Om att skriva i nutid

En nutida selfie

Jag tänker att trovärdigheten i ett manus delvis är avhängig den form man valt att skriva i. Man måste helt enkelt ta konsekvensen av den berättarform man valt.

Min bok Pensionat Solvändan är skriven i första person, presens dvs. att det är Algot/Beatrice själv som berättar historien i nutid. Han tycks berätta medan saker händer, vilket i sig kanske inte är så trovärdigt egentligen, ty vem gör så? Ingen berättar att ”Jag tar stigen ner mot havet.” medan personen faktiskt gör det. Och ändå är det som om det konstigt nog fungerar i skrift. Det är som om Algot berättar för sin dagbok i realtid vad som sker. Ett alternativ, som kanske hade varit lättare, hade naturligtvis varit att berätta om honom i tredje person – ett mycket vanligt berättarperspektiv som ibland resulterar i Den allvetande berättaren. Denna berättarform bygger, som bekant, på att jag som skriver tittar på händelserna liksom från ovan och berättar för läsaren vad jag ser och hör, men ofta även vad jag i hemlighet vet om karaktärerna. Som författare är jag då inte låst i tid och rum, utan kan röra mig fritt i historien.

Fördelen med just den berättarform jag trots allt valde var konstigt nog begränsningen den gav. Jag brukar arbeta så – genom att redan från början begränsa mig. Det skärper tanken och kräver viss kreativitet. Även i mitt bildskapande har jag alltid tänkt att ett överflöd av färger och material riskerar att döda den sanna kreativiteten, som ju faktiskt handlar om att hitta nya lösningar i begränsningen.

Den allvetande berättaren vill gärna gå in i huvudet på sina karaktärer och berätta vad de tänker, känner och drömmer om. Ty om man inte själv bestämmer något annat, finns det ju inga begränsningar alls i det allvetande perspektivet. Man tar plats som ett slags allvetande gud över sina karaktärer. Det gör att författaren i ett svep kan tala om för läsaren vad flera personer i ett sällskap tänker och känner, utan att någon i sällskapet egentligen uttryckt det, eller ens vet det om varandra.

Bea och Mona tar ett fotbad i realtid
Ill. ur Pensionat Solvändan, Lange Forlag, 2020 (c)Kvick

Men Algot/Beatrice är ingen gud och kan därför omöjligen veta vad t ex hans kompis Mona tänker och känner, han kan bara förmedla vad han själv betraktar och förnimmer. Detta hjälpte mig att följa den kända devisen show, don´t tell – dvs. visa i stället för att berätta – ett vanligt råd till blivande författare. Greppet ger nämligen mer utrymme åt läsaren att själv tolka vad hen läser och det gör läsaren till en medskapare av historien. Och en sann läsare säger inte nej till att få vara med i processen. I Pensionat Solvändan bjuder Algot/Beatrice in oss att stå bredvid honom inför de andra karaktärerna och vi får höra vad de säger och se var de gör precis som om vi vore där.

Om ett brev – igen

Monas brev till Bea med fint frimärke på.

I min bok Pensionat Solvändan skickar huvudkaraktären Algot/Beatrice ett brev till sin nya vän Mona. I det uppföljande manuset Skalbaggen i trädet, som just nu ligger på förlaget för genomläsning, ligger ett svarsbrev till honom från Mona i posthögen då han kommer hem. I min väntan på att fortsätta jobba med manuset, skissar jag just nu på illustrationer till den kommande boken. Och det skulle kännas dumt att låta ett tillfälle att teckna ett brev gå mig förbi. Jag skissade alltså upp ett gult kuvert med frimärke på. Men där tog det stopp – ty vad heter Algot/Beatrice i efternamn och var bor han?

Jag tänker att adressen till sin huvudkaraktär kanske inte är det första man funderar över då man skriver manus. Men någonstans måste ju historien trots allt utspela sig, och någonstans måste ju karaktären bo. I min bok Pensionat Solvändan löste det sig genom att allt utspelade sig på ett tillfälligt boende – ett pensionat vid havet. Ingenting i manuset tvingade mig att närmare bestämma vid vilket hav eller vid vilken kust. En stad nämns, men inte vilken.

Det är inte raketforskning, men som manusförfattare ställs man ändå ohjälpligt inför frågan: var utspelar det sig, och ska staden/byn/kommunen vara fiktiv eller finnas på riktigt? Olika manus kräver olika svar, tänker jag. En hårdkokt kriminalhistoria om knarkhandel på västkusten skulle t ex bli märklig om inte Göteborg eller Malmö nämndes. Och ännu märkligare hade det blivit om en fiktiv kuststad i stället nämndes vid knarktillslaget, typ Valleby. Historien hade tappat något där.

Det har alltså med trovärdighet att göra, som vanligt. Allt har med trovärdighet att göra, skulle jag säga. Nå, hur tänkte då jag? Jag bestämde mig för att inte placera min historia i en verklig stad. Ty om jag använder mig av en verklig stad måste jag ju också förhålla mig till den. Om jag hade placerat Algot och hans mamma i låt säga Herrljunga, kan jag ju därefter inte fabulera fritt. Då måste jag ju också förhålla mig till Herrljungas karta och dess befintliga adresser, eftersom jag är noga med sådant. Och ställa mig frågan var i Herrljunga de i så fall bor och varför de skulle bo just där, i det området? Nej, en fiktiv stad fick det bli, för frihetens skull som Lundell skulle ha sagt.

Till brevet blev jag alltså tvungen att hitta på ett efternamn, en stad och en gata, och dessutom ett gatunummer och ett postnummer. Jag hade faktiskt inte tänkt så noga på vad Algot hette i efternamn. Frågan hade liksom aldrig dykt upp. Men jag gillar ju att jobba i teman så jag gjorde som med namnet på pensionatet – jag tog fram min gamla Sveriges flora och letade. Solvända är en blomma med ett fint namn som också passade ett pensionat, och snart hittade jag växten Ullvide, en videart. Jag tyckte att det lät som ett efternamn så nu heter han Algot/Beatrice Ullvide. Mona kallar honom dock för Bea, därav namnet på kuvertet. Adressen fick bli Bokliden 5, postnumret 432 10, staden Enstad. Allt i linje med vår flora samt mitt sinne för humor. Bok är ju passande nog både ett fint träd och ett högst trevligt objekt. En är som bekant en buske, men också hälften av ett högst trovärdigt namn på en medelstor svensk stad, typ Enköping. Namnet (berättar lokalhistorikern M. Kvick) kommer ur ”en stad”, och uttalas numera: Ensta’. Algot/Beatrice bor alltså klurigt nog i ”en stad”, vilken du vill.

