Musan och Tillförsikten

Förra veckan skrev jag om min Tvivlare och min Kritiker – två eviga följeslagare. Idag tänkte jag presentera er för min två andra, lite vänligare kompisar: Musan och Tillförsikten.

Musan dyker upp ibland, helt utan förvarning, och sätter sig bredvid mig. Hon kommer med ingivelser, idéer, inspiration och en sjujäkla lust att jobba. Och utan att jag själv alltid förstår hur det gått till sitter jag där plötsligt med papper och penna och jobbar för fullt! Ibland vill jag att hon kommer, när kaffet är nybryggt och jag har gott om tid. När jag känner mig pigg och redo för att jobba. Men vid sådana tillfällen kan hon hålla sig borta. Hon kommer inte gärna på beställning – hon är mån om sin frihet. Istället kan hon dyka upp nästa dag istället, då jag egentligen har fullt upp och inte alls har tid för att varken skriva eller teckna. Men då får jag försöka ta en minut och ägna mig åt henne och åtminstone snabbt få ner en skiss eller en kladd. Man måste ta vara på idéerna! Man glömmer så lätt.

Med Musan får jag dock vara på min vakt. Hon sållar inte bland idéerna, hon bara lämnar över dem. ”Det är inte mitt jobb!” säger hon och kastar fram en idé till. Det kan ibland bli många idéer på en gång och gärna flera sidospår (hon älskar sidospår!) Då finns det risk att tappa bort sig bland alla uppslag. Projekt kan också växa sig för stora och bli onödigt komplicerade om jag inte är fokuserad och håller hårt i ratten. I sådana lägen kan min kompis Kritikern (se mitt förra inlägg) faktiskt vara till god hjälp. När Musan har lagt sin femtionde idé till luntan kan Kritikern hasa fram och bekymrat skaka på huvudet och mumla ”Nja… Nu tror jag att vi får lugna oss lite…” Och då håller jag med.

”När Tvivlet är borta sitter Tillförsikten på bordet” (Gammalt ateljéordspråk). Tillförsikten talar om för mig att allt blir bra. Han säger lugnt att det inte är någon idé att pressa fram något. ”Ta en kopp kaffe och bläddra i en gammal bok istället!” säger han. ”Jobba när det känns rätt och lustfyllt. Du kommer att bli färdig tids nog, och du kan det här!” Tillförsikten är som ni förstår Tvivlets bästa bekämpare. De dagar Tvivlet blir för starkt och jag misströstar, är det Tillförsikten jag ser mig om och ropar efter. ”Hallå… jag behöver dig nu…”

Tillförsikten är skön att ha vid sin sida, men även han kan så klart vara bedräglig ibland. Går jag helt in i hans taoistiska munktillvaro finns det också stor risk för att jag missbedömer tiden eller för den delen min egen kapacitet. Ty ibland måste man ju faktiskt jobba hårt för att nå resultat! Då duger det inte att dricka kaffe och bläddra i gamla böcker. Men så länge jag är medveten om det kan jag och Tillförsikten ha riktigt fina dagar i både ateljén och vid datorn.

Tvivlet och Kritikern

I förra veckans inlägg lovade jag att presentera min egen P.T. dvs. min Personliga Tvivlare. Och varsågoda, här är hon. Och jag tar tillfället i akt att även presentera min P.K, dvs. min Personliga Kritiker.

Tvivlet är nog den kompis jag oftast har bredvid mig när jag jobbar. Hon är alltid beredd att hugga i! Hon jobbar dygnet om, om så behövs. Hon söker ständigt efter saker att gnaga på, och hon formligen älskar sociala medier som t ex Facebook och Instagram. Hon jämför andras inlägg som fått 3 526 likes med mina inlägg som får ynka 15 om jag har tur. Hon pekar och räknar gärna ut storleksskillnaden för mig. Jag säger: ”Jag är nöjd med 15!” Tvivlet svarar: ”Vad bra för dig, att du är nöjd.” och låter ett ”men…” klinga tyst. Tvivlet är också väldigt förtjust i min ålder. Jag säger: ”Men, ålder spelar ingen roll!” ”Såklart har du rätt.” svarar Tvivlet och åter hör jag ett tyst ”men…”. Tvivlet håller nästan alltid med mig – hon liksom speglar det jag säger. ”Jag är bra!” säger jag. ”Jovisst, är du bra…” säger Tvivlet. Hon behöver inte säga mer, hon vet det – tanken är redan där. Tanken på mitt eget misslyckande och det djupa tvivlet på min egen kapacitet. Det går per automatik.

