Tack för mig

Ett år går fort ändå. Femtiotvå veckor har jag varje måndag skrivit ett inlägg här på bloggen. Svårt ibland, lätt andra gånger. Kvaliteten har väl gått upp och ner – som i allt skrivande – men det har varit väldigt roligt att få vara en del av debutanttraditionen och det här 2020-gänget. Det kommer bli lite konstigt att inte logga in för att plita ner några rader varje vecka. För att inte tala om att komma ihåg att svara på lördagsenkäten… Nu står ett nytt gäng i kulisserna, ivriga på att få ta över. Det känns som om de kommer göra ett fantastiskt jobb under nästa år. Vi presenterar vilka det är på söndag!

Sista inlägget. Jag hade önskat det skulle bli något fantastiskt. Klatschigt och träffsäkert, något avslöjande kanske – men det blir det inte. Istället vill jag passa på att tacka. Tack till gänget som drev bloggen under förra året som lät mig få en plats här. Tack till mina roliga, snälla, duktiga kollegor Sara, Malin, Hanna och Daniel för att jag fått hänga med er här hela året. Jag hoppas verkligen vi får tillfälle att ses i verkliga livet under kommande år och ta igen lite av det vi missade det här året. Det bästa scenariot vore att vi får bukt med coronaviruset och det går att genomföra författarbesök, signeringar och en vanlig, svettig bokmässa i Göteborg. Jag ser fram emot att höra av läsare och prata om mina böcker.

Idag är det dan före dan före dan före dopparedagen. Jag ska vara ledig i nästan två veckor och njuta av tidiga mornar när det bara är jag och hundarna vakna i huset. Det är då det är enklast att smyga åt sig en knäck eller något annat julgodis, göra en stor balja te och krypa upp i soffan. Ofta löser jag några knutar på det manus jag håller på att jobba med för tillfället. Många fina böcker ligger olästa och väntar på att jag ska hinna läsa dem, bland annat Saras julkaramell En oönskad julklapp som jag har sparat särskilt för detta tillfälle.

I fredags kom min andra bok från tryckeriet till förlaget. Den finns alltså! Återstår att se när den kommer till Småland. Jag väntar en jätteladdning böcker som jag ska signera och sedan skicka ut till bokbloggare och andra eftersom jag inte vill/kan åka upp till Stockholm där förlaget ligger i dessa tider. Som jag längtar efter att få hålla i den, klämma, känna och sniffa på den. Klappa mig själv på axeln och säga bra jobbat även om det förutom jag har varit massor med människor inblandade i tillblivelsen. Testläsare, skrivvänner, familjen, förlaget, redaktören, korrekturläsaren, sättaren, grafikern… Den 20 januari är det officiella releasedatumet. Håll utkik på sociala kanaler för mer info om det!

Jag har redan många saker på min att-göra-lista för 2021. Jag hoppas färdigställa min ”triptyk” om andra världskriget, den tredje och avslutande delen jag kallar Svarta vingar. Det är ju faktiskt inte så mycket kvar innan råmanus är klart. Mest att förstärka vissa scener, putsa på röda tråden och sådant. Jag kommer nog inte hålla den deadline jag satte för mig själv till 31 dec, men jag hoppas att den blir klar inte så långt in på det nya året. Har jag riktigt flyt hinner jag även avsluta det fjärde manuset lite senare då det också är ganska långt framskridet. Sedan återstår att se om det är någonting som förlaget vill trycka. Även om jag har positiva indikationer på att de vill läsa när jag är redo att släppa texten finns det inget avtal. En annan grej jag funderar på är om jag ska ansöka om medlemskap i Sveriges Författarförbund nu när jag har två böcker publicerade. Bara för att, liksom. Det vore ju trevligt att få titulera sig författare på ett mer legitimt sätt.

Slutligen vill jag säga tack till er som läser här på Debutantbloggen. Det var inte alls länge sedan jag var en av er och hade som morgonrutin att läsa på bloggen varje dag och drömma om att bli utgiven. Nu räcker det ju inte med att bara drömma och önska, men ni vet vad jag menar. Att det är hårt arbete också har vi skrivit om allihop under året. Så kämpa på, fortsätt skriva, ge aldrig upp!

Jag önskar er alla en god jul och gott nytt år! Vill ni fortsätta följa mig framöver så finns jag här:

Hemsida: kristinfagerskjold.com
Instagram: kristinfagerskjoldforfattare
Mail: kristin.fagerskjold@gmail.com

Så var mitt 2020

När vi om några år kommer att blicka tillbaka på 2020 så kommer vi nog minnas det som året då coronaviruset tog oss alla som gisslan och vi inte längre kunde leva som vanligt. Det är nog inte särskilt många som kommer att tänka att det var året jag och mina bloggkollegor debuterade. Här kommer en snabbrepris på vad som hände mig när det gäller skrivandet och författarskapet – de kommande dagarna får ni nog något liknande från de andra.

I januari kom Klar himmel ut. Redan i mellandagarna släpptes boken i e-format och strax efter nyår gick det att köpa den inbundna versionen i butik. När jag såg min bok för första gången ville jag liksom klappa den och hålla om den som en bebis! Jag hade releasefest, eller två till och med. En på hemmaplan i Nässjö och en på förlaget i Stockholm. Såhär i efterhand är jag glad att jag slog till på två, nu när det inte kommer bli något fysiskt event för nästa bok.

Månaden därpå, februari, bestod av många läsarreaktioner. Det är så spännande när någon bemödar sig om att höra av sig och tala om vad hen tyckte om boken! Jag fick också en idé till ”Roman nr 4” och började skriva på det råmanuset, vilket jag fortsatte med under mars också. Det var lite dubbelt då jag egentligen hade tänkt att jag skulle skriva färdigt på Svarta vingar som jag räknar som ”Roman nr 3”, men jag kunde inte stå emot att fästa den nya idén på papper.

När april kom började jag jobba med redaktör på andra boken Nattens färger. Jag tyckte att jag hade lärt mig så mycket av redigeringen med första boken att det borde gå lättare andra gången, men ack vad jag bedrog mig. Hårt arbete, men det är härligt att se att redaktören trollar fram en bättre text genom att utmana mig att göra jobbet bättre.

