Några sista ord

Debutanten på väg mot nya äventyr.

Så kom stunden då det sista inlägget skulle skrivas. Året är till ända och en tillbakablick är väl på sin plats?

Det har varit spännande att på nära håll få följa med mina fyra andra debutantkamrater på deras bokresor under året. Jag har nu tre fina, nyutkomna böcker i min ägo som jag nu också äntligen börjat att läsa (är inne på den andra nu). Och en fjärde bok är på väg, eller hur Caroline?

Jag måste säga att jag har stortrivts med att blogga! Precis som med mina tidningsteckningar till Alingsås Tidning har blogginläggen varit trevliga att gå och fundera över medan jag gjort annat (typ jobbat). Jag har funderat på hur jag ska kunna ersätta bloggen? Och nu har jag fått ett erbjudande om att fortsätta blogga på Lange Forlags nya hemsida, The Lange Times. Ett erbjudande jag snabbt tackade ja till! Så för dig som vill fortsätta läsa mina inlägg hittar du dem där i fortsättningen. Det är också officiellt att jag numera ingår i Lange Forlags team. Lite detaljer kring upplägget återstår men jag kommer bl a att läsa manus, teckna illustrationer, blogga samt naturligtvis arbeta med mina egna böcker.

Min egen debut Pensionat Solvändan hann av olika skäl inte komma ut som fysisk bok under året, men den är nu äntligen på väg. Översättningar av boken till både danska och engelska, samt en ljudbok kommer dessutom att komma ut under 2022! Och för den intresserade är även den uppföljande boken på gång; Skalbaggen i trädet, allt på Lange Forlag. Min plan är, om jag hinner, att även skriva klart ett tredje, påbörjat manus om Algot/Beatrice, en idé som kommit till mig under hösten. Eller rättare sagt – Algot och hans kompis Mona krävde det! Och jag har lovat.

Algot på danska: Pensionat Soløye, Mattias Kvick, Lange Forlag

Slutligen några ord på vägen till dig som skriver eller vill börja skriva:

Läs alla slags böcker du kommer över – gammal facklitteratur, essäer, lyrik i alla dess former, klassiker i ny och gammal översättning, en och annan nyutkommen bok, osv. Man lär sig alltid något om skrivandet, och språket kan få ett eget värde vid sidan om själva intrigen vilket kan vara fruktbart.

Lek med orden – tvinga dig till att rimma eller att skriva i en knepig, bunden form. Hitta på egna utmanande skrivövningar. Det skärper ditt språk och är roligt på samma gång. Begränsningen är kreativitetens moder.

Skriv hur du vill! – Det är ändå i första hand du som ska tycka att det är roligt att skriva. Om någon sedan tycker det är värt att läsa är det en angenäm bonus. Om ingen vill läsa eller ens tycker om det du har skrivit hade du förhoppningsvis ändå kul under tiden.

Och skit i vad folk säger – det är inget brott att skriva för byrålådan. Man får göra det också!

Till sist det allra viktigaste:

Var rädd om din drivkraft! Det finns inga ”högre” eller ”lägre” drivkrafter. Din drivkraft är din och bara din och det som inspirerar dig och får dig att skapa ska du hålla hårt i! Om du tappar den spelar det dessvärre inte längre någon roll hur många skrivkurser du har gått. Skrivteknik och kunskaper i dramaturgiska kurvor i all ära, men den som tappar sin drivkraft kommer troligen inte att skriva något mer ändå. Så vad än din drivkraft må vara – var rädd om den!

Tack för att jag fått förtroendet att blogga under det här året, och tack ni som läst mina inlägg! Nu lämnar vi över pennan till nästa gäng.

Lycka till!

Fyra vänner och en debutant

Vad gör du? frågar Tvivlet. Jag svarar att det är dags att knyta ihop säcken, runda arenan och summera additionen. Kritikern böjer sig knarrande över mig och hummar. Mja… säger han. Vad är det där för en inledning på ett blogginlägg? Svagt! lägger han till. Jag suckar och försöker att ignorera dem. Men det där malande gnället bakom ryggen låter sig icke ignoreras. Jag tar ett djupt andetag.

Nästa vecka ska jag summera året som bloggare, säger jag till slut. Jag tänkte att det då också kunde vara på sin plats att summera vårt år. Alltså vi, ni och jag. Det är bra, säger Tillförsikten. Faktum är att det är en utmärkt idé! Mm, mumlar Musan över ett anteckningsblock, det var jag som kom på den. Hon tittar upp och jag bekräftar. Visst var det, säger jag, som alltid.

Nå, vad hade du tänkt skriva? frågar Tillförsikten. Jag har nog inte tänkt så mycket än, svarar jag. Ha! Jag kunde just tro det, replikerar Kritikern. Har du över huvud taget haft ett enda genomtänkt inlägg under året tycker du? Jo, men… försöker jag. Jag tycker du mest har svamlat om gamla böcker, avbryter han. Är det något att skriva om för en debutant?

Jag tittar bedjande på Tillförsikten. Jo, men nog har jag fått ur mig något läsvärt under året, eller? frågar jag. Tillförsikten bara ler tyst, så som han vanligtvis gör. Definiera ”läsvärt”, ber Tvivlet. Läsvärt för vem? Dig själv? Jag börjar fundera på om det här med summeringen var en dålig idé, men säger inget för att inte göra Musan ledsen. Hon är lite känslig.

Alltså, dina inlägg på Instagram har ju fått sämst likes i år! skrattar Kritikern och knuffar Tvivlet i sidan. Ja, jag sa ju redan från början att dina mossiga bilder inte kommer att generera några likes! flinar Tvivlet. Jo jo, jag vet… säger jag. Men lyssnade du? frågar Tvivlet. Nähä då, här skulle inte fotas vare sig selfies eller solnedgångar inte! Nej, den ena tråkiga bilden efter den andra! Kritikern skakar långsamt och mycket kritiskt på huvudet.

Ok, jag suger på sociala medier! erkänner jag. Japp, det gör du, svarar Kritikern snabbt. Men, jag har å andra sidan ägnat inläggen en oerhörd koncentration, fortsätter jag. Jag har skrivit varje inlägg som vore det en essä! Varje ord har vägts på våg och varje formulering har testats minutiöst! Jag har sett det här som en närmast litterär uppgift! Jag har författat!

