Kram, skål och gott nytt år!

releasefest1

En lycklig debutant på releasefesten i augusti!

Det är vecka 52 av 2017. Det innebär årets sista vecka och också mitt sista inlägg här på Debutantbloggen som en av årets bloggare. 2017 har verkligen bjudit på det mesta jag kunnat (och inte kunnat föreställa mig).

En av årets absoluta höjdpunkter blev den 16 augusti då jag äntligen fick fira min debutbok med närmare 100 gäster. Det blev en oförglömlig kväll och allt som hänt efter det – recensioner (både bra och dåliga), bokmässor, intervjuer, möten med läsare både live och på internet – det är något jag aldrig kommer att glömma.

Kanske en av de viktigaste lärdomarna jag fått gällande skrivandet och att ge ut en bok är tyvärr kanske lite tråkigt nedslående (men samtidigt fantastisk) för dig som drömmer om att bli publicerad och att få fira ett debutantår: det går inte att förbereda sig.

Visst, du kan läsa hur många bloggar som helst, följa personer på Instagram och ta till dig kloka ord gällande både det ena och det andra, men i slutändan blir allt som det blir oberoende. Delvis beror det på dig, delvis beror det på slumpen.

Allt handlar så mycket om timing, vem du råkar träffa och när, vem som plockar upp din bok och skriver om den, vem som läser och kommenterar. Det går liksom inte att planera och förutse.

Så där som livet överlag. Jag älskar att planera och skulle helst planera allt i minsta detalj, men det är ju inte så det funkar. Varken i livet eller skrivet. Du kan planera hur mycket du vill och ändå blir det som det blir.

Det här debutantåret blev inte riktigt heller som jag tänkt mig. Många (svåra) känslor har överraskat och mycket jag hade planerat rann ut i sanden eller blev annorlunda.

Och ändå blev det bra. Så himla bra. Jag skulle faktiskt inte byta bort en enda sekund av allt jag fått vara med om i år. Så tack till dig som läst och följt med resan. Tack till dig som kommenterat och hört av dig, diskuterat och funderat tillsammans med mig. Jag har uppskattat varenda stund av det och hoppas att vi kan fortsätta samtalet på andra håll på internet.

Vill du hänga med i mitt liv så kan du följa min blogg eller kolla vad jag sysslar med på Instagram där jag heter kuggekugge. Nästa manus är på gång och kommer förhoppningsvis nåt tag att bli en fysisk bok – men före det blir det mycket redigeringsångest, omslagsglädje och allt som hör till. Jag vill gärna fortsätta min skrivarresa i ditt sällskap – hoppas du vill hänga med!

Dessutom hoppas jag på att också just du som drömmer om publicering snart kan skicka glada meddelanden till mig: ”Vet du vad?! Min bok kommer nästa år, hurra!” Då lovar jag skåla för dig – för det är du värd. Och får du inte beskedet än gäller det bara att kämpa på tills någon (kanske du själv?) väljer att ge ut din debut. Det viktigaste är att aldrig sluta tro och kämpa. Din tid kommer!

Kram, skål och gott nytt år! Och tack – en sista gång!

Längtar efter skriv

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Det kanske låter lite knasigt. Att en person som skriver en blogg om att skriva längtar efter att skriva? Men det är just så det är. Den här hösten har varit den mest hektiska och händelserika i mitt liv. Rätt så förståeligt i och för sig med tanke på att jag debuterade i augusti, men det är inte bara debuten som ätit av min hjärnkapacitet. Jag har jobbat mer än någonsin de senaste veckorna (månaderna) och nu känner jag att kroppen och hjärnan skriker efter vila. Jag är totalt utpumpad. Så himla trött.

Jag måste få ladda om, jag måste tanka hjärnan med tomhet. Jag måste ge mig en chans att vara kreativ. Jag har skrivit så många artiklar, översatt så många texter och hetsat med både det ena och det andra att jag helt enkelt inte haft någon kapacitet för att skriva skönlitterärt.

Visst har jag försökt. Jag har redigerat tvåan och till och med diskuterat manuset med min handledare för Litterärt skapande (som för övrigt är slut nu). Men jag har inte skrivit och redigerat med ett klart huvud. Inte så att jag levt mig in i texten och andats i samma takt som mina karaktärer.

Jag har inte skrivit med lust och glädje, jag har inte skrivit för att en röst inne i mig säger att jag måste och vill, utan för att jag helt enkelt varit tvungen att göra nåt åt texten så jag kan skicka det till min handledare och få kommentarer.

Men nu. Nu längtar jag efter att få ladda om. Vila. Pausa. Sluta hetsa. Och så i januari ska jag med ny energi och ett (åtminstone lite) skarpare huvud ta tag i manuset som väntat alldeles för länge på min uppmärksamhet. Jag har redan nu bestämt att 2018 ska bli ett år då jag presterar mindre, men skriver desto mer (ja jag förstår att det kan låta som en paradox, men du som fattar, fattar). För att jag vill och inte kan något annat. Jag vill ju skriva. Men först måste jag vila.

När har du senast laddat om? Vilat? Låtit dig själv ta en paus för att orka bättre sen? Hur gick skrivandet sen? Själv har jag en rosaskimrande bild om hur underbart det ska bli att redigera. Antagligen blir det jävligt ändå, men åtminstone är jag mindre trött än nu och det är alltid något! Mycket sämre än det varit i höst kan det nämligen inte bli.

