Om ”mellis” och ett levande språk

Det var på landsvägen det hände – dåtidens Sociala medier

Jag kom över en liten ordbok på loppis: Våra vanligaste främmande ord (Bonniers) från 1959. Jag roar mig ibland med att sitta och bläddra i den för att hitta ord som ansågs som just ”främmande” år 1959. Vad man menar med främmande ord i sammanhanget är ”nykomlingar i svenskan”. Vad hittar man då i boken? Här några främmande exempel från avdelning A: Abonnemang (förhandsbeställning), Akvarell (målning i vattenfärg), Affekt (sinnesrörelse), Alias (även kallad), Alternativ (två el. flera möjligheter, utväg). Ja ni fattar. Hela boken är ett enda långt bevis över hur språket förändras och lever. Nytillkomna ord som ansågs främmande 1959 slänger vi oss med idag som om det vore det svenskaste av svenskt.

En annan liten bok jag tycker om är Slang och hemliga språk av Gösta Bergman (Prisma 1964). Där får man en ganska grundlig genomgång av språken Rommani, Månsing, Förbrytarspråk och det som kallas Slang. Det intressanta är att se hur dessa språk har letat sig in i vårt svenska språk och gett oss ord vi idag tar för självklara men som ursprungligen är ord från t ex rommani (som ursprungligen är en nordindisk dialekt). Och för den som inte vet är rommani det språk som traditionellt talas av romer. Månsing ett hemligt språk som talades av västgötaknallar och förbrytarspråk ett hemligt språk förr i tiden använt i kriminella kretsar. Slang är precis det du tror att det är. Dessa fyra språk har dessutom påverkat varandra. Framför allt rommani, månsing och förbrytarspråket fick en del gemensamma ord då alla tre talades av vandrande folk på vägarna.

Några exempel på ord med ursprung i Rommani: Haja (förstå), Jycke (hund), Kamma (ha) ”kamma noll”, ”kamma hem”, Muck (fri) jmfr. Mucka (lumpenslang), Prejsa (betala) jmfr. Pröjsa (slang), Vissj (skog) jmfr. Visjan (slang för landet).

Från Månsing har vi fått ord som: Lira (spela, eg. kort), Spänn (krona), Borst (brännvin) jmfr. Borsten (Slang). Och från förbrytarspråket kommer ord som: Pava (flaska) och Tjalla (angiva, förråda).

En riktigt kul och intressant grej i sammanhanget är den idag vanliga ändelsen -is i ord som dagis, gästis, kondis, funkis, mm. Denna ändelse har hängt med i det svenska språket ända sedan knallarna vandrade runt i Sjuhäradsbygden under 1700- och 1800-talet och talade månsing med varandra för att bönderna och landsfiskalen inte skulle förstå vad de sa. De kallade nämligen tobak för rökis. Knallarna hade helt otippat en liten fäbless för latin(!). Därav lade de ibland till ändelsen -is i ord så som den återfinns i latinska ord som canis (hund), finis (slut), mm. Teorin kring detta är att knallarna kom i kontakt med de lärda djäknarna, från t ex Skara eller Västerås, på sina långa vandringar och på så vis fick till sig små doser av latin. Tänk på det nästa gång du får frågan om att äta ”mellis”? Det var en Boråsare som var först.

Dessa två små tummande böcker talar om för oss att vårt svenska språk lever och att det har tagit till sig ord från alla möjliga håll och som sedan har smugit sig in och blivit en del av vårt språk. Det talas ibland om att bevara det svenska språket. Då ska man hålla i minnet att vårt språk idag innehåller ord från tyska, franska, engelska, rommani, månsing, grekiska, latin, etc. Det vore konstigt att dra en gräns just idag, som om vårt språk inte kunde ta emot fler ord och utvecklas ännu mer. Tanken är absurd! Hur skulle vi kunna ha för många ord, frågar en författardebutant? Orden och dess ursprung är en evig källa till inspiration och det talar om för mig att vi tack och lov inte är en egen isolerad ö i världen.

Om skörheten

En skör tråd, foto: M. Kvick

Jag har, som jag redan skrivit om här, en ny idé till ett nytt manus om min vän Algot/Beatrice i Pensionat Solvändan. Jag vet inte exakt vad som kommer att hända men jag har några saker att hålla mig fast vid. Ett slags handtag på vägen. Och då borde det väl bara vara att sätta i gång att skriva? Herregud, jag jobbar i Word, det är ju bara att ångra, kassera, stryka, klippa ut och kanske ångra igen. Vad är problemet?

Problemet är skörheten. Jag är rädd att förstöra och solka ner idén. Om jag börjar skriva och hamnar på sne’spår är jag rädd att texten ska falla ihop och dö mitt framför ögonen på mig. Jag kan ibland känna samma sak i min ateljé inför vissa uppdrag. Jag tänker ofta att det borde vara enkelt att slänga pappret och göra en ny bild om det inte blev bra. Men så enkelt är det inte alltid. Det är som om jag inte kan göra misstaget ogjort, ens när det är kasserat. Det är som om det lämnar spår som påverkar det jag gör nästa gång.

Därför har jag inte börjat skriva på det nya manuset riktigt på allvar än. Jag har skrivit en liten bit – så långt jag vågade skriva utan risk att glida i väg och solka ner texten med dåliga idéer. Jag måste hitta formen först, känslan, eller stämningen i texten. När väl den är på plats kan jag skriva vidare.

