Ett gränsland av många

Kaffet smakar äckligt. Får panik. Kanske har jag covid-19 nu? Kanske är detta början till lukt- och smakbortfallet? Eller så hade jag i för många skopor, jag vet inte, hopplöst det där med skopor på morgonen.

Men det var inte kaffe jag skulle blogga om, det var sömn. Eller rättare sagt, brist därav. Eller ännu mer specifikt det där gudomliga stadiet av halvsömn, precis innan man verkligen somnar, där jag alltid lyckas hallucinera ihop asbra grejer som jag ska skriva.

Fast jag orkar inte skriva ned dem nu, säger jag till mig själv. Jag håller ju på att somna. Men det här, det var den bästa idén någonsin, det var så genialt att jag naturligtvis kommer att komma ihåg det i morgon bitti.

Men på morgonen har jag alltid glömt. 

Jag har två små barn som vill höra gonattsagor. Dessa små sagostunder är de absolut lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Vi ligger tillsammans i vuxensägen, deras huvuden precis vid mina axlar. De luktar hud och ibland lite kiss. I mörkret ser jag bara deras ögonvitor. De små kropparna är spända av förväntan. 

Jag berättar exakt samma saga varje kväll, med några små förändringar. Alltsomoftast somnar vi under berättandet. Morgonen därpå får jag fråga vad som hände i sagan igår, och då har jag tydligen berättat de mest fantastiska historier om resor i tid och rum, fantasivarelser med skrynklig hud, rosenkakor och pärlor som innehåller universum. 

Men nästa dag har jag glömt. Alltså, jag har inte ens varit medveten om vad jag berättat. Det handlar inte om drömmar: mina nattliga drömmar är så satans knäppa att de inte går att översätta i skrift. Men det här gränstillståndet, precis mellan sömn och vakenhet: där händer något magiskt.

På morgonen går jag upp, brygger kaffe, skriver en lista på saker som behöver lösas och försöker få ner eventuella fångade idéer. Då är allt annorlunda. Morgonen är verklig. Jag är rationell, kan sätta idéerna i sin kontext, kolla om de passar in i den övergripande strukturen och överväga om jag hinner starta ett nytt projekt just nu. Men det blir aldrig samma sak. Jag går till jobbet, förskriver läkemedel, handlägger akutsituationer, skriver journal. Varje dag längtar jag till kvällen, till det där gränslandet.

Jag har en liten anteckningsbok vid sidan av sängen för att eventuellt kunna fånga de där idéerna.

Tyvärr blir texten oftast oläslig, dels för att jag typ sover och dels för att det är svårt som fan att skriva utan att tända lampan. För tänder jag lampan vaknar barnen och då är det game over.

Om UFON och prokastrinering.

Jag är inte en sådan som prokastrinerar. Alltså skjuter upp saker. Jag är faktiskt enormt punktlig med inlämningar och sånt, kanske därför jag lyckats dra in en hel del stipendiepengar genom åren. Ganska många glömmer bort sista ansökningsdag och då är det kört, och sen kommer jag med en halvdan men punktlig ansökan. Ka-ching, gratis stålar. The first step to success is just showing up, som det heter. 

Men nu är det allvar. Nu måste jag in med en uppdaterad version av manuset till förlaget ASAP annars jävlar då vet jag inte vad som händer, då blir det väl ingen debut 2021. Och det vore ju skämmigt nu när jag gått ut offentligt med allt.

Därför har jag prokrastinerat sjukt effektivt: jag bland annat skrivit en pjäs, första akten i ett filmmanus, sökt olika utbildningar, stipendier och försökt gå med i en sekt. (Förläggar-Pelle om du läser: oroa dig inte, manus kommer, jag gick aldrig med i sekten. Sorry alla andra för spoilern.) 

Till mitt försvar så var det i researchsyfte för ett kommande projekt. Eller ja, typ.
Jag fascineras av socialiseringsprocessen, undrar ofta vad som får en person att ge upp sina ideal, sin personlighet, ibland hela sin familj. Delvis upplevde jag samma process jag jobbade i laboratoriemiljö; det som borde vara naturvetenskapen och rationalitetens högborg. En karismatisk ledare, ett högre mål, underbetalda idealistiska medarbetare. Det finns ändå något enormt positivt att hämta i att arbeta tillsammans mot ett högre mål. Men var går det snett liksom?

