Hur gick det sen, Camilla Linde?

Bild: Davor Radic

Hej debutantbloggen!

Wow. Är det verkligen ett helt år sen sist? Det är det, eller hur? Den är lustig, tiden. Hur den kan dra ihop och sträcka ut sig. Tyckas vara i en evighet och ibland passera förbi under ett andetag.

Vad har hänt med skrivandet under 2017 då? Jo, i dagarna kommer faktiskt uppföljaren till Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr ut. Jag siktade på en lite mer andningsvänlig titel och valde kort och gott: Nödrop från yttre rymden

Det sägs att andra boken är värst att skriva, och jag hoppas verkligen att det stämmer. Den här boken har betett sig som en trotsig fyraåring. Ni vet. Som gallskriker och kastar saker och minst fem gånger om dagen säger att den hatar en. Men en bok blev det till slut! Och jag är riktigt jäkla stolt.

Jag och David (som illustrerar) hade en tanke om att den skulle bli mer visuell, därför innehåller den fler illustrationer. Det är ett spännande arbete och en utveckling som ständigt pågår. Redan nu smider vi planer för hur vi i trean skulle kunna integrera text och bild ännu mer.

Jag har även publicerats i en annorlunda ABC-bok och medverkat i antologin 13 svarta sagor om ond bråd död som gavs ut på Swedish zombie. Men det stannar faktiskt inte där. Under året har jag nämligen skrivit ett vuxenmanus, ett bilderboksmanus, en barnbok för ålder 6-9 och påbörjat en skräckis för slukaråldern. Visstja. Ett par noveller har det också blivit.

En exempelsida från Nödrop från yttre rymden, med mekanikerna Mecka-Elaka och Meckannika Munter. Ganska händigt med sex armar när du är mekaniker, va?

Shit. Jag blir andfådd bara av att skriva det. Vad hände egentligen?

Den smått osannolika förklaringen?

Jag fick barn.

Ja, det låter helt sjukt för mig också. Att få barn innebär ju att den lilla tid du haft till att göra saker du tycker om krymper väsentligt. Framför allt när det nu råkar finnas små arvsmassor i familjen. Istället är det vakennätter, kaosbajsningar (vet du, så vet du), legobyggen, zombiestappla med barnvagn, matningar.

Men det är någonting som händer i min hjärna vid de där tillfällena. Det är som att alla rutinmässiga saker, dagarna som ser nästan likadana ut, släpper loss en kreativ ström från min hjärna. En ström som lyckas trotsa den där benmärgsdjupa tröttheten.

Jag tror att förklaringen ligger i just det rutinmässiga. Och att vara borta från jobbet. Mitt vardagliga jobb kräver mycket kreativitet. Jag lämnas ofta med en känsla av att inte vara färdig. Att hjärnan fortsätter arbeta långt efter att arbetsdagen är slut. När jag kommer hem är den inte inställd på att skapa. Den vill ligga på soffan och möla choklad. Nu skriker den istället efter att bli använd. Och när så mycket annat går på rutin får den möjlighet att jobba ostört.

Samtidigt vill jag förstås inte ge en alltför romantiserad bild av tillvaron. Det är ingen fräsch och äppelkindad författare med perfekt friserat hår som knappat på tangenterna. Snarare ett hålögd (och hårlöst) monster. Det har varit konflikter, skrik, trots och tårar. Allt det där som hör föräldraskapet till.

Hur har jag fått Tid Till Att Skriva då? Det är ju oftast där skon klämmer. Att den försvinner bland alla måsten. Något som verkligen funkat för mig är den där klyschan ”skriv lite varje dag så blir det mycket till slut”. (Hey, det är en klyscha av en anledning – det funkar!). Jag skriver sällan mer än en halvtimme i taget. Nåt tillfälle där barnen sover eller är sysselsatta med annat. Men jag kör direkt. Inte titta Facebook eller instagram. Kör bara. Kör. Under resten av tiden, när jag plockar strumpor eller rullar barnvagn så maler det i bakgrunden. Manusknutarna, tankarna på vart det ska ta vägen. Det gör att jag är redo att sätta igång. Att ta vara på den lilla tiden som trots allt finns. Det kanske känns som lite i stunden, men allteftersom veckorna och månaderna går så kommer texten att växa. Långsamt men stadigt.

Det är inte säkert att det blir såhär för alla. Vissa (eller kanske rentav många) skulle aldrig komma på tanken att vara kreativa under föräldraledigheten. Det enda som finns är tröttheten och att försöka hitta en stund för sig själv.