Både Tillförsikten och Musan nickar instämmande. Det är sant, säger Musan, och det var mina idéer! Kritikern gnider kritiskt sin haka och Tvivlet tittar tvivlande på mig som om jag hade överdrivit, och det hade jag möjligen. Lite grand.

Och ni har ju faktiskt varit med båda två, säger jag. Det är ju ni som utgjort kontrollen av inläggen, eller hur? Jojo, det är riktigt, hummar Kritikern och ser plötsligt lite skamsen ut. Tvivlet nickar och tittar bort. Och jag är glad för det, ska ni veta! säger jag. Jag tycker att vi gjort ett bra jobb! Så bra vi kunde, mer kan ingen begära!

Vi avstår försoningskramen då Covid-restriktionerna nu börjat höras igen, men vi bestämmer oss i alla fall för att fortsätta jobba ihop även efter bloggen. Och det är jag mycket glad för. Jag behöver dem alla fyra!

Allt har sin tid

3 klockor – 400 år, Tiden är slut, Minuta pars. Blandteknik, M. Kvick

Så här i slutspurten av bloggåret börjar det hända saker. Min bok Pensionat Solvändan ser äntligen ut att komma i tryck. Lange forlag har skaffat sig eget tryckeri, med allt vad det inneburit av tid och möda, och nu håller vi tummarna för att alla komponenter är på plats och att det hela ska gå vägen. Jag längtar verkligen efter att kunna bläddra i boken! Och att kunna skicka den till dem som vill ha den. Inget fel på e-böcker i sig (säger jag diplomatiskt – har aldrig läst en enda e-bok), men det är ju en illustrerad bok för barn och då lämpar sig den tryckta pappersversionen bäst.

Jag har också precis fått veta att två översättningar av min bok snart är färdiga – en på danska och en på engelska! Det ska bli spännande att få läsa sin egen text i ett annat språk! Liksom tolkad av någon annan. Speciellt den danska versionen ser jag lite extra fram emot. Jag är oerhört förtjust i det danska språket! Ibland tittar jag på Riget eller annan dansk serie/film enbart för att få lyssna till språket. Jag har en liten favoritskrift i ämnet Sand på danska. Där står allt man vill veta om just sand och inget annat, och det är en fröjd att läsa igenom den då och då.

SAND, En skrift jag varmt kan rekommendera!

Min bok har tagit tid, och jag tänker att det är ok. Jag har inte bråttom. Jag har nog egentligen aldrig förstått varför man ska ha det. Inte ens när jag var ung kunde jag förmå mig till att förstå detta. Och nu när jag är medelålders har jag ännu mindre bråttom än jag hade då, trots att jag då inte hade bråttom alls. Ni förstår hur oerhört icke-bråttom jag har idag.

Jag befinner mig i vernissagetider – jag medverkar på Nordisk salongDunkers kulturhus i Helsingborg och dagen efter invigningen den 3 december har jag själv vernissage i Vårgårda på Galleri 33. Nu är allt på plats – tavlorna hänger där de ska, verkslistan är skickad och annonsen är i tidningen. Jag glömde dock att ta med galleriets namn i annonsen enbart för att det blev så bråttom. Jag försöker nu att tänka hur jag ytterligare ska sprida info på nätet – men ger upp efter några inlägg på det ibland så själsdödande facebook. Jag skulle antagligen behöva anställa en assistent till det. Så som de gamla konstnärerna gjorde. Deras assistenter fick måla vackra tyger, dramatiska himlar och annat fint – mina skulle få göra inlägg på TikTok, författa annonser (med galleriets namn!) och följa med i sin tid.

Tiden både finns och inte finns. Själv försöker jag hålla mig borta från den så gott det nu går. Dagarna och åren går, än sen? Vad kunde jag gjort då som jag inte lika gärna kan göra nu? Och det som inte blir gjort blir inte gjort, och det var kanske lika bra det. Något annat blev gjort istället. Allt har sin tid!

Jag lutar mig idag tillbaka i denna visshet och låter denna dag få förflyta i overksamhet. Möjligen läser jag några rader om sand.  

Omsorg och gamla böcker

Uppslag sid. 162/163 i registret över Allers familjejournal anno 1904, av okänd skribent

Jag har någon gång tidigare skrivit här om min fäbless för gamla skrifter. Det kan egentligen vara vilken typ av skrift som helst, även om jag sållar hårt. De flesta gamla böcker är trots allt enbart just gamla böcker. De talar inte till mig. Men så plötsligt står den där – boken som öppnar nya perspektiv, nya världar. Och jag talar vare sig om sci-fi eller fantasy, och inte heller om historiska romaner om krig och härförare.

Mitt senaste fynd är ett gammal handskrivet och inbundet register från år 1893. På innerpärmen står endast ett ”K” antecknat så låt oss, i sann Kafkaanda, kalla registrets skapare för K (se Slottet av Kafka). K har under slutet av artonhundratalet skapat ett handskrivet och troligen fullständigt register över samtliga artiklar i Allers familjejournal mellan åren 1893 – 1898 samt år 1904. Boken består av 580 handnumrerade sidor, varje sida är omsorgsfullt linjerad med blyerts och en marginal är dragen, oftast med rött bläck.

Den okände ”K”?

Varje årgång av Allers familjejournal är noga registrerad under titlar som Från vetenskapens och uppfinningarnas värld, Småplock, Dikter, mm. Dikter med illustrationer har K noggrant markerat med en liten asterisk (*). Allra längst bak i boken finns även ett kort register över de böcker som tycks ha funnits i K’s hem. Bland annat hittar jag titlarna Buffalo Bill, Mäster Olof och Svenska öden och äventyr av Strindberg.

Ni förstår att K var en ordentlig person! Men vad är det då med denna bok som är så bra, undrar ni? Boken K skrev manar inte till sträckläsning direkt. Handlingen verkar ha tappats bort lite, och dramaturgin är det kanske lite si och så med.

