TEMAVECKA: Om att (aldrig) skriva dagbok

Några av de dagböcker jag aldrig har skrivit

Jag har alltid tänkt att jag aldrig har skrivit dagbok. Ända tills jag öppnade en låda i ateljén och fann alla mina gamla skissböcker, skrivböcker och ritblock. Jag insåg då att jag under tio års tid inte gjorde annat än att skriva dagbok. Skillnaden var den att jag aldrig använde mig av den klassiska dagboksformen – mina böcker och block är i stället fulla av dikter, teckningar, kladd, texter, mm.

Med hjälp av dessa kan jag åka tillbaka till den tid då jag var tjugo år och vilsen i Göteborg. Mestadels tycks jag ha mått dåligt och känt mig ensam. Det mesta i böckerna är vad man kan vänta sig av en tjugoåring i slutet av 1980-talet. Det är självömkande och lite småpatetiskt och inte mycket att ha. Men att bläddra i dessa böcker är också att göra en resa tillbaka till Göteborg på den tiden och främst alla dess alla gamla fik.

Det här var på den tiden då Göteborg var full av trevliga caféer och fik där man kunde få en kopp kaffe och en ostmacka för tjugo kronor. Påtår ingick alltid! (Ingick inte påtår gick jag inte dit!) Det var långt innan den lite trista latte-macchiato-cortado-tid vi lever i nu, där en simpel kopp kaffe med smörgås kostar som en hel lunch.

Skiss från ett fik i Borås 2021

Jag älskade Göteborgs alla fik! Jag levde på caféerna. Det var mestadels gamla slitna arbetarfik, ett och annat kulturellt hak, men också konditorier av den gamla sorten. På konditorierna fikade man oftast bland tanter med hatten på, som åt bakelser. För den som aldrig upplevt detta kan jag rekommendera att titta på det avsnitt av Kalles klätterträd där Kalle går på stan med morfar. Efter att morfar har hämtat sin klocka i uraffären går de och fikar på just ett sådant konditori. Annars kan man åka till Göteborg och gå till Ahlströms konditori som faktiskt fortfarande ligger kvar på Korsgatan.

Annars är de flesta gamla älskade fiken borta idag – omgjorda, ombyggda, eller förvandlade till något helt annat. Här är några av de Göteborgscaféer jag har antecknat i mina böcker: Café Måsen, Hängmattan, Hagabion, Bräutigams, Café Mekka, KaffePetter, Café Lyckan, Flygarns Haga, Café Créme, Café Plankan, Muséecafét.

Kaffe, cigg och uppslagen bok – Café Måsen, Göteborg 1990

Jag är väldigt glad att jag inte är där längre, att jag inte är tjugo år och vilse i tillvaron, men jag kan bli sorgsen över att Göteborg och fikakulturen idag är så förändrad. Jag har inte råd att leva på caféerna längre. Men jag inser nu att jag har skrivit mycket mer än vad jag själv fattat. Det var bara inte avsett att läsas. Jag skrev aldrig för att bli författare, eller för att bli läst, utan som så många andra i den åldern, för att få utlopp för känslor och all ångest. Men jag tror att allt detta planlösa skissande och skrivande någonstans har del i mitt skapande idag. Eller, det är jag säker på. Det var min skrivskola.

Om att bli bortglömd

Ett märkligt frimärke från 1982, illustr. Kvick

Jag tänker mig att de flesta av oss som skriver någon gång snuddat vid tanken på att det jag skrivit också kan komma att bevaras åt eftervärlden. Den där drömmen om att bli ihågkommen, evigt liv! Men för att råda bot på sådana fåfängliga tankar tänkte jag nu i stället skriva om hur lätt det är att som författare bli bortglömd. Troligen 2021 års mest positiva och peppande inlägg!

Jag samlade på frimärken då jag växte upp. En gång i månaden kom det ett litet kuvert med de senaste svenska frimärkena. En månad år 1982 låg det ett märkligt litet gråaktigt frimärke med valören 1,35 kr i kuvertet. Frimärket var prytt med en underligt tecknad figur samt texten ”Elin Wägner” vingligt skrivet med versaler vid sidan om figuren. Under figuren stod även det märkliga ordet ”Wäckarklockan” skrivet med spretig stil. Längst ner stod det att S. Derkert gjort bilden.

Det här frimärket stack ut i mängden (motiven på andra frimärkena var oftast på gränsen till tråkiga – kungar, nobelpristagare, skogslandskap, byggnader, etc.). Jag kunde inte riktigt bli klok på vad motivet föreställde. Och vem var Elin Wägner? Jag tänkte på Ria Wägner, hon som på 70-talet lagade mat i TV och som vinkade med handflatan in mot sig själv. Men hon var det inte, det stod ju helt klart. Och vad betydde ”Wäckarklockan”?

Allt fick sin förklaring många år senare. År 2020 kom Ulrika Knutssons bok Den besvärliga Elin Wägner ut (Historiska media). Redan 1977 hade visserligen Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder skrivit en biografi om Elin Wägner, men den hade gått mig förbi. Men nu fick jag upp ögonen för denna mycket speciella person – Elin Wägner. Hon levde mellan åren 1882 – 1949 och ansågs på sin tid, bland mycket annat, vara en av våra viktigaste författare. Hon var ledamot i svenska akademin från år 1944, och hon gav ut närmare trettio böcker, samt publicerade en stor mängd skrifter i andra sammanhang.

Det är i mötet med Elin Wägner jag återigen inser hur många, och hur ofta, människor har glömts bort. Ester Blenda Nordström och österrikaren Stefan Zweig är ytterligare två exempel. (Viktor Rydberg är numera endast känd för att ha skrivit en dikt om en tomte.) Författare, skribenter och reportrar som under sin levnad höjdes till skyarna, och som på sin tid ansågs vara några av de absolut viktigaste kulturpersonerna, dör och glöms ganska snart bort. Man kan jämföra dem med andra författare som August Strindberg, Hjalmar Gullberg och Selma Lagerlöf. Dessa tre har som bekant inte glömts bort. Så kan det gå.

Olika falla ödets lotter.

Men idag vet jag i alla fall att det gåtfulla motivet på frimärket från 1982 är del av ett större verk på Östermalms tunnelbanestation gjord av Siri Derkert. Hon valde coolt nog att vid sjuttio års ålder, i full skyddsutrustning, blästra in motiven direkt i betongväggarna. Siri blästrade in ordet ”Wäckarklockan” i stället för Väckarklockan som Elin Wägners debattbok egentligen hette. Jag tolkar det som en hyllning av Derkert – Elin Wägner själv var ”Wäckarklockan”.