Jag kan jämföra känslan med den gången jag för många år sedan såg en skissad, animerad idé till en kort scen i Lejonkungen. Den var inte dålig, men jag förstår varför Disneystudion aldrig gick vidare med den – den var platt och ledde inte till någonting. Först tyckte jag det var kul och lite spännande att få kika in bakom kulisserna (det här var första gången jag såg en film i digitalt format, på något slags stor CD-skiva), men senare insåg jag att den där scenen irriterande nog dök upp då jag tittade på filmen. Och det gjorde filmen sämre! Numera aktar jag mig noga för extramaterial med behind-the-scen och the-making-of. (Den som någon gång sett Davy Jones, utan tentakler, i gröna trikåer med vita prickar på, framför en greenscreen med reling vet vad jag menar – Pirates of the Caribian blev inte bättre av den synen.)

Mycket av det vi skapar är skört skulle jag nog säga. Det är inte allt som tål en titt bakom ridån. Ty där hittar vi oftast helt vanliga människor med helt vanliga liv (ibland klädda i gröna trikåer), misslyckade försök, kasserade idéer, futtigheter och simpla motiv. Tavlor visar sig bestå av enbart färg och duk, filmerna är till 90% skapade i 3D-program och böckerna är rakt igenom påhittade.

Därför är jag lite försiktig med det jag själv skapar.

Om Allt och Någonting

Sensommar, Pensionat Solvändan, Lange Forlag. Ill: M. Kvick

I Livstidsmänniskan (Ordfront, 1992) av Sven Lindqvist hittar jag den korta essän Man kunde säga allt. Det är en kort reflektion kring en anteckning gjord av André Gide där denne skrivit ”[…] där man kunde säga allt, men där jag aldrig kommer att skriva annat är någonting

Sven Lindqvist funderar vidare kring detta och skriver att det i ungdomens iver ”är […] svårt att avstå från allt det osagda inom sig för att få någonting sagt.” Men: ”Så småningom vänjer man sig vid att för att kunna säga någonting måste man låta bli att säga allt annat som man också skulle kunna ha sagt.”

Jag tänker att Sven Lindqvist med detta ringar in skrivandets och skapandets process – Allt man vill säga, och allt man därför måste gallra bort, för att det ska bli någonting. Man vill ju liksom åt själva essensen av det man har på tungan. Det är så lätt att tappa bort det i ordmassor och det är oerhört lätt att följa associationernas många vägar bort från ämnet.

Det är det där med den svåra enkelheten. Att teckna en häst kan vara nog så svårt, men att göra det med några få pennstreck är desto svårare. Då gäller det att dessa få streck är exakt det som behövs för att jag ska förstå att det är en häst. Några få streck ska innehålla skelett, muskler, hud, päls, blick, hållning, rörelse, mm. Det är en konst.

Jag tänker på mig själv (likt Marianne Lindberg De Geer) och hur mitt behov av att uttrycka mig har förändrats med åren. Jag har med tiden vant mig vid att låta bli att säga en hel del, till förmån för det som faktiskt kan bli sagt. I mitt skrivande arbetar jag med detta i varje mening – vad behöver egentligen vara med? Kan jag uttrycka en känsla genom en enda handling? Kan en stämning uttryckas i en enda lukt? Det är en spännande utmaning att skala bort allt onödigt men ändå hålla liv i texten.

I illustrationerna till Pensionat Solvändan arbetade jag med detta som grund. Att försöka teckna in så lite som möjligt i bilderna, men ändå så mycket att budskapet gick fram. Illustrationen på Beatrice och hans mamma då de bär drickabackar till källaren är ett exempel (se ovan). Beatrice inser att sommaren snart är slut. Detta fick illustreras av skymten av en mörknande kvällshimmel samt två nattfjärilar vid den lysande lampan på husväggen. Nattfjärilar finns så klart hela sommaren men man ser de oftare på sensommaren, kretsande kring gatlyktorna på grund av det tilltagande kvällsmörkret. Man tänker kanske inte på det, men jag är ganska säker på att de flesta, undermedvetet, tolkar in en viss tid på året då de ser nattfjärilarna på bilden.

Allt man måste skala bort för att kunna säga någonting.

Om tråkiga och roliga kvitton

Paketerade kvitton och kuponger, M. Kvick

Som egenföretagare är tillvaron fylld av kvitton som noga skall sparas och bokföras, men det är inte dessa tråkiga, ibland avdragsgilla kvitton jag tänker skriva om idag. Nej jag tänker på de där andra sortens kvitton, de vi ibland kan få i form av förlagsavtal, publiceringar och annat. Jag har precis själv fått ett sådant kvitto, men mer om det lite senare.

Det handlar ju om det där vi håller på med, vi som skriver, målar, tecknar, komponerar, mm. Vi som dessutom vill kalla oss författare, konstnärer och kompositörer. Ernst Billgren skriver någonstans att vem som helst ju kan kalla sig för konstnär, men om inte omgivningen håller med uppstår det problem. Jag tänker att detsamma kan gälla för författare – ty vem är författare egentligen? Författarförbundet kan godkänna dig som medlem om du gett ut minst två böcker. Ett rimligt krav, men måste deras medlemskrav alltid utgöra själva definitionen på vad en författare är eller kan vara?

Jag tänker på dem vars texter publiceras postumt, efter deras död. Vi vill gärna kalla dem författare ändå, om böckerna håller måttet vill säga. Och om jag skriver och själv publicerar mina skönlitterära texter på nätet och folk faktiskt läser dem – är jag författare då? Idag kan ju knappast ett förlagsavtal vara avgörande längre, även om det slår högt. Egenutgivningen må stå lågt i kurs, men säger ju egentligen ingenting om kvalitén på texten. Det är ju bara som vi tror, för att vi vill tro det.