Och vilken läsare bryr sig om allt det här, undrar du? Troligen ingen, svarar jag, men det ökar trovärdigheten och jag har gjort mitt författarjobb. Ingenting får lämnas åt slumpen!

Jag passar slutligen på att pusha lite för min och min syster Anna Widerbergs podd Mellan mörker och ljus. I vårt senaste avsnitt pratar vi om våra egna debutböcker Pensionat Solvändan och Tiden är människornas ängel. Vi pratar om vårt skrivande, hur vi gör, hur det kan bli två böcker av en teckning och en blogg, mm.

Uppdrag: Lek med orden!

Läse-bok-poesi-platta, konstruktion: M. Kvick

Jag tror att man som skapande människa i hög grad bör respektera det man gör, men jag tror lika starkt på att inte ha för stor respekt för det som blir, dvs konsten och litteraturen. Jag tror att allt blir bättre om jag kan förhålla mig någorlunda respektlös till orden, formen och färgen. Och leken är den avgjort bästa medicinen mot all överdriven respekt!

Förra veckan tillverkade jag i min ateljé en ”Läse-bok-poesi-platta” (se foto ovan). Den består av en inklädd mdf-skiva samt kopierade fraser ur en Språklära från 1948. Fraserna, limmade på glasspinnar, kan sättas ihop efter eget tycke på plattan med hjälp av resårband. Jag bestämde att sex fraser fick vara max antal – någon måtta får det ju ändå vara på barnsligheterna!

På min Läse-bok-poesi-platta kan jag nu med hjälp av ca. 40 olika fraser sätta ihop små dikter. Variationen är i det närmaste oändlig (räkna på det om du vill). Och ganska snart stod det klart för mig vad som skapar en ”bra” dikt och vad som kan orsaka en ”sämre”. Ty trots att det här bara är en lek med ord och trots att jag ibland bara slänger dit fraser på måfå, är det tydligt att vissa av dikterna faktiskt närmar sig lyrik. Det blir inte bara nonsens eller fåniga verser. Jag ska visa er två exempel (av oändligt många, vilket ni som har räknat på det vet nu):

Dikt nr.1

Dikten ovan är inte dålig i sig. Den är tydlig, den har ett slags lantlig stämning och man kan till och med känna igen sig bland flugor och åkrar. Kanske kan man känna lukten av jord och daggfuktiga ängar. Slutfrasen bryter rytmen något, men bara lagom mycket så att vi får en intressant och illustrativ avslutande fras som för oss från en större miljö och in till en intimare – ett bondkök. Inte så illa alltså, men trots det ter sig dikten tråkig, platt och ganska innehållslös om ni frågar mig.

Dikt nr.2

Här händer det emellertid något intressant bland stroferna! I dikten ovan vet vi inte längre var vi befinner oss. Är vi ute på havet? Är det vinter, eller är det den mentala isen som spricker? Varför skrattar mamma? Vems är dockan och vem är den stackars cyklisten? Sex fraser ger oss en gåta! Det är upp till mig att försöka förstå vad detta handlar om, att försöka tolka detta till något begripligt (om jag vill). Men det står helt klart att den här dikten är mer mångbottnad än den förra och att den inte har en tolkning som är sann. Troligen kan den läsas på flera olika sätt.

Jag tror att dessa båda dikter kan säga oss något om diktens, och även konstens, natur. Och jag tror att man kan ta med sig sådana här lekfulla insikter in i sitt eget skrivande. Om det vill sig väl blir man en bättre författare av ordlekar!

Om att skriva essä

Författaren tar en välförtjänt tankepaus mellan två essäer.
(Obs! Ceci nést pas une pipe!)

Under tiden jag skrev mitt manus till Pensionat Solvändan, och när jag nu arbetat med manuset till uppföljaren, har jag parallellt även arbetat med att skriva essäer. Om jag bara fick välja en enda form att skriva i under resten av livet så fick det nog bli essäformen. Jag kan inte tänka mig något mer inspirerande!

För dig som inte är bekant med formen ska jag här ge en kort beskrivning. Essay, som det egentligen stavas, betyder ursprungligen ’försök’ vilket säger en hel del om formen. ”Med essä förstår man numera företrädesvis faktabaserad, personligt hållen sakprosa” förklaras det på Wikipedia. Det är ett försök att ringa in ett ämne, från början ett slags form för en uppsats. Någon beskrev att läsa eller att skriva en essä som en vandring. Och de bästa essäerna jag läst passar väl in på den liknelsen. Men varför skriver man då en essä?

Tänk dig att du går och funderar på något. Du kanske tänker på en världsatlas (ty det gör man ju ibland), och så börjar du fundera på varför den ser ut som den gör? Varför är alltid Europa placerat i mitten på kartan? Och vad gör det här med vår bild av världen? Du börjar leta och hittar gamla eller nya alternativa kartor över världen där Europa inte är avbildat i centrum. Du hittar en karta där Europa är placerat längst till vänster och där mitten domineras av Stilla Havet med Hawaii som mittpunkt. Nord- och Sydamerika finner du längre bort åt höger på kartan. Det här är också världen tänker du.

Nu tar tankarna fart – du inser att hela vår världsbild och vår omvärldsbevakning är påverkad av vår traditionella eurocentriska världsatlas, som bara är ett påhitt! Jorden är ju rund! Det går inte att rita en rättvis karta på en tvådimensionell yta. Dels blir länder och hav alltid något förvridna, förstorade eller förminskade, dels måste kartan delas av på något vis. Och just avdelningen gör att alla kartor måste innehålla länder eller regioner i utkanten, i periferin.

Nu har du ett ämne för en essä! Du kan börja att skriva om den traditionell världsatlasen som utgångspunkt för ett vidare betraktande av hur vi delar upp hela vår värld i ett påhittat ”väst och öst” som om det vore sant. Och vad detta i sin tur gör i vår syn på andra människor från olika delar av världen. Du kan gå vidare i tanken kring hur världens länder och dess folk genom våra kartor otrevligt nog har rangordnats enbart utifrån vem som en gång i tiden ritade dem, och hur detta påverkar oss än idag. Fortsätt skriva så har du snart en färdig essä. Check!