Men som vanligt finns det inget ont som inte bär något gott med sig. Ett sunt tvivel bör man ju ha. ”Utan tvivel är man inte klok” som Tage Danielsson uttryckte det hela. Tvivel kan ju rent av leda till självinsikt om det vill sig väl, och därför värnar jag ändå om min Personliga Tvivlare. Trots att hon kan förmörka vissa dagar och ibland formligen förlama skaparviljan.

Min Personliga Kritiker jobbar inte riktigt lika mycket som Tvivlet, men nära på. Oftast dyker Kritikern upp då Tvivlet har gått och lagt sig. När texten nästan är klar och jag rentav tillåter mig att känna mig lite nöjd. Då kommer han hasande, redo med sin blick, sin lupp och sitt finger och petar på minsta lilla fel. ”Nja…” knarrar han och skärskådar verket genom luppen. ”Var det här verkligen allt du kunde prestera?” Han bläddrar, scrollar, kisar, nyper i pappret, skakar på huvudet och säger ”hm…” och ”mja…” och frågar: ”Är du verkligen färdig med den här tycker du?” Vid det här laget har Tvivlet så klart vaknat igen och satt sig tätt intill, pigg och utvilad. De gillar varandra – Kritikern och Tvivlet. De passar ihop, kan man nog säga.

Men jag värnar dock om min Personliga Kritiker, så som jag värnar om min Personliga Tvivlare. Möjligen värnar jag än mer om min Kritiker. Jag tror att han i lagom dos är bra att ha, så länge han inte helt tar makten över mig. Allt man gör är ju faktiskt inte bra, långt därifrån! Ibland måste jag inse att jag misslyckats och behöver göra om och börja om från början. Eller helt enkelt bara kassera om idén visar sig ha varit usel från början. Oftast är det då Kritikern som har uppmärksammat mig på det.

Nästa vecka får ni träffa mina andra trogna följeslagare: Tillförsikten och Musan.

Missa inte det!

Om att göra någon nytta…

Jag har under hela mitt vuxna liv arbetat med människor i behov av stöd. Jag började som vårdbiträde efter gymnasiet på en stor institution i Västsverige, som snart lades ner. Sedan blev jag habiliteringspersonal på en gruppbostad, stödassistent inom daglig verksamhet och de sista åren personlig assistent. Jag har arbetat med människor med grav autism, högfungerande autism, personer på låg utvecklingsnivå, personer med Downs syndrom, mm. Det finns snart sagt inte en diagnos jag inte mött i mitt arbete under dessa 33 år i yrket. Och jag har alltid trivts med att arbeta med människor. Det har varit både min huvudsakliga syssla och ett brödjobb beroende på vad jag för övrigt gjort som konstnär, musiker eller illustratör.

En sak jag alltid gillat med mitt arbete är just graden av nytta. Även om det har varit tungt och mycket svårt ibland, stundtals enahanda, har jag trots det alltid kunnat luta mig tillbaka i tanken på att det jag gör är meningsfullt. Det råder liksom ingen tvekan om att allt arbete med att stödja eller vårda andra människor är meningsfullt. Även om vårt samhällssystem i och för sig tycks säga oss något annat. Det är ju bland annat arbetet med människor i behov av stöd som av okänd anledning har lägst status (och genererar låga löner) vad annat man än hävdar.

