Mina sista rader på bloggen

Trots att jag någon vecka tillbaka skrev ett inlägg som var en sorts tillbakablick på bloggåret slår det mig att det här är mitt allra sista blogginlägg. Därför vill jag börja med att tacka alla som läser debutantbloggen, ni som gillar och kommenterar och stöttar – varenda like gör mig glad. Jag vill tacka mina fina bloggkollegor Hanna, Daniel, Kristin och Sara, som jag inte fått chans att träffa än men som jag är glad för att ha fått lärt känna under året, jag är så imponerad av era resor och skrivande – ni inspirerar mig! Jag vill även tacka 2019 års debutantbloggare som valde mig och lät mig vara del av Debutantbloggen 2020 – det har varit en upplevelse!

Kristins och Saras inlägg den här veckan har redan sagt det mesta, att skriva ett blogginlägg varje vecka i ett år är kämpigt, vissa veckor är lättare och vissa svårare. För mig personligen, som jag skrivit innan, har det som oftast känts svårt och nätterna från tisdag till onsdag har som oftast känts för korta.

Jag vet inte hur mycket lärdom om skrivande och bokutgivning jag har lyckats förmedla under året men förhoppningsvis har jag lyckats öppna upp någons ögon för alla normer som upprepas och stereotyper som cementeras som kan tyckas oförargliga men som är problematiska.

Jag skulle gärna säga att det känns dubbelt att det här året är över men i ärlighetens namn tycker jag att det ska bli superskönt att få lämna över till nästa års bokbloggare och släppa ett av alla måsten. Jag ser fram emot att läsa debutantbloggen nästa år och följa de nya bloggarnas resor. Jag ser också fram emot mitt 2021 och har en slags förhoppning om att lyckas fokusera på mitt skrivande igen. Möjligtvis fokusera på ett längre projekt, ett projekt som kanske får vara bara för mig – ett slags terapeutiskt skrivandeprojekt, för att hitta tillbaka till min kärlek för skrivandet. Det är mitt mål 2021, inte vad jag ska producera utan att hitta tillbaka till viljan och kärleken att skriva.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA! Och lycka till med ert skrivande det kommande året!

Män skriver kvinnor

Eftersom jag redan förra veckan summerade mitt år tänkte jag den här veckan försöka mig på att ytligt prata om ”fenomenet” hur män skriver om kvinnor. Prata om hur manliga författares beskrivningar av kvinnliga karaktärer ofta går ut på att beskriva hur sexiga eller osexiga de är och tydligt beskriva, inte bara hur deras bröst och bröstvårtor ser ut, utan också vad de gör och på vilket humör de är på … För tydligen, i många av dessa böcker, kan bröstvårtor vara ledsna eller skratta eller vara rädda. Beskrivningen av kvinnliga karaktärer med extra fokus på var på kroppen kurvorna finns eller ”kilorna” är fördelade, och hur deras bröst och bröstvårtor ser ut gäller inte enbart det eventuella kärleksintresset utan även brottsoffer, lik och barn.

Kvinnor objektifieras och sexualiseras inte av alla manliga författare men av tillräckligt många för att det ska ha blivit ett slags fenomen, en upprepad jargong och en hashtag, reddit-sida, twitterkonton, instagramkonton, tiktok- och youtube-konton som uppmärksammar detta.

Podcastarna Kate Leth och Whitney Reynolds startade en slags satiriskt twittertråd som svar till detta fenomen med uppmaningen: ”Describe yourself lika a male author would”. Beskrivningarna är både skrattretande och sorgliga. Det är ofta ett par bröst, inte för stora, inte för små, som kommer gående ner för trappen eller långa utläggningar om hur kvinnan i fråga inte vet hur snygg hon är och det är det bästa med henne. Exempel: ”Her breasts entered the room before her far less interesting face, decidedly maternal hips and rounded thighs. He found her voice unpleasantly audible. As his gaze dropped from her mouth (still talking!) to her cleavage, he wondered why feminists were so angry all the time.” – Jennifer Weiner.

Formuleringarna kan verka överdrivna men är inspirerade av faktiska citat tagna ur olika romaner och sammanhang. För att ta ett exempel från en manlig författare: “She was a dull person, but a sensational invitation to make babies. Men looked at her and wanted to fill her up with babies right away. She hadn’t had even one baby yet. She used birth control.” (Slaughterhouse-five – Kurt Vonnegut Jr).

