Avsked

Ti bloggSå blev det min sista fredag här. Årets sista.

Maria Wine skriver om en hemlig helg som brinner i det vardagsgrå. Ungefär så kändes debutantåret innan min första bok kom ut i våras. På bloggen fick jag chans att vara extra nära den hemliga helgen. Skönt. Som en mental förfest.

Därefter har det litterära debutåret varit högst ohemligt, omtumlande, jobbigt och alldeles underbart.

Mycket har gått jättebra i bemärkelsen att det verkar som om många har köpt, lånat och läst mina böcker (ungdomsboken har sålt slut och tryckts på nytt) och att båda böckerna har fått fina omdömen i dagstidningar och på bokbloggar. Det trodde jag inte. Tyvärr är jag ganska ofta Pollyannas ögonbrynsrynkande motsats så jag trodde att böckerna skulle brännas offentligt eller i alla fall artigt men högdraget tigas ihjäl Jag är nöjd att det inte blev så. Allra gladast är jag över några mödrars mejl om att de är tacksamma över ha satt en bok i händerna på sin läshatande tonårsson, och för en av de första gångerna någonsin höra honom säga att en bok faktiskt var bra – för att vara en bok alltså. Ytterligare en positiv del av debutåret har varit att i olika sammanhang träffa och lära känna andra skrivande, inte minst mina kära medbloggare här.

Jag har också förstått att ni är många, många läsare där ute med namn och ansikten jag inte känner till. För varje år har debutantbloggen vuxit väldigt mycket. År 2012 hade den drygt 3000 unika besökare på ett år.  Förra året nästan 65 000. Och i år har vi haft ungefär 79 000. (Jag drar efter andan.) Jag visste ju i och för sig att min mamma och min moster läste bloggen ibland, men er andra 78 998 har jag sämre koll på. Roligt i alla fall att ni ville följa! Jag tror att det som har drivit er bloggläsare främst är den egna skrivglädjen. Ni kanske hoppas eller känner på er att det snart är er tur att efter en lång arbetsdag ( i mitt fall i november 2013) slänga en blick på mobilen, gäspande trycka fram ett röstmeddelande och med ett allt snabbare dunkande hjärta höra en röst säga: ”Hej! Det här är X, förläggare på Xs förlag. Vi har läst ditt manus och tycker att det är fantastiskt, så vill gärna ge ut det om vi får.”

Tack för  det här året, god fortsättning på julen och stort lycka till med skrivandet!

Omslag nu igen

 

Ti bloggMin ännu icke utgivna ungdomsbok har fått nytt omslag. Jag storgillade det första förslaget så mycket att jag fick anstränga mig en del för att ställa om när jag hörde att Wahlströms hade en ny idé. Jag hyperventilerade och var tvungen att äta crunchy direkt ur paketet en lång stund.

Hyperventilera, äta crunchy. Hyperventilera, äta crunchy.

Sedan vande jag mig långsamt. Nu är jag faktiskt småkär i det nya också. Älskar färgerna.

Flera ungdomar har sett båda omslagsförslagen och ganska många har sagt att de gillade det första bättre men också att det nya är – trumvirvel – ”minst halvfett”! (Jag vill tro att det är något bra, därav mitt lätt desperata utropstecken.)

Och jag tycker själv om. Har mina rötter i Västerbotten så jag tycker till och med schjjuukt mycket om.

jack bokus

(Jack kommer ut i slutet av mars.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Julutmaning

Ti bloggBloggen Bokhora har lagt ut en julutmaning. Jag tänkte ägna veckans blogginlägg åt några utvalda teman i den.

Bästa barnboken med jultema:

En samlingsvolym med titeln Astrid Lindgrens mest älskade julberättelser. Helt underbara, juliga utdrag ur Alla vi barn i Bullerbyn, Pippi Långström, Kajsa Kavat och flera andra berättelser. Fina och stämningsskapande illustrationer av Ingrid Vang  Nyman, Harald Wiberg och Ilon Wikland. Min yngsta pojke, som har läst alla böcker i Harry Potter-serien och älskar Percy Jacksons äventyr, kunde inte sova i går kväll och frågade om jag kunde sitta med honom en stund. Då satte jag mig på sängkanten och läste högt om Kajsa Kavats julstök. När berättelsen var slut konstaterade han att ”Kajsa Kavat äger.” Och det gör hon ju.

En coffetable-bok

För ett par år sedan började jag följa Humans of New York (HONY) på Facebook. Fantastiska människoöden fångade på bild och med citat. Dessa finns nu samlade i ett par olika samlingsvolymer. Själv har jag den första boken och om det inte låg så mycket annat framme överallt i vårt hus skulle den passa perfekt på vardagsrumsbordet. (Nu skulle den döljas av ett hockeyspel, tidningar, någons fingervantar, andra böcker och en karta över Göteborg.) Vacker är boken i alla fall. När jag väl får syn på den.

Julklappstips

Till ettåringen: Knacka på av Anna-Karin Tidholm. Ingen kan knacka på så entusiastiskt som en ettåring. Här knackas och knackas. Ny sida = ny dörr. VAD FINNS BAKOM DÖRREN?