Den seriöse essäisten använder så klart endast pålitliga, analoga skrivdon. En pulpet som underlag är att föredraga!

Essän är som den perfekta blandningen av facklitteratur och prosa, vilket är det jag går igång på. Det är helt okej att citera eller på andra sätt hänvisa till böcker, filmer, artiklar, mm. men om du gör det måste du vara noga med källhänvisningarna! Mellan citat och rena fakta är du däremot fri att skriva och resonera lite som du vill och följa din tanke utifrån ämnet. Och det bästa är att du inte måste komma fram till något svar. Ibland gör man det, ibland inte. Ibland är det bara beskrivna tankegångar.

Essän kan vara kort eller lång. Albert Camus essä Människans revolt är en bok på 396 sidor, medan en essä av Sven Lindqvist kan vara endast på fyra sidor. Det finns egentligen ingen övre eller undre gräns. Men om den blir för lång kanske man ska fundera på om man inte ska skriva flera essäer i stället? Men det är inget måste, fråga Camus!

Nu har jag tre längre essäer som jag känner mig nöjd med och som jag försöker att färdigställa för att kunna skicka till förlag. Jag misstänker dock att publicerade essäsamlingar varken rymmer rikedom eller berömmelse, men å andra sidan ligger det i så fall helt i linje med allt annat jag tar mig för här i livet.

Rapport från bokmakeriet

Algot/Beatrices mormor vid köksbordet, skiss till Skalbaggen i trädet

För ett tag sedan bloggade jag om arbetet med den uppföljande boken till min debut Pensionat Solvändan. Den senaste tiden har jag arbetat med att ta fram en illustration till framsidan på den nya boken. Vi, jag och Lange forlag, har nu också kommit överens om att boken ska heta Skalbaggen i trädet. Det var svårare med titeln den här gången. Titeln till Pensionat Solvändan kom till mig tidigt i textarbetet. Men den här gången hade jag inte en aning om vad boken skulle heta. Jag har fått fundera mycket på det sedan manuset blev klart. Men nu känns det bra.

Jag förstår att det är något av ett privilegium vi barnboksförfattare/illustratörer har att själv få ta fram bilden till framsidan av boken. Andra i debutantblogg-gruppen har uttryckt oro över att någon annan ska gestalta och formge framsidan, bokens ansikte utåt. Och jag kan mycket väl förstå oron i att lämna över ansvaret och kontrollen för denna viktiga del i bokens tillkomst.

Men som sagt, jag har nu skissat och lämnat förslag till förlaget, som godtogs utan diskussion och den senaste veckan har jag arbetat fram ett original i tusch och akvarell. Igår scannande jag in bilden och e-postade den till förlaget som tackade och verkade nöjda med resultatet. Nu ska det bara läggas in titel och mitt namn i bild av förlagets formgivare, sedan är framsidan klar. Därmed kan Lange Forlag börja smyga ut lite förhandsreklam för boken redan innan den är klar.

Morfars insektsbok, skiss till Skalbaggen i trädet

Framsidesbilden kan jag av förklarliga skäl inte kan visa upp här ännu, så ni får nöja er med några skisser jag gjort till Skalbaggen i trädet. Överst mormor vid sitt korsord i köket och här ovan morfars gamla insektsbok som Algot/Beatrice gillar att titta i. (Boken ifråga finns för övrigt i min ateljé.) Den nya framsidesbilden är tänkt att kunna ”prata” med Pensionat Solvändans framsida, trots att miljöerna i bilderna skiljer sig åt. Precis som att jag i skrivandet av det nya manuset har varit noga med att formen ska stämma överens med den förra boken. Läsaren ska känna igen språket i Skalbaggen i trädet från Pensionat Solvändan och likaså ska både framsida och illustrationer inne i texten kännas välbekanta. Det kan tyckas självklart, men jag har många former att skapa bilder i och det gäller alltså att välja rätt. I dessa två böcker har jag valt en ganska enkel stil, utan alltför mycket onödiga detaljer i bilderna. I bilden med mormor har jag till exempel tagit med sådant som markerar miljön och själva situationen. Som synes behövs inte så mycket.

Om moms och annat roligt

Lite anti-inspiration någon? Inte det, nå men jag tänkte ändå skriva lite om det oerhört spännande området moms. Ty som skrivande eller tecknande kulturarbetare och frilansare är det svårt att komma undan. Ty det står skrivet att det en dag skall komma, då du står öga mot öga med momssatserna…

Oskyldig kulturarbetare på starta-eget-kurs

Innan jag startade min firma var jag på en starta-eget-kurs arrangerad av självaste Skatteverket. Efter en kort introduktion frågade kursansvarig oss vilka områden vi planerade att verka i. Det var mest butiksplaner och företag inom tjänstesektorn vill jag minnas. Men så kom frågan till mig: ”Kultur” svarade jag oskyldigt. Hon som ledde kursen fick då något paniskt i blicken. Likt en Pontus Pilatus tvådde hon sina händer, höll så upp Skatteverkets heliga logga och ropade ”Vik hädan Kulturarbetare!” medan hon stänkte vigvatten på mina åhörarkopior. ”Kultur hinner vi inte gå in på här, det är fruktansvärt svåra momsregler!!!” klippte hon av med. Vi lämnade därefter ämnet omedelbart och kvällen kunde sedan lugnt och fint fortsätta utan kultur och enligt kursplanen. (Jag kan eventuellt ha överdrivit denna händelse, men det var i stort sett så det gick till.)

Bara så att ni vet vad ni ger er in på; ”…fruktansvärt svåra momsregler!!!”

Jag fick naturligtvis lust att påpeka att det ju var deras egna, alltså Skatteverkets, momsregler hon pratade ner. Det är minsann inte vi kulturarbetare själva som har hittat på att det ska finnas tre olika momssatser, samt ett momsfritt alternativ! ville jag säga. Men jag ville heller inte fresta ytterligare på hennes hjärta och nerver. Det hade varit elakt. Ty det var ju när allt kom omkring inte heller hon som hittat på reglerna.

Jag gick från kursen med en känsla av att jag höll på att ge mig in i någonting fullständigt obegripligt. Jag skulle tvingas hantera skatteregler inte ens någon från Skatteverket förstod sig på! Avsikten med kursen gick på så vis förlorad. Jag misstänker ju annars att syftet var att vi efteråt skulle känna oss bättre informerade och lite mer säkra på vad vi ämnade ge oss in i. Men det gjorde alltså inte jag.