Fast grejen för mig är ju, att det är just det jag gör. Under året har skrivandet blivit precis allt det där jag vill att det ska vara. En fristad i en kaotisk värld. Något som ger mig energi och glädje. Det har varit den där ventilen jag behövt. Utloppet det brukade vara, men någonstans på vägen försvann.

Det är fantastiskt att ha hittat tillbaka till det.

Jag var faktiskt osäker på om jag skulle hitta dit igen. I slutet av förra året var jag ganska ”bränd” av skrivandet. Inte skrivandet i sig egentligen, men allt runtomkring. Marknadsföring och förväntningar och drömmar som ibland slets itu. Det blev för mycket.

Det är skönt att slippa nu. Jag skriver utan att texterna ska ”bli” någonting. Vi får se om jag ens skickar in till förlag. Ärligt talat känns inte det som det viktiga. Det viktiga har varit att hitta den där pulsen igen. Den som ibland kan bulta så svagt att du nästan inte hör den. Och ibland dåna öronbedövande högt. Att följa idéerna. Låta fingrarna dansa. Bara för att det är roligt, sådär som det brukade vara, en gång.

Så vad är egentligen lösningen? Skaffa tio barn till kanske? Nja. Det säger nog mer om mitt liv. Hur jag egentligen skulle behöva skala ner. Skapa luft för att frigöra kreativitet. Jag hoppas kunna göra det.

Tack för chansen att komma tillbaka hit. Även om det var slitigt att blogga varje vecka i ett helt år så kan jag sakna det ibland. Framför allt att ta del av era drömmar och tankar. Jag hoppas att det har gått bra för er under året. Att ni också hittat den där känslan av att hitta hem. Om inte, så är jag alldeles säker på att ni kommer att göra det.

Det har också hunnits med en tripp till Worldcon (världskongress för fantastik) och att presentera Snack för en internationell publik. Där satt jag också med i mitt livs första författarpanel om superhjältar/skurkar i en modern tid.
Bild: Markus Sköld

Vill ni fortsätta hänga finns jag på instagram.

Snack och hans vänner har också fått en egen sida på Facebook!

 

Ajöss och tack för fisken

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Så sitter jag här nu. 51 inlägg senare. Och skriver mina sista ord på debutantbloggen. Det är en smått surrealistisk känsla. På något sätt har det blivit en vardaglig lunk, att fundera ut passande bloggämnen, att sätta sig ner på tisdagskvällen (trots jobbstress och gravidtrötthet), att försöka få ner de stundtals osammanhängande tankarna till någonting som kan ge något för andra. Och att sedan förhoppningsvis se kommentarerna när du hittat rätt.

Att det plötsligt inte ska finnas …? Nej. Jag vill inte tänka på det riktigt ännu. Jag har ändå det här inlägget kvar. Min sista chans att hänga med er, att använda Orden.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Debutantåret 2016. Året har inneburit så mycket mer än bara debuten. Det har inneburit en krasch. Både i mitt mående och i skapandeprocessen. Men det vet ni troligtvis vid det här laget. Jag har försökt att alltid vara ärlig i mina inlägg, även i de stunder när det känts tufft. För jag vet att det kan vara då det som behövs som mest. Att veta att du inte är ensam därute. Det finns någon som känner som du.

Kanske har du, kära läsare, kunnat känna det. Det har i alla fall jag gjort, när kommentarerna till inläggen kommit in. Jag har känt mig mindre ensam. Och jag tänker att det är så det funkar här. Det är inte bara vi som ska dela med oss av någon visdom. Det är vi som behöver er visdom. Vi ska inte bara dela med oss av våra erfarenheter, vi behöver era. Och det har för mig varit det allra bästa med att skriva på bloggen. Att känna det outsinliga stödet och peppen från er. För det är jag oändligt tacksam.

Det har varit ett tufft år, på många sätt. Det svåraste för mig att hantera var nog insikten att drömmen inte blev som jag tänkt mig. Efter att ha drömt och hoppats på att få ge ut en bok så blev det inte som jag trodde. Det blev så oändligt mycket tuffare. Skulle jag kunna gå tillbaka till mig själv, innan-antagningsbeskedsjaget, skulle jag säga det här:

Passa på att njuta.

Ja, det låter kanske underligt. Mitt förra års-jag hade skrattat rått åt det. Njuta av känslan av refuseringar och misströstan?

