Releasemingel

Ti bloggDet är torsdag kväll och jag blundar och känner hur de senaste timmarna ristas in i min ryggmärg. Där vill jag ha kvar dem för alltid. Ikväll har jag nämligen haft releasemingel i vårt skeva, lilla hus. Det kan ha varit det sämst planerade och mest oeleganta releasepartyt någonsin.  Men också ett av de, säg, tio bästa. I världen. Någonsin.

Felicia har redan haft sin releasefest och närmaste veckan är det dags för Johan, Thomas och Fredrik. Debutantkompisar och läsare har säkert varit på hundratals releasemingel och hinner knappt få av sig partyhattarna innan det är dags för nästa. Men jag har inte varit på ett enda. Bara mitt eget ikväll. Jag vill ändå ge några releasepartyråd och snyta ur mig lite kärlek:

  1. Se till att det inte regnar så förbannat. Ni vill ju egentligen sitta på altanen nu när ni har klippt gräsmattan och planterat blommor i tre krukor där ute och allt.
  2. Försök inte doppa jordgubbar i choklad. Det ser bara trevligt ut på bild bredvid receptet. Inte när ni gör det.
  3. Låt inte er yngsta son komma i närheten av Spotify. Ingen orkar lyssna sex gånger i sträck på Hasse Anderssons Guld och gröna skogar.
  4. Om er man gör god pastasallad är det bra om ni har tänkt ut var ni ska lägga upp den. Det räcker kanske inte med två serveringsskålar, vet ni.
  5. Det kan hända att allt blir otroligt bra ändå. Riktigt, riktigt bra. Helt underbart bra. Det kan hända att ni är så fulla av kärlek där under revbensgallret ikväll att det ömmar. Att ni är så otroligt glada över de fantastiska människorna i er omgivning som är med och delar hela den här debutantgrejen med er. (En del kanske ni råkar krama upp till fem gånger när de ska gå hem. Tre kramar per person kan räcka. Skriv upp det.)

11212273_10153421727706833_446812512_n signerar

(Bild från Akademibokhandeln på Östra Hamngatan i Göteborg samt från kvällens releasemingel.)

 

 

 

 

Nu bränns det

Ti bloggNu bränns det, nu bränns det. Nästa vecka går min ungdomsroman Hälsningar från havets botten att beställa hos näthandlare och ett par dagar senare ska den även finnas i bokaffärer och på bibliotek. I samband med det blir den fantastiskt hedrande nog också huvudbok (i ungdomskategorin) i Barnens Bokklubb. Dessutom ska jag nästa vecka vara med i flera tidningar, till exempel Skriva, Bohusläningen och Göteborgs-Posten. Som om inte det vore nog går illustratören Kajsa Linds och min lättlästa barnbok Leo och klumpen i magen till tryck i dagarna.

Allt det där overkliga händer nu.

Ytterligare en milstolpe: Förra veckan läste jag den första recensionen av romanen. Den är skriven av BTJ:s Berith Svensson (i häfte nr 12, 2015). ”Det här är verkligen bra skildrat”, inleder hon och efter sammanfattningen av handlingen lägger hon till att ”Allt är skildrat med mycket värme, humor och stor insikt”. Vidare tror hon att unga kommer att känna igen sig i både det sorgliga och dråpliga i boken. Det är ju bra. Absolut. Men hon skriver också att ”det finns en jargong i språket som kanske kan ogillas” (hon använder passiv form, interesting, my dear Watson, jag läser meningen och håller andan) men att författaren lyckas med att hålla det på en lagom ”slängd i käften”-nivå. (Jag andas ut.)

vår15 248

Kanske blir det fler recensioner, kanske inte. Kanske blir det positiva omdömen, kanske inte. Kanske blir det många fler boksläpp de kommande åren, kanske inte. Men nu bränns det, nu bränns det.