Men inte avskräckte det mig! Glad i hågen (nåja) ansökte jag om F-skatt och plötsligt såg jag en egenföretagare i badrumsspegeln. Vi kulturarbetare kommer liksom in i företagsvärlden via en bakdörr, lite på snedden. Vi brinner oftast inte för entreprenörskapet i sig och vi har sällan en lysande idé som ska revolutionera marknaden. Och vi är sällan slängda i vare sig ekonomi eller bokföring.

Bilderna i Starta-eget-tidningarna jag sedan fick till mig föreställde unga män och kvinnor, ledigt men korrekt klädda (alltid i kavaj), alltjämt leende i svala konferensmiljöer. I dessa fick jag tips om hur jag lägger upp en affärsplan, hur jag nätverkar på LinkedIn (sämsta appen ever) och hur jag bäst säljer in min unika produkt i en snyggt formulerad hisspitch, etc. Jag slutade att läsa dessa tidningar omedelbart, och mådde genast mycket bättre!

Svala företagare som nätverkar i en sval miljö

För att sammanfatta:

1. Ja, momsreglerna är en djungel ingen förstår sig på, inte ens Skatteverket.

2. Men du lär dig med tiden! Det gör säkert Skatteverket också.

3. Skicka de glansiga företagsmagasinen i pappersåtervinningen direkt! Det kommer att göra dig väl!

Om Tyska frun och andra okända människor

Kaffe och gamla almanackor i min ateljé

Jag har ett något snävt, men trevligt intresse vilket består i att rota fram gamla almanackor längst in i någon låda på loppis och köpa dem som jag finner mest intressanta. Damen eller herrn i kassan brukar då fråga mig vad de kostar och var i deras loppis jag över huvud taget har hittat dem? Jag brukar få dem för runt 1 krona styck.

Jag äger idag en hög med almanackor från år 1867 och framåt. Jag köper enbart dem med anteckningar i, ty det är i första hand anteckningarna jag vill åt. Min favoritalmanacka är från 1960 och har tillhört en charkuterist i Överlida, en liten ort i Svenljunga. I almanackan har denna charkuterist vecka för vecka noga antecknat kunder som handlat kött hos honom och sedan strukit över dem, kanske i takt med att de betalat sin kredit, eller då de hämtat sina varor.

Favoritalmanacka från 1960

Det är som att kliva rakt in i en annan människas vardag när jag bläddrar i dessa små tummade häften. Som att få ta del av en okänd människas liv (oftast står inget namn noterat i almanackan). Och jag får ta del av en annan tid. Jag hittar anteckningen: ”Ringt Signe, 3 per.” vilket betydde ”tre perioder”. 1947 var det viktigt att hålla koll på hur långt ett telefonsamtal varit, ty det var dyrt att ringa rikssamtal. I anteckningar för Inkomster och Utgifter i en annan almanacka läser jag att de samlade hushållsutgifterna för februari månad landade på 63 kr och 60 öre i Skeppsås år 1942. Näringsbidraget för samma månad uppgick enligt kolumnen Inkomster till 200 kr.

Men åter till min favorit: charkuteristens mörkgröna almanacka från 1960. I den växer ett helt litet samhälle fram. Här radas namnen på kunder upp, månad för månad: Fru Nilsson från Gumarp, Fru Bengtsson från Årnakulla, Fröken Jönsson från Långhult, Brevbäraren, osv. Några namn på sidorna sticker ut; framför allt har jag fastnat för Tyska frun och Den blinda. Dessa två personer dyker bara upp ibland och Tyska frun är under juli månad inte överstruken. Vad det betyder vet jag inte. En annan sak som slår en då man tittar på framsidan av almanackan (se fotot ovan) är att Överlida Charkuteri år 1960 hade telefonnummer: 1. För sextio år sedan fanns det alltså i Sverige ensiffriga telefonnummer. ”Slå ettan till charkuteristen” hade kunnat vara en gångbar slogan i Överlida.

Personligen kan jag inte värja mig – Tyska frun och Den blinda börjar leva! Tillsammans med Charkuteristen Lindqvist, Fru NiIsson från Gumarp och Fröken Jönsson från Långhult växer livet fram i ett litet samhälle i Svenljunga år 1960…

Morgonsolen tittade upp över takåsarna i det lilla samhället Överlida. Långa, mörka skuggor sträckte sig över huvudgatan från skuggsidans morgonkyla och över till solsidans gryende värme. Innanför dörren i charkuteriet sågs slaktaren Lindqvist vända fram öppet-skylten i glasrutan. Utanför blomsteraffären sopade Fru Nilsson bort grus och cigarettfimpar på trottoaren framför butikens entré. Hon nickade vänligt mot Tyska frun, som med snabba steg passerade förbi på väg mot charkuteriet. Lindqvist såg henne redan genom fönstret ute på gatan och öppnade artigt dörren för henne. Mässingsklockan ovanför dörren plingade till. ”God morgon, frun! Du är tidig idag.” sade han leende. ”Guten Morgen, Herr Metzger!” svarade hon hastigt och klev in. Lindqvist hann precis tänka att hon hade något jagat över sig, då hon vände sig mot honom…

Se där en början till ett manus om livet i en mindre landsort på 60-talet. Detta manus är dock inte skrivet än, men man vet ju aldrig.

Favoritalmanacka med tryckta favoritanteckningar

Varför skriver jag?

Bild: M. Kvick

”Varför skriver vi? En kör av röster väller fram.

För att vi inte bara kan leva.”

Patti Smith, Hängiven, 2017

Mitt eget enkla svar på frågan i rubriken är möjligen en variant av Patti Smiths svar: ”För att jag kan!”. Samt för att jag finner både nöje och meningsfullhet i det. Min avsikt var aldrig att bli författare eller att ge ut någon bok. Under min uppväxt var skrivandet mest något som var knutet till skolan. Jag närde inga som helst författardrömmar och jag var en ganska usel läsare. Jag nåddes aldrig av ”slukaråldern” och tvingades jag i skolan att läsa någon klassiker förstod jag den sällan – jag upplevde sådana böcker enbart som sömniga och fulla med dammiga ord. Det jag däremot läste var tecknade serier, av alla slag. Bokläsandet tog fart först i och med att jag fick romanen Brott och straff (Dostojevskij you know) i present av min storasyster, då jag fyllde nitton. Huvudkaraktären Raskolnikovs feber och ångest blev porten in i mitt läsande – min väg in i litteraturen. Sedan dess är jag en mycket hängiven läsare.