Nej, njuta av att bara skriva för dig själv. Utan att tänka så mycket på det andra, på marknadsföring och varumärke och recensioner och att Nå Ut. Press att skriva mer, mer, och bättre.

Njut av att bara få skriva. För det kommer nog aldrig bli riktigt detsamma efter utgivning.

Det här året har definitivt varit min jobbigaste period i livet, rent skrivarmässigt. När det stundtals känts som att det inte gått. Inspirationen och glädjen har inte funnits där. Allting jag skapat har känts dåligt.

Det som ändå lämnar mig med glädje är att det känns som om det börjat lossna nu. Jag har känt kreativiteten komma igen. Inte flödande, sådär som den brukade, men stilla droppande. Den finns i alla fall där. Det gör mig oerhört glad.

Finns det några andra lärdomar då? Som jag kan dela med mig av såhär i allra sista minuten, innan ett nytt grymt gäng tar över? Jodå:

Det blir inte som du tänkt dig.

Debuten är kantad av så många tankar, så många drömmar och förväntningar. Och de kan säkert slå in! Men det kan också bli något helt annat. Det känns jäkligt trist att säga, men försök att vara beredd på alla möjligheter. Såklart vill vi alla få en bestseller som folk köar i veckor för. Men OM det inte blir så, se till att du inte tappar sugen. Se till att du inte hänger upp allt på det. Det kanske inte är den första boken som blir din största. Det kanske blir den andra, den åttonde, eller den femtonde. Så ge inte upp.

Sedan då? Vad väntar nästa år? Detta icke-debutantbloggsår? Just nu finns fokus bara på ett datum: 15 februari. Det är då vår nya familjemedlem förväntas anlända. Och jag räknar med att livet kommer bli kaos under en period.

2017 bjuder också på ett par andra grejer som jag ser väldigt mycket fram emot. Först och främst så finns ett råmanus till Snacks uppföljare! Det är just nu ute hos testläsare för input, så vi får se var det landar. Dock kan jag teasa om att den kommer att innehålla fler illustrationer, en grymt cool skurk och hajrymdskepp. Det är väl en done deal bara där? Förutom uppföljaren till Snack har jag också blivit tillfrågad om att vara med i inte bara en, utan två, antologier från skräckförlaget Swedish Zombie! 13 svarta sagor om Ond Bråd Död (vars premiss jag skrev om här) och 13 svarta sagor om superskurkar. Det känns otroligt roligt. Dels för att jag är ett stort fan av förlaget och ”13 svarta sagor…”-konceptet, dels för att jag tror att texterna kommer bli riktigt bra!

Så även om framför allt hösten stundtals har varit mörk så ser jag att det ljusnar. 2017 kommer att bli ett ljusare år, ett år som för med sig glädje och skrivarlust och kreativitet. Inte enbart givetvis. Det kommer också att föra med sig kaos och sömnlöshet och tappad sug. Men det känns som att det positiva är så oändligt mycket starkare. Jag tror.

 

Och jag tror på dig, kära läsare. Låt inte en enda jävel säga till dig att du inte kan. För det gör du. Du kan så otroligt mycket mer än vad du tror. Än vad alla andra tror.

Men framför allt, se till att du mår bra. Att drömmen inte börjar kännas som en mardröm. Backa när det behövs, du bygger ditt författarskap. Sprinta inte allt du kan i början. Håll hela vägen.

Och mest av allt. Skriv. Skriv för dig själv. För att det får dig att må bra. Eller skriv för att beröra miljontals. Håll orden vid liv, för vem de än skapas. Dina ord behövs. Det är bara du som vet hur de ser ut, hur de låter, hur de känns. Din röst behövs.

Och tack. Tack för att ni följt med såhär långt. Jag skulle inte vara här om det inte vore för er.

 

 

(Ps. Vill ni fortsätta att hänga även under 2017 och beyond så hittar ni min blogg på www.camillalinde.se Jag finns också på instagram under namnet: my_word_is_my_weapon Ds.)

 

Kampen går vidare: 1, 2, 3, 4, SLUT!! //Gurra, Fjodor, Thåström, Stry, Mistlur och Camilla!

Den

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nUnder julveckan skriver vi på Debutantbloggen varsin novell med samma start- och slutmening. ”Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig” och ”Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas”.

