorna, dels för Deckare och för alla böcker på Storytel. En bra placering där kan ge en snöbollseffekt. Hamnar du på stora listans topp tio så brukar det rulla på av sig själv. Folk läser för att andra läser, som får ännu fler att läsa. Statistiknörden i mig håller koll på alla placeringar, dag för dag (se grafen nedan).

Listplaceringar på Storytel för ”Fångarna” sedan släppet 23 maj.

Betygen som väller in är också intressanta att följa. De första dagarna låg de skyhögt på runt 4,5 av fem när de som väntat på boken läst den. Plus alla ”early adopters” som är snabba på att läsa nytt i sin genre. Sen började den lite gråare massan komma ikapp. Femstjärniga inlägg fick sällskap av ett par enstjärniga från folk som inte gillade allt förortslang som gängen pratade (hallå, jag kan väl inte skriva dialogen för en nittonåring uppväxt i Husby som i Beck-böckerna, heller) eller som tyckte att det blev tjatigt med allt gängkrig i boken (min reflektion: välj en bok som inte handlar om det då). Nu ligger betyget runt fyran, vilket fortfarande är bra. Jag hoppas att de stannar där någonstans, men risken är ju att uppskruvade förväntningar sätter käppar i hjulet där.

De första recensionerna på Instagram börjar också dyka upp nu. De flesta postar bara om pappersböcker som förlagen skickar till dem gratis, men fler och fler börjar också skriva om ljud (även om de inte får gratisgrejer hemskickade). Har fått några bra recensioner redan och ett fint författarporträtt på Svenska Deckarfestivalens hemsida.

Jaha, det var en kort summering. Hoppas det här håller i sig nu!

Nog finns det mål och mening i vår färd…

”men det är vägen, som är mödan värd.” Så skrev hon, Karin Boye, en gång i tiden. Jag har tänkt en del på det där citatet under de här åren som jag levt skuggliv som aspirerande författare. Det var som att jag kände på mig att det låg någonting i dem (alternativt att jag klamrade mig fast i orden för att orka köra vidare när refuseringarna trillade in). Och det är nog ett av de bästa visdomsorden som jag kan skicka med till dig som ännu inte är utgiven (notera ordvalet här – du är ”ännu inte utgiven”, som i att din tid kommer så länge som du inte ger upp. Det har du väl inte glömt?)

Visst är det underbart den där dagen drömmen slår in och ett antagningsbesked dimper ned i din e-post (eller via telefonsamtal för de förlag som gillar att köra lite mer old school), men när jag sitter här med en urdrucken kaffekopp och ett bananskal bredvid mig kan jag inte hjälpa att längta tillbaka lite till den där tiden förra året då jag fortfarande var just aspirerande. Då när drömmarna var mina och allt var möjligt.

Karin Boye flyttade till mina kvarter i Huddinge för lite drygt hundra år sedan. Det var här hon började skriva dikter på allvar, i det stora huset med vita knutar. I år är det exakt hundra år sedan hon debuterade.

Man ska inte underskatta kraften av en dröm där du själv är regissör. Kanske våndas du just nu över ännu ett avslag på manuset som du lagt ned din själ i, men drömmen om framtiden är fortfarande din. Det är något visst med att inte veta när beskedet ska komma, från vem och hur det kommer att kännas. Allt det där roliga har du framför dig!

Jag kommer ihåg hur tankarna brukade gå när jag var ute och sprang på sommarvägarna och fantiserade om att mitt manus, det som jag skickat in alldeles innan semestern (obs: otaktiskt – rekommenderar inskick när förläggarna inte har semester eller är på bokmässa). Jag föreställde mig bubblet som familjen skulle skåla i samma kväll, vad kompisarna skulle säga när de fick reda på att jag minsann skulle bli utgiven, på vad jag skulle säga när någon journalist intervjuade mig, på hur någon på tåget skulle läsa min bok och jag skulle klampa fram och säga:

”Är den bra?”
”Den här? Jo visst … har du också läst den?”
”Många gånger. Det är faktiskt jag som har skrivit den.”

Ja, det är lite fånigt, men så tänkte jag. Och så tänker säkert en del av er som läser det här också. Man vill ju bli läst, sedd, uppskattad. Och jäklar vad peppande det var att fantisera om de här sakerna. Hög på eufori och adrenalin gjorde jag riktigt bra tiden på halvmilen.

Nu är jag utgiven, sedd, läst och kanske kanske uppskattad av någon. Det känns bra, men jag saknar faktiskt de där fantasierna. Tiden då allt var möjligt. Då bara jag visste vad jag höll på med. Så om det är till någon tröst för dig: njut av vägen mot publicering och passa på att fantisera rejält. Klart att din bok ska bli film. Klart att du är Sommarpratare 2025. Och åker på lanseringsturné längs USA:s västkust.

För drömmen är din. Och makten. I evighet. Amen.

Manustävlingar – just do it!

Publiceringsstrategi är ju ett spännande ämne som man kan säga mycket om, till exempel hur många förlag man ska skicka till, något som jag skrev om tidigare i år. Hur själva inskicksprocessen går till är väl också väl dokumenterat: personligt brev, manus och så lite is i magen. Oftast är fokus är på spontaninskick via någon mail som går till manusgruppen, men en möjlighet som ibland glöms bort är manustävlingar. Dem tänkte jag slå ett slag för idag, för det var nämligen så jag blev antagen med min debut.

Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk till tävlingar när jag började skriva. De kändes liksom så ”på” och jag tilltalades av författardrömmen om att gå den vanliga, breda vägen som alla andra gör. Mail ut i etern till någon okänd mottagare som förhoppningsvis just då var intresserad av att läsa spontanmanus istället för att lägga tiden på en författare som redan fanns i stallet. Men jag hade fel. Till skillnad från spontantinskick så har manustävlingar ofta ett par extra ingredienser, saker som faktiskt är till fördel för dig som skickar in.