Skrivandet kom dock till mig långt senare, mest pga. att jag slutade att teckna. Det är den enkla sanningen. Då jag var runt trettio år blev jag helt enkelt less på att skapa bilder. Jag satt en tidig morgon på en ö i Grekland med akvarellblocket i knät och tänkte måla av bergen och landskapet. Plötsligt kunde jag inte längre komma på varför jag skulle måla av det. Till vilken nytta? Där och då bestämde jag mig för att lägga ner penslarna, slå igen akvarellskrinet och sluta att teckna och måla tills jag hade ett svar på frågan varför jag över huvud taget skulle göra det?

Det var intressant att leva mitt liv utan att vara tecknare och konstnär. Det hade varit en så självklar identitet att jag inte riktigt visste vem jag var om jag inte var konstnär. Jag fick helt enkelt börja leta efter mig själv, bortanför konstnären. Och någonstans där började jag att skriva. Inte för att förstå mig själv, inte heller för att hitta mig själv, utan helt enkelt för att jag hade tråkigt när jag inte tecknade. Jag började skriva små korta stycken av mycket absurd art. Jag hade väldigt roligt i min personliga dadaism. Och jag hade då ännu inga ambitioner så jag lät vad som helst hända i texterna, och jag skrev helt utan regler och normer. Absurdistisk kortprosa har jag senare förstått att det kallas, men det visste jag inte då.

Jag minns när en av mina texter, till min stora förvåning, krävde att bli strukturerad. Jag insåg att jag ville skriva om den och ordna den till något bättre. Det var intressant att för första gången i mitt liv faktiskt skriva om en text (på skrivmaskin och med hjälp av sax, lim och tipp-ex). Att arbeta igenom texten tills jag tyckte att den var klar, i alla fall till formen. Det var djupt tillfredställande att kunna skapa med ord istället för i bild. Och jag insåg snabbt det roliga och fantastiska i att texten tillät mig att röra mig i tiden. I bilden rör man sig i stort sett alltid i ett och samma nu, såvida man inte sysslar med längre serienoveller.

Jag fortsatte jag att skriva, samtidigt som jag lyckligtvis hittade tillbaka till mitt bildskapande. Till slut ägde jag både skrivandet och tecknandet. Och till min stora förvåning nådde jag till slut det stadiet i mitt skrivande att mina texter önskade sig läsare. Men mer om det i ett framtida inlägg.

Att hitta på minnen

Under tiden som jag arbetade med illustrationerna till min bok Pensionat Solvändan, insåg jag att historien om Algot och hans mamma inte var riktigt färdig. Eller så var det de själva som inte tyckte det, jag vet inte. Karaktärer har en otrolig förmåga att få liv och egna viljor. Jag hade inte haft några som helst tankar på en uppföljare till pensionat Solvändan men jag började ändå skriva, ty man ska lyssna på sina karaktärer! Detta nya manus fick ta vid direkt i hallen då de kom hem från Pensionat Solvändan. Och precis som med mitt första manus visste jag inte riktigt vart det hela skulle ta vägen.

Ganska snart blev jag dock sugen på att försöka mig på en idé jag burit på under ganska lång tid. Inspirerad av Tove Janssons fantastiska bok Sent i november ville jag försöka mig på att gestalta ”närvaro i frånvaro”. För den som inte läst Sent i november kan jag berätta att det är den sista boken i Toves bokserie om Mumintrollen. Boken innan heter Pappan och havet och i den tar Muminpappan med sig hela familjen och flyttar från Mumindalen ut till en enslig ö mitt i havet med en fyr. En inte helt igenom bra idé av Muminpappan. Tove själv sa att det var i och med Pappan och havet som hon insåg att hon inte längre skrev böcker för barn.

I boken Sent i november är vi tillbaka i Mumindalen men Muminfamiljen själva är inte där ty de har inte kommit tillbaka från ön. Alla andra välbekanta figurer i dalen får vi möta, men alltså inte de som man förväntade sig att möta i en Muminbok. Det som fascinerade mig mest med den här boken var att Tove lyckades skriva Muminfamiljen så pass starkt närvarande trots att de alltså inte var där. Och just den grundformen villa jag utforska i någon text, någon gång. Mitt nya manus om Algot/Beatrice visade sig vara ett perfekt tillfälle. Det visade sig nämligen att Algots morfar hastigt blev sjuk och måste fara till sjukhus. Därför blir Algot och hans mamma tvungna att fara hem till mormor och bo där och hjälpa henne då morfar inte var hemma.

Ganska snart uppstod ett lite oväntat behov hos mig att samla ihop saker som ”tillhörde” Algots morfar. Jag började helt enkelt att samla ihop små saker i en gammal cigarrlåda – ett slags fiktiv minneslåda. Jag hittade dessutom några gamla böcker om fåglar och insekter på loppis, som jag gjorde till morfars böcker, och som fick en viktig roll i manuset. Morfarskaraktären växte liksom fram i takt med att jag hittade hans saker. Det kändes väldigt fint att kunna skriva om de här minnessakerna och om böckerna samtidigt som jag kunde hålla dem i handen och titta och känna på dem. Morfars cigarrlåda och hans böcker ligger nu här på min sekretär bland mina andra saker. Dessa påhittade minnen gjorde det lättare för mig att skapa den närvaro i frånvaron vilken jag ville åt, då jag själv, liksom Algot i historien, kunde titta och känna på dem och nästan inbilla mig att de faktiskt tillhört hans morfar en gång. Och kanske likt Algot faktiskt sakna honom lite, märkligt nog.

För bara några veckor sedan kom jag plötsligt till ett slut i manuset. Ibland sker sådant oväntat. Jag gjorde då det som förväntas av en författare; jag läste manuset igen och igen (och igen) och jag ändrade och strök och jag lade till och tog bort och sedan skickade jag in manuset till mitt förlag Lange forlag. De har nu, till min stora glädje, meddelat mig att de vill ge ut även denna historia om Algot/Beatrice! Nu stundar alltså en del återstående manusarbete samt att börja skissa på omslag och illustrationer även till denna bok. Jag har redan nu gjort upp en bildförteckning och det hela verkar landa på runt tjugo illustrationer. Det ska bli riktigt roligt att få teckna Algot/Beatrice igen!

Jag kommer här på bloggen då och då att ge lite rapporter från mitt arbete med mitt nya manus och dess illustrationer.    