Under maj fortsatte redigeringsarbetet med Nattens färger. Klar himmel kom ut som ljudbok inläst av Ellen Jelinek. Det blev så himla bra! Mycket skumt dock att höra sin egen text läsas av någon på det där professionella sättet…

Redaktören fick tillbaka Nattens färger i juni och då tog jag upp skrivandet på ”Roman nr 4” igen. I juli hade jag förvisso semester, men det var även då jag påbörjade redigeringsomgång nummer två. Att sitta inne bakom en datorskärm är ett effektivt sätt att skydda sig mot solen.

Jag brukar älska månaden augusti, och så även detta år. Jag fick se omslaget till Nattens färger och skrev baksidestexten till den ihop med förlagskoordinatorn. När det finns ett omslag till boken blir den mer verklig, tycker jag.

September bjöd på blandade känslor. Bokmässan blev så klart inställd – det visste jag ju sedan tidigare, men det var verkligen trist att inte få vara med där tillsammans med min bok och träffa mina kollegor från bloggen. Desto roligare var att Klar himmel gavs ut som pocket i slutet av månaden. Jag orkade inte fortsätta skriva på ”Roman nr 4” utan bestämde mig för att slutföra Svarta vingar istället.

I oktober spelade topplistor en stor roll i mitt författarskap. Klar himmel låg med på alla möjliga listor, och blev under månaden den tredje mest sålda pocketen i Sverige oavsett försäljningskanal enligt Svenska Förläggareföreningens statistik. Etta låg Jojo Moyes med Bergens stjärnor och tvåa var Peter Nyström/Peter Mohlin med Det sista livet. Längre ner på listan återfinns namnkunniga författare som Caroline Eriksson, Niklas Natt och Dag, Jenny Colgan och Denise Rudberg. Men jag, jag låg trea. Otroligt!

November var månaden jag verkligen tyckte att coronaviruset var begränsande. Det i kombination med mycket att göra på lönejobbet, mörker och gråväder gjorde att jag inte alls blev produktiv utan snarare kände mig deppig och usel. Jag gjorde de sista korrigeringarna på Nattens färger och korrekturet blev klart men skrev inte särskilt mycket alls på Svarta vingar.

Nu är det december och bok nummer två har gått till tryck. Den når bokhandeln runt den 20 januari 2021. Jag har insett att jag inte kommer ha någon fysisk releasefest och funderar lite på hur vi ska göra istället. Tillsammans med mina bloggkollegor har jag utsett nästa års Debutantbloggare. Den karamellen håller vi lite till på innan ni får veta vilka det blir.

Visst har coronaviruset överskuggat nästan allt annat, men jag kommer ändå minnas 2020 som mitt debutantår då jag varje måndag bloggade här. Vilken tur att jag fick vara med på den här härliga resan just det här året! Det känns konstigt att jag nu bara har ett inlägg kvar att skriva innan jag måste säga hejdå till er.

Läskiga läsare

Idag ska jag berätta om läskiga läsare och hur man övervinner sin rädsla för dem. Jag har alltid tyckt att det är lite otäckt att någon ska läsa det jag har skrivit. Det gick an när jag frilansade som inredningsreporter, det kändes inte så läskigt att skriva hemmahosreportage och sväva iväg om köksrenovering eller husets idylliska läge. Men det är mycket värre med skönlitterär text där varje ord är mitt, valt med omsorg, och på något sätt är mer utsatt för tyckande.

I många år skrev jag utan att någon fick läsa. Inte ens någon som skulle vara snäll i sitt omdöme. Det kändes för privat att lämna ut texten, trots att jag inte hade skrivit om mig själv utan någonting påhittat. Samtidigt drömde jag om att bli författare. Det är lite svårt att få ihop de två sakerna, eller hur? Tanken på att skriva under pseudonym föresvävade mig, men det kändes också löjligt. Är det inte bara redan berömda författare som hittar på en pseudonym om de vill prova en ny genre eller helt annan stil än det de tidigare skrivit?

Jag började skriva en roman. Med ett uttalat syfte att försöka få manuset antaget insåg jag att jag var tvungen att ta tjuren vid hornen och närma mig tanken på att någon skulle komma att läsa det. Lustigt nog tänkte jag enbart singularis här; någon. Jag borde ju insett att en hel drös människor skulle behöva läsa manuset innan det blev en färdig bok, men det gjorde jag inte. Om det berodde på bristande insikter i hur förlagsvärlden fungerar eller bara någon sorts tunnelseende vet jag inte. Jakten på denna någon började hur som helst och det blev min lillasyster som fick det otacksamma uppdraget. Usch vad jag våndades innan jag skickade iväg det. Jag minns att jag tillsammans med filen skrev en massa ursäkter i stil med ”Jag vet att det saknas det här… och det här… och att jag inte har fått till den här passagen så bra…”. Svaret kom och min syster, som är mycket snäll och insiktsfull, sågade mig inte längs fotknölarna. Hon hade faktiskt några riktigt positiva saker att säga som jag sög åt mig som en svamp.

Jag överlevde alltså den första läsaren. Något stärkt i självförtroendet skickade jag mer text till henne och lite senare svarade jag i en facebooktråd om att byta texter med en helt okänd person. Någon som liksom jag börjat skriva en bok och behövde någon som kunde ge feedback och komma med glada tillrop. Det blev början på en vänskap som lyfte mitt skrivande enormt. För varje gång jag skickade iväg texten gick det lättare. Det heter att det som inte dödar härdar, och lite så var det för mig. Mitt råd om du känner samma motvilja mot att lämna ut din text är att ändå tvinga dig själv att göra det. Våga ta steget, kliv ur din bekvämlighetszon – du kommer vinna på det i längden!