Fredriks inlägg här på Debutantbloggen i måndags handlade om författartack. I maj kommer jag, vid sidan av allt väsen runt den här vårens boksläpp, att pizzatacka ett gäng av de roligaste och varmaste elever jag någonsin har haft, och jag tackar dem för den inspiration och input de har bidragit med till den ungdomsroman jag kommer ut med nästa år, den om teknikeleven Jack. Det här teknikgänget tar studenten i juni. I ett par månader har vi varit rörande överens om att jag ska bjuda dem på pizza på strandpromenaden före dess, men vi har inte varit lika rörande eniga om vad vi ska dricka till pizzan.

vår15 265

Pizzakalas med de här ungdomarna och releasemingel med kompisar och familj ser jag fram emot. Obscent mycket rättning de närmaste veckorna ser jag inte fram emot. Men tillvaron  är ju sådär. Ömsom pizza, ömsom pölsa.

 

 

Let’s talk about sex

Ti bloggNär jag som tonåring bodde i USA lärde jag känna en äldre dam som viskade fram laddade ord, det vill säga ord som var laddade i hennes värld. I vanlig ton kunde hon säga ”I need to buy some new…” varpå hon såg sig om och sänkte rösten till en knappt hörbar viskning; ”underwear”. På den nivån rör jag mig i mina manus.

Och det är ju synd med tanke på att de båda ungdomsromaner som jag har fått antagna handlar ganska mycket om kärlek och sexualitet. Jag tror att jag kan skriva om en sexuell drivkraft som ligger under (eller ibland ganska mycket över) ytan hos huvudpersonerna men jag kan inte skriva explicita sexskildringar, och jag tror inte att jag har läst så många bra sådana heller.

Min redaktör bad mig att i klartext  skriva vad som händer i en sexuellt laddad del i ett av mina manus. Jag försökte. Jag läste vad jag själv hade skrivit. Sedan hällde jag bensin över arket, brände upp det, gjorde en plastikoperation, bytte namn och flydde landet. Då hade jag ändå bara skrivit en halv mening. Klartext, my ass.

Jag famlar efter eufemismer. Omskrivningar. Ofarliga detaljer. Hennes hand på hans skärp. Känslan av att vara på en så sjukt bra konsert att allt annat förlorar betydelse, leran upp till knäna, den ena som råkar spilla folköl  i örat på den andra och det gör inget, det gör inget. Ljudet av mynten som rullar ur hennes jeansfickor när hon tar av sig dem. Eller den enas blick full av lust, den andres  förbryllande nog likt den man kan se i ögonen på någon som väntar på en stelkrampsspruta. Fumlet. Lyckan.

Jag tycker inte  det är svårt eller obekvämt att prata om sex. Det är inte det. Det handlar istället om att jag inte vet hur man gör kraften i mänsklig sexualitet rättvisa i skönlitterär form, hur man skriver om sex utan att det blir antingen ljummet och ointressant eller porrigt och penibelt.

Vilka författare skriver om sex på ett bra sätt? Inte fegt, könlöst eller verklighetsfrämmande. Inte sunkigt men heller inte lallande positivt. Sex med känsla, med humor och värme, med hundra övertygande lager i. Ge mig förmågan att kunna skildra det, o, Erato.

 HÄR är någon som kan.

 

 

 

Släpp allt och lyssna!

Ti bloggBromsa cykeln! Kalla hem korna! Kasta skiftnyckeln! Släpp allt du håller på med! Nu ska vi nämligen ägna oss åt skrivregler.

För en tid sedan diskuterade några av er läsare (i ett kommentarsfält) bruket av de och dem. Viss förvirring rådde. Här är grundregeln:

DE OCH DEM

”De” används som subjekt (De spelade pingis) medan ”dem” används som objekt (Vi såg dem) och efter preposition (Skicka det här brevet till dem). Om man ändå känner sig osäker finns det ett enkelt knep, nämligen att byta ut ”de”/”dem” mot ”vi”/”oss” eller ”jag”/”mig”.

Subjekt         Objekt

Jag                    Mig

Du                     Dig

DE                    DEM

Ytterligare ett knep: Vid tvekan kan man översätta sin mening till engelska. (Jag tvivlar på att någon som kan engelska tvekar mellan ”they” och ”them”?)