Att teckna ett kök

Illustration ur boken: Jag brukar vinka till en sten, Karin Askerin, Idus förlag 2016. Bild: M. Kvick

Jag är ju inte bara debutant, jag är illustratör också. Och som sådan tänkte jag ibland delge er lite tankar kring att även illustrera text här på bloggen.

2016 kom boken Jag brukar vinka till en sten, skriven av Karin Askerin, ut på Idus förlag. Boken handlar om att förlora ett syskon/ett barn och jag fick äran att illustrera den. Arbetet med en av bilderna till boken kan här få stå som ett exempel på hur jag jobbar med illustrationer. Skillnaden mellan att teckna och att skriva är inte så stort som man kanske kan tro.

Bilden, som ni ser ovan, illustrerar dagen då lillebror blir så sjuk att han måste åka helikopter till sjukhuset. Det är egentligen allt som står i texten på sidan. Det fanns antagligen hundra olika möjligheter att illustrera detta. Men jag hade från början valt att göra bilderna till boken ur barnets perspektiv, då det är barnet som berättar. Det gjorde det mer eller mindre självklart att vi här skulle få se helikoptern så som barnet i boken gör. Och precis som när jag skriver, fick jag här gå in i själva skedet och försöka hitta det mest trovärdiga. Jag bestämde mig därför att barnet var kvar hemma medan båda föräldrarna akut åkte med lillebror i helikoptern till sjukhuset.

Detta i sin tur krävde ju en barnvakt. Jag lade alltså in en morfar/farfar i bilden som inte stod omnämnd i texten, ty någon måste ju vara där hemma med barnet. Jag tänkte mig att han snabbt blev ditringd av föräldrarna. Bilden fick alltså visa hur barnet tillsammans med sin morfar/farfar, genom köksfönstret, ser helikoptern långt där uppe på väg mot sjukhuset.

Som illustratör måste man ibland även vara inredningsarkitekt. Jag var i arbetet med boken tvungen att skapa ett trovärdigt hem åt familjen, vilket i sig gjorde att jag först fick fundera på vilka de var. Till och med ekonomi och samhällsklass fick jag ta med i beräkningen. I den aktuella bilden skulle jag gestalta en köksmiljö. Men jag kunde inte visa vare sig spis eller diskbänk då barnet och morfadern befann sig i fel del av köket. Jag fick alltså hitta andra attribut som ändå signalerade kök. Det behövdes dock inte så mycket. Kökssoffan och den rutiga gardinen var nästan nog. Därtill tecknade jag in typiska köksskåp, en burk kaffe, en väggalmanacka och en radio.

En sak jag funderade på i arbetet med boken var hur man gör miljöer levande. Jag ville ju inte att köket, eller några andra rum, skulle se ut som något hämtat ur en IKEA-katalog. I köket löste jag detta med tre saker: trasmattan på kökssoffan som har kasat ner något och hänger lite nedanför kanten, två Post-it-lappar med anteckningar på skåpsluckan samt två små hemmapysslade kycklingar i köksfönstret. Tre små detaljer som ändå signalerar att det lever människor här – att vi tittar in i en pågående vardag. Kycklingarna, tillsammans med påskliljorna, placerade dessutom in scenen i en bestämd årstid.

Jag tänker ofta att jag jobbar på samma sätt då jag skriver. Det gäller att hitta detaljerna som säger mycket, istället för tvärtom. En anteckning på en Post-It-lapp kan bära en hel dag – ett läkarbesök, en inskolning på förskolan, ett paket grillkorv till utflykten, osv. En liten gul kyckling av flirtkulor eller garn kan bära på förra årets påskfirande med målade ägg och påskbrasan med glödloppor mot den mörka himlen.

Det behövs oftast ganska lite för att berätta mycket.   

Om den första meningen

Typsnitt (c)Kvick

I nästan alla skrivhandledningar jag läst dyker ämnet upp – Den första meningen. Hur inleder man en bok? Frågan brukar följas av en rad exempel på geniala inledningar av klassiska romaner, t ex ”Äntligen stod prästen i predikstolen.”, vilken är första meningen i Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga. Frans Kafka brukar nämnas – Processen, men även Förvandlingen, citeras vanligen: ”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att han gjort något ont blev han häktad en morgon” (Processen), ”När Gregor Samsa en morgon vaknade ur sina oroliga drömmar fann han sig förvandlad till en stor skalbagge.” (Förvandlingen).

Alla som skriver har nog någon gång brottats med problemet. Hur börjar man en bok? Hur får jag läsaren intresserad redan i den inledande frasen? Kan jag likt Selma Lagerlöf eller Kafka väva in hela romanen i en enda första mening?

Frågan om första meningens betydelse får en närmast komisk gestaltning i Albert Camus roman Pesten. I staden Oran, där pesten bryter ut, bor en oansenlig man vid namn Joseph Grand som ägnar all sin lediga tid åt sin stora roman. Hans vision är att den ska bli ett mästerverk, men han har bara kommit till första meningen än. Så fort denna enda mening är perfekt, tänker han sig dock att resten av arbetet ska gå i stort sett av sig självt. En fulländad inledning är allt som behövs, anser Grand.

Meningen lyder (i en av många versioner): ”En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne’s blommande alléer.” Joseph Grand har en hel hög med pappersark på sitt bord med ett otal versioner av samma strof. Han byter ut skiljetecken, han ändrar ordföljd, stryker ord, lägger till ord, osv. i hopp om att en dag ha formulerat den där absolut mest fulländade meningen. En mening som enligt Grands fantasi ska resultera i att förläggaren, då denne väl läst hans geniala inledning, ska rusa upp och utbrista: ”Hatten av, mina herrar!” Men då han aldrig blir nöjd med inledningen kommer han dessvärre heller aldrig vidare i sitt manus.

Jag tror att Camus vill säga oss två saker med sin sympatiske karaktär Joseph Grand. Dels en uppmaning: Ta orden på allvar, till och med ett kommatecken kan vara avgörande! Slarva inte med formuleringarna! Skriv om! Och dels en varning: Fastna inte vid inledningen! Den betyder inte så mycket som man kan tro!

Ty har du någonsin avbrutit läsningen av en bok pga. en oinspirerad inledande mening? Har du en enda gång slått ihop en bok direkt efter att du läst endast första meningen och tänkt ”Det där var en usel första menig, den här boken vill jag inte läsa!”?

