Råmanus

Råmanus. Jag hade ingen aning om vad det betydde för sådär två och ett halvt år sedan. Sedan fick jag lära mig att det är det första fullständiga utkastet av en berättelse. Innan dess hade jag sett det som att jag producerade en mängd utkast och en vacker dag skulle jag skicka in ett av dem till ett förlag. Nu fick jag veta att när jag hade ett råmanus var det som den verkliga redigeringen började (i det läget undrade jag vad jag hade sysslat med innan när jag ändrat och ändrat och lagt till och strukit men det var alltså inte redigering. Det var pre-råmanusarbete).

Någonstans läste jag också då att det tar lika lång tid att redigera råmanuset till en tillräckligt bra version som är värd att skicka till ett förlag som att skriva det. Jag räknade efter: sex månader. Herregud, tänkte jag, vad ska jag göra i sex månader med mitt manus??? Det kan omöjligen ta mer än halva tiden att fixa till det så att det duger (jag har en viss förmåga att tro att jag ibland är bättre än de flesta på att vara effektiv, ni vet ju att jag har raljerat över mina civilekonom-skills tidigare). Max tre månader ville jag ge det, och då tyckte jag att jag tagit i väldigt generöst med tid. Förmodligen skulle jag hinna det snabbare, det var jag övertygad om.

Det var ungefär i den vevan som jag kom i kontakt med min skrivkompis Ifiyenia. Hon fick läsa mitt och jag fick läsa hennes manus. Jag fick skriva om mycket efter det, kan jag säga. Hon tänkte ju nämligen inte som jag, att allt var lysande och i princip oklanderligt (hon är en mycket snäll människa så hon sa många fantastiska saker också, och det som var fel framförde hon på allra bästa sätt!).

Kanske skulle jag satsa på lektör också? Det gjorde jag, och bokade en tid med personen jag valde ut. Tänkte att sedan är det ju klart. Skicka in till ett förlag borde jag kunna göra några veckor efter det – jag låg fortfarande inom min tremånadersram då.

Det är nu ni ska börja höra en siren i bakgrunden och en röd lampa som blinkar med ilsket ljus. Fel, fel, fel. Jag måste säga att min optimistiska tidsplan inte berodde på att jag trodde att jag var världens mest lysande författare, nej, jag tvivlar ständigt på vad jag skriver och om någon tycker det är bra. Jag var bara så himla naiv och ”grön”. Jag hade noll koll helt enkelt.

Även om lektören var positiv till manuset på många sätt så fanns det många saker hon tyckte att jag skulle åtgärda. Väldigt många faktiskt. Så jag satte mig och skrev om igen – ganska grundligt.

Men i början av november 2018 skickade jag in mitt manus till fyra förlag. Då hade jag en månad tillgodo på årsgränsen, så det där jag hade läst om att det tog lika lång tid att redigera som att skriva råmanuset stämde ganska väl. Av de fyra förlagen svarade ett väldigt snabbt, och det är på det manuset jag nu är utgiven. (Här gjorde jag en förenkling av tidsförloppet, för under tiden mellan jag skrev avtal och boken kom ut i januari 2020 så fick jag order om att skriva om boken igen på ett antal punkter som inte var smådetaljer. Det tog mig ungefär fyra månader och sedan följde ca tre månaders arbete med redaktör efter det. Totalt sett tog det alltså två år innan boken kom ut från det att jag började skriva på den.)

Varför pratar jag så mycket om råmanus? Jo, för det är så lätt att tro att det är slutprodukten när det bara i själva verket är prototypen. Som ni alla vet är det sällan en prototyp som når marknaden oavsett om det gäller en bil, ett klädesplagg, en låt eller en bok. Jag trodde jag var i mål när jag hade skrivit klart min berättelse men i själva verket – såhär i efterhand – kan jag konstatera att jag hade mer än ca 75% av arbetet kvar då. Jag skriver inte det här för att trycka ner eller hämma dig. Jag skriver det här för att du ska fatta det lite snabbare än vad jag gjorde.

Varför ens bry sig om att prata om ett råmanus då, om det är så mycket arbete kvar innan det är färdigt, kan man ju undra. Därför att ha skrivit färdigt råmanuset är en stor grej! Du har tänkt ut en historia från a till ö (eller någon annan väg däremellan, jag är faktiskt mer imponerad av sådana är en rätlinjig variant), du har ett persongalleri, du har en poäng, du har rott i land ett jätteprojekt. Fira! Stanna upp och ge dig en klapp på axeln, tyck att du är helt jävla otrolig – för det är du! Det är inte varje dag man blir klar med ett råmanus och långt ifrån alla som sätter igång och skriva en bok kommer så långt som till råmanus. Du har alltså redan kommit mycket längre än de flesta, grattis!

Sedan ska du pausa. Låt manuset vila innan du ger dig på det igen. Om du ”glömmer bort” ditt råmanus lite så ser du det med nya ögon senare och kan slipa på detaljer, twists och andra saker som får det att lyfta. Du kanske också ska skicka det till olika testläsare eller varför inte byta manus med någon annan som skriver. Det är nu du befinner dig i redigeringsfasen, och den kan jag inte göra rättvisa i ett enda litet stycke i ett inlägg som inte borde bli längre. Det får du läsa mer om på bloggen (kolla inläggen med taggen ”redigering”).

Plötsligt händer det

Idag är det årets sista sommardag, åtminstone enligt kalendern, men jag ser fram emot hösten. Ännu roligare hade den varit om jag hade fått vara med på Bokmässan som jag planerade i början av året. Nu får jag nöja mig med att Askungenaktigt sucka ”Vad är väl en mässa i Götet” och försöka att inte hänga läpp.