Till femåringen: Karin Jacov och illustratören Kajsa Linds Malte Modig.  Rolig och varm!

Till nioåringen: Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren (ni vet varför!) eller Ishavspirater av Frida Nilsson. Systerskap och spänning. Mustigt språk.

Till femtonåringen: Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Året är 1986 och Parks tråkiga tillvaro förändras när Eleanor hamnar bredvid honom på skolbussen. Rödhårig, storvuxen och konstigt klädd passar hon inte in. Men de funkar tillsammans. De möts i musiken, i serierna och en längtan bort. Boken passar förresten inte bara tonåringar utan är en nostalgitripp för alla som aldrig har glömt sin första kärlek.

Till den läsvana sjuttonåringen: Vad gör man inte av Maja Hjertzell och När hundarna kommer av Jessica Schiefauer. Två mästerverk. I båda är ett mord centralt. I Hjetzells kortroman handlar det om fyra (mer eller mindre vuxna) syskon som famlar efter en fast punkt i tillvaron. Trovärdigt, poetiskt och fängslande. Snygg knorr på slutet. När hundarna kommer fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok i år. Jag slutade nästan andas när jag läste den. Den är så fruktansvärt sorglig och trovärdig kärlekshistoria och en så hjärtskärande berättelse om familjen till en kille som misshandlar en annan till döds.

Till den vuxna: Jonathan Safran Foers filosofiska Eating animals och Martina Haags skilsmässoskildring  Det är något som inte stämmer. Det är bra presenter eftersom alla borde fundera över vilken industri de bidrar till när de äter kött. Och därför att kärlek och förhållanden och hjärtan är så fruktansvärt komplicerade och enkla på samma gång. Vi stackars människor.

Julafton i en bok:

Tidningen Kulturen tipsade för ett par veckor sedan om Kajsa Linds och min läsa lätt-bok Leo och klumpen i magen, för små julfirare som just knäckt eller håller på att knäcka läskoden.  Extremt kort sammanfattning av dramat: Leo tycker inte att han är värd någon julklapp eftersom har betett sig illa. Han ber kompisarna om förlåtelse. Spoiler alert: Tomten levererar på julafton.

Juldryck vid läsning:

Glögg såklart. Det ska dofta glögg och kanel oavbrutet i december. Jag passar också på att slå ett slag för två riktigt, riktigt bra julskivor, som gärna får vara månadens soundtrack och som passar bra till glöggen: Bob Dylans Christmas in the heart och Tracey Thorns Tinsel and lights. Båda finns på Spotify.

 

AVSLUTAR MED EN PÅMINNELSE OM ATT VI EFTERLYSER NYA DEBUTANTBLOGGARE INFÖR 2016!

Debuterar du nästa år? Tycker du om att blogga och dela med dig av dina erfarenheter som debutant och tips och tankar kring skrivande? Är du redo att sköta markservice som en professionell admin, leta gästbloggare och se till att här råder god ton på bloggen? Då ska du söka nu!

Vi letar efter fem debutanter som kommer ut med böcker i olika genrer och på olika sorters förlag – små, stora, indie – och vi vill ha män och kvinnor i olika åldrar och från olika delar av Sverige för att bloggen ska bli så intressant som möjligt.

Skriv ett brev och berätta om dig själv, vad du jobbar med, vad du skriver, hur länge du skrivit och motivera varför just du ska få chansen att driva ett av Sveriges största litterära forum vidare i framtiden.

Skicka ditt brev senast den 5:e december till   debutantbloggen@gmail.com.

 

 

Brave new world

Later that night

I held an atlas in my lap

Ran my fingers across the whole world

and whispered

where does it hurt?

 

It answered

Everywhere

Everywhere

Everywhere.

  • Warsan Shire

Ti bloggJag skulle vilja göra det Margaret Atwood gjorde när hon skrev Tjänarinnans berättelse. Hon påverkade de politiska vindarna med en extremt intelligent dystopi. Hon viftade med en varningsflagga i skönlitterär form. I just den romanen varnar hon för den religiösa högern och beskriver ett omänskligt samhälle byggt på en viss tolkning av bibeln. I andra fantastiska böcker beskriver hon framtida samhällen där stora företag äger städer, bostadsområden och medborgarnas integritet, där den teknologiska utvecklingen har gått skrämmande långt, och där rika på ett absurt sätt isolerar sig från fattiga. Hon beskriver livet efter miljökatastrofer och hon förutsåg för länge sedan en porrmarknad som badar i det sorgligaste absurda, där alla gränser för tabun har förskjutits och fattiga barn blir de största offren.

Karin Boye beskriver i Kallocain ett samhälle där individen är så underordnad kollektivet att människor i den paranoida diktaturen i stor utsträckning agerar som robotar, snarare än som människor. Den väcker viktiga frågor om människans natur.

