Hur gick det sen? – gästinlägg av Manne Fagerlind

hur_gick_det_sen

När jag skriver detta gästinlägg är det precis ett år sedan jag skrev mitt sista inlägg som debutantbloggare. Så här års brukar man ju se tillbaka på året som gått, och jag kommer att göra just detta; jag hoppas att ni tycker det kan vara kul att höra även om arbetet med den fruktade andra boken.

Om 2012 var året då allting började för mig, så var 2013 året då allting fortsatte, och ett år då jag lärde mig en hel del både om skrivande och om hur branschen fungerar.

Redan under min tid som debutantbloggare skrev jag på min nya roman Mina drömmars land, och i januari 2013 var råmanuset färdigt. Det svåraste jag har gjort på hela året var att låta förlaget läsa det. För jag var verkligen inte nöjd än! Jag visste att det skulle bli bättre om jag fick sitta och dutta med det i ett halvår, som jag gjorde med Berg har inga rötter, men förlaget ville ge ut den nya romanen i augusti. För att tidsplanen skulle hålla var jag helt enkelt tvungen att släppa in min nya redaktör direkt; det var jobbigt, men att avstå skulle ha varit oproffsigt.

Alltnog, redaktören verkade tycka att det fanns hopp, och vi började redigera – den som vill kan läsa mer om processen här. Deadline var satt till slutet av maj, och allt gick enligt plan. Men då, när Maria Sundberg precis hade gjort bokens underbara omslag och jag hade börjat nedräkningen på allvar, kom kallduschen. Mina drömmars land blev flyttad till våren 2014!

Jag blev först orolig att förlaget hade ångrat sig och inte längre trodde på mig och min bok. Jag skrev ett måttligt diplomatiskt mail till min redaktör, men som tur var tog hon inte illa upp utan ringde och förklarade vad som hade hänt. Bokbranschen hade bestämt att hösten i fortsättningen skulle vara en enda lång utgivningsperiod – tidigare hade den varit två. Därför försköts alla datum: med ens behövde förlagets säljare läsa ett färdigt manus redan i april, och vi blev inte riktigt klara till dess.

frysbox

Våren 2014 … Det kunde innebära att det skulle dröja ett helt år tills boken kom ut, i stället för några få månader. Det kändes helt outhärdligt att vänta så länge nu när jag nästan hade hållit mitt första ex i handen.

Men måste man vänta så kan man, till och med om man är en otålig neurotiker som jag. Tiden gick trots allt, med många små milstolpar, mer som spinkiga reflexpinnar i vägkanten. Vi blev klara med redigeringen och bestämde att Mina drömmars land skulle komma ut direkt efter nyår. När Sofia Hallberg och jag åkte till bokmässan trots att vi inte hade några nya böcker att presentera, kände jag att det inte hade varit så dumt att vänta ändå. Som ganska okänd författare var det skönt att slippa delta i huggsexan, att inte behöva kämpa med alla giganter som slogs om marknadsandelar i julruschen. Bättre då att smyga ut boken i januari.

Året skulle bjuda på ytterligare två stora överraskningar. Först hörde förlaget av sig och berättade att de trots allt ville släppa boken lite tidigare. Tidningen Metro skulle ha den som huvudbok den 27/12, och då ville man att boken skulle finnas att köpa. Sedan kom beskedet att det mindre förlaget Massolit köpte koncernen Forma Books, där mitt förlag Damm ingick. En viss oro väckte det, för när ett företag köper ett annat vill man ofta gallra bland ”produkterna”, och jag är långtifrån säker på min plats i sortimentet.

Men till sist fick jag äntligen hålla min nya roman i handen, och precis som förra gången gladdes jag över vilken vacker bok det blev.

i_min_hand

Så vad händer härnäst? Som vanligt är det ingen som vet. Förlaget tror på min nya bok men har inte lovat mig kontrakt på någon efter det. Nu är det upp till bevis: min första bok sålde hyggligt, men den här måste med all sannolikhet gå bättre om det ska bli någon mer utgivning, i alla fall på Massolit. Jag arbetar sedan i somras med nästa roman men tänker inte visa den för förlaget på länge än.

Det enda jag vet säkert är att Mina drömmars land har fått en bra start. Metro hade den mycket riktigt som huvudbok nu i fredags, intervjuade mig och tipsade om boken på ett fint sätt. Tidningar och andra medier har visat intresse, och om de bara pratar någorlunda välvilligt om boken så kan det säkert ta fart.

metrotips

Men framför allt har några människor jag litar på läst den och tyckt mycket, mycket om den. Det betyder så mycket för mig, och det sporrar mig att fortsätta skriva, vad som än händer framöver.

Sluta inte drömma

Ett år har gått sedan vi tog över Debutantbloggen, och herregud vilket år det har varit, detta år då jag debuterade som författare! Känslorna har farit runt som de har velat i en sådan fart att jag ofta har varit rätt så tilltufsad — lyckan över att drömmen blev sann men också oron över hur boken skulle tas emot, den oresonliga besvikelsen över att inte hela världen köpte och läste min bok, frustrationen över att tiden inte ville räcka till skrivandet …

Mitt i allt detta har Debutantbloggen och alla fina läsare här varit en fast punkt, och när jag nu säger adjö vill tacka er för allt stöd och all uppmuntran. Trots att jag ibland både har stuckit ut hakan och blottat strupen har ingen skrivit en enda elak kommentar. Helt fantastiskt, tycker jag, så här i näthatets tid. Det känns som om jag har fått ett par hundra underbara skrivarkompisar trots att jag bara har träffat ett fåtal av er.