Vad längtar du efter att skriva?

5 tips för stipendieansökningar

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

De flesta författare tjänar inte så himla mycket pengar på att sälja sina böcker. En författare tjänar väl i medeltal kring 20 kronor per bok. Man behöver inte vara himla bra på matematik för att räkna ut att man i så fall måste sälja rätt många böcker för att kunna leva på sitt författarskap.

Ett, kanske lite enklare, sätt är att söka stipendiepengar. Inte heller stipendier delas ut till höger och vänster, men jag ska ge fem tips för en bra stipendieansökan. Hoppas du har nytta av dem!

1. Hitta rätt stipendium/stiftelse
Vill du ha ett projektstipendium finns det en uppsjö av möjligheter, det gäller att tänka på det ur flera synvinklar. Finns det en stiftelse i din hemby och finns det kanske en anknytning till det du skriver? Vilka allmänna allmänna fonder kan vara aktuella för dig? Googla! Och kom ihåg att bara för att det är ett stipendium som går att söka behöver det inte vara rätt för dig – läs kriterierna noga!

2.Var tydlig och koncis
Beskriv ditt projekt i så få och tydliga meningar som möjligt. Vad skriver du? För vem? Hur ser tidsplanen ut? Vad har du redan gjort och vad måste du göra? Berätta också vad du ska använda stipendiepengarna till. Är det för research? För att skriva råmanus? För att redigera? För att anlita en lektör? Var så explicit som möjligt. 

3. Bifoga ett utdrag/arbetsprov
Oberoende av vad du skriver vill stipendiefonden se ett arbetsprov. Om du redan inlett arbetet kan du saxa med ett utdrag, men kom ihåg att det inte ska vara för långt (helt max 10 sidor, gärna kortare). Däremot ska det kroka läsaren på direkten. Välj det bästa du har och redigera det avsnittet noga. Du ville inte ha med tryck- och slarvfel här!

4. Kom ihåg meriter & referenser
Har du blivit utgiven tidigare? Kanske medverkat i en antologi? Har du gått någon skrivarutbildning? Finns det någon lektör/författarcoach/förläggare som kan vara din referens? Via dina meriter och referenser visar du att du är en som ska tas på allvar.

5. Låt en kompis läsa
Man blir blind för sin text – också i en stipendieansökan. Låt din kompis läsa och kommentera. Fråga om ansökan och idé är tillräckligt tydligt formulerade? Saknas något? Samtidigt kan du be kompisen hitta onödiga slarvfel. I bästa fall hjälper kompisen med att göra din ansökan ännu bättre!

+1 Våga skryta
Du måste sälja din idé till stipendiefonden och det gör du bäst genom att visa att du själv tror på din idé och på dig själv. Det gäller alltså att våga skryta, det gör dina konkurrenter garanterat i sina ansökningar så du ska också passa på. Varför är din idé unik? Varför måste du få skriva den? Skräd inte orden!

FEM SÄTT ATT HJÄLPA EN FÖRFATTARE.png

Ja det här var några tips jag hade. Däremot vet jag inte om du ska tro mig, hittills har jag inte varit särskilt framgångsrik på stipendiefronten, men förhoppningarna är höga att det ska rassla in lite pengar så småningom, hehe! Har du bra tips? Dela gärna med dig!

Grattis Finland 100 år!

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Här i Finland är det en lite annorlunda dag i dag. Det är nämligen vår självständighetsdag – och inte vilken självständighetsdag som helst utan i år firar vi 100 år av självständighet! Men vad var det egentligen som hände före den 6 december 1917 och varför borde svenskar ha koll på det?

Faktum är att Finland fram till 1809 var en del av Sverige. Ja vi har faktiskt varit en del av Sverige en längre tid än Skåne! Under perioden 1809–1917 var vi en autonom del av Ryssland men för 100 år sedan blev vi alltså självständiga.

Varför denna historielektion du kanske undrar nu. Jo men för att jag som finlandssvensk börjar vara så himla trött på att förklara varför jag pratar svenska – eller ännu värre: höra kommentarer som ”oj så bra svenska du pratar!” Eh tack, det är mitt modersmål.

Som majoriteten av finlandssvenskarna har jag gått i skola på svenska. Jag har studerat på svenska. Jag spelar handboll på svenska. Det är faktiskt så att största delen av mina kompisar pratar svenska. Fastän jag är helt tvåspråkig från födseln, och har alltså alltid pratat både finska och svenska, är svenskan det språk som dominerar mitt liv och min vardag.

Därför har jag också valt att skriva på svenska. Det känns mest naturligt. Men jag måste ändå erkänna att jag är nyfiken på att skriva också på finska, men det får bli nån gång senare i livet. Just nu ligger fokus på svenskan, något jag skrev ett inlägg om tidigare i år.

Men vad vet gemene svensk om Finland – eller oss finlandssvenskar som faktiskt delar språk med er? De flesta brukar väl säga Mark Levengood och Mumin – varav bägge faktiskt råkar vara finlandssvenskar. Men det finns ju så många fler, framförallt bland författarna. Tänk nu på Ulla-Lena Lundberg, Monika Fagerholm, Kjell Westö, Maria Turtschaninoff, Johanna Holmström (också alla dessa finlandssvenska). Här i Finland har vi massvis av bra kultur och annat spännande att dela med oss av. Och till svenskens stora glädje finns det också mycket bra på svenska! 