Susanne Collins skildrar i sin Hungerspelstrilogi framtidens USA, efter en stor miljökatastrof med svält som följd, när demokrati har ersatts av diktatur och när en rik huvudstad mer eller mindre förslavar medborgarna i andra stater. Jag såg den allra sista filmen, Mockingjay 2, på premiären natten till i onsdags. Budskapet är politiskt och har aldrig varit mer angeläget än just nu: Skräckväldet vill göra människor rädda och få oss att vända oss mot varandra. Ett splittrat folk är ett lättstyrt folk.  De hjärntvättade mördarmaskinerna i IS är kanske grymmare och mer barbariska än fienden i den mörkaste av dystopier. De vill så hat och rädsla och få grupper av människor att vända sig mot varandra. Gå dem inte till mötes. Så kan budskapet i Hungerspelen tolkas just här just nu.

Jag vet att jag refererar till dystopier som anses vara mer sofistikerade och sådana som anses vara betydligt mindre sofistikerade. Vet att jag blandar ”högt” och ”lågt”. Böckerna har delvis olika målgrupper. Min kärlek är nästan lika stark till allihop. Jag  tycker nämligen att välskrivna dystopier, också sådana som kanske främst riktar sig till ungdomar, är bland det mest intressanta som går att läsa. Om unga får läsa dem med vägledning av engagerade lärare, kan fanatism förebyggas och politiskt intresse väckas. Böckerna kan kopplas till riktiga världshändelser och sprida ett avslöjande ljus. Jag skulle gå så långt som att säga att dystopier kan vitalisera demokratin och respekten för mänskliga rättigheter. (I mina ögon är det där sista skolans viktigaste uppdrag. Jag är glad över att kunna bidra där.)

Så. Jag vill också. Att skriva små vardagsberättelser (som mina) känns futtigt. Inte meningslöst, men ganska futtigt. Jag skulle önska att jag kunde skriva en dystopi. Men det kan jag inte. Jag landar bara någonstans i Västra Götaland runt 2015.

Visst, alla berättelser är ändå viktiga och meningsfulla på ett eller annat sätt. Diktraderna som inleder det här blogginlägget kan illustrera läget i världen i dag, de stora konflikterna, men de kan också läsas på en existentiell nivå och handla om individens svårighet att känna glädje i sin tillvaro, oavsett i vilket samhälle hon lever. Det är värt att utforska med tusen olika angreppssätt. Ett av dem är mitt. Och det är kanske good enough.

Trots den slutsatsen skulle jag kunna offra min häst för att kunna skriva en angelägen dystopi. (Nej, jag har absolut inga planer på att försöka.) (Förresten har jag ingen häst.)

 

Hunger_Games_

 

 

P.S För ett par år sedan upptäckta jag likheten mellan Boyes Kallocain och den fantastiska filmen De andras liv som beskriver livet i Östtyskland. (Ett tips till andra lärare: Låt era elever jämföra!)

 

 

Success consists of going from failure to failure without loss of enthusiasm

Ti bloggSuccess consists of going from failure to failure without loss of enthusiasm. – Winston Churchill

Alla vet att Astrid Lindgrens Pippi Långstrump blev refuserad av Bonniers och att Decca i London nobbade Beatles. Men visste ni hur många gånger böckerna nedan har refuserats? Svar:

Borta med vinden (Margaret Mitchell): 38

Sedan antogs den, blev en av de mest kända, amerikanska berättelserna, vann Pulitzerpriset och filmatiserades. Fint att du inte gav upp, Maggan!

Fluggornas herre (William Golding): 20

När boken väl antogs blev den inte omedelbart en succé. Med tiden, däremot, fick Golding milt uttryckt upprättelse.

Harry Potter (J.K Rowling): 12

Ingen har väl missat att J.K Rowling var utfattig när hennes manus äntligen antogs. Först blev hon refuserad. Och refuserad. Och re… Sedan: Succé !

Carrie (Stephen King): 30

Efter 30 refuseringar slängde King manuser i papperskorgen. Hans fru tog upp det och tvingade honom att bearbeta det och skicka in det igen. Nuvarande författarstatus: Ikon.

Djurfarmen (George Orwell): 4

Denna fantastiska satir ansågs vara för provocerande i och med att den kritiserade kommunism och förlagen var rädda för att boken skulle kunna uppröra alliansen mellan USA, Storbritannien och Sovjetunionen. I dag: En klassiker.

Twilight (Stephanie Meyer): 14

Meyer var helt okänd när hon skickade in manuset till den första delen i Twilight-serien till ett antal förlag. Fjorton förlag sa nej. Men inte det femtonde. Därefter blev den som bekant en bestseller i ett stort antal länder.

Det finns med andra ord ingen anledning att ge upp efter 4, 14, 20 eller ens 38 refuseringar.

(Källa: The Reading Room)

Bokomslag, illustrationer och sättning

Ti bloggNär jag nyligen fick se ett förslag på hur omslaget till min nästa ungdomsroman skulle kunna se ut föll jag som en fura. Rakt ner från höghustaket, med mina röda sneakers.