Prestationssamtal i halvtid

Ett bloggande halvår har gått och jag blir en dag erbjuden ett samtal på bloggchefens kontor. Närmare bestämt den 3e juli kl. 08.20. Jag knackar på den digitala dörren och undrar vem jag ska prata med, men får snart svar – inne på kontoret sitter Kritikern och Tvivlet. Ånej, det borde jag ju ha räknat ut! Hur ska det här gå?

Varsågod och sitt, säger Kritikern och visar på en ledig stol. Det är för sent att ångra sig nu, så jag gör som jag blir ombedd. Jag sätter mig.

Jaha Mattias, säger Kritikern och tittar på mig genom sitt förstoringsglas, hur har du det?

Jo, säger jag tveksamt, det är väl bra… i stort…

Hur tycker du att det fungerar här på bloggen?

Shit! tänker jag. Det här är första fällan! Den kom tidigt! Antingen säger jag nu att det har fungerat bra och ger därmed Kritikern en alltför lätt öppning att hävda motsatsen, eller så blir jag överdrivet självkritisk och ger mig själv oförtjänt dåligt betyg i hans ställe. Hur gör jag?

Jag tycker att det har fungerat ganska bra hittills, säger jag eftertänksamt, men jag ser också att det finns områden där jag absolut kan bli bättre.

Kritikern nickar stilla och ser nöjd ut. Rätt svar!

Vilka områden tänker du på i första hand? frågar han bakom linsen.

Ja, alltså… säger jag, tittar upp i taket och stryker mig över hakan för att försöka ge mig betänketid. Någonting måste jag svara nu!

Jag tror att jag skulle kunna bli bättre på återkoppling, säger jag till slut prövande. Och jag kan också se att jag kan jobba mer på tillgängligheten.

Hur då? frågar Tvivlet. Har du nå’n plan eller?

En plan? tänker jag i panik. Fasen också! Måste leverera nu! Tänk Mattias – En plan för tusan!

Jomen, jag tänker att här skulle jag kunna använda mig av vårt förbättringsverktyg, vårt Powertool! säger jag.

Kritikern lägger ner förstoringsglaset och nickar uppmuntrande. Bra tänk! säger han. Tvivlet tvivlar alltjämt.

Jag tänker, fortsätter jag, att jag har regelbundna och mycket långa möten med mig där jag lokaliserar problematiken och systematiserar mina Targets i en Priolista från 1 – 5. Sedan kan jag, enligt verktygsmodellen, sätta upp delmål för var och en av mina Targets på listan för att långsamt, steg för steg, men väldigt effektivt, jobba mig fram till mitt individuella Headgoal.

Kritikern och Tvivlet kastar en nöjd blick på varandra.

Bra! säger Kritikern. Då kan vi sätta dessa punkter som dina individuella bloggmål för resten av året. Han skriver ner vad vi precis har sagt. För övrigt är vi nöjda med din insats, lägger han till.

Det ingår också i dessa möten att du har möjlighet att ge oss feedback, säger Tvivlet som fortfarande ser ganska tvivlande ut. Men eftersom jag är slängd i det administrativa språket räknar jag snabbt ut att: ”möjlighet”=”medarbetarplikt”, i alla fall om jag vill lämna mötet med en fortsatt god relation till cheferna. Alltså ger jag feedback: Det känns som om ni ser mig, säger jag. För så känner jag verkligen! Under det här halvåret har jag verkligen känt mig sedd av er, båda två!

Jag ler uppmuntrande för att försöka dölja sarkasmen i det jag just har sagt. Jag försöker också att låtsas som om detta jag säger här betyder något. Som om jag verkligen fick ge dem konstruktiv feedback på riktigt, och att någon av dem lyssnade.

Vad bra, säger Kritikern ointresserad och besvarar mitt leende med sitt dödskallegrin. Det är vårt mål – att verkligen se dig.

Ni lyckas bra med det, säger jag.

Då tror jag att vi var färdiga här för idag, säger Kritikern och får det att låta som en fråga. Eller har du något mer att tillägga? Tvivlet kastar en sista tvivlande blick på mig. Och med mina djupa kunskaper i administrativ svenska förstår jag att det där sista betyder: ”Gå, vi håller på med en viktig chefsgrej!” så vi tar adjö och jag lämnar mötet.

Jag andas ut och känner att det nog ändå gick ganska bra. Det blir ett halvår till på Debutantbloggen!

TEMAVECKA: Andras debuter

Fyra verk av Annika Norlin

Jag är ärligt talat dålig på att läsa nutida debuter, fast som jag är bland äldre litteratur. Men ibland händer det! Förra året fick jag en bok av min dotter – Jag ser allt du gör av Annika Norlin. Detta var för mig ingen okänd författare, utan en person vars texter jag läst förut. Men då i texthäften medföljande CD-skivor. Och för den som inte är bekant med Annika Norlin är det hon som ligger bakom artistnamnen Säkert! Och Hello Saferide. Hon har sedan första skivan kom ut 2007 gett ut sammanlagt sju plattor under båda namnen.

Det sägs ofta att vissa artisters texter kan läsas som poesi – jag håller sällan med. Oftast funkar de alldeles utmärkt som låttexter, men tål sällan att läsas som om de vore just poesi. Musiken behövs i den flesta fall. Men Annika Norlin är ett undantag, vilket inte bara jag uppmärksammat – 2014 gav hon på begäran ut alla sina låttexter i bokform på Weyler förlag. Och 2020 tog hon steget fullt ut och gav ut en skönlitterär bok. Hon har ett unikt språk och är en mästare i att gestalta vardagen och alla våra tillkortakommanden. Få artister kommer mig så nära med sina texter.