Vad som fångar mig är omsorgen! Man måste förstå hur mycket tid, bläck och arbete K har lagt på dessa fulltecknade sidor. Varför gjorde K så här? Det kan vi inte veta, men uppenbarligen ville K snabbt kunna slå upp en artikel eller en dikt i Allers familjejournal utan att behöva bläddra igenom tidning efter tidning.

Att skriva är ibland att ägna något stor omsorg, vill jag hävda. Det kan vara därför jag själv skriver och det kan likaväl vara därför jag läser. Det är hur som helst därför jag fastnar för den här typen av gamla skrifter. Det ligger en människas omsorg bakom dem, oavsett om de är handskrivna eller tryckta. Och det ligger lika mycket omsorg bakom den bok jag just nu läser – Boken om Blanche och Marie av P O Enquist, eller i Modianos bok Dora Bruder och Fatima Bremmers Ett jävla solsken. Omsorgen i att lyfta människor ur historiens glömska.

Jag väljer att tro att registret från 1893 hamnade hos mig av en anledning.

Jag måste ta hand om det och minnas det.

Om ljudbok och avtal

Debutanten i studion. OBS! Bilden är arrangerad (dvs. fejkad)

En fördel med att ha ett avtal med ett mindre förlag är att jag inte behöver gå och fundera på om det blir Stefan Sauk eller Julia Dufvenius som ska läsa in min bok. Jag kan redan nu meddela att det blir det inte. Och det är säkert bra, inte vet väl jag.

I bloggänget har vi lite olika förlagsavtal men jag kan ju bara tala för mig själv och jag har aldrig haft något avtal med ett större förlag. Jag har, som bekant, avtal med Lange Forlag där Pensionat Solvändan kommit ut och där ännu en bok om Algot/Beatrice är på gång. Någon tryckt bok finns tyvärr ännu inte pga en massa tråkiga omständigheter som jag inte orkar gå in på här, men en dag kommer den! Men nu är också en ljudbok planerad!

Och vem ska då läsa in Pensionat Solvändan, undrar ni så klart? Om det nu inte är vare sig Stefan Sauk eller Julia Dufvenius – är det månne Christer Henriksson då? Nej inte det heller, ty som ni säkert redan har förstått är det jag själv som ska läsa in den (se bild). Jag har precis hämtat hem ljudutrustningen och ska packa upp det hela inom kort och sätta mig in i tekniken. Sedan kan jag börja testläsa.

Mina bloggkamrater har ibland skrivit om skisser och förslag till framsidor som de fått sända till sig, framtagna av en grafisk formgivare anlitad av förlaget. I mitt fall var det jag själv, tillsammans med Lange Forlag, som skapade både framsida och baksida till Pensionat Solvändan. Och jag har nyligen gjort klart bilden till framsidan till min kommande bok Skalbaggen i trädet. Det är skillnad på förlag och förlag kan vi enkelt konstatera, och konstigt vore det väl annars. Och bäst är det ju om man hittar ett förlag som man själv trivs med, där samarbetet funkar. Relationen till mitt eget förlag har roligt nog utvecklats under detta bloggarår och idag pratar vi om ett utökat samarbete utöver själva bokutgivningen. Men vad detta faktiskt kommer att innebära får framtiden utvisa. Det är hur som helst en spännande utveckling av det som började med ett inskickat manus.

Men åter till ljudboken; jag måste först och främst tänka på att inte smacka i mikrofonen, det har min fru sagt. Hon är en hängiven ljudbokslyssnare och slutar konsekvent att lyssna då någon dristar sig till att smacka under uppläsningen. Ingen muntorrhet alltså! Och ingen enmansföreställning! Det ska vara en läst bok och inte radioteater! Dialekten är inte så mycket att göra åt – jag är från västkusten, ok? Algot/Beatrice får alltså bli göteborgare antingen han vill det eller inte.

Algot – en go’ göteborgare?
(Detalj av omslag (c) Kvick, Pensionat Solvändan, Lange Forlag)

Om den där Kafka

Franz Kafka – ett ofullbordat porträtt, helt i linje med hans romaner.

Någon gång under detta bloggande år måste jag få skriva om Kafka, ok? Då jag var ung, svartklädd, storrökande och bodde på Göteborgs alla caféer tog alla för givet att jag läste Kafka. Det ingick liksom i bilden av den svåra, svartklädda killen att han skulle ha en tummad bok av Kafka i rockfickan. Men jag läste aldrig Kafka, då. Kanske var det just klichén jag ville undvika.

Men för ett antal år sedan upptäckte jag honom och hans verk. Och idag är Processen en av de böcker jag läst flest gånger. Och jag har tänkt att om jag bara fick ta med en bok till den där öde ön så skulle den ligga högt på listan (varför jag nu skulle behöva ta med en bok till en öde ö, men det är ju en vanlig frågeställning). Jag tänkte här inte skriva så mycket om vare sig Processen eller Förvandlingen. Jag tänkte istället skriva lite om Franz Kafka själv, författaren.

Det är lätt att tro att alla forna författare också levde som författare på heltid. Men faktum är att Kafka arbetade hela sitt yrkesliv på Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring. Skrev gjorde han på nätterna och ibland då han tog en veckas ledigt från sitt jobb. Mycket av det han skrev gavs aldrig ut under hans levnad. Han debuterade 1912 med boken Betraktelse bestående av arton korta prosastycken. Förvandlingen publicerades 1915 och Domen 1916. Alla hans större romanverk som Processen, Slottet och Amerika (Den försvunne) gavs ut av vännen Max Brod efter hans död.

Jag finner detta trösterikt. Alla författare har inte ägnat hela sitt liv framför skrivmaskinen. Och alla har sannerligen inte haft tron på sig själv som författare och på sitt skrivande som något absolut läsvärt. Kafka tyckte själv att väldigt få av sina texter dög att publiceras. Han var djupt självkritisk och han blev närmast övertalad att publicera sig. Efteråt kunde han känna avsmak för sin text.