Jag kan nämna hur många böcker som helst där jag inte ägnat första meningen ens en tanke. Tänk på en av dina favoritromaner och försök att minnas hur första meningen löd? Jag kan nästan lova att du inte kan det. Och min poäng är att hela tanken kring den första meningens betydelse är något av en efterkonstruktion. Inte så att Selma Lagerlöfs inledning ovan inte är bra. Tvärtom, den är genial! Men i läsandet av en ny roman spelar detta ingen som helst roll. Man bara börjar läsa.

Mer än så är det inte.

Om artefakter i en digital värld

Det är de små, små detaljerna som gör’et, sjöng Povel Ramel och Wenche Myhre en gång. Men det är ibland även de små, små detaljerna som förstör’et…

Då manuset till min bok Pensionat Solvändan i stort sett var klart slog det mig till min stora fasa att det fanns en detalj i texten som inte stämde – Algot/Beatrice skickar ett brev till sin nyvunna kompis Mona. ”Jaha, ett brev?” kan du ju tänka och undra vad jag ojar mig över. Man faktum är att detta ynka brev höll på att närapå välta hela manuset över ända!

Vi lever ju på 2020-talet för bövelen! Men jag själv växte upp på sjuttio- och åttiotalet. Och när jag var runt sju-åtta år var det fullständigt självklart att skriva och skicka brev till sina kompisar. Det var ju det bästa sättet att hålla kontakt, i alla fall för mig som inte tyckte om att prata i telefon när jag var barn. Jag skrev massa brev och hade flera brevvänner. Men visa mig det barn som idag skickar iväg ett brev i kuvert till en nyvunnen kompis?

Problemet var dock att om jag strök brevet i mitt manus, dvs. kapitulerade för min digitala samtid och istället lät barnen i texten ha direktkontakt på Snapchat så skulle det ha påverkat hela manuset från början till slut. Det skulle nämligen inneburit att alla barnen skulle haft varsin smartphone. Och det i sin tur skulle ju ha påverkat allt de gjorde. Eller inte gjorde – ty frågan är ju om de i så fall skulle ha gjort något alls, förutom att sitta i varsin fåtölj på pensionatet och glott på TicToc-videor och delat Memes med varandra? En ganska tragisk insikt…

Hela manuset riskerade alltså att falla ihop!

Men jag tog strid mot verkligheten! Det kändes nämligen helt nödvändigt att Algot/Beatrice skulle skicka just ett brev till Mona. Ty det kändes viktigt att han inte fick svar direkt från Mona utan måste vänta tills hon hade svarat. Detta för att längtan är en så pass viktig känsla som jag ville ha med. En känsla man inte får slarva bort!

Jag fick alltså inse och acceptera att historien jag skrivit utspelade sig i en annan tid – möjligen en tid då jag själv växte upp. Men jag hade faktiskt inte tänkt på detta innan – det var brevet som gav mig insikten. Och jag insåg också att jag fick absolut tråkslag då jag ens tänkte tanken på att skriva in smartphones i mitt manus. Faktum är att de enda på pensionatet jag tillät äga mobiltelefoner (typ Nokia 3310) är en grupp statister som bor där några nätter, ty de måste ju vara nåbara för filmteamet inne i stan.

Eftersom manuset lyckligtvis är ren fiktion tog jag mig alltså friheten att inte riktigt tidsbestämma det hela. Pensionat Solvändan utspelar sig helt enkelt i en tid innan (eller efter?) smartphones, surfplattor och sociala medier. Kanske var det ett slags bakvänd Science fiction jag hade skrivit?

Musan och Tillförsikten

Förra veckan skrev jag om min Tvivlare och min Kritiker – två eviga följeslagare. Idag tänkte jag presentera er för min två andra, lite vänligare kompisar: Musan och Tillförsikten.

Musan dyker upp ibland, helt utan förvarning, och sätter sig bredvid mig. Hon kommer med ingivelser, idéer, inspiration och en sjujäkla lust att jobba. Och utan att jag själv alltid förstår hur det gått till sitter jag där plötsligt med papper och penna och jobbar för fullt! Ibland vill jag att hon kommer, när kaffet är nybryggt och jag har gott om tid. När jag känner mig pigg och redo för att jobba. Men vid sådana tillfällen kan hon hålla sig borta. Hon kommer inte gärna på beställning – hon är mån om sin frihet. Istället kan hon dyka upp nästa dag istället, då jag egentligen har fullt upp och inte alls har tid för att varken skriva eller teckna. Men då får jag försöka ta en minut och ägna mig åt henne och åtminstone snabbt få ner en skiss eller en kladd. Man måste ta vara på idéerna! Man glömmer så lätt.

Med Musan får jag dock vara på min vakt. Hon sållar inte bland idéerna, hon bara lämnar över dem. ”Det är inte mitt jobb!” säger hon och kastar fram en idé till. Det kan ibland bli många idéer på en gång och gärna flera sidospår (hon älskar sidospår!) Då finns det risk att tappa bort sig bland alla uppslag. Projekt kan också växa sig för stora och bli onödigt komplicerade om jag inte är fokuserad och håller hårt i ratten. I sådana lägen kan min kompis Kritikern (se mitt förra inlägg) faktiskt vara till god hjälp. När Musan har lagt sin femtionde idé till luntan kan Kritikern hasa fram och bekymrat skaka på huvudet och mumla ”Nja… Nu tror jag att vi får lugna oss lite…” Och då håller jag med.

”När Tvivlet är borta sitter Tillförsikten på bordet” (Gammalt ateljéordspråk). Tillförsikten talar om för mig att allt blir bra. Han säger lugnt att det inte är någon idé att pressa fram något. ”Ta en kopp kaffe och bläddra i en gammal bok istället!” säger han. ”Jobba när det känns rätt och lustfyllt. Du kommer att bli färdig tids nog, och du kan det här!” Tillförsikten är som ni förstår Tvivlets bästa bekämpare. De dagar Tvivlet blir för starkt och jag misströstar, är det Tillförsikten jag ser mig om och ropar efter. ”Hallå… jag behöver dig nu…”

Tillförsikten är skön att ha vid sin sida, men även han kan så klart vara bedräglig ibland. Går jag helt in i hans taoistiska munktillvaro finns det också stor risk för att jag missbedömer tiden eller för den delen min egen kapacitet. Ty ibland måste man ju faktiskt jobba hårt för att nå resultat! Då duger det inte att dricka kaffe och bläddra i gamla böcker. Men så länge jag är medveten om det kan jag och Tillförsikten ha riktigt fina dagar i både ateljén och vid datorn.