Ofta har mina inlägg handlat om skrivandets hantverk som jag älskar så mycket. Jag kommer att fortsätta skriva sådana inlägg ibland, på min egen blogg (i alla fall när jag blivit klar med min nästa roman). Men detta sista inlägg vill jag ägna åt något annat, något som vi aldrig får glömma. Det ska handla om skrivardrömmarna.

tangentbord

Vi som skriver vill oftast bli publicerade och kanske kunna leva på det vi skriver. Vi vet att vi har oddsen emot oss, men drömmarna gör att vi orka fortsätta. Drömmar om priser och översvallande recensioner och försäljning till 35 länder, om floder av översvallande läsarbrev och en evig hedersplats på parnassen. Om inte annat drömmer vi kanske bara om författarlivet som Ulrika skrev om — inte lika orimligt, men svårt nog att uppnå. Vi ska inte skämmas för att vi drömmer om allt det där. Om det får oss att fortsätta skriva så är det värt det, alla gånger.

För det finns andra drömmar som är mycket mer storslagna. Vi drömmer om de där förtrollade ögonblicken när berättelsen bränner till, när personerna får liv och börjar göra som de vill, när orden borrar sig rätt in i kroppen och blir kvar. Vi drömmer om att nå fram till den som läser, få dem att leva ett annat liv och känna det inpå bara skinnet, fängslas och förtjusas av våra berättelser och av hur vartenda ord faller precis som det ska. De drömmarna har ingenting med försäljning att göra, inte ens med antalet läsare. Om man så bara når en enda person är det ändå hur stort som helst. Och så länge vi lever, lever de drömmarna genom oss.

Texten väntar otåligt på dig — den text som bara du och ingen annan kan skriva. Den vilar under papperets insegel, och endast dina ord, just dina, kan bryta det. Så sluta inte drömma. Sluta inte skriva.

Produktiv på olika sätt

I dag hade jag tänkt skriva ett inlägg om författarprogrammet Scrivener, men sedan lade sig livet i. Jag och några andra hade valt att effektivisera kommunikationen kring en grej genom att använda Facebook i stället för att träffas på riktigt. Det kanske var effektivt, men det blev fort och fel och slutade med att en god vän kände sig överkörd och blev ledsen. Det gjorde mig så nedstämd att jag inte trodde jag skulle orka skriva ett inlägg, men när jag pratat igenom det hela med min vän kändes det bättre.

Något inlägg om hur jag använder Scrivener blir det inte på Debutantbloggen, för dagens inlägg är mitt näst sista på denna blogg, men jag började fundera på det här med tekniska hjälpmedel.

En gång i tiden krävdes det en mycket större arbetsinsats för att skriva en bok. Går man riktigt långt tillbaka skrevs allting först för hand, sedan skulle det renskrivas och så skriva ut på maskin. Även när skrivmaskinen tagit över var det ett mycket mer fysiskt och tidskrävande arbete som slet hårt på både fingermuskler och trumhinnor. Men som alla andra verksamheter i samhället har författandet effektiviserats. Ordbehandlaren mångdubblade skrivande människors produktivitet. Vi vet nog alla vad det lett till: inte bara fler manus som strömmar in till förlagen, utan också längre och längre böcker som produceras i allt snabbare takt.

Nej, jag är ingen nostalgiker. Jag har skrivit tre färdiga romanmanus men tvivlar på att det blivit ett enda om jag inte haft ordbehandlare. Men det kom för mig att vi kanske utnyttjar den nya produktiviteten på fel sätt. När det blir mindre krävande att producera text, borde vi kanske använda den frigjorda tiden och energin till att skriva bättre, inte mer. Just Scrivener är ett verktyg som faktiskt uppmuntrar till det. Jag skriver inte snabbare med Scrivener än i Word men får en helt annan känsla för att det faktiskt är en roman jag håller på med, och inte ett träigt jobbdokument.

På 30-talet funderade John Maynard Keynes, nobelpristagare i ekonomi, över hur man skulle utnyttja alla produktivitetsökningar i framtiden, nu när alla mänskliga behov var tillgodosedda. Så här i efterhand kan det synas självklart att vi skulle använda dem till att öka konsumtionen, men det var det aldrig egentligen. Vi kunde lika gärna ha använt dem till att förkorta arbetstiden eller höja kvaliteten. På samma sätt har vi ett val här och nu: vi måste inte öka produktionen för att vi ökar produktiviteten. Det gäller både våra liv och våra manus.

Att läsa eller inte läsa

”Om du inte har tid att läsa så har du inte heller tid (eller rätt verktyg) att skriva. Så enkelt är det.”

Orden är Stephen Kings, och jag tror att det ligger en hel del i vad han säger, men visst finns det författare som läser väldigt lite. De är inte nödvändigtvis mycket sämre än författare som är bokslukare. Begåvning kan kompensera för bristande erfarenhet både när det gäller läsande och skrivande. Jag vet en författare som inte läser, och hans texter är inte på något sätt usla utan bättre skrivna än mycket annat som ges ut. Ändå tycker jag det märks att han inte läser. Han släpper igenom många  klyschor och andra nybörjarmisstag, som jag tror att han hade blivit vaccinerad mot om han varit en flitig läsare.

De flesta författare verkar hålla med King. I Elizabeth Georges dagliga skrivrutin ingår att läsa någon sida god litteratur innan hon sätter sig ner för att skriva. Och visst är det inspirerande att läsa skickliga författare, men King ger rådet att även läsa de dåliga. I ”Att Skriva” säger han att en dålig roman ”är värd mer än en hel termin på en riktigt bra skrivarkurs”. Lite överdrivet, men jag tycker det är tänkvärt det också.