Ordet de är dock inte bara ett pronomen (den ordklass jag skrivit om ovan), utan även en artikel. De små ord som kallas artiklar används i svenskan för att ange bestämdhet.Vi kan till exempel tala om de tragiska nättrollen eller de sju haven, för att ange att vi avser vissa bestämda troll eller hav. I dessa fall, när ordet ”de” fungerar som artikel, bör man bara skriva de, aldrig dem. Man skriver alltså ”De röda skorna är dyra” och ”Han köpte de röda skorna” .

VAR/VART

En annan fråga som har diskuterats i kommentarsfält på bloggen är i vilka sammanhang man ska använda var respektive vart. Regel: VART avser ”åt vilket håll”,”i vilken riktning”. Annars används VAR. Exempel: ”Var bor du?” men ”Vart är du på väg?”. ”Vart ska ni åka?” men ”Var ligger skolan?”

STOR eller LITEN BOKSTAV?

Många svenskar är så freakin’ good i engelska att de blandar ihop engelskans regler med svenskans. Veckodagar, månader och språk-/nationalitetsord (som inte är namn) skrivs med liten bokstav när man skriver på svenska men inte på engelska.

Engelska                                 Svenska

It’s Friday                                  Det är fredag.

We vote in September.           Vi röstar i september.

Are you German?                   Är du tysk?

Här passar det även att säga (eller ropa i megafon) att apostrofgenitiv inte ska användas på svenska. På engelska skriver man Nathan’s book men på svenska Nathans bok.

SÄRSKRIVNINGAR

Nu har jag tydligen kommit igång på allvar och vill uppmärksamma särskrivningar också. Varför då egentligen? Ofta kan läsaren lätt uppfatta vilket ord skribenten vill använda även om hen råkat särskriva det, men förtroendet för skribenten får sig en törn. Den som särskriver uppfattas som mindre förtroendeingivande och mindre kunnig inom sitt område. (Detta finns det forskning på.) Exempel på särskrivningar är bok omslag, jätte fin och sjuk sköterska. Skriv bokomslag, jättefin och sjuksköterska.

Ibland förekommer särskrivningar på mjölk- och flingpaket. Vi är många som älskar mjölk och flingor. Vi är många som avskyr särskrivningar. Särskrivningarna på paketen gör oss därför känslomässigt förvirrade.

 

SIN ELLER HENNE

”Jessica Andersson sjöng för hennes vän”, basunerade en av landets kvällstidningar ut för någon månad sedan. Sångerskan sjöng alltså inte för SIN vän, utan för en för oss läsare okänd kvinnas vän? Nej, miss i rubriksättningen.  Det är dock inte bara kvällstidningarnas medarbetare som har problem med reflexiva possessiva pronomen.

Grundregeln är enkel om man kan satslära: Om det ägda tillhör/syftar på subjektet/det tänkta subjektet i satsen skall pronomenet vara sin/sitt/sinaJessica (subjekt) visade sitt körkort för polisen. (Om Jessica visade ”hennes” körkort visade hon däremot någon annans körkort.) Han var förvirrad och mindes inte ens sitt (eget) namn. De var stolta över sina barnbarn. Två sjuttioåringar med bråkiga barnbarn kanske skäms över sina barnbarn men är av någon anledning kanske stolta över deras (till exempel grannarnas) barnbarn.

Det finns mer komplicerade fall. Vi bryr oss inte om dem här och nu. Grundregeln räcker långt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Boktrailer, estetelever och Thomas Stenström

Ti bloggEn av mina favvoböcker är stridsskriften Reklamen är livsfarlig av Sven Lindqvist. Reklamens syfte, att manipulera människor att köpa en vara, är helt enkelt oförenligt med en människosyn vilande på rationalitet och humanism. Det skriver Lindqvist och jag håller helt med honom. Jag vill alltså inte lura någon att köpa mina böcker. Okej? Det jag däremot kan stå för är att jag tror att läsande och reflekterande människor är en bra förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Då kanske det ändå behövs marknadsföring av böcker.

Till exempel av min debutroman dårå.