Först och allra mest lockande: en manustävling har en uttalad ambition att hitta en vinnare, att ge ut ett manus! Det ska inte underskattas. Man kan ju på ett filosofiskt plan säga att det vill ju alla förlag och så funkar spontaninskick också – om förlaget gillar det du skriver så blir det utgivet – men med manustävlingar så är det uttalat som ett direkt mål. De letar aktivt efter ett nytt författarskap. Inte när/om de har tid. De SKA utse en vinnare. Vilken chans!

För det andra: manustävlingar har en tydlig deadline. Skicka in före det här datumet. Vinnaren utannonseras det här datumet. Tydlig process, tydliga deadlines. Du vet när du kommer få veta. Med spontaninskick har jag ibland fått vänta ett år på feedback (hallå … hur seg kan man vara?), men manustävlingar är ofta transparenta med datum. Skönt.

För det tredje: vinsten sträcker sig ofta bortom att ”bara” bli utgiven. Ibland är du garanterad en summa pengar. Ibland att bli utgiven i ett visst antal länder. Och alltid, alltid så har du förlaget med dig när du blir utsedd som vinnare. Alla på ”insidan” är med på att någon ny ska komma in i familjen och när du gör det så är alla med dig. När förlaget gått all in på att ha en manustävling så vill de också göra mesta möjliga med vinnaren. Är det inte så med spontanantagna manus då? Kanske, kanske inte. Min poäng är att om man gått ut med att man har en fet tävling så är det bara naturligt att man slår på stora trumman när man väl hittar sin vinnare. Mitt förlag har varit ett otroligt stort stöd och verkligen satsat på mig som vinnare i tävlingen, vilket känts så skönt. Jag är inte bara en i mängden av debutanter som man ska testa och kanske behålla, kanske inte. Nej, jag är deras nya stora satsning. Vilken ära!

Så mitt budskap till dig är: ge manustävlingarna en chans. Håll ögonen öppna i branchpressen, lusläs villkoren för tävlingarna och skicka in på vinst och förlust. Du kan ju fortsätta med de vanliga spontaninskicken till anonyma manusgruppsmail också vid sidan om, men kanske kanske är det just en tävling som blir ditt break. Så var det för mig. =)

Dagar kvar till släppet

På måndag smäller det. Min bok – utkomsten av sju-åtta års hårt arbete för att skriva något värt att läsa – kommer ut. Det känns underligt att tänka på. Jag som gått så många promenader och fantiserat om just den dagen, som bitit ihop i uppförsbackarna under löpningen med hjälp av tanken på hur skönt det ska bli när någon läser det jag skrivit, som dag efter dag nött på manus efter manus … äntligen är det dags. Och inuti känns det helt tomt.

Missuppfatta mig inte, det ska bli fantastiskt och spännande att se vad som händer nästa vecka, men världen snurrar liksom på ändå. Vad ska vi äta till middag? Budgetmöte på jobbet. Bilen måste servas. Vad gäller för inreseregler i Italien? Allt det där vanliga tar plats ändå.

”Fångarna” släpps som e-bok och ljudbok inläst av Jonas Malmsjö. Det betyder inga pappersexemplar, inget signerande och ingen turné i bokhandlarna. Allt sker digitalt och online. Marknadsföringen fokuserar på PR och synlighet i sociala medier = korta steg mellan intrycket (”titta vilken häftig bok”) och köpet (”lägg till i din ljudboksapp”). Jag håller tummarna att tillräckligt många vill läsa den för att den inte ska försvinna i mängden. Om en ljudbok kommer upp på någon topplista så kommer snöbollseffekten igång, folk läser för att andra läser, men det krävs en del för att komma dit. Kommer min bok bli en tillräcklig snackis för att nå igenom bruset? Blir det så där tyst och lugnt efter släppet som alla säger? Ett antiklimax? 

En bra grej med digitala böcker är att man kan få ut massa statistik om läsande, var/när folk pausar boken och läsbeteende. Jag har inte full koll på ännu exakt hur mycket sånt som jag som författare kommer kunna se, men du kan gissa att jag kommer gå loss rejält på alla siffror jag kan få. Jag är ju statistik-fetischist. Kanske kan jag återrapportera lite till er här på bloggen också senare i år.

Happ, en ganska babbligt inlägg från mig den här veckan, men kanske är jag ursäktad. Hjärnan är liksom någon annanstans. Men det kommer fler ”så gör man”-inlägg senare i år, jag lovar. Jag måste bara få tillbaka lite av självförtroendet först.

Vilka grejer ska man ha?

Du har sett dem förr: vännerna som bestämt sig för att de ska börja med någonting nytt, där första steget är att skaffa sig all den rätta utrustningen. Dags att börja cykla så då köper man en supervariant som kostar lika mycket som en bil, en tajt cykeldräkt, pulsklocka, app med de bästa rutterna och jämförelsetider att slå … Det finns en lista för varje aktivitet. Hur ser den listan ut för skrivande?

Ibland kommer det upp frågor i författarforum om vilket program som folk använder för att skriva, hur de strukturerar sina personkort och annat spännande tekniskt. Svaren kan bli hur invecklade som helst. Du har säkert hört talas om de där specialgjorda skrivprogrammen för författare som håller koll på ”plot-trådar”, karaktärers namn, kapitelstrukturer och annat. Jag tycker de låter superspännande och har kollat massa videor som förklarar hur de funkar. Spännande, men totalt opraktiskt. Och kanske rent av skadligt?