Men även om man läser och vill läsa mycket som författare, kan det ställa till det i vissa lägen. Somliga författare läser inte när de är inne i en skrivperiod — de vill inte ta för mycket intryck. Det har jag också lätt att förstå, eftersom min litterära fantasi helt koloniserades av Tobias Wolff för några år sedan (jag skrev lite om det här).

Just nu har jag ett annat problem, som även delas av Sofia. Vi är båda inne i en fas då vi försöker avsluta ett första romanutkast att ge till förlaget, bara få ur oss ett råmanus att slipa på, och ibland tycker vi båda det är knäckande att läsa böcker av riktigt hög kvalitet. Man känner sig som en liten lort vid en jämförelse. Man får dock inte glömma att de texterna kanske har gått igenom tio redigeringsrundor. Nyligen läste jag Ian McEwans ”Amsterdam” och euforin över hur välskriven den är blandades med missnöje med mina egna insatser. Jag skäms för att säga det, men faktum var att jag blev lättad när slutet var sämre än resten av boken.

För ett par veckor sedan var Sofia och jag inne i stan och lunchade med Sophie och Maria från Damm. Jag nämnde att Sofia hade fått läsa större delen av mitt nya manus.

”Ja”, sa Sofia, ”det var rätt skönt att läsa det just nu när jag sitter och kämpar med min text.”

”Jaha”, sa jag och satte upp en trumpen min. ”Du menar att det är så dåligt att du får känna dig duktig då?”

lunch

Sofia, jag och Sophie.

Efteråt var Sofia helt förkrossad och skickade ett ursäkta-SMS långt som halva ”Mina fräknar”, men jag skojade ju bara. Min text är inte ens redigerbar än och ska inte vara det, så jag tog det inte alls på det sättet.

Dessutom vet jag att det verkligen kan vara skönt att läsa en text med brister. Just nu håller jag till exempel på med Stieg Larssons ”Flickan som lekte med elden”. Ursäkta nu att jag bryter mot alla Jantelagens paragrafer, men redan nu är min roman mycket bättre skriven än den. Uppmuntrande med tanke på att Larssons bok har köpts och lästs av större delen av Jordens befolkning. Jag tror bestämt att jag ska tvinga även Sofia att läsa den.

Research som stötesten

Jag är inne på upploppet nu. Emellanåt tänker jag på Usain Bolt som, när mjölksyran steg i musklerna mot slutet av ett lopp, tvingade sig själv att fortsätta med mantrat Don’t die! Don’t die!

Förlaget har inte satt någon hård deadline men jag har antytt att de ska få det första utkastet av min nya roman sista veckan i januari. Ett skäl är att boken ska släppas i augusti, och då behöver formgivaren Maria Sundberg läsa ganska tidigt för att omslaget ska komma med i Svensk Bokhandels höstkatalog. Ett annat är förstås att vi ska ha ordentligt med tid till redigeringen. Den här boken blir förmodligen uppemot hundra sidor längre än min debut, så antagligen blir det arbetet mer omfattande än sist.

Att ha ett förlag i ryggen, och ett som dessutom tror så mycket på mig känns som en behagligt varm medvind. Men naturligtvis medför det en press också, och det händer att jag skriver mer av plikt och vilja än av lust. Då känns det jag skriver inte alls som en bra roman, bara som en massa ord som dräller ut över sidorna. Oftast är det dock lustfyllt och pirrigt, och i de stunderna vågar jag i stället hoppas att det här kommer att bli riktigt bra.

Men nu när slutet hägrar finns det en sak som oroar mig. Jag är rädd att jag har tagit mig vatten över huvudet när det gäller vad jag valt att skriva om, att jag till exempel låter  historien utspela sig i för många miljöer som jag aldrig har vistats i. Det krävs väldigt mycket research för att jag ska känna mig trygg med att min historia inte är alltför larvig, ologisk och full av sakfel, research som ännu bara delvis är gjord. Och nu närmar det sig som ett expresståg, det kapitel som är mest researchkrävande av dem alla. Jag måste veta mycket mer innan jag kan skriva det bra, men jag tänker inte berätta om vad. Då skulle jag förstöra spänningen för dem som läser boken.

Kanske överdriver jag, för man måste tillåta sig lite konstnärlig frihet. I ”Berg har inga rötter” gjorde jag till exempel om den grekiska ön Zakinthos så att den passade min historia. Jag hade faktiskt lite dåligt samvete för det, ända tills jag upptäckte att min författarkompis Magnus Zaar hade hittat på ett helt land (”Östkongo”) i sin debutroman ”Den nakne ambassadören”. Där ligger jag allt i lä.

ambassadör

Det största problemet med ofullständig research är inte de sakfel som kan smyga sig in. Värre är att det man skriver när man bara gissar hur någonting ser ut eller går till blir abstrakt och svävande och får svårt att övertyga ens en själv. Jag har till exempel haft en sådan scen i mitt manus, där vi får se en av mina huvudpersoner när hon arbetar som kläddesigner. På grund av min okunnighet om kläddesign blev den scenen fadd och substanslös som en maräng utan socker, även om det kanske inte är något sakligt fel i den.

Nu har jag dock gjort min läxa. Jag snokade rätt på en kläddesigner och bjöd henne på lunch i förra veckan, och vips fick jag så mycket koll att jag kunde lyfta den dåliga scenen med små detaljer och iakttagelser. Det lugnade mig en smula. Om jag nu måste skriva det där kapitlet med för lite research bakom mig, hoppas jag att jag kan fördjupa mina kunskaper senare och förbättra det under redigeringen. Det viktigaste just nu är nog trots allt att bli klar.