Så i dag uppmanar jag dig, kära svenska granne, att läsa på om Finland. Kanske låna en bok av en finländsk författare. Men framförallt: blicka österut och kanske till och med boka en resa till Finland!

Och i kväll kan du höja en skål för grannen som fixat de 100 första åren som självständig nation. Själv bänkar jag mig i tv-soffan för att se på när närmare 2000 inbjudna gäster skakar hand med vår president Sauli Niinistö och hans fru Jenni Haukio på slottsbalen. Ja. Det är faktiskt så vi firar. Genom att se på folk som går på finfest på presidentslottet. Den biten kunde vi faktiskt jobba på, men annars är vi rätt bra på mycket här på andra sidan Östersjön! Hurra och grattis 100-åriga Finland!

P.S. Har du varit i Finland eller är du sugen på ett besök?

Men … det här är ju bra!

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

För ett år sedan slet jag som en galning för att ro mitt NaNoWriMo-projekt iland och mitt manus landade faktiskt på drygt 50 000 ord, jag stapplade över mållinjen den sista november. Det enda jag minns från skrivprocessen är att det mot slutet blev riktigt riktigt dålig text, men jag hade ändå på en månad skrivit ett råmanus med en början, ett mitt och ett slut. Så där ungefär i alla fall.

Sedan den 30 november i fjol har jag knappt öppnat textdokumentet och när någon i våras frågade vad romanen handlar om kunde jag faktiskt inte svara. Jag mindes inte ens vad huvudpersonen hette! (Hon heter förresten Stella.) Men hur sjukt är inte det? Att inte veta vad man skrivit på i en hel månad?

Nu i november är det stipendieansökningstider här i Svenskfinland och det var dags att öppna dokumentet för att kunna bifoga ett arbetsprov för min ansökan. Eftersom jag knappt kunde komma ihåg vad manuset handlar om har jag några gånger hunnit tänka att jag säkert får slänga alltihop och börja med nåt nytt.

Jag bävade lite inför att läsa texten och var rätt säker på att det är helt skräp, men hör och häpna – det var ju faktiskt ganska bra! Nu var det ju bara de två första kapitlen jag ögnade igenom, men ändå. Jag tycker att läsaren får ett tydligt grepp om personerna och vad huvudkaraktärens problem handlar om. Anslag och ton sitter och det kändes som en jättestor och positiv överraskning. Nästan som att hitta en liten skatt eller present i datorn!

Alla som skriver vet att det är bra att låta texten vila, men att låta texten vila så länge att man själv inte heller kommer ihåg nåt kan uppenbarligen vara en helt bra taktik. Nu är det ju som om jag skulle läsa någon annans text. Tyvärr har jag ju inte tid att börja arbeta med manuset än (först måste jag skriva tvåan färdig, ehehe), men jag är i alla fall mycket mer sugen på det nu!

Vad skrev jag i min ansökan då? Bland annat följande:

”Allt jag (inte) ångrar” är en tvättäkta finlandssvensk chick lit/romance – en genre som knappt existerar i Svenskfinland. Romanen är en finlandssvensk Bridget Jones och läsaren får följa med på ett äventyr i Helsingfors och Österbotten. Boken handlar om jakten på kärlek samt om drömmar och missförstånd. Jag har valt att låta romanen utspela sig både i huvudstadsregionen och Österbotten för att kunna utnyttja de fördomar regionerna har för varandra men också för att visa hur lika vi sist och slutligen är. Det är en varm och humoristisk berättelse med det finlandssvenska perspektivet i fokus.

Vad tror ni om det? Regnar det in stipendiepengar nu? Och förresten, det här med stipendier och sånt, är det nån som är intresserad av att läsa ett inlägg om det? Kommentera gärna!

Hur länge lever en bok?

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

En vanlig fråga som många aspirerande författare tänker på är ”hur lång är en bok?”. Det vanliga svaret brukar vara ”hur långt är ett snöre?” – med andra ord är det inte en speciellt relevant fråga. En bok ska vara just så lång som berättelsen är, varken kortare eller längre.

En mer relevant fråga är hur länge lever en bok? Nu menar jag inte hur lång tid det tar för en fysisk pappersbok att förmultna, utan hur länge den där boken är intressant för eventuella läsare.

I dagens värld är tempot brutalt. En bok tävlar inte bara med andra böcker utan med precis allt annat. Netflix, sociala medier, vänner och allt vad livet har att bjuda på. Just när boken blir utgiven kan det i bästa fall vara en liten hype kring boken. Den syns kanske extramycket på sociala medier, blir recenserad och det är evenemang och sånt.

Men sen när allt det där ebbar ut? Vad blir kvar? En författardebutant som undrar över att allt gick så fort. Förlagen pumpar ut sina vårkataloger som bäst och inget är väl ett tydligare tecken på att det är dags för nästa säsong och att den här säsongens böcker så småningom glöms bort. Jag kände faktiskt redan efter bokmässorna ”jaha, det var den boken då”.