Som tonåring blev jag och en kompis meddragna på ett Hare-Krishna-möte med löfte om gratis vegetarisk mat. Sen dansade vi och sjöng ”Hare Hare” osv. Maten var tyvärr ganska äcklig men jag tyckte det var otroligt underhållande. Min kompis grät efteråt, hon blev rädd att förlora sig själv. Något senare försökte jag få med en annan kompis på en UFO-uppstigning med Raëlianerna. Men hon vågade inte.

Jag förstod inte riktigt rädslan, det var ju så knasigt. Det är klart att vi inte går med i Hare Krishna eller nån UFO-sekt, inte på riktigt. Vad är det som får mig att känna så? Jag har ändå rört mig i periferin till olika slags radikala rörelser hela mitt liv, men aldrig gått med. Alltid lite utanför. Det är där jag hör hemma.

Jag tror det är därför jag skriver. Jag behöver det för att konkretisera allt konstigt alla gör, för att förstå det. Och jag vill inte på något sätt förringa de fruktansvärda upplevelser som många sektöverlevare varit med om. Jag vill bara förstå. Jag ser det som min plikt att förstå.

Senaste året har jag läst om amerikanska konspirationsteoretiker: anti-vaxxarna, QAnon, ni vet Trump-ockultisterna som tror att ”covfefe” är ett hemligt meddelande. De brittiska är också kul: de tror att Drottningen av England egentligen är en reptil som äter aborterade foster, och att det var därför Meghan och Harry valde att dra till Kalifornien och bli poddare. Känns helt rimligt.

Inser nu att det är andra gången på tre blogginlägg som jag skriver om ockultism. Så nu kommer ni tro att jag är… sån. Det är jag inte. Alltså på riktigt, jag är inte det. Men det hela fascinerar och skrämmer mig. Under hela nittonhundratalet var ockulta och ofta antisemitiska konspirationsteorier en del av nationalistisk (läs nationalsocialistisk) politik. Jag upplever deras återkomst som ett reellt hot. Därför måste jag förstå dem.

Så jag hörde av mig till en sekt. Jag säger inte vilken för att inte riskera att förvirra någon stackars vilsen själ där ute. Men jag kollade upp några stycken på internet och valde en som verkade lite lagom malign. Inte liksom, Manson Family (Emma Cline har för övrigt redan skrivit om dem, bra bok för övrigt).
Men ändå en äkta sekt.

Iallafall: Sekten ordnade snabbt ett Zoom-möte. Hur 2021 är inte det? Att man kan gå med i sekter via Zoom.

En ung, snygg kille höll mötet. Han såg snäll ut. Log. Såg mig i ögonen. På Zoom alltså. Allt var baserat på kvantfysik, sa han, och sen en massa svåra formler om olika mentala plan osv. Jag har läst fysik på högskolenivå och matematik på forskarnivå, men jag fattade ändå ingenting. Sen sa han en massa saker om immunförsvaret som var helt fel. Men jag pallade inte va helt besserwisser och rätta honom.

Han ville ordna ett personligt möte där jag skulle berätta lite mer om mina ”problem”, och sen skulle han lära mig tekniker för att nå nya medvetandeplan. Det enda som behövdes var att jag anmälde mig till ett läger. Okej, sa jag och kollade kalendern. Vi kör.

Men då kom det fram: de ville ha betalt! Vi snackar femsiffriga belopp. Så drygt. Jag tänkte liksom att de skulle va tacksamma för att jag ville gå med i deras sekt. Men nej. Det är tydligen inte så det fungerar.

När jag sa att det var för dyrt lovade de att försöka ordna med en räntefri betalningsplan. Det ingick frukt.

Men nä, sa jag. Kanske senare.

Så nu åter till att skriva slutet på boken.

Sekten skickar fortfarande mail och SMS. Och jag är fortfarande lite besviken att jag missade UFO-uppstigningen där för många år sen, fatta vad kul det hade varit att skriva om sen. Kanske skulle fixa en Kickstarter för att betala sekt-avgiften? Jag går med i en sekt och bloggar om det sen. Som ett litterärt ”Jackass”-projekt typ. Jag är på om ni är på. Efter att manuset är inlämnat då alltså.

/A

Kopparsticket visar ett pilformat UFO som störtade i staden Nürnberg 1556. 1945 hölls sedan rättegångarna mot nazistiska krigsförbrytare i samma stad. Sammanträffande? I think not. Källa: Public Domain Review

Galningar som kräks kaniner vs konformitet.

En journalist ringde i förra veckan. Det var första gången jag överhuvudtaget pratat om mig själv med en journalist. 

”Varför valde du just thrillergenren?” frågade hon.