Den senaste meme som delas på sociala medier på samma tema, handlar om Netflixserien Queens Gambit (som jag förövrigt gillade men som fortfarande är problematiskt i detta avseende). Bilden av huvudkaraktären Beth (som mår psykiskt dåligt och missbrukar alkohol och droger) visar henne sittandes i soffan, perfekt sminkad och med fixad frisyr, iklädd fina/sexiga underkläder med en cigg och en öl i handen. Texten är ”Male author trying to show woman at rock bottom”. De ska alltså visa hur dåligt hon mår men självklart är hon tillfixad och avklädd för den manliga blicken. Även hennes psykiska mående måste vara attraherande. Queens gambit är förvisso en tv-serie men samma sak görs också i romaner, även kvinnors död ska vara sexig.

För att komma tillbaka till de manliga författarna så är det även kända och prisbelönta författare som överfokuserar på det kvinnliga utseendet och ger brösten en extra stor roll i handlingen. Som när Haruki Murakami i 1Q84 skriver om Aomames sorg av att ha förlorat två vänner och då fokuserar på hennes sorg över att deras bröst försvunnit från världen. Varför är det viktigt? Eller när Stephen King tydligen måste beskriva tolvåriga Beverlys bröstvårtor i It. Ett förslag vore att låta bli att sexualisera ett barn.

Om vi bortser från sexualiseringen och objektifieringen och istället fokuserar på vad dessa författare tror att bröst och bröstvårtor kan göra så är det svårt att veta om man ska skratta eller gråta, några exempel:

Philip K. Dick skriver i Do Androids Dream of Electric Sheep?: “She has breasts that smile” och i sin bok We can remember it for you wholesale: “Her breast pulsed with resentment”. Jag visste inte att bröst (specifikt kvinnobröst verkar det gälla) kunde ha så många känslor.

Ett annat exempel på en författare som verkar tro att bröst kan göra lite allt möjligt är Ned Vizzini som i sin bok It’s Kind of a Funny Story skriver: “Noelle rolls her eyes. I think her breasts roll in sync with them. Girl’s breasts are so amazing.” 

Och ännu ett exempel där bröst verkar vara övernaturliga: “(…) her pure high breasts with the childish nipples shone for an instant in the darkness of the bedroom, like a flash of gunpowder (…)”, citat taget ur Love in the time of cholera av Gabriel García Márquez.

Istället för att bara skratta åt dessa knäppa formuleringar ser jag problemen med att manliga författare uttrycker sig så här (jag säger inte att kvinnliga författare aldrig skriver konstiga saker). Ett av problemen med att det här är så pass utbrett att det blivit ett uppmärksammat fenomen är att unga tjejer som läser dessa böcker formas och får uppfattningen om att deras värde ligger i just hur deras kropp och bröst ser ut, för enligt dessa böcker är det det viktigaste attributet hos dem. Det kan också skapa en slags performativ sexualitet där tjejen/kvinnan (eller andra med samma erfarenhet) i fråga agerar på det sätt hon lär sig att män förväntar sig eller begär och ständigt ser sig själv genom den manliga blicken.

Dessa formuleringar och beskrivningar av kvinnliga karaktärer som reduceras till sina utseenden hjälper också till att skapa en skadlig maskulinitet där mannens rätt att titta på kvinnors kroppar är viktigare än kvinnans rätt att vara trygg och inte bli sexualiserad. Det förstärker även tanken om de binära könen och skillnaden mellan dem.

Det sista citatet är långt och efter det vet jag inte om jag behöver säga så mycket mer, det får tala för sig själv och jag hoppas att många håller med om att det inte är okej att fortsätta skriva så här.

“Red marks around her wrists and ankles. Bruises around her neck. Beautiful young body, those healthy knockers bobbing as she came running towards him – sinful to think like that, she was scared, but with knockers like that what else was there to notice? She kept coming, arms wide, like she wanted Charley to hold her. But screaming, those wild eyes, he wasn’t sure what to do. First time in a long time he’d been this close to bare female flesh. He forgot about the knockers, nothing sexy about this. She was a kid, young enough to be his daughter. Granddaughter” (Gone – Jonathan Kellerman).

Det tredje sista inlägget blir en återblick

Jag kan knappt tro att det är vecka 50. Klyschigt att säga men tiden springer förbi, samtidigt som den kryper fram i dessa isolerade tider … Jag kan inte få rätsida på detta år.

Den här veckan hade jag planerat att skriva om en av alla mina ”pet peeves” – om hur män skriver kvinnor, men det blev ett långt inlägg som behöver puts så det får sparas till nästa vecka.

Därför tar jag istället den här veckans inlägg till att titta tillbaka på år 2020. Januari började bra för min del, jag var hoppfull och glad. Sedan dess har det hakat upp sig, stått stilla och raserat. Som för de flesta andra på grund av covid, även om jag personligen inte drabbats som andra har, så har pandemin vänt det mesta upp och ner. Som det säkert har märkts i mina inlägg (även de som inte handlat om just detta) har jag saknat min inspiration och skrivlust och jag har skrivit mindre det här året än på många år … typiskt när man samtidigt ska försöka intressera läsare varje vecka. Min skrivkramp har inte gjort det lätt att klämma fram ett inlägg i veckan.

