En gästbok i Tensta

Härom veckan klättrade en före detta elev till mig upp på sin balkongräcke. Han hade tagit studenten i juni, jag hade ätit lunch med honom dagen innan utspring. Han ville tacka för två års undervisning och samtidigt ville han berätta hur mycket jag betytt för hans klass, som hade ett välförtjänt rykte om sig om att vara frånvarande och studieointresserade. Under hösten var han tillbaks i skolan men då var jag på väg till en lektion. Vi hälsade, jag beklagade att jag inte hann prata. Det är okej, sa han. Men jag såg i hans ögon att det inte var det.

Några veckor efteråt klev han upp på balkongräcket, och två kvällar senare träffade jag återigen stora delar av hans avgångsklass. Och den här gången var närvaron hög, mycket högre än den brukade. Fast för en gångs skull var de tysta, det var nästan ingen som pratade, det gick inte, det var bara kramar, bara tårar. Och jag som stod som en stenpelare med händerna nedkörda i jackfickorna och tittade bort mot husen och räknade balkonger, hur högt var den sjunde? Och varför skulle han tvinga ut oss till en gård i Tensta i novemberkylan, kunde inte han ha sagt till? Jag hade gärna kommit hit om han bara bjudit mig på fika.

Vi väntade utanför samlingslokalen, det var elever och studenter, vänner och grannar och bekanta och ett par lärare till. Till slut kom jag in i lokalen, köade fram till ett bord med hans bild, med blommor och gravlyktor och en gästbok.

En gästbok.

Då förstod jag. Han skrev aldrig någon bok, såsom jag hade hoppats, utan nu fick vi hjälpas åt. Och: Här skulle jag tvingas skriva en sista kommentar på hans sista arbete.

En tjej hittade mig på väg mot tunnelbannan. En elev som brukade skolka från mina lektioner, en som jag knappast kände. Hur går det? frågade hon. Hon fick inget svar, men jag fick en arm, en axel, och till slut förstod jag vem jag var och vad som hade hänt och kanske, kanske lite grann varför. Och rulltrappan förde oss ner mot Blå linjen och underjorden och morgondagens skilda liv.

Jag har kvar det sista han skrev för mig, en pjäs som han satte upp med sina klasskamrater. Han ville att jag skulle ha utskriften, fastän jag redan hade satt betyg på föreställningen. Han visste kanske redan då. Det gjorde inte jag.

Jag vill också säga hej då

Igår satt jag och Kevin i soffan sent på kvällen när barnen somnat. Vi pratade om Framtiden, det gör man ju ibland. Om att vi rätt snart behöver köpa en nyare bil, om huruvida huset är stort nog och om vi ska försöka komma iväg till Legoland en gång till innan äldsta killen är för stor för sådant. Om att kanske åka till USA nästa jul, eller Halloween, eller Thanksgiving. Om pengar. ”Jag hoppas ju sälja en bok” säger Kevin. Yeah right, tänker jag, det där har jag ju hört förut. Men vänta, han har ju faktiskt sålt en bok nu, inte för att det blivit några pengar än men ändå, chansen att det händer igen är ju sannolikt mycket större. Kanske inte så att man kan räkna med det, men kanske till och med jag kan hoppas.

Fast man vet ju inte. En genomgång gjord av SvB visar att av de knappt 100 som romandebuterade åren 2002-2005 har bara 54 kommit med en andra bok. Resten har alltså inte gett ut något mer. Hur det blir för Kalle, Kevin och Augustin får tiden utvisa. (Ingen press, inte alls, oh no.)

Ett sådant här år kommer i alla fall aldrig tillbaka, det är säkert, och jag är så glad och tacksam att jag fått uppleva det. Debutantbloggen har gjort det roligare, satt alltihopa i ett sammanhang på något sätt. Min intention var att skriva en gång i månaden, tolv gånger under det här året. Men när jag snabbt skrollar igenom alla gamla inlägg får jag bara ihop nio stycken. Tio med det här då.