Min debutroman Klar himmel har vid det här laget sålts i över 20.000 exemplar. Förmodligen är det fler personer än så som tagit del av den då biblioteksböcker lånas ut och ljudböcker streamas. Det är en svindlande summa. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi drömt eller hoppats på att så många skulle läsa min bok! Från att knappt ha vågat låta någon i min närhet läsa så är det 0,2% av Sveriges befolkning som nu läst de ord jag värkt fram. Fortfarande ger det mig fjärilar i magen. Givetvis kan inte alla tycka om min bok, men de fina kommentarer och positiv feedback jag får från många läsare uppväger de negativa. Jag är så tacksam för det, och det ger mig mod att fortsätta skriva och dela med mig av mina texter.

Tänk om jag aldrig hade vågat låta någon läsa…?

Adjö Elsa och Vivianne

Jag har vinkat hejdå till mina karaktärer Elsa och Vivianne i Nattens färger. De har rest iväg till tryckeriet och lämnat mig ensam. Jag är inte bra på att säga adjö. Avsked är hemska. Jag VET att vi bara pratar om två fiktiva karaktärer här, två som jag själv har uppfunnit till på köpet, men det är sorgligt ändå. Jag kommer inte skriva om dem något mer (boken är fristående och jag ser ingen fortsättning på den).

Det tog tid att lära känna dem. De hade det lite tufft att axla den roll som Léonie, Karin och Violet från min debutroman Klar himmel hade haft hos mig. Trion var nämligen ett härligt gäng som jag älskade att hänga med och jag ska inte sticka under stol med att Elsa och Vivianne kändes som ett trist substitut när de hade dragit. Men Elsa och Vivianne växte och nu kan jag stolt säga att jag är lika bra kompis med dem som mina första karaktärer.

I kulisserna väntar Disa och Betsy från Svarta vingar. Jag känner dem ganska bra, men jag måste komma dem ännu närmare. De har inte blivit mina bästisar än, tagit sig in under huden och in i blodet. För att vara någorlunda anständig tänker jag att jag åtminstone måste sörja Elsa och Vivianne i någon vecka eller så innan jag deklarerar att jag har två nya BFF.

Måste man förresten älska sina karaktärer? I våras, när jag påbörjade skrivprojektet som är mitt fjärde – och hittills ej namngivna manus här på bloggen eftersom det är långt ifrån klart – funderade jag väldigt mycket på det (här hittar du ett inlägg jag skrev om det). Anledningen var nämligen att min huvudkaraktär i den texten är betydligt mer komplex än andra personer jag skrivit om. Jag vill att hon ska framstå som en kameleont, att läsaren tidvis uppskattar henne och tidvis ogillar henne starkt. Hon kommer göra saker som får en att häpna – på ett dåligt sätt. Därför är hon svårare för mig att älska utan reservationer, men jag har kommit fram till att jag tycker ganska bra om henne ändå (åtminstone tillräckligt mycket för att försöka skriva en bok där hon är huvudpersonen).

Elsa och Vivianne har alltså packat sina saker och gett sig av. Efter att ha levt med dem först i ett års tid när råmanuset blev till och sedan i lite mer än ett halvår under tiden redigeringen pågick så är det klart att jag saknar dem. Jag har under den här tiden tänkt nästan lika mycket på dem som jag tänker på mina barn. Det låter inte helt friskt när jag skriver det, inser jag, men det är faktiskt så det ligger till. Ens huvudkaraktärer tar mycket tid och kraft. Därför är det kanske inte så konstigt att det känns som ett tomrum när de försvunnit och jag inte längre behöver måna om deras väl och ve.

Känner ni också så? Eller är det bara jag som är knäpp? (Kan åtminstone någon svara ja på den frågan så känner jag mig inte så ensam…)

Tvivel om bra och dåligt, fint och fult

I väntan på att Nattens färger ska komma ut (nu är det mindre än två månader kvar), infaller tvivlet. Det där lilla djuret som bor inom mig och gnager och gnager på självförtroendet är i sitt esse. Jag är glad att boken nu är avslutad för min del, jag kan inte ändra på någonting längre och jag hade inte kunnat/orkat göra det bättre om jag fick försöka igen, nu måste den klara av att stå på egna ben. Det vet jag, men det är inte mindre läskigt för det att invänta hur boken tas emot. Hur kommer den att bedömas – vad ska BTJ skriva? Vad ska läsarna tycka?

Jag tvivlar också på mig själv när jag läser mina otroligt kloka bloggkollegors inlägg. Malins, som handlar om normkritik och att det är viktigt att schablonerna inte får övertaget. (Gulp. Jag har nog väldigt mycket schabloner i mina böcker.) Hannas, om att våga blotta sin egen svaghet och prata om sådant vi inte gör i vanliga fall. (Något sådant tar jag inte heller upp.) Daniels. Han är journalist och skribent på riktigt. Han kan det här med att skriva. (Jag bara låtsas, jag är ju ekonom egentligen och borde kanske hållit mig till siffror…) Och Saras, som på ett pedagogiskt sätt skiljer agnarna från vetet.(Pedagogik har aldrig varit mitt starka ämne.)

Vad har jag skrivit för böcker då? Jag har ingen inbyggd samhällskritik eller dolt budskap. Mina texter är inte några kulturella under och de kommer aldrig skapa någon debatt. Jag har hela tiden tänkt att jag skriver för att underhålla, för ett erbjuda en möjlighet att fly verkligheten en stund. I bästa fall kanske jag kan berätta någonting som läsaren inte redan visste om hur det var på 1940-talet. Men vad är det egentligen värt, det är nog inte så att folk läser min bok för att i första hand få en historielektion.

Ibland får jag lite ångest för att det förhåller sig på det här sättet. Att jag liksom inte är djupare än så. Ni vet, känslan av att ha valt den breda motståndslösa vägen när man borde ha tagit den smala, svåra. Fast jag hade aldrig kunnat skriva på något annat sätt än vad jag gör. Jag hade inte kunnat åstadkomma något av det mina bloggkollegor har gjort.