Berättelser, bilder och berättelser som ÄR bilder

Jag älskar metaforer och liknelser, och sällan blir jag så uppfylld av skrivarglädje som när jag hittar en bra bild. Jovisst, jag vet, det kan gå till överdrift (inte minst när det är jag som skriver), och en del prosaiska individer misstänkliggör därför de stilgreppen och dem som använder dem. Men min kärlek till dem är evig och sann; litteraturen skulle inte vara densamma utan dem.

På sistone har jag funderat lite på vad som skiljer litteratur och film åt, och det har slagit mig att just liknelser inte har någon plats i filmkonsten. På film ser vi ju hur fotbollen rör sig, och då behöver man inte säga att den ”vinglade mot krysset som en skadskjuten mås”. En del kriminalromaner känns väldigt mycket som filmmanus, som om man har börjat förhandla om filmrättigheterna innan boken ens kommit ut. Jag tror att det bland annat beror på att de är så fattiga på bildspråk.

En metafor är lite annorlunda. Den påstår inte att en sak är lik en annan sak, utan att den är den andra saken. Om jag säger att fotbollen ”raglade mot krysset” så är det en slags metafor (i alla fall som jag ser det): fotbollen är inte längre bara en boll utan också ett fyllo. Just det är förstås en rätt intetsägande metafor, men väljer man en bättre så kan det inte bara göra berättelsen mer levande — det är som att den öppnar en dörr till en annan verklighet. Därför fungerar metaforer lika bra på film som i en text.

Häromkvällen såg jag en film som jag verkligen älskade: Lars von Triers ”Melancholia”. Flera vänner (däribland Sofia) hade berättat hur hemsk och sorglig de tyckte att den var, så jag beredde mig på en riktig grinfest, men det blev det faktiskt inte, trots att filmen slutar med att Jorden går under när den rammas av den vilsekomna planeten Melancholia. För mig är nämligen hela den delen av filmen, hela berättelsen om hur den svårt deprimerade Justine och hennes närmaste väntar på undergången, en enda jättemetafor för Justines sinnestillstånd. Jag menar, en blåskimrande planet som heter Melankoli — hur mycket tydligare kan det bli?

Copyright: Magnolia Pictures

Just genom att använda en metafor lyckas von Trier både berätta en realistisk historia om hur vår värld skulle kunna gå under och en berättelse om depression, inifrån, och just för att han gör det på samma gång uppstår magi. Jag levde mig in i den realistiska berättelsen men var samtidigt för en timme gäst i Justines själ, och den dubbelexponeringen påverkade mig väldigt starkt. Hur otroligt det än kan verka kan jag faktiskt förstå Lars von Trier, när han säger att ”Melancholia” har det lyckligaste slutet av alla hans filmer (även om jag misstänker att den retstickan bara sa det för att provocera).

Som yngre höll jag faktiskt på en hel del med film, skrev lite manus, filmade, rände jämt på Cinemateket … Men ”Melancholia” illustrerar också just det som fick mig att satsa på litteraturen i stället. Tydligen arbetade ett effekt-team i Tyskland i ett halvår med att göra kollisionen mellan Melancholia och Jorden realistisk och snygg. En författare klarar samma sak på någon timme. Ensam. Som författare behöver man aldrig avstå från en metafor av praktiska skäl, för att den skulle vara för svår att förverkliga. Det passar bättre för en otålig typ som jag.

Några tips för att behålla skrivflytet

I måndags skrev ju Sofia om NaNoWriMo. Jag tror att det är en jättenyttig övning, även för folk som brukar skriva långsamt och eftertänksamt.

Det viktigaste jag lärt mig under det senaste året är nämligen att skilja på skrivprocessen och redigeringsprocessen. När jag skriver går det som bäst om jag håller ångan uppe och försöker komma framåt. Kvalitet är inte det viktigaste i det skedet, för den kan man alltid fixa till i efterhand. Det låter kanske oseriöst, som ett recept på att spotta ur sig taffliga tegelstenar, men det verkar funka även för författare som skriver litterära och originella böcker, till exempel Bodil Malmsten.

Att hålla igång skrivprocessen handlar för mig inte bara, inte ens mest, om att vara så produktiv möjligt. Det är förlösande att vara inne i det där flödet; när jag skriver snabbt får jag massor med infall, och personer och miljöer får lättare liv. Att styra upp och polera texten så den hänger ihop och får djup och skönhet, det kan jag göra hur mycket jag vill i ett senare skede, redan innan jag visar den för någon. I slutändan ger det en text som inte bara blir klar snabbare utan troligen också blir bättre.

Om du vill jobba så här, tänkte jag dela med mig av några tips för att behålla flytet:

1) Motstå frestelsen att stanna upp. Om du är igång men känner att du inte kan skriva nästa mening eller stycke för att du måste göra research eller av någon annan anledning, skriv något provisoriskt i texten och gå vidare. Själv har jag börjat skriva sådana saker inom hakparenteser — [ och ] — så att jag lätt kan hitta dem efteråt.

2) Kan du inte skriva nästa scen så skriv en annan. Det här är förstås ett specialfall av tips nummer ett. Du måste inte skriva dina scener i rätt ordning (även om det finns vissa fördelar med det), särskilt inte om du har flera parallellberättelser. Detta blir ännu tydligare om du använder ett verktyg som Scrivener.

3) Påbörja nästa scen innan du reser dig. I senaste numret av tidningen Skriva berättar Nina Björk att hon alltid påbörjar något nytt innan hon avslutar en skrivsession, eftersom det då blir lättare att komma igång nästa gång hon sätter sig. Det funkar även för mig som skriver skönlitterärt.

4) Beskriv scenen i stället för att skriva den. Marika King, författaren till Supernova, har berättat att hon brukar lura sig själv att skriva. Om hon vet vad som ska hända men inte hur hon ska uttrycka det, beskriver hon i stället scenen, typ: ”Nu vill jag skriva om att Anna kommer hem till Stefan och sedan blir de osams …”. Rätt vad det är har hon gått över i att skriva själva texten. Jag har inte prövat, men det låter rätt smart.