Jag lyckades också missa nästan alla Kevins uppläsningar. Seminariet på bokmässan var bara att glömma, mina föräldrar hade rest till Göteborg enkom för att gå på det, och då blev det liksom inte kvar någon som kunde ta hand om barnen (som var med till mässan). Bokmässan i Örebro tänkte jag nästan smita iväg till men de planerna föll om intet när dagis ändrade dag på vernissaget på höstutställningen. För vad är väl ett framträdande i Örebro mot ett vernissage på dagis? Uppträdandet på vårt lokala bibliotek föll fetbort då jag höll i storstädning på skolan samma dag. Det var bara att skura väggarna och se glad ut medan Kevin pratade om sin bok inför den lokala beundrarskaran. Och när Kevin pratade om boken i en förening i närheten hade jag redan bokat in mig på tjejträff hos en gammal klasskompis. Hon hade bakat så många kladdkakor att det inte var läge att utebli. Och i det längsta trodde jag att jag skulle missa Debutbaren också, men med välplanerad logistik och snälla morföräldrar lyckades jag ta mig dit i tid för att höra Kevin. Och det var faktiskt alldeles fantastiskt, den glesa publiken till trots. Att se Kevin på scenen på Kulturhuset och höra honom läsa ur sin egen bok, yes!

Till sist, några råd till alla debutant-respektive inför ert debutantår 2010:

  1. Räkna inte med att något annat blir gjort under det här året. Vill du ha nya lister i köket, fixa det själv. Våga inte ens föreslå omtapetsering av hallen. Riv inget som fungerar. Börja definitivt inte bygga om sovrummet. Det kommer inte att bli klart.
  2. Ladda med tålamod och snälla kommentarer. Du kommer att se din respektive i självömkan och självtvivel som annars är reserverat för tonåringar. Lär in några bra mantran om tryckfel och recensioner. Tro inte att han eller hon kommer ihåg barnens gympapåsar på första recensionsdagen. Eller några månader före eller efter.
  3. Lägg inte pengar eller tid på vad du ska ha på dig på releasefesten. Din respektive kommer inte att titta på dig, faktiskt kommer han/hon antagligen inte att se dig alls. Se däremot till att det finns en stor balja till blommorna. Även om ni aldrig annars får blommor kommer ni att få det då.

Tack för alla uppskattande ord om mina inlägg! Emellanåt bloggar jag på ett annat ställe.

/Fru Frato

Debutantbloggen Revisited

För två år sedan lånade ett par kompisar ut den gamla BBC-serien En förlorad värld (Brideshead Revisited, baserad på Evelyn Waughs bok) till oss. Sedan dess har inte min hustru och jag kollat på några andra filmer; ändå har vi precis kommit halvvägs igenom serien.

Det har hänt en del under tiden: jag skrev färdigt ett manus, skickade ut det i fyra exemplar, blev efter några månader antagen, och satte sedan igång med omskrivningar. Samtidigt drog Augustin, Kalle och jag igång Debutantbloggen. Jag trodde aldrig att jag skulle börja blogga – när min lillebror flyttade till Argentina startade han en blogg för att slippa skriva brev, vilket jag upplevde som lite fräckt. När vi pratades hänvisade han hela tiden till allt vad han skrivit på bloggen. ”Haven’t you read my latest post?” brukade han fråga. Men i början hade jag ingen större lust. Det kändes som att snoka i hans dagbok.

Men Debutantbloggen har varit en introduktionskurs för mig, och den verkar ha hjälpt andra, med. Vart jag än varit i år – Göteborg, Örebro, Lund, Malmö – har folk berättat att de läst bloggen. Och sedan har många av dem som jag träffat dykt upp på bloggen. Samt dussintals andra som jag fortfarande inte träffat. I början frågade jag Augustin, Vem är alla dessa som lämnar kommentarer, känner du dem? Nej, sa han, det är bara folk som har hittat bloggen på något sätt.