Men som sagt, frågan om huruvida mitt arbete har varit meningsfullt och nyttigt har alltså varit onödig att ställa. Ty svaret är så självklart Ja. Men nu är jag, sedan en tid tillbaka, frilansande illustratör, konstnär och möjligen författare på heltid. Och frågan om nyttan med mitt jobb kommer då vissa dagar krypande. Ty vilken nytta kan jag egentligen göra nu? Är det verkligen så att vi behöver fler illustrationer och konstverk eller, för den sakens skull, ännu fler böcker? Ja, svarar en kulturivrande del av mig. Så klart behöver vi det! Allt detta behöver vi som gör oss till hela människor, detta som berikar själen och som gör att vi ibland orkar leva. Nej, svarar tvivlaren i mig, ty tvivlaren är en mörk skuggfigur som ständigt ligger på lur och passar på att gnaga så fort tillfälle gives. Vad gör du egentligen för nytta? frågar tvivlaren. Och dåliga dagar har jag faktiskt inget bra svar.

Men är det något man som konstnär, författare, illustratör, mm. måste kämpa emot så är det kanske just tvivlet. Ty tvivlet är allas vår ständiga, inre följeslagare som gärna kryper fram ur sitt bo vid varje litet misslyckande, vid varje litet fel vi gör. Eller bara för att det alltid finns anledning till tvivel.

Nästa vecka tänkte jag presentera er för min egen P.T. dvs. min Personliga Tvivlare och vår spännande relation. Något att se fram emot!   

Ett pensionat blir till

I mitt förra inlägg skrev jag om hur en teckning fick mig att börja skriva på det som skulle komma att bli manuset till min bok Pensionat Solvändan. Ganska tidigt infann sig vetskapen om att killens mamma arbetade i köket på pensionatet. En idé som dels frigjorde Algot något från mamman, till skillnad från om de varit där som gäster, dels gav mig möjlighet att låta dem befinna sig där under hela sommaren och inte bara någon vecka. Den äldre damen som jag hade tecknat i den första skissen gick utan protester med på att vara med i det trevliga vissällskapet jag också hade skissat på. Detta sällskap fick i sin tur dyka upp ganska tidigt i manuset, eftersom jag ville få damen på plats då Algot väl hittat sin klänning. Jag höll ju trots allt på att skriva mig fram till det där mötet mellan henne och Algot. ( Se mitt förra inlägg)

”Ett vissällskap hade flyttat in på pensionatet kvällen innan. Glatt sjungandes tog de sig nu nerför trappan mot frukostmatsalen.”

Klänningen som Algot hittar i ett skåp var, som synes i skissen ovan, från början en sjömansklänning. Men jag fick snart trovärdighetsproblem med den. Det kändes inte sannolikt att just en sjömansklänning i precis hans storlek blivit kvarglömd i skåpet. Jag bytte därför ut den mot en enklare sommarklänning i en större storlek. Och färgen fick bli sommargul. På något sätt kändes det nu mer troligt att Algot faktiskt, kanske på lek, drog på sig den något för stora klänningen, än att han skulle ha prövat en sjömansklänning i rätt storlek.

Allt har med trovärdighet att göra, och jag är noga med den då jag skriver. Jag tänker ibland att det nog är det allra viktigaste i en text. Vad som helst kan ju egentligen få hända i en fiktiv historia, men personerna måste reagera och agera trovärdigt i förhållande till det som sker. Ett bra exempel på det är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams (Wahlströms, 1979). Huvudkaraktären Arthur Dent reagerar hela tiden mycket trovärdigt på allt det absurda han är med om – han blir irriterad, trött eller bara förvirrad av alla rymdresor till andra galaxer, bisarra utomjordingar som läser dålig poesi, osv. I Pensionat Solvändan händer inte speciellt mycket av det bisarra slaget, men trovärdigheten är ändå viktig. Kanske det viktigaste.

Förutom ett vissällskap hade jag länge gått och tänkt på att jag ville skriva in en grupp statister i något sammanhang. Och det var Kjell Höglunds fel. I låten Den svarta madonnan från plattan Kryptonit (2001) sjunger han i sjunde versen:

”Statisterna sitter runt bordet och äter

forellerna halstras på galler.

Vad är det för glädje att vinna och se

när andra förlorar och faller?”