5) Fantisera kring en person i din berättelse. Om du verkligen helt kör fast, börja fantisera kring en av dina huvudpersoner. Skriv vad som helst som har anknytning till den personen — ett barndomsminne, ett brev, en beskrivning av hans eller hennes utseende eller bostad eller vanor … På så vis kan man dels hålla igång skrivpulsen, dels lära sig mer om personen i fråga. Det kan bli helt ovärderligt senare.

Hjälp mig utforma en skrivarkurs!

När jag inte skriver romaner arbetar jag på ett IT-konsultföretag som heter HiQ. Somliga tycker det är en märklig kombination, men jag brukar säga att det finns fler likheter mellan skrivande och systemutveckling än man kan tro; man behöver vara kreativ för att bli en bra systemutvecklare. Just på HiQ är det dock ovanligt många kreativa människor. Här i Stockholm har vi till exempel varje år en musikfestival med bara rena HiQ-band, AD:n Rickard Linder är även verksam som konstnär, och två kända författare jobbar eller har jobbat på HiQ: Carin Gerhardsen och Andreas Roman, som har haft stora framgångar med rysaren Mörkrädd.

En annan trevlig sak med HiQ här i Stockholm är att vi har något som kallas HiCollege, ett kursprogram som alla anställda får ta del av. Oftast handlar kurserna om det som vi jobbar med, till exempel programmering eller projektledning, och då får man betalt för att gå dem, men vi har även fritidsrelaterade kurser om till exempel sushi eller gitarrspel. Nu har jag erbjudit mig att hålla en kort kurs i skönlitterärt skrivande inom ramen för HiCollege. Det är här ni kommer in i bilden.

Jag har aldrig hållit i eller ens gått en skrivarkurs, men jag vet att många som läser bloggen har gjort det. Därför tror jag att det kan bli en mycket bättre kurs om ni ger mig tips. Förutsättningarna är att det är på kvällstid och max tre tillfällen. Går det ens att göra något meningsfullt när man har så lite tid att spela på? Hur bör jag i så fall lägga upp det, och vad borde ingå?

Alla tips och funderingar mottas tacksamt!

Roman nummer två

Som jag berättade på min blogg häromdagen, har Damm förlag bestämt sig för att ge ut min nästa roman. I själva verket gjorde de redan runt Bokmässan, men det tog lite tid innan vi fick tid att sitta ner och skriva kontrakt. Jag lämnade förlaget med lätta steg och kände genast att det skulle bli så mycket enklare att koncentrera mig på skrivandet.

För en ”tvåa”, som det oftast heter i bokbranschen, är inte något man kan ta för givet. Visst är trösklarna lägre med andra boken, nålsögat inte längre ett nålsöga utan mer som en trång port som man ska klämma sig igenom, men innan man har gjort det kan vad som helst ändå hända.

Mitt förlag har hela tiden signalerat dels att de verkligen tror på mig som författare, dels att de ser det hela långsiktigt — de sa redan på första mötet att de ville ”bygga mitt författarskap” — men det är aldrig säkert att sådana planer ligger fast. Förlaget kan ju till exempel bli uppköpt av någon som vill satsa mer på deckare och inte alls på böcker som mina.

Innan de bestämde sig tittade utgivningschefen och min redaktör på de ungefär 60 000 ord som jag då hade skrivit och bad mig även skriva ett synopsis på återstoden. De ville helt klart inte köpa grisen i säcken. Men nu har jag kontraktet; jag har lovat ett första utkast senast i februari, och romanen är planerad för utgivning i augusti nästa år. Härligt!

Men nästan ännu roligare var att sitta ner och diskutera några romanidéer med utgivningschefen. Hon älskade dem allihop, även om hon (som jag befarat) tyckte att jag borde vänta med den som jag var allra mest sugen på. Den är nämligen väldigt, väldigt annorlunda och lite kontroversiell. När man inte är etablerad är det viktigt att det finns någon slags linje i de böcker man ger ut, även om den är krokig. Jag tror att hon har helt rätt i det. Men de två andra jag bollade med henne föll också i god jord, och jag är nästan lika ivrig att skriva dem. Jag är verkligen lyckligt lottad som blir så bra uppbackad av mitt förlag, för långt ifrån alla blir det.

Nu, några dagar senare, tror jag att jag har bestämt vilken roman jag ska skriva härnäst. Först måste jag ”bara” skriva klart nummer två.

Konvalescent från debutantsjukan

Familjen är borta på middag, men jag stannar hemma med snuvan som enda sällskap och funderar som bäst på huruvida ett stort glas whiskey kan duga som middag. Just därför passar det bra att jag bloggar om en annan sjukdom, en som jag dragits med i över ett halvår och först nu så smått börjar tillfriskna från. Jag talar om Debutantsjukan.

Termen hörde jag av en etablerad författare som jag pratade med i samband med Bokmässan. När hon beskrev hur hon själv agerade och reagerade i samband med sin debut, insåg jag att mitt egna hysteriska beteende inte var så unikt. Snarare tror jag att den här åkomman är mycket vanlig bland debuterande författare.

Författaren i fråga sprang till exempel till bokhandeln och blev helt chockad över att hon inte stod i skyltfönstret. Hon hade ju faktiskt debuterat! Hon sprang dessutom runt till alla boklådor och blev arg och ledsen över hur hennes böcker var placerade, och vid ett tillfälle blev hon så upprörd över att de inte hade köpt in fler ex av hennes bok att hon själv köpte allihop och sa åt dem att beställa fler i nästa vända. Eftersom hon debuterade innan webben exploderade slapp hon dock drabbas av en del bisarra symptom som jag har fått.