Jag är en sådan som faktiskt kan tycka det är skönt att komma tillbaka i rutiner efter en skön sommar. Jag gillar att det blir mörkare kvällar och ruggigare väder. Äntligen är det legitimt att borra ner sig i soffan med en varm pläd och en kopp te, göra äppelpaj och sitta inne medan regnet slår mot fönsterrutorna (det håller i sig ungefär till november, då har jag helt tappat tålamodet med hösten och önskar mig vår igen. Vintern brukar jag alltid helst vilja snabbspola förbi).

De senaste veckorna har jag filat på mina två manus, redigerat lite smått men mest försökt skriva nytt. I helgen fick jag återkoppling från en författarkollega till mig på det ena. Det var första gången någon annan än jag läste det över huvud taget och jag är glad att hen tyckte att det fanns någonting i det. Som alltid efter feedback från en testläsare får jag både nya idéer och energi att ta tag i texten. Det är verkligen guld värt att få några andra ögon på orden än sina egna. ”Ja just det, så kanske jag kan göra. Och då kan det bli såhär här… och såhär på det här stället…” Känner ni igen det? Och givetvis hittade den här testläsaren de där passagerna som jag hittills hastat över och tänkt att de löser sig (jag vet dock inte hur?), avsnitten som känns lite tunna och ofärdiga där historien behöver broderas ut mer. Hen bekräftade bara mina misstankar, de kräver helt klart mer jobb.

Jag fick en sådan inspiration av det här att jag skrev ett par tusen ord igår och känner verkligen att manuset går i rätt riktning. Och det bästa av allt, vet ni vad det är? Det är att jag nu bara har ca 10 000 ord kvar innan jag har uppnått den önskade längden på råmanuset. Jag säger inte att jag är på upploppet än, men jag kan ana att det börjar någonstans framför mig och jag är så nöjd.

Idén till den här romanen fick jag i bilen på väg hem från Stockholm när jag hade haft releasefest för min bok i slutet av januari. Det känns hur häftigt som helst att nu känna att det är rimligt att kunna avsluta manuset under hösten. Som ni säkert vet vid det här laget kommer det ändå vara oräkneliga redigeringsomgångar innan det blir helt färdigt, men det är ändå något visst att kunna säga att råmanuset är klart.

Åtta lärdomar på en måndag

Idag tänkte jag dela med mig av några tips som jag använder mig av när det gäller att skriva och redigera romanmanus. Alla åtta lärdomarna är empiriskt testade av mig. Många har i flera fall tagit lång tid för mig att åtgärda i en text. Nu tillhör de min standardchecklista.

Om du inte anstränger dig blir det aldrig färdigt. Okej, målet är kanske inte att du ska bli färdig. Du kanske bara skriver för att ha någonting att göra, som terapi, och då gäller inte den här punkten dig. De flesta av oss önskar dock att kunna deklamera nu äntligen är råmanuset klart. Det blir aldrig klart om du inte har disciplin och lägger manken till. Så enkelt är det. Åttiotusen ord eller däromkring, vilket är någon slags riktlinje för vad en roman bör vara i längd, hittar inte till ditt dokument av sig själva. Det är du som måste se till att de hamnar där.

Om du inte har en plan, blir din struktur sämre. Försök jobba med någon form av synopsis. Oavsett om du väljer att använda dig av notislappar på en anslagstavla, ett exceldokument eller skriver för hand i ett anteckningsblock kommer du att få en bättre överblick av din text. I början hjälper det dig att planera historien, i mitten att hålla farten och historien igång och i slutet av processen att identifiera luckor, felaktiga tidsintervaller och liknande. Bara för att du har gjort ett synopsis en gång betyder det inte att det inte kan ändras. Mina ändras ständigt efter att nya idéer poppar upp.

Om du känner att du har fel tempus eller kanske fel perspektiv på berättarrösten – ändra på en gång. Fortsätt inte att skriv utan gå tillbaka och ändra, t ex från preterium till presens eller från jagform till tredjeperson. Det blir bara jobbigare ju längre du väntar med att byta (glöm inte spara en kopia innan du börjar arbetet så du kan gå tillbaka till det gamla om det mot förmodan ändå skulle kännas bäst när du har testat det andra).

Om du undrar om du har för många huvudpersoner så har du förmodligen det. Jag fick höra av mitt förlag att fyra är vad som max rekommenderas. Nu vet jag inte om det gäller bara för min genre eller alla. Fundera på hur du förändra din historia genom att stryka någon av dem.

Om du har flera huvudpersoner, låt läsaren lära känna dem lika mycket i början, dvs ge dem lika mycket utrymme. Det blir snett om den ena av två huvudpersonerna får 3000 ord i sitt första kapitel medan den andra bara 500. Försök istället fördela så att kapitlen blir ungefär lika långa och du berättar lika ”djupt” om båda.

Om du funderar på om någonting verkligen är värt att ha med så är det inte det. Stryk. Allt du skriver måste föra historien framåt och leda någonstans. En rolig anekdot som inte har någon bäring för historien som helhet är helt enkelt inte rolig.

Om du inte är nöjd, flytta runt. Gör det även om du är nöjd. Det är lite som att möblera om i ett rum och komma på att wow, soffan passade riktigt bra framför fönstret istället för i hörnet. Första kapitlet kanske inte alls ska vara första kapitlet. Ett möte kanske inte ska äga rum förrän senare. Du kanske inte alls ska ha en prolog. Var öppen för att testa nya saker i ditt manus.

Om du inte hittar de perfekta formuleringarna, skit i språket. I alla fall när du försöker få ner någonting på pränt för första gången. Jag har en tendens att börja många meningar med jag, han/hon, det och att skriva två meningar när jag egentligen skulle klara mig med en. Ibland använder jag samma ord tätt intill varandra. Det är verkligen inte bra, men vet du vad? Lägg inte tid på att ändra det nu. Det är bättre med 1000 skrivna ord av sämre kvalitet än 50 perfekta, åtminstone tycker jag det. Du kommer att redigera, ändra och peta i ditt manus nittioelvatusen gånger till så du hinner fila på språket tids nog.

