Om att skaffa en rutin

För ganska precis en vecka sen satt jag på en restaurang i Jönköping med min bästa kompis Mia och ungdomsbokförfattaren och läsambassadören Johanna Lindbäck. Jag och Mia hade ju just överlevt Nanowrimo (och en julfest med jobbet) och var lite matta. Johanna, som har skrivit massor med böcker (typ 7) har aldrig klarat Nanowrimo. Så hon undrade hur vi hade burit oss åt. Jag drog fram alla de gamla tipsen som jag redan har skrivit här, men eftersom jag hade gjort det, så hade hon ju redan läst dem. Och jag och Mia är ganska olika som skrivare, så våra berättelser om hur vi hade gjort för att nå målet var inte så jättelika. (Förutom det där med godis. Vi hade båda ätit alldeles för mycket godis). Men så kom vi på vår gemensamma nämnare, och det som gjorde att vi aldrig någonsin tappade styrfart: vi skapade en gemensam rutin.

Jag och Mia jobbar just nu på samma ställe, så för oss var det väldigt praktiskt. Vi skrev på lunchen. Varje dag tog vi med oss matlåda, och så skyfflade vi i oss maten och sen satte vi oss i lilla konferensrummet där det var tomt, ställde en timer på en halvtimme och skrev. Resultatet blev mellan 800- 1200 ord varje gång, och har man det innanför västen är det ju lätt att komma hem och skriva resterande upp till den dagliga kvoten på 1667.

Stämningen som uppstår när man skriver tillsammans ska inte föraktas. Att sitta i samma rum som någon som också är djupt koncentrerat och knattrar på sitt tangentbord skapar ett särskilt slags fokus. Man är inte ensam i den där kampen mot texten – även om man kämpar med helt olika texter.

Det här är ju något som lätt kan överföras på en skrivande vardag. Det måste inte vara november för att man ska skaffa sig en bra skrivrutin. Och man måste inte jobba på samma ställe för att kunna skriva ihop med någon.

Jag tror det är med det här som med träning: det gäller att bestämma en fast tid. Och fast man inte vill, så går man dit. Om och om igen, tills det börjar kännas roligt, och nödvändigt, för att rutinen har satt sig. En del har lättare för att komma iväg och träna om de stämmer träff med en kompis. Det samma gäller för skrivande. Man måste inte sitta tillsammans i ett konferensrum på jobbet, det går bra att ropa: hej, nu kör vi! till varandra på facebook-chatten, och sen stämma av efter en halvtimme. Det viktiga är att bestämma den där tiden. Och att aldrig aldrig utebli.

Nu har jag lite jullov – inte med flit, men det är så mycket med julavslutningar och luciatåg och brödbak och julgransköp att jag inte hinner skriva. Men i januari hittar ni mig där igen. I konferensrummet på lunchen. Jag har äntligen hittat en rutin som funkar för mig.

Efterspel

Jaha. Då var det över för den här gången. Jag gick i mål i fredags, med ett helt dygn till godo. Och jag kände mig nöjd med att jag klarade det, nöjd med att jag bevisat för mig själv det jag redan visste – min skrivardisciplin när det verkligen gäller är det numera inte mycket fel på. Jag kan hamra ur mig en massa ord även om jag är ganska oinspirerad, bara jag har gett mig 17 på det. Bra att veta i nödsituationer!

Men jag är ju långt ifrån färdig. Den här gången fick jag inte ens tillfredsställelsen att få ett kasst råmanus som går att redigera. Jag har bara början på ett kasst råmanus. Det ger inte riktigt samma lyckokick. Å andra sidan har jag denna insikt: Jag har uppnått ett visst mått av rutin och disciplin i mitt skrivande. (Inte så att jag helt smärtfritt sätter mig varje dag, herregud nej, men de där undanflykterna som funkade så bra förr, de funkar inte längre. För numera vet jag vad som krävs. Och skriver jag inte, så blir det heller ingen bok). Jag kommer alltså att, utan draghjälp av nano, kunna slutföra det här manuset. Det kommer inte att ligga och ruttna bort i min dropbox. Det är en skön insikt.

Nu har jag istället ett lyxproblem att ta ställning till: ska jag arbeta vidare med det här påbörjade råmanuset nu direkt, eller ska jag börja redigera det färdiga råmanus som ligger och väntar, det som är en uppföljare till Besvärjelser och beskydd?

Jag funderar på det lite. Och så tar jag en vecka skrivledigt. Det tycker jag nog ändå att jag har förtjänat. Nu ska jag läsa en bok eller två. Och äta popcorn.  Vi ses nästa tisdag. Då ska jag ha bestämt mig.

2013-11-06 21.00.04-2

Nanowrimo, vecka 4

Nu är det nedförsbacke, eller hur? Herregud, rejoice, vi är ju nästan i mål! 50 000 ord var kanske inte omöjligt ändå, va?

Det är så det ska kännas nu, i den sista skälvande nanoveckan. Fem ynka skrivadagar kvar, sen får vi duscha och se på alla teveserier vi har missat och umgås med våra vänner och läsa ikapp en månads tidningar, bloggar och twitterfeeder. Jag hoppas det känns så för er. För mig känns det lite annorlunda i år.