Men han skrev och skrev, ibland på gränsen till maniskt. Och hans metod bestod, vad jag förstått, i att bara börja skriva och sedan försöka att skriva till slutet – ibland skedde det under en och samma natt. Men oftast fastnade han på vägen och det blev inget slut på historien. Processen har ett slut, men enbart för att han skrev slutet direkt efter att han skrivit inledningskapitlet. Han visste hur det brukade gå och ville försäkra sig om att ha ett färdigt slut (men det hänger egentligen dåligt ihop med historien). Slottet och Amerika är dock oavslutade, likt mitt porträtt av honom ovan. Allt måste inte bli färdigt.

Själv har jag ingenting emot oavslutade romaner. Jag tycker ofta att slutet på en roman kan vara överskattat. Många gånger behövs det inte ens. Det blir lätt sökt och konstruerat för att författaren ska ”knyta ihop säcken”. Jag kan då tycka det är bättre att historien bara tar slut, mitt i en dialog. Som om jag lämnar scenen och går därifrån. I livet blir sällan några säckar hopknutna.

För den som räds Kafkas mörka värld vill jag säga att han själv skrattade högt då han högläste sin texter, något hans nära vänner vittnade om. Och det finns gott om absurdistisk humor i hans böcker. Och för den som vill pussla ihop en roman på egen hand är det faktiskt ingen som säkert vet hur Processen ska sitta ihop. Max Brod gjorde en gissning utifrån Kafkas anteckningar, men flera alternativa kapitelordningar har föreslagits och publicerats sedan dess. Faktum är att du kan läsa Processen i den ordning du själv tycker att den ska ha. Bara en sådan sak!

Om karaktärers levnad

En fiktiv karaktär med en fiktiv smörgås

Jag sitter just nu och jobbar med illustrationer till en uppsats kring unga vuxna utanför arbetslivet som med tiden ska omarbetas till något slags rapport. Min ingång i arbetet är att lyfta fram människorna bakom underlaget i uppsatsen. Men jag jobbar inte med de som medverkat i intervjumaterialet utan jag skapar egna fiktiva karaktärer. Jag kom då att fundera över detta med litterära karaktärer jag har träffat genom åren.

Owe Wikström (religionspsykolog) har i sin bok Aljosjas leende fr. 1997 skrivit om just betydelsefulla karaktärer i litteraturen. Han frågar sig om man kan använda sig av dem för att söka svar bland livsfrågorna likväl som man kan vända sig till verkliga, personer i levande livet? Hans svar är ja. Förutsatt att författaren har tecknat ett djupt trovärdigt porträtt av en sammansatt karaktär samt att hen är väl insatt i den mänskliga naturen. Den fiktiva skönlitteraturen talar som bekant inte om vad som har hänt, den talar i bästa fall om vad som kunde ha hänt.

Och jag måste hålla med Owe, jag bär på fiktiva karaktärer på samma sätt som jag bär människor jag mött i livet; Raskolnikov, Aljojsa Karamazov och staretsen Zosima, Josef K, TåPelles Nancy, Joseph Grand i Pesten, Sophia och hennes farmor i Sommarboken, osv. osv. Jag har mött dem allihop. Och de har alla på sitt sätt blivit en del av mitt liv. Inte så att de konkret har väglett mig i livet, men de har alla blivit en del av min inre tankevärld, precis så som vissa människor jag mött med tiden blivit det. Det är egentligen ingen skillnad. Det kunde ha hänt!

Nu sitter jag i min ateljé och skapar nya människor som heller aldrig har funnits, men som kunde ha funnits. De kan finnas. Jag tecknar dem som om jag sitter med blocket i knät i samma rum som de gör, hemma hos dem. Jag tecknar dem då de sitter framför datorn, då de breder en smörgås, då de tittar ut genom fönstret, kollar mobilen, osv. Som om de fanns. Och de finns, tack vare att jag just nu skapar dem.

Jag slutar aldrig att förundras över detta fenomen. Hur även min egen karaktär Algot/Beatrice i min bok Pensionat Solvändan började leva och ville ha ännu en historia berättad om sig. Och nu en tredje. Det är som om han säger: Jag lever! Och det händer saker här som du måste berätta om! Jag kan absolut förstå att det kan uppstå en djup sorg hos den författare som av olika skäl tvingas lämna en karaktär för gott och skriva den där sista avslutande boken.

Algot/Beatrice och hans mamma. Ill. M. Kvick, Pensionat Solvändan, Lange Forlag 2020

Jag vet ännu inte vilka fler som kommer att knacka på min ateljédörr för att bli skapade, men jag behöver några till i mitt nuvarande uppdrag, så långt vet jag. Det ska bli spännande att träffa dem.

V 43: En kulturarbetares loggbok

Kulturarbetaren i sin ateljé

Måndag 25/10: Jag åker till Vänersborg på morgonen och är med som bildstöd i språkkursen Du och Ditt Liv. Vi pratar om olika yrken och titlar och jag tecknar upp allt på whiteboardtavlan. Under för- och eftermiddagen fyller jag två stora tavlor med olika figurer i olika yrken. Därefter fylls alla mellanrummen på tavlan upp av illustrationer av ord som ”ilska”, ”lat”, mm.

Tisdag 26/10: Trubadurspelning kl.11.00 på ett äldreboende i Mölnlycke. Jag sjunger visor av Dan Andersson, Ulf Peder Olrog, Lasse Dahlqvist, mm. medan publiken dricker kaffe och äter kaka. En trevlig kombo! Hinner hem för att äta, sedan iväg för att hålla tecknarkurs på Studiefrämjandet. Idag är uppgiften att teckna av mina gamla Playmobilfigurer från 70-talet, samt några andra. Jag inser att figurerna faktiskt kan vara värda pengar på samlarmarknaden. Men idag är de objekt för studier av volym, ljus/skugga och perspektiv.