Här är några av de patetiska saker som jag har gjort tvångsmässigt men nu nästan har slutat med:

1) Googla ”berg har inga rötter recension” så fort jag sätter mig framför en dator.

2) Gå in på Adlibris och Bokus och försöka se om min bok har sålt något genom att kolla om listan ”Den som köpte Berg har inga rötter har även köpt …” har ändrats.

3) Gå in på samma ställen och kolla om det har kommit några kundrecensioner.

4) Kolla flera gånger om dagen hur många (eller snarare hur få) som har varit inne på min egen blogg.

5) Irritera mig på att fler människor landar på min blogg efter att ha sökt ”lila hibiskus recension” än ”berg har inga rötter recension”

6) Kolla hur många som verkar ha läst mitt senaste inlägg på Debutantbloggen.

7) Gå in i samma bokhandel med jämna mellanrum och se om det fortfarande är lika många ex kvar av min bok.

8) Kolla om det har kommit några nya recensioner av min bok på boksidan.net och boktipset.se.

Helt har jag inte tillfrisknat från debutantsjukan, men jag kan nog betrakta mig som konvalescent. Äntligen ägnar jag mer energi åt att skriva nästa bok så bra som möjligt än åt att bli fullständigt uppslukad av debutens öden och äventyr.

Om du själv är så lyckosam att du får debutera, försök att inte hetsa upp dig som jag. Ja, jag inser att det är lättare sagt än gjort, och jag tror att man måste vara ett under av ödmjukhet och stoicism för att inte få en släng av den här sjukan. Men jag har sent omsider insett att det inte är mödan värt att engagera sig på det här sättet, och att det inte är så förtvivlat viktigt vilka recensioner man får. Om inte recensenterna är förtjusta så är det säkert någon annan som är det, och med försäljningen blir det ändå som det blir.

Du ville förhoppningsvis bli författare för att du älskar att skriva, så se till att ägna dig åt det i stället.

Det största misstaget (hittills) i min författarkarriär

Jag har aldrig förstått mig på folk som säger att de inte ångrar någonting. Själv ångrar jag nämligen MASSOR. Jag ångrar saker jag sagt, saker jag inte sagt, saker jag gjort och hur jag gjort dem. Men allra oftast ångrar jag de så kallade underlåtelsesynderna — saker jag borde ha gjort men inte gjorde.

När det gäller mitt skrivande dominerar just underlåtelsesynderna. Jag ångrar till exempel att jag med mina första två manus lät mig nedslås så fort, för jag skickade bara till fem, sex förlag innan refuserna gjorde mig för ledsen för att fortsätta.

Vidare ångrar jag att jag gav upp efter de manusen när jag blev osäker på mina motiv. Chansen att man blir utgiven är så liten ändå, så man behöver inte fundera på sina motiv. Tycker man det är roligt så ska man bara fortsätta skriva; å andra sidan ska man av samma skäl låta bli att skriva om man bara gör det för att bli utgiven. Lusten eller driften måste finnas där. Jag är inte så säker på att Knausgårds motiv egentligen är så ädla — kanske är det bara ett egoprojekt — men ändå skriver han tveklöst bra romaner.

Men det största misstaget jag gjort känns lite mer knaussgårdskt, eller i alla fall typiskt manligt. Ända fram tills jag blev antagen höll jag mitt skrivande för mig själv. Jag gick därför aldrig på någon skrivarkurs, vilket jag ångrar. Delvis berodde det på missriktad stolthet — om jag skulle skriva en roman och få den publicerad så ville jag klara det på egen hand — delvis på rädsla för att bli avslipad och stöpt i samma form som alla andra författaraspiranter. Jag var fånigt nog rädd för att förlora min röst.

Idag har jag sent omsider förstått att det inte är poängen med en skrivarkurs, utan att man snarare får hjälp med att hitta sin röst och lär sig en del om hantverket och skrivprocessen på vägen. Att jag inte har gått någon skrivarkurs är alltså inget jag vill stoltsera med; tvärtom vill jag råda den som har skrivardrömmar att göra det. Om jag hade gjort det, tror jag att jag hade fått hjälp att bli en bättre författare och kanske hade kunnat debutera tidigare.

För att trösta mig brukar jag titta på nedanstående klipp från Kvarteret Skatan. Kanske var det ändå lika bra att jag inte gick den där kursen.

Slavar under de tvåtusen orden

En av de mest lästa och älskade böckerna om skrivande är som bekant Stephen Kings ”Att skriva”. Den är väldigt inspirerande och innehåller dessutom en hel del bra tips om själva hantverket, och jag tror att den har hjälpt många tusen skrivande människor på olika sätt. Men, som jag tidigare sagt, man ska inte ta till sig allt han eller någon annan säger okritiskt. Det som funkar för honom funkar inte automatiskt för alla andra. Och en sak i hans bok tror jag har gjort mer skada än nytta. Olyckligtvis är det också det mest kända i hans bok: detta med de tvåtusen orden.

King säger att han alltid skriver minst tvåtusen ord, och först när han har gjort det anser han att han kan ”gå hem”. Hans arbetsdag är alltså inte åtta timmar, utan tvåtusen ord. Lite varstans har jag sett att det har blivit en måttstock för aspirerande författare: över tvåtusen ord är en bra skrivardag, allt därunder är tvivelaktigt. En del hittar en annan gräns — kanske 1000 ord, eller 1500 — men tar den gränsen på mycket stort allvar. Jag ska erkänna att jag också räknar, för det är skönt att kunna mäta sina framsteg, särskilt nu när jag har press på mig från ett förlag att leverera ett manus. Men på det stora hela tror jag det är destruktivt att hänga upp sig på ordmängder.