Att styra eller bli styrd

Sen kväll, sitter och skickar meddelande till en vän på telefonen. Hajar till över hur jag uttryckt mig:

”Manuset vill inte bli klart.”

Det låter som om det är en levande, tänkande varelse som kan bestämma själv. Som om det har en egen vilja. Ovanstående uttryck om att det inte vill bli klart kan vara en omskrivning för ”Jag är lat och har inte lust att sätta mig ner och skriva färdigt det.” (Men då erkänner jag ju i så fall hur odisciplinerad jag är.)

Till mitt försvar får jag säga att det tidvis är även åt andra hållet, det vill säga jag blir överraskad över hur lätt det går att skriva. Och då undrar jag om manuset verkligen inte har ett eget liv ändå, eller är det bara jag som får känslan av att mina huvudpersoner tar över? Ibland rusar fingrarna iväg över tangentbordet och jag skriver meningar som jag inte vet var de kommer ifrån. Saker händer med huvudpersonerna som jag inte är beredd på.

Räknat i rena ord har jag inte mer än ca 20-25 000 ord kvar att skriva på mitt tredje skrivprojekt innan själva råmanuset är klart. Synopsis finns, så jag vet i grova drag vad jag måste uppnå i varje kapitel. Jag skulle inte vilja gå så långt som att säga att jag har skrivkramp, men orden flödar inte direkt ut från mig just nu. Jag vet inte hur jag ska komma vidare, vad jag ska börja med (jag skriver ju inte historien från början till slut utan har ”luckor” i berättelsen som jag alltså nu ska fylla).

Om jag ska vara ärlig tror jag att oförmågan eller oviljan att skriva färdigt så att det blir ett fullständigt råmanus hänger ihop med att jag inte har släppt Nattens färger än. Jag försöker att utnyttja tiden som det är hos redaktören igen till att få färdigt det nya projektet, men det är inte alltid så enkelt. Alla karaktärer i den och deras problem ligger kvar och maler i huvudet på mig. Att sätta mig med ett nytt manus och en ny uppsättning karaktärer och få deras utmaningar på halsen blir för mycket. Allt ryms inte i skallen helt enkelt. Jag försöker lura hjärnan, peppa mig till att vara effektiv men jag blir genomskådad av de nya karaktärerna och hör hur de muttrar:

”Det är bara några veckor till innan du får tillbaka Nattens färger, och då släpper du oss igen, så vi har ingen lust att samarbeta med dig under de här premisserna. Vi kräver egentid för att blomma ut. Kom tillbaka när du kan satsa fullt ut på oss. Innan dess strejkar vi.”

Här finns det anledning att göra en paus och reflektera en stund. Har jag blivit galen som hör röster i huvudet? Som tror att mina – obs! PÅHITTADE – karaktärer verkligen kan prata med mig och ha en vilja?

Jag kan lugna er med att jag inte känner mig särskilt galen. (Än.) Bara lite frustrerad över att allt inte blir som jag vill utan tar lite längre tid än jag räknat med.

Summera sommaren

Ja, jag vet. Sommaren är inte slut än, men idag börjar jag jobba på mitt vanliga jobb igen och snart drar skolorna igång igen (eller hur blir det pga coronan?), så på ett sätt känns det som om sommaren är slut.

Till helgen ska jag skicka in manuset till bok nummer två till redaktören igen. Sedan återstår en tredje runda då det bara är småpill kvar att göra. Den här omgången känns det som om texten hittat sin rätta form. Jag minns känslan från förra boken, när man läser och tänker ”wow, nu är det snart som en riktig bok”. Missförstå mig rätt. Alla redigeringsomgångar gör ju texten bättre, men det finns alltid något att fila på och vid det här laget tycker jag att redaktören har lyckats boxa in de kvarstående problemen åt mig så att jag har haft en relativ enkel uppgift att rätta till dem. Onödiga meningar är strukna, en del passager borttagna. Det blir mer slimmat och strömlinjeformat. Det känns bra!

I förra veckan fick jag se omslaget till boken. Det känns helt rätt men som alltid får jag inte visa det för er än. Den som läst debutboken Klar himmel kommer att känna igen sig till Nattens färger för det är samma stil på dem om jag säger så. Tanken är att det så småningom ska bli en tredje roman som utspelar sig under samma tid (andra världskriget) och den ska då också få samma prägel på omslaget. Men den boken, Svarta vingar, är inte klar än och jag vet inte när den blir det heller… Det blir alltså som en liten ”serie” även om böckerna är fristående från varandra.

De sista sommarveckorna tänkte jag ägna åt att skriva nytt medan redaktören granskar manuset till bok två. Inte förrän v 44 kommer boken gå till tryck, så jag kommer ha gott om tid att fixa till de sista justeringarna.

För att summera sommaren tycker jag att den har varit bra. Vädret lämnade en hel del att önska i juli, åtminstone där jag befann mig, men samtidigt passade det mig eftersom jag slet med redigering då. Innan dess hade jag hunnit med rätt så mycket nyskrivning så jag tycker att jag har varit effektiv. Nu känner jag mig laddad för att ta mig an hösten!

Sena gratulationer till J K Rowling

I fredags, den 31 juli, fyllde J K Rowling 55 år. Jag hörde det på radio när vi bilade till vår sommarstuga. (Här kommer en lång parentes: Tänk er en familj om fyra personer varav en tonåring och en nästan-tonåring, tre stora hundar, packning för en vecka och en kylväska som ansluten till cigarettuttaget som låter astmatisk i trettiotre mil. Det är inte lätt att enas om vad vi ska lyssna på då. ”Välj något på Spotify”, sa sjuttonåringen. ”Svenska sommarhits eller något.” Sagt och gjort, det finns många listor med det namnet. Inga problem för mamman att rodda fram en! Dock var inte sonen alls med på att han ville lyssna på Thomas Ledin eller Gyllene Tider. Vi måste ha misslyckats totalt som föräldrar att indoktrinera honom till att tycka att det är själva essensen av svensk sommar. Därför blev det radio till sist, och det var då de sa det. Att J K Rowling fyllde 55.) Hennes första Harry Potter-bok kom ut 1997. Då var hon 32 år.