En av mina favoritstrofer, ur låten Ditt kvarter:

”Varje träd har en rot

Varje hus en byggd grund

Det är bara min som ryckts från mig

Gud när ska jag bli fridlyst

Slå upp i en bok

Hon är en ovanlig art

Så förbjuden att såra

Sätt henne tillbaks där hon stod”

Jag ser allt du gör (Meyler förlag, 2020) är en novellsamling med åtta noveller. Jag tänker i det här inlägget fokusera på den första novellen i boken som har titeln Bekräftaren. Handlingen kretsar kring en kvinna, utbildad psykolog, men med yrkestiteln Bekräftare. Hon insåg nämligen, under de klientsamtal hon hade, att det var bekräftelse de flesta människor egentligen behövde. Hon insåg också att det fanns en lucka här – allt annat gick att köpa; samtal, massage, beröring, vägledning, coaching, osv. Men för att få bekräftelse, tänkte hon, är vi hänvisade till att våra vänner och vår familj ger oss det. Men det är långt ifrån alltid vi får det. Alltså tar hon emot klienter och bekräftar dem, så som de vill eller behöver bli bekräftade.

Jag kan känna igen mig i huvudkaraktärens beskrivning av sig själv och hur hon bekräftar alla i sin omgivning även innan hon tog det som en yrkestitel och blev professionell. Det har varit något av en gåva och en förbannelse i mitt eget liv – att jag inte kan låta bli att bekräfta alla jag möter. Precis som huvudkaraktären inser jag att människor mår väldigt bra av att bli bekräftade, samtidigt har det en tendens att fullständigt suga ut en. Jag får liksom inte tid till mig själv och mina egna tankar och känslor.

Annika Norlins novell kretsar kring huvudkaraktärens ständigt bekräftande av andra människor samtidigt som hon försöker att hitta en partner som i sin tur förmår bekräfta henne. Det är inte så lätt. Precis som i Annika Norlins sångtexter är det främst språket som fångar mig. Hon är en av de författare som jag, liksom Torgny Lindgren eller Patric Modiano, kan läsa enbart för språkets egen skull. Och kanske är det just det jag uppskattar mest med Jag ser allt du gör.

En sommarutmaning

En av mina favoritfilmer är Coffee and Cigarettes av Jim Jarmusch. Filmen är väldigt enkelt uppbyggd av kortare, fristående scener filmade i svartvitt med ett tydligt tema allt enligt titeln. Varje scen är ett möte mellan två, ibland tre personer och varje scen innehåller kaffe (eller te) och cigaretter. Jag vet inte hur mycket manus de hade när de spelade in scenerna, men ibland känns det som om skådespelarna mest fått vissa direktiv att spela och improvisera kring. I varje scen skålar de t ex med varandra i kaffe och i stort sett varje scen innehåller någonting svart/vitrutigt – ett golv, en duk, ett tyg, en kopp, mm. I flera av scenerna nämner någon att enbart kaffe och cigaretter inte är en hälsosam lunch/frukost.

En av flera favoritscener är då Iggy Pop och Tom Waits träffas på ett sunkigt café. Iggy Pop, underdånig, gör allt för att vara till lags medan Tom Waits är otrevlig, högdragen och ljuger brett utan att skämmas. Jag tycker alltid lite synd om Iggy i scenen – den gamle punkaren försöker verkligen. En annan favorit är ett underbart möte mellan skådespelarna Steve Coogan och Alfred Molina – en studie i statusbyte. Har du inte sett den här filmen kan jag varmt rekommendera den. Alla avsnitten finns att se på Youtube.

Jag tänkte nu utmana mig själv och skapa en skrivövning i Jarmuschs anda. Jag har tagit en diktsamling av Thomas Tidholm (Blandade dikter 1964 – 2004, Wahlström &Widstrand, 2004) och på måfå slagit upp dikter i den och på så vis fått fram en miljö, något någon gör, en replik samt en sak. Utmaningen ligger i att skriva minst fyra kortare texter där dessa fyra saker ska ingå och där det finns en underliggande konflikt:

Miljö: t ex en strand, en vänthall, en jordkällare, mm.

En handling: t ex ” han lyfte blicken”, ”hon tog en smörgås till”, mm.

En replik: t ex ”Jag jobbar med golv. ”, ”Hur står du ut?”, mm.

En sak: t ex en skjorta, en sten, en kopp, en cigarett, mm.

Jag har nu gjort om urvalet ett antal gånger, dvs gått igenom listan ovan och tagit det första jag hittat för varje rubrik bland dikterna. Efter tredje försöket känns det nu som om jag hittat något som är möjligt att utgå ifrån. Vill du anta utmaningen är det bara att hugga tag i en lämplig bok – den bör innehålla flera olika miljöer för att göra urvalet mer spännande. En något modernare diktsamling kan rekommenderas. (Jag tror t ex att något av Bodil Malmsten eller Kristina Lugn hade funkat lika bra. Jag ska testa någon av dem nästa gång.) Sedan är det bara att slå upp i boken och börja leta.

Jag har just nu inget uppslag till något längre manus och jag har redan nu två färdiga manus som ligger och väntar, ett på korrläsning och utgivning och ett annat är under läsning. Därför känns det kul att passa på att göra något sådant här just nu. Det är ju ändå sommar, och något ska man ju ta sig för i värmen då man inte löser korsord.

Jag lovar att återkomma längre fram med rapport om hur det hela gick. Och om, jag säger om, någon av texterna blir någorlunda ok kan det hända att jag lägger ut den här som ett blogginlägg.

Om pennor som ruvar på kunskap

Ett dussin pennor från Tyskland

Jag har skaffat mig ny kunskap; jag vet nu hur det gick till skapa kopior av text förr i världen. Jag tänker på denna kopieringsprocess när jag idag scannar av ett dokument och printar ut en exakt kopia på några sekunder. Det var något krångligare förr, det vet jag nu.

Men vi tar det från början – allt började med en rejäl överraskning, tyvärr av det sämre slaget.

Som tecknare köper jag gärna pennor när jag kommer över dem billigt. För ett tag sedan fann jag en, i stort sett komplett, förpackning med fina, grönalackerade blyertspennor från anrika Faber Castel på loppis (se bild). Dessa visade sig vara utmärkta att teckna med så jag använde en av dem då jag tecknade mitt senast beställda hundporträtt. Döm av min förvåning (läs; panik!) då delar av det färdiga porträttet blev blålila då jag sprejade fixativ över bilden!

Då den värsta paniken lagt sig blev jag istället nyfiken – vad hade egentligen hänt? Vad var det för pennor jag hade köpt och nu dumt nog använt? Det stod Copier Hart på dem, men det sa mig ingenting. Men av en händelse kom jag nyligen över en gammal katalog från Åhlén & Holm (postorderföretag från Insjön) från 1909 och däri fanns Kopiepennor till salu. Det står i informationstexten att dessa pennor ger en violett skrift för kopiering. Så långt alltså – men hur kopierade man med dem?