Riktigt så brutalt är det ju lyckligtvis inte. Fastän min bok kom ut för tre månader sedan så dyker det fortfarande upp nya recensioner då och då, vilket gör mig jätteglad. Och snart börjar ju julsäsongen och då kanske en och annan bok blir köpt. Sen ska vi inte heller glömma biblioteken – där går det nästan alltid att få tag på böcker som för länge sen ”gått ur säsong”.

Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. Att allt går så fort och att när det är över så känns det lite tomt. Lite märkligt. Det kan gå dagar utan att jag tänker på att jag skrivit en bok, den är liksom inte längre en lika vital del av mig som mina inre organ, den klarar sig själv. Och jag hoppas att boken får leva länge, att det inte blir bortglömd bara för att det kommer en ny säsong med nya böcker av nya författare.

Och så en dag ska jag själv vara med i den nya säsongen och så börjar allt om från början igen. Det är väl precis så det ska vara.

Varför så bråttom?

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Jag är en otålig människa. Extremt otålig. Jag blir irriterad när folk är långsamma. Alltså om något till exempel tar en halv sekund längre än jag vill så kan jag bli irriterad. En halv sekund.

Jag vet, inte speciellt bra egenskap så där överlag. Men som journalist har jag blivit van vid snabba deadlines. När jag jobbade med morgonradio hade jag sändning med 30 minuters mellanrum, ett perfekt tempo för en som mig, fick helt otroliga adrenalinkickar och tyckte inte ens att det var så jobbigt att börja jobba klockan fem på morgonen (men då var jag också yngre och fräschare och mindre trött). Nuförtiden jobbar jag med en artikel i kanske någon vecka, oftast räcker några dagar och jag är färdig.

Men det här med att skriva böcker går ju inte riktigt i samma tempo. Det tar tid att skriva en roman. Mycket tid. Det finns författare som skriver en bok på en månad – jag lyssnade senast i går på ett avsnitt av podden The bestseller experiment där egenutgivaren Shannon Mayer (som sålt massvis med böcker) berättade att hon skriver en bok på en månad. En månad!

Som egenutgivare kan hon ju också pumpa ut böcker i ett snabbare tempo än författare som blir utgivna på traditionella förlag. Det är hon som bestämmer över sitt tempo och behöver inte vänta på att det finns utrymme i utgivningen eller att det tröga maskineriet kommer i gång.

Eftersom jag då är en otålig människa och känner att jag faktiskt kan pumpa ur mig text i högt tempo kan jag ibland känna att det är tråkigt att bokbranschen är så långsam. Jag är ju redo att ge ut en bok om året, minst!

Eller är jag? Många etablerade författare har sagt att det kan vara helt bra att ha lite paus, inte skynda så förfärligt mycket som jag vill. Jag har irriterat viftat bort deras kommentarer och tänkt att jag skriver väl precis så mycket och så fort jag vill och så får mitt förlag bara se till att ge ut böckerna också.

Men det är ju inte riktigt så det funkar. Efter en debut har jag inte precis nån ställning där jag kan kräva att bli utgiven varje år. (Om en författare nu nånsin når en ställning? Eller kanske Stephen King?) Ju längre den här hösten har lidit har jag ändå börjat förstå allt det här bättre, att det kanske inte är meningen att det ska komma en bok varje år hur mycket jag än ”skulle klara av det”. Den här debutanthösten har på många sätt varit slitsam, inte för att tala om hela slutskedet med redigering, omslag och allt som hör därtill.

Jag är faktiskt tacksam över att det inte ska komma någon bok av mig under 2018. Till och med otåliga jag tycker att det är skönt. Däremot hoppas jag att jag under 2018 har möjlighet att koncentrera mig på att redigera nuvarande texter som är på hälft och kanske kanske skriva något nytt. För jag har ju inte precis brist på idéer. Jag kommer att skriva hur mycket som helst. Sen behöver jag ju bara nån som kan ge ut allt det jag skriver.

Eller hur var det nu?

Gästblogg: Andrea Svanbäck

Förlaget-Andrea-Svanbäck-500-Square-400x400

Den svenska tröskeln

Kan du inte skriva om hur man marknadsför finlandssvenska böcker i Sverige? Så löd uppmaningen. Men att skriva om marknadsföring i konkreta termer är svårt. Det finns inga standardsvar, inget universalrecept att gå efter. I stället hävdar jag att varje bok och författare är exklusiv på sitt alldeles eget sätt och ska lyftas fram därefter. Men för att kasta fram några allmänna tankar:

Länge har det sagts att finlandssvensk litteratur sällan kan bära sig ekonomiskt, att det är programförklaringar och konstgjord andning hela vägen upp till Kulturfondens kontor. Själv skrev jag för några år sedan då jag jobbade som journalist en artikel om just den finlandssvenska litteraturens ställning i Sverige med rubriken ”Den höga svenska tröskeln” – vilket säger en del om utgångsläget.

Samtidigt upplever jag att vi just nu är fler än någonsin som försöker visa på motsatsen: att den svenskspråkiga litteraturen lever och frodas, att en bred flora texter och aktörer verkligen vill ge Sverige mer insyn i dess östra grannland.

Efter att finlandssvenskar späkt sig kulturellt i åratal tycks många av oss istället vilja bevisa att vi är mer än fondmaffia och kulturarv. Feminism, rasism, sexualitet och arbetsliv är dagsaktuella teman i den finlandssvenska litteraturen. Och det är riktigt bra, så pass att vi istället för att snegla på Sverige kan ana en ny attityd: Det är dags för Sverige att snegla på oss!