Onsdag 27/10: Avstämningsmöte på morgonen med VI-projektet i VG-regionen (vari jag numera har en halvtidsanställning som tecknare) inför ett webinarium jag ska medverka i senare idag. Jag ska göra något jag aldrig förut gjort. Jag ska teckna under två föreläsningar och sedan direkt lägga ut bilderna till deltagarna. Hinner äta lunch och dricka en kopp kaffe innan det är dags. Förbereder mig med pennor, papper och scanner. Första föreläsningen handlar om rasismens historia i Sverige. Som tur är är jag väl inläst på ämnet. Det blir en sammanfattande bild av Linné, Herman Lundborg, fem ”människoraser” och en Gud som ser ut att älska den blekaste ”rasen” (som har lagboken i sin hand). Snabb rast, sedan fram med papper och penna igen – denna gången handlar det om sk. minoritetsstress. Det blir en ganska mörk blid av en kvinnas sorgliga väg från landningen i Sverige till ett liv i isolation. Bilderna blir mycket uppskattade och ska presenteras tillsammans med sammandraget på nätet. Efteråt känner jag mig mentalt mörbultad men roligt var det!

Åker direkt därpå till Studiefrämjandet som har öppet hus och sitter i vår måleristudio om det kommer besökare. Det gör de inte så jag får en perfekt chans till att bara sitta och glo på en tom vägg och hämta krafterna igen.

Tar mig därefter till vårt Galleri i Kv. Klockan för att vakta. Vi har öppet varje kväll under Lights in Alingsås. Tack och lov är det en regnig afton och vi får bara runt sextio besökare vilket är nog för mig. Klockan nio släcker jag i Galleriet och åker hem. Trött.

Sålda papperslampor i Kv. Klockans Galleri, M.Kvick

Torsdag 28/10: Börjar dagen med att tidigt packa bilen med gitarr, förstärkare, sånganläggning och mickstativ, sedan sätter jag mig i ett möte med projektledningen i VI-projektet. Nu ska vi börja planera för vad jag ska göra i projektet och hur de inblandade bäst ska använda sig av mina illustrationer. Jag stänger ner datorn och kör till Mölnlycke för ännu en trubadurspelning. Kaffe, kaka och Lasse Dahlqvist. Kommer hem klockan 13.30 och rasar ner i soffan. Äter en smörgås, tar en kopp kaffe och slötittar på två avsnitt av Bloodline. Jag är ledig resten av eftermiddagen, sånär som på lite bokföring på kvällen (firman ska ju ha sitt gu’nås).

Fredag 29/10: Vaknar med en rygg som tycks ha knutit sig på mitten. Blir tvungen att starta dagen med yogaövningar för att räta ut den igen. Lyckas nästan med det, gör färdigt blogginläggen inför helgen, börjar skriva detta inlägg och cyklar ner till min ateljé och sätter på kaffet. Idag vill jag bli klar med ett bebisporträtt. Jag måste också koppla upp mig till ännu ett möte i VI-projektet kl.11.00.

Klockan är nu tre och jag blev precis färdig med porträttet. Efter dagens möte har vi nu en plan för vad jag ska jobba med i VI-projektet. Jag har fått till mig material att läsa igenom och filmer att se. Sedan får jag låta allt detta processa fritt i min tecknarhjärna och börja skissa.

Solen skiner ute och jag funderar nu på vad jag ska äta i ateljén idag. Ska nog gå ut och köpa något, eftersom vi har öppet i Galleriet till kl. 22.00 i kväll igen, och jag måste vara kvar. Veckan blev minst sagt intensiv, men rolig! Jag har inte hunnit skriva en rad, förutom detta inlägg. Men skrivande är inte allt mina vänner, och allt hör ihop!

Om att lyckas

En lyckad debutant?

För ganska många år sedan träffade jag på en fd. kurskamrat från en konstutbildning. Han frågade vad jag gjorde nuförtiden och jag svarade att jag hade en idé till en barnbok som jag skissade på. Jaja, svarade han världsvant, allas vår dröm! Visst vore det fint att få se sitt namn på en barnbok i bokhyllan? Jag minns att jag då kände mig fånig och skrattade bort det. Men efteråt tänkte jag att det där kanske var fel ingång om man vill skriva eller illustrera en bok – enbart längtan efter att få se sitt namn på en bokrygg.

Idag, många år senare, har jag medverkat i några böcker som illustratör, och även författat en barnbok. Ytterligare ett manus ligger på förlaget i väntan på fortsatt arbete. Första boken jag medverkade i var som illustratör till Jag brukar vinka till en sten av Karin Askerin (Idus förlag). Naturligtvis var det både roligt och häftigt att då packa upp böckerna och att få se sina bilder och sitt namn i en tryckt barnbok! Men snart gled den första lyckokänslan in i den där vardagen igen och mitt exemplar av boken blev snart stående i bokhyllan bland andra böcker. Och det är inte en bok jag öppnat och tittat i speciellt ofta sedan den kom ut. Ty precis som filmskapare sällan tittar på sina egna filmer och artister inte lyssnar på sina egna skivor, läser sällan författare sina egna böcker. I en intervju svarade Stanley Kubrick att han i så fall bara skulle ha tittat efter fel i sin film och tänkt att ”det där kunde jag gjort bättre!”. Och det där kan jag känna igen mig i! Efter en tid har du utvecklat både teknik och känsla och plötsligt ser du mest bristerna i det du gjort. Sorligt, men sant.

Allt det jag har strävat efter i mitt konst- och textutövande, och sedan uppnått, har med tiden blivit en del av vardagen. Och jag tror att det kan vara värt att hålla i minnet. Risken är att man annars blir djupt besviken den dagen ens bok kommer ut. I alla fall om man har gjort sig en bild av att livet ska kännas ljusare, lyckligare och bättre efter debuten. Så är det inte. Boken kommer ut och det är stort och det känns naturligtvis bra och är hedrande på alla sätt. Förhoppningsvis får den både en god recension och köpare, men livet fortsätter som vanligt. Du är samma du, och ditt ex av boken hamnar snart i bokhyllan bland alla andra titlar.