Det ironiska i situationen är att jag känner mig säker på att jag kommer komma på många ämnen och vinklar att utforska och skriva om runt januari/februari och då tänka ”varför skrev jag inte om det?” Men just nu är det skönt att snart få lämna över bloggen till nya författare.

De inlägg som jag har lagt ner mest själ i har varit de mer politiska inläggen där min ambition varit att belysa och problematisera vanliga saker som många författare gör (både inom erotiken och andra genrer) möjligtvis utan att tänka på det eftersom det tillhör normen och ofta tas för givet. Exempelvis cementera dietkulturen och fetthatet, antar att alla är vita, exotifierar och objektifierar rasifierade personer och framställer våldtäkt som något hett. För att bara nämna några saker.

Jag tycker det är roligt att två av inläggen jag fått mest respons på var min kritik mot den stereotypa karaktären ”stark kvinna” som ”inte är som andra tjejer” och oftast trycker ner alla andra kvinnor för att visa hur stark hon är. Men Debutantbloggen är inte en politisk blogg, (även om jag, som innan nämnt, anser att i princip allt är politiskt och då även allas skrivande) därför har jag också behövt skriva om mitt (icke-existerande) skrivande. Jag hoppas att Debutantbloggens läsare även fått ut något av dessa inlägg som varit spridda i längd och kvalité angående skrivkramp, svårigheter, inspiration, tips… och så vidare.

De flesta författare bär på tvivel och trots att det är viktigt att visa upp verkligheten är det svårt att visa sig så sårbar, men jag ser det som att jag har fått representera det svåra i att hitta sin röst även som utgiven författare och hur det första utgivna verket inte automatiskt låser upp en spärr och gör det superlätt att skriva nästa och nästa …

Juletid

Pepparkakor, glögg och nu är det jul igen. Vi är inne i december och inget är som det brukar vara … Men trots att julmarknader, konserter, luciatåg och annat är inställt så kan vi fortfarande insupa julkänslan med filmer, musik och böcker. För vem vill inte ha böcker i julklapp?

Mitt heta tips (som inte alls är en nyhet) till alla författare, men särskilt egenutgivare, är att marknadsföra era böcker extra mycket runt jul. Ta massa mysiga bilder när ni bakar eller klär granen, med julgranskulor i olika färger och tända ljus och lägg upp på sociala medier. Slå in dem i fint julklappspapper och signera dem med en liten hälsning, och posta som julklappar. Det är uppskattat och väldigt mysigt!

Mitt andra tips om ni inte lyckas hitta julkänslan från bakning/musik/film/bok är att skriva en julnovell! Eller en juldikt. Eller varför inte en julroman, men det tar oftast lite längre tid. Jag har hittills skrivit fyra stycken julnoveller och det är få saker som får mig att hitta julkänslan som de.

Att hitta varandra genom skrivandet

Det här är ett tema som många har varit inne på och jag har säkert skrivit några rader om det innan (det är svårt att komma ihåg efter 47 inlägg), trots det tänkte jag skriva om hur viktigt det varit för mig att hitta den skrivande gemenskapen.

När jag var yngre hade jag inga vänner som uttryckte att de var intresserade av att skriva, möjligtvis var det något de gillade utan att berätta det men det var inget jag delade med någon. Och jag minns att jag saknade det, att jag kunde känna mig ensam i skrivandet, utan att förstå exakt vad jag saknade.

Vad jag dock hade gott om var läsande vänner. När vi som små lekte brukade en av mina äldsta vänner smyga iväg och läsa Kalle Anka tidningar så att jag var tvungen att få hennes mamma att säga åt henne att leka med mig igen. Det var kanske inte så roligt för mig just då men nu är det en rolig anekdot och jag tror vi alla (bokälskare) kan känna igen oss – ibland vill man bara läsa. När vi var äldre och tältade ute i trädgården brukade vi ligga och ha högläsning och försöka oss på olika roliga röster till olika karaktärer i böckerna. Våra lekar utvecklades och innehöll ofta läsning, böcker eller bokkaraktärer. Jag skulle inte bli förvånad om den här kompisen bestämde sig för att skriva en bok, och jag har inte några som helst tvivel om att den skulle bli en succé, men trots detta har vi aldrig pratat om skrivandet.

Jag var inte medveten om att jag saknade just den här gemenskapen, men nu när jag i vuxen ålder hittat vänner som skriver så märker jag skillnaden. Gemenskapen skrivande människor emellan är gränslös, inte nödvändigtvis men potentialen finns där.