Att skriva böcker i ett mikroklimat som Svenskfinland innebär att det finns plats för ovanliga texter. Bokmarknaden här är varken lika konkurrensutsatt eller personfixerad som den rikssvenska.

Men ännu viktigare är kanske förändringen av den litterära offentlighet som allt oftare flyttat ut på internet. Medan finlandssvenskar ännu för tjugo år sedan var tvungen att prenumerera på pappersversionen av Dagens Nyheter för att kunna läsa rikssvenska bokrecensioner gör sociala medier idag det betydligt lättare att ta del av varandras offentligheter. Tack vare bloggar, poddar, Facebook, Twitter, Instagram och Snapchat behöver vi inte längre befinna oss på samma fysiska plats för att delta i litterära samtal. Att på detta sätt följa böckernas verkligheter i realtid tror jag är livsviktigt för att finlandssvensk litteratur ska hitta läsare i Sverige.

Genom relevans och närvaro kommer vi varandra närmare. Precis som med vänner gäller det sedan att upprätthålla de litterära kontakterna. Att förlägga och ge ut böcker är att jobba med människor. När det gäller den finlandssvenska litteraturens status i Sverige tror jag därför att webben är en suverän möjlighet till mer synlighet och fler bokvänner.

Några tips för dig som vill läsa mer finlandssvenskt:

  1. Podcasten Hietanen & Henrikson diskuterar ofta finlandssvensk litteratur.
  2. Bokklubbarna Århundradets bokklubb och Åbokklubben läser, tipsar och är aktiva bland annat på Instagram.
  3. Bloggar som Litterarum, Bokbabbel och Blejk, Fejt & Fab skriver skriver ofta om finlandssvenska böcker.
  4. Bland annat Yle Kultur, Hbl Kultur och Lysmasken recenserar fortlöpande finlandssvensk litteratur.

Andrea Svanbäck är marknadsföringschef på finlandssvenska Förlaget.

Borttappad skrivlust

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Jag älskar att skriva. Det är ju därför jag utbildat mig till journalist och skrivit en bok. Ja, så gott som hela mitt liv har jag drömt om att skriva en bok. För att jag älskar att skriva.

Men de senaste månaderna och veckorna har jag tappat lusten. När jag tidigare har skrivit mycket och gärna har jag på sistone haft svårt att ta mig tiden, det har inte lockat det minsta. Jag har skjutit upp redigeringen av Nationen och inte känt ett speciellt stort sug att arbeta med manuset fastän jag verkligen tror på projektet och faktiskt också gillar det.

Det här är i och för sig ingen överraskning. Jag har hört av många etablerade författare att det kan bli svårt att skriva samtidigt när en annan bok blir utgiven. Hösten har fyllts av bokmässor, bokprat och författarsamtal – mycket roligt program som jag gärna är med på, men jag har fått inse att jag kanske inte har ro att skriva nu.

Däremot tror jag inte att jag tappat skrivlusten för evigt, snarare tror jag att det är viktigt att inse att det inte går att skriva hela tiden. Eller kanske det finns personer som klarar av det, men den här hösten har ja fått inse mina begränsningar. Jag kan inte göra allt. Och det är väl just så som det ska vara.

Samtidigt måste jag ändå säga att jag längtar efter något lustfyllt skrivprojekt. Något jag kunde skriva utan större prestationskrav eller utan en klar och tydlig målsättning. Jag har en idé som jag gärna skulle börja på, få se om det väcker skrivlusten igen.

Har du tappat skrivlusten nån gång? Hur gjorde du för att få den tillbaka?

Gästblogg: Karin Mellbourn

Karin Mellbourn

Foto: Hanna Hörnberg

Konstnärlig forskning: Om att våga sätta ord på det jag gör

”Konstnärlig forskning, sa du? Vad är det?”

Jag dröjer några sekunder med svaret, det är inte första gången jag får frågan de senaste månaderna och det är inte första gången jag funderar över vilket som är det bästa sättet att undvika den på. Politiker gör det hela tiden, så varför inte jag? Egentligen vet jag redan att det inte är någon idé, jag är för ärlig för mitt eget bästa.

”Konstnärlig forskning?”

Jag skrattar till.

”Ja, alltså …”

Jag läser en magister i litterär gestaltning på Författarskolan vid Lunds Universitet, en utbildning som består av tre huvuddelar: skönlitterärt skrivande, textsamtal och konstnärlig forskning. Det är den sista som leder till flest förvirrade ansiktruttryck.

Jag ljuger inte, men jag justerar frågan. Vad är konstnärlig forskning för mig?

För mig, eftersom en del av vad som gör den konstnärlig är det fria tolkningsutrymmet. Såväl metoden, resultatet och produkten blir en del av gestaltningen och skulle kunna fungera som både frågan och svaret till vad det egentligen är. Jag utgår från positionen som skrivande och använder mig av mina egna texter i undersökandet, samtidigt som jag sätter in dem i ett sammanhang för att kunna säga någonting om skapandet som är relevant också för andra.