Den här funderingen tangerar diskussionen om ”fult” och ”fint” inom litteraturen. Är någon genre ”finare” än någon annan? Jag vill inte se det så även om det normalt sett görs en kategorisering (tips, läs gärna det här gamla inlägget om fin- och fullitteratur). ”Dålig” litteratur för mig är sådan som har ett sämre språk (syftningsfel, stavfel – ja, när texten inte är genomarbetat tillräckligt mycket). Den kan finnas inom vilken genre som helst. Därmed inte sagt att jag uppskattar en välskriven bok oavsett genre, för där kommer smaken in och ingen kan väl helt bortse från personliga preferenser? (Läs gärna Saras inlägg om det här med recensioner för att förstå mer.)

Jag ska inte fördjupa mig i det här med fint och fult, bra och dåligt. Istället avslutar jag med att försöka sätta upp en form av checklista för mina böcker:

Gillar du att läsa om svunnen tid?
Tycker du om en blandning av spänning, relationer och romantik?
Önskar du något som innehåller både lycka och sorg?
Fascineras du av kvinnoöden? (Notera här, Malin, att jag inte skrev ”starka kvinnor”!)
Är du trött på corona, politik, klimatpåverkan och bantningstips och vill läsa något som inte innehåller en massa pekpinnar?
Vill du göra en resa i tid och rum?

Tilltalas du av allt (eller åtminstone det mesta av) det här – och dessutom en touch av humor och ironi?

… då tror jag faktiskt att mina böcker kan vara någonting för dig.

Bara rent gnäll

November suger verkligen musten ur mig. Det är mörkt, gråtungt och som grädde på moset har vi en pandemi. Vi sitter alla i den här båten, men idag känner jag för att gnälla så här kommer ett sådant inlägg.

Jag irriterar mig på att ha så mycket att göra på mitt vanliga jobb att min hjärna känns förtvinad när jag har jobbat klart. En förtvinad hjärna, mina vänner, levererar inte de där tio tusen orden som saknas innan jag har ett färdigt råmanus till Svarta vingar. En förtvinad hjärna levererar på sin höjd en inledning till ett kapitel som blir ganska uselt när jag försöker skriva ner det i datorn. Och det blev inte mer än 879 ord. Absolut uselt.

Då försöker jag tänka på att jag åtminstone snart är klar med bok nummer två. Men så minns jag samtalet i fredags från redaktören. ”Jag kommer maila dig en lång lista med saker som korrekturläsaren vill att du går igenom.” Smäll, pang, bom – japp, där åkte jag ner i källaren. Nu är det måndag. Jag väntar oroligt på det där mailet. Hur lång är egentligen en lång lista? Och ”gå igenom” är väl ingen metafor för ”skriv om”, eller har jag missat något?

Den som ändå kunde ta semester! Strunta i lönejobbet. Åka bort. Sova på hotell. Nej, just det. Vi har corona och i min region ska vi helst bara umgås med de vi lever ihop med. Som om instagram med hjälp av någon läskig algoritm känner av det börjar en massa fina bilder från England och Skottland dyka upp i mitt flöde och jag kan inte låta bli att följa några konton, vilket naturligtvis gör att jag nu i var och varannat inlägg ser bilder från platser dit jag skulle vilja åka bums. Normalt sett är jag en riktig huskatt som tycker om att vara hemma, men jag tror det är den här känslan av att vara tvungen att vara hemma som gör att jag helt plötsligt vill åka bort.

Ute regnar det. Sticker inte ut näsan utan att dra en mössa på huvudet, fast egentligen borde jag kanske går barhuvad. Kanske regnvatten kan sippra in i huvudet och blöta upp min förtvinade hjärna? Nej, jag tror att choklad kan göra samma verkan, liksom inifrån.

Kryper upp i soffan. Choklad på bordet, en pocket av min favoritförfattare i handen. En filt över benen och en snarkande hund på golvet intill mig. Läsa brukar alltid få mig på gott humör, men det är som förgjort. Innan jag själv började skriva på allvar kunde jag verkligen njuta av en bok. Låta mig svepas med och bara tänka på historien som berättades. Nu är jag mycket mer textmedveten. Utan att tänka på det kollar jag bokens struktur. Jaså, hen har valt att ha så här långa kapitel? Hur är det med gestaltningen då, något jag kan lära mig av? Nähä. Inte det. Kolla här, det här skulle min redaktör slagit ner på om hon hade sett. Och här hade vi en upprepning, det var inte snyggt?

Nu har jag fått gnälla lite. Det är ju ändå måndag. På många sätt en hopplös dag eftersom det är så många arbetsdagar kvar innan det blir helg igen. Men låt oss avsluta i en lite mer uppiggande ton. Det är måndag. En hel ny vecka ligger framför oss och vem vet vad den kan föra med sig? Nya möjligheter, nya chanser. Korrekturläsarens lista är kanske inte så lång och på jobbet lugnar det kanske ner sig lite så att jag kan få till de där sista kapitlen i mitt tredje manus. Det kanske till och med kommer någon positiv coronarapport, som att smittspridningen minskar eller läkemedelsbolagen har tagit fram ett bra vaccin? Om inte annat är jag säker på att jag kommer att få se många skitsnygga bilder från Skottland på Instagram.

Arkeologi och råmanus

Vad jag borde gjort i helgen: Korrläst manuset till Nattens färger som nu är satt. Orkade inte börja på det, det får bli veckans kvällsjobb istället.

Vad jag faktiskt gjorde i helgen: Fördjupade mina karaktärer i Svarta vingar. Hittade en ny vinkel jag ska implementera och sedan följa upp längre fram. Gav dem lite mer back story, reflektioner över var de befinner sig och sånt, skapade liksom kött på benen.

Kom då att tänka på arkeologi. Hoppet dit är kanske inte så avlägset som det först ter sig. Jag vet inte vad en person som utgår från ett kranium och sedan återskapar hur människan såg ut kallas, men vet ni vad jag menar? Ibland går det sådana program på TV, där någon hittar en gammal skalle och någon annan modellerar fram hur personen kunde ha sett ut. Lite så känner jag mig i det här läget när råmanusskrivandet för mitt tredje manus går in på slutfasen. Det gäller att ge karaktärerna djup, att göra dem mänskliga. Vissa författare har kanske det här redan klart när de börjar skriva en historia, men för mig får jag ihop detaljerna först på slutet. Det är då jag har levt med dem så länge att jag känner dem och vet vad som är ett logiskt respektive ologiskt agerande, hur de reagerar, vad de har för preferenser. Är det någonting jag har svårt för – på tal om lördagens fråga om pet peeves – när jag läser böcker är när en person plötsligt inte beter sig som förväntat, och det inte finns någon förklaring till det, så det försöker jag själv jobba med väldigt mycket. Givetvis kan en karaktär göra något oväntat, men då ska det komma fram en bakomliggande tanke som förklarar agerandet. Tycker jag.