Jag har ännu inte hittat vänner enbart genom skrivandet utan istället träffat dem via studier eller på andra sätt. Genom att jag och gamla kursare lärde känna varandra i en miljö där vi ständigt pratade om böcker, skrivande och bokbranschen så har det fallit sig naturligt just där. I övriga situationer brukar det gemensamma intresset visa sig ganska snabbt.

Jag är så tacksam över att nu ha vänner som vill och orkar läsa igenom det jag skrivit, som kan ge feedback. Inte bara vänner som stöttar utan som hjälper mig att utvecklas som författare, och som jag i min tur kan hjälpa. Sen har det såklart sina fördelar på massa andra sätt i form av pepp, inspiration, skrivarhäng, boktips och så vidare.

Så om du är en skrivande person men ännu inte har hittat dina skrivarvänner så rekommenderar jag att aktivt söka efter dem! Jag är säker på att de finns där ute. Du kan hitta dem genom en skrivarkurs, en privat skrivarcirkel eller en facebookgrupp. Min upplevelse från exempelvis Instagram och Facebook är att det finns många som vill skriva och prata om att skriva och hitta sitt sammanhang. Skriv en kontaktannons om inget annat ”letar efter skrivarvänner”, jag tror det skulle vara uppskattat!

Döm inte mina noveller efter deras omslag – En önskan om mer normkritiska och queera omslag

Den här veckan tänker jag skriva om något jag har haft lust att skriva om länge men som känns svårt … 

Jag kan inte blogga ett helt år och prata om hur viktigt normmedvetenhet, representation och queer litteratur är utan att nämna omslagen till mina noveller. Jag har undvikit att skriva om det här för att jag inte vill kritisera två av mina förlag, men att kritisera heteronormen är ju vad jag gör så det vore falskt att inte skriva det här inlägget. Med det sagt så vill jag fokusera på att just kritisera normen och inte enskilda förlag.

Jag har nämnt innan att omslaget till erotiksamlingen Feministisk erotik är min favorit men det är värt att upprepa. Det här är ett exempel av vad jag tycker är perfekt för erotik, och särskilt queer och normmedveten erotik. Omslaget består alltså av tre munnar och tungor som är tydligt erotiska utan att objektifiera någon. Alla munnar och tungorna är aktiva, det finns ingen ”manlig blick” och ingen kan missförstå sammanhanget. Dessutom är det tre och inte två munnar, vilket bryter mot tvåsamhetsnormen. Underbart omslag. Mycket bra exempel på hur något kan vara sexuellt utan att sexualiseras/objektifieras.

Jag älskar också mina andra omslag av Leopard förlag, som syns här ovan. Omslaget till Sexklubben i Mount Pleasantär en så kallad oneliner av två ansikten som kysser varandra och omslaget till Ett rosa begär två illustrerade armar som håller om varandra. Dessa två omslag talar för en fysisk intimitet och även om de inte är lika självklart erotiska så passar de bra in i en mer subtil och abstrakt erotik där betraktaren får fylla i resten. Det som dessa tre omslag har gemensamt är att de är utgivna under serien Feministisk erotik och därför har Leopard förlag såklart tänkt till extra i valet för att det ska vara medvetet, queert och feministiskt.

Sen kommer vi till mina två förlag som är inriktade på erotik, de som satsar helhjärtat på erotik: Lust förlag där jag gett ut nio (snart elva) noveller samt Lusthuset där jag gett ut en novell. Dessa två förlag har en mainstream approatch och väljer mer ”klassiska” erotikomslag. Omslag som säljer. Alltså normen, för det som är mainstream och säljer är det som är norm. Istället för att vara mer abstrakta illustrationer jobbar de med fotografier, ofta av en eller två modeller som står i underkläder och poserar sexigt för kameran. Ibland är modellerna mer aktiva i sin sexualitet men ofta är den manliga blicken väldigt närvarande. Jag önskar att det inte var så men så är det.

Alla mina omslag visar inte vad novellen handlar om och representerar inte queerheten i dem. Eftersom förlagen jobbar med fotografier kan det vara svårt att hitta personer som representerar innehållet i novellen, därför skapar de istället en allmän erotisk känsla för att locka läsaren. Ett exempel är två av mina lesbiska noveller där ena karaktären är snaggad men omslagen visar två tjejer med långt hår. Eller min novell som handlar om gruppsex i olika konstellationer men aldrig enbart tjej och kille men omslaget visar tre heterosexuella par … Så jag hoppas att mina läsare kan bortse från dessa omslag och istället läsa vad novellerna handlar om.

När det kommer till fotografier blir det mer direkt, istället för att vara mer abstrakt och fritt, men jag hoppas att mina läsare kan bortse från modellerna på omslaget och istället läsa mina texter och själva måla upp karaktärerna i deras inre. För många av mina omslag är inte queera, men mina karaktärer är ofta det. Det är jag som väljer vad som står men inte vilka omslag mina noveller har.