Fan jag vet inte, ville jag svara. Det var genren som valde mig. Men det sa jag inte, jag sa något om mänskligheten som jag tyckte lät intelligent och det gjorde det antagligen för det kom med i tidningen sedan. Men jag valde verkligen inte. Lika lite har jag valt bloggenren för att skriva detta blogginlägg, men nu är jag här och då är det bara att göra det som krävs.

Jag har aldrig bloggat tidigare. Innan jag började skriva på Debutantbloggen läste jag på. Följande gäller, tydligen: 
Ett blogginlägg ska vara skrivet i första person. Tonen ska vara lättsam och blogginläggen ska följa ett givet tema. Korta meningar och korta stycken uppblandade med bilder. Ett inlägg kan med fördel innehålla praktiska råd och ska ha en tydlig sensmoral, gärna markerad i fetstil.

Det där sista skär verkligen i mig. Jag är bestämt övertygad om att berättande inte ska uppfostra. Konst överhuvudtaget ska inte uppfostra, det ska göra exakt motsatsen till det.

Jag läser mycket för barnen, och de uppfostrande böckerna är det värsta jag vet. Barndeckarna är särskilt skyldiga. Alla är typ: ”Men det är ju förbjudet att klottra!” Vilket får mig att vilja skrika anarkistiska slagord för att balansera upp situationen. Kidsen får ju inte bli quislings. Och de har ju tröttnat på Pippi, även om vi rysmyser varje gång hon vågar kasta poliserna i diket. Till och med husguden Roald Dahl gör sig skyldig till skärm-shaming, helt i onödan, berättelserna bär ju ändå. Men han är (nästan) förlåten.

Ganska många thrillerromaner för vuxna fyller i princip samma funktion, fast uppskruvad en nivå. Huvudpersonen är vit, heterosexuell, medelklass. Bovarna är avarter: psykiskt sjuka, invandrare, ibland någon psykopat från den absoluta överklassen. Offren är, fortfarande, oftast kvinnor. 

Visst finns det undantag, även lysande sådana, men tematiken är tydlig. Varken bov eller offer är som du. Eller, åtminstone inte som du bör vara. Du ska vara fin, heterosexuell, medelklass. Du ska kämpa med livspusslet. Sen i slutet åker alltid boven fast, offren är kompost, Lisbeth Salander ligger med en man och konformiteten är återställd.
Ah, suckar läsaren. Katharsis.

Det här fenomenet gör mig så innerligt deprimerad. De här böckerna säljer ju som smör. Det är konformitetskrim och nyliberala lyckosagor om små egenföretagare på pittoreska strandpromenader vars entrepenörsanda lyfter dem ur sina depressioner, helt utan läkemedel eller någonting. Och som grädde på moset lite eskapism om hundraåringar som inte är knalldementa och inte får sina blöjor vägda och inte får liggsår efter att ha blivit glömda i sin egen avföring. 

Fast nu är jag faktiskt bara avundsjuk, jag måste cykla förbi Jonas Jonassons skitstora hus varje dag på väg till jobbet, det svider. Först förbi en massgrav och sen vidare via det där huset. Tror han har sålt det. Men ändå.
Och hon med strandpromenaden bor tydligen, på fullt allvar, i ett slott. Det här med hus är som ni förstår en lite känslig fråga. En annan dag ska jag berätta om när jag fick total hybris och höll på att anlita samma arkitekt som ritat Håkan Nessers torn på Furillen, det är fortfarande lite för skämmigt.

Jag har haft en skrivcoach under hela den här processen. Det är flera andra debutantbloggare som studerat under honom, så ni som vet, ni vet. Jag snackar såklart om han med ärren. Något av det viktigaste han har gjort för mitt skrivande (och han har gjort mycket) är fått mig att tänka lite djupare kring thrillers och kriminallitteratur. Leta i ursprunget, hos Poe, Baudelaire och Artaud. Det primitiva. Ritualistiska. Kroppsliga. Djuriska. Artaud såg våldet som ett sätt att närma sig det undertryckta och instinktiva i oss alla, det där som vi nästan, men bara nästan lyckats stöta bort.

När jag själv läser är det helst konstiga böcker, om nekrofiler eller svältkonstnärer eller galningar som kräks kaniner. Det är inte för att jag är fin i kanten eller nåt. Det är bara det att de får mig att känna mig normal i jämförelse. Det är lite som att kolla på Paradise Hotel, fast på ett intellektuellt plan. Jag behöver det för att stå ut med en verklighet som är äcklig och konstig och hemsk, och jag behöver det för att stå ut med mig själv.