Ur Åhlen & Holms katalog från 1909.

En sökning på nätet gav svar: kopiepennornas blyerts var uppblandat med anilin, ett färgämne man ursprungligen utvann ur stenkolstjära. Så länge blyertsstiften i kopiepennan är torrt ger det vanliga blyertsstreck, men så fort det fuktas aktiveras anilinet och skriften blir blålila.

Och för den som liksom jag undrat varför grosshandlare och landsfiskaler i gamla fyrtiotalsfilmer alltid slickade på pennspetsen innan de skrev, har vi just fått svar. Anilinet kan nämligen inte raderas, därför vätte man spetsen för att på så vis få en tidsbeständig skrift i kreditblocket eller kvittot. Dock har det tyvärr visat sig att anilin är cancerframkallande, varför det är mycket dumt att slicka på sina pennor. Men det visste man inte då.

Ok, kopian då, hur gjordes den? Jo, man pressade det anilintextade dokumentet mot ett fuktat papper i en viss typ av press. Anilinet aktiverades av fukten och färgen gav ett blåfärgat, dock spegelvänt avtryck på pappret. För att slippa läsa kopian i en spegel, vilket hade varit lite krångligt, tryckte man helst kopian på ett tunt, genomskinligt papper från Japan. På så vis kunde man läsa kopian genom pappret på baksidan där den syntes rättvänd. En annan baksida av processen var att båda papperna blev något buckliga av att ha varit fuktiga.

Så gick det till när seklet var ungt. Och för den som gick i skolan under 70- och 80-talet minns säkert de blåvioletta stencilerna man ibland fick av läraren (och som man själv fick skriva ibland). Även dessa kopierades med anilinhaltig färg, fast med annan modernare teknik.

Bevismaterial A1, Fuktad anilinskrift (”Castell”)

Hundporträttet då? Jo jag fick snällt sätta mig och göra en kopia, dock inte tryckt. Jag fick teckna ett helt nytt porträtt – det första var oåterkalleligt förstört. Men jag tänker att det ibland är bra att tvingas göra om. Som när USB-minnen kraschar och manus smulas ner till krypterade ettor och nollor. En konstlärare sa en gång till mig: ”Har du målat det en gång, kan du göra det igen!”. Detsamma gäller när man skriver, tänker jag. Att tvingas skriva om en text från början kan ibland vara bra. Har du gjort det en gång kan du göra det igen! Och ibland blir det till och med bättre!  

Berättarbakgrunden?

”Författaren tog pipan ur munnen och fortsatte att berätta.” (OBS! Fejk!)

Ofta när jag läser intervjuer med författare säger de att de är sprungna ur en berättartradition. Och en av anledningarna till att jag själv aldrig tänkt på mig själv som en författande människa är just att jag är usel på att berätta!

När jag var lite hade jag under somrarna en några år äldre kompis, vi kan kalla honom K (för den roliga Kafka-referensen). Han kunde redan som trettonåring hålla hov och berätta långa, roliga historier så att alla vuxna lyssnade och skrattade så att de ramlade av stolarna. Han hade sliten Lee-jeansjacka, trassligt hår och han var min barndomsidol! Men jag insåg att han hade en talang jag själv aldrig skulle kunna skaffa mig, hur gärna jag än hade velat vara som han. Jag var och är nämligen usel på att berätta roliga historier, och när jag ska berätta om något jag varit med om är jag oftast alldeles för bunden vid verkligheten för att det ska bli riktigt kul. Jag berättar precis som det var och överdriver inte för komiska effekter, vilket är förödande för en bra berättelse som ju bygger på överdrifter och skarvade lögner.

Jag vet inte om jag kommer ur en berättartradition, men troligen inte. Jag vet inte riktigt vad det innebär. Kanske att hela släkten är från Norrland, eller Värmland, och sitter framför brasor och berättar historier för varandra i stället för att se på TV? Eller att tillräckligt många i släkt och familj, likt min barndomsvän K, är överdängare på att berätta så att de trollbinder de övriga i släkten, som bara väntar på att det ska bli deras tur att berätta? Jag vet inte. Men det är ganska många författare som säger sig ha den här bakgrunden och jag blir alltid lite avundsjuk när jag läser det. Och jag tänker ibland också att de är riktiga författare, ty de har berättandet i generna, i blodet, med modersmjölken, till skillnad från oss andra som bara låtsas att vi kan.

Jag är alltså ingen berättare i det avseendet, ingen storyteller som kommer in från stormen och slår mig ner framför elden. Däremot har det visat sig att jag kan berätta med papper och penna eller vid datorn – när ingen hör och jag får tänka klart och jag fritt kan ändra på och byta ut de ord som kommit ut. Då kan det ibland bli en historia, eller rentav två.

Om den inre tvåtaktsmotorn

När motorn går som den ska kan det resultera i en insektsbok

Ibland funderar jag på vad som driver mig? Vad är det som gör att vissa av oss ägnar oss åt text, konst eller musik fastän det oftast är helt hopplöst att försöka leva på? Än så länge har t ex mitt författande inte inbringat mig ett ynka korvöre. Så varför fortsätter jag? Varför skriver jag då två manus till och varför påbörjar jag nu ett tredje? Hoppas jag på genombrottet? O nej, jag är född realist! Det handlar så klart varken om pengar, genombrott, berömmelse eller odödlighet. Det handlar om någonting helt annat. En drivkraft som vissa av oss bär, utan att vi egentligen vet varför. Men den är där, som en motor som får oss att skapa nya texter, nya bilder, nya sånger, oavsett om någon vill ha dem eller ej.

Jag tror som Ernst Billgren skriver att man inte ska värdera sin drivkraft i bra eller dålig. I antologin Vägen – en antologi om att göra bra konst (Bonnier Alba 19959) skriver han att det inte spelar någon roll om din drivkraft är ”att frälsa världen” (något som ofta ses som en finare form av drivkraft) eller om det är ”att visa dom djäklarna” eller rätt och slätt ”att tjäna pengar” (vilka oftast ses som lägre former av drivkrafter). Det enda som faktiskt betyder något är att du har en drivkraft! Man kan gå alla skrivarkurser i världen men utan drivkraft att skriva blir det ändå inte mycket till text, trots alla kunskaper man skaffat sig. Alltså måste man värna om den drivkraft man faktiskt har!