Men hur når man ut?

Det gäller såklart att synas i olika sammahang. Boksigneringar i affärer verkar vara ganska vanligt. Jag har blivit tillfrågad om jag vill signera i en bokaffär i stan där jag bor. När jag tänker på boksigneringar ser jag för mitt inre öga en scen i ett avsnitt av den fantastiska, fantastiska serien Allt faller där Johan Rheborg och Jonas Gardell spelar skruvade versioner av sig själva. I en scen sitter Gardell på en stormarknad och signerar böcker. Ingen vill köpa. Ingen vill ha en signatur. Så kommer någon äntligen fram till bokbordet och Gardell skiner upp. Tills det visar sig att den potentiella kunden bara vill veta var han kan köpa boxershorts. Ungefär så tror jag att det kommer att bli när det är min tur att signera.

Yeay.

På Bokmässan ser jag ibland författare hålla föredrag inför tomma stolar. Längst fram sitter föredragshållarens mamma och äter jordnötter och kollar sin mobil. Hon är den enda åskådaren och orkar inte riktigt hålla fokus. Ungefär så kommer det troligen att bli för mig också.

För att inte vara så neggig kan jag meddela att jag faktiskt gärna pratar om boken och om läsning rent generellt i vissa sammanhang. Jag vill till exempel gärna prata med lärare och elever. Några sådana besök är redan planerade. Det ser jag fram emot.

Något annat som både syns och hörs är så kallade trailers. Jag vet inte om trailers för böcker rent generellt funkar som marknadsföring men det låter som en kul idé. Läraren Gustav Johansson och en grupp estetelever på Akademi Sinclair i Uddevalla erbjöd sig för några veckor sedan att göra en trailer till den ungdomsroman jag släpper i vår. Till saken hör att huvudpersonerna i boken går på en skola som är extremt lik Akademi Sinclair, där jag själv har jobbat flera år. Ytterligare något som hör till saken är att Thomas Stenström, musikern ni vet, också har gått där. Precis som huvudpersonerna i boken gick han musikinriktningen. Till saken hör även att Thomas Stenström och hans skivbolag gick med på att utgångspunkten i videon fick vara låten ”Slå mig hårt i ansiktet” under förutsättning att videon inte blev alltför kass. Passar på att nämna att skolan redan betalar STIM-avgift för att få använda vilken musik de/vi vill i sina/våra elevproduktioner. Om mitt förlag ska kunna använda videon i andra sammanhang krävs dock tillstånd.

Projektet började med att jag träffade esteteleverna för att berätta lite om vad boken handlar om och vilken känsla jag skulle vilja ha i videon. Därefter skred Gustav och eleverna till verket.

När scenerna hade filmats klipptes fem olika versioner av videon, och fredag den 13 mars hade samtliga premiär på vita duken på Sinclair. Resultatet var riktigt imponerande!

Jag vet att ni som läser det här är intelligenta människor men jag vill ändå, innan jag länkar till olika versioner av trailern, tala om att Thomas Stenströms låt självklart inte ska ses som uppmaning till våld. Istället handlar den om någon som är beredd att bli omskakad, kanske sårad, genom att förbehållslöst riskera sitt hjärta. Jag vill också säga att det finns en festscen i trailern som kanske kan uppröra . Jag förstår det. Huvudpersonen är bara sexton år men han och flera av hans kompisar dricker alkohol. Vid ett senare tillfälle utvecklar jag gärna varför jag skildrar den delen av verkligheten i boken.

Här är en länk till sidan klippen ligger på. Det är fem stycken och en ska väljas ut som den officiella.

Vill passa på att tacka Gustav och ES-eleverna på Sinclair! Ni är helt fantastiska! Tack, tack, tack!

Länken:

http://www.sinclairmedia.se/?p=1198

Sorgen i Uddevalla

Ti bloggDe senaste dygnen har medieljuset fallit hårt över staden jag bor i. Över Bävedalsvägen. Över vårt kvarter. Det har fallit över poliser och polishundar, rättstekniker och desperata människor som samlades precis utanför vårt hus. Och det har fallit över kropparna på den lilla gräsfläcken vid parkeringen. Kropparna som låg kvar länge med vita täcken över sig. Kropparna vi såg från vår altan.