Något åt det här hållet blir det nämligen:

jack2115556_10153296338613160_2249114974993188451_n
Jack, som romanen ovan ska heta, kommer ut i slutet av mars nästa år. Redan den 8/1 går den till sättning. Det är ganska snart. Faktiskt. Det slår mig förresten att jag vid den här tiden förra året inte själv visste vad ordet ”sättning” innebär. I år däremot kan jag kan luta mig tillbaka i soffan och göra en manspread i lugn och ro. Nu vet jag ju exakt vad det betyder: Att manuset sätts ihop som det ska se ut i den färdiga boken, sida för sida, rad för rad. Då blir det till exempel tydligt om en enda rad blir hängande lite bonnigt på en ensam sida före ett nytt kapitel och författaren kan uppmanas att lägga till ”sju till åtta rader” eller ta bort en eller två rader enbart av layoutskäl, vilket kan vara ganska frustrerande. Det kanske inte behövs något mer just i den aktuella passagen, eller allt som står där kanske verkligen fyller en funktion innehållsmässigt eller språkligt, men det spelar ingen roll.

I första boken om Leo fick jag lite dispens. På ett par sidor borde jag ha tagit bort eller lagt till några ord för att det skulle se snyggt ut för ögat men förlaget och jag kände att det behövde få förbli som det var. I en så kort barnbok är varje ord så noga genomtänkt att något tydligt kan gå förlorat även vid små ändringar.

Del 2 i serien om Leo, Leo och katten som sprang bort, är nästa bok som går till sättning. Den kommer ut i februari/mars-skiftet. Nu börjar många av Kajsa Linds illustrationer bli klara och de är bara så ljuvliga. Är det ens möjligt att inte älska en bild som denna?

Leo2(11) - Kopia
Titta på Leos tröja! Den fina soffan! Pappans sätt att hålla det ena benet över det andra. Krukväxten. Tillbringaren. Katten (som heter Tant Britta). Allt! Jag tycker åter igen att det är helt fantastiskt att få se Leo och hans pappa bli till så här, att se berättelsen bli så mycket mer än vad enbart texten förmedlar.

Vad illustratören hette? Jag upprepar det. Kajsa Lind. Härmed geniförklarar jag henne.

Som avslutning visar jag både text och bild till en av sidorna.

Tant Britta gillar att retas. Ibland står det hundar utanför affären. De har koppel. Då går Tant Britta väldigt nära hundarna. Men inte så nära att hundarna når henne.

 

Leo2(5+6) hundar o

(Ser ni hur frustrationen och vansinnet lyser i den svartvita bulldoggens ögon och hur den vita hunden sliiiiter i sitt koppel och bjäbbylar ut sin vrede? Men Tant Britta är nöjd. Mycket, mycket nöjd.)

 

 

 

 

 

I varje ögonblick bor ett litet drama

Ti bloggDagens ömmaste känsla: När du kom in från studsmattan, just innan vi skulle äta middag, och jag fick krama dig hårt, hårt och säga förlåt. Förlåt för att jag gnällde på dig om att du hade glömt kvar gympaskorna efter idrottslektionen igår. Förlåt.

Du sa att du trodde att skorna aldrig hade legat i ryggsäcken och jag viftade bort dina ord med ett ”jo, jag packade dem, nu har du varit slarvig”. Du förklarade med en liten tår i ögat – du vill inte vara slarvig, du vill alltid göra rätt – att du var sist ut från omklädningsrummet eftersom du inte kände igen dina nya jeans och därför letade byxor som du trodde kunde vara dina. (Älskade unge, du känner aldrig igen nya kläder. Du bryr dig inte om kläder.) Kanske glömde du skorna i stressen över att vara sist?

Men skorna låg inte i omklädningsrummet idag. Och inte i korgen med kvarglömda kläder. Du blev orolig. Skamsen. När vi gick hem från skolan kunde du inte släppa tanken på var skorna kunde vara.

Så hittade jag gympaskorna på skostället ikväll. Jag måste helt enkelt ha glömt packa dem från början. Jag överfölls av ömhet.

Älskade, underbara Lias, förlåt. Det var jag som hade varit slarvig. När du satt på pallen framför mig och vi kramade om varandra och jag sa förlåt och dina spinkiga, spinkiga armar kändes så mjuka runt min hals, och din andning var så lättad,  kände jag att jag måste prioritera annorlunda än jag hitintills gjort i höst. Jag vet ju vad som är viktigast.

Här kommer min (cyniska) slutkläm: Efter detta föddes en ny barnboksidé i mitt huvud. Nästan alla mina idéer till barnboksmanus är sprungna ur den här typen av händelser i vardagen. Helt utan cynism: De är så futtiga! Och så världsstora just när de sker.

Till och med Khemiri

”JTi bloggu mer jag skriver, desto mindre vet jag om skrivande. Jag vet inte hur jag gör eller om jag någonsin kan skriva något igen. Det blir egentligen aldrig lättare.”

Jag lyssnar på Jonas Hassen Khemiri när han intervjuas i Babel och jag hör honom säga något i stil med ovanstående. Jag är svag för allt khemiriskt. Berättarrösten. Vändningarna. Den poetiska nerven. Jag förstår att hans texter (noveller, öppna brev, pjäser, romaner) är så uppskattade, att de sprids, diskuteras och översätts. Han är verkligen ett aktat författarnamn sedan ganska många år tillbaka nu.

Men det betyder tydligen inte att han vet hur man gör. Varje gång han ska börja skriva en ny text tvivlar han på att han kan. Han berättar om skrivdagar då han inte skriver någonting alls. Och en del av det han faktiskt skriver ”blir det ingenting av”, säger han.