Eftersom jag bytte berättelse när jag skrivit mer än hälften av mina ord (förra tisdagen, närmare bestämt), började jag liksom om på nytt. Förra veckan var som en ny vecka ett. Jag skrev på inspiration, älskade berättelsen, och bara flöt fram. Nu kliver jag in i den dystra vecka två, för andra gången den här november. Det är ingen höjdare. Fast nu vet jag ju att det snart är slut, och det har både fördelar och nackdelar. Fördel: vecka två-deppen känns inte lika tung eftersom jag vet att hela kalaset är slut på lördag och då kommer jag att ha skrivit 50 000, såvida jag inte drabbas av influensa de närmaste dagarna. Nackdel: när Nanowrimo är slut i år kommer jag bara att ha skrivit 20 000 ord på den här historien. Det innebär att det är evigheter kvar till slutet och att jag inte kommer att ha Nano som draghjälp för att ta mig i mål. Det känns lite segt. Men det ordnar sig. Jag gillar verkligen den här nya berättelsen.

För er som har följt den smala vägen, som fortfarande kämpar på med samma berättelse som ni började med (som man ska) och som ser 50 000 hägra där borta, kanske för första gången, har jag ett gott och ganska viktigt råd:

Med största sannolikhet har du redan upptäckt att din berättelse kommer att bli längre än 50 000 ord. De flesta romaner är det. Du inser att du kanske bara har passerat hälften eller i alla fall två tredjedelar intrigmässigt, att hela berättelsen kanske kommer att bli 65 000 ord eller så. När du inser detta är mitt råd till dig: hoppa. Tänkt igenom vilka scener som är dina allra viktigaste fram till slutet, och skriv dem. Strunta i omständliga bryggor mellan scener för att samla ord nu, gå på nyckelscenerna direkt, så att du hinner fram till slutet. Det gör ingenting om det blir luckor – om du vet vad som ska ligga där kan du markera det i texten. Men det är psykologiskt viktigt (inte livsviktigt, men mycket tillfredsställande) att faktiskt skriva slutet på berättelsen under november. Slutar du två tredjedelar igenom efter den här kraftansträngningen är det risk att du aldrig orkar plocka upp manuset igen och skriva klart. Så skriv till slutet och strunta i saker på mitten! Dem kan du lägga till i redigeringen.

Det var mitt sista råd. Kör hårt nu, så ses vi vid mållinjen. Där tänker i alla fall jag korka upp bubbelvinet. Hur är det med er?

Nanowrimo, vecka 3

Nu är det bara 12 dagar kvar. Jag ligger exakt i fas med min wordcount. Jag har inte haft några större problem att hålla farten uppe, jag har missat att skriva två lördagar och tagit igen det på söndagen, och det har varit lite ansträngande, men inte känts oöverstigligt. Jag känner mig rutinerad, trygg i att jag VET att jag kan hamra ut 50 000 ord om nästan vad som helst om det kniper. Och det är också där det kniper. I år har jag ett Nanowrimoproblem som jag aldrig någonsin har haft förut. Jag gillar inte min story.

Alltså det är ju inte så att jag hatar den. Jag mår inte illa av den och vill kasta datorn i väggen och tycker att allt jag skriver är kasst. Men ni vet känslan i magen när det lyfter, när den där känslan sprider sig i hela kroppen och det börjar pirra i armar och ben och en känner OMG vad jag ÄLSKAR det här! Det är så RÄTT! Även om en vet att det en skriver är kackigt, även om det känns som evigheter till målet så finns det någonting hos berättelsen, eller hos personerna, som gör att en orkar kämpa på.

Min berättelse har inte det. Jag känner mig likgiltig inför den. Jag skriver vidare och håller min wordcount på ren rutin. Fatta vad tråkigt! Så nu har jag fattat ett beslut. Jag vill inte slösa mina återstående 20 000 ord på en berättelse som jag inte går igång på – gillar jag den inte ens nu, i upptäckarskedet, kommer jag definitivt inte att göra det i redigeringsfasen. Men det skulle aldrig falla mig in att hoppa av Nanowrimo på grund av det här. Herregud, jag har skrivit drygt 30 000 ord på ren rutin! Visst borde jag kunna skriva 20 000 till på inspiration? Återstår bara frågan då: vad ska jag skriva?

Jag har ingen aning. Men jag vet en sak och det är vad som inte passar mig, i alla fall inte just nu i mitt skrivarliv. Jag går inte igång på att skriva om verkligheten. Jag är inte heller rolig när jag skriver om verkligheten. Jag behöver lite magi för att det ska spraka till och min puls ska öka, så enkelt är det. Och jag har ju en karaktär som jag hade tänkt spara till sen. Jag har ingen story till henne än, men hon är så otroligt stark att jag tänker att jag börjar skriva lite på henne, och så får jag se vad som händer. Det får bli ett sätt att undersöka en ny idé.