I början skrev jag för att förklara min ångest över den kommande debuten. Men allt eftersom fick jag även ångest över bloggen. Den skulle ju skötas. Det har varit ett oerhört nöje men även en del jobb. Tur att så många andra hjälpte till – en särskild tack till ni som vikarierade här under sommaren: Sofie Bager-Charleson, Anette Kindahl, Marika King. Ni tre hade kunnat driva bloggen själva (och Liz Wennberg, jag hoppas att du någon gång blir antagen!). Tack till alla andra som medverkade med inlägg och kommentarer, och till Kalle som vågade – och Augustin som gjorde et hästjobb med att lägga upp och pyssla om sajten.

Men nu är det slut. Eller nästan. Själv kommer jag inte att skriva flera inlägg här, förutom möjligtvis för att introducera 2010-års bloggare: Det är EN vårdebutant som har hört av sig, som vill ta över bloggen. Finns det verkligen ingen annan som vill hjälpa till? Ni kan vara två stycken eller åtta, det behöver inte se ut som 2009. I så fall hör av dig här eller till kfrato@yahoo.com. Annars får det väl bli blogg-eat-blogg, Debutantbloggen får alltså gå en långsam död till mötes.

Men kanske lever den vidare ändå, på annat sätt, på andra håll.

Sofie Bager-Charleson om sin roman Gränslös kärlek

Love it or hate it?
En väninna här i England jämförde just min bok Gränslös Kärek med Marmite, pålägget som ursprungligen kommer från Australien och som åtminstone här i England marknadsförs med ”You either love it or you hate it”.

Genom skrivandet står man plötsligt öga mot öga med sin egen omvärldsuppfattning – den står där, svart på vitt, och glor en stint i ögonen. För mig blir detta nästan alltid en uppmaning att tänka om, revidera förutfattade meningar om verkligheten och att gå vidare med nya perspektiv. Därför fortsätter jag nu att skriva om Paul, som vi följer från födseln till medelåldern i Gränslös Kärlek.

I den tryckta boken faller det relativa bort. Kvar blir den envetna, oresonliga beständigheten. Den liksom plirar provocerande; ”ha! Såhär ser du ut invändigt!”.  Lite som när en rökare ser en röntgenbild på sina lungor. Ibland är det svart och kleggigt.

Explosiva möten
Författare skildrar, likt konstnärer, olika delar av verkligheten. Jag tror att vi plockar upp olika saker med våra respektive radar. Det som alltid fallit under min radar är relationer mellan människor. Möten. Krångliga möten.

Freud brukade säga att möten mellan två människor oftast omfattar sex personer; det är svårt att kasta av sig våra allra tidigaste möten. Detta har funnits med i mitt skrivande. De stora, för bokens handling avgörande mötena, föregås av skildringar av vad nyckelfigurerna upplever och plockar med sig på vägen. Komponenterna, detaljerna … den intrikata uppbyggnaden av dessa olika möten är vad boken egentligen handlar om; den explosiva dynamiken som finns inbyggd i möten som på håll ser så odramatiska ut. En mamma med en barnvagn, ett kyssande par … liksom vilken bomb som helst, består de av miljoner små partiklar.

”Kärlek” har många ansikten. Titeln Gränslös kärlek syftar på   gränsöverskridande närhet mellan generationer, länder och människor. På gott och på ont. ”Boundaries” – gränsdragningar är ju en central term i mitt yrke. Människans identitet och självkänsla berövas när inre gränsdragningar rivits ner, som i huvudperson Pauls fall.