Jag sitter i soffan framför teven med höjda ögonbryn. När jag tänker efter har jag aldrig hört Khemiri prata förut. Jag trodde att han var kaxig och streetsmart. Att han var på de säkras sida. Så visar det sig att också han tvivlar. Till och med han.

Och det är lite hoppfullt.

Harklande plockar jag upp mitt nya manus.

Till och med Khemiri tvivlar alltså?

———

Ämnesbyte.

Det här har inget med texten ovan att göra. Det är en dikt bara. Kanske viktigare än någon annan just nu.

Med kulspruta vill SD-politikern Gunilla Schmidt möta flyktingarna.

No one leaves home unless
home is the mouth of a shark
you only run for the border
when you see the whole city running as well
your neighbours running faster than you
breath bloody in their throats
the boy you went to school with
who kissed you dizzy behind the old tin factory
is holding a gun bigger than his body

You only leave home
when home won’t let you stay.
no one leaves home unless home chases you
fire under feet
hot blood in your belly
it’s not something you ever thought of doing
until the blade burnt threats into
your neck
and even then you carried the anthem under
your breath
only tearing up your passport in an airport toilet
sobbing as each mouthful of paper
made it clear that you wouldn’t be going back.

You have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

No one burns their palms
under trains
beneath carriages
No one spends days and nights in the stomach of a truck
feeding on newspaper unless the miles travelled
means something more than journey.

No one crawls under fences
no one wants to be beaten
pitied
no one chooses refugee camps
or strip searches where your
body is left aching
or prison,
because prison is safer
than a city of fire
and one prison guard
in the night
is better than a truckload
of men who look like your father

No one could take it
no one could stomach it
no one skin would be tough enough
the
”go home blacks
refugees
dirty immigrants
asylum seekers
sucking our country dry
niggers with their hands out
they smell strange
savage
messed up their country and now they want
to mess ours up”
How do the words
the dirty looks roll off your backs
Maybe because the blow is softer
than a limb torn off
or the words are more tender
than fourteen men between
your legs
or the insults are easier
to swallow
than rubble
than bone
than your child body
in pieces.

I want to go home,
but home is the mouth of a shark
home is the barrel of the gun
and no one would leave home
unless home chased you to the shore
unless home told you
to quicken your legs
leave your clothes behind
crawl through the desert

wade through the oceans
drown
save
be hunger
beg
forget pride
your survival is more important

No one leaves home until home is a sweaty voice in your ear
saying-
leave,
run away from me now
I dont know what I’ve become
but i know that anywhere
is safer than here.

  • Warsan Shire, somalisk poet

Det är inte för sent

Ti bloggJag blir stressad när människor uttalar sig om reproräntan i en expertpanel på teve eller blir intervjuade angående sin senaste bestseller, samtidigt som en informationsruta upplyser om att de är födda1993 eller något annat absurt årtal. Människor som är födda 1993 ska springa runt i shorts. De ska busringa till pensionärer. De ska palla äpplen.

Att få en ny vän. Att springa marathon eller lära sig hur projektorn fungerar i sal 27. Att flytta ifrån den där hålan. Att försonas. Att köpa en dansksvensk gårdshund. Att debutera som författare. Vid en viss punkt i livet är allt för sent. Det blev inte av. Allt kom i vägen. Livet. Åren. Konventionerna. Självförtroendet. Den gängse uppfattningen om hur någon vid en viss ålder ska leva.

Men innerst inne vet både du och jag att den punkten inte är här förrän vi är minst hundra år (alternativt ligger på vår dödbädd). Jag är skeptisk till positivt tänkande och hejiga floskler. De kan låta så ihåliga och själlösa. Tomt ekande. Trots detta har jag ett mantra som jag ibland upprepar för mig själv.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter.

Alltså varje imorgon. Varje. Den tanken gör mig lugnare.

På min fyrtioårsdag (då orkanen Sandy påminde oss om att inget ska tas för givet) satt min man och jag i en bar intill Times Square och drack fantastiska drinkar. Just den resan var extraordinär men annars var livet just så som det hade varit en tid. Vi bodde och bor med två barn i ett litet hus i en liten stad. Vi hade ganska länge jobbat och jobbar fortfarande med liknande arbetsuppgifter som vi för det mesta trivdes och trivs väldigt bra med. Det var kärleksfullt, ganska lugnt, så himla fint och så mycket att vara tacksam över – men lite tråkigt. Ibland rev och river törsten i mig. Då vill jag flytta, byta jobb, köpa får, raka av mig håret, springa marathon, lära känna nya och annorlunda människor, debutera som författare. Och inte hade jag kunnat ana då, på min fyrtioårsdag, att jag idag skulle ha gett ut två böcker och ha fått ytterligare sex manus antagna av ett stort förlag.

Så det kom en dag med nya möjligheter. Det kommer sådana dagar igen. Det här är ett budskap till dig som längtar och väntar, som stampar i spiltan. Det är inte för sent.

Elsie Johansson, Philip Pullman, Alexander McCall Smith, Moa Martinson och Karen Blixten var en bra bit över fyrtio allihop när de romandebuterade. Plötsligt händer det. Kanske mitt i putsningen av löständerna.