Den här berättelsen ska innehålla snö, magi och klingandet av små silverklockor. Och tårtor. Jag börjar nu, och så tar jag mig i mål med mina 50 000 skrivna i två helt olika berättelser. Nano rebel-style!

Nanowrimo vecka 2

Jag förstår att några av er har suttit och stirrat på skärmen sen klockan sex och frågat er: VAR är dagens debutanbloggsinlägg? Och med rätta. Jag brukar skriva mina tisdagsinlägg på måndagkvällen, eftersom de ska publiceras kl 6 på tisdag morgonen, och då är jag, om jag har tur, bara nätt och jämt vaken. Men igår var jag så upptagen av att desperat skriva mig i kapp eftersom jag hamnat lite efter i helgen, att jag helt glömde bort det. Men nu kommer det: mitt tisdagsinlägg.

Vecka 2.

Vecka två är känd för att vara tung. Då är nyförälskelsen över och de första 15000 orden eller så, som man ganska övermodigt manglade ur sig på ren inspiration, är skrivna och man sitter där och tänker: nu då. Vad i helvete ska hända nu? Man börjar inse att man inte har någon handling och att ens karaktärer liknar pappfigurer och att man inte gillar sin huvudperson ett enda litet dugg!

Och plötsligt känns det som en börda att skriva, man vill hellre se på tv, träffa kompisar, gå ut med hunden, vika tvätt eller städa toaletten – vad som helst utom att skriva faktiskt.

Det här händer de flesta någon gång under Nanowrimo. Oftast under vecka två. Och det är då man behöver sina mutor och hot. Om jag gör det här nu så får jag… Om jag inte gör det här så får jag inte… Det hjälper att ha en medhjälpare som pushar på en. Jag har en kompis vars man gått in i brutal-coach-mode och skäller på henne på tyska varje gång hon försöker smita undan skrivandet. Andra är mer inne på muta-sig –med- kakor-linjen. What ever works, säger jag, men GE BARA INTE UPP! För det vänder.

Några saker man kan behöva göra när det känns tungt, förutom hota och muta:

1)      Ta en stund och se över synopsis. Om du inte har ett kan det vara bra att fundera lite på vart du är på väg, och skriva ner några nyckelpunkter så att du i alla fall har en allmän riktning

2)      Kom ihåg att skriva i scener. Jag var tvungen att påminna mig själv om det igår när jag upptäckte att jag skrivit en 1714 ord lång drapa som bestod av en ganska obegriplig inre monolog. Jag skulle gissa att sju åttondelar av den kommer att försvinna i redigeringen, eller kanske pytsas ut på andra platser i texten. För som den är nu är det bara en blobb. För att texten ska fungera behöver den scener. Varje scen har en början, en mitten och ett slut, och en konflikt. Försök att ha det tänket med och det blir lättare att greppa skrivandet.

Och hang in there, hörrni! På fredag ska vi ha nått 25 000, och om jag klarar det trots att min bok är mindre strukturerad och mer psykotisk än någonting jag skrivit tidigare, ska jag fira med glass och champagne.

Nanowrimo vecka 1

Den första veckan av nanowrimo brukar gå som en dans. Det har det gjort för mig hittills också – det har ju bara varit fyra dagar än så länge. Jag har sett till att hela tiden ligga ett par hundra ord över dagskvoten när jag slutar för dagen för att inte behöva känna att jag börjar i uppförsbacke nästa dag. Det har funkat fint. Min plan att skriva på lunchen verkar också funka: jag äter medhavd matlåda snabbt och sen skriver jag i 20 min eller en halvtimme.det är jättebra att inte behöva skriva allt på kvällen när hjärnan är trött.

Men jag har redan stött på problem. Alla nanoberättesler jag skrivit hittills har varit intrigdrivna fantasyberättelser. Även om jag inte haft en jättenoggrann struktur när jag börjat har jag haft en tydlig konflikt att jobba med, och yttre skeenden som drivit berättelsen framåt. Den här är lite annorlunda. Inte lika mycket intrig, utan mer karaktärsutveckling. mer inre konflikt. Jag känner mig inte osäker på riktningen, för den har jag tagit ut, men vägen dit är väldigt luddig. Men det är ju en av de saker som är spännande med nanowrimo, att se vad som händer när man släpper berättelsen lös. Det som bekymrar mig mer är att jag har så svårt att hitta rösten och tonen. Jag vet vart jag vill, men jag får inte till det. Jag byter tempus fram och tillbaka, jag behöver skriva roligt men känner inte att det blir så roligt och då är hela berättelsen poänglös eftersom den bygger på humor. Och nu när jag skriver det här känner jag att BLÄ! Och så vill jag klappa mig själv lite på huvudet för jag vet att det att känna så är en del av skrivarlivet och en del av Nanowrimo. Snart känns det bättre igen. Hur går det för er?