För att få ett klart råmanus behöver jag alltså addera lager på lager på mina karaktärer så att de blir trovärdiga, varma, mänskliga. Något insinueras i början, det måste följas upp senare. Ett sätt att agera förklaras. Därmed blir händelser legitima och historien förs framåt. Det gäller att ”tratta ner” beteendet så att det nästan blir så att personerna inte kunde ha agerat på något annat sätt, givet hur jag har byggt upp dem. Jag måste säga att det här är bland det roligaste momentet. Jag älskar att se hur trassel på berättartråden slätas ut och hur de lösa ändarna knyts ihop. Där är jag inte riktigt än med Svarta vingar, men jag är på god väg. Det var visst ett manus som skulle korrläsas först…

Luften går ur mig och en uppmaning

Med Nattens färger på sättning och inga måsten som tynger axlarna (än så länge, snart blir det ju en sista omgång korrekturläsning och sedan är det kört att ändra texten) har jag ägnat helgen åt att inte skriva någonting. Alls. Inspirationen till att fortsätta med nya texter har inte infunnit sig och jag tänker att jag nog måste vila lite. Allt har snurrat på så himla fort.

Det är snart två år sedan jag skickade in mitt manus Klar himmel och fick ett mail tillbaka på bara ett par veckor om att förlaget var intresserat av att ge ut det. Jag kan inte förstå att det är så länge sedan??? Den gamla klyschan ”jag minns det som igår” är högst applicerbar här. För en gråtråkig novembereftermiddag när jag var med på skypemöte på jobbet och bara lyssnade med ett halvt öra medan jag kollade privata mailen (ja, jag vet, inte bra) låg det där meddelandet från förlaget där och när jag öppnade det kunde jag knappt låta bli att skrika högt. Och för att vara riktigt melodramatisk så har livet aldrig blivit detsamma efter det – i positiv bemärkelse. Sedan dess har jag skrivit konstant på alla möjliga och omöjliga stunder. Om det inte varit redigering så har det varit någon ny text. Det har max gått någon vecka utan att jag har öppnat datorn och pillat med någon av alla textfilerna, och jag tänker att jag behöver de där mikropauserna för att hämta andan emellanåt.

Kanske är du som jag var för två år sedan. Kanske har du just fått ett härligt, positivt besked från ett förlag som vill ge ut din första bok? Eller kommer boken redan ut nu i höst/vinter? Då tycker jag att du ska ta chansen att söka till Debutantbloggen 2021. Du är bara debutant ett år och det är stort och omvälvande på många sätt. Vi hoppas på många ansökningar och att det blir ett bra gäng som tar över stafettpinnen vid nyår!

Konsten att låta något halvdåligt stå kvar

Det är faktiskt en konst att acceptera en halvkass text. Jag menar inte slutet av redigeringen när boken snart ska tryckas och börja säljas (då vill det till att allt är tip-top), nu pratar jag i den nyskrivande fasen innan ens råmanus är klart.

När jag skrev på min första bok gick jag om och om igen igenom de första kapitlen. Vid den tidpunkten läste jag otroligt mycket skrivbloggar (det finns en uppsjö amerikanska) och överallt stod det att man under råmanusbyggande inte behövde bry sig om att redigera. Jag låtsades inte riktigt om att jag såg det där rådet utan skrev ständigt om mina första kapitel. Filade på meningarna ungefär som när man ryktar en häst; tog ett rykttag till och ett till. En häst kan liksom aldrig bli för blank. Alltid var det någonting jag ville ändra på. Tog ett annat verb (jag älskar synonymer.se), strök någonting, la till någonting annat, flyttade punkter och kommatecken. Kom jag vidare i manuset? Nej. Blev texten så bra att jag inte behövde ändra i den senare? Svar nej där med.

Det manuset blev klart till slut, men jag har lärt mig en hel del sedan dess. Bland annat att det kan vara bättre att låta texten vara som den är trots att det inte blir perfekt. Jag ska inte sticka under stol med att jag blir irriterad när jag inte lyckas fånga känslan jag är ute efter, men jag har vid det här laget lärt mig att ibland infinner den sig inte vid första utkastet utan först efter flera omskrivningar. Så jag låter scenerna stå som de är medan jag skriver färdigt råmanuset. Vid senare redigeringar har jag då något att bygga vidare på. Jag brukar anteckna i min One Note-fil för manuset att ”här behövs det mer karaktärsbyggande” eller ”fördjupa tankarna” eller vad det nu är som ska bättras på.

I helgen läste jag om manuset Svarta vingar som jag försöker skriva klart nu, jag kände att jag behövde fräscha upp mitt minne och komma in i ”rätt värld” efter att Nattens färger gått iväg till förlaget för att sättas inför tryck. Visst kliar det i fingrarna när jag kommer till meningar, stycken och ibland hela kapitel där jag ser stora brister, men jag försöker låta bli att gå in och korrigera utan noterar i One Note istället. För ett kontrollfreak som jag är det faktiskt en konst att låta bli.

Jag vet att det inte finns ett sätt att skriva en bok på, och jag tror att vi alla är olika och har olika preferenser för hur vi tycker om att jobba och vad som funkar för oss. Men att låta något jag inte är nöjd med stå kvar istället för att försöka förbättra det på en gång har hjälpt mig att behålla fokus på att komma framåt med manuset. Och är det något vi kan enas om är det väl att vi vill lyckas med våra bokdrömmar, eller hur?

Manusutveckling

Jag har skrivit om det förut, att jag sällan har koll på allt vad som ska hända när jag sätter mig ner och börjar på ett manus. Jag har en grundidé, ofta en känsla av vad jag vill åstadkomma och förmedla, men nästan aldrig klart för mig på detaljnivå hur det kommer att gå till.