Själv är jag möjligen författare, eller nästa år kanske då min andra bok är tänkt att släppas, och dessutom konstnär. Eller är jag det? Vem avgör om det jag gör i ateljén är att betraktas som konst? Är det bara jag själv som anser att jag är konstnär medan omgivningen skeptiskt skakar på huvudet åt mitt högmod? Det är så mycket lättare att hävda att jag är djurporträttör, illustratör, tidningstecknare och trubadur. Jag har säkra bevis om någon skulle tvivla på sanningen. Men varje gång jag lägger ”konstnär” till listan blir jag själv osäker. Säger vem?

Men nu har jag fått ett kvitto. Liksom den gången jag fick klartecken från Lange forlag att de ville ge ut Pensionat Solvändan, har jag nu fått ett kvitto på att jag även är konstnär. Jag är antagen till Nordisk Salong 2021/22 i Helsingborg. Bland ca 2400 sökande är jag en av de 56 konstnärer som blev antagna. Det är lite för stort för att ta in ännu, men det bekräftar att jag inte bara hittar på. Det finns några personer till i en jury som uppenbart anser att det jag gör är att betrakta som konst och värt att ställa ut.

Det är ju alltid i samspelet med läsare och publik vi kreatörer blir till. Det är i mötet med andra människor en överenskommelse kan göras kring våra verk. Vi måste inte gilla det vi läser eller ser, men vi kan ändå gå med på att det vi läser eller ser är litteratur eller konst. Och vi behöver ett kvitto då och då för att stärka oss i rollen som både författare och konstnär. Dessa kvitton är värda väldigt mycket!

Om ett påbörjat manus

Debutanten blickar västerut

I ett tidigare inlägg skrev jag att det under min personliga sommarutmaning kom till en kort text som eventuellt kunde bli inledningen till ännu ett manus om Algot/Beatrice. Jag prövade nu att skriva om skissen och det kändes riktigt bra. Främst fick jag en ingång i det jag gått och funderat på – att Algot och hans vän Mona borde få ses igen. De träffas ganska kort i boken Pensionat Solvändan och de har på sistone liksom varit på mig, knackat mig på axeln och sagt att de verkligen vill ses igen!

Men jag har inte tyckt att det i sig varit stoff nog för ett nytt manus. Jag ville ha något mer att bygga kring. När jag skrev uppföljaren Skalbaggen i trädet (där Mona fö. enbart finns med som brevvän) hade jag tanken på en ”närvaro i frånvaron” som något slags underliggande form för texten. Inspirerad av Tove Jansons fantastiska bok Sent i november ville jag försöka skriva om en persons starka närvaro trots sin frånvaro. Om jag lyckades med detta får framtida läsare avgöra. Mitt manus ligger hos Lange forlag i väntan på vårt fortsatta arbete.

Att det finns en underliggande form som jag måste förhålla mig till har visat sig vara centralt i mitt skrivande. Det må låta pretentiöst att skriva barnlitteratur på det sättet, men jag hyser lika stor respekt för all text, oavsett om det är avsett för barn eller vuxna. Och jag vill känna att jag gör ett gott jobb! Texten ska vara genomarbetad och ha en bra grund att stå på.

Det känns nu oerhört bra att nu ha påbörjat en ny text om min vän Algot/Beatrice igen. De flesta som skriver vet att karaktärerna till slut blir levande och man kan sakna dem då ett manus är färdigt. Om allt går som det ska får jag denna gång dessutom lära känna Algots vän Mona lite bättre. Men det kräver ju lite jobb från min sida förstås, samt att min Kritiker och min Personlige Tvivlare håller sig passiva ett tag.

Då jag kommit mer in i texten kan jag kanske delge er vad det här manuset kommer att ha som bas – den form jag kommer att skriva texten kring. Men än så länge får ni inte veta det. Man ska inte släppa i väg allt på en gång och berätta för mycket. Då kan själva lusten dö och inspirationen tappa luft.

Jag bidar min tid

Någonstans mellan ledig semestertid och att sätta i gång att arbeta på bred front bidar jag just nu min tid. Bida är enligt Våra ord (Nordstedts, 1997) besläktat med ordet Bedja, men någon närmare förklaring till vad det egentligen betyder får jag inte där. I en krönika i GP (7 jan 2017) skriver Tomas Sjödin angående att bida sin tid att ”Det handlar om att medvetet tänja ut tiden mellan fråga och svar, mellan tanke och handling. Tänka efter, känna efter, vända och vrida på saker och framför allt; låta lite tid förflyta.” Det är en fin förklaring som jag tar till mig.

Jag har med åren förstått att det är absolut nödvändigt att vänta ibland, att ge livet tid. Under det år jag nu varit fri från anställning och hankat mig fram som frilansare har jag ibland drabbats av panik! Vad håller jag på med? Borde jag inte ut och sälja mig på den härligt fria företagsmarknaden? Borde jag inte slipa på en hiss-pitch? Borde jag inte marknadsföra mitt varumärke, dvs mitt fantastiska jag? Trycka upp t-shirts, mera visitkort och lägga upp fler selfies på Insta? Borde jag inte visa upp mig, synas? Det slutar dock alltid med att jag inte gör något av detta.

Vad gör jag då i stället? Svar: arbetar vidare med det jag är bra på. Och bidar min tid. Och undviker panik.

Under det år som nu gått har ändå små försiktiga krokar kastats ut från mig men också till mig. Inga löften, men likväl möjligheter. Och nu står jag inför en spännande höst. Genom mitt skrivande har jag nu blivit invald som medarbetare i ett spännande team – tiden får utvisa vad detta kommer att innebära för mig. Jag ska inom kort hålla kurser i måleri igen, och jag är på väg att ta del i ett integrationsprojekt i regionen. Om allt går som det ska. Det vet man ju aldrig. ”Ingenting blir som man tänkt sig” som Robert Broberg en gång sjöng. Och han hade fullständigt rätt i det.