Min poäng är inte att vara negativ! Det är så klart bra att ha ett förlagsavtal som mål då man arbetar med ett manus! Och som jag skrivit innan – alla drivkrafter är bra drivkrafter! Men jag tänker att man kanske bör ha en annan ingång i sin strävan efter att debutera, än vad min gamla kurskamrat hade. Skriv den text som av någon anledning måste berättas! Skriv för att du har en önskan om att andra människor ska få en chans att läsa just det du skriver, eftersom du tror att din text kan berika dem. Men skriv inte för att ditt namn på ett bokomslag ska göra dig lyckligare, ty så fungerar det inte. Det är som vanligt kärlek och goda relationer som kan skapa lycka i längden (samt eventuellt kaffe – om detta spekuleras det). Att uppnå ett eller annat mål på vägen, som t ex att debutera, är verkligen toppen och det berikar absolut ens liv, och det kan stärka ens självförtroende, men i förlängningen blir man inte särskilt mycket lyckligare för att det finns en bok med ens namn på.  

Om ”mellis” och ett levande språk

Det var på landsvägen det hände – dåtidens Sociala medier

Jag kom över en liten ordbok på loppis: Våra vanligaste främmande ord (Bonniers) från 1959. Jag roar mig ibland med att sitta och bläddra i den för att hitta ord som ansågs som just ”främmande” år 1959. Vad man menar med främmande ord i sammanhanget är ”nykomlingar i svenskan”. Vad hittar man då i boken? Här några främmande exempel från avdelning A: Abonnemang (förhandsbeställning), Akvarell (målning i vattenfärg), Affekt (sinnesrörelse), Alias (även kallad), Alternativ (två el. flera möjligheter, utväg). Ja ni fattar. Hela boken är ett enda långt bevis över hur språket förändras och lever. Nytillkomna ord som ansågs främmande 1959 slänger vi oss med idag som om det vore det svenskaste av svenskt.

En annan liten bok jag tycker om är Slang och hemliga språk av Gösta Bergman (Prisma 1964). Där får man en ganska grundlig genomgång av språken Rommani, Månsing, Förbrytarspråk och det som kallas Slang. Det intressanta är att se hur dessa språk har letat sig in i vårt svenska språk och gett oss ord vi idag tar för självklara men som ursprungligen är ord från t ex rommani (som ursprungligen är en nordindisk dialekt). Och för den som inte vet är rommani det språk som traditionellt talas av romer. Månsing ett hemligt språk som talades av västgötaknallar och förbrytarspråk ett hemligt språk förr i tiden använt i kriminella kretsar. Slang är precis det du tror att det är. Dessa fyra språk har dessutom påverkat varandra. Framför allt rommani, månsing och förbrytarspråket fick en del gemensamma ord då alla tre talades av vandrande folk på vägarna.

Några exempel på ord med ursprung i Rommani: Haja (förstå), Jycke (hund), Kamma (ha) ”kamma noll”, ”kamma hem”, Muck (fri) jmfr. Mucka (lumpenslang), Prejsa (betala) jmfr. Pröjsa (slang), Vissj (skog) jmfr. Visjan (slang för landet).

Från Månsing har vi fått ord som: Lira (spela, eg. kort), Spänn (krona), Borst (brännvin) jmfr. Borsten (Slang). Och från förbrytarspråket kommer ord som: Pava (flaska) och Tjalla (angiva, förråda).

En riktigt kul och intressant grej i sammanhanget är den idag vanliga ändelsen -is i ord som dagis, gästis, kondis, funkis, mm. Denna ändelse har hängt med i det svenska språket ända sedan knallarna vandrade runt i Sjuhäradsbygden under 1700- och 1800-talet och talade månsing med varandra för att bönderna och landsfiskalen inte skulle förstå vad de sa. De kallade nämligen tobak för rökis. Knallarna hade helt otippat en liten fäbless för latin(!). Därav lade de ibland till ändelsen -is i ord så som den återfinns i latinska ord som canis (hund), finis (slut), mm. Teorin kring detta är att knallarna kom i kontakt med de lärda djäknarna, från t ex Skara eller Västerås, på sina långa vandringar och på så vis fick till sig små doser av latin. Tänk på det nästa gång du får frågan om att äta ”mellis”? Det var en Boråsare som var först.

Dessa två små tummande böcker talar om för oss att vårt svenska språk lever och att det har tagit till sig ord från alla möjliga håll och som sedan har smugit sig in och blivit en del av vårt språk. Det talas ibland om att bevara det svenska språket. Då ska man hålla i minnet att vårt språk idag innehåller ord från tyska, franska, engelska, rommani, månsing, grekiska, latin, etc. Det vore konstigt att dra en gräns just idag, som om vårt språk inte kunde ta emot fler ord och utvecklas ännu mer. Tanken är absurd! Hur skulle vi kunna ha för många ord, frågar en författardebutant? Orden och dess ursprung är en evig källa till inspiration och det talar om för mig att vi tack och lov inte är en egen isolerad ö i världen.

Om skörheten

En skör tråd, foto: M. Kvick

Jag har, som jag redan skrivit om här, en ny idé till ett nytt manus om min vän Algot/Beatrice i Pensionat Solvändan. Jag vet inte exakt vad som kommer att hända men jag har några saker att hålla mig fast vid. Ett slags handtag på vägen. Och då borde det väl bara vara att sätta i gång att skriva? Herregud, jag jobbar i Word, det är ju bara att ångra, kassera, stryka, klippa ut och kanske ångra igen. Vad är problemet?

Problemet är skörheten. Jag är rädd att förstöra och solka ner idén. Om jag börjar skriva och hamnar på sne’spår är jag rädd att texten ska falla ihop och dö mitt framför ögonen på mig. Jag kan ibland känna samma sak i min ateljé inför vissa uppdrag. Jag tänker ofta att det borde vara enkelt att slänga pappret och göra en ny bild om det inte blev bra. Men så enkelt är det inte alltid. Det är som om jag inte kan göra misstaget ogjort, ens när det är kasserat. Det är som om det lämnar spår som påverkar det jag gör nästa gång.

Därför har jag inte börjat skriva på det nya manuset riktigt på allvar än. Jag har skrivit en liten bit – så långt jag vågade skriva utan risk att glida i väg och solka ner texten med dåliga idéer. Jag måste hitta formen först, känslan, eller stämningen i texten. När väl den är på plats kan jag skriva vidare.