Gör ni också sådär? Räknar ut hur gamla författarna var när de debuterade? Jag gör det nästan jämt. Jag var 45 år och 2 månader när jag debuterade i januari. Visst låter det betydligt yngre än att säga att jag fyller 46 samma år? 46 känns ruskigt gammalt, men jag tröstar mig med att jag ändå är i gott sällskap. Karen Blixen var 50, min favorit Kate Atkinson var 44 när de debuterade.

För några veckor sedan hörde jag av en kompis från när jag pluggade i Linköping. Vi bodde på samma korridor i ett år, han och jag och har kanske kontakt en gång var femte år eller så. ”Fantastiskt kul att du kom ut med en bok. Men kan inte säga att jag är förvånad över det, det kändes verkligen bara som en tidsfråga”, skrev han nu bland annat. Jag blev faktiskt konfunderad. Har själv glömt/förträngt att jag drömde om det redan då. Eller rättare sagt, jag ville bli författare som liten men trodde att jag vid tjugo års ålder hade släppt de drömmarna på grund av att jag ansåg att det var orealistiskt och med största säkerhet inte skulle inträffa. (Det är lite som att alla sju-, åttaåringar vill bli NHL-proffs eller en ny Zlatan och sedan, på högstadiet, slutar träna helt.)

Det fick mig att fundera på om jag kunde debuterat tidigare. Tänk om jag skulle ha kommit ut med min första bok för tio år sedan? Så många andra böcker jag hade hunnit skriva vid det här laget i så fall!

Eller kanske inte?

För tio år sedan hade jag, för att vara helt ärlig, inte tiden att skriva. Jag kämpade med att vara tvåbarnsmamma, försöka ha en karriär och på pappret jobba 80% men i praktiken göra 100% tjänst. Egentid var en bristvara som jag definitivt inte offrade på att stänga in mig med en dator och försöka skriva något skönlitterärt. Egentligen hade jag bara ett önskemål då: mer sömn. Av mina skrivdrömmar fanns nada kvar. Det enda jag författade var handlingslappar och andra kom-ihåg-listor, typ ”skicka med liten fika med J till skolan på torsdag” eller ”glöm inte att skaffa nya vinterstövlar till M”. All heder till er som debuterar medan ni samtidigt är omgivna av småbarn – jag förstår inte hur ni gör. Det skulle jag aldrig ha klarat.

Ju mer jag tänker på det, inser jag att jag inte kunde ha skrivit min debutroman tidigare än vad jag gjorde. När barnen hittar till kylskåpet själva, kan svänga ihop en omelett till mellanmål, själva packar gympakläder och kan ta cykeln/mopeden dit de ska blir livet onekligen mindre komplicerat. Mamman fick mycket mer egentid och plötsligt lockade det skönlitterära igen.

Så grattis J K Rowling på 55-årsdagen. Och grattis till att du lyckades skriva den första Harry Potter-boken medan du var en ensamstående mamma på 32 år. Vilken bedrift! Men grattis till alla oss som också kämpar med att skapa texter fastän vi egentligen inte har tid utan borde göra någonting annat, oavsett om det är att träna, skjutsa barn eller någonting annat. Och än en gång. Ge inte upp utan tro på din idé. Oavsett hur gammal du är.

Redigering omgång två

Jag är mitt uppe i den andra redigeringsomgången av Nattens färger. Åtminstone här i Småland är vädret inte det bästa just nu, så det känns inte så illa att sitta inne med näsan över tangentbordet. Om tre veckor ska manuset tillbaka till redaktören och sedan är det eventuellt en tredje omgång kvar efter det (med i stort sett bara småpill) och därefter korrekturläsning. Den här andra vändan var det inte så stora utmaningar jag skulle ta mig an som i den första. Jag har åtgärdat allting och håller just nu på med genomläsning för att identifiera en massa ”fulheter” som jag hittills missat. Ni vet, två meningar efter varandra som börjar med samma ord, en upprepning av ett ord eller böjningar av samma ord inom loppet av ett par meningar. Och försöker utöka gestaltningen. Det vet jag att jag inte är direkt världsbäst på.

Tänk vad mycket sådana ”fulheter” jag hittar, trots att jag har läst manuset fler gånger än jag vill tänka på vid det här laget. Jag gör den här genomläsningen nu, för med min debutbok gjorde jag inte det förrän precis innan korrekturläsningen. Jag hade trott att min redaktör skulle påpeka detta men det gjorde hon inte och sedan fick jag nästan lite tidsångest för om jag skulle hinna rätta allt sådant innan korrekturläsningen. Det gick vägen, men jag tänkte redan då att jag aldrig skulle utsätta mig för en sådan press igen och därför gör jag det nu när jag har gott om tid och hinner läsa ytterligare ett par gånger.

Om ni inte redan har hittat sidan, vill jag passa på att tipsa om synonymer.se, åtminstone är den väldigt bra för mig som i en mening kan skriva ”varm” för att några meningar senare klämma till med ”värmande”. Det är ju inte direkt snyggt och jag är glad att jag nu har tid att läsa med hökögon och hittar de här ställena.