Problemet med all typ av ”grejs” är att de inte sköter jobbet åt dig. Du kan ha den tajtaste cykeldräkten i världen och ändå inte prestera som du vill ute på asfalten. Och du kan ha världens mest anpassade ordbehandlare, men i slutänden är det ändå du som måste skriva boken. Man får fråga sig själv: är problemet med mitt skrivande verkligen att jag är för rörig? Behöver jag ett specialprogram för att jag inte klarar av att lösa uppgiften annars, eller är det här bara en ursäkt för att känna att jag verkligen satsar? Att jag gör det här på riktigt?

Själv har jag alltid bara använt den vanliga gamla ordbehandlaren i datorn, strukturerat kapitel i Excel och till och med gjort plotlines i Powerpoint. Jag har inte fått så många coola funktioner på köpet, vilket betyder att jag inte har någonting att gömma mig bakom. Det är bara texten och jag. Det finns säkert läsare därute som har ett specialprogram för någon del av sitt skrivande och om det funkar för er så är det bara att gratulera. Mitt budskap är inte att ni ska sluta med det utan att de som precis börjar skriva inte ska lura sig själva att tro att man kommer längre eller tar skrivandet mer seriöst bara för att man köper ett visst datorprogram. Många klassiker har skrivits på skrivmaskin och för hand, så sök bara upp de här programmen om du verkligen måste ha något särskilt. Som en resurs som tar hand om ett problem du redan har. Låt det inte bli ett sätt att lösa problem som du inte visste fanns.

I slutänden är allting ändå bara ord på en sida.

Att välja en bra boktitel

När jag började skriva så var ofta just titeln på manuset någonting som jag lade mycket energi på. Det behövde vara perfekt, inte bara för att det hade stort symbolvärde utan också eftersom jag som marknadsförare var helt insnöad på ämnet. Oavsett vad Shakespeare påstår så är namnet viktigt. Nej, en ros luktar inte lika gott oavsett vad den heter. Människor är inte så rationella som man kan tro, varken vi som skriver eller de som läser. Visste du till exempel att forskare gjorde ett test och döpte en helt vanlig herrparfym till ”Bic”, vilket fick folk att tycka att den luktade lite plast? (Kontrollgruppen som fick ett annat namn på parfymen höll inte med.) Så vad har ett namn för betydelse för ens bok? För min bok? Och hur väljer man?

Jag snöade rätt tidigt in på tanken att mitt manus skulle heta ”Förortens fångar”. Det handlade ju om ett gäng svennar som fastnade i förorten, så namnet var både deskriptivt och lite fantasieggande tyckte jag. Det följde också grundreglerna från marknadsföring, nämligen att det var tillräckligt enkelt för att komma ihåg och tillräckligt annorlunda för att inte blandas ihop med andra boknamn. Men ju mer jag sög på namnet, desto mer kändes det som en äventyrsbok. Eller rent av en ungdomsbok. ”Förortens fångar” var inte långt borta från ”Flykten från New York” eller ”Jakten på den försvunna skatten”. Det är inget fel på de historierna, men associationerna går ju till fel genre. Tänk dig själv att du döper din nästa feelgood till ”Mannen utanför fönstret” … visst att det kanske handlar om en tjej som blir nyfiken på killen som går förbi på väg till båten varje dag, men titeln osar rysare. Ändå ville jag inte släppa namnet som jag levt med så länge. Som jag drömt om på ett bokomslag.

Förlaget var dem som ruskade liv i mig och till slut slog ihjäl min darling. Det var bra, faktiskt. Jag hade ju haft på känn ett tag att titeln inte höll, men hade inte haft hjärta att byta. Ibland är det bra med externa ögon. Man behöver höra det från någon annan för att få bekräftat att det man känt en tid stämmer. Det var förresten samma upplevelser med en del brister i narrativet. Jag tänkte att något inte var 100% men att det kanske inte märktes. Förlaget slog ned på det direkt.

Mitt livs allra första manus drogs med samma namnproblem. Jag hade fastnat vid ”I svenska vatten” medan lektören jag tog hjälp av föreslog det något mer fantasieggande baserat på ett namn som förekom i manuset (och som jag håller på för att det är så bra att jag kanske använder det i framtiden ändå). Då höll jag tjurskalligt fast vid min lilla mening, övertygad om att det var rätt. Jag har ju redan tänkt det tusen gånger i huvudet. Rookie mistake.

Hur bra är Fångarna som namn då? Det är lätt att komma ihåg i alla fall, och har en stark koppling till historien. Det räcker som start. Sedan är det upp till innehållet att fylla det med mening. Jag litar helt på förlaget i den här frågan, som ju gett ut böcker i flera decennier. De vet vad de gör.

Vad skulle jag tipsa en aspirerande författare om då? Att tänka en del, men inte för mycket, på namnet. Se till så att det passar i genren, men var beredd att byta efter förlagets tips. Det finns inget namn som är så bra att det väger upp ett halvbra manus, men ett superbra manus med ett skräpnamn går alltid att döpa om. Så lägg fokus på innehållet. Namnet är viktigt, men är en del av det arbete som bäst görs i samarbete med förlaget.

Struktur: så här skriver jag en bok (steg 7-12)

Förra veckan beskrev jag de första stegen i min struktur för hur jag skriver böcker, ett upplägg som jag nog inte är helt ensam om. Här kommmer fortsättningen (som ju blir helt meningslös om du inte läst mitt inlägg från förra veckan). Vi slutade på steg 6, som ju var att släppa boken minst en månad och göra annat. Nu har vi haft en paus, så dags att fortsätta.