Själv bär jag ingen konkret drivkraft som jag riktigt kan sätta ord på, men trots det är min drivkraft stark och numera ständigt i gång likt en gammal tvåtaktsmotor. Likväl måste jag vara rädd om den! Det är nämligen ganska lätt att döda den. Den största faran för mig är att skapa sådant ”folk vill ha” eller att försöka haka på någon trend inom bildskapandet eller litteraturen. Dessa är i värsta fall effektiva sätt att strypa motorn på. Jag tror i stället på att försöka att åka med och göra det som ger inspiration och som känns lustfyllt, trots att det kanske går helt på tvären mot vad jag ”borde” skriva eller teckna. Jag tror att det är det som i förlängningen blir bra.

Just nu följer jag min inspiration och målar små växtdelar i akvarell samtidigt som jag jobbar på ett manus som bygger på en ganska märklig idé. Jag har inte en susning om vart något av det ska ta vägen, men det gör inget just nu. Det brukar ge sig med tiden – vad meningen var med det hela.

Att skriva om ett gammalt hus

Gammal skolbyggnad i Kållered, teckning: M. Kvick

För ungefär ett år sedan fick jag, av en vän, ett tips om att föreningen Liv i Sverige ville ge ut en antologi om Egna-hemsrörelsen i Sverige och att de därför ville ha in bidrag. För den som inte känner till Egna-hemsrörelsen, var det ett socialdemokratiskt folkhemsprojekt under mitten av 1900-talet. Man subventionerade medborgares köp av tomt samt byggandet av en viss typ av färdigritade villor. I stort sett varje svensk stad har idag ett eller flera sådana här områden med dess karaktäristiska trähus, ibland med två våningar, men oftast bara med en våning och ibland källare. Min mormor och morfar bodde i ett egna-hems-hus de själva hade byggt, så de var i allra högsta grad en del av den här rörelsen.

Med hjälp av egna och min mammas minnen samt en släktkrönika min morbror skrivit kunde jag sätta ihop en text om hur huset byggdes och om tillvaron där, varvat med minnen från då jag själv var liten och hälsade på min mormor och morfar. Eftersom jag är illustratör sände jag så klart med några tuschteckningar, bl a teckningar på morfars pipa och mormors knyppeldyna.

Länge hörde jag inget ifrån Liv i Sverige så jag slog det hela ur hågen. Jag tänkte att min text kanske inte kom med i antologin och jag delade den i stället med personer i släkten och familjen som var intresserade. Och jag insåg att för mig var det nästan nog – att jag kunde glädja mina närmste med en text om det hus vi alla hade varit i och som hade betytt så mycket för så många av oss.

Jag kom att tänka på Krister Gidlund som i sin bok Att göra sin egen bok menar att det är mycket värt att fundera över vem min text är till för? Han menar att alla manus kanske inte är skrivna för att sändas till ett större förlag för en bredare utgivning. Texten kanske faktiskt skulle glädja många fler om den gavs ut lokalt, i en mindre upplaga? Kopplingen till detta blev tydlig då min familj läste texten om Gula huset. Den var skriven som ett bidrag till antologin, men jag insåg att glädjen den kunde skänka familj och släkt ändå var nog. Om texten skulle få vara med i antologin vore det naturligtvis både roligt och hedrande, men jag kunde också känna att den redan hade nått dem som skulle ha den. Det som betydde något på riktigt.

Men så kom nyligen ett mail från Liv i Sverige! Min text, med illustrationer, ska vara med i antologin som kommer ut i sommar! För mig var detta främst ett kvitto på att jag numera kan det jag påstår att jag kan – skriva. Och att min text dessutom bedöms vara av större intresse än enbart för dem den berör är ju naturligtvis oerhört glädjande, ty det är ju någonstans det jag försöker uppnå i mitt skrivande.

Om att skicka manus

Musan har åter stått mig bi

Jag har skickat ett manus. Igen. Och jag utgår naturligtvis ifrån att det inte kommer att bli en bok, men det är ändå oerhört kul att någon faktiskt vill läsa! Den här gången är det ett ambitiöst projekt bestående av tre längre essäer om tre skilda ämnen. Manuset landade på runt 91 000 tecken på 47 sidor, vilket för mig känns som oerhört mycket text! Det är ett arbete som nu har löpt på över många år. Jag tror att embryot till den första av essäerna föddes för ungefär femton år sedan, på den tiden jag var småbarnsförälder och behövde något att tänka på vid sidan om öppna förskolan och alla blöjbyten.

Nyligen kunde jag se ett samband mellan tre av mina texter och det kändes naturligt att sätta ihop dem till ett manus, en helhet. Essäerna rör teologi, gamla naturaliemyter och seendets gåtfullhet, men allt tycktes samlas i en frågeställning: Vad är det vi vet och tror och vad är det vi tror att vi ser och vad tror vi att vi vet? Vet vi någonting alls? Som ni förstår landar det här i ett filosofiskt gränsland, ett land jag ofta och gärna besöker. Och nu har alltså två förlag valt att ta emot mitt manus för genomläsning.

Och nu borde jag kanske skriva något om att skicka in manus och vad man då bör tänka på. Jovisst kan jag det!

Först och främst: grovredigera och gör texten överskådlig för den som ska läsa. Jag har själv, som illustratör, fått till mig ”manus” som varit helt oredigerade – en text jag fick var inte ens styckeindelad. Sådant går bort, det ser amatörmässigt ut, oavsett innehåll. Och då ska man tänka på att jag ändå bara är en simpel illustratör, ingen finare ”-ör” av typen redaktör eller lektör. Men framför allt är jag debutant i detta sammanhang, dvs. att jag har inte så mycket erfarenhet och kan bara dela med mig av vad jag själv brukar vara noga med:

Hitta orädda och kritiska läsare – uppmuntran kan vara bra, men du behöver någon eller några som vågar peka på fel och brister i texten, helst utan pardon! Skriva om, ändra, stryka, efter behov.

Korrekturläsa – för att undvika för mycket stavfel och andra onödiga fel som kan ta ner helheten.

Styckeindela – för läsbarheten (nytt stycke markeras av ett litet indrag, ej med blankrad!)

Sätta 1,5 eller Dubbelt radavstånd i hela manuset.

Lägga in sidbrytning där det behövs

Sidnumrera manuset i sidfoten.