Ljuset har också fallit över de människor som forcerade avspärrningarna, de som i timmar försökte ringa sin bror/syster/dotter/vän/älskade utan att få kontakt. Det tog lång tid för teknikerna att identifiera de skjutna. Anhöriga i upplösningstillstånd bad eller krävde därför att få titta på offren för att eventuellt kunna identifiera dem, för att få svar. Det fick de inte av rättstekniska skäl. Paniken och maktlösheten blev till ilska.

För att skydda oss från sanningen och för att göra våra barn trygga sa vi: ” det var nog en uppgörelse mellan kriminella”. En markering att morden inte gällde oss, att de som dog inte var samma sort som vi. Utan kriminella.

Men jag är tonårsmamma och gymnasielärare. Jag tror inte att någon på drygt tjugo som har åkt fast för misshandel och som har sålt droger tillhör ”dom”. Jag vet att det bara finns ”vi.” Vi som är människor, vi som är irrationella, vi som är kapabla att göra fruktansvärda saker. Som gör dåliga val. Som befinner oss i fel miljöer med fel sällskap. Som hamnar rätt därför att något eller någon gör att vi tar rätt beslut eller hamnar fel därför att något eller någon gör att vi tar fel beslut.

Jag är inte ute efter att ta ifrån oss människor ansvaret för hur vi agerar. Har man fyllt arton år är man fullt ut ansvarig för sina egna handlingar. Men helt underbara, spontana, äventyrslystna unga hamnar fel ibland. Faller för droger. Hamnar i sällskap där kriminella handlingar anses vara okej, i en bubbla där vuxna inte kan nå dem. Det enda som betyder något är den närmaste, jämnåriga omgivningen – det är de värderingarna, de attityderna och de koderna som gäller – hur förvridna de än kan te sig i en fullvuxen människas värld. Kanske är det i det ljuset man ska se de två mördade som sedan tidigare var ”kända av polisen”.

Jag har denna vecka mött en aldrig sinande ström av ungdomar, vuxna och barn vid mordplatsen. Tårarna rinner. Blomsterhögarna växer. Två av de mördade var kriminella men de var människor också, omtycka av många. Älskade.

Ett av offren var inte ”känd av polisen”. Hon var arton år. Hon och de andra mördade hade ett helt liv framför sig. Allt hade kunnat bli bra. Allt hade kunnat räta ut sig.

Hon. Var. Arton. År. Hon avrättades utanför vårt hus. Och jag hörde skotten.

Jag sörjer de mördade. Jag förstår att de inte var änglar. Jag tror inte att det finns människor som är änglar. Grejen med oss människor är just att vi är människor. Jag sörjer att de här människornas liv blev som de blev och att deras liv fick det ohyggliga slut det fick.

Det här inlägget handlar kanske inte om skrivande. Eller så är det just vad det gör. Kanske handlar allt det här en hel del om vad vi som skriver för unga försöker säga om livet och valen vi gör. Hur underbart och fruktansvärt det kan vara att vara människa. Och hur vi måste förlåta oss själva och falla och resa oss och borsta av oss gruset och gå vidare. Och gå vidare igen. Vi som fortfarande har chansen.

tors 030

jaha 101

jaha 083

jaha 088

jaha 093

jaha 096

tors 036

tors 035

jaha 087

(Samtliga bilder ovan tagna på Bävedalsvägen i Uddevalla denna vecka.)

”Idag är det fredag och då passar det bra med goda nyheter”

Ti bloggFörra söndagen skickade jag in ett nytt ungdomsboksmanus till mitt förlag. Manuset handlar om gymnasiekillen Jack och hans aggressiva men älskvärda dobermann.

Anledningen till att jag skickade in texten var faktiskt inte att jag kände mig helt klar med det, utan anledningen var att ett odjur hade börjat röra sig i datorn. Hon hade gjort sig påmind tidigare, men hon hade aldrig gjort skenutfall förrän den där sista veckan. Jag sov med ena öga öppet till slut och kunde inte vända ryggen åt datorn. Jobbigt. Sanningen är att jag skickade iväg manuset för att inte bli svald hel.