Steg 7 – Läs hela boken grundligt, sätt betyg och kommentera (2 veckor)
Vid det här laget har jag lite glömt vad jag skrivit om så jag kan läsa manuset med färska ögon. Jag låtsas att jag läser ett manus från en uppblåst och aningen överskattad författare (vilket ju kanske faktiskt är sant på riktigt) och ser till att vara kritisk därefter. Alltså lite överkritisk. Jag letar fel. För varje kapitel jag läser sätter jag ett betyg på skalan 1-5. En femma betyder att det är skitbra och att jag absolut skulle kunna visa upp det för min idol om jag träffar hen någon dag som ett skrivprov. En fyra betyder oftast bra men kapitlet behöver lite mer kärlek. En trea betyder att jag måste skriva om det. Ettor och tvåor är mycket ovanligt. Om de dyker upp så betyder det inte bara att själva skrivandet är dåligt utan antagligen också grundpremissen. Då är det bästa att stryka hela kapitlet. Det behövs inte. De saker jag hittar kommenterar jag medan jag läser, tex ”lite segt – halvera dialogen och korta kapitlet en sida” men det kan också vara ”har glömt att förklara varifrån pistolen kom, lägg in tidigare i historien”.

Steg 8 – Tidsestimera alla kommentarer och planera (1 dag)
Efter att ha gjort det här några gånger så har jag lärt mig ungefär hur mycket tid det tar att åtgärda olika saker så i detta steg går jag igenom allt jag inte gillat och sätter ett tidsvärde på varje kapitel. Hur många timmar tar det att ta det här kapitlet till en stark fyra eller bättre? Ofta hamnar jag på en total på någonstans mellan trettio och sextio timmars effektiv arbetstid med åtgärder. Det betyder realistiskt att jag kan beta av tre till fyra av dem per dag innan min hjärna blir för trött för att göra ett bra jobb.

Steg 9 – redigering #1 (2-4 veckor)
Ja, steg nio är att göra jobbet. Redigering pratar så många om, men vad de menar med det tycker jag ibland är svårt att veta. Pillar de med stavningen? Eller skriver de om hela kapitel? För mig är detta ett lappande och lagande med en halvtimme här och några timmar där för att fixa alla logiska luckor och få till ett bra flow. Listan som jag gjorde i steg 8 blir lite som en godishylla, så jag kan börja varje dag med att bestämma mig för vad jag är sugen på. Fixa en liten grej precis i början bara för att komma igång är mitt bästa tips. Då känner man snabbt att man får saker gjorda. Sedan plockar jag ihop tre-fyra timmar arbete som från ett smörgåsbord och försöker blanda enkelt med svårt. Återigen behöver jag inte ha någon överblick utan kan kasta mig in i respektive kapitel för jag har ju redan tänkt på vad som behövs göras överallt = inget ”åh nu måste jag kolla att det här fortfarande funkar med kapitel sjutton”. Det där har jag redan tänkt igenom i steg åtta.

Steg 10 – Testläsare / lektör / redaktör (2-4 veckor)
Dags för att få någon annans ögon på detta. Det har skrivits massvis om vem man ska fråga och skillnaden mellan lektör/testläsare/korrläsare så jag har inget att tillägga i det här inlägget. Även i detta steg vilar jag ut lite efter några tuffa veckors redigering.

Steg 11 – Sammanställ feedback + tidsestimera (1 dag)
Det här är en slags kopia på steg 8, bara det att det är andras kommentarer och förslag till förändringar som jag ska tidsestimera. Därför tillkommer det ett steg där jag måste bestämma sig för om jag vill justera det de pratar om eller om de har fel. Slutprodukten är ännu en lista med TODOs …

Steg 12 – redigering #2
… som jag tar han om i detta steg. Hur lång tid det tar är svårt att säga, men oftast inte längre än första redigeringen.

Jaha, sen då? Efter steg 12 brukar jag vara rätt klar att skicka in. Någon annan sitter säkert och pillar mer och läser kanske genom en sista gång (det gör jag bara om åtgärderna i de två redigeringsrundorna känns omfattande, typ att jag bytt kön på en karaktär och strukit en annan helt). Härifrån tror jag processen blir ännu mer personlig beroende på vilken typ av människa som man är: en perfektionist som aldrig blir nöjd, eller någon som tycker att 97% är good enough och att ett eventuellt förlag ändå kommer vilja göra förändringar så de sista procenten kommer inte spela någon roll. Genomslaget av ”tur” och andra luddiga faktorer, som vilket humör personen som läser manuset är på, överstiger ändå allt arbete man kan lägga ner på extra pill.

Så där är den. Min process i tolv steg för hur jag skriver en bok. Allt som allt tar den mig någonstans mellan nio månader och ett år ungefär. I skrivandets stund håller jag på att gå igenom den för femte gången. Tänk vad man håller på ändå, hörrni.

Struktur: så här skriver jag en bok (steg 1-6)

Jag älskar struktur och planering. Det sägs finnas så kallade ”discovery writers” (har hört det kallas ”trädgårdsmästare” i svensk tappning) som sätter sig vid datorn med en idé i huvudet och bara kör, som skriver och ser vart historien tar dem. Jag tycker de är otroligt modiga och har ingen aning om hur de lyckas komma i mål för själv är jag precis tvärt om. Att styra upp varje steg i manusskrivandet är så himla viktigt för att jag ska kunna slappna av i projektet och verkligen ge mig hän i skrivandet. Själva processen har tagit en del år att jobba fram, men nu känns den bra. Vill du se den?

Du har säkert något liknande, om än inte lika analt nedskrivet i färgglada block. Det här ämnet brinner jag så mycket för att jag skulle kunna hålla ett helt seminarium om det, men vi håller det kort här så kan du ju höra av dig om du vill veta mer om något steg. Deal?

Steg 1 – Idégenerering
Den här fasen tar i teorin något år för mig, men realistiskt sett så är den mer intensiv under någon eller några månader. Promenader, löprundor, funderingar över en kopp te … ofta har jag med mig ett block och skriver ned random saker som skulle kunna passa min bokidé (nej, inte i löparspåret kanske). Det kan vara en scen, strukturen bakom ett hemligt sällskap, en karaktärsbeskrivning. Jag samlar pärlor tills jag tror att jag har nog med material för att sätta ihop det i en tidslinje.