Goda recensioner, men …
Boken fick redan första veckan en bra recension av Karin Lentz i Skånska Dagladet. Lentz är en välkänd profil från den skånska kultureliten. Som jag alltid sett upp till. Lentz är en no-nonsense woman, känd för att inte skräda orden. Jag upplevde det som en ära att hon tog sig tid att läsa min bok. Hon konstaterar att boken handlar om ”gudstro, gudssvek, incest, våld, skam och stor skuld”.  Lentz fortsätter;

”De flesta inblandade bär på tunga upplevelser. Författaren vet att medryckande göra personerna levande. Desto mer lider vi med dem. Men efter en häftig, orolig och oroande resa genom kropp och psyske faller allt på plats på lugna Österlen” (Skånska Dagladet, 28 Nov 2009)

Några läsare har graderat Gränslös kärlek med både fyra och fem stjärnor på Bokias boksajt. Boken har beskrivits som en ”rikigt bladvändare” och Dickens-stämning har nämnts. Någon har associerat till Doris Lessings beskrivningar i Det femte barnet. Skildringen av Pauls alkoholmissbruk har beskrivits som ”den bästa skildringen jag läst av en alkoholist”. En annan läsare har graderat boken med en etta, det lägsta man kan komma! Hon skriver ”från klistrig psykoterapi till skånska slätternas dekadens”. Jag undrar fortfarande vad hon avser med slätternas dekadens. Tog ändå väldigt illa vid mig, kritik biter sig verkligen fast.

Flera vänner har sträckläst boken och fattat tycke för Paul. Andra, vars omdöme jag värderar lika högt, finner boken för mörk. En nära vän blir för upprörd för att läsa vidare, över skildringen av hur barn far illa. Och det kan jag förstå.

Stop it now
Boken rör sig till stor del i huvudet på Paul som fallit offer för sexuella övegrepp som barn och som sedan försöker förstå vilken inverkan händelsen har på honom som vuxen.

Jag har arbetat mycket med organisationen Stop it now http://www.stopitnow.org.uk/home.aspx

Skammen och förvirringen är ju oftast ofantlig hos dem som en gång missbrukats själva. Den här förvirringen har känts naturlig att skriva om, med tanke på att det varit ett område som jag specialiserat mig på yrkesmässigt i flera år. Jag ville urpsrungligen skriva en bok som jag kunde rekommendera till människor som inte läser fackböcker om denna typ av frågor.

Men främst var skrivandet precis som Frank Smith beskriver i sin bok The writer and Writing; ett sätt att sortera bland de kartor man applicerar på sin egen omvärld.

I gott sällskap!
Jag påminner mig ofta om att Håkan Olsson, min förläggare från bokförlaget Mormor trott på boken. Håkans ”stall” rymmer författare som jag genomgående respekterar och beundrar. Eva Sjödin, Agneta Klingspor, Björn Cederberg, Ingrid Sigfridsson –för att inte tala om Debutanbloggens Kalles egen mamma –Märta Dixelius! Jag är enormt stolt över att få vistas i deras sällskap.

Min roman kom förvisso i kläm när bokförlagen drabbades av den ekonomiska krisen förra året. Håkan fick, precis som många andra, dra åt svångremmen och ett tag såg framtiden riktigt mörk ut. När jag återvände förra veckan sjöd förlaget av liv igen. Skratt, lussebullar och framtidsdrömmar.

Precis som det ska va i livet –även om det inte riktigt alltid är så det är …

Gränslös kärlek: en roman som tar itu med det allra svåraste

Det svåra med att läsa debutanter är att vi är så fullständigt obekanta med deras skrivstil. En etablerad författare blir inte ifrågasatt på samma sätt; där ligger våra förväntningarna i linje med det de redan gett ut. Men en debutant är en litterär främling. Det är både läskigt och spännande att stifta bekantskap med ett nytt – och nyligen påbörjat – författarskap.

Sofie Bager-Charleson har fått vänta längre än många andra på att få debutera. Gränslös kärlek skulle kommit till våren, sedan till Bokmässan, men blev försenad flera gånger. I november kom den till slut, och för min del har den varit värd att vänta på: romanen duckar inte för svåra ämnen utan ger oss inblick in i hur familjelivet kan spåra ur och få långtgående konsekvenser för barn och deras barn.