Jag kan jämföra känslan med den gången jag för många år sedan såg en skissad, animerad idé till en kort scen i Lejonkungen. Den var inte dålig, men jag förstår varför Disneystudion aldrig gick vidare med den – den var platt och ledde inte till någonting. Först tyckte jag det var kul och lite spännande att få kika in bakom kulisserna (det här var första gången jag såg en film i digitalt format, på något slags stor CD-skiva), men senare insåg jag att den där scenen irriterande nog dök upp då jag tittade på filmen. Och det gjorde filmen sämre! Numera aktar jag mig noga för extramaterial med behind-the-scen och the-making-of. (Den som någon gång sett Davy Jones, utan tentakler, i gröna trikåer med vita prickar på, framför en greenscreen med reling vet vad jag menar – Pirates of the Caribian blev inte bättre av den synen.)

Mycket av det vi skapar är skört skulle jag nog säga. Det är inte allt som tål en titt bakom ridån. Ty där hittar vi oftast helt vanliga människor med helt vanliga liv (ibland klädda i gröna trikåer), misslyckade försök, kasserade idéer, futtigheter och simpla motiv. Tavlor visar sig bestå av enbart färg och duk, filmerna är till 90% skapade i 3D-program och böckerna är rakt igenom påhittade.

Därför är jag lite försiktig med det jag själv skapar.

Om Allt och Någonting

Sensommar, Pensionat Solvändan, Lange Forlag. Ill: M. Kvick

I Livstidsmänniskan (Ordfront, 1992) av Sven Lindqvist hittar jag den korta essän Man kunde säga allt. Det är en kort reflektion kring en anteckning gjord av André Gide där denne skrivit ”[…] där man kunde säga allt, men där jag aldrig kommer att skriva annat är någonting

Sven Lindqvist funderar vidare kring detta och skriver att det i ungdomens iver ”är […] svårt att avstå från allt det osagda inom sig för att få någonting sagt.” Men: ”Så småningom vänjer man sig vid att för att kunna säga någonting måste man låta bli att säga allt annat som man också skulle kunna ha sagt.”

Jag tänker att Sven Lindqvist med detta ringar in skrivandets och skapandets process – Allt man vill säga, och allt man därför måste gallra bort, för att det ska bli någonting. Man vill ju liksom åt själva essensen av det man har på tungan. Det är så lätt att tappa bort det i ordmassor och det är oerhört lätt att följa associationernas många vägar bort från ämnet.

Det är det där med den svåra enkelheten. Att teckna en häst kan vara nog så svårt, men att göra det med några få pennstreck är desto svårare. Då gäller det att dessa få streck är exakt det som behövs för att jag ska förstå att det är en häst. Några få streck ska innehålla skelett, muskler, hud, päls, blick, hållning, rörelse, mm. Det är en konst.

Jag tänker på mig själv (likt Marianne Lindberg De Geer) och hur mitt behov av att uttrycka mig har förändrats med åren. Jag har med tiden vant mig vid att låta bli att säga en hel del, till förmån för det som faktiskt kan bli sagt. I mitt skrivande arbetar jag med detta i varje mening – vad behöver egentligen vara med? Kan jag uttrycka en känsla genom en enda handling? Kan en stämning uttryckas i en enda lukt? Det är en spännande utmaning att skala bort allt onödigt men ändå hålla liv i texten.

I illustrationerna till Pensionat Solvändan arbetade jag med detta som grund. Att försöka teckna in så lite som möjligt i bilderna, men ändå så mycket att budskapet gick fram. Illustrationen på Beatrice och hans mamma då de bär drickabackar till källaren är ett exempel (se ovan). Beatrice inser att sommaren snart är slut. Detta fick illustreras av skymten av en mörknande kvällshimmel samt två nattfjärilar vid den lysande lampan på husväggen. Nattfjärilar finns så klart hela sommaren men man ser de oftare på sensommaren, kretsande kring gatlyktorna på grund av det tilltagande kvällsmörkret. Man tänker kanske inte på det, men jag är ganska säker på att de flesta, undermedvetet, tolkar in en viss tid på året då de ser nattfjärilarna på bilden.

Allt man måste skala bort för att kunna säga någonting.

Om tråkiga och roliga kvitton

Paketerade kvitton och kuponger, M. Kvick

Som egenföretagare är tillvaron fylld av kvitton som noga skall sparas och bokföras, men det är inte dessa tråkiga, ibland avdragsgilla kvitton jag tänker skriva om idag. Nej jag tänker på de där andra sortens kvitton, de vi ibland kan få i form av förlagsavtal, publiceringar och annat. Jag har precis själv fått ett sådant kvitto, men mer om det lite senare.

Det handlar ju om det där vi håller på med, vi som skriver, målar, tecknar, komponerar, mm. Vi som dessutom vill kalla oss författare, konstnärer och kompositörer. Ernst Billgren skriver någonstans att vem som helst ju kan kalla sig för konstnär, men om inte omgivningen håller med uppstår det problem. Jag tänker att detsamma kan gälla för författare – ty vem är författare egentligen? Författarförbundet kan godkänna dig som medlem om du gett ut minst två böcker. Ett rimligt krav, men måste deras medlemskrav alltid utgöra själva definitionen på vad en författare är eller kan vara?

Jag tänker på dem vars texter publiceras postumt, efter deras död. Vi vill gärna kalla dem författare ändå, om böckerna håller måttet vill säga. Och om jag skriver och själv publicerar mina skönlitterära texter på nätet och folk faktiskt läser dem – är jag författare då? Idag kan ju knappast ett förlagsavtal vara avgörande längre, även om det slår högt. Egenutgivningen må stå lågt i kurs, men säger ju egentligen ingenting om kvalitén på texten. Det är ju bara som vi tror, för att vi vill tro det.

Själv är jag möjligen författare, eller nästa år kanske då min andra bok är tänkt att släppas, och dessutom konstnär. Eller är jag det? Vem avgör om det jag gör i ateljén är att betraktas som konst? Är det bara jag själv som anser att jag är konstnär medan omgivningen skeptiskt skakar på huvudet åt mitt högmod? Det är så mycket lättare att hävda att jag är djurporträttör, illustratör, tidningstecknare och trubadur. Jag har säkra bevis om någon skulle tvivla på sanningen. Men varje gång jag lägger ”konstnär” till listan blir jag själv osäker. Säger vem?