 

Tre dagar kvar

Det är tre dagar kvar. Tre dagar och min skrivarkompis Mia har börjat tugga på naglarna. ”Vi måste träffas och prata om plot!” messar hon. ”Jag har ingen riktning!” Det har inte jag heller. Men jag är ju veteran, så jag andas lite lugnare. Jag vet att jag kan skriva 50 000 ord på 30 dagar. Jag har gjort det flera gånger förut. Men det är klart att premiärnerverna, eller resfebern eller vad det nu är, gör sig påmind här också. Jag vet ju faktiskt egentligen inte alls vad jag ska skriva. Javisst jag har nån slags struktur, men den har ju egentligen inget INNEHÅLL. Jaja, tänker jag. Det ordnar sig. Det gör det alltid.

Så idag tänkte jag inte skriva om skrivande, även om det absolut finns tid kvar för strukturarbete, karaktärsfunderingar och sista minuten-research. Idag ger jag er hela listan på sånt som ska göras före fredag, som INTE innebär ord på papper.

1) Förbered dina närmaste på att du kommer att vara frånvarande andligen och eventuellt också kroppsligen under november. Förbered dem också på att din personliga hygien eventuellt kommer att försämras något och att koffeinbudgeten kommer att behöva höjas.

2) Tvätta håret. Vem vet när du hinner nästa gång?

3) Laga mat och frys in. Jag vet att det låter överdrivet, men tänk vilken tidsbesparande åtgärd! Detta gör också att du slipper leva på te och knäckebröd mot slutet av månaden när du inte hunnit handla.

4) Umgås med din själs älskade/dina barn/dina husdjur/dina vänner/dina föräldrar/alla tidigare nämnda. Vem vet när du hinner nästa gång?

5) Bunkra upp koffein och kolhydrater.

6) Sov

7) Skapa spellistor, om du gillar att skriva till musik.

8) Ladda ner en nano-kalender som skrivbordsbakgrund till datorn. Den här har jag använt i alla år, för det är nåt med den som triggar min fantasi, men det finns massor. Googla Nanowrimo calendar 2013 and you shall find. (Nanokalender är bra för att 1) den är fin 2) den signalerar att det är nåt särskilt på gång så fort du drar igång datorn och 3) den hjälper dig att komma ihåg hur många ord du bör ha skrivit vid varje given dag i månaden, så att du aldrig behöver fundera på om du är i fas eller ej.

Lycka till nu, mina vänner!

Vi ses på andra sidan startlinjen

Maria

Förberedelser för en framgångsrik Nanowrimoupplevelse

Idag är det exakt tio dagar kvar tills Nanowrimo börjar.  Jag har en idé, och, som ni vet, en anteckningsbok där jag skriver ner allt relaterat huller om buller, för att komma ihåg till det är dags. Och jag skojar inte – det kliar i fingrarna. Jag filar på startmeningar. På formuleringar och upplägg. Jag vänder och vrider på replikskiften i huvudet och funderar över upplägg – ska jag skriva en vanlig första personsberättelse som jag först tänkte? Eller ska jag vara lite retro och göra ett dagboksupplägg? Det skulle kunna fungera. Vad medför de respektive lösningarna för något när det gäller stilen? Sådär håller jag på. Det känns ju jobbigt att inte få börja skriva än, när jag nu har en så bra idé, men fear not om ni känner likadant – det finns massor med saker man FÅR  göra. Idag ska jag prata om dem.

Saker man får göra innan Nanowrimo börjar:

1) Planera karaktärer. Och då menar jag inte bara bestämma vad de heter och vem som ska bli ihop med vem utan jag menar lära känna dem. Deckarförfattaren Elizabeth George berättar i sin bok Skriv på! att hon gör noggranna uppteckningar av alla karaktärer innan hon börjar skriva, för att verkligen veta allt om den. Har man tid att ta reda på allt, särskilt om sin huvudperson, tycker jag man ska göra det. Här finns exempel på frågor att besvara. Om du inte har lika mycket tid, eller tålamod, eller det rör sig om karaktärer som inte spelar huvudrollen, vill du kanske nöja dig med ett sånt här, lite mindre men väl sammanfattat arbetsblad.

2) Planera intrigen. Det finns ju de som gillar att ha en början och bara kasta sig in. Och det är helt okej att göra det – särskilt i Nanowrimo, där det inte finns några som helst krav på att det man skriver ska hänga ihop. Men om man gillar att planera, eller i alla fall kan tänka sig att göra det, är det ingen dum idé att fundera över nyckelscener och vändpunkter i förväg. Att ha planerat vägen i förväg gör det lite lättare att orka i mål. (Det är lite som att ha en GPS istället för att springa fritt i skogen. Båda varianterna har sin charm, men den ena gör det lättare att ta sig snabbare till målet, även om risken naturligtvis är att man missar någon fantastiskt längs vägen. Därför: planera inte FÖR hårt. Acceptera att din hjärna kommer att avvika från planen när du väl börjar skriva. Det är trots allt en process.)

Jag har pratat lite om det här med synopsis och intrigskisser tidigare, och det finns massor med modeller att använda. De flesta är upplagda på samma grundläggande sätt. Här är en favorit som jag har lagt ut förut, men den förtjänar att postas igen:

Dan Wells berättar om story structure. De två första delarna är superbra, om du vill ha flera, mer genrespecifika genomgångar, så kolla alla fem delarna. Och sen gör du en struktur och börjar med slutet, precis som Dan. Jag har aldrig börjat med slutet förr, den här gången ska jag prova det.