Med allt det sagt så säger jag inte att alla de normativa omslagen är dåliga, jag menar bara att de just följer normen som jag kritiserar, vilket ofta följer med en manlig blick. Mitt favoritomslag från Lust förlag är nog omslaget till min erotiksamling Passioner, där jag var väldigt noga med att jag inte ville ha en normsmal modell. Jag tycker inte att den manliga blicken är lika utpräglad på det omslaget. Jag är glad att jag kan ge ut mina noveller via dessa erotikförlag och förstår deras val att gå på det säkra säljande normativa konceptet. De har lyssnat när jag har sagt nej till omslag som jag inte varit okej med, när det blivit för mycket objektifiering och jag har tyckt att modellerna ser väldigt unga ut.

Sist men inte minst: Min senaste novell är gratis och går att läsa på Genusredaktörernas hemsida. ”Omslaget” till den är ett fotografi av en hand med långa röda naglar som håller i en ros. Jag gillar det omslaget för ena personen i novellen har långa naglar och rosen i handen är erotisk utan att objektifiera eller ha den manliga blicken.

Äntligen skrivit en ny novell, och skickat till ett nytt förlag …

För två helger sedan skrev jag en ny novell. Jag skrev färdigt novellen på en dag, den bara rann ur mig och det kändes skönt eftersom jag har haft sådan skrivkramp hela året. Jag inspirerades mycket av hösten och Halloween och skrev för första gången klart en novell som skulle kunna klassas som lite fantasy-aktig, fast den behöver inte göra det … det är lite oklart och öppet hur man tolkar det. Nu är det som att jag fått lite av en reboost och känner mig taggad på att skriva mer, kanske lite mer åt magi och fantasyhållet – vi får se!

Min motivation att skriva klart novellen kom från ett inlägg Genusredaktörerna lagt upp där de sökte efter erotiska noveller till ett kommande projekt. Jag absolut älskar Genusredaktörerna, om ni inte redan har koll på dem så är det dags att ändra på nu! De ger ut litteratur som bryter mot heteronormen, bokserien ”Queerleqin” är normbrytande, queer romance i kortromans format och det finns många guldklimpar där. Det är så viktigt att förlag som Genusredaktörerna finns, både för representation, inkludering, för att queera personer ska få mer romance att läsa men även för att öppna upp övriga (inte bara queera) läsare för andra normer och litteratur.

Igår fick jag svar att de vill ha min novell och det känns så himla roligt att få samarbeta med dem eftersom deras nisch och min är samma. Vi är som gjorda för varandra.

Nu har jag (snart) fyra olika förlag som publicerat mina noveller men jag ser inget konstigt med det. Om en ger ut romaner i fysiskt format tror jag att det blir mer naturligt att ha sitt förlag, eftersom det är mycket mer redigeringsarbete och annat jobb som krävs. Mina noveller har inte det. Om jag en dag skriver en roman (som någon vill ge ut) kanske jag får ta och sluta fladdra runt, vi får se, men i nuläget får mina noveller flyga till olika förlag och olika kanaler så hoppas jag att fler läsare hittar mig på det sättet!

Releasefest nr. 2 – för novellsamlingen Passioner!

Det här inlägget var det första jag visste att jag skulle skriva för Debutantbloggen och jag har ingen aning om varför det tagit mig 45 veckor att göra det.

Releasefesten för min novellsamling Passioner var (enligt mig själv) en succé.

Då novellsamlingen är utgiven via förlaget Lust, som är fokuserade på den digitala utgivningen och marknadsföringen plus sitter i Köpenhamn så var det jag själv, utan förlag, som fixade releasefesten.

Efter att ha kollat runt på olika ställen att hyra kom jag fram till att Secret Garden var perfekt. Secret Garden är en gaybar i Gamla Stan. Där omringad av prideflaggor, kändes det tryggt att ha en queer erotikfest. Personalen var trevliga och tillmötesgående, jag kan verkligen rekommendera det.

Jag köpte stora ballonger och sådana pinnar med olika saker på som exempelvis en hatt eller mustasch eller hjärta för ett photobooth plus glittrande guldiga bokstäver att skriva Passioner med. Skynket som i sista stund sattes upp för att det skulle gå att ta bilder vid mitt photobooth var inte det proffsigaste men det fungerade okej.

Jag bestämde mig för att go all in för erotiktemat och hade på mig en av mina tajtaste mest urringade klänningar och sminkade mig med glitter på glitter på glitter, och självklart med mitt enhörningsörhänge.

Vi beställde in skumpa och när alla började komma blev rummet snart helt fullt av människor som minglade och köpte boken. Jag var så uppe i allting att jag knappt lyckades signera böckerna och var tvungen att tänka efter vad jag hette för att inte skriva fel.