När jag pluggade manusskrivande på universitetet varnade min lärare oss för att skriva om tuffa samhällsproblem, eftersom de lätt kan övermäktiga en berättelse. En bok om pedofili till exempel har svårt att betraktas som enbart en bok, svårt att uppskattas för dess litterära drag utan att samhällsdebatten tar över.  Men det finns böcker som klarar sig: huvudkaraktären i Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez är pedofil, men boken brukar betraktas som en kärlekssaga (den finns inte i tryck på svenska, men på norska kallas den för ”en av de fineste kjærlighetsromaner som er skrevet på spansk”). Sofia Rapp Johansson skriver om pedofili men lyckas även bli beundrad som romanpoet.

Gränslös kärlek handlar delvis om pedofili men är även en roman med andra ambitioner. Dess styrka ligger, tycker jag, i psykologin. Sofie Bager-Charleson visar ömhet mot sina karaktärer, mer än de kanske vill visa mot sig själva. Här kommer vi nära inpå halvtrasiga, ofullständiga människor som själva inte förstår varför de gör som de gör. Det finns hämnd, verklighetsflykt, tvångstänkande, förvirrade känslor. Avsnitten hoppar mellan tid och rum; det kan ta lite tid att vänja sig, men författaren vet vad hon vill.

Snart kommer Sofie Bager-Charleson med ett inlägg där hon förhoppningsvis diskuterar hur hon gick till väga. Varför ser bokens struktur ut som den gör? Hur ska vi förstå oss på titeln? Vad har boken fått för reaktioner?

Debutbaren: det finns så många välskrivna förstaböcker

… och alla som var med igår fick lyssna på utdrag från några av höstens höjdpunkter. Stämningen var mysig. Vi skulle ha stått och läst men Emma Ångström som gick först valde att sitta och läsa; vi andra gjorde likadant. Och jag snubblade över några ord men överaskade mig själv med att – hoppas jag – låta sådär åtminstone halvintelligent.

Nu har jag laddat ner ett freeware skrivprogram som verkar befria mig från åratals frustration över Microsoft Words allt krångligare funktioner. Mer om det går att läsa på http://kevinfrato.wordpress.com/.

På måndag kan ni läsa här på Debutantbloggen om debutanten Sofie Bager-Charlesons bok Granslös kärlek. Strax därefter kommer Sofie att gästa bloggen. Och så har Augustin och Kalle lovat att dyka upp igen innan året – och bloggen – slutar.

Debutbaren: Folk som råkat skriva en bok

På torsdag kl. 19:00 blir det Debutbar på Kulturhuset i Stokholm. Jag trodde aldrig att jag skulle få komma med. Om ni vill smygläsa min göralista inför kvällen kan ni läsa den på kevinfrato.wordpress.com, där jag även i fortsättningen kommer att skriva någon gång ibland.

Medverkande på torsdag, förutom kvällens intervjuare Magnus Utvik, blir: Agnes Hellström (Ränderna går aldrig ur), Carin Hjulström (Finns inte på kartan), Christian Peters (Isleken), Emma Ångström (Och allt är förvridet), Gabriella Ahlström (De oförglömliga), Henrik Bromander (Det händer inte här), Kevin Frato (Numera negerkung), Lina Wolff (Många människor dör som du), Viktoria Myrén (I en familj finns inga fiender). Debutbaren brukar vara en litterär höjdpunkt, en chans att få lyssna på författare som inte alls är så finslipade som författare ibland kan vara: på Debutbaren brukar de framstå mest som vanliga människor som råkat skriva en bok.

Och jag ser fram emot att få lyssna på alla andra!

Finnes: Debutantblogg. Sökes: Debutantbloggare.