3) Leta miljöer. Du kan tänka ut dem och spara dem i minnet eller skriva ner dem, eller fotografera platser du befinner dig på, eller googla platser och miljöer som du tror kommer att förekomma i din berättelse.

4) Annan typ av research. Vet du redan nu att det kommer att förekomma en sportfiskare i din bok? Vet du absolut ingenting om sportfiske? Passa på att ta reda på lite grundläggande ( och intressanta) fakta redan nu, så slipper du köra fast sen. Ska du skriva fantasy? Fundera över hur magin fungerar, över vilka regler som gäller för övernaturligheter. Vad kostar magin? Vem har tillgång till den? Såna saker. Då vet du vad du har att hålla dig till sen.

5) Samla på ord, meningar, schyssta formuleringar och replikskiften. Du kan faktiskt skriva ner ett par repliker utan att det räknas som fusk, så länge du inte skenar iväg och helt plötsligt har skrivit en hel dialog.

6) Rita kartor över staden eller världen där din berättelse utspelar sig så att du har helt klart för dig hur det ser ut. ( Detta är såklart överkurs, men det finns de som tycker det är det roligaste med hela Nanoupplevelsen).

7) Kolla in Nanoforumen och snacka med en massa andra folk som också längtar efter att börja.

Vad väntar du på? Det finns massor kvar att göra!

På begäran: Marias bästa Nanowrimo-tips

Några av er som läser har berättat att ni har anmält er till Nanowrimo för första gången, och har bett om mina bästa nano-tips. Hurra! Äntligen någon som vill att jag ska prata om Nanowrimo! När jag pratar om det med kompisar brukar de först se lite intresserade ut, sen lite matta, och tillslut är det uppenbart att de inte lyssnar längre. Jag är helt enkelt lite FÖR förtjust i Nanowrimo, det är svårt att ha mig i möblerade rum när ämnet kommer upp. Jag SLUTAR ALDRIG PRATA. Men jag ska försöka hålla mig i skinnet här och vara lite konstruktiv.  Så okej. Jag intervjuar mig själv.

Varför är Nanowrimo så bra, Maria. Svara stringent och kortfattat, tack.

O my god! Nanowrimo är så bra därför att känslan av att ge sig på det dödsföraktande projekt det innebär att skriva en hel roman på 30 dagar tillsammans med hundra tusentals andra människor är så MÄKTIG. Jag antar att det är som att vara med i en sekt. Eller, ni vet, när en är på en konsert med sitt absolut bästa band och de är så sjukt grymma på scenen att det liksom pirrar i hela kroppen och det är varmt och trångt och alla andra som är där och rör sig i samma takt som en själv FATTAR GREJEN. Det är den känslan.

Det var inte så stringent. Jag menade mer, vad har man för praktisk nytta av Nanowrimo?

Jaså. En kan se nano som en gigantisk skrivövning.

Den största anledningen till att en inte blir färdig med sin text är självförtroendet, det eviga redigerandet och jämförandet och svårigheten att ta sig över pucklarna längs vägen. Hela poängen med nano är att låsa in den inre redaktören i ett källarrum och ge den godis och tv-spel så att den håller tyst en hel månad, och sen bara skriva för att det är KUL. Ni vet, som det var när en var barn och skrev berättelser utan en tanke på om det en skrev var bra nog eller om en hade hittat rätt metafor eller om den eller den formuleringen var för banal. Det handlar om ren och skär berättarglädje. Och det coola är att det funkar, i alla fall för mig. Jag skriver skitdåligt, men jag skriver mina 50 000 ord, och det är fler än vad som fanns där en månad tidigare. Och ord som finns kan redigeras.

Känslan av att ha skrivit 50 000 ord på en månad är sjukt härlig, speciellt första gången. En lär sig saker om sin egen skrivprocess, och om vad som faktiskt krävs av en. Min skrividisciplin är mkt bättre sen jag började med nano, för jag VET nu att jag KAN.

Hur tar man sig då från start till mål under november?

Olika wrimos (eller nanoister som vi också kallar oss) har olika strategier. En del gillar att bara sätta sig första november och köra utan att ha planerat minsta lilla sak innan. Andra gör jättenoggranna synopsis och karaktärsbeskrivningar och en del ritar kartor och samlar på bilder och sparar formuleringar och gör precis allting utom att faktiskt skriva själva texten. Det där gör en som en vill. Själv gillar jag att vara lite förberedd – ha planerat mina karaktärer och om inte i detalj så i alla fall ha berättelsens grundintrig klar för mig. det hjälper när en kör fast. För det gör en. Oftast i mitten/slutet av vecka två.

Okej. Och de där tipsen du skröt om?

De kommer nu:

1) Skriv hur dåligt som helst. Radera INGENTING. Inte ens felstavade ord. Bara plöj på framåt.