Lägga till ett försättsblad med titel och namn o datum

Krångla inte till det! Det är inte ett tryckfärdigt manus du ska skicka in och du behöver inte smycka ut det på något vis. De flesta förlag, har jag förstått, vill inte ha illustrationer i ett första skede, utan enbart ren text. Om jag har tänkt att texten ska illustreras brukar jag skriva det i följebrevet och ev. bifoga ett mindre smakprov som förlaget själva kan välja att öppna eller ej.

Mer än så kan jag inte säga. Vill du ha fler handfasta tips rekommenderar jag boken Att göra sin egen bok av Krister Gidlund (Gidlunds förlag 2002). Som titeln anger är fokus främst egenutgivning, men den innehåller även en hel del matnyttiga tips på vad man bör tänka på i färdigställandet av ett manus, oavsett vart det sedan ska ta vägen.

Några ord om att illustrera

Karaktärsstudier och annat flitigt förarbete

Jag har nu kommit till den punkten då mitt manus Skalbaggen i trädet är så gott som klart och det är alltså dags att börja jobba med illustrationerna. Vilket ger mig ett strålande tillfälle att skriva ner lite tankar kring detta arbete.

Frågan är – varför illustrerar man en text? De flesta texter klarar ju sig trots allt alldeles utmärkt utan illustration, eftersom författaren i fråga förhoppningsvis är bra på att gestalta. I de allra flesta böcker hade illustrationer nog mest upplevts som störande, eller i alla fall lite märkliga. Man kan kolla in gamla upplagor av klassiska äventyrsromaner som Skattkammarön och Robinson Crucoe. De är ofta fint illustrerade, men idag känns bilderna oftast överflödiga, även om de kan vara fina att titta på.

Själv tänker jag att illustrationer helst bör tillföra något till texten, förutom det uppenbara syftet att tilltala yngre läsare. Annars kan man kanske låta bli, säger jag vilket naturligtvis är dumt, då det skulle skapa mindre arbetstillfällen för bl a mig själv. Men om inte annat vägleder det mig i vad jag ska illustrera i texten. Det gäller att hitta de delar i manuset som kan lyftas och bli bättre med en bild.

Då jag illustrerade Jag brukar vinka till en sten (Karin Askerin, Idus förlag 2016) hade jag barnperspektivet i fokus. Dels hur man faktiskt ser bilden – oftast ur ett marknära perspektiv, dels vad jag valde att lägga fokus på i illustrationen, dvs ett barns upplevelse av sin omvärld. Ett exempel är då syskonet hälsar på sin lillebror på sjukhuset för första gången. Lillebror ligger lite utanför fokus i bild och i stället domineras illustrationen av själva kuvösen, slangarna och apparaterna i rummet – så som jag tänker mig att det äldre syskonet faktiskt skulle uppleva och se sjukhussalen. Det var ett sätt att i bild förstärka att det var just syskonet som berättade historien om lillebror.

Illustration ur Jag brukar vinka till en sten, Karin Askerin

När jag illustrerade min bok Pensionat Solvändan hade jag bestämt mig för en mycket enklare och renare form än i Jag brukar vinka till en sten där jag hade fyllt varje bild med noggranna miljöbeskrivningar och mycket detaljer. I Pensionat Solvändan ville jag i stället ha bilder som lyfte fram det viktigaste. En anledning till det var bl a att Pensionat Solvändan hade så mycket mera text än Jag brukar vinka… Mycket var alltså redan gestaltat i texten och kändes överflödigt att teckna. Då kunde jag i stället fokusera på det som inte stod i texten – ansiktsuttryck, kroppshållning, kläder, skylten över musikaffären, osv. Små detaljer som berättade mycket.

Här kan man köpa munspel

Tove Janson var en mästare i konsten att berätta mycket med små medel. I Det osynliga barnet känns varje illustration noggrant utvald i sitt textsammanhang. Inget känns överflödigt (så klart, det är ju Tove Jansson vi snackar om!). Eva Eriksson är ännu en illustratör som till fullo behärskar enkelhetens svåra konst. Hennes illustrationer till Viveca Lärns böcker om Mimmi och Anders (Monstret i skåpet, En ettas dagbok, m fl) är helt underbara. Samspelet mellan hennes bilder och Lärns text är i mina ögon närmast perfekt! Det blir inte bättre än så.

Så vad vill jag då säga om att illustrera? Att man noga bör överväga hur och varför en text behöver ytterligare förstärkning i form av illustration. Precis som i skrivandet där man noga bör överväga vad som tillför texten något och vad som enbart belastar den. Många texter blir ju som bekant bättre av att skala av och stryka ner. Ibland kan även illustrationer belasta mer än vad de tillför. Då kanske man ska stryka dem, eller tänka om, tänka till. Det krävs mod att våga skala bort tills endast det väsentliga finns kvar, och att ändå våga lita på att det i sin tur räcker.

Det ville jag säga, i alla fall tills vidare. 

Dagar som förflutit 2

Det finns dagar då debutanten inte skriver

Lördag 24/4 Framsidan till min kommande bok Skalbaggen i trädet dyker upp i ett e-mail och den ser ut precis så som jag hade tänkt mig. Jag har varit mån om att den ska ”prata” med min föra bok Pensionat Solvändan. Man ska tydligt se att det är två böcker i samma serie, och det gör man nu. Känner mig mycket nöjd!

Funderar på den här loggboksformen till bloggen som jag håller på med nu. Det känns rätt för stunden, så jag bestämmer mig för att fortsätta denna vecka också.

Onsdag 28/4 Jag får ett oväntat e-mail om att kursverksamheten i Alingsås börjar ta fart igen. Om allt går som det ska, och vi alla får vaccin, kan jag hålla kurser i måleri och teckning igen till hösten! Ser verkligen fram emot det!

I en konversation med mitt förlag får jag hopp om framtiden. Det börjar röra på sig så här ett halvår efter att jag sade upp mig helt från mitt jobb. Snart har jag varit utan fast anställning i ett år! Det är en tillvaro utan lön och därmed nolltolerans för all typ av shopping och onödiga inköp. Men jag tänker att jag lever i ett ”Buy-nothing-year” vilket skonar vår miljö. Väntar på att få Stora miljöpriset i år.