Steg 2 – Strukturera upp i tabell, kapitel för kapitel (2-3 veckor)
Perspektiven i kolumnerna, kapitlen i raderna. Sedan skriver jag vad som ska hända i några meningar i cellerna. Till exempel: ”Prolog: en kvinna är ute och joggar och hittar ett lik bakom en stor sten. Det är ett barn med utstuckna ögon. Plats: Älvsjöskogen i juni”. Det räcker. Sedan tar jag det vidare när jag väl börjar skriva. Det svåra här är inte att göra det för ett kapitel utan att för alla hundra på en gång (eller hur många du nu har). Jag upptäcker lätt vilka luckor som finns i denna fas. Vissa kapitel, oftast de som baseras på en konkret idé i min anteckningsbok, känns solida och redo att skrivas. Andra är bara tomma skal. Jag hittar frågetecken och märker tydligt var jag behöver tänka mer. Nackdelen är att här förvandlas min fina idé till ett skelett och jag ser hur ofärdig den är. Det kan vara motigt, men allt jobb jag gör i den här fasen med att tänka igenom saker som falska ledtrådar och när olika saker avslöjas har jag igen senare.
”Synopsis” uppdelad på hela sju perspektiv (”så många kan man ju inte ha i en bok…”) indelade i tre subgrupper, inklusive dagsuppdelning. Här ser jag till att regelbundet återkomma till alla perspektiv.

Steg 3 – Skriv 100 sidor (4-5 veckor)
Okej, storyn är satt, jag vet typ vad som händer i varje kapitel och vet att jag kommer få ihop en story om jag bara följer min planering. Sen börjar det roliga. Skriv, skriv, skriv. Jag har ett pensum varje dag på 3-5 sidor (beroende på hur min livssituation ser ut just då) och får ihop mina hundra första på en dryg månad oftast. Andra skriver säkert snabbare eller långsammare, men den här takten funkar för mig med heltidsjobb och barn.

Steg 4 – Läs igenom och rätta 100 sidor (1 vecka)
Syftningsfel bort. Variera språket bättre. Skär bort saker som saktar ned tempot och kolla så att jag inte råkat avslöja saker på fel ställen. Jag läser högt för mig själv (nej, ingen högläsningsrobot i Word) med målet att texten ska vara rätt okej när jag är klar. Men inte massa pillande, det här är inte sista versionen. Det ska inte vara perfekt direkt. 

Steg 5 – Upprepa de föregående två stegen tills råmanuset är klart (12 veckor)
Om boken blir runt 300 sidor så är råmanuset klart på ungefär fyra månader. Resultatet är en bok som din kompis skulle vara nöjd med, men som du vet kan bli bättre. Som skulle få standardrefuser. Som en lektör skulle peppra full med kommentarer. Det återstår massor av jobb, men grunden är satt. Duktiga du!

Steg 6 – Släpp manuset (4 veckor minst)
Jag gör annat minst en månad för att glömma boken. Om jag vill vara produktiv och känna att jag fortfarande jobbar på mina litterära drömmar så kanske jag går till steg 1, men för en annan bokidé. Jag tar promenader och har det gött. I värsta fall kommer jag inte på några nya idéer, men då gör ju det inget. Alla behöver semester ibland. Faktum är att jag försöker tajma just den här fasen med semestern med familjen så de inte behöver ha en pappa som sitter och skriver ute i fritidshuset. Jag läser en del i den här fasen också, för att stilla mitt dåliga samvete och se om jag får inspiration till det vilande manuset. Det är fortfarande inte för sent att skriva om en karaktär eller flytta en scen från förorten till Djursholm. Jag kan fortfarande riva bort och lägga till massor om jag vill.

Det var första sex stegen. Vi pausar där och tar de sista nästa vecka. De som är jobbigast.

Statistik: hur många förlag ska man skicka till?

För någon vecka sedan ställde jag ett gäng frågor till författarkollegor på Instagram på temat ”debut”. Jag älskar siffror nästan lika mycket som bokstäver och tänkte kolla av hur många som gör som jag när de skickar in till förlag. Ett trettiotal författare svarade (tack guys!) så det blev ett par trevliga grafer ändå i slutänden och jippi, det fanns mönster att analysera! Det visar sig nämligen att vi tänker på olika sätt när det är dags att skicka in. Jag hittade tre varianter. Vilken av dem är du? Och vilka är för- och nackdelarna med respektive metod?

(Ungefär här skriker ingenjören i mitt bakhuvud att ”du måste säga att ett sifferunderlag på trettio personer inte är tillräckligt många för att representera alla författare som målgrupp på ett statistiskt signifikant sätt”. Ok, då säger jag väl det då. Så. Nu kan tråkingenjören hålla tyst resten av bloggen.)

Den första typen av författare skickar in sitt manus till max tre och i vissa fall bara ett enda förlag. Jag kallar dem Prickskyttarna och frågan som genast dyker upp är ju varför fokusera på bara en eller två i taget? ”De kanske skriver en väldigt speciell sorts bok som bara passar på ett speciellt nischförlag” tänker du då, men så enkelt är det inte. Här finns deckarförfattare, feelgoodskribenter och sci-fi-fantaster representerade. Nej, Prickskyttarna verkar antingen vara oerhört självsäkra och veta att ”honom ska jag ha”, eller så kanske det är tvärt om, att man vill börja i liten skala och se hur det går för att inte göra bort sig. Ett par svarande som jag pratade med sa att de redan hade kontakt med ett förlag sedan tidigare och skickade dit, eller så ville de testa manuset på ett ställe och fick napp.