Min konstnärliga forskning bär arbetstiteln Aspekter av närhet i en text och utgår från olika ingångar till vad som skapar närhet eller avstånd i det vi skriver och läser. Det kan handla om berättarperspektiv, textens grafiska utformning eller var i världen vi befinner oss. Det kan vara övergripande som tematik eller på detaljnivå med ordval. Jag är inte på jakt efter en manual över rätt och fel, vad som är bra eller dåligt, utan varje text har olika behov. Det jag vill utforska är vad som ligger bakom upplevelsen av närhet eller avstånd.

Min förhoppning är att bjuda in också den som inte skriver i hur en text blir till. Genom att lyfta fram några av de många val som skrivandet består av vill jag synliggöra och diskutera delar av skrivprocessen. Tanken är att gestalta några av de valen genom att pröva att utföra också dem som jag aktivt, eller i förbigående, har valt bort. Att ge utrymme till det som inte blev, men som en annan gång skulle kunna bli. Konkret kan det vara genom att skriva utifrån ett annat perspektiv, bryta upp scener som nu är sammanhängande eller låta en karaktär som fått stå tillbaka bli mer framträdande.

Litteratur bär den fantastiska förmågan att få oss att känna, förstå och ifrågasätta. Den skapar möjligheter att kommunicera med varandra, då vi kan kliva in i fiktionen och uppleva sådant som vi i det verkliga livet valt bort eller konfronteras med några av de livssituationer vi aldrig kommer befinna oss i. Med hjälp av konstnärlig forskning tror jag att det går att vidga de möjligheterna ännu mer.

För mig är skrivandet både begripligt och obegripligt och jag tror att inblicken i skaparprocessen kan visa just det.

Jag vill inte att det ska framstå som magi, men gärna magiskt.

”Jag fattar fortfarande inte. Vad är egentligen konstnärlig forskning?”

Ett sista djupt andetag. Kanske är inte det viktigaste att förstå, utan att våga utforskar? Det handlar om att skapa sina egna utgångspunkter, att undersöka och gestalta i text. Svårigheten uppstår paradoxalt nog när jag ska sätta ord på vad jag sysslar med.

Som den skrivande person jag är tror jag samtidigt att det fyller en viktig funktion att sätta ord på saker och ting. Det skulle inte gå att komma framåt i skrivandet om vi alltid reflekterade över alla möjligheter, men genom att se till några av dem val vi gör tror jag att vi kan lära oss mycket båda om vårt eget och andras skrivande.

Det är en av mina bästa vägar till inspiration.

Karin Mellbourn (född 1991) är uppvuxen i Stockholm och bor sedan några år tillbaka i Malmö. Hon läser magisterutbildningen i litterär gestaltning på Författarskolan vid Lunds Universitet som fokuserar på eget skrivande och konstnärlig forskning. Hennes texter berör ämnen som gränser, relationer och uppväxt. Hon integrerar ofta poesi och samhällsengagemang i skrivandet. 

 

Hur gick det sen Karl Modig?

De kommande lördagarna ska vi bjuda på några godbitar – bloggarna från 2016 berättar vad som hänt sen senast och vad som är på gång. Först ute är Karl Modig.

gb_karl_modig_2För mig har 2017 varit väldigt mycket som en baksmälla. Huvudvärk, sega morgnar och alldeles för mycket pizza. Kanske inte världens peppigaste metafor, men nu kör vi på den.

Men i baksmällan har det funnits några ljuspunkter. Jag har flyttat hemifrån (vuxenpoäng!), pluggat Internationella Relationer på universitetet och druckit O’Boy. Men det absolut roligaste har varit att Superkrafter – på gott och ont har levt vidare. Jag har fått meddelanden på Twitter, läst inlägg på Instagram och blivit intervjuad i Random Mix på Barnkanalen. Det är nog det härligaste, att boken på sätt och vis har fått ett eget liv.

På skrivfronten har det här året varit en uppladdning inför januari 2018, då min nya bok Döden är inget skämt kommer ut.

Den handlar om Josef som är 19 år och bor tillsammans med sina storasyskon Alexander och Natascha. Fast nu är det bara Josef och Natascha kvar. Han ägnar dagarna åt att skriva skämt till sin stand-up, nätterna åt att hamna i fel säng, och pratar om vad som helst utom Alexander. Men hyran behöver betalas och Josefs syster ligger bara i sängen hela dagarna, så han börjar jobba som resurs i skolan. Sakta börjar han ta in det fruktansvärda som hänt, trots att han hela tiden försöker skämta bort det.

En rolig (och sorglig) bok om sorg, syskonskap och stand-up helt enkelt.

Jag skrev på kontraktet i december förra året och under våren samt sommaren har jag jobbat med min förläggare med förändringar i boken. Karaktärer har diskuterats, scener har slängts om och titlar har föreslagits. Nu, under hösten, har jag jobbat med min redaktör på lite mer detaljnivå. Fokus ligger på ord, meningar, men fortfarande också på karaktärer och på scener. Det är det jag älskar med min redaktör (Shoutout till Klara på Gilla Böcker / Lilla Piratförlaget), att hon inte låter mig komma undan med bristfällig gestaltning.