Inte mycket kan jag i nuläget göra själv för att vare sig påverka eller påskynda någonting av ovanstående. Jag kan bara göra det jag ska göra, dvs. fortsätta att teckna, måla och skriva, sjunga några visor på något äldreboende, samt bida min tid och ge mig själv tid att tänka. Just nu ägnar jag en del av denna tid åt att läsa poesi och lyrik och inom kort kommer jag och min syster Anna att spela in ett nytt podd-avsnitt om just lyrik. Ett spännande och ganska svårtillgängligt område med många dörrar, fallgropar och höga murar. Men passande för stunden, ty lyrik kräver just tid. Den tid jag ”bidar” mig till.

Mät din tid. Urverk, kartong, plast, mm. M. Kvick

Irl. (In real life)

”Du har ett jobb” U. Lundell (modell och foto: M. Kvick)

Jag har under hela mitt liv närt en känsla av misslyckande, att inte nå fram. Idag kan jag konstatera att jag är illustratör till ett antal böcker, tidningstecknare sedan 7 år tillbaka, debuterande författare, trubadur, mm. Och då slår det mig att nu är jag ju den som någon annan kan jämföra sig med. Nu är jag den som man utifrån sett kan tycka ”har lyckats”.

Därför vill jag till dig som sitter därute och läser vår blogg och känner dig allmänt misslyckad tala om att det där bara är en liten del av mig. Jag har under hela mitt liv arbetat med människor i behov av stöd, ofta ett tungt jobb för skamligt låg lön, för att få ekonomin att gå ihop. Jag har familj och pengarna måste in. Att jag idag kan säga att jag är frilansare på heltid innebär i praktiken ingen lön alls. En förutsättning för att jag ska kunna jobba 100% i min firma är att min fru har en fast lön, annars skulle detta inte vara möjligt. Och att leva på en lön är som bekant inte fett.

Jag blir ibland trött på att vi inte pratar mer om att majoriteten av oss kulturarbetare arbetar med något annat samtidigt som vi arbetar i vår egen verksamhet. Vi arbetar oftast 200%, ty det är den verklighet vi lever i. Det är så få förunnat att enbart kunna leva på sin konst eller sitt författarskap, att det nästan inte finns. Det är tyvärr en illusion vi när, som om det vore betyget för hur bra man är. Jag får ofta frågan. ”Kan du leva på din konst?” Då brukar jag le, och ibland när jag är på humör förmedla ett snabbt överslag mellan omkostnader (ateljéhyra, el, försäkring, material, bokföringsprogram, mm.) och mina små inkomster och den totalt hopplösa ekvationen.

Klagar jag? Nej, absolut inte, men jag vill vara ärlig! Och jag vill försöka bidra till en större öppenhet kring vår kulturella verklighet. Ty jag vill inte att du ska sitta där och känna dig misslyckad för att du nu går in i ditt tjugoandra år inom äldreomsorgen eller som personlig assistent. Du är inte en sämre konstnär för det! (Dessutom gör du ett betydelsefullt och meningsfullt arbete!) Kafka arbetade hela sitt yrkesliv på Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring i Böhmen. Han var aldrig författare på heltid. Bara som ett exempel.

Refuserad!

Ingenting går upp emot en rejäl refusering! säger Tvivlet och Kritikern.

Det ingår i allas vårt skrivande liv att få refuseringsbrev, i alla fall om man är den skrivande personen som skickar sina manus till förlag. Men jag måste säga att några refuseringar har varit bra! En finfin refusering gällde Pensionat Solvändan, som senare togs emot av Lange forlag. Men frågan är om jag ens hade skickat manuset till dem om inte refuseringsbrevet trots allt varit så fint skrivet och så peppande? Hon som skrev brevet kändes uppriktigt ledsen över att de inte kunde ta emot mitt manus. Och hon var väldigt bestämd med att jag absolut måste fortsätta att försöka ge ut det! Och så blev det ju också.

Och nu har jag gått och blivit refuserad igen. Denna gång lite hårdare och med en mindre ledsen ton. Men eftersom det rörde essäer var jag helt med på en hård granskning av manuset. Och faktum är att det långa brevet gjorde mig uppriktigt glad! Personen i fråga hade verkligen bemödat sig om att läsa igenom hela mitt manus från början till slut och sedan gett sig tid till att skriva vad hen tyckte och tänkte. Svaret innehöll både ris och ros, och det har fått mig att tänka att hen antagligen har rätt. Essäer är svåra texter att skriva (för en amatör som jag) och det är mycket som ska stämma. All fakta ska vara korrekt och ha tydliga källhänvisningar, samtidigt ska tonen vara personlig och texten innehålla tankar och reflektioner. Texten ska gärna ta några avstickare, men heller inte sväva i väg. Inte konstigt då att allt inte håller hela vägen, tänker jag. Men att få ett refuseringsbrev lika långt, genomtänkt och välformulerat som om en anlitad lektör skulle ha skrivit det, är få förunnat! De flesta förlagsbrev lyder ju trots allt: ”Tack för att vi fick läsa ditt manus. Tyvärr är vi inte intresserade av att ge ut det.” Kort och kärnfullt och man sitter där och undrar vad det var de inte gillade?

Vad var det jag sa?