Nu är det dags att tänka till och plocka fram miniräknaren. En genomsnittlig bok ligger någonstans mellan 90 000 och 100 000 ord. Om man följer Kings råd så skriver man alltså en roman på mindre än två månader. Till och med om man skriver tusen ord om dagen så tar det inte mer än ett kvartal att skriva en genomsnittlig bok. Hur många författare, ens av dem som skriver på heltid, tror ni gör det? Det är inte rimligt att kräva en sådan hastighet av sig själv; då blir vi bara slavar under de tvåtusen orden. Stephen King är trots allt ohyggligt produktiv och mycket, mycket rutinerad, och det är väl hårt att försöka mäta sig med honom.

Visst kan man vilja ställa krav på sig själv, särskilt när man bara får loss någon skrivardag då och då, men jag tycker man ska ha ett annat mål, ett vagare men viktigare: när man reser sig från stolen ska det ha gått framåt. Annars känner vi oss bara dåliga, och dessutom är det väldigt lätt hänt att fokuset på kvantitet saboterar kvaliteten. I kapitlet där King nämner de olycksaliga tvåtusen orden, säger han något annat som verkar klokare att ta till sig:

”När jag väl börjat på ett projekt slutar jag inte och drar inte ner på takten om jag inte är absolut tvungen. Om jag inte skriver varje dag börjar mina romanfigurer att stelna till — de blir till just figurer i stället för riktiga människor. Berättarpulsen dammar igen och jag förlorar greppet om intrigen och drivet framåt.”

Det där stämmer med min erfarenhet. Det viktiga är att hålla igång flytet och fantasin, även om man inte skriver så många ord om dagen. Ju längre pauserna blir mellan skrivarpassen, desto svårare blir det. Om boken man skriver är ständigt närvarande i ens sinne så händer det däremot saker även när man inte skriver, fantasin jobbar vidare i ens undermedvetna, och man kan slå sig själv med häpnad och bli uppmuntrad även om man bara skriver något hundratal ord. Nöj dig i så fall med att skriva de orden. Boken blir nog inte blir klar på några månader, men det är större chans att den blir bra.

Måste man ha haft en olycklig barndom?

I torsdags gästade Sofia och jag Äppelvikens bokhandel, och vi berättade inte bara om våra böcker utan också lite om oss själva. En dam verkade uppriktigt förvånad över vad hon fick höra:

”Jaha, roligt att det finns författare som har haft en normal uppväxt!”

Jag hade lite svårt att hålla mig för skratt. Men det där är ju en rätt vanlig föreställning. Måns Herngren skojade om det i ett Sommar-program för ett antal år sedan: han var oerhört bitter på sina föräldrar som hade varit jätteschyssta och till råga på allt psykologer och därigenom gjort det omöjligt för honom att bli en stor författare.

Men stämmer det verkligen? Är det en fördel att ha en hel hockeytrunk med trauman med sig i bagaget?

Jag tror att det är en missuppfattning, att psykiska störningar och trauman är lika dåligt för skrivandet som det där rödvinet alla tror att vi alltid dricker. Skrivande är ett hårt arbete, och även om lidande kan ses som lite konstnärligt och tjusigt så har jag för min del aldrig varit produktiv när jag har varit nere. Och kombinationen psykisk obalans och mycket rödvin är ännu sämre.

Min tes stöds av en ovetenskaplig undersökning bland författare jag känner. En taskig barndom verkar vara ungefär lika vanligt bland dem som i resten av befolkningen. Ändå tror jag att det finns ett korn av sanning i det här, men att vi blandar ihop begreppen.

Författaryrket är ett av ganska få yrken där det är en fördel att vara riktigt känslig. Att kunna känna av stämningar, påverkas av dem och kunna återge dem, att leva sig in i människors liv och vara så bekant med hela spektrat av mänskliga känslor att man kan beskriva dem på ett bra sätt — det är guld värt när man skriver skönlitteratur. Men en sådan känslighet kan ha olika orsaker. Visst kan den komma sig av att man är psykiskt skör till följd av barndomstrauman, men den behöver absolut inte göra det.

Ibland är det jobbigt att ha känslorna på ytan. Jag önskar ofta att jag inte skulle ta åt mig så mycket, flacka upp och ner i humöret och tolka minsta stickord som att jag är illa omtyckt. Och ungarna skäms när jag gråter åt sentimentala filmer eller bara för att jag blir glad. Men jag vill inte trycka ner den sidan av mig själv. Naturligtvis mest för att det är en viktig del av min personlighet; jag skulle helt enkelt inte må bra annars.

Men den där känsligheten hjälper också oss skrivande människor att skriva bättre, och jag tror att vi ska vara rädda om den.

Att känna sig som ett löv i en tornado

Jag hade väntat mig att bli överväldigad, och det blev jag.

Jag hade faktiskt aldrig varit på Bokmässan som ”vanlig” besökare, och de första minuterna gled jag bara omkring med ett stort smil i ansiktet. Stämningen var väldigt speciell, trots all kommers blev jag glad över att böcker och läsning fick bre ut sig på det här viset, och fascinerad av allt som fanns där.  Estniskt handarbete. Isländska romaner (oöversatta!). New age-flum-bokhandeln Vattumannen, och vid sidan av det ståndet Lottakåren som försökte värva nya medlemmar — att kalla det en kontrast vore en underdrift.