Torsdag 29/4 Jag bestämmer mig för att ta tag i essäsamlingen som behöver fogas ihop till ett helt manus. Får efter en del jobb ihop det så att essäerna har samma format, typsnitt, radavstånd, osv. Helheten är viktigast! Mitt förlag har visat intresse så jag skickar iväg texten innan det är dags för lunch. Mätt och belåten jobbar jag sedan med framsidan till min kommande bok Skalbaggen i trädet. Jag upptäckte dessvärre en liten miss i bilden. Tack och lov endast några kvarglömda blyertsstreck, men de måste ändå bort. Jag kommer att störa mig på dem! Får iväg en nystädad version av illustrationen till förlaget under eftermiddagen. Sedan går jag ut och går.

Fredag 30/4 Arbetar i ateljén idag. Tecknar några självporträtt som prov för ett eventuellt porträttuppdrag. Läser om melankoli i senaste numret av konstmagasinet Paletten. Leonard Cohens Take this waltz ljuder ur högtalarna:

”Now in Vienna there’s ten pretty women, there’s a shoulder where Death comes to cry. There’s a lobby with nine hundred windows. There’s a tree where the doves go to die.”

Ibland sammanfaller tingen.

Take this waltz

Måndag 3/5 Mitt manus till Skalbaggen i trädet är genomläst och i stort sett färdigt, meddelar mig Lange forlag idag. Jag kommer troligen att få tillbaka det under veckan för genomgång. Det innebär att jag nu kan börja med illustrationerna till boken. Jag har under det senaste halvåret skissat ganska mycket, så jag har nu mycket material. Det är egentligen bara att börja teckna originalen, vilket ska bli väldigt roligt! Fördelen denna gång är att jag nu vet i vilket format bild och text kommer att publiceras och det underlättar.

Jag får också frågan om vad Pensionat Solvändan ska ha för titel i en översättning? Det tål att funderas på. Jag kommer också att tänka på de gamla visorna som nämns i boken. Hur ska vi göra med dem? Vad blir Kostervalsen på engelska – Take this waltz?

Dagar som förflutit

Debutant i skogsparti

Fredag 16/4 Får feedback från betrodd läsare (dvs. min syster) på min essä. Jag måste bl a skriva om inledningen, den håller inte ihop med övriga texten, samt lite andra saker. Jag håller med.

Får plötsligt oväntat besked från föreningen Liv i Sverige att de antagit min novell med illustrationer till sin antologi om egna-hems-hus. Roligt! Jag hade gett upp hoppet där.

Söndag 18/4 Städar garaget och fixar cyklarna inför våren. Lyckas få oväntat liv i en kedja som är stel som en furukvist då jag börjar smörja in den. Känner mig som en handy-man med skitiga och oljiga händer.

Måndag 19/4 Spelar in ett nytt bok-podd-avsnitt med syrran. Den här gången har vi läst om Ulf Lundells roman Vinter i paradiset från 1979. Vi gör allt vi kan för att prata om boken och tankar den väckt så här trettio år senare, och vi undviker att prata om Lundell själv i den mån det går. Jag tror vi lyckades ganska bra. Avsnittet kommer inom kort att finnas på podden Mellan mörker och ljus.

Tisdag 20/4 Stortvättar och skriver om inledningen till essän om Giacometti och seendets svåra konst. En riktigt bra kombination! Jag blir färdig med alla omskrivningar, strykningar och ändringar ungefär samtidigt som jag hängt den sista maskinen med jeans och skjortor i torkrummet.

Hittar en pigg, metallglänsande skalbagge i källartrappan som kanske kan bli användbar i mitt pågående manus Skalbaggen i trädet om Algot/Beatrice. Funderar på att byta ut Renfanebaggen i texten.

Onsdag 21/4 Börjar dagen med en mugg kaffe och med att skicka ett e-mail till ett möjligt förlag för essäsamlingen som nu känns redo. Blir oväntat nervös av detta! Cyklar ner till ateljén (med väloljad kedja) för att göra färdigt min senaste målning – en över två meter hög Gullviva avtecknad från en svensk flora från 1959. Kommer ner till ateljén och inser att jag behöver städa! Städar. Dricker mera kaffe och lyssnar på Cat Power. Jag tänker på att hon var döende i någon märklig sjukdom men hämtade sig otroligt nog, upptäckte samtidigt att hon var gravid, födde sin son och gav sedan ut den fina plattan Wanderer. Jag är glad över att hon överlevde!

Jag slutför målningen av Gullvivan genom att teckna in en trea vid sidan av stjälken, så som det ser ut på plansch 41 i min flora. Ett litet tecken som förändrar hela bilden.

Torsdag 22/4 Vaknar tidigt med huvudvärk från helvetet. Det är som en gammal krigsskada, ett ärr i hjärnan från en lång period av utbrändhet. Jag har läst att stress under längre tid förändrar hjärnan och att man aldrig blir helt återställd. Vad ska jag med den kunskapen till? Det hela är som ett straff för att jag ägnade för många människor för mycket uppmärksamhet under för lång tid. Numera har jag ibland ingen uppmärksamhet kvar att ge, och så får det vara. Jag har lovat mig själv att aldrig mer läsa en rad till om stress och utmattningssyndrom!

Idag blir inte mycket gjort. En dag i marginalen.

Fredag 23/4 Kan för första gången i år gå ut med block och penna utan att frysa. Varje år blir längtan efter utomhustecknandet bara större. Det är något opretentiöst och bra med att teckna träd och stenar utan mål och mening. Att teckna landskap är som att skriva – man utgår ifrån verkligheten, sedan gör man som man vill. Man tar bort, lägger till och flyttar på sådant som inte passar i bilden. Att teckna för att exakt efterlikna det man ser är ganska tråkigt, men att teckna av och samtidigt få göra som man vill är fint. Jag kan numera till och med strunta i vad andra kan tänkas tycka om bilden, vilket är befriande.

Jag sjunger som jag vill!” KSMB

Om att skriva i nutid

En nutida selfie

Jag tänker att trovärdigheten i ett manus delvis är avhängig den form man valt att skriva i. Man måste helt enkelt ta konsekvensen av den berättarform man valt.

Min bok Pensionat Solvändan är skriven i första person, presens dvs. att det är Algot/Beatrice själv som berättar historien i nutid. Han tycks berätta medan saker händer, vilket i sig kanske inte är så trovärdigt egentligen, ty vem gör så? Ingen berättar att ”Jag tar stigen ner mot havet.” medan personen faktiskt gör det. Och ändå är det som om det konstigt nog fungerar i skrift. Det är som om Algot berättar för sin dagbok i realtid vad som sker. Ett alternativ, som kanske hade varit lättare, hade naturligtvis varit att berätta om honom i tredje person – ett mycket vanligt berättarperspektiv som ibland resulterar i Den allvetande berättaren. Denna berättarform bygger, som bekant, på att jag som skriver tittar på händelserna liksom från ovan och berättar för läsaren vad jag ser och hör, men ofta även vad jag i hemlighet vet om karaktärerna. Som författare är jag då inte låst i tid och rum, utan kan röra mig fritt i historien.