Lyckligtvis finns det gott om böcker för sådana som jag, även om de inte tenderar att toppa några försäljningslistor. Ganska sjukt egentligen. Är jag så konstig? Eller har ni inte bara hittat dem? Jag får nog fixa en tipslista.

Men om jag nu ska vara sån, beläst och dan. Varför skriver jag inte avantgardistisk transgressiv prosalyrik istället, det hade ju varit rimligt kan man tycka. Nix, det går inte för jag är helt enkelt inte tillräckligt bra. Tro mig, jag har försökt, det blev värdelöst. Tyvärr har delar av denna oläsliga smörja publicerats men lyckligtvis för såpass länge sedan att det nog inte går att googla fram. Ni får väl leta i Stadsbibliotekets arkiv.

Men det stora problemet är att jag får alldeles för mycket prestationsångest, jag blir helt låst, det bara går inte. Jag känner mig lika utanför i så kallade ”litterära sammanhang” som överallt annars. Jag behöver ramar, pekpinnar, struktur. Så det får bli en thriller, trots allt. Kanske finns det något högst verkligt i våldet, något djupt mänskligt i berättelser om mord, jakt och själslig rening. Även om jag inte riktigt valde det.

Själva anledningen till att berättelsen blev till var ju också det där som hände på jobbet. Men det hinner jag inte skriva om nu för att blogginlägget blir för långt, så jag får lämna er med en så kallad cliffhanger. Och det är helt okej. Jag tycker om böcker som följer en viss struktur, filmer som uppfyller mina förväntningar. Men ni som skriver, kriminallitteratur eller annat: det blir så mycket roligare om man släpper uppfostrandet och ifrågasätter konformiteten.

Se där, vilket genrekompetent blogginlägg.

Man ska för övrigt inte kasta sten i glashus.

Alla mina konstiga bilder kommer från Public Domain Review

Nytt år. Nytt allt.

Nytt år. Nytt allt. Vilken jävla tur.

Vid den här tiden förra året roade jag mig med tarotkort. Det finns en liten häxeributik här i Visby, på våningen nedanför min tandläkare. Den heter Solkristallen, och en skylt utanför visar var man kan parkera sin kvast. Lite skönt självironiskt, sådär. I skyltfönstret finns stora ametister, drömfångare och buddhastatyer. Inuti butiken luktar det naturligtvis rökelse. På anslagstavlan olika lappar, kontaktuppgifter till healers, schamaner, en völva. Jag frågade i kassan efter en fin tarotkortlek, så liten att man kunde ha den i fickan.

Nu ska vi inte blanda ihop äpplen och päron. Jag är vetenskapligt skolad. Jag inte bara tror, utan vet, att den vetenskapliga metoden är en exceptionellt välorganiserad process för mänskligheten att försöka förstå universums mysterier. Jag tror inte att det går att ta genvägen till denna förståelse via tarotkort eller völvor. Jag baserar min tillvaro på ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, precis som det står i patientsäkerhetslagen.

Fast ibland, kring årsskiftet eller när jag inte mår bra, kollar jag mitt horoskop. Det började en nyårsdag för några år sedan efter att min dåvarande kille hade lämnat mig (han ångrade sig sen, vi är gifta nu) och jag hade sumpat mina nycklar och mobil på nyårsfesten och och jag bara hade den där förbannade blippen så man kom in i byggnaden. Så jag fick sova i soprummet. Allt var så bottenlöst miserabelt att jag bara behövde något, vad som helst, som lovade att det skulle bli bättre. Horoskopet lovade en nystart. Okej, vi kör, tänkte jag, lade ner mina planer om att bli poet och sökte läkarprogrammet. (Jag har aldrig berättat det här för någon förut. Inte ens min man.)

Ja jag vet. Det här är enormt skämmigt, nästan tabu i mina kretsar. I min verklighet är 5 år gammal vetenskap totalt obsolet; mångtusenårig vetenskap är, i bästa fall, ett skämt. Men som så mycket annat var det ett sätt att försöka få tillbaks kontrollen över en tillvaro som är skrämmande, förvirrande och jävligt slumpartad. Särskilt det här med boken, vilket helvete det hade varit att vänta på förlagen, helvete att ta beslut kring allt och inte blev det bättre av att skriva kontrakt heller. Så därför köpte jag de där små tarotkorten. Dessutom hade jag läst på internet att de kunde vara användbara när man utvecklar en story, så jag skyllde på det.