Tvivlet och Kritikern

I förra veckans inlägg lovade jag att presentera min egen P.T. dvs. min Personliga Tvivlare. Och varsågoda, här är hon. Och jag tar tillfället i akt att även presentera min P.K, dvs. min Personliga Kritiker.

Tvivlet är nog den kompis jag oftast har bredvid mig när jag jobbar. Hon är alltid beredd att hugga i! Hon jobbar dygnet om, om så behövs. Hon söker ständigt efter saker att gnaga på, och hon formligen älskar sociala medier som t ex Facebook och Instagram. Hon jämför andras inlägg som fått 3 526 likes med mina inlägg som får ynka 15 om jag har tur. Hon pekar och räknar gärna ut storleksskillnaden för mig. Jag säger: ”Jag är nöjd med 15!” Tvivlet svarar: ”Vad bra för dig, att du är nöjd.” och låter ett ”men…” klinga tyst. Tvivlet är också väldigt förtjust i min ålder. Jag säger: ”Men, ålder spelar ingen roll!” ”Såklart har du rätt.” svarar Tvivlet och åter hör jag ett tyst ”men…”. Tvivlet håller nästan alltid med mig – hon liksom speglar det jag säger. ”Jag är bra!” säger jag. ”Jovisst, är du bra…” säger Tvivlet. Hon behöver inte säga mer, hon vet det – tanken är redan där. Tanken på mitt eget misslyckande och det djupa tvivlet på min egen kapacitet. Det går per automatik.

Men som vanligt finns det inget ont som inte bär något gott med sig. Ett sunt tvivel bör man ju ha. ”Utan tvivel är man inte klok” som Tage Danielsson uttryckte det hela. Tvivel kan ju rent av leda till självinsikt om det vill sig väl, och därför värnar jag ändå om min Personliga Tvivlare. Trots att hon kan förmörka vissa dagar och ibland formligen förlama skaparviljan.

Min Personliga Kritiker jobbar inte riktigt lika mycket som Tvivlet, men nära på. Oftast dyker Kritikern upp då Tvivlet har gått och lagt sig. När texten nästan är klar och jag rentav tillåter mig att känna mig lite nöjd. Då kommer han hasande, redo med sin blick, sin lupp och sitt finger och petar på minsta lilla fel. ”Nja…” knarrar han och skärskådar verket genom luppen. ”Var det här verkligen allt du kunde prestera?” Han bläddrar, scrollar, kisar, nyper i pappret, skakar på huvudet och säger ”hm…” och ”mja…” och frågar: ”Är du verkligen färdig med den här tycker du?” Vid det här laget har Tvivlet så klart vaknat igen och satt sig tätt intill, pigg och utvilad. De gillar varandra – Kritikern och Tvivlet. De passar ihop, kan man nog säga.

Men jag värnar dock om min Personliga Kritiker, så som jag värnar om min Personliga Tvivlare. Möjligen värnar jag än mer om min Kritiker. Jag tror att han i lagom dos är bra att ha, så länge han inte helt tar makten över mig. Allt man gör är ju faktiskt inte bra, långt därifrån! Ibland måste jag inse att jag misslyckats och behöver göra om och börja om från början. Eller helt enkelt bara kassera om idén visar sig ha varit usel från början. Oftast är det då Kritikern som har uppmärksammat mig på det.

Nästa vecka får ni träffa mina andra trogna följeslagare: Tillförsikten och Musan.

Missa inte det!

Om att göra någon nytta…

Jag har under hela mitt vuxna liv arbetat med människor i behov av stöd. Jag började som vårdbiträde efter gymnasiet på en stor institution i Västsverige, som snart lades ner. Sedan blev jag habiliteringspersonal på en gruppbostad, stödassistent inom daglig verksamhet och de sista åren personlig assistent. Jag har arbetat med människor med grav autism, högfungerande autism, personer på låg utvecklingsnivå, personer med Downs syndrom, mm. Det finns snart sagt inte en diagnos jag inte mött i mitt arbete under dessa 33 år i yrket. Och jag har alltid trivts med att arbeta med människor. Det har varit både min huvudsakliga syssla och ett brödjobb beroende på vad jag för övrigt gjort som konstnär, musiker eller illustratör.

En sak jag alltid gillat med mitt arbete är just graden av nytta. Även om det har varit tungt och mycket svårt ibland, stundtals enahanda, har jag trots det alltid kunnat luta mig tillbaka i tanken på att det jag gör är meningsfullt. Det råder liksom ingen tvekan om att allt arbete med att stödja eller vårda andra människor är meningsfullt. Även om vårt samhällssystem i och för sig tycks säga oss något annat. Det är ju bland annat arbetet med människor i behov av stöd som av okänd anledning har lägst status (och genererar låga löner) vad annat man än hävdar.

Men som sagt, frågan om huruvida mitt arbete har varit meningsfullt och nyttigt har alltså varit onödig att ställa. Ty svaret är så självklart Ja. Men nu är jag, sedan en tid tillbaka, frilansande illustratör, konstnär och möjligen författare på heltid. Och frågan om nyttan med mitt jobb kommer då vissa dagar krypande. Ty vilken nytta kan jag egentligen göra nu? Är det verkligen så att vi behöver fler illustrationer och konstverk eller, för den sakens skull, ännu fler böcker? Ja, svarar en kulturivrande del av mig. Så klart behöver vi det! Allt detta behöver vi som gör oss till hela människor, detta som berikar själen och som gör att vi ibland orkar leva. Nej, svarar tvivlaren i mig, ty tvivlaren är en mörk skuggfigur som ständigt ligger på lur och passar på att gnaga så fort tillfälle gives. Vad gör du egentligen för nytta? frågar tvivlaren. Och dåliga dagar har jag faktiskt inget bra svar.

Men är det något man som konstnär, författare, illustratör, mm. måste kämpa emot så är det kanske just tvivlet. Ty tvivlet är allas vår ständiga, inre följeslagare som gärna kryper fram ur sitt bo vid varje litet misslyckande, vid varje litet fel vi gör. Eller bara för att det alltid finns anledning till tvivel.

Nästa vecka tänkte jag presentera er för min egen P.T. dvs. min Personliga Tvivlare och vår spännande relation. Något att se fram emot!