Att ta en sådan idé till ett färdigt råmanus är en lång process. Jag tänker dag och natt på handling, karaktärer, twister. Även om jag inte skriver på en vecka så bearbetar hjärnan utvecklingen. Hur vet jag om det håller att bli en bok? Det gör jag inte. Flera idéer har jag fått släppa för att jag helt enkelt inte har kunnat bygga en tillräckligt stor miljö/värld runt omkring dem så att det räcker till någonstans mellan 80-120 tusen ord. En historia som ska bli så lång måste vara mer komplex än att man har en handling. Det ska vävas in flera karaktärer, gärna sub plots också.

För mig är det viktigt att jag lyckas skapa trovärdighet – det har jag också varit inne på tidigare. Trovärdighet för miljöer, tal och tidsanda var det då, men också trovärdighet för hur en karaktär agerar. Det värsta jag vet när jag ser en film eller serie eller läser en bok är när en karaktär plötsligt agerar på ett sätt som jag inte förstår. Att hitta drivkraften, att underbygga en handling och få läsaren att tycka att ”h*n kunde inte gjort på något annat sätt” tycker jag är enormt viktigt. Sådant kommer jag inte på på en gång. Det är ofta något som växer fram och som jag får gå tillbaka till och komplettera med när jag kommer längre i skrivandet än när jag började.

Jag brukar jämföra det med att titta på ett rufft, kantigt stenblock och försöka se den vackra skulptur det kan bli med mycket möda och stort besvär. Någonstans i den där klumpen finns det vackra, det jag vill åt. Det gäller bara att locka fram det, vilket inte alltid är så lätt. Trots att jag har verktygen är det ibland gäckande svårt att få till det jag önskar.

Ett typexempel på det här är mitt manus Svarta vingar, det som ska bli den tredje – och avslutande – boken som utspelar sig på 1940-talet. Jag började skriva på den redan när jag höll på att redigera min debutroman Klar himmel, det vill säga våren och sommaren 2019. Jag hade en ganska stark vision av hur den skulle börja och sluta, men var tom på idéer när det gällde mitten. Vi körde ett av-och-på-förhållande till förra hösten, sedan gav jag upp, irriterad på att inte lyckas mejsla fram berättelsen jag ville få till. Efter boksläppet i januari fick jag plötsligt en ny idé och började skriva på den. Vilken skillnad det var mot att traggla med Svarta vingar! Den berättelsen skrev sig nästan själv emellanåt och jag började allt mer tvivla på om Svarta vingar verkligen var någonting att ha. (Det manuset har dock just nu en paus för att jag ska ta upp det med fräscha ögon lite senare.)

Mellan redigeringsomgångarna för Nattens färger nu under sommaren har jag åter stuckit emellan med Svarta vingar. Lite har det lossnat och jag har lyckats åstadkomma ett mycket bättre utkast än tidigare. Det jag framförallt fortfarande saknade var dock själva mittendelen. Skickade ändå första tredjedelen till min syster som brukar vara den som får läsa ett manus först av alla och var beredd på en rejäl sågning. Till min förvåning hade hon bara positivt att säga om historien men tyckte att jag skulle stryka en person och göra en annan mer tydlig. Ju mer jag funderade på det insåg jag att det nog var rätt väg att gå. Bort med en karaktär som jag tyckte om och stod för mycket gott. In med en annan som inte alls kändes lika balanserad och trevlig. Min hjärna tickade igång på det här och helt plötsligt stod det klart vilket motiv min huvudkaraktär hela tiden hade saknat. Jag kan inte förklara det bättre än att det slog mig som en blixt från klar himmel (och nu menar jag inte att vara rolig och syfta på titeln på min debutroman).

Naturligtvis. Så ska det vara.

Allt la sig tillrätta. Jag skrev som en galning för en helg sedan och känner att jag har betydligt högre förhoppningar om att få till ett färdigt råmanus på Svarta vingar nu än tidigare. Den där gråstenen ska bli något fint. Tid, nya ögon, att våga stryka och skala bort, att lyckas tänka om och byta spår var tydligen melodin för att kunna ta det här manuset vidare.

I redigeringens slutfas är alla katter grå

I redigeringens slutfas uppenbarar sig de mest pinsamma fadäser. Min redaktör har läst manuset med hökögon och här är några axplock av vad hon hittade:

Den gamla katten var först gråstrimmig, sedan brunstrimmig. Den fick bli grå.

En person steg upp ur en säng och svepte om sig en morgonrock. Sedan svepte hon om sig en jacka. Nej, det fick räcka med morgonrocken.

Det var en gång en bonde som hade kor och höns. Några sidor senare fanns det visst en flock får. De skulle varit med från början.

Ögonfärg kan skifta. Eller så håller man sig till den ursprungliga tanken att ögonen var gröna.

Egentligen är det märkligt hur sådana här dumma felaktigheter kan smyga sig in i ett manus. Hur många gånger har jag läst det nu? Jag vet inte. Manuset i sin helhet har jag kanske läst 30-40 gånger, men sedan tillkommer alla gånger jag suttit med ett visst kapitel eller stycke och jobbat med dem. Och ÄNDÅ finns det kvar sånt här. Visst kan man bli galen?

Nu hoppas jag att tokigheterna är borttagna eftersom Nattens färger snart ska gå iväg till sättning. Jag har en chans till att läsa korrekturet sedan.

Jag ljuger så bra eller sanningen om varför jag skriver

Det slog mig i helgen att jag nog har ljugit lite för er på sistone. Härom veckan var lördagsfrågan om jag hellre skulle ha framgång hos den breda massan medan jag levde eller bli hyllad långt efter min död. Jag valde den kommersiella vägen; klart jag hellre vill bli läst och uppskattad av en bred publik medan jag lever (villkoret innehöll också delen om att bli ratad av förståsigpåare, jag får köpa det med). Började tänka lite mer på det där, särskilt efter Ifiyenias gästinlägg igår, och trots att jag svarade att jag skriver för läsarna, så inser jag nu att det är lite att ljuga.