Och det här är ett budskap till mig själv. Det har inget med skrivande att göra men just nu behöver jag veta att imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Just den här fredagen. Just den här stunden. Håkan Hellström sjunger att när vi går genom tiden ska vi veta att allt det bästa inte hänt än. Och så är det ju tills ens nyfödda kniper med sin oändligt mjuka hand om ens fingrar. Men kärnan i Hellströms budskap, att mycket bra inte har hänt än, är något att klamra sig fast vid när tvivlen viskar att det redan är för sent.

Först med det senaste

Ti bloggJag har just avslutat mitt livs första telefonkonferens med förlagschef, redaktör och illustratör. Vi var fyra personer som pratade samtidigt! Tre i Stockholm. Bara en sådan sak.

Det hela fick mig att känna mig ung och hipp, som vore jag fyrtio all over igen. Jag gjorde i och för sig inget tekniskt men svarade när telefonen ringde och slängde med jämna mellanrum in ett hjälpsamt ”Det var jag som sa det där” i ett försök att underlätta kommunikationen.

Samtalet rörde första boken i illustratören Ingrid Flygares och min läsa lätt-serie om syskonen Nils och Maja och deras lätt excentriska morfar.

Det är fascinerande att få en inblick i hur människor med känsla för bildtänk resonerar när det gäller färgskalor, estetiska stilar och att fylla i de tomrum orden inte täcker. Jag gillar nog en viss öppenhet när det gäller familjemedlemmar som inte nämns i boken. Varken i Leo eller böckerna om Nils och Maja framgår det i texten om vuxna är singlar, gifta, homo eller hetero. Vi enades om att detta inte ska framgå i bilderna heller. Däremot tycker jag att det är fantastiskt när bilderna bidrar med andra nya detaljer och vinklar. Det ger berättelsen fler lager och delvis en ny atmosfär som helt är illustratörens förtjänst. (En av frågorna idag: ”Ska morfar äta kakor i bakgrunden på några uppslag?” Och det är klart att han ska. Det står inget om det men om ni hade läst manuset hade ni förstått att det är en rolig och alldeles lysande idé.) Snart får förlaget och jag se de första bilderna. Ni anar inte hur yster jag blir vid tanken!

Som avslutning vill jag nämna att vi från och med nu åter håller helgöppet på bloggen. Imorgon är det enkätdags och på söndag gästas vi av Alex Haridi som har skrivit manus till filmer och TV-serier som Skilda världar, En plats i solen, Äkta människor och Blå ögon. Han romandebuterade i år med ungdomsboken Huset mittemot.

 

 

Fruktansvärt erotiska noveller…(eller inte)

Ti bloggVi kan se vilka sökord bloggläsare som har funnit oss genom olika sökmotorer har använt. Det är slående hur många som har hittat hit genom att söka på ”erotik” och ”erotiska noveller”. Till er förhoppningsfulla: Känn er som hemma, vetja, och vänj er vid att livet är fullt av besvikelser. Det blir ingen erotik för er. Så! Get over it. Nu ska ni alla istället få ta del av en misslyckad skrivplan.

Förra veckan tänkte jag nämligen stiga upp halv åtta varje morgon och skriva fram till tio (då jag skulle äta frukost med familjen). Det skulle sammantaget bli ganska många timmars skrivande. Under skrivtimmarna hoppades jag kunna skriva ett manus som kanske någon gång i en galax långt borta skulle kunna bli en ny ungdomsroman. Tankarna på det nya manuset bar jag i bakhuvudet under våren och tidigare i sommar men inspirationen att ta tag i det ville inte infinna sig, inte riktigt rätta läget heller. Stommen fanns dock nedskriven. Så kom den fria veckan hemma i huset och det fanns ingen återvändo. Skrivandet skulle ta fart.

Jag gillar verkligen tanken på att skriva på förmiddagen flera dagar i rad. Forskning visar tydligen att de mest effektiva författarna skriver en till tre timmar i taget och helst på morgonen eller i alla fall förmiddagen. De slutar inte skriva när idéerna tryter utan slutar när de vet hur de ska fortsätta med texten nästa gång, vad som är nästa steg i handlingen. På så sätt kommer de till dukat bord varje morgon. Gött.

Hur det gick för mig? Morgontrött. Stängde av väckarklockan i sömnen varje morgon. Stapplade ner till datorn mycket senare än jag hade tänkt. Öppnade dokumentet. Skrev tre ord. Surfade runt. Drack islatte. Hade rätt många (egentligen ganska onödiga) samtal med grannkatten. Tittade på (egentligen ganska onödiga) söta kattvideos på Facebook. Så gick några värdefulla förmiddagar som aldrig kommer åter.

Det blev faktiskt inget annat nytt skrivande för min del (bortsett från redigering av ungdomsboksmanus) på hela sommaren, men av någon anledning slår jag inte mig själv i huvudet med ett strykjärn för det. Fokus och inspiration kommer och går, antar jag. Jag är nöjd med att det blev en fin ledighet och att det trots allt finns en stomme till ett manus att sätta tänderna i till hösten. Och på helgerna i höst kommer jag att sätta väckarklockan halv åtta varje morgon och skriva fram till tio (då jag ska äta frukost med familjen). Eller inte. Vi får se.