Det här blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Utanför köksfönstret öste regnet ner, precis som det gjort i en vecka. Det var två dagar kvar till julafton och ännu syntes inte den minsta skymt av snö. Jag hade frågat pappa varje dag om inte snön skulle komma snart. Han svarade oftast inte utan satt bara i fåtöljen i vardagsrummet och rökte mammas cigaretter. Röken spred sig överallt. In i köket, in i mitt rum. Jag borde kanske tyckt att det var äckligt. I vanliga fall hatade jag lukten. Nu påminde den mig om mamma. Det kändes som att hon fortfarande fanns kvar.

Det ringde på dörren. Jag hoppade över klädhögarna i hallen och kanade förbi vardagsrummet. Pappa hade inte rört sig ur fåtöljen. Det spelade inte så stor roll. Det fanns ändå bara en person som ringde på hos oss.

Utanför stod Ivo. Hon hade regnkläderna på sig, de gröna som var trasiga i sömmarna och släppte in vatten. Det svarta håret låg klistrat mot huvudet. Jag öppnade munnen för att fråga om hon ville komma in, när hon sträckte sig fram och tog min hand. Hennes fingrar var kalla och blöta och lindade sig hårt om mina.

”Du måste komma. Jag har hittat något.”

Då såg jag entusiasmen som lyste ur hennes ögon. Jag hade sett den förut, när vi hittat en oväntad skatt vid vägkanten på väg hem från skolan, eller när hennes pappa hade med sig en överraskning från jobbet. Jag drog på mig den stora täckjackan och andades för en sekund in doften. Doften av mamma fanns där någonstans. Begravd under rök och minnen.

”Jag går ut en stund”, ropade jag in i lägenheten. Pappa svarade inte.

Vi gick förbi lekplatsen. Förbi de rostiga gungorna och sandlådan vi blivit för stora för. Ivo småsprang två steg framför mig. Jag hade svårt att hänga med.

”Vart ska vi?” frågade jag till slut, mest för att få henne att stanna upp. Jag trampade i en vattenpöl. Vattnet sipprade in genom de små hålen i stövlarna, där silvertejpen hade släppt.

”Till Skogen.”

Utan att tveka vek Ivo av mot den stora eken. Grenarna var nakna och kala. Löven låg i en grötig massa på marken nedanför. Hon gick fram till den förvridna stammen och satte sig ner på huk. Regnet strilade fortfarande ner över hennes rygg, men hon verkade inte märka det.

”Kom och titta”, sa hon.

Jag gick långsamt närmare. En underlig känsla av skräck kom över mig och för ett ögonblick trodde jag att jag skulle få se någonting dött. Någonting som lyckats släpa sig till vårt område innan det till slut gav upp kampen och dog. Jag ville inte se det. Döden hade varit alltför närvarande i mitt liv. Ibland kändes det som om den var allt jag var. Jag stannade, gjorde mig beredd att fly därifrån.

Då flyttade Ivo på sig, och jag såg.

Ekens stam var ihålig. När vi var mindre hade jag och Ivo krupit in där och låtsats att det var en portal till en annan värld. Ivo pratade fortfarande om det. Som om hon trodde det var på riktigt. Jag hade mest tyckt om att stå där, med hennes kropp så nära min. Fylld av känslan av värme och trygghet.

Nu låg det någonting i hålet. Skräp kanske. Folk slängde allt möjligt i Skogen. Gamla blöjor och läskburkar. Jag gick lite närmare. Det såg ut som en vanlig, vit plastpåse.

”Vad är det för …?”

Påsen rörde på sig. Den vita ytan började skimra.

”Ser du?” viskade Ivo.

Och det gjorde jag. Jag såg hur formen verkade upplösas och bli något nytt. En smäcker lång hals. Vingar som sträcktes ut så långt att de nuddade ekens inre. Den lyfte sitt huvud och tittade på oss.

”Det ser ut som …”

”En svan”, svarade Ivo.

Det var inte alls vad jag tänkt säga. Jag hade svårt att beskriva vad varelsen egentligen såg ut som. I ena stunden tyckte jag att den såg ut som en katt, med långsmalt ansikte och morrhår. I nästa ögonblick såg den ut som en duva, med näbb och nyfikna ögon som plirade mot oss.

”Jag visste att portalen fungerade”, viskade Ivo. ”Den har kommit hit från en annan värld.”

Hon vände sig mot mig.

”Jag kallar varelsen för Den. Jag tror att den vill heta det.”

Varelsen la huvudet på sned, som om den lyssnade på oss. Ett klickande, kurrande läte undslapp den.

”Vad tror du att Den vill?” frågade jag.

”Jag tror att Den är hungrig.”