Och jag var verkligen helt övertygad om att jag skulle bli refuserad! Nattetid låg jag och svettades över att jag inte hade tvättat texten mening för mening och jag insåg att det fanns en del i handlingen som definitivt behövde utvecklas. Jag förbannade mig själv för att inte ha haft kraft att redigera texten bättre. Jag tänkte att jag aldrig vill skriva något igen. Aldrig, aldrig.

Jag är löpare och jag ger upp mot slutet av alla lopp. Fem meter från målet. Adjö, onda värld.

Aldrig, aldrig springa igen.  Aldrig, aldrig skriva igen.

Men jag brukar ångra mig. Nyligen bestämde jag mig till exempel för att anmäla mig till Göteborg Marathon (halvmarevarianten) i år igen. Och bara fyra och ett halvt dygn efter att jag hade skickat in manuset om Jack hade förlagscheferna och min redaktör alla redan läst det och inledde sitt mail till mig med dessa vackra ord: ”Idag är det fredag och då passar det bra med goda nyheter…”  Jag fick nypa mig i armen innan jag förstod innebörden av mailet. Manuset. Blir. Bok. Också detta manus blir bok.

WOHOO! Så otroligt roligt! Jag hoppsastegade mig fram genom korridoren resten av fredagen och var tvungen att göra armhävningar på lunchrasten för att kanalisera all överskottsenergi.

Det känns faktiskt som om jag kommer att försöka skriva igen någon gång.

 

 

Varför egentligen alla ord?

Ti bloggMänniskor älskar berättelser. Litteraturhistorien måste ha tagit sin början när människan, eller en människoliknande varelse, satt med sitt björnskinn på ryggen och gnagde på ett mammutben. Människan hade ett enkelt språk att kommunicera med och någon runt elden ville veta detaljer runt den senaste jakten, eller var det vita ljuset på himlen kom ifrån. Så jakthistorien föddes, kryddad med överdrifter och extra dramatik.  Övriga runt elden lyssnade andlöst, och berättaren njöt  av uppmärksamheten och makten den innebar.

Sedan tog kanske en ny berättare vid och försökte skapa en trovärdig historia om det vita ljuset på himlen eller vad som händer när hjärtat slutar slå.  Och den religiösa berättelsen var född. Med makten det innebar. Duperandet.

Vi fortsätter hungra efter att få ta del av och skapa egna berättelser, efter att ta kommandot över orden och bidra med vårt eget perspektiv på verkligheten. Böcker. Filmer. Pjäser. Avancerade spel. Låttexter. Tidningskrönikor. Vi har berättandet och hungern efter berättelserna i oss. Nedärvt i generna?

Men varför? Vilken funktion fyller det fiktiva berättandet? Det måste ha hjälpt oss som art att utveckla det abstrakta tänkandet. Hjälpt människan att bättre förstå andras situation. Det måste ha inneburit att språket och bildkonsten utvecklades i takt med allt mer komplexa berättelser.

Samtidigt, parallellt med en mer utvecklad civilisation, lever människan med björnskinnet på ryggen kvar i oss.

Det är sent när jag skriver det här blogginlägget. Jag ropar just till min åttaåring att han måste släcka lampan. (Han är en sucker för berättelser och har nyligen läst samtliga böcker i Harry Potter-serien och är nu inne på femte Narnia-boken.) Sedan går jag till hans rum och lägger mitt öra mot hans hjärta. Som alltid när han ska sova. Både han och jag vill ha det så. Vi är tysta och hans hjärtslag ekar i mig.

Mycket av det som är viktigt för en människa händer fortfarande bortom orden och intellektet, våra avancerade språk och komplexa berättelser till trots.

 

 

Feedback

Ti bloggJohan Ring skrev för ett par dagar sedan om vikten av att låta andra läsa det man skriver.