Men jag ska också vara ärlig – min Personliga tvivlare och min Kritiker dök ju genast upp vid min sida. De sa förväntade saker som ”Vad var det jag sa?” och ”Vem tror du att du är?”. Och det ska erkännas – jag är för närvarande mindre sugen på att skriva i essäform och jag tänker att det kanske ändå är barnböcker jag ska ägna mig åt, ty det tycks jag ju i alla fall behärska. Och både Tvivlet och Kritikern nickar instämmande och hummar: ”Jo, det vore nog det bästa.” och ”Man ska ju inte förhäva sig, som du väl vet.”

Men då sitter också Tillförsikten där i ett hörn och får mig att inse att refuseringsbrevet är något av en gåva, ett verktyg jag kan använda mig av för att arbeta vidare med mina essäer. ”De kan ju bara bli bättre, eller hur?” säger Tillförsikten och ler lugnande mot mig.

Om breven och dess vänner

Jag var en flitig brevskrivare när jag växte upp. Det var en annan tid och i varje tidning av rang från 70- och 80-talet fanns alltid en sida ägnad åt sökandet av nya brevvänner. Själv nappade jag aldrig på någon annons, men hade ändå brevvänner som jag skrev till. Främst var det M. i Ulricehamn, som hade flyttat från vår hemort Kållered när vi var runt fem eller sex år. Vi skrev sedan ofta till varandra under många år och vår brevväxling utvecklade sig snart till ett utbyte av ren humor. Vi var båda två hängivna läsare av Svenska MAD och våra brev blev därefter. Jag kan inte minnas en enda gång jag skrev något om hur jag mådde eller så, kanske att vi skrev om roliga saker vi gjort ibland, men oftast var syftet att roa den andre.

Brev från M.

I en låda hittar jag flera av de brev jag fick från M. i Ulricehamn. Vi tyckte det var roligt att ibland skicka med saker i våra brev. I ett brev hittar jag en hemligt inpackad ”Pärongåta”, vilket var små kort som följde med då man köpte glassen Päronsplitt (innan Pärongåtan hade korten haft teman som hästar, veteranbilar, husdjur, mm. se bild nedan) I ett annat brev minns jag att jag fick ett smörgåsrån att mumsa på medan jag läste brevet.

Top secret!

Brevväxlingen med M. var början på min karriär som brevskrivare. När jag var runt tolv år fick jag en ny brevvän i Norge. En brevväxling som inte var fullt lika roande, men ändå trevlig. Senare i livet fick dock breven en större betydelse för mig. Jag har aldrig riktigt gillat att prata i telefon, så för mig var brevkontakt ett utmärkt sätt att kommunicera på. Jag skrev ofta brev på alla de fik i Göteborg jag närmast bodde på (se inlägg: TEMAVECKA: Om att (aldrig) skriva dagbok). Ofta var breven ett slags tankeprövningar. I ett brev kunde jag formulera längre tankar om livet och universum och prova dem på bland annat min äldre syster, som vid den tiden hade flyttat från Göteborg och som också var en flitig brevskrivare.

Jag höll i ganska länge med brevskrivandet. Så pass länge att jag ett år (00-tal) fick ett brev-set av min syster med motiveringen att det nu bara var jag kvar som fortfarande skrev pappersbrev. Det tyckte jag var fint! Men även jag påverkades dessvärre av teknik och miljö. Jag slutade att skriva brev, vilket egentligen är en liten katastrof!

Idag skriver jag e-mail och meddelanden på Messenger som alla andra. Det kan ibland, med vissa personer, fungera som en bra brevväxling men det är ändå inte samma sak. Främst riskerar orden att raderas eller försvinna i ett digitalt moln. Visst, brev kan också raderas (slängas, brännas, vattenskadas), men inte så lätt som en cyberattack ibland kan förefalla. Idag ser jag min digitala ordväxling med andra människor som någonting flyktigt, någonting för stunden. Breven som M sände mig 1978 ligger dock kvar i sin låda och kan läsas idag, fyrtio år senare.. Jag hoppas att någon i framtiden hittar dem och försöker att förstå och tyda vår märkliga MAD-humor.

Självklart har jag skrivit in brev i manuset till Pensionat Solvändan – Algot/Beatrice skickar ett brev till sin nya vän Mona. Svaret på sitt brev får han först i mitt nästa manus Skalbaggen i trädet. (Se inlägg: Om ett brev – igen) Ty så var det med pappersbrev – man fick vänta. Och hittills har ingen lyckats övertyga mig om att ”asap”, snabba ”återkopplingar” och digital otålighet på något vis skulle slå känslan av att få vänta på ett brev.

Päronsplitt (GB-glass) – en god glass med överraskningar

Utan titel

Memento mori, Kristianopel, foto M.Kvick

Eftersom detta är en blogg och eftersom jag skrev om smärtans form för inte så länge sedan tänker jag idag hålla mig kort. Ty då smärtan drabbar människor man älskar, och när smärtan för en människa blir för tung att bära – då visar orden hur otillräckliga de är. Då är orden bara ord – uttjatade, uttömda, platta, förbrukade.

Vårt språk är fattigt när vi möts av smärtan. Vi kan troligen inte uttrycka mer än några få procent av allt vi känner och rymmer, det är min övertygelse. Tillvaron och vi själva är så mycket större än orden och det blir så smärtsamt tydligt ibland. Ändå måste vi försöka igen och igen.

Ta vara på varandra därute, ty vi är det enda vi har till sist.