Jag skriver nästan mest för mig själv, för min egen skull. På mitt eget sätt, även om det naturligtvis tar intryck från andra författare och jag utvecklas hela tiden. Jag skriver de böcker jag själv skulle grabba tag i för att omslaget lockar och som skulle få mitt hjärta att göra dubbelslag när jag läste baksidan och känna Åh, precis vad jag skulle vilja läsa! (Jag förstår att alla naturligtvis inte känner så för mina böcker. Smaken är som baken, och vilken tur, för annars skulle vi ju alla satsa på att skriva kopior av varandras böcker.)

Jag kan inte skriva på något annat sätt. Jag vill det inte heller. Att knappa på tangenterna är för mig ett sätt att få egentid. Det är avkoppling från verkligheten, att slippa vardagsbekymmer och ge utlopp för kreativiteten som bor inom mig. Det är motvikt till mitt stundtals mycket stressiga brödjobb med rapporter, siffror, utredningar och deadlines. Jag behöver skriva, har jag märkt, och jag mår bra av att göra det. Hrm, när jag läser igenom det här stycket inser jag nästan att jag skulle kunna säga att jag är beroende av skriva, för så känns det. Det har blivit ett nästan dagligt inslag, en rutin som sitter, en (o)vana.

När jag tog upp mitt skrivande igen för sådär fyra år sedan gjorde jag det för att se om jag fortfarande kunde uttrycka mig. Jag var sugen på att skriva en bok, en lång historia. Inte bara noveller, som jag hade skrivit tidigare. Kunde jag det? Det var min utmaning. Jag tänkte inte så långt som att den skulle bli publicerad, knäckfrågan var om jag kunde åstadkomma ett manus av romanlängd. Och det kunde jag! Det blev inte bra, det är förpassat till en mapp på datorn och förmodligen kommer den inte gå att arbeta om så att den håller måttet till att skicka in till något förlag (jag har gjort några halvhjärtade försök till det under åren, men det slutar varje gång med att jag ger upp), men då var jag oerhört stolt över den. Jag hade bevisat för mig själv att jag kunde hitta på en historia som höll ihop i ungefär hundra tusen ord.

Jag, jag, jag. Det är i grund och botten det mitt skrivande handlar om. Varför jag skriver, vad jag skriver. Nerkokat till det inser jag att det låter egocentrerat, men det ger mig glädje, tillfredsställelse och avkoppling. Och det kan väl aldrig vara fel?

Jag hoppas få behålla den här känslan för skrivandet så länge jag lever och jag hoppas att ni också skriver för att ni mår bra av det, oavsett vad ni skriver eller vilka syften ni har med era texter.

Rätta tidsandan

Igår skrev Anna Agrell på Debutantbloggen och passade en fråga vidare till mig, som skriver inom samma genre (till och med samma årtionde) som hon hur jag ställde mig till att skriva historiskt – är känslan eller trovärdigheten viktigast? En jätteviktig fråga, tycker jag, för att skriva om en tid som passerat är att behöva ta ställning till ytterligare en parameter när du skapar din berättelse.

Jag har skrivit om research tidigare och där slog jag fast att det svåra med att skriva historiskt är inte att kontrollera fakta. Vi har alla tillgång till Google idag och det mesta går att hitta svar på. Att checka av korrekta historiska förlopp och autentiska miljöer är alltså förhållandevis lätt. Det är svårare att fånga själva tidsandan. Vad tänkte människorna? Vilka känslor hade de? Hur pratade de? Språket utvecklas hela tiden, vilket vår eminenta Hanna Nordlander var inne på i ett inlägg för några veckor sedan, både det talade och det skrivna. Och vi kan slå fast en sak: det har hänt mycket sedan 1940-talet.

Redan när jag skrev Klar himmel funderade jag på det här med hur folk skulle prata i den. Boken utspelar sig delvis i England och delvis i Sverige, men den engelska delen hade jag inte lika svårt för. Där hänger fortfarande mycket titlar och högtravande tilltal kvar. I Sverige har vi slutat med det för länge sedan, vilket gjorde det svårare för mig att veta hur man pratade med varandra. Idag säger vi kanske ”ni” till någon om vi vill vara väldigt artiga, men på 1940-talet var ett ”niande” inte alls accepterat, det sågs snarare som ett tecken på att någon inte var hövlig nog – det vill säga precis det omvända mot vad jag ville uppnå. Istället användes titlar, precis som Anna var inne på i sitt inlägg, och omnämnande i tredje person, t ex: Fru Fägerskjöld borde prova det nya receptet på strömmingslåda, det skulle hon tycka om!”

Efter att ha lyssnat på gamla radioprogram och tittat på pilsnerfilmer för att försöka fånga pratet, var det en sak som slog mig. Folk var mästare på att säga en sak utan att blanda in vare sig titel eller genus, förmodligen för att de redan då tyckte att det kunde bli lite väl omständigt. Istället för ”Tycker fru Fägerskjöld verkligen att det är nödvändigt? Frun borde verkligen tänka om” skulle de kunna säga ”Är det verkligen nödvändigt? Vore det inte på sin plats att tänka om?”. Det omskrivningstricket har jag använt ett flertal gånger för att undgå tilltalsfällan.

Men att skriva så rakt igenom hela boken… Nej.

Jag kom till samma svar som Anna. Ibland måste formen ge vika för känslan. Jag och min redaktör diskuterade det väldigt mycket. Lösningen för min bok – jag säger inte att den är bäst för alla – var att koncentrera de högtravande, titelfixerade replikerna till några få personer. Mellan den unga Karin och hennes arbetsgivare, advokaten Leander, där det är uppenbart att de skiljer sig kraftigt åt i ålder, samhällsposition och klassbakgrund, lät jag detta tilltalssätt blomma ut. För den stora massan av repliker valde jag att ha med det här sättet att prata någon gång ibland men långt ifrån alltid.