Nu när tidningen Svensk Bokhandels katalog Vårens böcker – med extrasnyggt illustrerat omslag – brakar ner i brevlådan inser jag att det kommer nya debutanter med spännande nya böcker. Kalle, Augustin och jag tillhör 2009-års debutanter. Men 2009 är snart slut.

För närmare ett år sedan gav vi oss ut för att tillsammans blogga om vårt debutantår. Det kommer vi att fortsätta göra i några veckor, men sedan hoppas vi lämna bloggen vidare till tre nyvässade pennor.

Pay: None

Hours: Long

Benefits: Many

Om du debuterar år 2010 och skulle vilja medverka, hör av dig här eller skriv till kfrato@yahoo.com.

Blir det någon andra bok?

Jag har en gammal iBook G3, en sådan halvrund som i USA kallas för ”toasitsmodellen” som jag fortfarande använder för att knappa in mina handskrivna manussidor. Tangentbordet är slitet; vill jag ha versal får jag trixa lite innan det registreras. Mellanslagstangenten håller på att lägga av. Ibland får jag koppla in ett externt tangentbord. Men till skillnad från senare modeller är hela datorn avrundad, vilket gör att den känns mer organisk, nästan levande, som med träslöjd; och dessutom är det ganska bökigt att koppla upp den till nätet.

Därför får jag mer gjort på den. Och just nu har jag en hel del att göra.

Jag vet att det låter lite grottbjörnsaktigt att skriva för hand. Vissa anklagar mig för att vara Amish (ni som varit i Ohio eller Pennsylvania och träffat Amish förstår att detta är en enorm överdrift, men okej, det stämmer att jag gillar papper och penna). Klart att det tar längre tid att skriva texter för hand och sedan knappa in dem. Men kanske är det som förlagsfolk i New York brukar fråga när de ska på lunch: hinner vi åka taxi? I Manhattan brukar det gå snabbare att promenera.

När jag har bråttom, vill jag skriva långsamt. Sedan kan jag redigera bort onödiga, tjafsiga, pinsamma delar av berättelsen genom att låta bli att föra in dem. Om jag däremot hade skrivit direkt på datorn, hade jag tvärtom behövt leta upp och ta bort sådant. Klart att det går, men i åratal blev jag stirrig av att försöka redigera på det sättet. Det fungerar för andra, jag vet, men jag tröttnade på det.

Nå, jag har börjat knappa in manussidor igen. Blir det någon andra bok? frågar folk.

En debutants värsta fråga. Eller plåga. Mitt svar?

Jag hoppas att tangentbordet håller ett tag till.

To e-book or not to e?

Nätbokhandeln The Book Depository håller på att skänka bort 11,000 e-böcker. Samtidigt har det varit uppståndelse i den svenska bokvärlden över att ett svenskt storförlag försökt att binda till sig e-rättigheter från sina författare. Ingen vet om e-böcker kommer att löna sig; det gör inte Spotify, som enligt Dagens Industris artikel från oktober 2009 ”Spotify borta om ett år” har fått väldigt få att betala för musiken som de lyssnar på hos sajten.

Mycket av problemet med böcker handlar om logistik: böcker är tunga och måste fraktas hit och dit. De som blir över kan hamna på Ikeas bokhyllor, malas ner eller slumpas bort på stormarknader. Böcker samlar damm och hamnar i banankartonger i vindsförråd och i sommarstugor. Men just därför att de är svårhanterliga är de värda något.

Men jag blir lite misstänksam när The Book Depository ger bort 11,000 e-böcker. Logistiskt sett är det enkelt, men förlorar inte en bok sitt värde när den behandlas som lockvara?

Som debutant är jag glad över att mitt förlag inte haft någon brådska med att satsa på en e-boksutgåva. Men pocket skulle kanske vara trevligt. Där betalar folk fortfarande för en värdslig sak.