Vid ett par tillfällen har jag bett min man, som är journalist, att läsa delar av de manus jag har skrivit. Han har läst och oftast kommit med schysst framförd, konstruktiv kritik. Jag har då svarat genom att be honom tömma tvättmaskinen och sedan har jag burit över hans kudde till soffan där han ska sova de närmaste veckorna.

Textkritik kan jag däremot ta från andra, till exempel från ett gäng före detta elever till mig på Teknikprogrammet.

Eleverna i den här klassen är fantastiskt hjälpsamma och engagerade. Men de är också sTE12Eapontana och ärliga. Brutalt ärliga. Om de inte gillar ett stycke kan de tävla om vem som kommer på de maffigaste förolämpningarna: ”Det här ska vara hockeytermer alltså? Don’t quit your dayjob, okej?” eller ”Tina, du är helt vilse när det gäller spel. First person shooter i Angry Bird? Jag

TE12Ec1

 

skrattar så jag gråter!” eller ”Ingen under tjugo år förstår vad du menar här. Gör om och gör rätt.”

Självklart är det roligare med positiv feedback även från dTE12Efem , men den kritik som uppmanar till förändring är den jag har mest nytta av. Vissa dialoger och passager i texterna mer eller mindre leker vi fram på Facebook. Deras förslag, uppåttummar, skratt och icke alltid rumsrena missnöjesyttringar styr helt enkelt utvecklingen av texten.

 

Så här. Min man får alltså inte framföra försiktig kritik och självklart inte komma med några förslag på ändringar. Andra får däremot gärna strimla och skymfa hur mycket de vill.

Vem eller vilka får läsa era manus?

 

 

 

 

 

Konsten att stå sitt kast

 

Ti blogg  Det var länge sedan jag skrev det ungdomsboksmanus som blir bok i vår och varje gång jag läser igenom det upplever jag att det är en ny text. Jag läser uppriktigt förvånat och med rynkad panna.  Ibland, till exempel när jag har druckit glögg, kan jag tycka att vissa delar är riktigt bra. Jag petar på min man och säger ”Kolla vad roligt!” eller ”Nämen, har JAG skrivit det fina?” Andra gånger faller min dom hårt över texten. Alltså verkligen, verkligen hårt.

Debutantbloggar-Fredrik ställde nyligen en fråga som gjorde att jag igår snabbt behövde läsa igenom manuset igen. Och ju längre jag läste, desto starkare kände jag att jag måste varna eventuella framtida läsare för att boken förmodligen är det absolut löjligaste som någonsin har skrivits. Det insåg jag så smärtsamt tydligt att jag under genomläsningen till slut kröp ihop och hyperventilerade på golvet. (Jag satt och vaktade ett prov medan jag läste. Jag hoppas verkligen att ingen fuskade under min time-out under katedern.)

Målgruppsrepresentanter – ett gäng helt underbara kepskillar – har läst manuset och tyckt om huvudpersonerna, förstått budskapet, skrattat på rätt ställen, gillat handlingen och hjälpt mig att hitta en autentisk ton i replikerna. Dessutom tror mitt förlag på boken. Det försöker jag påminna mig själv om. Jag tror på att grabba tag i allt det hoppfulla och positiva istället för att hyperventilera i fosterställning under katedrar men ibland är det lättare sagt än gjort. Jag önskar att jag kunde känna att jag redan gjort allt jag kan med texten. Att allt som återstår är att försöka låta bli att baktala boken offentligt. Som ni märker är just det fortfarande ett så kallat utvecklingsområde.

 

Att fånga två själar

Ti bloggDet känns futtigt och självcentrerat att blogga om mitt eget skrivande när  människor just har förlorat livet på grund av sin penna. Utan yttrandefrihet, ingen frihet. Je suis Charlie.

Men, som Amos Oz påpekar i sin lysande bok Hur man botar en fanatiker, fanatism bekämpas med läsning och ju fler (särskilt unga) som läser skönlitteratur, desto mindre grogrund för extremism.  Tänk på det som en bakgrundsfond till styckena nedan, okej?