Efter en stund av mingel och bubbel och bokköpande gick jag upp på den lilla platån som fungerade utmärkt som scen och valde att läsa ett stycke ur novellen Julönskningen. Julönskningen är en lesbisk novell som utspelar sig, som en säkert kan gissa, under julen. Stycket jag läste var inte en explicit sexscen, mycket för att mina föräldrar var där men också ifall att någon annan skulle känna sig obekväm av den offentliga högläsningen. Mina föräldrar sa att de inte skulle bry sig men jag valde ändå en scen som ledde upp mot sexet och inte själva sexet i sig. Det kändes jättebra att läsa, stämningen var på topp och jag red vågen av eufori resten av kvällen.

Efter högläsningen var det mer mingel, bubbel och signering innan rummet blev till ett dansgolv, vilket känns långt bort i dessa tider men det var väldigt roligt och vi var ett gäng som dansade nästan till stängning.

Det var en riktig fest och även om det inte var några kritiker eller kändisar eller journalister där utan istället vänner, bekanta, kollegor och andra som läst eller ville läsa mina noveller så kunde jag inte varit mer nöjd med min första egna release.

Releasefest nr. 1

Min första releasefest ägde rum på Folkoperan (söder, Stockholm) för lite mer än två år sedan och det var releasefesten för antologin Feministisk erotik av Leopard förlag.

Jag har två noveller i antologin. Den första erotiska novellen jag skrev Ett rosa begär som är utgiven under (den inte så kluriga) pseudonymen Ottilia E, samt min andra erotiska novell Sexklubben i Mount Pleasant.

Jag minns så väl hur jag tog på mig en av mina balklänningar inför eventet för att sedan äta thaimat med en nära vän och dåvarande rumskompis och mina föräldrar. Jag hade så trevlig så att jag inte hann fixa mitt hår innan vi var tvungna att bege oss, vilket kändes som en ”smärre” katastrof.

När vi kom till Folkoperan fanns det bubbel och stämningen var på topp. Böcker såldes, jag fick blommor och signerade böcker och flöt runt på ett lyckligt litet moln. Det var mycket folk, trångt och svettigt och de flesta hade sina vinterjackor på sig. Det kändes overkligt att jag var en av författarna och att det var så många där som ville köpa och läsa boken. På ett sätt kändes det som om jag bara låtsades, som om det egentligen var någon annans release och jag hade klätt upp mig och signerade böcker fast jag inte hade något med boken att göra. Tror håret på mina armar stod upp under hela kvällen.

Efter massa mingel var det högläsning ur boken. Saga Becker läste ur sin novell Sommarnatt och Anna Suvanna Davidsson ur sin novell Mästaren och Margaritan, det var riktigt fint. Efter högläsningen var det dags för burlesqueshow av Ivoncita och stämningen blev aningen stel för mig som stod bredvid mina föräldrar, men det var fantastiskt och dessutom väldigt passande – erotiskt.

Förutom mingel, högläsning och burlesque fanns en liten konstutställning en trappa upp, där bland annat originalmålningen Three wyas to love av Linnea Strid, som är på omslaget till Feministisk erotik såldes. Detta omslag är fortfarande mitt allra allra bästa omslag, jag älskar det verkligen! Perfekt erotikomslag.

Generellt tyckte jag att releasefesten var fantastisk och jag var så glad. Några saker som jag hade ändrat på om jag kunde var dock hur varmt det var i lokalen, att alla gick runt och antingen bar på eller hade på sig sina jackor samt att jag aldrig blev presenterad som en av författarna. Eftersom jag inte skulle läsa upp något och många skriver under psedonym eller inte kunde närvara så var det enbart Saga och Anna som blev uppmärksammade, vilket jag förstår men tyckte det var lite tråkigt. Tror de flesta ändå förstod att jag var en av författare med tanke på min balklänning, ett fynd från kungliga operans utförsäljning samma år, vilket kändes passande. Men det kändes ändå lite tråkigt att inte bli uppmärksammad, det förstärkte känslan av att jag bara låtsades vara en del av alltihop.

Att inte välja det som säljer bäst

Idag tänkte jag skriva om det faktum att mina noveller som handlar om heterosex säljer bättre än mina lesbiska/bisexuella/queera noveller …

Jag har fått frågan ”Varför skriver du inte mer heterosex om det är det som säljer?” och mitt svar kanske förvånar efter att jag sagt att jag skulle välja popularitet hos massan över litteraturkritikers åsikter (i en enkätfråga några veckor tillbaka) … Men jag skriver av andra anledningar än att bara bli läst och sälja så mycket som möjligt.