Rapport från en sommarutmaning

Användbara diktsamlingar

I ett tidigare inlägg här på bloggen skrev jag om en kul och opretentiös skrivövning jag gav mig själv inför sommaren (En sommarutmaning). Uppgiften bestod i att utifrån olika diktsamlingar hitta fyra punkter att basera minst fyra texter på. De fyra punkterna jag bestämde mig för var: en miljö, en handling, en replik samt ett objekt. Jag testade olika diktsamlingar och fick fram både möjliga och omöjliga listor. Det lustiga var att även om jag helt slumpvis plockade fram de fyra punkterna ur en hel diktsamling kunde jag ibland tydligt se diktaren bakom orden.

Som exempel fick jag ur Ulf Lundells samling Fruset guld fram miljö – ”bar”, och objekt – ”skrivmaskin”. Ur Kristina Lugns samling Lugna bara lugn fick jag följande lista: miljö – ”hyreshus”, handling – ”dricka te”, replik – ”Älskling, älskling, älskling” och objekt – ”en kofta”. Möjligen sammanfattade jag ett helt författarskap med dessa fyra punkter.

Den lista jag till slut fastnade för gjorde jag utifrån samlingen Tomas Tranströmer, samlade dikter och prosa 1954 – 2004 (Bonnier 2012). Listan som jag fick fram kändes inspirerande och lagom öppen i sin form. Punkterna blev:

En miljö: ”Hamn”

En handling: ”Skrattar på fel ställe”

En replik: ”Är det onsdag?”

Ett objekt: ”Porslin”

Utifrån dessa punkter har jag nu skrivit fem helt olika texter. Den första blev ett litet relationsdrama på en öde och blåsig kaj, med underliggande konflikt och en separation i upplösningen. Den andra blev mer av en scen på ett slitet hamnkontor. Ett replikskifte mellan en irriterad hamnbas och Bengt ”Svinhugget” Olsson som vill ha påökt – en kort illustration av status och makthierarki. Den tredje texten skrev jag med idén att göra den så kort som möjligt. Det blev ett slags minimalistisk tableau över en tragisk situation på ett hamncafé. Fjärde texten ville jag göra i diktform, för att så att säga skapa dikt av dikt, om det var möjligt. Slutligen blev den femte texten en förlängning av mina böcker om Algot/Beatrice. En ljusare historia om Algot och hans mamma i en hamn bland båtarna, som faktiskt skulle kunna utgöra inledningen till ett nytt manus. Det kan vara något att jobba vidare på.

Jag lovade i mitt förra inlägg att publicera någon av texterna om jag kände mig nöjd med den. Den jag till min förvåning tyckte blev bäst var kanske den i diktform. Så jag bjuder på den:

Hamn

Porslinet står i lådor

väl inneslutet i tidningspapper

från igår

Veckodagarna är sedan länge

blandade och kuperade

Är det onsdag idag?

Vi skrattar till

fast inget finns att skratta åt

Våra ögon söker längs horisonten

efter en hamn

men linjen är obevekligt

obruten

Om smärtans form

Skrikhuvud”, M. Kvick

I fredagens inlägg bloggade Anna Grönlund om att skriva om smärta (Om smärta). Jag tar upp tråden och fortsätter på temat. Jag får ibland känslan av att det idag kommer ut fler och fler böcker på temat ”jag har varit med om något stort, jag borde skriva en bok!”. Det kan vara allt från resor jorden runt och livsomställningar till utbrändhet och mörka katastrofer. Men precis som Anna skriver är en stor händelse i livet inte automatiskt bra stoff till en bok, hur spännande, dramatiskt eller smärtsamt det än har varit för personen själv.

Som konstnär får jag ofta höra att det måste vara skönt att kunna ”måla av mig” mina känslor i ateljén. Ett påstående jag varje gång måste svara nekande på. Jag ”målar inte av mig” ty det skulle inte bli några bra bilder. Konsten ligger ju i att gestalta – att ge ny form åt det där man vill berätta. Då funkar det inte att ”skriva/måla/teckna av sig” känslorna – det är terapi (som naturligtvis kan vara bra och helt livsnödvändig ibland, men kanske inte för att skapa konst). Gestaltningen är snarare en längre, eller kortare, inre process där det som kommer ut kanske inte ens tycks handla om det man från början tänkte att man ville uttrycka. Mina målningar är sällan eller aldrig uttryck för konkreta tankar och känslor.

Jag kommer att tänka på Torgny Lindgren som i Minnen (Nordstedts 2010) beskriver en dag då han besöker en kyrka och finner att prästen i predikstolen använder hans egen text som predikotext! Torgny blir förtvivlad och vill ställa sig upp och ropa ut i kyrkan: ”Egentligen […] skriver jag inte alls om det som jag skriver om! Stoffet är en bisak, en nullitet. Formen är huvudsaken!” I stället lämnar han tyst kyrkan i harm och förtvivlan. Formen är alltså viktigare än innehållet, i alla fall om man lyssnar på Torgny Lindgren.

Varje historia är värd att berättas! Men det är stor skillnad på att beskriva sin smärta och att gestalta sin smärta. Det finns en orsak till att Wilhelm Mobergs bok Den okända släkten (Bonniers, 1950) är bortglömd, medan Utvandrarsviten ännu idag är högst levande litteratur. I den förra beskriver Moberg sin enorma research i både Sverige och USA inför arbetet med romansviten om den stora emigrationen – mycket intressant och faktaspäckat, men det är kanske först i omgestaltad form som det blir riktigt bra litteratur.

Själv har jag i flera år försökt att skriva en bok om könsidentitet, könsroller och förstockade samhällsnormer. Jag vet inte längre hur många påbörjade texter jag har i ämnet på min hårddisk, men alla har havererat till slut. Och det skulle visa sig att bästa sättet att skriva om könsidentitet inte var en lång text späckad med termer som genderfluid, könsdysfori, hbtqi, ickebinär, osv, utan en illustrerad barnbok om en kille i gul klänning på ett pensionat. På något vis lyckades jag förmedla mycket av det jag ville helt utan att egentligen beskriva det. Och jag måste erkänna att det blev så mycket bättre i denna omgestaltade form!