Mina tankar skenar när jag koncentrerar mig på den kommande boken. Jag längtar så efter att få se något omslagsförslag, men får lugna mig. Eftersom jag själv har fullt upp och ”jobbar” med boken på semestern från mitt vanliga jobb har jag en tendens att glömma bort att det faktiskt är semester för i stort sett alla andra, inklusive omslagsdesignern. Jag har också funderat på releasefest. Undrar om det går att ha det i januari? Mina författarkollegor som släppt böcker under våren/sommaren har gjort det som ett digitalt event och jag har hela tiden tänkt att vi nog kommer att vara utom coronafara i januari så att jag kan ha en ”vanlig” (fysisk) släppfest, men nu vet jag inte hur det kommer bli… Ja, ja, det återstår att se.

Nu ska jag återgå till mitt manus, men jag önskar er en trevlig vecka!

Tvångsmässig läsning

Vad läser du i sommar? Jag tvångsläser böcker som på något sätt påminner om Nattens färger som jag håller på att redigera. Jag gjorde samma sak när Klar himmel skulle komma ut, dammsuger marknaden på titlar med liknande innehåll som det jag håller på och skriver på. Varför? Ja, varför gör man knäppa saker? Här kommer de främsta tre anledningarna:

För att jag vill veta om min historia påminner om någon annan bok (det vill jag inte).

För att jag vill veta om jag missat någon stor historisk grej eller detalj (det vill jag inte heller).

För att jag vill veta om den står sig i konkurrensen (det vill jag naturligtvis).

När jag höll på att redigera Klar himmel beställde jag massor av böcker om andra världskriget och flyglottor på Amazon. De som var översatta till svenska hade jag redan läst, men jag läste nog 10-12 böcker på engelska bara för att ha ”koll på läget”.

Med Nattens färger är det just motståndsrörelsen i Frankrike som jag är fokuserad på även om det bara är en del av min bok. Just nu läser jag Manda Scotts Förrädare (där ett av spåren är Frankrike under andra världskriget). En annan bok jag har tänkt läsa är Den franska fotografen av Natasha Lester och nyss dök en annan bok upp i mitt instagramflöde som jag känner att jag måste plöja, Befrielsen av Imogen Kealey. Tidigare har jag läst Dotterns berättelse av Armando Lucas Correra, Näktergalen av Kristin Hannah, Kodnamn Alice av Kate Quinn, Kodnamn Verity av Elizabeth Weiss m fl.

Egentligen är det bara en korkad grej att vara så nojig över min historia. Den är ju min, påhittad av mig, innehåller med 100% säkerhet saker som de engelskspråkiga författarnas inte gör, då jag har en svensk koppling i historien. Och jag borde inte vara nervös över de historiska detaljerna, för några år sedan var vi i Normandie och vandrade på alla platser som förekommer i boken, jag känner mig alltså väl förtrogen med orterna, det normandiska landskapet, landstigningsstränderna osv där historien utspelar sig. Jag har utöver det läst hundratals sidor i faktaböcker och tittat på dokumentärer på TV och Youtube.

Jag intalar mig allt det här, men kan ändå inte låta bli att oroa mig. Att någon skulle anklaga mig för att härma någon annan är nog det värsta jag kan tänka mig. Tätt följd av att ha gjort bristfällig research, men där är jag som sagt något mer säker på mig själv även den här gången. Jag tröstar mig med att jag hittills inte har läst en historia som är som min och jag hoppas att jag inte behöver göra det heller 🙂

Mina bästa skrivtips

Daniel har redan gjort det, liksom Sara. Jag tänker på att de delat med sig av tips på hur du lyckas bli författare. Utan att ha sökt bakåt i Debutantbloggens arkiv törs jag säkert lova att det finns många fler liknande inlägg. Här kommer min variant av vad som är viktigt för att lyckas.

Skriv om det du måste. Om det du gillar, det du själv skulle vilja läsa. Inte om ett ämne som är inne (som vampyrböcker var för ett tag sedan) eller i en stil som uppskattas just nu. Härma inte en befintlig bestseller. Ibland ser jag tipset ”gräv där du står”, men om du brinner för någonting som du inte redan vet en massa om eller själv har varit med om, läs på om ämnet och skriv sedan. Om jag inte hade gjort så skulle jag aldrig ha fått skriva om andra världskriget ur engelskt flyglottaperspektiv…

Hitta din stil. Hanna skrev om att sno från andra i förra veckan, att låta sig inspireras men att göra det till sitt, på sitt eget sätt. Det är viktigt. Det går inte att kopiera någon i längden om det inte är ditt naturliga sätt att skriva på. Det kommer märkas i din text om du rör dig med ett språk och/eller en stil som du inte behärskar. Jag tror absolut att man kan utvecklas och lära sig hur man ska skriva bättre, men ett visst uttryckssätt är nog medfött och det är därför en del är bättre än andra på det (är min teori).

Anlita testläsare. Det är hemskt i början. När jag började skriva Klar himmel hade jag aldrig lämnat iväg en text till någon annan för provläsning, bara skrivit för mig själv och byrålådan. Börja med någon som är snäll, i mitt fall var det min syster. När du känner dig lite modigare kan du söka efter hjälp i t ex facebookgruppen ”Författare söker testläsare”. Det var så jag hittade mina två ”skrivvänner” Ifiyenia och Sofia som jag fortfarande har kontakt med kring nya texter.

Det finns mycket man inte måste. Jag har inte gått en enda skrivkurs, jag har blivit utgiven ändå. Hur du tar till dig kunskap och information är upp till dig. För mig passade det helt enkelt inte att åka iväg på kurser på grund av småbarn och en massa hundar och hästar att ta hand om här på hemmaplan. Jag har istället läst åtskilliga handböcker och blogginlägg för att få tips och idéer på hur jag kan förbättra mig.