Till sommaren släpps första boken i min Läsa lätt-serie om en liten typ som heter Leo. Det är uppfriskande att skriva korta böcker eftersom det går på ett kick. Och givetvis är det en helt annan process än att skriva längre alster. Utmaningen består främst i att skriva lättläst utan att det blir språkligt och innehållsmässigt torftigt. Nej vänta, utmaningen består främst i att skapa själfulla karaktärer med formuleringar av svårighetsgraden ”mor ror” och ”far är rar”.

När man skriver Läsa lätt-böcker måste man begränsa sig till ett något mindre persongalleri än det vi möter i exempelvis Tolstojs Krig och fred. Man får helt enkelt flirta med sin inre ryss på andra sätt. Min serie fokuserar på Leo och hans hipsterpappa. I mina ögon står och faller dock karaktärerna med illustrationerna, så innan illustratören Kajsa Lind för några veckor sedan skickade första bilden på den lilla tvåmannafamiljen var jag rätt spänd. Jag hade fäst mig vid karaktärerna och det skulle kanske bli traumatiskt att se en illustration av dem som inte överensstämde med min känsla. Med bankande hjärta öppnade jag alltså bildfilen… och gick genast ner i mental spagat. Kajsa hade träffat helt rätt! Bull’s eye.

Jag satt länge och tittade på bilden och tänkte Hej Leo! Hej farsan med sköna muschen! Där är ni ju.

Leo och pappan

Poängen med allt

Jag hade i vuxen ålder aldrig tidigare skrivit något skönlitterärt när jag skrev det ungdomsboksmanus samt den lättlästa serie som blev antagna 2013 och som ges ut 2015. Varför skriva för unga människor egentligen? Ni vet ju själva hur de är. De vill ha tuggummitatueringar,  de vill ha ketchup på allt och det finns faktiskt bjällerförsedda gycklare med betydligt bättre klädsmak. Varför slösa med sin enorma (sluta skratta) skrivtalang på just dem?

På Aftonbladet debatt (14/9, 2014) skriver Henrik Schyffert om hur lätt det kan vara att falla för SD:s retorik. Partiet presenterar enkla, snabba lösningar. Det målas upp en enkel värld med pensionärer mot muslimer och rebellerna mot imperiet. Men politik är inte enkel och tydlig utan svår och tråkig. ”Riktig politik är inte en serietidning utan en lång seg rysk roman med 700 olika karaktärer, ord som kapriciös, liten text och inga bilder”, skriver Schyffert.

Och så är det ju. För att förstå omvärlden, för att vara kapabla att göra en vettig samhällsanalys, måste människor klara att sätta sig in i svåra frågor. Ett första steg är att som myndig och röstberättigad kunna läsa på riktigt. I mitt arbete som gymnasielärare har jag dock mött alldeles för många elever som inte läser vare sig dagstidningar eller böcker. Och så kan vi ju inte ha det! Vi måste ha medborgare som kan navigera sig i nyhetsträsket och sociala medier, som inte bara faller för eller trumpetar ut förenklade budskap. Forskningen säger att det tar 5000 timmar att blir en bra läsare. Därför behövs mängder av olika sorters bra, lättillgängliga barn- och ungdomsböcker, som en språngbräda in i det svårare. En dag tar all den läsningen läsaren in i ”de ryska romanerna”; i det språkligt och filosofiskt komplexa. I den miljön slår demokratins hjärta som högst och i den slipper vi fascistiska puckon med knätofsar och järnrör. Eftersom killar läser i mindre utsträckning än tjejer behövs en extra satsning på dem.

Genom läsningen kan barnet eller tonåringen såklart också få andra referensramar än de som ges i hemmet. Föräldrarna, morbror Knut och pitbullterriern Zorro har säkert supersköna drag värda att älska men som ung behöver man inte välja att följa samma spår som familjen in i vuxenvärlden. Det går att ta avstånd från tankegods och sociala arv utan att ta avstånd från de sina. Och det är svårt att leva, men det är skitkul också! Det finns hopp, och det hoppet behöver förmedlas till ketchupälskarna. Till alla unga.