Visst är det roligt att sälja och bli omtyckt och läst, men om jag skulle släppa min queera inriktning och enbart skriva heterosexuella erotiska noveller skulle jag inte må bra av att skriva, dessutom skulle jag känna mig som en hycklare. En hycklare som argumenterar för att det behövs mer queer erotik, mer representation och mer mångfald – för att sedan istället skriva om det som säljer bäst. Det normativa.

Jag säger inte att jag aldrig kommer skriva fler noveller med heterosex, för det kommer jag göra. När jag känner för det. Och även om karaktärerna är heterosexuella eller har heterosex så brukar jag ofta tänka att åtminstone en av dem är bisexuell, mycket för att jag själv är det. Dessutom är det viktigt för mig att få utmana normer även inom den heterosexuella konstellationen.

Visst önskar jag att det vore en av mina lesbiska noveller eller min onaninovell som sålde bäst men jag förstår ändå att det är det som läsarna känner till som säljer bäst. Och att det är fler heterosexuella läsare än hbtqia+ personer.

Skrivandet för mig måste kännas meningsfullt, både för mig själv och omvärlden. Och med omvärlden menar jag inte massan utan de som precis som jag och längtar efter mer litteratur utanför normerna. Egentligen räcker det med att det är bra för mig, och kanske en annan person. Att mitt skrivande kan hjälpa, inspirera eller vara roligt att läsa för en enda person – då är jag nöjd.

Visst skulle det vara lättare att sälja mer om jag började skriva helt heterosexuellt, men skulle det vara bra för mig? För den där queera läsaren som inte vill läsa om normativt heterosex?

Nej, det vore att svika mig själv.

Att favorisera miljön

Lördagens enkätfråga handlade om vad vi som bloggar i år anser att vi skriver bäst. Jag svarade sexscener för det kändes som det självklara.

Jag frågade dock en vän som läst allt jag skrivit och hon sa även miljöbeskrivningar, vilket fick mig att tänka. Jag älskar miljö! Jag älskar att skriva miljö och jag älskar att läsa miljö. Jag kan läsa flera sidor av miljöbeskrivningar, i princip.

Jag börjar ofta skriva mina noveller som jag skulle börja en landskapsmålning och försöker skapa en stämning och få läsaren (plus mig själv) att komma in i världen jag skapat genom exempelvis skogen. I mina erotiska noveller tar jag sedan bort en hel del miljö för att det ska vara mer fokus på det erotiska. Men från början finns den där.

I helgen har jag blivit inspirerad av miljön. Inspirerad både av en kompis berättelser om hur det var när han bodde i Australien, tack vare hans beskrivning av miljön. Jag kunde se allt tydligt framför mig och ville genast skriva något som utspelar sig där. I söndags var jag även ute i Nacka och vandrade runt Källtorpssjön samt kallbadade, vilket fick mig att vilja sätta mig och skriva så fort jag kom hem! Att ligga och flyta i 10 gradigt vatten och se en blå himmel ovanför sig får alla möjliga historier att vilja leta sig ut.

Tyvärr blev det inte så mycket skrivet efter hemfärd, matlagning och så vidare. Jag skrev någon dikt och början till något annat men lyckades inte komma ifrån naturen och miljöbeskrivningarna till människor och interaktioner.

Skrivarhelg

För någon dag sedan frågade en av mina vänner mig om jag ville hyra en stuga under till våren, för att skriva över en helg. Vi har pratat om det innan men det har inte blivit av.

Jag har haft svårt att skriva på sistone, varit för rastlös och självkritisk för att komma mer än några rader men tanken på att spendera en helg i en stuga, förhoppningsvis i skogen, med två av mina bästa vänner som också skriver – kan det bli bättre?

Jag tänker mig långa frukostar och promenader i skogen. Om stugan ligger nära vatten ska jag definitivt börja dagen med ett dopp oavsett väder. För att sedan koncentrerat sitta och skriva timme efter timme, ta någon liten bensträckare, göra några yogaövningar, äta en kakbit och sedan på kvällen laga god mat och mysa. Eller så kanske det finns ett bättre, beprövat, schema …

Bara tanken får det att vattnas i munnen, fast istället för att vara isolerat till munnen känns det i hela kroppen.

Någon som har förslag på stugor att hyra i närheten av Stockholm?

kärlek och dejtande som konsumenter

I fredags var jag och såg uppsättningen Tänker på sig själv av Liv Strömquist, som är en tolkning av Strömquist seriealbum Den rödaste rosen slår ut och tar på ett komiskt och pessimistiskt sätt upp både dåtiden och nutidens syn och jakt på kärlek. De jämför dagens singlar med konsumenter som kommer med sin checklista på kriterier som alla måste bli uppfyllda – annars ”ghostar” man personen. Om personen har ett fel så vill man lämna tillbaka den, precis som om en stol som man köpt har ett fel, och få en vara som inte är defekt.

Uppsättningen var rolig och träffsäker och jag längtar efter att läsa klart seriealbumet som jag enbart påbörjat.