Den andra typen, Realisterna, skickar sitt manus till mellan fyra och nio förlag. De representerar en tredjedel av de som svarat, vilket var mycket färre än jag trott. Varför? Jo, om vi går efter storlek så betyder nio förlag att man täckt in en rätt rejäl del av den svenska förlagsbranschen, i alla fall om man går efter förlagens omsättning. Men andra ord prickar man in alla de ”stora” utan att kasta nätet för brett. Om du skriver inom en specifik genre så kanske några av de största svenska förlagen till och med försvinner från önskelistan så att du når ännu djupare inom din nisch. Niondehandsvalet blir i teorin ett rätt litet men säkert väldigt bra förlag. Och om man säger ”vadå, vad har storlek med saken att göra” så kan man väl ändå påstå med viss säkerhet att fyra till nio inskick nog täcker in största delen av de flesta aspirerande författares önskelista. Visst låter det smart? Kvalitet och kvantitet möts i en härlig mellanmjölksblandning. På ett bra sätt, alltså.

Den tredje och sista typen är Legoknektarna och skickar till tio eller fler förlag i stöten. I den här gruppen finns också personer som skickar till tjugo eller fler förlag enligt devisen ”ju fler inskick, desto större chans att bli antagen.” Det kostar ju ingenting att skicka in, mer än lite tid, så varför inte försöka med flera förlag? Man kan ju alltid tacka nej i slutänden om ett förlag inte känns bra. Nackdelen är att man kanske skickar till vissa förlag i onödan, förlag som inte ger ut din typ av manus, och spiller sin och mottagarens tid. Man kan också hamna i en slags underbar mardröm där förlag A säger ”ja” när du egentligen hoppas mer på förlag B, som ju såklart inte svarar på ett halvår! Det finns flera exempel på idag utgivna och populära författare som haft is i magen och tackat nej till första budet för att de kände på sig att bättre förslag skulle komma. Tricket för dem som vill använda den här strategin är att jobba med prioritetslistor och dela in de tjugofyra förlagen man valt ut i kvalgruppen. Grupp ett – drömförlagen – får boken först och ett försprång på en månad eller sex veckor innan du skickar till grupp två och så vidare. Ett fint ord för detta är ”publiceringsstrategi”. Ja, det är en grej! Det kan låta självklart, men i början av mitt skrivande skickade jag själv till alla samtidigt. (Förlåt för spammen alla förläggare).

Så grovt räknat är detta alltså de tre uppläggen för hur vi skickar in, med ungefär lika många författare i varje grupp i min mini-undersökning. Själv tillhör jag sista typen. Ju fler desto bättre och så får man lösa lyxproblemet om flera förlag (mot förmodan) säger ja samtidigt. Det förklarar i sin tur hur många refuser man får. Om man skriver tre manus och bara skickar dessa till tre förlag var så kommer man ju aldrig upp i ens tio refuser, men skickar man tre manus till trettio förlag … ja, då blir det rejäla mängder. Jag har ju skrivit om hur otroligt många refuser jag fått tidigare här i bloggen och här har ni en del av förklaringen. Hade jag jobbat som Prickskyttarna hade jag bara kommit upp i en handfull refuser vid det här laget (och kanske inte varit utgiven).

Att var åttonde författare får fler än trettio refuser är plötsligt inte så konstigt om man ponerar att en tredjedel av oss skickar till fler än tio förlag i taget. (Värt att notera är att en del aspirerande författare ingår in sifforna för antalet refuser = de kommer få fler vart det lider. Siffrorna i det andra diagrammet är med andra ord lite för låga.) Så kanske är det dags att vi slutligen lägger undan antalet refuser som en värdemätare och fokuserar på antalet antagningar istället 😉

Vilket typ är du och hur resonerar du när du ska skicka in? Lämna gärna en kommentar och berätta för dina skrivarkompisar ute i landet!

Tre bra trick som jag ofta tar till

Förra veckan bloggade jag ju om tre skräpsaker som liksom slinker in när jag är lat i mitt skrivande. Nu tänkte jag på sant svenskt manér väga upp det med tre bra saker som jag ofta tar till för att skriva lite bättre. Det här är inga revolutionerande knep – du har säkert hört dem förut från andra – men de tål att upprepas för att de är så jäkla bra. Ja, eller den sista är kanske lite ovanlig och låter misstänkt lik en lathet, men jag tycker att den funkar. Bedöm själv. Okej, here we go. Tre bra grejer när man skriver.

In sent, ut tidigt

Det här är ju en käpphäst i deckarvärlden, men jag tror devisen funkar lika bra inom romance, feelgood och fantasy också. Hur många skräpkapitel inleds inte med en halvsida om vilket väder det var just den här dagen då vår berättelse tilldrar sig, följt av detaljer kring hur huvudpersonen tagit en kopp kaffe på väg till skrivbordet? Det blir segt. Jag sitter ibland med starten på ett kapitel och kommer på mig själv med att beskriva just hur solen faller på husfasaderna eller något. Nej, då är det bättre att bara kasta sig in i det som ska hända i kapitlet. Hur får man upp farten bättre än med en dialog mellan två personer där den ena inleder ”Säg det där en gång till om du vågar”? Resultat: inga halvtaffliga miljöbeskrivningar som sänker tempot och inget krimskrams. Bara rätt på. (Och sedan ser du ju till att väva in lite om miljön och känslor i texten efterhand, såklart). Bästa skrivtipset ever, enligt mig, och också rätt bra filosofi när det gäller jobbmöten och fester. Skippa det stela kallpratet och gå rakt på sak så blir mötet hälften så långt. Hoppa över sittningen vid middagsbordet med trista morbror Majken som granne och kom till eftersläppet när folk redan är lite gladfulla. Ni fattar.