Dessa strofer hade gett mig en sådan stark bild att jag kände att jag någon gång ville gestalta detta på något sätt. Och på Pensionat Solvändan dök de plötsligt upp en dag, till min stora glädje. De flyttade in och mycket riktigt – nog grillade de fisk på halster! De ordnar till och med en liten fest där i pensionatets trädgård för alla gästerna. En fest som får en liten, men avgörande, betydelse för handlingen.

Allt började med en teckning

I mitt första inlägg här på Debutantbloggen känns det passande att skriva om hur min debutbok Pensionat Solvändan (Lange Forlag) kom till. Boken, som kom ut i augusti 2020, är ju trots allt anledningen till att jag nu är en av fem som fått förtroendet att driva Debutantbloggen under år 2021. Men bokens tillkomst är också ett bra exempel på hur mitt skrivande oftast fungerar. Själva skrivarprocessen i sig och vad som inspirerar till skrivande är för övrigt ämnen jag med all säkerhet kommer att återkomma till här på bloggen under året. Men låt oss ta allt i rätt ordning.

Allt började med en teckning – jag tycker om att i text eller bild arrangera möten mellan människor. Mest för mitt eget höga nöjes skull. I detta fall bestod mötet av en äldre kvinna i fin hatt och en liten kille i sjömansklänning. Under bilden skrev jag: En äldre dam frågade vad tösen hette? ”Beatrice” sa jag. Jag är ganska säker på att mamma hörde, men hon sa ingenting.

Den här bilden ställde naturligtvis frågor. Vem var killen? Varför bar han sjömansklänning och varför sa han att han hette Beatrice? Vem var den äldre damen och var befann de sig? Nu kan ju vän av ordning undra varför jag som själv tecknat bilden inte redan visste detta? ”Har du inte koll på vad du själv tecknar?” kunde ju någon fråga. Och det enkla svaret på den frågan är: ”Nej, jag har inte en aning. Jag är lika överraskad som du!”

Ganska snart växte hur som helst lusten i mig att hitta svaren på dessa frågor. Interiören på bilden fick mig att tänka på något slags pensionat. Det såg i alla fall så ut. I bakgrunden syntes en dubbel svängdörr med runda glasrutor av det slaget som ofta brukar leda in till ett storkök. Dubbeldörren i kombination med de något gammaldags mönstrade tapeterna, samt ett porträtt i oval ram, andades pensionatsmiljö. Av okänd anledning hade jag länge burit en vilja att få plocka in ett vissällskap i något sammanhang. Ty inget kan väl vara trevligare än ett vissällskap på resa? Därför gjorde jag ytterligare en bild där just ett vissällskap kommer, glatt sjungandes, nedför en trappa på till synes samma pensionat. Killen i sjömansklänningen står nedanför trappan, med en smörgås i handen, och tittar nyfiket upp på den sjungande skaran.

Här hade jag alltså en kille i klänning, en mamma, en äldre dam i hatt och ett vissällskap inhysta på ett pensionat – här fanns definitivt något att väva en historia kring! Sommaren 2016 började jag att skriva på det som senare skulle komma att bli manuset till Pensionat Solvändan. Men jag visste inte då, inledningsvis, att jag skrev en barnbok och jag hade inte en aning om vad som skulle hända personerna på pensionatet, vilka de var och vilka fler som bodde där. Allt var ännu öppet.

Och just det öppna och okända är avgörande för mitt skrivande – jag måste få vara ovetande om historiens vindlingar så långt det är möjligt. Gör jag upp en plan, en grovskiss, över historien är det som att den faller ihop och dör. Jag tappar intresset. Jag har prövat – gjort noggranna karaktärsstudier, lagt upp en översiktsplan över handlingen, försökt att förhålla mig till den dramaturgiska kurvan, osv. Men när det här förarbetet väl är gjort inser jag varje gång att det inte längre finns anledning för mig att skriva. Ty då vet jag ju redan allt och inget finns kvar att upptäcka. Jag kan, i mitt skrivande, känna igen mig i det Too-Ticki säger i Tove Janssons bok Trollvinter från 1957: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som är så lugnande.”