Temat är inte något nytt och alla som varit singel de senaste, jag vet inte hur många år men säg tio år (ingen aning när det blev så här stelt och konsumtionsinriktat), känner nog igen det här från egna erfarenheter. Det Strömquist lyckas med är att belysa problematiken på ett humoristiskt sätt.

Jag har själv gång på gång skrivit in den här betraktelsen från dagens singelliv och dejtande in i nya noveller, där två personer träffas på en dejt som liknar en jobbintervju med varsin redan formad tanke på hur personen måste och ska vara, hur de sedan upptäcker att deras förväntningar inte besannas och hur den påtagliga besvikelsen breder ut sig som en blöt filt.

Efter att jag skrivit några sidor kommer jag på att det blir något annat, mindre positivt och mindre erotiskt. En annan sorts text. Även den kan vara viktig och kanske värd att skriva men det är helt klart något annat än erotik.

Pressen att prestera och alltid vara produktiv

Jag vill den här veckan lyfta problematiken med att hela ens liv ska vara produktivt …

I vår kapitalistiska värld är det produktivitet som belönas och det har de flesta lärt sig sedan barnsben. Vi ska prestera och klättra uppåt, framåt för att känna att vi lyckas.

För ett tag sedan så pratade jag med en vän som så klokt sa att man inte behöver vara bra på sin hobby för att det ska vara ens hobby, för det är inte ens jobb utan det roliga man gör utanför jobbet. Jag blev nästan förvånad över formuleringen och började ifrågasätta mitt eget tänk kring hobbys.


Det känns ofta som att våra hobbys i princip måste göra avkastning för att vara värda något. Särskilt när det kommer till skapandet, till konsten och skrivandet. Det förstoras på Instagram och andra digitala och sociala medier där vi ska visa upp vad vi åstadkommer, vad vi spenderar tid på och hur lyckade vi är.

Det blir problematiskt när varje ledig stund som inte ägnas till något produktivt känns som prokrastinering. Som om det bara finns de två alternativen. Och problemet, för mig åtminstone, kommer från att först ha studerat länge och sedan frilansat. Det innebär att jag alltid/oftast haft något som måste göras, när jag varit ledig har det fortfarande varit något som pockat på min uppmärksamhet. De små stunderna av lugn och inspiration är svåra att fånga när en ständigt pressar sig själv att prestera och använda all sin tid produktivt.

Det var längesedan jag kände mig riktigt ledig, utan att ha näst intill skuldkänslor för att jag inte använder tiden mer produktivt. Och jag vet att andra känner likadant. Om det inte är en uppsats eller uppdrag som ska göras kanske det är städning eller andra sysslor som den lediga tiden bör ägnas åt. Eller skrivandet … och det är så himla tråkigt när det man älskar blir till ännu ett måste och något att ha prestationsångest över.

Poängen i att skriva positiv erotik

Utan tvekan och motstånd, skam och skuld.

Jag skriver sexpositivt och glatt, utan något som skaver. Det är ett medvetet val.

Jag själv blir ofta triggad av ”vanlig” erotik, av den erotik skriven för massan för att sälja. Jag säger inte att det handlar om ALL erotik men normerna som finns i samhället hittas så klart i erotik och särskilt i erotik som inte är normmedveten.

Att läsa erotik med meningar som ”Jag visste att hon inte ville, men jag brydde mig inte” triggar mig, och det är inte det jag vill ha om jag läser erotik. Det gäller även med mindre självklara våldtäktsromantiseringar. När det är gråzoner i sex blir jag obekväm, om det handlar om en annan genre är det annorlunda för då kan en porträttera övergrepp, problematisera situationer och behandla våldtäkt, utan att för den sakens skull romantisera det. Men i och med att erotik ska vara upphetsande vill jag inte läsa något som snuddar till att inte vara samtycke eller där det är otydligt. Om en författare verkligen vill skriva om ”våldtäktsfantasier” måste det göras otroligt tydligt att det handlar om så kallat rapeplay, och inte ett faktiskt övergrepp – för då är det inte sex, och erotik är sex, är samtycke. All denna fascination och romantisering av både pedofili och våldtäkt som gömmer sig under ytan i reklam, film, porr och så vidare är det jag vill komma ifrån i mitt skrivande. Och det är en sådan erotik, fri från skav och tveksamhet, jag ger mina läsare.

För jag tror det finns fler som vill läsa erotik utan att bli triggade, utan stora problem och tveksamt samtycke. Erotik som är tillgängligt även för de som exempelvis själva blivit utsatta. Därför skriver jag, medvetet, väldigt positivt om de sexuella (synonymt med samtyckande) upplevelserna i mina noveller. Utöver att jag porträtterar olika kroppar på ett positivt sätt.