Men nu har jag fått ett kvitto. Liksom den gången jag fick klartecken från Lange forlag att de ville ge ut Pensionat Solvändan, har jag nu fått ett kvitto på att jag även är konstnär. Jag är antagen till Nordisk Salong 2021/22 i Helsingborg. Bland ca 2400 sökande är jag en av de 56 konstnärer som blev antagna. Det är lite för stort för att ta in ännu, men det bekräftar att jag inte bara hittar på. Det finns några personer till i en jury som uppenbart anser att det jag gör är att betrakta som konst och värt att ställa ut.

Det är ju alltid i samspelet med läsare och publik vi kreatörer blir till. Det är i mötet med andra människor en överenskommelse kan göras kring våra verk. Vi måste inte gilla det vi läser eller ser, men vi kan ändå gå med på att det vi läser eller ser är litteratur eller konst. Och vi behöver ett kvitto då och då för att stärka oss i rollen som både författare och konstnär. Dessa kvitton är värda väldigt mycket!

Om ett påbörjat manus

Debutanten blickar västerut

I ett tidigare inlägg skrev jag att det under min personliga sommarutmaning kom till en kort text som eventuellt kunde bli inledningen till ännu ett manus om Algot/Beatrice. Jag prövade nu att skriva om skissen och det kändes riktigt bra. Främst fick jag en ingång i det jag gått och funderat på – att Algot och hans vän Mona borde få ses igen. De träffas ganska kort i boken Pensionat Solvändan och de har på sistone liksom varit på mig, knackat mig på axeln och sagt att de verkligen vill ses igen!

Men jag har inte tyckt att det i sig varit stoff nog för ett nytt manus. Jag ville ha något mer att bygga kring. När jag skrev uppföljaren Skalbaggen i trädet (där Mona fö. enbart finns med som brevvän) hade jag tanken på en ”närvaro i frånvaron” som något slags underliggande form för texten. Inspirerad av Tove Jansons fantastiska bok Sent i november ville jag försöka skriva om en persons starka närvaro trots sin frånvaro. Om jag lyckades med detta får framtida läsare avgöra. Mitt manus ligger hos Lange forlag i väntan på vårt fortsatta arbete.

Att det finns en underliggande form som jag måste förhålla mig till har visat sig vara centralt i mitt skrivande. Det må låta pretentiöst att skriva barnlitteratur på det sättet, men jag hyser lika stor respekt för all text, oavsett om det är avsett för barn eller vuxna. Och jag vill känna att jag gör ett gott jobb! Texten ska vara genomarbetad och ha en bra grund att stå på.

Det känns nu oerhört bra att nu ha påbörjat en ny text om min vän Algot/Beatrice igen. De flesta som skriver vet att karaktärerna till slut blir levande och man kan sakna dem då ett manus är färdigt. Om allt går som det ska får jag denna gång dessutom lära känna Algots vän Mona lite bättre. Men det kräver ju lite jobb från min sida förstås, samt att min Kritiker och min Personlige Tvivlare håller sig passiva ett tag.

Då jag kommit mer in i texten kan jag kanske delge er vad det här manuset kommer att ha som bas – den form jag kommer att skriva texten kring. Men än så länge får ni inte veta det. Man ska inte släppa i väg allt på en gång och berätta för mycket. Då kan själva lusten dö och inspirationen tappa luft.

Jag bidar min tid

Någonstans mellan ledig semestertid och att sätta i gång att arbeta på bred front bidar jag just nu min tid. Bida är enligt Våra ord (Nordstedts, 1997) besläktat med ordet Bedja, men någon närmare förklaring till vad det egentligen betyder får jag inte där. I en krönika i GP (7 jan 2017) skriver Tomas Sjödin angående att bida sin tid att ”Det handlar om att medvetet tänja ut tiden mellan fråga och svar, mellan tanke och handling. Tänka efter, känna efter, vända och vrida på saker och framför allt; låta lite tid förflyta.” Det är en fin förklaring som jag tar till mig.

Jag har med åren förstått att det är absolut nödvändigt att vänta ibland, att ge livet tid. Under det år jag nu varit fri från anställning och hankat mig fram som frilansare har jag ibland drabbats av panik! Vad håller jag på med? Borde jag inte ut och sälja mig på den härligt fria företagsmarknaden? Borde jag inte slipa på en hiss-pitch? Borde jag inte marknadsföra mitt varumärke, dvs mitt fantastiska jag? Trycka upp t-shirts, mera visitkort och lägga upp fler selfies på Insta? Borde jag inte visa upp mig, synas? Det slutar dock alltid med att jag inte gör något av detta.

Vad gör jag då i stället? Svar: arbetar vidare med det jag är bra på. Och bidar min tid. Och undviker panik.

Under det år som nu gått har ändå små försiktiga krokar kastats ut från mig men också till mig. Inga löften, men likväl möjligheter. Och nu står jag inför en spännande höst. Genom mitt skrivande har jag nu blivit invald som medarbetare i ett spännande team – tiden får utvisa vad detta kommer att innebära för mig. Jag ska inom kort hålla kurser i måleri igen, och jag är på väg att ta del i ett integrationsprojekt i regionen. Om allt går som det ska. Det vet man ju aldrig. ”Ingenting blir som man tänkt sig” som Robert Broberg en gång sjöng. Och han hade fullständigt rätt i det.

Inte mycket kan jag i nuläget göra själv för att vare sig påverka eller påskynda någonting av ovanstående. Jag kan bara göra det jag ska göra, dvs. fortsätta att teckna, måla och skriva, sjunga några visor på något äldreboende, samt bida min tid och ge mig själv tid att tänka. Just nu ägnar jag en del av denna tid åt att läsa poesi och lyrik och inom kort kommer jag och min syster Anna att spela in ett nytt podd-avsnitt om just lyrik. Ett spännande och ganska svårtillgängligt område med många dörrar, fallgropar och höga murar. Men passande för stunden, ty lyrik kräver just tid. Den tid jag ”bidar” mig till.

Mät din tid. Urverk, kartong, plast, mm. M. Kvick