Döden är inget skämt

Och nu är den nästan klar. Det känns faktiskt så konstigt. Kanske ännu konstigare än när Superkrafter kom ut. Det är en blandning av inte-kunna-sova-om-nätterna-nervositet och inte-kunna-prata-om-annat-på-fest-spänning. För jag är otroligt stolt över boken, och över mig själv (om man får säga det) för att ha skrivit den. Den handlar ju om sorg och om psykisk ohälsa, två extremt svåra ämnen, och slutresultaten har ändå blivit väldigt bra. Mina testläsare har berättat att de skrattat i början och gråtit i slutet av boken, vilket måste ses som ett bra betyg. Antar jag.

I januari är boken äntligen ute och baksmällan kommer att vara över. Jag hoppas att ni kommer skratta och gråta med mig.

Tack för att jag har fått komma tillbaka hit och skriva ett litet inlägg.

”Men det är ju bara underhållning …”

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

En av de kloka handledarna på författarutbildningen Litterärt skapande sa till mig att jag måste sluta prata ”ner” min bok. Att jag inte ska säga saker som att ”men det är ju bara …”. Och ändå gör jag det. Meningarna slinker hastigt ur min mun i olika sammanhang.

”Men det är ju bara en underhållningsroman”

”Boken är jättejättelättläst, kanske inte så djup, men underhållande. Och lättläst!”

”Ja alltså det är ju typ chicklit, eller vad man nu vill kalla det, men liksom lättläst och underhållande.”

”Ja tycker du inte om innehållet kan du i alla fall tycka att omslaget är fint, ehhehehhee.”

Jag kan hålla på så här i evigheter. Lite trycka ner min roman, liksom bevisa att jag förstår att det inte är finlitteratur, att berättelsen och karaktärerna kunde ha mer djup, att jag förstår att jag inte löser några samhälleliga problem med min bok.

Jag trycker ner mig och min bok, helt själv, som någon sorts försvarsmekanism, som för att värja mig för alla intellektuella som tycker att min bok är skräp. Jag vill liksom bevisa att jag förstår att det här inte platsar i finrummen.

Men varje gång jag gör det glömmer jag de läsare som har älskat det jag skrivit. Jag glömmer dem som slukat berättelsen om Erika och hennes resa i Ecuador. Jag glömmer att min poäng aldrig har varit att skriva något annat än en lätt och underhållande roman som ändå kan väcka tankar hos läsaren om vilka val vi fattar i livet.

Jag glömmer bort mig själv.

Christina skrev om samma i måndags och jag känner så väl att jag kan relatera till precis allt. Det var också nåt vi pratade om när vi träffades i Göteborg. Att det måste också få finnas underhållande romaner utan desto större ambitioner på att kritisera eller diskutera vårt samhälle. Ibland vill man som läsare bara försvinna in i en fluffig fantasivärld och slukläsa en bok.

Så jag undrar – när ska jag sluta trycka ner min bok och mig själv? För jag är ju stolt över den. Är stolt över att skriva som jag gör. Och jag är extra stolt över det fina omslaget som skapats av Linn Henrichson. Det råkade faktiskt vinna en liten tävling på Helsingfors bokmässas Facebooksida.

Ja, jag skriver en liten tävling, för det var ju inget officiellt. Bara en liten Facebookomröstning där min bok rankades som snyggaste bok i Svenskfinland 2017. Högst ovetenskapligt och inte alls så många röster inblandade, så inget jag ska skryta med eller så. Det fanns ju inte ens ett pris, bara ett omnämnande …

Ser ni? Jag gör det igen. Jag får börja om från början.

”Min debutroman ”Vad heter ångest på spanska?” är en underhållande och varm historia om att hitta sig själv på andra sidan jorden. Dessutom är det Svenskfinlands snyggaste bok 2017. Jag tycker att du ska köpa den, lägga dig i soffan en söndag, drömma dig bort till Ecuador och glömma att det är november ute. Trevlig resa!”

Skrivövning: Låna & stjäl

jessica-ruscello-196422

Foto: Jessica Ruscello / Unsplash.

Ta fram din favoritbok ur bokhyllan – eller någon bok du läst och gillat. Eller varför inte en bok du avskyr? Läs den första meningen, läs den sista meningen.

Skriv en text som börjar med första meningen och slutar med sista meningen. Din text kan bli kort eller den kan bli lite längre. Men låt dig inspireras av din någon annans ord – kanske hen öppnar upp för en helt ny historia du inte visste att du hade inom dig?

Men kom ihåg att inte låsa dig i det du vet om den existerande historien, utan försök hitta något nytt, något eget. Det är bästa sättet att kopiera från andra. Stjäl och låna en liten bit, men gör det till din egen text.

Du får väldigt gärna dela med dig av det du skriver. Antingen här på bloggen, på Facebooksidan eller på Instagram. Vi ser fram emot spännande texter!

Bokmässa i Helsingfors

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Det har bara gått några veckor sedan bokmässan i Göteborg men i morgon är det dags för bokmässa här i min hemstad Helsingfors. En mässa jag besökt varje år sedan lågstadiet eller högstadiet kanske? Oberoende så har det blivit väldigt många år på bokmässan och i år får jag för första gången delta som författare.

Men vad är det här för mässa nudå? Jag kan tänka mig att det är många svenskar som knappt hört om vår bokmässa, fastän det är den största bokmässan i Finland. Ja en bokmässa är väl en bokmässa, men det finns så klart vissa skillnader.