Var ödmjuk. Det är lika bra att säga det på en gång, är du inte beredd att lyssna på vad andra tycker om ditt manus kan du lägga ner det här med att försöka bli utgiven. Blir du antagen kommer både din förläggare och redaktör att ha mycket att säga till om när det gäller texten. En del vill du säkert försvara och behålla som det är (motivera det i så fall), men annars är rådet: lyssna på de som kan. Du kanske ska få ge ut din första bok men förläggaren och redaktören har förmodligen förvandlat hundratals manus till böcker redan. De har mer kunskap än du. De ser saker som du inte lärt dig upptäcka (än). Tro inte att din text är så bra att den inte behöver slipas på. Det kommer vara hur jobbigt som helst, men det kommer att lyfta ditt manus till en ny nivå.

Andra bra egenskaper att ha när du skriver är följande:

Envishet – för att orka med att lägga så många timmar på ett och samma projekt och se över det gång på gång. Det är en lång text som ska skrivas och gås igenom flera gånger, det gäller att inte börja storskaligt och sedan ge upp mot slutet.

Förmåga att slutföra – många klarar nog inte av att ro ett helt bokprojekt i hamn. Det är inte alla som kan skriva en så lång sammanhängande text, ca 80 000 – 100 000 ord som en normal roman ligger på. Om du väl har klarat det gäller det även att slutföra redigeringar och inte ge upp mitt i. Blir du antagen handlar det också om att kunna leverera på utsatt tid. Och när korrekturläsningen innan tryck närmar sig måste du kunna sätta stopp för ändringar (det var min absolut svåraste punkt, jag såg smågrejor jag borde åtgärdat tidigare men nu inte hade möjlighet att göra).

Affärstänk – jag vet att min första punkt var att skriva om det du måste skriva om, men för att din bok ska vara intressant att ge ut måste du tänka på följande: För vem är boken intressant? Fyller den något hål på marknaden? Vad gör boken unik? Om du inte själv kan svara på detta, sälja in dig själv och prata för din bok – vad är då sannolikheten att ett förlag ska bli intresserade? Det handlar också om att hitta rätt längd på manuset. Ett för långt eller för kort manus är lika bra som någon annan refuseringsanledning för då passar inte din text in i det som förlaget söker.

Optimism – när det känns tungt och du inte tycker att du kommer någonstans. Skratta åt eländet, lägg undan texten och tryck i dig en påse godis eller något annat onyttigt. Hur eländigt det än känns går du inte under och det handlar trots allt bara om ord. Kan du glömma din text för en stund kommer du att ha lättare att se på den med nya ögon om ett tag igen.

Kämpa på och ge inte upp!

Skapa karaktärer

Att hitta på en ny karaktär är som att få en ny vän. I början av en bektanskap får du veta sådant som inte är så kontroversiellt: namn, ålder eller åtminstone åldersgrupp, kanske varifrån personen kommer och vad hen jobbar med. Sedan kanske intressen och vad hen ska göra i framtiden. Inte förrän du känner någon väl får du veta sådant som barndomsupplevelser, innersta tankar, tvivel eller annat som personen är noga med att hålla inom sig.

Mina skrividéer börjar ofta med att jag ”ser” en scen framför mig, men jag har oftast inte klart för mig tid, rum, vem personen är, hur hen har hamnat där eller vad som händer före och efter det specifika ögonblicket. Då gäller det att bygga på scenen och känna efter om det går att utveckla den till en längre sekvens, i mitt fall en hel bok, eftersom jag är sämre på att skriva noveller.

Sakta men säkert bygger jag på lager för lager på berättelsen. Försöker göra ett synopsis, även om jag inte brukar få till det så vansinnigt detaljerat och jag många gånger frångår det. Även karaktärerna växer med nya lager i takt med att jag lär känna dem, precis som det hade varit om jag hade träffat en ny person och blivit vän med hen i verkligheten. Deras agerande framåt i berättelsen, det de varit med om tidigare. Allt måste passa ihop för att ge dem trovärdighet och för att man som läsare ska fastna för dem. Det gäller att hitta deras egen röst för att särskilja dem från andra karaktärer.

Det här är ingenting som löser sig på en eftermiddag. Eller åtminstone inte för min del. För mig börjar det som sagt som ett frö som jag måste ha lång tid på mig för att kunna utveckla. Ofta kan jag ha skrivit så mycket som 20 000 ord innan jag kommer på väsentliga detaljer kring personen. Då gäller det att gå tillbaka i det som redan är skrivet och ändra så att det ”stämmer” med vad jag nyss har upptäckt kring karaktären. Jag tycker om att plantera saker tidigt i ett manus för att följa upp det senare och just sådana inslag skriver jag ofta till i efterhand, när jag kommit en bra bit på manuset redan.

I min iver att försöka delge läsaren samma känsla jag har, blir en karaktär ibland ”för mycket”. För tråkig, för negativ osv. Jag har svårt att se det själv, men då är det tur att det finns testläsare och redaktörer så att jag kan ta ner karaktärerna på jorden igen och göra dem lite mer normala.

Just nu skriver jag på ett manus där huvudkaraktären inte är rakt igenom ”god”. Det är nytt för mig. Innan har mina hjältinnor kämpat för det som är rätt, det har läsaren inte behövt tvivla på. Nu har jag en karaktär som är både ”god” och ”ond”. Är det bra? Jag har tänkt ganska mycket på det. Jag tror egentligen att jag själv gillar sådana böcker där jag kan identifiera det goda och det onda ganska tidigt i berättelsen. Här kommer alltså en och samma person vandra över gränsen flera gånger och min tanke är att man som läsare inte ska veta vad hen i slutänden är. En bedragare eller någon som bara haft otur? Om jag lyckas med texten hoppas jag att läsaren ändå kommer sympatisera med min huvudperson, oavsett ”outcome”, så att säga.

Ingen har provläst det här manuset än – det är inte färdigt för det – så jag har ingen aning om om min idé är helt galen eller om den skulle kunna funka. När jag tror det förstnämnda ser jag redaktörens markeringar i texten framför mig i stil med detta: ”Måste X vara så sur hela tiden? Kan hen inte vara glad någon gång?” (autentiskt exempel hämtat från senaste redaktörsutlåtandet av Nattens färger, det finns många fler…).