En detalj som sticker ut

De flesta rum har fyra väggar. Många har en matta på golvet. En del har taklampor, men rätt få har en gunghäst i hörnet. På tal om just miljöbeskrivningar så är det här mitt bästa knep för att inte alla rum, restauranger och gator ska kännas likadana: hitta en detalj som sticker ut och fokusera på den. Funkar lika bra när det gäller att beskriva karaktärers utseende (jämför med Neils Gaimans ”funny hats”). Ofta är det imperfektion som är det intressanta så lägg ner soluppgångar, fluffiga moln och blanka vattenspeglar. Hej spya på asfalten och kvävande avgasdimmor som hänger kvar över trottoaren i minusgraderna.

Dark horse: Sidokaraktärer i helfabrikat

Vi som skriver har en del egenheter för oss. Till exempel så är det lätt att bli lite besatt av våra egna karaktärer. De blir ju så riktiga på något sätt, och tiden man lägger på att utforska sina huvudpersoner är en väl värd investering. Men det betyder inte att det är vettigt att lägga timmar på utförliga persongallerier för alla tjugo karaktärer som dyker upp i din roman, så här kommer mitt fulknep. Gör dig beredd att rynka på näsan. För de karaktärer som inte har egna perspektiv, som kanske bara är med på några kapitel och säger en del saker, så lånar jag in verkliga personer och sätter dem i boken. Rakt av med hull och hår. Vi snackar inte om inspiration här utan den litterära motsvarigheten till falukorv eller blodpudding. Skiva upp, lägg i pannan, klart! Självklart får de nya namn, men det är min gamla gympalärare som sitter där vid fikabordet och diskuterar polisutredningen. Det är den där kända rapparen som är en av gängmedlemmarna. Varför lägga timtal på att ”hitta på” en sidokaraktär som bara har en liten roll i manuset när jag redan vet precis rätt person för jobbet?

Om man vill vara filosofisk kan man ju säga att det egentligen inte är gympaläraren som är med i manuset, bara min bild av honom. Det är ju en slags tolkning och på ett sätt en abstraktion lika bra som om jag hittade på något nytt från grunden. Visst, så kan vi säga, men faktum kvarstår att det bli så mycket enklare för mig att jobba med en person som jag träffat i verkligheten än en helt fiktiv skrivbordskonstruktion. Jag vet ju redan hur han eller hon skulle reagera i olika situationer och har såklart valt en människa som intresserar mig. Som sticker ut från mängden.

Man kan också använda den här tredje tekniken för att hitta inspiration till nya historier. Vad händer om jag sätter den här personen i ett sammanhang som hen inte är van vid? Det kan bli spännande krockar. Grundtesen i min debutbok är till exempel: vad skulle kunna hända om jag satte mig själv och några av mina vänner mitt i en gängkonflikt? Hur skulle vi vanliga svennar reagera? Kanske finns det något liknande att göra i din värld också. Vad händer om du tar din kufiga kollega och sätter ut honom på Tinder för att leta efter kärleken? Eller om din gamla syslöjdslärare började mörda folk och sydde ihop deras ögon, näsor och andra kroppsöppningar?

Nej, nu håller det på att balla ur så jag slutar skriva nu. Men där har ni i alla fall tre skrivtips från en glad debutant. Testa dem, vettja!

Tre billiga trick som jag försöker undvika

Det finns många saker som blir fel i mina råmanus. Ibland blir jag irriterad på mig själv att jag är så slapp när jag skriver text och låter mig själv komma undan med plattityder och enkla utvägar bara för att jag vill komma vidare. De flesta sakerna rättar jag till i redigeringen, men det finns en del som är halvt rumsrena och som det är frestande att släppa igenom. De funkar på något vis därför att många, även riktigt stora författare, ibland använder dem. Och det är därför de är så farliga. Jag tänkte berätta för dig om tre billiga trick som jag försöker tvinga mig själv att inte använda, trots att de är frestande. Kanske känner du igen något av dem? Alla är lackmuspapper för lathet och dåligt skrivande. I alla fall enligt mig. Okej, here we go.

1. Att en karaktär ”känner på sig” saker
”Så snart hon klivit över tröskeln kände hon på sig att något var fel”. Hur många gånger har man inte velat sätta en stämning på det här latmasksättet? Jag gör det jämt och blir lika besviken på mig själv varje gång. Istället för att göra grovjobbet och få läsaren att själv känna att något är fel så skriver jag hen på näsan och gör det lätt för mig. Eller varför inte ”Han kände på sig att hon hade någon annan”. Eller kanske ”Han kände på sig att det här skulle bli en bra dag.” Visst går det att göra så här i en text, men jag försöker undvika det. Ändå slinker alltid några igenom. Fan, jag måste sluta lata mig.

Älskade, hatade cliffhanger (Bildkälla: empireonline.com)

2. Billiga cliffhangers á la ”hon kunde inte ana”
Eller varför inte ”snart skulle det bli mycket värre”. Jag orkar inte skriva något spännande så jag avslutar kapitlet med ett vagt löfte om att det som kommer härnäst minsann blir bra och läskigt. ”Det här skulle bli den värsta dagen i hennes liv.” Ja, den här fällan är lite svårare att förklara, men man kan väl säga att det handlar om att ta ut saker i förskott. Att skriva på kredit. ”Läs vidare för snart blir det bra”, liksom. Nej, då är det bättre att det faktiskt händer något spännande eller att någon säger något oväntat. Såna cliffhangers är bäst.