Så kom jag på att jag redan var försenad till lunchen med förlaget, men efter en språngmarsch tvärs igenom hela lokalen sjönk jag ner vid bordet precis innan alla skulle få sin mat. Sedan var programmet ganska späckat under hela eftermiddagen, då jag minglade med pocketinköpare och bokbloggare och, framför allt, blev intervjuad med Sofia i Formas monter. Jag vill betona att jag inte hade knaprat Valium innan, även om det ser ut så på bilden nedan. Det kändes faktiskt inte alls nervöst, och folk som såg oss tillsammans sa att de tyckte det var skön stämning när vi var på scen.

 

Vid signeringen efteråt var det tyvärr ingen som ville köpa en bok av mig. Jag hade inga höga förväntningar på det egentligen, men lite besviken blev jag ändå — en bok hade det varit kul att få skriva i, gärna till någon jag inte alls kände. De båda systrarna från Kära Syster erbjöd sig att låtsasköa, men jag är inte så säker på att de hade hjälpt. Lite senare minglade jag dock med Hanna ”Vilse” Höglund och hennes syster. De köpte varsin ”Berg har inga rötter”-pocket, och det var en fin tröst.

På kvällen ordnade förlaget en fin middag som jag hade väldigt trevligt på, och så hamnade jag, som ”alla” andra på Park. Jag tyckte nog ärligt talat att det inte var så jätteskoj där, inte förrän jag upptäckte att mitt förlag (eller rättare sagt Forma books) fullständigt hade tagit över dansgolvet. Det piggade upp mig betydligt. På Pernillas bild nedan kan ni se hur snabbt jag dansade:

Under hela mässan for jag bara runt som ett torrt löv i en tornado. Det var inte förrän på lördagen som jag kände hur skört det lövet var, hur fransigt det började bli i kanterna. I längden blev det jobbigt för mig som okänd debutant att befinna mig mitt i detta oavlåtligt rasslande sorl av bokprat, detta febrila intresse för böcker, samtidigt som knappt någon verkade bry sig om min bok. Inte för att jag hade trott det heller på förhand, men det blev plötsligt tydligt hur lätt man kommer bort i bokfloden. Det tärde på känslorna och självförtroendet, och det kändes rätt så skönt att åka hem.

Så här några dagar efteråt har jag hämtat mig. Men precis som Sofia längtar jag nu mest av allt efter att skriva i lugn och ro. Som Ulrika konstaterade igår och Pernilla i förrgår är det trots allt det som det borde handla om.

Synopsis – snitslad bana eller vind i segeln?

Jag har nu skrivit lite drygt hälften av min nya roman och visat alltihop för förlaget. Både redaktör Anna och utgivningschef Cina var väldigt positiva, men Cina bad mig dessutom att skriva synopsis på den halva som inte är skriven än. Det gjorde mig lite ställd eftersom jag aldrig tidigare skrivit ett boksynopsis. Efter en del Google-Fu och lite hårslitande lyckades jag dock skriva ett.

I det här inlägget tänkte jag berätta det jag har lärt mig om synopsis, både av författarvännerna och av vännen Google. Men tänk på att det här inte är ”Synopsis writing for Dummies” utan ”Synopsis writing by a dummy”. Om (när) ni hittar något fel i inlägget så får ni hemskt gärna ta mig i örat!

De sidor jag hittade om synopsisskrivning verkade alla rikta sig till anglosaxiska författare. Jag tror att det speglar hur verkligheten ser ut. I USA och Storbritannien är synopsis vanligare. Det används  för att intressera agenter för ens bok, och när det finns ett färdigt manus använder agenten det för att sälja in det till förlagen.

Här i Sverige verkar synopsis användas på två sätt. För det första använder förlagen det för att utvärdera bokidéer hos författare som så att säga redan är ”inne”, alltså när författaren tidigare har gett ut en bok. Men för det andra, och det är det viktigaste, använder författare det som ett hjälpmedel för sig själva, som ett slags karta som gör det lättare att inte komma på avvägar. Så här säger till exempel fantasyförfattaren Peter Bergting:

”Jag skriver en logline, sedan kort synopsis och till sist ett längre, kapitel för kapitel som jag sedan försöker hålla mig till. Vill kunna identifiera mina hero’s journey-milstolpar och sprida ut dem över manuset. Svårt att få rytm och balans annars, hjälper till att driva mellansektionen mot avslutningen så boken inte tappar fart i mitten.”

De flesta av mina skrivarkompisar jobbar vanligen inte med synopsis, möjligen med en timeline, men Simona Ahrnstedt, som gett ut romanceböckerna ”Överenskommelser” och ”Betvingade”, säger att hon prövar synopsis nu, med sin tredje bok:

”Det är väldigt skönt sätt att skriva och sparar tid – man behöver inte kasta lika mycket text. Och mitt bästa tips: skriv ut dina plot points och lägg mycket tid på att skriva slutet så utförligt du kan. Ja, det kommer förmodligen ändras, men det skapar en väldigt tydlig framåtrörelse i berättelsen. Om det nu är det man vill ha!”

För mig var det först inte skönt alls. Jag tyckte att jag drog upp en snitslad bana och att min resa med den här romanen plötsligt blev mycket mer förutsägbar och mindre lustfylld, något som bara måste avverkas.

Men sedan spände jag av och tänkte att jag ju inte måste följa banan, den är bara preliminär. Framför allt inte till punkt och pricka, och då är det egentligen är inte så stor skillnad i mitt fall: jag hade redan tidigare en plan som jag hade tänkt följa så länge som den fungerar.

Med ens kändes det lättare och blev riktigt kul. Nu blev mitt synopsis mera något som gav en framåtrörelse, precis som Peter och Simona beskriver det ovan, och det kändes inte som en nackdel. Om vinden vänder får jag bara lägga om kursen, kanske i värsta fall kryssa. Jag har fortfarande rorkulten i min hand, och kanske jag till sist hittar en oväntad hamn för natten.