Vi får se vad det blir i slutändan. Om jag hinner och vågar ska lämna ifrån mig texten lite senare i sommar och låta en av mina skrivvänner läsa den.

Vad tycker ni – måste man gilla en huvudperson i en bok till 100% för att orka läsa boken och/eller tycka om den?

SPF > 50

Idag ska ni få världens bästa solskyddsmedel rekommenderat av mig. Och det utan att det åtföljs av ”i betalt samarbete med…” eller ”detta inlägg sponsras av…”. Ett medel som alla har råd med. Som du inte behöver uppsöka någon dyr affär för att skaffa. Faktum är att jag tror att ni redan har provat det allesammans.

Det heter SKRIVANDE.

I veckan som gick var det väl högtryck och värmebölja i nästan hela vårt avlånga land. Eftersom jag inte har fått semester än jobbade jag först, men vid klockan fem var det fortfarande. Hur. Varmt. Som. Helst.

Med ett stort glas iste bredvid mig och jordgubbar inom räckhåll tänkte jag att jag kunde se om jag kunde få till lite ord på det nya manuset. En del dagar inomhus, andra i skuggan av parasollet. Jag vet inte hur jag har gjort, men det har rasslat till ordentligt i dokumentets ordräknare. Som alltid tycker jag ”go with the flow” gäller.

Om ni ser en riktigt blek och glåmig typ när semestern är slut så kanske det är jag. Men då vet ni också att jag har ägnat sommaren åt att redigera roman nummer två och skriva på roman nummer tre. Alltid något.

Över en tröskel

Ibland när jag sitter och skriver och filar på texten kan det vara svårt att tro att det faktiskt kommer en bli en bok av alltihop. Än så länge är Nattens färger osynlig. Den finns inte om jag söker på nätbokhandlarna eller i något annat officiellt sammanhang. I förra veckan fick jag lite mer konkreta bevis på att det ändå faktiskt kommer att ges ut. Förlaget ville ha in en katalogtext, det vill säga den text som presenterar boken och även mig, inför lanseringen av säsongens böcker. När jag skulle försöka skriva den till min debutroman tyckte jag det var jättesvårt och därför hade jag förberett en text den här gången. Efter hjälp från förlaget blev texten klar under förra veckan. Samtidigt fick jag veta att samma formgivare som gjorde omslaget till Klar himmel kommer att få göra det till Nattens färger. Yippee, säger jag bara, för jag älskar det!

Omslag av Anna Henriksson

Vad blir det på den nya boken då? Ingen aning, faktiskt! Klar himmel var jag väldigt säker på att jag ville ha en himmel med flygplan, men med Nattens färger vet jag inte. Jag ser inte något motiv framför mig utan snarare en viss färgskala… vi får väl se vad det mynnar ut i. En moodboard och mitt senaste utkast av manuset har gått iväg till formgivaren. Faktum är att jag är lika pirrig över att få se förslagen till det här omslaget som jag var inför det första. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det kommer att bli, men en sak vet jag – och det är att det förmodligen inte alls blir som jag inbillar mig utan mycket bättre. Om du läser bland inläggen här på bloggen med taggen ”omslag” så kommer du också att se att det är den vanligaste reaktionen 🙂

Två stora steg närmare färdig bok inträffade alltså förra veckan. Har hunnit skriva lite nytt och äta jordgubbar och grilla också (vem gör inte det på midsommar?) och känner mig allmänt uppåt!

Småord och kapitelordning

Hepp. Den här veckan ska jag sända tillbaka mitt manus för andra boken till redaktören. Jag tycker redigeringen har pågått i en evighet. I helgen läste jag igenom allting igen, i ett sträck – helst allt på en dag så jag inte får något avbrott i läsningen. Det är då jag bäst ser de stora dragen.

Jag berättade här hur jag åtgärdade de enklaste problemen först. Sedan hade jag ett större problem med en viss scen som jag jobbade med här. Det blev mycket bättre sedan jag skrev om den, även om jag hade stor vånda inför det och det krävde mycket justeringar i de efterföljande kapitlen. Nu de senaste två veckorna har jag mest ägnat mig åt att fila på kapitelindelningen. Hur svårt kan det vara, undrar ni kanske. Det är väl bara att sätta punkt och börja på ny sida? Nja. Jag har två huvudkaraktärer och tre berättelsespår, så det är inte helt lätt att föra alla tre perspektiven framåt utan att avslöja för mycket eller för lite.

Först hade jag en strikt uppdelning så att alla perspektiv återkom i var tredje kapitel. Det höll inte, sa min redaktör. Som vanligt har hon helt rätt och jag har nu gjort ett perspektiv mindre frekvent (det var rent ordmässigt det minsta perspektivet). Enkelt uttryckt klumpade jag helt enkelt ihop ungefär tre små avsnitt av detta perspektiv till ett nytt kapitel. Men det är inte så enkelt att jag bara kan köra vartannat kapitel med de andra perspektiven och stoppa in det tredje var sjunde kapitel. Nu har jag hittat en ordning som innebär både bättre flyt och att det jackar ihop på ett bättre sätt, vi får se vad redaktören säger. Känner mig inte alls säker på att hon kommer vara helt nöjd, men just nu kan jag inte göra det bättre.

Jag har också ägnat mig åt småord, eller rättare sagt att plocka bort dem. Förvånansvärt många så, nu, lite, sin, sitt, hennes, hans, min, mitt och liknande ord har raderats. Smått pinsamt, för jag tycker jag har försökt undvika dem redan tidigare, men de har alltså smugit sig tillbaka. Helt plötsligt ser jag också att jag börjat tre meningar på raken med ”Jag” eller ”Hon”. Inte snyggt. Vilken tur att jag har fler redigeringsvändor kvar och det inte är sista slutkorret jag sitter med!