Fördelen med just den berättarform jag trots allt valde var konstigt nog begränsningen den gav. Jag brukar arbeta så – genom att redan från början begränsa mig. Det skärper tanken och kräver viss kreativitet. Även i mitt bildskapande har jag alltid tänkt att ett överflöd av färger och material riskerar att döda den sanna kreativiteten, som ju faktiskt handlar om att hitta nya lösningar i begränsningen.

Den allvetande berättaren vill gärna gå in i huvudet på sina karaktärer och berätta vad de tänker, känner och drömmer om. Ty om man inte själv bestämmer något annat, finns det ju inga begränsningar alls i det allvetande perspektivet. Man tar plats som ett slags allvetande gud över sina karaktärer. Det gör att författaren i ett svep kan tala om för läsaren vad flera personer i ett sällskap tänker och känner, utan att någon i sällskapet egentligen uttryckt det, eller ens vet det om varandra.

Bea och Mona tar ett fotbad i realtid
Ill. ur Pensionat Solvändan, Lange Forlag, 2020 (c)Kvick

Men Algot/Beatrice är ingen gud och kan därför omöjligen veta vad t ex hans kompis Mona tänker och känner, han kan bara förmedla vad han själv betraktar och förnimmer. Detta hjälpte mig att följa den kända devisen show, don´t tell – dvs. visa i stället för att berätta – ett vanligt råd till blivande författare. Greppet ger nämligen mer utrymme åt läsaren att själv tolka vad hen läser och det gör läsaren till en medskapare av historien. Och en sann läsare säger inte nej till att få vara med i processen. I Pensionat Solvändan bjuder Algot/Beatrice in oss att stå bredvid honom inför de andra karaktärerna och vi får höra vad de säger och se var de gör precis som om vi vore där.

Om ett brev – igen

Monas brev till Bea med fint frimärke på.

I min bok Pensionat Solvändan skickar huvudkaraktären Algot/Beatrice ett brev till sin nya vän Mona. I det uppföljande manuset Skalbaggen i trädet, som just nu ligger på förlaget för genomläsning, ligger ett svarsbrev till honom från Mona i posthögen då han kommer hem. I min väntan på att fortsätta jobba med manuset, skissar jag just nu på illustrationer till den kommande boken. Och det skulle kännas dumt att låta ett tillfälle att teckna ett brev gå mig förbi. Jag skissade alltså upp ett gult kuvert med frimärke på. Men där tog det stopp – ty vad heter Algot/Beatrice i efternamn och var bor han?

Jag tänker att adressen till sin huvudkaraktär kanske inte är det första man funderar över då man skriver manus. Men någonstans måste ju historien trots allt utspela sig, och någonstans måste ju karaktären bo. I min bok Pensionat Solvändan löste det sig genom att allt utspelade sig på ett tillfälligt boende – ett pensionat vid havet. Ingenting i manuset tvingade mig att närmare bestämma vid vilket hav eller vid vilken kust. En stad nämns, men inte vilken.

Det är inte raketforskning, men som manusförfattare ställs man ändå ohjälpligt inför frågan: var utspelar det sig, och ska staden/byn/kommunen vara fiktiv eller finnas på riktigt? Olika manus kräver olika svar, tänker jag. En hårdkokt kriminalhistoria om knarkhandel på västkusten skulle t ex bli märklig om inte Göteborg eller Malmö nämndes. Och ännu märkligare hade det blivit om en fiktiv kuststad i stället nämndes vid knarktillslaget, typ Valleby. Historien hade tappat något där.

Det har alltså med trovärdighet att göra, som vanligt. Allt har med trovärdighet att göra, skulle jag säga. Nå, hur tänkte då jag? Jag bestämde mig för att inte placera min historia i en verklig stad. Ty om jag använder mig av en verklig stad måste jag ju också förhålla mig till den. Om jag hade placerat Algot och hans mamma i låt säga Herrljunga, kan jag ju därefter inte fabulera fritt. Då måste jag ju också förhålla mig till Herrljungas karta och dess befintliga adresser, eftersom jag är noga med sådant. Och ställa mig frågan var i Herrljunga de i så fall bor och varför de skulle bo just där, i det området? Nej, en fiktiv stad fick det bli, för frihetens skull som Lundell skulle ha sagt.

Till brevet blev jag alltså tvungen att hitta på ett efternamn, en stad och en gata, och dessutom ett gatunummer och ett postnummer. Jag hade faktiskt inte tänkt så noga på vad Algot hette i efternamn. Frågan hade liksom aldrig dykt upp. Men jag gillar ju att jobba i teman så jag gjorde som med namnet på pensionatet – jag tog fram min gamla Sveriges flora och letade. Solvända är en blomma med ett fint namn som också passade ett pensionat, och snart hittade jag växten Ullvide, en videart. Jag tyckte att det lät som ett efternamn så nu heter han Algot/Beatrice Ullvide. Mona kallar honom dock för Bea, därav namnet på kuvertet. Adressen fick bli Bokliden 5, postnumret 432 10, staden Enstad. Allt i linje med vår flora samt mitt sinne för humor. Bok är ju passande nog både ett fint träd och ett högst trevligt objekt. En är som bekant en buske, men också hälften av ett högst trovärdigt namn på en medelstor svensk stad, typ Enköping. Namnet (berättar lokalhistorikern M. Kvick) kommer ur ”en stad”, och uttalas numera: Ensta’. Algot/Beatrice bor alltså klurigt nog i ”en stad”, vilken du vill.

Och vilken läsare bryr sig om allt det här, undrar du? Troligen ingen, svarar jag, men det ökar trovärdigheten och jag har gjort mitt författarjobb. Ingenting får lämnas åt slumpen!

Jag passar slutligen på att pusha lite för min och min syster Anna Widerbergs podd Mellan mörker och ljus. I vårt senaste avsnitt pratar vi om våra egna debutböcker Pensionat Solvändan och Tiden är människornas ängel. Vi pratar om vårt skrivande, hur vi gör, hur det kan bli två böcker av en teckning och en blogg, mm.