Nu skriver både Anna och jag om tid som ligger ungefär 80 år tillbaka i tiden. Trots att språket inte är detsamma nu som då, är skillnaden ändå mindre än hur det var på t ex 1700-talet. Jag tänker på Niklas Natt och Dag (som skrivit böckerna 1793 och 1794), inte skriver han replikerna som de verkligen pratade då. Och kan vi ens slå fast hur någon pratade under järnåldern/vikingatiden, perioden Johanne Hildebrandt skriver om i sina böcker i serien Sagan om Valhalla? Knappast.

Så mitt svar på Annas fråga är: Jag tror känslan är viktigast när du skriver historiskt. Om du har gjort läxan med att kontrollera fakta, tecknat miljön så att läsaren lever sig in och har andra tidstypiska detaljer med i berättelsen, så tror jag inte någon skulle hänga dig för att du inte 100% använder dig av korrekta replikskiften. Tidsandan sitter i mer än bara tilltal.

Omslaget till Nattens färger

Äntligen, äntligen, äntligen kan jag visa er omslaget till min andra bok, Nattens färger! Vad tycker ni? Är det inte fint?

Om möjligt var jag ännu mer nyfiken (och otålig) på hur det skulle se ut med den här boken än när jag väntade på omslaget till Klar himmel. Jag funderade på om det skulle påminna om det första men kunde inte föreställa mig hur det skulle bli. Med Klar himmel önskade jag en kvinna med cykel och flygplan på himlen, jag hade inga lika starka idéer till det här även om jag hade lämnat några bilder på andra omslag som inspiration till designern. Sedan kom det här förslaget, och jag kände på en gång att det var rätt. Det är samma typsnitt, samma färgskala och samma (eller åtminstone liknande) himmel som på den första boken. Jag gillade det som sagt på en gång, men var lite orolig för att det skulle uppfattas som att Nattens färger som en fortsättning på Klar himmel eftersom omslagen påminner om varandra. Böckerna är dock helt fristående, det enda de har gemensamt är att de utspelar sig under 1940-talet.

Efter att ha ventilerat min oro med min förläggare så lugnade hon mig genom att säga att folk/läsare i allmänhet inte tänker så mycket på omslag att de skulle tro att de tillhörde en och samma serie, det är mest författaren själv och kanske förlaget som är så pass ”insatta”. Däremot tror hon att de som läst och uppskattat Klar himmel kanske kommer att känna igen sig och bli sugna på att läsa även Nattens färger när de ser det här. Och om någon har kommit så långt, greppar boken och vänder på den, kommer baksidestexten att avslöja direkt att det är en fristående bok.

Tanken är att det manus jag kallar Svarta vingar ska bli en tredje bok om andra världskriget, och den kommer faktiskt att knyta ihop de båda första böckerna genom att en karaktär från respektive bok möts i den tredje. På så sätt kommer böckerna att hänga ihop, om än löst. Det går inte kalla det för en serie eller trilogi, men jag har använt mig av ordet triptyk för att ändå markera att det finns ett samband mellan dem. Dock har jag lagt detta manus lite på is och ägnat mig åt ett helt annat vid sidan av redigeringen av Nattens färger den här våren och sommaren. Det var inte planerat så, men ibland är det inte helt lätt att styra kreativiteten… Men om/när Svarta vingar blir klar så känns det numera självklart att det också ska få ett omslag som går i samma stil som de två första. Om kvinnan får en gul klänning kan jag kalla böckerna för ”Stoppljustriptyken”. Ett namn som garanterat ingen annan redan använt. Minns var ni läste det först.

Jag vs August

En vanlig fråga jag får när jag berättar att jag har skrivit en roman och som bäst håller på att redigera färdigt nummer två, är om jag har slutat jobba och livnär mig på författarskapet. Som Sara skrev förra veckan är det något av en utopi för många. Jag är däremot glad över att jag inte behöver försörja min familj på mitt skrivande. Inte mycket pengar skulle trilla in därifrån, om jag säger så. (Än, tillägger optimisten i mig.)

”Var vänlig skicka mer förskott på boken”, eller något liknande tror jag August Strindberg krävde för att försörja sig och familjen när han levde i Frankrike eller något annat hörn av Europa och hade det lite knapert.

August Strindberg. Beundrar verkligen hur håret kan ha en sådan volym på varje foto. Volymen på mitt författarfoto fick jobbas fram hårt, ska jag erkänna.

Det är minst sagt lite skillnad på mig och August. Inte minst kön, kvinnosyn, volym i håret, antal äktenskap och grad av kändisskap. Faktum är att jag är ganska glad över att jag inte är August utan bara jag, men just den där lättvindiga inställningen till förskott är jag lite avundsjuk på.

Om du blir antagen på ett (traditionellt) bokförlag får du ett förskott på din bok när ditt manus godkänns. Jättekul! Tack! Det kändes verkligen häftigt. Det rör sig dock inte om några astronomiska summor och sedan dröjer det innan det trillar in något mer. Jag vet inte om det gäller alla förlag, men på mitt avräknas författarna året efter ett försäljningsår så jag har alltså inte ännu fått någon första utbetalning av royalty. Det kommer först under våren 2021. Biblioteksersättningen på 1,01 kr/lånetillfälle fungerar likadant, och där är det dessutom så att du måste komma upp i >2000 lån för att få minimiersättningen. Statistik för 2018 visar att det var 4300 författare totalt som fick någon utbetalning. En bra grej är dock att det inte räknas per bok utan per författare… så det borde rimligtvis bli större chans att få någon ersättning ju fler titlar du ger ut?

Det krävs ingen större matematikförmåga för att förstå att det skulle bli väldigt skralt på bankkontot om det inte fylldes på av någonting annat. När jag får frågan om jag lever på mitt skrivande brukar jag därför svara: ”Nej, det gör jag inte, för jag vill fortfarande äta varje dag.” Nästa år blir det däremot spännande att se vad royaltyn blir och hur många gånger min debutbok Klar himmel lånades ut (jag tror man får en redovisning även om man inte kommer upp till miniminivån? Rätta mig någon om jag har fel!). Till dess kämpar jag på med mina skrivprojekt och är rätt glad att jag har ett vanligt åtta-till-fem-jobb att luta mig emot när det gäller att förse mig med en lön varje månad.