Dessutom är pocket lättare att återvinna än datorer och läsplattor. Och kanske inte lika stöldbegärligt heller.

Enskild firma eller ej?

Som fembarnsfar förlorade min pappa sitt jobb. Han startade eget som vatten- och miljöingenjör-konsult – ett modigt beslut som dock påverkade hela familjen. Det blev inte lika många eller långa semesterresor. Bilen behövde repareras men vi hade inte råd och det blev slut på glass efter kvällsmaten.

Det gick inte sådär jättebra för min fars konsultfirma; till slut tvingades han erkänna det. Han tog han ett  jobb som innebar att vi sålde vår bostad och flyttade till en annan stad. Vi barn förlorade våra vänner, våra lärare, våra vardagsrutiner.

Det känns lite tråkigt men jag har aldrig haft någon lust lust att bli företagare. Fast nu sedan jag har debuterat har jag hört att det är kanske precis det jag ska bli: enskild företagare, för att kunna fakturera själv, samt göra avdrag för tågbiljetter, datorer, pennor och dylikt.

Vad tycker alla ni andra? En klok tidsinvestering eller kanske inte värt besväret?

Frequently asked questions

Ibland ställer folk bokfrågor, och gång på gång är det olika varianter på samma teman

1) Huvudkaraktären i boken, är det du?

Nej, jag har aldrig tagit värvning, brukar jag svara.

Fast du flyttade väl till Sverige? Vissa detaljer i boken överensstämmer onekligen med dig?

Jadu, känslomässigt men inte faktamässigt, brukar jag svara.

2) När ska du ge ut bok nummer två?

Om jag bara visste det, är svaret. I helgen åt jag middag med två andra debutanter, varav den ena redan fått sitt andra manus antaget. Vi andra kände oss lite svettiga.

3) Sedan vill folk veta om de ska köpa boken av mig direkt, eller på bokhandeln. Och jag brukar svara att den även går att få tag i på bibblan. En elev sa att hon skulle ha lånat den hos sin filial, men att det redan stod flera i kö. Det kändes som ett högt betyg. Som en bra folklig recension.

Och sen har jag hört att endast om boken lånas ut tvåtusen gånger på ett år så får jag biblioteksersättning.

Bokmässan i Örebro: Riktiga författare …

…dyker upp sådär tjugo minuter innan seminariet börjar

…vet att den där lilla mick-manicken som fästs bakom örat heter ”myggan”, och föredrar den så att de lättare kan hålla i boken med båda händerna när de läser högt

…håller sina åskådare, inklusive andra författare, fängslade

…byter böcker med varandra i fikarummet efter seminarierna

…drar sedan raskt iväg mot stationen för att försöka ta ett tidigare tåg hem

Medan jag är en sådan författare som anlände till Örebro två timmar innan seminariet och stannade kvar två timmar efter mitt sista framträdande; som hade svårt att hålla mikrofonen och samtidigt bläddra, som ibland tappade bort mig, som fick intervjuaren att be mig tala högre och som inte bytte böcker med några andra (kanske för att jag inte tyckte min bok var lika riktig/viktig som deras).

Och jag borde haft lite mer is i magen innan mässan: jag frågade aldrig om det ingick tågbiljetter (jag kunde inte tro att det skulle). Men jag hade fel.

Sömnbrist, förväntningar och författarplikten

När jag var sju bestämde jag mig för att jag en dag skulle skriva böcker för sjuåringar. När jag fyllde åtta ångrade jag mig: det skulle bli böcker för åttaåringar. Nu ligger det en låda med böcker i hallen, och de är inte för åttaåringar. Vad var det som hände?

När jag kommer hem från jobbet rotar treåringen igenom min ryggsäck och frågar, ”Har du skriva mycket på din lista idag?”

Min lista?

Yeah” svarar jag. ”I did some writing today”.