Första gången när jag besökte bokmässan i Göteborg tyckte jag faktiskt att det inte var så stor skillnad mellan mässorna, men efter lite mer erfarenhet i bagaget vet jag mycket bättre. Helsingforsmässan är mycket mindre, och framförallt är det svenskspråkiga utbudet mycket mindre. I Helsingfors får vi svenskspråkiga nöja oss (i regel) med två scener och resten av programmet är på finska (och en del också på engelska).

Något jag dessutom saknar från Göteborg är de högklassiga seminarierna – i Helsingfors sker (så gott som) allt program ute på mässgolvet och det betyder att man aldrig slipper larmet och oljudet, utan är konstant inne i det. Programmen under Helsingforsmässan handlar också oftare mer direkt om specifika böcker, men för varje år blir också de tematiska diskussionerna fler – vilket i mitt tycke ofta ger mer än en ”vanlig” intervju med författaren.

Däremot finns det en fördel med Helsingforsmässan jag älskar – det pågår nämligen mat- och vinmässa samtidigt. När man känner sig sugen på ett glas eller något gott att äta kan man smyga över till andra sidan av den stora mässbyggnaden och dricka ett gott vin eller köpa sig en matportion.

Själv ska jag hänga runt på mässan hela torsdagen och halva fredagen. Du får gärna komma och säga hej om du rör dig i krokarna! Jag ser fram emot många intressanta och roliga samtal och hoppas på att få signera många böcker. Har du besökt bokmässan i Helsingfors?

Två veckor till NaNoWriMo

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

NaNoWriMo, Nano eller alltså National Novel Writing Month. Många som skriver har hört om det men jag tänkte ändå att jag skulle ägna ett blogginlägg åt något av det roligaste och sjukaste jag vet i skrivväg.

NaNoWriMo går ut på att skriva en roman (eller 50 000 ord) på en månad. Och inte vilken månad som helst utan november. Det är mörkt, slaskigt och energinivåerna ofta i botten. Varför i fridens namn skulle en vilja skriva ett romanutkast just då? Varför inte?

50 000 ord på en månad innebär minst 1667 ord per dag, det är ganska mycket men inte omöjligt. Andra regler finns inte. Det får handla om vad som helst, vara ett hur dåligt råmanus som helst och ingen annan behöver se ens text. Men det är hundratusentals människor världen över som sitter och skriver samtidigt!

Själv har jag deltagit i Nano två gånger, första gången 2014 och andra gången 2016. Och jag klarade det båda gångerna. Under 30 dagar skrev jag 50 000 någorlunda sammanhängande ord och utkast för manus som förhoppningsvis en dag ska bli böcker.

Mitt manus från 2014 är det jag i dag kallar för Nationen och som (om allt går väl) blir min andra roman. Fjolårets manus däremot är ett rätt så dåligt utkast på nånting som kunde bli en bra chicklit – men jag måste faktiskt erkänna att jag knappt kollat på manuset sedan den 30 november i fjol när jag satte punkt. (Jag sneglade just på det och det är faktiskt rätt så uselt.)

Men det är lite grejen med Nano – att våga släppa taget om den perfekta texten och bara skriva. Det är fullständigt galet men samtidigt är det rätt så häftigt att se att ord blir till meningar som blir till sidor som blir till kapitel och ”plötsligt” sitter en med 50 000 ord text. Så här skrev jag på min blogg i fjol:

Med nästan tre timmars marginal passerade jag 50 000 ord i kväll. Jag gjorde verkligen det. Jag har skrivit ett råmanus på en månad. En enda dag av trettio skrev jag inte, alla andra dagar gjorde jag det. Är texten lysande? Nej så klart inte, men det är lättare att redigera dålig text än ingen text alls.

nanowrimo

Skärmdump från i fjol när jag var halvvägs in i utmaningen. Älskar staplarna som hjälper en att följa med skrivprocessen.

För någon kan det här ändå kännas helgalet, varför hasta fram text? Och nej, det här passar inte alls för alla, men för mig passar det. Jag har insett att jag måste ha en rutin som påminner mig om att skriva. Det är inte det att jag inte vill, utan att allt annat tenderar gå först.

En utmaning som NaNoWriMo är kanske inte riktigt optimal (50 000 ord är verkligen jättemycket), men samtidigt har jag bevisat för mig själv att jag visst har tid för skrivandet om jag vill. Hela den här hösten har jag nämligen kommit med dåliga ursäkter. Sagt att jag inte har tid, att mitt jobb tar för mycket tid och att nästa vecka ska jag redigera. Men sen gör jag ändå inte det. Hur mycket jag än påstår att jag ska göra det.

NaNoWriMo är verkligen inte för alla, men jag skulle ändå rekommendera också den mest skeptiska att ge det en chans. Vad har du att förlora? I värsta fall skriver du inte varje dag och når inte 50 000 ord, i bästa fall röjer du skrivtid i kalendern och avslutar månaden med tusentals eller kanske tiotusentals ord på plus.

För mig blir det tyvärr inget NaNoWriMo i år, däremot ska jag försöka ägna november åt att styra upp Nationen och verkligen tar mig den där skrivtiden jag låtsas att jag inte har. För visst finns tiden. Det finns nästan alltid tid för sånt en verkligen vill.

Ska du delta? Har du deltagit? Har du goda råd eller tips? Och om du inte ens tänkt tanken: du hinner ännu! Börjar skissa en romanidé. Du har två veckor på dig till start!