Tarotkort är snygga, ornamenterade, symboltunga. En normal tarotkortlek påminner om en vanlig spelkortlek, men innehåller 78 kort varav 22 trumfkort med ockult innebörd. Trumfkortens uppbyggnad och inbördes ordning påminner om ”hjältens resa”, det där som Joseph Campbell skrev om. Riktiga tarotpersoner håller kanske inte med mig här, men eftersom jag jobbar med storytelling så är liknelsen högst relevant. Men mer om Campbell någon annan gång.

Förra året vid den här tiden visste jag inte vart mitt liv var på väg. Manuset var färdigt och ändå inte. Jag hade precis skrivit kontrakt med Ordfront, men det var så mycket kvar att göra innan manuset var utgivningsklart. Glädjeruset som inföll vid kontraktsskrivningen hade gått över. Massor av arbete återstod. Jag cyklade fram och tillbaka till vårdcentralen där jag jobbade. Inte ens patienterna hade några intressanta sjukdomar. Allt hade stagnerat. 

Så en januaridag gick jag hem och lade tarotkorten i en klassisk nybörjarformation. Sen gav jag mig på att tolka dem. I en särskilt känslig position låg kortet ”tornet”, som förvarnar om en annalkande katastrof. Konflikt. Kris. Sammanbrott. Bilden föreställer ett vitt torn som träffas av blixten, i vissa lekar faller en man och en kvinna ut ur tornet. Liksom va fan. Det kändes ju inget vidare. 

Jag lade om korten. Tornet kom upp igen. Hade jag blandat dåligt? Korten fick ligga i en låda. Försökte nästa dag igen. Tornet igen. Ett försök till. Tornet. Det var inte roligt längre.

Enligt tarotpersoner ska tornet, trots allt, vara ett positivt kort. Det symboliserar förändring, att det gamla egot destrueras för att ge plats åt en ny sanning och så vidare.

En nystart. Så jävla klämkäckt. ”Det finns en mening med allting”: det absolut drygaste man kan säga till någon i kris.

Jag var totalt opepp på förändring. Efter nästan två årtionden som vagant hade jag hittat hem, köpt hus, stabiliserat mitt liv och skrivit en bok. Vad skulle hända? Kanske skulle Ordfront riva kontraktet? Skulle jag och Olle skiljas? Mitt jobb? Skulle något hända mina barn?

Det får inte ske. Jag har haft nog med livsomvälvande händelser de senaste åren, tänkte jag och cyklade extremt långsamt till jobbet. Ingen bil får köra på mig. Huset får inte brinna. Ordfront får inte riva kontraktet. Vad som helst men inte det.

Nej, tänkte jag till slut. Det här funkar inte. Du är forskare. Du kan inte hålla på såhär. Vetenskap och beprövad erfarenhet för fan.

True story: Bara några veckor senare kom Covid-19. Först bara ett skämt i personalrummet. ”Haha, tänk om den skulle komma till Karolinska efter alla neddragningar”. Sen började det komma patienter med hosta. Och sen blev det som det blev. Allt stängde. Miljoner dog.

Men mitt i allt det fruktansvärda kändes det ändå bra på något sätt, att åtminstone inte vara ensam i katastrofen. Tarotkorten var inte var så jävla fokuserade på just mig. Själv behövde jag aldrig ta farväl av någon närstående, men genom arbetet på sjukhuset blev pandemin extremt konkret. För första gången i livet var jag rädd för att gå till jobbet. Ganska många av mina mail till förlaget sändes mest för att förvissa mig om att min förläggare inte hade avlidit och/eller förlaget hade konkat. Häromveckan läste jag en text där Michel Houellebecq beskrev exakt samma fenomen. Det är min oro, rädsla och sorg, men också alla andras.

Ser ni de där små gula plupparna som flyger omkring tornet? De är hebreiska bokstäver, och ska representera välsignelser. Det dryga kortfan vill att jag ska komma ihåg att det kanske kommer något gott ur att allt rasar. När jag tänker på saken tar min bok avstamp i en djup personlig kris som till stor del fortfarande pågår. Lite känns det som om det där tornet är min skalle, som blixten slår ner i, och så sprutar det bokstäver ur.

Nu går vi jääävligt försiktigt in i det här nya året. Hoppas inte för mycket, kom ihåg att det kan rasa igen. Jag hoppas på debut i år, men vågar inte riktigt hoppas på någonting. I år har jag inte lagt några tarotkort. Årshoroskopet för 2021 lyder ”At the start of the year, you may take part in many social gatherings and parties, which is likely to turn out to be beneficial”

Tack för den stjärnor, skit på er.

/ Anna

Stjärnor som inte vet vad de snackar om.