Ur innerfickan fiskade Ivo fram en smörgås inslagen i plast. Försiktigt vecklade hon ut den.

”Vill du ha mat?” frågade hon och höll fram mackan mot hålet.

Varelsen sniffade några gånger i luften. Ögonen hade blivit stora. De nästan flöt runt i ansiktet som nu helt verkade sakna drag. Till slut sträckte den på den långa halsen och tog försiktigt smörgåsen ur Ivos hand. I en tugga svalde den mackan och tittade bedjande på oss.

”Vill du ha mer?”

Den utstötte det där kurrande lätet igen. Fortfarande ändrade den form, men den verkade på något sätt ha blivit fastare. Ivo torkade av brödsmulorna från handflatorna. Varelsen såg längtansfullt på dem när de regnade ner på den våta marken.

”Vi måste hitta något mer åt Den att äta. Jag tror att Den kommer kunna prata med oss då. Och berätta vart Den kommer ifrån.”

Jag tittade på varelsen. På den vitskimrande pälsen. Eller om det var fjäll. Bara tanken på att den kom från en annan värld, från någonstans som låg bortom vår fattningsförmåga, fick det att pirra inom mig.

”Jag har en idé”, sa jag och backade ut mot vägen. Motvilligt följde Ivo med. Hela vägen tillbaka sneglade hon över axeln. Jag förstod. Jag kände det också. Ett underligt drag som lockade oss tillbaka mot trädet. Varelsen ville ha oss där. Den kände sig tryggare då. Men det fanns något vi var tvungna att ordna först.

Pappa hade fortfarande inte rört sig ur fåtöljen. Han hade en ny cigarett i handen. Eller kanske var det den gamla. Han rökte dem aldrig, utan satt bara där och lät dem brinna upp samtidigt som han stirrade in i den avstängda teven. Vi passerade vardagsrummet och gick vidare in i köket. Kylskåpet var nästan tomt. Bara några ägg och en liter mjölk. Men det gjorde ingenting. Det räckte. Jag vispade ihop mjölk och mjöl. Ivo knäckte i äggen, ett efter ett.

Jag satte stekpannan på spisen. Så fort den blivit varm hällde Ivo i smeten. Vi tittade på i tystnad medan ytan bubblade upp och stelnade. Med stekspaden vände jag pannkakan och gräddade den på andra sidan också.

”Vad tror du Den vill ha på?” frågade jag. Ivo tittade in i skåpet.

”Socker och kanel”, sa hon till slut beslutsamt. Noggrant hällde hon socker på pannkakorna och rullade ihop dem. Vi la dem i en gammal glassbytta. Insidan immade igen när vi satte på locket.

Varelsen väntade på oss. Den verkade ha vuxit. Nu stack huvudet upp genom hålet, på en lång hals. Den påminde nästan om en struts. Varelsen kvittrade till när den såg oss komma närmare.

Vi tog fram pannkakorna. Varelsen slukade dem en efter en. Efter varje pannkaka gjorde den det där underligt nöjda kuttrande ljudet igen. När pannkakorna var slut la den sig ner inne i hålet. Den suckade djupt och skimret spred sig som vågor över kroppen.

”Den måste känna sig ensam här”, sa jag. Kanske hade den kommit från en värld där alla var som den. Nu var den ensam i sitt slag. Jag sträckte fram handen och smekte den långa halsen. Pälsen, nu visste jag att det definitivt måste vara päls, var mjuk och kall under mina fingrar.

”Undrar vad Den gör här”, sa Ivo och började klappa hon med. Hennes fingrar rörde sig lugnt och rytmiskt.

”Den kanske är här för oss”, sa jag. ”Kanske var det meningen att just du och jag skulle hitta den.”

Ivo nickade långsamt. Med fingret smekte hon längs varelsens smala rygg.

 

Julafton kom. Jag tittade på julkalenderns sista avsnitt. Morgonen var grå och trist. Ljusen brann i alla fönster. Det var bara hos oss det var mörkt.

Jag satt fortfarande i pyjamas när det knackade på dörren. Utanför stod Ivo. Hon hade handen bakom ryggen.

”Här.” Hon sträckte fram ett slarvigt inslaget paket. Jag började peta på tejpbitarna. Hon knuffade till mig så att jag nästan föll omkull.

”Öppna det inte nu, gör det sen, annars blir det bara pinsamt. Kom, så går vi ut.”

Jag drog på täckjackan och ett par raggsockar. Ivo hade redan hunnit ut på vägen och jag fick springa för att komma ikapp. Andedräkten bolmade framför min mun.