 

 

.

 

Releasedags för Leo

juni 104JTi bloggag är så glad, så glad, så glad! Jag är så glad att jag själv är lite förvånad över hur jag håller på nu igen. Jag står på händer, jag kysser vissna krukväxter, jag svämmar över på Facebook. Anledningen är att illustratören Kajsa Linds och min läsa lätt-bok Leo och klumpen i magen (Wahlströms) äntligen är här. Den låg plötsligt i min brevlåda och såg bedårande ut. Nästa vecka är det release för den. Böckerna är sena från tryckeriet vilket innebär att jag bara har ett enda exemplar och det är lite synd eftersom jag vill dyka ner i dem som Joakim von Anka i sitt stora kassavalv. Bada i dem. Skrubba ryggen med dem.

När jag är realistisk tänker jag att Leo och klumpen i magen är en fint illustrerad, enkel, liten berättelse om att kunna säga förlåt. När jag lider av hybris beskriver jag den juni 110istället (en gång inför en stor publik) plötsligt och överraskande som en lättläst variant av Dostojevskijs Brott & straff. Fast lite, lite bättre. En klassiker om de stora moraliska frågorna, helt enkelt.

I det tillståndet tänker jag också på den som 32 sidor rafflande action. Jag lägger gärna till att allt är based on a true story.

Tyst min mun, så får du socker.

Men uppföljaren Leo och Tant Britta, som kommer efter jul, är en riktig rysare. En klassisk thriller. (Handlar om en katt som springer bort men – spoiler alert –  snart kommer hem igen.)

Avslutningsvis vill jag tipsa världen om att Leo och klumpen i magen passar barn som just har lärt sig läsa eller håller på att lära sig läsa, eller ett yngre barn som en äldre medborgare kan läsa högt för.

juni 111

 

Tangenterna som ett verktyg för tanken

Ti bloggEtt tag var jag Facebook-kompis med ett ganska stort antal före detta klasskompisar från USA. De tog bort mig som vän en efter en. Vi hade så diametralt olika åsikter om vapen, jämställdhet, patriotism och religion att vi alltså inte ens kunde vara vänner på Facebook längre. Japp. Så illa var det.

På Twitter är det ett måste att koka ned de där åsikterna till några få ord, oavsett om ämnet är Game of thrones, abort, klimathot, vapen, godaste sommarglassen, schlagerfestivalen eller skolpolitik. Formatet bäddar för slagord. Tugga Toy! Kexchoklad gör dig go och gla’. Styr upp flumskolan! Folkpartister hatar barn! You’re either with us or against us.

Jag är inte den första som funderar över vad sociala medier gör med vårt språk och vår förmåga att föra resonemang som inte genast stagnerar i tvärsäkra ställningstaganden. Jag tror att många med mig längtar efter diskussioner som får leva på riktigt. Samtal som får vaja lite fram och tillbaka. Tankar som prövas och faktiskt omprövas.

I mars skrev jag ett blogginlägg om att jag sörjde de unga liv som gått förlorade vid trippelmorden på gatan utanför mitt och min familjs hus. Vi fick stänga ner kommentarsfältet  på grund av alla troll där. Det slog mig inte ens när jag skrev texten att inlägget kunde betraktas som politiskt. Men en del kommentarer hittade vägen till andra forum, där jag ignorerade flera men läste några. Kontentan:

Unga människor som blir mördade får faktiskt skylla sig själva.

Det var faktiskt mitt fel att morden skedde och det var synd att inte jag blev mördad. Eller åtminstone våldtagen. Det är människor som jag, med min naiva syn på världen, som har förstört vårt land. Mördad borde jag bli. Då kanske jag skulle lära mig att inte känna sorg bara för att unga människor avrättades utanför mitt fönster.

Oj.

Vad är det med oss människor och vår oförmåga att kunna kommunicera med meningsmotståndare? I det här anti-intellektuella klimatet finns bara utrymme för slagord och skyttegravskrig. Hån. Hot. Att överallt läsa in vad man ständigt scannar webben efter, vare sig det finns där eller inte. Att ge ryggmärgsrespons på det.

Alla invandrare ska ut. Raus. Kvinnan ska tillbaka till spisen. Och mördas lite om hon sticker upp. Det finns inga problem med integrationen. Parförhållanden och föräldraskap är ett kvinnofängelse. Allt med en längre tradition än tre veckor är patetiskt och förlegat.

När vi inte skriker ut våra endimensionella politiska budskap på sociala nätverk, levererar vi punchlines eller promotar oss själva. HÄR ÄR VÄRLDENS BÄSTA BIL! KÖP MIN FANTASTISKA  BOK! VÄLJ MIN SKOLA! JAG ÄR UNDERBAR OCH ÄLSKAD AV ALLA. HÄR ÄR MINA KRUKVÄXTER eller SURDEGSBULLAR eller BOOBS eller HEMSNICKRADE ALTANMÖBLER I  MOTLJUS!