3. Kaffekoppar och mobiltelefoner
Sist på listan, och minst fult men mest vanligt förekommande i mina texter, är kaffekoppar och mobiltelefoner. Jag (och säkert du) spenderar en stor del av dagen med dessa vuxenversioner av snuttefilten och nappen i händerna. Det är trevligt, men inte så intressant att läsa om. Ändå lyckas just kaffestunden komma tillbaka gång på gång i mina texter som ett tillfälle när en karaktär slappnar av och/eller tänker efter. Och det blir rätt mycket kaffe efter ett tag. Mobiltelefonen har en annan funktion, ett sätt att koppla ihop två karaktärer som inte är i samma rum men som måste ha en dialog. Till slut kan det bli rätt många telefonsamtal, i alla fall i mina manus, och det blir tradigt. Det är svårare att visa känslor, att få ett djup i scenen. Så jag har lovat mig själv att söka efter ”kaffe” och ”mobil” i mina texter, tillsammans med alla skräpord jag använder, som del i redigeringen. Annars gör mina karaktärer knappt något annat.

Jaha, det var tre saker som jag inte alltid lyckas undvika, men som gör mina manus liiiite sämre. Nu vet du. Hej då.

Research är överskattat, mannen

Okej, jag vet. Jag svär lite i kyrkan här. Och kanske tar jag i lite extra i rubriken, men faktum kvarstår. Jag är inget stort fan av research. Det är tråkigt. Det är begränsande. Men det är nödvändigt. Fast kanske inte så viktigt som man kan tro.

Vi backar bandet lite. Jag är inte bara debuterande författare, jag är doktor i marknadsföring också. Det är sant. Jag lade nio år av mitt liv vid sidan av jobb och familj på att doktorera och lära mig allt om varumärken. Man kan säga att det var mitt förra Everest, innan jag bestämde mig för att börja skriva fiktion. I alla fall … när man forskar så är research allt. ALLT. Din kreativa idé, det du vill beforska (ja, det är ett ord … ett riktigt fult ord) kommer i andra hand. Starten är alltid att läsa allt som skrivits i ditt fält, hundratals böcker och tusentals artiklar författade på krånglig engelska fulla av referenser till andra peer-reviewed artiklar. Det tog lika mycket tid för mig att skriva en artikel på tio sidor (plus lika många sidor med referenser) som det tog att skriva min debutbok. Utan överdrift. Och jag behövde minst fyra sådana artiklar plus en ”kappa” som var lika jobbig för att få ihop min doktorsavhandling. Alltså spenderade jag en stor del av mitt liv med en process som såg ut såhär.

En akademisk så kallad ”rekursiv skrivprocess” med steg tidsestimerade av mig (Bildkälla: radar.brookes.ac.uk)

Skriva fiktion började jag med parallellt redan under de sista åren av mitt forskande. Det var skönt att jobba på ett helt annat sätt och sätta fantasin först på något vis. Det här med research fanns fortfarande som ett inslag, men var ju ingenting jämfört med inom det akademiska. Det kunde räcka med att läsa en artikel på Wikipedia, som är absolut paria i forskarvärlden, för att få ett hum om de praktiska detaljerna jag behövde för att skriva mina kapitel. Plötsligt blev research en slags krydda i mitt skrivande, istället för mjölet som jag sedan förvandlade till en akademisk limpa.

Men research har trots allt en rätt framträdande roll även i det skönlitterära skrivandet. På kurser. I böcker om hur man lär sig hantverket. Du kan ge dig sjutton på att ”Research” får minst en lektion eller ett kapitels utrymme i den där boken. En del författare gör dessutom ett nummer av hur mycket research de gjort inför sina böcker, även om det rör sig om en rent påhittad spänningshistoria. De har pärmar hemma med fakta, säger de. Eller så spenderade de ett år med att läsa in sig på ämnet innan de körde igång. Och visst kan jag förstå dem. Kommer ni ihåg den där boken som anklagades för faktafel när den kom ut? Det händer titt som tätt. Sånt ger bra tryck i media (synlighet), men kanske av fel orsaker.

Så visst kan man förstå att en del lägger sån tyngdpunkt på researchfasen, men jag gillar inte riktigt den där vinkeln. Det roliga för mig i skrivandet av fiktion är att hitta på saker och låta texten gå dit den vill (även om jag planerat upp en hel del innan jag börjar). Självklart ska man ha koll på vilket tjänstevapen polisen använder och hur lång tid det tar att åka bil mellan Norrköping och Nyköping om sånt händer i boken, men research får inte bli en snuttefilt. Eller någon slags falskt självförtroende som hotar att totalt torpedera dig när avslagen kommer. Du KAN ju det här så varför blir man inte antagen?

Kanske löser sig problemet om man döper om det här från research, ett ord som får i alla fall mig att associera till faktasamlande och massa kodad bakgrundsinformation, till inspiration. Ja, det låter bättre! Att läsa om något är ett sätt att inspireras, snarare än att se till att man följer regler. Min debutbok utspelar sig till exempel i Husby, där jag själv bott några år. Man kan säga att jag hade gjort min research rejält redan innan jag kom på tanken med boken, men i slutänden undrar jag om det märks i min text att jag gått på de där gatorna. Att jag handlat i den där affären. Bryr du dig om att det står en läskkyl lite udda placerad intill mjölken längst bak i butiken? Jag skulle ha kunnat skriva samma bok om en förort till London, i alla fall om man ser till den fakta som jag använder i boken. Men inspirationen … det är något annat. Känslan som liksom ligger i luften när du går på gatorna är bra bränsle när jag tänker ut vad som ska hända i min plot.

Det finns områden där research är kung. När man skriver artiklar i tidningen. I en doktorsavhandling. Där bygger trovärdigheten på din research helt och hållet. Fel i referenserna = dålig forskare/journalist. Men det är det som är det fina med fiktion. Här bedöms du efter din historia. Ditt språk. Dina karaktärer.

Min skrivprocess börjar med en solklar inspirationsfas. Den håller jag hårt på. Referenser och fakta kan jag kolla senare och justera.