Andedräkten … Jag stirrade på det vita molnet som sakta upplöstes framför mig. Och jag blev medveten om att jag frös.

Jag lyfte ansiktet mot himlen. Det gråa hade ljusnat, så mycket att jag fick kisa mot himlen. En ensam snöflinga singlade ner och la sig tillrätta på mina läppar. Men den smälte inte. Ännu en landade på min näsa. Snart var mitt ansikte täckt av dem. Stora, mjuka flingor föll allt snabbare. Tyst, som om de inte ville störa den sovande världen.

”Det snöar!”

Ivo tog tag i min hand och snurrade runt mig i en vild dans. Snöflingorna måste misstagit henne för marken. Mjukt la de sig tillrätta på hennes axlar och hår. Gjorde allting vitt och underbart. Plötsligt släppte hennes händer mina.

”Vi måste visa det för Den. Den har nog aldrig sett snö förut!”

Utan att vänta på svar vände hon om och sprang mot Skogen. Jag följde efter. Ett centimetertjockt lager med snö täckte redan trottoaren. Det såg inte lika grått ut då. Inte lika hopplöst.

Snön dämpade ljudet av mina steg. Som en hemlig matta. Fotspåren stannade kvar. Beständiga. Ett tecken på att vi varit där tillsammans.

När vi kom fram till den gamla eken var hålet tomt. Varelsen var borta.

Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas.

 

 

Varför är förlagen rädda för science fiction?

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Jag trodde aldrig att Snack skulle komma ut. Eller, i början trodde jag förstås det, när jag full av förväntan skickade mitt manus till förlagen. Men allt eftersom svaren droppade in så började jag inse att han skulle bli ännu ett projekt som hamnade i byrålådan. Bedömt, refuserat och så småningom bortglömt.
Självklart visste jag att det var ett scenario han själv skulle ha stora problem med. Faktum var att jag redan nu kunde höra honom hojta om hur orättvist det var, han som hade så mycket att säga och upptäcka.

Men vad skulle jag göra?

Snack blev refuserad. Av förlag efter förlag. Men det underliga var att det inte bara var de vanliga standardrefuseringarna. Både från stora jättar och små familjeförlag trillade det in positiva refuseringar. De gillade karaktärerna, språket, drivet i handlingen, tyckte det var roligt … men de ville ändå inte ge ut det.

Jag funderade mycket på varför.

Till slut hittade jag i alla fall mitt förlag, och tänkte inte så mycket mer på saken. I alla fall inte tills jag färdigställt ett annat projekt. Den här gången ett ungdomsmanus som rörde sig mellan genrerna skräck och science fiction. Innan jag skickade in det till förlagen tänkte jag att jag för första gången skulle testa på att använda mig av en lektör, vilket jag också gjorde. Det var faktiskt inte förrän här som den berömda polletten äntligen trillade ner. Lektören öste nämligen positiva ord över manuset, precis som förlagen tidigare gjort med mitt Snack-manus.
Men.
Mitt i lovorden gömdes den, som en fet gammal gädda. Brasklappen. Den som jag inte ens tänkt på. Manusets stora nackdel.

Vad det var?

”Det kan bli svårt att sälja in science fiction till förlag”.

Vet ni, jag hade inte ens tänkt i de banorna. Men där någonstans förstod jag. Jag förstod varför Snack hade haft så svårt att hitta hem.

Förlagen är rädda för science fiction. Eller, kanske snarare så förstår de det inte.

Vilket är rätt konstigt egentligen. Resten av samhället håller ju inte med. Nörden är hetare än någonsin. Nu är det inte bara nostalgiska 70-talister som går och ser Star Wars, inte bara serienördar som längtar efter den nya Avengers eller Wonder Woman.

Så varför, varför, speglas inte detta hos förlagen?

Kanske ses science fiction fortfarande som något svårt och tekniskt? Någonting som riktas åt en speciell målgrupp. Ni vet, de där underliga kufarna i svarta tröjor och hästsvans som kommer med långa tekniska förklaringar om varför Star Wars inte är korrekt (explosioner som hörs i rymden liksom. What’s up med det?).

Något så smalt kan väl aldrig sälja?

Grejen är ju bara den att SF och SF-influenser finns i nästan allt. Idag är science fiction mainstream, i alla fall om vi tittar på övrig populärkultur. TV-serier och biofilmer regnar ner över oss. Dystopier, rymdäventyr, framtidsvisioner eller bara berättelser som leker med tanken att det finns något mer därute, parallella världar som existerar bredvid vår.