Nå, hur gestaltar man smärta då? Det har jag inget bra svar på. Kanske kan den gestaltas som ett Skrikhuvud som i illustrationen ovan, eller som tavlan nedan, men jag vet inte. Och om du undrar vad ett Skrikhuvud är, finns det all anledning att undra. Jag berättar ingenting.

Det tysta”, M. Kvick

Om Jerusalemfararna

Minnessten i Nås

Innan vi åkte på semester stod jag som vanligt och funderade på vilken bok jag skulle ta med mig i år? Jag fick syn på Selma Lagerlöfs roman Jerusalem och fick lust att läsa om den, men eftersom det är en inbunden upplaga i två delar kändes den opraktisk på en tältsemester. (Valet föll i stället på Karin Johannissons Den sårade divan i behändig pocketupplaga.) Veckan innan hade jag letat efter tänkbara campingplatser i Dalarna och norrut och det första stoppet fick bli i Nås vid Västerdalälven. En liten trevlig familjecamping helt utan pool, paintballbana eller pub. Men det är först på plats jag inser var vi är. Jag får syn på en affisch vid Folkets park som informerar om att det årliga bygdespelet Ingmarsspelen är uppskjutet till år 2022. Vi är i Nås! Det var härifrån de reste i Lagerlöfs roman Jerusalem I och II. En litterär semester således!

Den 23e juli år 1896 reste trettiosju personer, vara ca femton var barn(!), från Nås mot Jerusalem för att ansluta sig till sjömannen Olof Henrik Larsson som varit i Chicago, fått en gudsingivelse och som visste sig veta att Kristus snart skulle uppenbara sig i den heliga staden. Han hade dessförinnan rest runt i bygden och missionerat för Nåsborna. Han lär ha predikat att:

”öfver de kvarvarande skall Gud låta regna eld och svafvel såsom fordom öfver Sodom och Gomorrha, och de af deras samfund, som uttalat betänkligheter öfver följderna af resan, skola förvandlas till saltstoder.” (ingmarsspelen.se)

Ord och inga visor!

Selma Lagerlöf fångades av historien om Nåsborna och gjorde grundlig research inför sin kommande roman. År 1899 reste hon till den koloni i Jerusalem Nåsborna hade anslutit sig till då de kom fram; American Colony. Hon var även i Nås socken och träffade släkt och vänner till de trettiosju Jerusalemfararna. Åren 1901 – 02 gavs senare hennes roman ut i två delar – en dramatiserad skildring av Jerusalemresan och det hårda livet i kolonin men också en gedigen släktkrönika.

Jerusalem I o II, Selma Lagerlöf, Bonnier 2004

Det är fascinerande att idag stå här utanför Nås kyrka i Dalarna och på den minnessten man senare rest över dem, läsa namnen på de som faktiskt gav sig av. Olof Henrik Larsson måste (som synes) ha varit övertygande i sina predikningar! De som reste lämnade allt bakom sig, sålde sina hemman med lösöre och allt och gav sig i väg endast vägledda av Guds vilja och en stark tro. Jag kommer att tänka på det följe av ca fyrtio personer i Alingsås socken som redan på 1860-talet anslutit sig till mormonerna. Även de sålde allt de hade och for över Atlanten och vidare över kontinenten till Utah utan att kunna haft en aning om vad de reste till (kunskaperna i Sverige om den amerikanska kontinenten var som bekant fortfarande mycket knapphändiga år 1860).

Övertygelsen och tron hos dessa personer i Nås och Alingsås måste alltså ha varit oerhört stark! Så stark att jag idag har svårt att förstå. Men Sverige var ett religiöst land på den tiden och det fanns dessutom starka krafter bland folket att slå sig fria från kyrkans allmakt och det religionsförtryck den utsatte folket för. Vi hade faktiskt ingen religionsfrihet i Sverige på den tiden. Evangelisk-lutherskt enligt den augsburgska bekännelsen var da shit sedan Uppsala möte år 1593! Att till synes oskyldigt läsa högt ur Bibeln för en skara människor utan prästvigning och utanför kyrkorummet var belagt med stränga straff (landsförvisning om det bar sig illa)!

Nu är jag åter hemma igen från tältsemestern och jag har tagit ner Jerusalem ur bokhyllan. Det är dags att läsa om den!

TEMAVECKA: Om att (aldrig) skriva dagbok

Några av de dagböcker jag aldrig har skrivit

Jag har alltid tänkt att jag aldrig har skrivit dagbok. Ända tills jag öppnade en låda i ateljén och fann alla mina gamla skissböcker, skrivböcker och ritblock. Jag insåg då att jag under tio års tid inte gjorde annat än att skriva dagbok. Skillnaden var den att jag aldrig använde mig av den klassiska dagboksformen – mina böcker och block är i stället fulla av dikter, teckningar, kladd, texter, mm.

Med hjälp av dessa kan jag åka tillbaka till den tid då jag var tjugo år och vilsen i Göteborg. Mestadels tycks jag ha mått dåligt och känt mig ensam. Det mesta i böckerna är vad man kan vänta sig av en tjugoåring i slutet av 1980-talet. Det är självömkande och lite småpatetiskt och inte mycket att ha. Men att bläddra i dessa böcker är också att göra en resa tillbaka till Göteborg på den tiden och främst alla dess alla gamla fik.