Ja, i slutet av veckan skickar jag alltså iväg manuset igen. Det sammanfaller med barnens skolavslutningar och jag kan inte låta bli att känna det som om jag också får lite sommarlov. Åtminstone i en månad kan jag roa mig med att skriva på något nytt projekt istället för att redigera. Sedan är det dags igen, och då har jag hunnit samla på mig lite mer energi inför en ny vända.

Ha en skön vecka och njut av sommaren!

Ett år går fort

Ibland sitter jag i min lilla bubbla och tiden försvinner. Jag skriver, skriver, skriver. Dagarna går, blir veckor, månader och helt plötsligt ett år. Från dag till dag händer det ganska sällan något revolutionerade men ackumulerat händer det minst sagt mycket.

För ett år sedan började jag redigera Klar himmel. Jag visste att jag hade ett jättejobb framför mig. Det löste sig, jag tog mig över den från början oöverstigliga uppgiften. I slutet av sommaren kom omslaget från formgivaren och sedan började det kännas som att det bara var upploppet kvar. Men korrekturläsningen tog tid och sättningen också, längre tid än jag hade trott. Till nästa bok har jag lovat mig själv att vara mer noggrann och leta efter mer fel i texten innan korrekturläsningen. Och förlaget lovade att se till att sättaren inte skulle ta semester mitt i arbetet med en bok…

Min bok har funnits i tryckt version och e-boksformat i ett halvår. Jag hann med att ha inte mindre än två releasefester på det gamla traditionella sättet och inte som digitala event, som det går till nu under rådande coronatid. I april gavs den ut som ljudbok också. Jag har medverkat i ett antal intervjuer i tidningar och på nätet, fått recensioner och det kommer till och med lite ”beundrarpost” på mailen. Jag blir så glad när någon tar sig tid att skriva och tala om vad de tyckte om boken och det går inte att komma ifrån att jag känner mig som en riktigt berömd författare när jag får dem.

Nu är det juni igen och jag håller på att redigera min andra bok. Den här gången ligger jag lite före tidsschemat förra året, jag ska snart lämna tillbaka manuset till redaktören för omgång två. Förlaget har så smått börjat fundera på när Klar himmel ska släppas som pocket i höst, och att omslaget till Nattens färger då måste vara klart eftersom det ska tryckas på insidan av baksidan som en ”teaser”. Det fick mig att inse att redigeringsbubblan faktiskt har ett slut!

Jag tillåter mig att tänka vilken enorm resa jag har gjort. Så fantastiskt underbart det har varit, trots att jag har svurit över karaktärerna ibland och inte orkat redigera ett enda ord till. Det har varit väldigt kul att få se vilka processer det finns i arbetet med att göra en bok och hur lång tid de olika delarna tar. Och jag är så tacksam över att jag har fått chansen att göra om den här resan igen.

Hur jobbar du?

Vad använder du för verktyg i din skrivprocess? Jag tänker på sådana småsaker som var du sparar idéer du får när du inte sitter framför din dator. I mobiltelefonen, på en lapp, eller talar du in ett röstmemo? Har du någon inspirationsmapp för dina skrivprojekt och vad sparar du i så fall där? Foton, kartor, videoklipp, bra länkar eller vad mer?

Jag använder Word när jag skriver, och manusdokumentet fylls bara av just text. Inga kommentarer typ ”infoga mer gestaltning här” eller ”här ska det hända något spännande”. Programmet Scrivener som jag har hört mycket om ska ju kunna hantera ”allt” sådant, men det använder jag alltså inte.

Eftersom det fanns OneNote på min dator så jobbar jag i det med en fil (eller anteckningsbok som det heter) per projekt. I OneNote kan man ha olika flikar som i sin tur kan bestå av flera sidor. Du kan (åtminstone lättare än i Word) laborera med bilder och tabeller. Jag har därför börjat göra en ”mall” som jag återanvänder mellan de olika projekten. Jag har flikar för en dramaturgikurva för att påminna mig själv om när de olika faserna i ett manus inträffar och en del länkar till matnyttiga sidor, en för ett personregister där jag skriver upp alla som förekommer med namn i manuset samt en del korta fakta om dem (för att inte glömma bort ögonfärgen eller födelseåret…). På en flik har jag gjort en kapitelöversikt. Eftersom jag hittills har haft flera huvudpersoner i mina manus har jag behövt hålla isär vilken historia som kapitlen handlar om, hur frekvent de återkommer – använd färgkodning på de olika raderna så blir det väldigt tydligt. Här skriver jag kort handlingen och även längden på kapitlet – det sistnämnda är väldigt bra vid en redigeringsgenomgång då man ser om det blir balans mellan de olika perspektiven eller om något blir över- eller underdimensionerat. Jag har också en flik som heter Redigera, där jag skriver in saker jag kommer ska föras in eller ta bort i texten. När projektet närmar sig sitt slut lägger jag till den roligaste fliken av alla, nämligen den med inspirationsbilder till omslag. Det kan vara vissa färger, former eller motiv jag gillar. Det är inte jag som gör omslagen men det är kul att samla idéer!

Vanligtvis brukar jag ta reda på väldigt mycket fakta inför skrivandet och då tycker jag inte riktigt att OneNote klarar av att hantera ”massan” av det. Jag sparar några foton och kartor eller miljöbilder i OneNote-filen men jag tycker Pinterest är bra på att organisera detta. Nu har de även funktionen att man i varje mapp man lägger upp där kan skapa undermappar.

Det var lite om hur jag jobbar. Jag föredrar alltså att ha allting digitalt även om jag skulle älska att vara den som skrev på små papperslappar – det känns som sinnebilden av att vara författare, haha! Men ligger de digitalt vet jag att jag alltid har med mig sakerna oavsett var jag kopplar upp mig någonstans för att skriva. Hur gör ni?