Jag har även en åttaåring, och det har inte blivit några böcker till honom. Jag har missat chansen. Men kanske böcker till honom som tio-elva-åring? Det är nämligen så att det här med att skriva böcker inte är så enkelt som jag trodde. Under närmare ett år efter att jag blivit antagen kände jag mig utbränd, distraherad, ofokuserad. Under skrivandet av min debutbok hade jag gått miste om så mycket sömn som jag aldrig riktigt tagit igen; och nu hade jag svårt att kristallisera mina nya idéer på pappret. Jag hade förväntningar på mig själv, förväntningar som inte var samma sak som berättarlust. Jag skrev och skrev, men det kändes inte som förr. Och det varade i närmare ett år. Så pass lång tid tog det för mig att anpassa min självbild och återhämta mig.

Sedan i somras har det klarnat, jag förstår att jag får kalla mig för the f-word: författare. Många har gillat min bok. Andra inte. Det får vara så. Men jag känner att mitt eget intresse i min debutbok har börjat avta i takt med att nya berättelser tar dess plats. Nu kan jag ibland glömma bort att jag ens skrivit en bok. Får det vara så? Eller ska jag jämt vara beredd att diskutera den med grannar, kolleger, dagisföräldrar – ingår det i författarplikten?

Jag skriver. Jag jobbar. Men lika lite som jag gillar att pliktläsa gillar jag att pliktskriva. Att skriva kräver en hel del jobb, men jag har redan ett jobb. Så här ett par månader efter debuten känns skrivandet återigen som en del av mitt liv. Det är så det ska vara. Och kanske en dag blir det böcker till mina barn.

Du skrivande: munk eller människa?

”If it took him eleven years to write his first novel, what was he doing the whole time?”

Det ville vi alla veta efter att ha lyssnat på författaren Nadeem Aslam på Kulturhuset i Stockholm i onsdags. Den pakistansk-engelske författaren hade under kvällen berättat att debutromanen Maps for Lost Lovers (Kartor för vilsna älskande) hade krävt elva år av hans liv. Dessutom brukade han isolera sig i uppemot ett halvår – utan att prata med en enda människa – under skrivandet av sina romaner. Han börjar skriva vid elva-tiden på kvällen, när alla andra gått och lagt sig, och somnar själv inte förrän två-tre tiden på eftermiddagen. Fast om han någon gång lär sig skriva bättre, om han får bättre självförtroende, då kanske han vågar leva normalt, sa han.

Dåligt självförtroende? Där kände jag igen mig. Fast det tycker jag inte att han ska ha: Nadeem Aslam må skriver på sitt andra språk men prosan är vidunderligt vacker, precis som det ibland kan bli hos folk som tvingas väga vartenda ord med lexikon i ena handen och pennan i andra handen. Han reciterade ett långt stycke från minnet och hans sjungande brytning gjorde berättelsen än mer lyrisk. Kanske tog boken elva år att skriva, om han valt orden så pass noggrant som det verkade.

Nadeem Aslam diskuterade även alla böcker som han kommer att skriva i framtiden, som om de redan fanns med. Som en del av hans författarskap. Som om han redan vet att det blir flera böcker, att han kommer att skriva livet ut. Det kanske är skillnaden mellan England och Sverige, tänkte jag. Att en debut i England ger möjligheten till att skriva ostört vidare, utan att behöva ta pendeln till jobbet varje morgon. Utan att behöva jämnt och ständigt ifrågasätta sitt egenvärde som författare. ”Does Sweden really need another book from me?” kan jag stundvis undra. När upplagorna och – marginalerna – för en svensk debutant är så små, är det inte alltid så lätt att veta.

Samtidigt är jag ändå tacksam över att jag inte har råd att bli skrivarmunk. Vem skulle hämta barnen?

Och inte heller tror jag på det där med att Nadeem Aslam inte pratar med en människa månader i sträck. Vem levererar maten? Vem lagar toan? Men vilken berättelse. Vilken berättare.