2) Skriv 1667 ord om dagen. Om du har flyt eller tid, skriv lite mer, så att du har en buffert. Du kan bli sjuk eller din kompis göra slut med sin respektive och behöva flytta hem till dig och ta upp all din tid med att sitta och gråta i din soffa. En vet aldrig. Så skaffa en buffert av ord om du kan.

3) Muta dig själv. Sega dagar mutar jag mig med godis: 1 godisbit per hundra ord brukar vara lagom.

4) November är en dålig tid för detox. Koffein i någon form är nödvändigt.

5) Större mutor är också bra. När du skrivit 10 000 får du göra nåt du velat ett tag – gå och duscha kanske?

6) Förvarna vänner och familj om att du kommer att vara upptagen. Dra ner på ambitioner som gäller hushållsarbete, personlig hygien och hyfs och fason. Skriv. Det är bara 30 dagar, det gör inget om dina sociala relationer blir lite lidande. Du bjuder alla på glögg och tackar för förståelsen i december.

7) Skriv VARJE DAG. även om du inte hinner skriva dina 1667, skriv nånting. Det är jättelätt att tappa fart om en ger sig själv lov att sacka. Använd små stunder om tiden är knapp, för du har inte råd att vänta på att omständigheterna ska vara perfekta. Jag har redan provat tekniken att ta med datorn till jobbet och skriva 20 minuter på lunchen. Det funkar och kommer att göra att det inte känns lika tungt när kvällen kommer.

8) Om du kör fast (och det kommer du att göra): introducera en ny karaktär. Ha ihjäl en karaktär. Låt två karaktärer som ingen alls hade räknat med skulle få ihop det, få ihop det. I total brist på initiativ: kasta en tärning eller snurra flaskan. Ge dig själv ett antal alternativ på vad som skulle kunna hända och låt slumpen avgöra.

9) Delta i ordkrig som hålls på nanoforumen, på twitter och på svenska chatten. Det är ett jätteeffektivt sätt att samla på sig ord snabbt, och det är roligt.

10) Om du behöver fler ord men är för trött för att pressa på fram mot en viktig scen: skriv något som inte är viktigt. Låt en karaktär ha en inre monolog om vad hen ska äta till middag. Tex köttbullar. Eller skriv en sexscen. Sexscener kan vara hur långa som helst och det gör ingenting om det blir pinsamt för INGEN UTOM DU BEHÖVER LÄSA DET och du kan redigera bort allt dåligt sen. Och vet du vad det fina med det här är? Du kommer att upptäcka grejer som du har skrivit under press och när du trodde att du inte hade nåt att säga som är bra!

Några sista ord på vägen?

Ett råd om alkohol:  Inte så att jag sitter här och predikar för alkoholintag, men en av mina absoluta favoritkaraktärer i Besvärjelser och beskydd kom till efter en kopp starkvinsglögg.  Kom dock ihåg följande: av ETT glas vin blir en jättekreativ. Dricker en mer än så blir en dum.

så, det var nog allt jag hade. Write and be merry! Hitta mig på nanoforumet, jag heter potbelly. Och missa inte taggen på twitter: #nanoswe

2013-10-13 17.56.20

I den här fina anteckningsboken gör jag all min planering för årets nanoberättelse.

Konsten att hitta sin historia

Vi har kommit en bit in i oktober, och i fredags satte jag punkt för mitt första utkast till uppföljaren. Det är ett på många sätt uselt utkast, som sig bör. Nu ska jag låta den ligga till sig i några månader. (Ja, så länge faktiskt, för jag har tid med det och det känns skönt att veta att jag till och med kommer att ha glömt en del saker när jag öppnar det igen. Sånt som inte funkar kommer att hoppa som grodor upp från skärmen när jag öppnar det igen. ) Nu glömmer jag bort det lite. Nu närmar sig årets skrivarhöjdpunkt för mig. November. Nanowrimo.

Jag har berättat i massor av sammanhang varför jag älskar Nano och hur det varit avgörande för mitt skrivande. Nano är en enda månadslång, världsomspännande skrivövning som utförs simultant av hundratusentals människor. Den känslan är fantastisk. Men jag har blivit praktisk med åren. De första gångerna jag deltog skrev jag bara för att utmana mig själv, för att testa och se vad som hände. Med tiden har jag mer och mer haft som mål att skriva något som så småningom ska kunna bli en bok bra nog att ge ut.

Att ha gått från personlig utmaning till att använda Nanowrimo som ett sätt att kickstarta nästa stora bokprojekt har sina sidor. Dels infaller Nano inte alltid helt rätt i tiden för att påbörja nåt nytt. Det kan inte hjälpas, jag måste göra det ändå, det är som ett inre tvång. Dels ställer det högra krav på berättelsen. Den kan inte vara vad som helst. Den kan, för all del, innehålla zombieninjahamstrar, men den kan inte bygga på dem, de måste vara möjliga att redigera bort.