Science fiction är inte så smalt längre.

Och det finns ett sug.

Det största beviset är de olika Kickstarter-kampanjerna som röjt stora framgångar på sistone. Till exempel lanserade konstnären Simon Stålenhag (som bland annat gett ut den fantastiska boken Ur varselklotet) en kampanj för att finansiera rollspelsboken Tales from the loop, baserad på hans eget alternativa 80-talsuniversum.

Målet var att samla in 100 000 kronor.

Med drygt fyrtio timmar kvar av kampanjen ligger den nu på 2,9 miljoner

Två. Komma. Nio. Miljoner.

Någon gång i framtiden kommer förlagen stå där och gapa och inte FATTA hur de kunde missa att hoppa på det här frustande lokomotivet. För det är nu det tuffar på som bäst. Hur kan de vara så verklighetsfrånvända att de inte ser det här? Att de inte ser vilket sug det finns. Vilken marknad.

Å andra sidan finns det andra möjligheter för författare att komma ut. Bara nämnda Kickstarter är en fantastisk kanal att kunna få finansiering för projekt. Kanske är SF-författare lite mer vana att kämpa i uppförsbacke? De här förunderliga historierna tenderar att hitta ett sätt att nå ut på ett eller annat sätt. Detsamma gäller förhoppningsvis för mitt ungdomsmanus.

Tänk på det, framför allt ni som kämpar med era SF-manus därute. Ni kanske inte har förlagens gillande. Och de sitter på väldigt mycket av makten. Men inte på all makt. Den verkliga makten finns hos läsaren. Och läsarna, de gillar fantastiska berättelser.

 

 

 

Vad du gör med dina ord visar vem du är

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Det här inlägget började som så många andra inlägg börjat för mig det här året. Jag har haft en idé, en tanke om vad jag vill prata om.

Så har någonting annat hänt.

Den här veckan tänkte jag prata om originalitet. Både här på bloggen och i mina egna texter. För det är ju väldigt svårt att säga något ”nytt” i en tid då det mesta redan är skrivet.

Det var planen.

Vad som hände? Det som brukar hända. Känslan tog över. Den där som ibland vill prata om någonting helt annat. Som inte låter sig övertygas utan prompt ska ha sin vilja igenom. Den här gången handlade det dock inte om en grym ny idé till en novell, eller tanketomheten som stundtals drabbat mig under året.

Den här gången handlar det om ett barn i Luciautstyrsel.

Jag antar att du inte har missat det. Den enorma hatvåg som sköljt över internet efter att Åhléns presenterade sin reklamkampanj. En kampanj som bland annat innehöll ett barn utklätt till Lucia. Men tydligen var det fel barn för den utstyrseln, vilket (vuxna) människor känt sig tvingade att påpeka i hatiska kommentarer.

Nu kanske du undrar varför jag skriver det här. Varför jag inte går tillbaka till den där idén om originalitet. För det är väl det en skrivarblogg ska handla om? Skrivandets hantverk och vedermödor?

Jag är ledsen, men jag håller inte med.

För det här har i allra högsta grad med skrivandet att göra.

Jag tänker ofta på det, när folk i diskussioner säger att ord inte har betydelse. Att de bara är PK, nymodigheter, påhitt (vilka ord är för övrigt inte påhitt?). För orden har betydelse. Det är genom orden vi definierar vår omvärld och visar hur vi förhåller oss till den. Genom språket kan vi bjuda in eller stänga ute. Vi kan skapa en värld för alla, eller för få.

Jag har svårt att förstå att folk inte ser det. Att ett ord inte bara är ett ord. Det är alltid laddat med så mycket mer. Ord är makt, brukar det pratas om. Och det stämmer. Den som har orden har möjlighet att påverka.

Så vad väljer vuxna människor att göra med sina ord? Hur använder de makten i bokstäverna? Möjligheten att göra sin röst hörd?

De väljer att hata ett barn.

Ett barn som inte gjort något annat än att ta på sig Lucianattlinne och krona och vill vara fin. Som vill få vara sig själv.

Förlåt för språket (nu när jag varit inne på ordens makt), men jag blir så förjävla arg.

Som barnboksförfattare möter jag många fördomar. Det finns mycket åsikter och förväntningar. Framför allt förväntningar på vad och hur jag ska skriva. Att skriva bara för att roa barn tycks nästan vara någonting fult. Det finns en underförstådd förväntan att böckerna ska vara moraliserande.