Människan har ramlat ner från trädet och tappat svansen men instinkterna och grotthjärnan hotar hela tiden att ta över. Muta in revir. Slå sig för bröstet. Hugga mot någon annans strupe.

Språket och intellektet – när det får utrymme – kan rädda oss. Jag tror verkligen det. Men ibland undrar jag om inte sociala medier är ett större hot mot oss själva och våra tankeprocesser, än vi förstår.

 

Poliser är det bästa jag vet, näst efter rabarberkräm

Ti bloggOm några veckor är det dags för del två av min dubbeldebut som ”författare”. Då gör första boken i min serie om Leo entré i världen.

Trots att de korta, väldigt lättlästa böckerna om Leo är så enkla och avskalade tycker jag att Leo har en lika distinkt personlighet och lika mycket själ som Fille i Hälsningar från havets botten, eller som Jack i den ungdomsroman jag kommer ut med nästa vår. Leo är en finurlig liten tänkare.

När man skriver en roman är det bra att veta väldigt mycket mer om sina karaktärer än läsaren någonsin får veta. Ibland kanske man skriver kapitel eller delar av boken som måste strykas eftersom de saknar energi framåt. Jag tror inte att de är bortkastade för det. Det ger författaren en ännu klarare bild av karaktärerna och deras värld. Strukna delar och kapitel skapar ett eko i de delar som blir kvar, ett osynligt djup.

För mig är det likadant med Leo och karaktärerna i böckerna om honom. För att ta ett exempel tänker jag mig honom som ett regnbågsbarn även om det nog aldrig kommer att framgå i berättelserna. Utöver alla de detaljer jag tycker mig känna till om Leo och hans värld, kommer sedan illustratören Kajsa Lind med mängder av nytt ljus och helt nya vinklingar. Då förändras och förtydligas Leo och hans omgivning på ett smått makalöst sätt. Jag beundrar verkligen Kajsas öga för detaljer. Leos randiga tröjor. Pappas förkläden. Deras krukväxter. Leos röriga rum. Att hon låter något för mig helt oväntat stå i fokus på bilden, och att hon därmed förskjuter perspektiven. Ger emfas åt något alldeles nytt.

Leo och klumpen i magen

I böckerna om Leo har Kajsa och jag skapat en distinkt stämning och stil som jag hoppas ska prägla alla böcker i serien. Också korta, lättlästa böcker förtjänar humor, kärlek och poesi. Den här typen av lättlästa böcker innehåller inte så mycket text men varje ord har vägts på guldvåg och det går nästan inte att föreställa sig hur mycket jobb som ligger bakom illustrationerna. Kajsa Lind är lite min idol faktiskt.

Apropå barnböcker: Igår fyllde Pippi Långstrump 70 år. Jag storgillar språket och lekfullheten i Pippi. Modet, styrkan, humorn och auktoritetstrotset i själva karaktären Pippi. (En av hennes suveräna repliker: ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert.”) Storgillar också omtanken, ansvarskänslan och öppenheten (inför en normbrytande ny, rödhårig granne) hos Tommy och Annika.  Tycker så mycket om den yviga språkglädjen. Livslusten. Humorn. (”Poliser är det bästa jag vet, näst efter rabarberkräm.”) Samt tanken på att det tydligen finns folk som har en prickig häst på verandan,  styrka nog att jonglera med inbrottstjuvar och dessutom bakar sjukt många pepparkakor med sin apa.

 

Inspiration

Ti blogg“And in that moment, I swear we were infinite.”

Orden yttras av Charlie, jaget i ungdomsromanen The perks of being a wallflower av Stephen Chbosky. Att vara ung är ofta att balansera längst ut på klippkanten med armarna rakt ut i luften och vinden i håret, lungorna fulla av syre, lika redo att flyga som att falla. Allt är på liv och död och allt är för evigt. Just då. Det är det som gör det så fruktansvärt och så underbart. På samma gång så outhärdligt och hisnande ljuvligt.

Jag vill skriva för unga därför att jag vill att de ska läsa skönlitteratur. Jag vet att det är nödvändigt. Förhoppningsvis vet jag ungefär vilket tempo och vilken ton som kan gå hem hos en del läsovilliga. Men under det övergripande syftet vilar lockelsen i att få återvända till klippkanten. Känna vinden i håret, elden i blodet och suget från ravinen.

I onsdags skrev en av mina teknikklasser mininoveller/six-word-memoirs. Jag hör deras sorl dagarna i ända, skratten, skämten, glädjen, oron. Jag hör – hela byggnaden hör – vårskriket när Moa i Göteborg äntligen svarar på Kalles sms. Jag hör också spridda skurar av enskilda livsöden, omvälvande händelser och vardagsdetaljer. Men i mininovellerna,  varje individs tillvaro samlad i sex ord,  blir rösterna renare och naknare. När jag sammanställer berättelserna i samma dokument blir det stor poesi. Splittrad och sammanhållen på samma gång. Full av känsla, sorg och liv. Full av sjutton år.

Vi läste mininovellerna (som blev en egen berättelse) högt tillsammans i onsdags. Deras liv förgrenade sig in i varandras, alla deras röster blev en. Och känslan i rummet gick inte att ta miste på.

And in that moment, I swear we were infinite.

———–

P