Nu sitter jag här med drygt tre veckor kvar, och har inte tillstymmelse till berättelse. Jag har en karaktär, som jag har umgåtts med sen i somras. Hon ska vara med, det vet jag. Men i övrigt är det svart. Jag provar olika scenarion: ”Om jag sätter henne i den här miljön, med de här problemen…. nä, det passar inte ihop med hennes person. Men om jag gör henne lite äldre och ger henne tre barn och en exman men fyrtioårskris? Nä, det går jag inte igång på alls. Om jag gör henne yngre och singel och låter henne träffa en snubbe som… med GUD vad GJORT!”

Sådär håller jag på. Det känns som om de senaste veckorna har handlat mycket om marknad i min skrivarvärld. Vad säljer, vad säljer inte. Och varför. Och hur. Och jag vet vad min förläggare tycker att jag ska skriva. Men själv vet jag ingenting. Bara vad jag inte vill skriva.

Jag vill inte skriva om en tjej som är lite klumpig och råkar ut för knäppa situationer och därför blir allting roligt och att hon är en självständig kvinna blir avväpnande eftersom det är roligt.

Jag vill inte skriva om en kvinna som inte alls letar efter kärleken och ändå träffar den.

Jag vill inte skriva om en tjej som är singel och festar/lever i ett dåligt förhållande/lever i det perfekta förhållandet ända tills hon upptäcker att snubben är otrogen.

Jag vet inte, kanske får jag helt enkelt skriva om en tjej som mördar folk?

Det enda jag vet, det är att jag måste hitta min grej. Jag måste påminna mig själv om att det viktigaste för att det överhuvudtaget ska bli något skrivet, är att jag själv gillar det. Att jag blir nästan tokig av lycka vid tanken på det, ni vet, det där suget i magen och pirret, som kolsyra i hela kroppen när man vet att man har hittat rätt idé, att det kommer att funka. Jag måste hitta det. För annars kommer det inte att bli något skrivet alls.

Mitt stoltaste ögonblick

Jag lider fortvarande svårt av efterverkningarna av bokmässan – så svårt faktiskt att jag helt glömde bort igår att det var måndag kväll och jag skulle skriva ett inlägg till bloggen. Jag får återkomma med smartare piggare hjärna nästa vecka, så länge tänker jag berätta detta: igår kväll lyckades jag (istället för att skriva inlägg hit) tillslut planera de sista trådarna i min uppföljare! Jag skrev ner scenbeskrivningar och organiserade i Scrivener och ser man på: det är bara ett kapitel kvar!

Av råmanuset då. Sen kommer redigeringen, men det tar jag lite senare. I december. För i november är det nanowrimo och då ska jag skriva nåt annat.

Och kolla här: vår och er debutantbloggskompis från förr, Pernilla Alm, förevigade ett av mina hittills stoltaste ögonblick i livet: när jag läste högt ur min bok under ett seminarium på bokmässan. Och folk skrattade. Yay!

På vardera sidorna om mig sitter skräck-chicklitförfattaren Åsa Schwarz och Fråga-bibliotekarien-i-DN-bibliotekarien Jenny Lindh.

läser

Hej Framtiden

Förra veckan skrev jag om e-böcker här. Det var inte bara för att jag tycker att det är intressant att undersöka hur det står till med e-boksläsandet hos den lilla grupp som läser debutantbloggen. Jag funderade mycket på såna saker, eftersom jag just fått nyheten att förlaget som gett ut Besvärjelser och beskydd, dvs Bonnierförlaget Mix, har förändrats. Mix är numera ett digitalt förlag.

All utgivning som sker på Mix framöver kommer att vara digital. Jag har ju inget kontrakt än på nästa bok, men självklart börjar jag  ändå fundera på vad detta kan komma att betyda för mig. Det kommer att innebära att min bok inte går att köpa i den fysiska bokhandeln på stan – i alla fall inte förrän den, eventuellt, blir pocket. Det kommer, som jag har förstått det, att finnas en print-on-demand-tjänst, så att biblioteken kan beställa tryckta böcker att låna ut.

. Jag tänker att den inbundna upplagan nog ändå inte säljer så vansinnigt mycket. Särskilt inte i bokhandeln på stan. Och i nätbokhandeln finns ju e-boken som alternativ.

Fast fortfarande säljer inbundet – så som e-boksläsandet ser ut idag – mer än e-bok. Inte för att jag skriver för att få pengar, herregud, då är jag verkligen i fel bransch, men jag vill ju att boken ska NÅ folk. Gör den det som enbart e-bok, frågar jag mig? Kanske om priset blir avsevärt lägre. Eller kanske, om ett år eller så när min nästa bok (eventuellt) kommer ut att marknaden har förändrats så mycket att det ser helt annorlunda ut?

Någonstans tror jag det. För det går så fort nu. Det bubblar och sjuder överallt i bokbranschen, det är lite som att det är en storm på väg – kanske heter den stormen Amazon – och alla försöker hitta bästa sättet att överleva, eller rent av sko sig på stormens framfart.