Det här var på den tiden då Göteborg var full av trevliga caféer och fik där man kunde få en kopp kaffe och en ostmacka för tjugo kronor. Påtår ingick alltid! (Ingick inte påtår gick jag inte dit!) Det var långt innan den lite trista latte-macchiato-cortado-tid vi lever i nu, där en simpel kopp kaffe med smörgås kostar som en hel lunch.

Skiss från ett fik i Borås 2021

Jag älskade Göteborgs alla fik! Jag levde på caféerna. Det var mestadels gamla slitna arbetarfik, ett och annat kulturellt hak, men också konditorier av den gamla sorten. På konditorierna fikade man oftast bland tanter med hatten på, som åt bakelser. För den som aldrig upplevt detta kan jag rekommendera att titta på det avsnitt av Kalles klätterträd där Kalle går på stan med morfar. Efter att morfar har hämtat sin klocka i uraffären går de och fikar på just ett sådant konditori. Annars kan man åka till Göteborg och gå till Ahlströms konditori som faktiskt fortfarande ligger kvar på Korsgatan.

Annars är de flesta gamla älskade fiken borta idag – omgjorda, ombyggda, eller förvandlade till något helt annat. Här är några av de Göteborgscaféer jag har antecknat i mina böcker: Café Måsen, Hängmattan, Hagabion, Bräutigams, Café Mekka, KaffePetter, Café Lyckan, Flygarns Haga, Café Créme, Café Plankan, Muséecafét.

Kaffe, cigg och uppslagen bok – Café Måsen, Göteborg 1990

Jag är väldigt glad att jag inte är där längre, att jag inte är tjugo år och vilse i tillvaron, men jag kan bli sorgsen över att Göteborg och fikakulturen idag är så förändrad. Jag har inte råd att leva på caféerna längre. Men jag inser nu att jag har skrivit mycket mer än vad jag själv fattat. Det var bara inte avsett att läsas. Jag skrev aldrig för att bli författare, eller för att bli läst, utan som så många andra i den åldern, för att få utlopp för känslor och all ångest. Men jag tror att allt detta planlösa skissande och skrivande någonstans har del i mitt skapande idag. Eller, det är jag säker på. Det var min skrivskola.

Om att bli bortglömd

Ett märkligt frimärke från 1982, illustr. Kvick

Jag tänker mig att de flesta av oss som skriver någon gång snuddat vid tanken på att det jag skrivit också kan komma att bevaras åt eftervärlden. Den där drömmen om att bli ihågkommen, evigt liv! Men för att råda bot på sådana fåfängliga tankar tänkte jag nu i stället skriva om hur lätt det är att som författare bli bortglömd. Troligen 2021 års mest positiva och peppande inlägg!

Jag samlade på frimärken då jag växte upp. En gång i månaden kom det ett litet kuvert med de senaste svenska frimärkena. En månad år 1982 låg det ett märkligt litet gråaktigt frimärke med valören 1,35 kr i kuvertet. Frimärket var prytt med en underligt tecknad figur samt texten ”Elin Wägner” vingligt skrivet med versaler vid sidan om figuren. Under figuren stod även det märkliga ordet ”Wäckarklockan” skrivet med spretig stil. Längst ner stod det att S. Derkert gjort bilden.

Det här frimärket stack ut i mängden (motiven på andra frimärkena var oftast på gränsen till tråkiga – kungar, nobelpristagare, skogslandskap, byggnader, etc.). Jag kunde inte riktigt bli klok på vad motivet föreställde. Och vem var Elin Wägner? Jag tänkte på Ria Wägner, hon som på 70-talet lagade mat i TV och som vinkade med handflatan in mot sig själv. Men hon var det inte, det stod ju helt klart. Och vad betydde ”Wäckarklockan”?

Allt fick sin förklaring många år senare. År 2020 kom Ulrika Knutssons bok Den besvärliga Elin Wägner ut (Historiska media). Redan 1977 hade visserligen Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder skrivit en biografi om Elin Wägner, men den hade gått mig förbi. Men nu fick jag upp ögonen för denna mycket speciella person – Elin Wägner. Hon levde mellan åren 1882 – 1949 och ansågs på sin tid, bland mycket annat, vara en av våra viktigaste författare. Hon var ledamot i svenska akademin från år 1944, och hon gav ut närmare trettio böcker, samt publicerade en stor mängd skrifter i andra sammanhang.

Det är i mötet med Elin Wägner jag återigen inser hur många, och hur ofta, människor har glömts bort. Ester Blenda Nordström och österrikaren Stefan Zweig är ytterligare två exempel. (Viktor Rydberg är numera endast känd för att ha skrivit en dikt om en tomte.) Författare, skribenter och reportrar som under sin levnad höjdes till skyarna, och som på sin tid ansågs vara några av de absolut viktigaste kulturpersonerna, dör och glöms ganska snart bort. Man kan jämföra dem med andra författare som August Strindberg, Hjalmar Gullberg och Selma Lagerlöf. Dessa tre har som bekant inte glömts bort. Så kan det gå.

Olika falla ödets lotter.

Men idag vet jag i alla fall att det gåtfulla motivet på frimärket från 1982 är del av ett större verk på Östermalms tunnelbanestation gjord av Siri Derkert. Hon valde coolt nog att vid sjuttio års ålder, i full skyddsutrustning, blästra in motiven direkt i betongväggarna. Siri blästrade in ordet ”Wäckarklockan” i stället för Väckarklockan som Elin Wägners debattbok egentligen hette. Jag tolkar det som en hyllning av Derkert – Elin Wägner själv var ”Wäckarklockan”.