När jag först fick beskedet från Mix var jag lite chockad och ganska ledsen – tänk att inte få hålla sin tryckta bok i handen! Att inte få klappa det fina omslaget och lukta på boksidorna… Men sen, sen tänkte jag: det här händer. På ett eller annat sätt händer det här och vem är jag att sitta och gnälla då?  En stor förändring sker, och det är ganska spännande. Man skulle såklart kunna välja att se det som en besparingsåtgärd. Men jag väljer att se det som att det är framtiden som har kommit och landat i knäet på mig.

Hej framtiden, nu kör vi!

Digitala drömmar

Jag funderar på det här med den digitala framtiden. Vaddå, den är ju redan här, den har ju varit här hur länge som helst, säger ni då. Och det har ni såklart rätt i.  Men jag tänker specifikt på den svenska bokbranschen där – trots surfplattornas närvaro i vartenda hem numera – e-boken fortfarande är en försvinnande liten del av den totala bokförsäljningen. Det gör inget, kanske ni säger då, för inget går ändå upp mot doften av papper, bläddrandet, snygga omslag och bokhyllor organiserade efter färg. Det kan ni tycka, säger jag.  Men titta på musikbranschen och alla de där cd-skivorna man absolut skulle ha stående framme. Filmbranschen och dvd-hyllorna. Nuförtiden ser jag i stort sett bara på film via streamingtjänster och jag har all musik i mobilen. Mina skivor och filmer står i kassar i källaren och där har de stått ett tag. Det finns ingen anledning att inte tro att samma sak kommer att hända i bokbranschen. Redan nu har prenumerationstjänster för ljudböcker revolutionerat ljudboksmarknaden och folk lyssnar på ljudböcker – i sina mobiler – som aldrig förr. I USA och England läser folk e-böcker som om det inte fanns någon morgondag. När jag var på Gran Canaria i våras bodde jag på ett hotell med få svenska gäster men med många britter och tyskar. Ungefär var fjärde vuxen person vid poolkanten (uppskattade jag) läste på en läsplatta av något slag.

Varför går den här utvecklingen så sakta i Sverige? Jag vet att jag inte är först med den frågan, men jag kan inte låta bli att ställa den. För mig är det såhär: e-böcker har revolutionerat mitt liv. Detta har hänt av några enkla orsaker:

1) Jag kan numera, i princip var jag än befinner mig, få tag i en bok jag verkligen vill läsa och på bara ett par klick kan jag börja läsa den. 2) Jag kan otroligt enkelt få tag i böcker som jag annars hade behövt beställa på nätet eftersom böcker i min favoritgenre sällan finns i bokhandeln.

E-boken innebär att jag kan börja läsa genast, och det tilltalar mig såklart. tillgänglighet och omedelbar behovstillfredsställelse, alltså. What’s not to like?

Jag köper i stort sett alla mina e-böcker från Amazon, precis som resten av världen. Och det finns en jätteenkel anledning till det (ja, dels finns fler av de titlar jag är ute efter där, eftersom jag läser mycket amerikanska böcker), men framförallt är de billigare än svenska e-böcker. Läser jag e-böcker som givits ut på svenska så gör jag som alla andra och lånar från biblioteket. Biblioteken står för merparten av alla e-böcker som läses i Sverige.

Är det alltså så enkelt att e-böcker är för dyra i Sverige? Jag tror att det är en huvudanledning. jag tror att fler skulle prova om inte en e-bok kostade mer än dubbelt så mycket som en pocket och nästan lika mycket som en inbunden bok.

Har ni förresten provat att läsa böcker på mobilen? Jag har upptäckt att det går förvånansvärt bra. Och använder jag kindles app så kan jag ha samma bok nedladdad till mobilen och ipaden och appen synkar mig till senaste stället jag var på, oavsett vilken enhet jag använder. Det kallar jag service.

Nu vill jag veta vad ni tycker om det här:

Huvudet fullt

Vet ni. Jag är fortfarande helt uppfylld av hur lyckad helgen blev – hur fint det var att ni som kom på picknicken kom dit, hur roligt det är med den här bloggen och kontakten med er! Och bonusen, att jag har fått fyra skrivande kompisar som just nu är på exakt samma plats i författarkarriären som jag är. Kämpande med bok två. Vi satt kvar på restaurangen till sent i lördagskväll och bara pratade. Om skrivande, om planer, om förlag och bransch och saker vi ville göra. Vi gav varandra boktips och skålade för att vi äntligen träffade varandra allihop. Det var alltigenom roligt och otroligt inspirerande.

Nu har jag så himla mycket i mitt huvud. Jag har kommit igång igen, jag skriver och det känns så himla bra. Men jag har mycket att tänka på, sånt som jag just nu inte riktigt klarar av att formulera mig omkring. Det får bli längre fram. Just nu säger jag bara: yay för att skriva! Flyter det på i den här takten kommer jag att vara färdig med ett utkast i slutet av september.

Och så ger jag er ett boktips: Jagannath av Karin Tidbeck. Novellsamling på engelska som blivit enhälligt hyllad av engelskspråkiga kritikerkåren. och allvar. Det är FANTASTISK. Alla måste läsa.

7498180154_cc4fa83d5c-197x300