Jag kan på riktigt tycka att det räcker nu. Det är uppenbarligen inte barnen som behöver moraliserande böcker. Snarare en hel drös med vuxna som skulle behöva lära sig ett och annat om hur de ska bemöta andra.

Kanske det är dags för barnen att ”bara” få bli roade. Och för de vuxna att bli uppfostrade.

 

 

När det talas om censur

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

I början av 2016 skrev jag mitt allra första debutantbloggsinlägg, och kände skräckblandad förtjusning över att det var 51 hela inlägg kvar. Det kändes som en spännande, men inte omöjlig, utmaning att fylla dem. För att underlätta påbörjade jag en lista med olika ämnen som jag tyckte skulle vara intressanta att ta upp.

Inför det här inlägget gick jag tillbaka till listan och såg att många ämnen fortfarande finns kvar. Jag har vetat att de funnits där, men gjort som med skrivandet i övrigt: gått på känsla när det handlar om veckans inlägg. Jag har helt enkelt skrivit det jag känt för att skriva om, just då.

Samtidigt finns det ämnen som jag vet att jag vill ta upp, som känns alltför viktiga för att bara låta tyna bort i ett worddokument på datorn. Just ett sådant tänker jag skriva om idag. Egentligen är det logiskt att det fått ligga och mogna till sig. För när debatten gick som högst kunde jag inte riktigt formulera vad jag tänkte. Jag hade bara en magkänsla. Något som jag inte kunde klä i ord.

Nu tänker jag i alla fall göra ett försök.

Jag började tänka på det här ämnet tidigare i år, när Jan Lööf kom på tapeten. Kommer ni ihåg vad som hände? Det blev stora diskussioner i media och i olika författarforum om att Bonniers, hans förlag, ville ändra på teckningarna i två av hans böcker. Annars skulle de inte bli aktuella för omtryck i framtiden.

Det skreks CENSUR med stora bokstäver och av diskussionerna att döma verkade vi inte vara många steg från offentliga bokbål. Liknande diskussioner seglar upp med jämna mellanrum, och jag tycker alltid att det är lika intressant att iaktta reaktionerna. För det väcker ju uppenbarligen så starka känslor. Varför? Jag har en teori om det.

Är ni redo?

Jag tror att det är för att det handlar om barnböcker.

Har ni tänkt på det? De stora diskussionerna som varit de senaste åren har alla berört böcker som främst riktar sig till barn, med exempel som Jan Lööf och Astrid Lindgren.

Så, vad är det då som gör en del av oss så otroligt upprörda över att barnböcker uppdateras till en modern tid? Min teori är att det blir så väldigt mycket känsligare när det handlar om barnböcker. Vilket i sig är ganska konstigt. Är det inte barnen som vi vill ge de allra bästa av värderingar? Det som ska forma dem till empatiska vuxna som ser människor i sin omgivning, som inte fokuserar på hudfärg eller funktionalitet eller sexualitet.

Jag tror att det är tätt sammankopplat med en annan fråga som jag berört tidigare här på bloggen. Den som handlar om varför det är så svårt att som ny barnboksförfattare slå sig in på marknaden.

Barnboksmarknaden är så fruktansvärt styrd av klassiker. En majoritet av det vi läser för våra barn är sådant som vuxna läste för oss när vi var små. Barnboksmarknaden är helt enkelt styrd av vuxnas nostalgi. Och vi vill inte att någon ska gå in och peta i böckerna vi läste som barn. De har ju en speciell plats i våra hjärtan.

Men grejen är den att samhället förändras. Vad som är okej och vad som inte är okej att säga förändras. Och vårt språkbruk förändras såklart med det. Om vi nu ska vara så extremt fästa vid våra ”barnboksklassiker” och låta generation efter generation av barn lyssna till dem, då tycker jag att det är vår förbannade plikt att de också är hyfsat uppdaterade efter hur vi bemöter och benämner varandra. För det är här många barn får sin världsbild. Det är här man som vuxen kan låta dem expandera eller krympa. Jag ser för mitt liv inte varför någon skulle vilja välja det sistnämnda. Vi vill väl att våra barn ska lära sig respektera andra, att olikheter ska vara en självklarhet? Vi vill väl att de ska bli bättre än vi var? Och det kommer inte att ske om vi reproducerar samma saker som formade oss.

Det pratas om att böckerna ska finnas kvar som historiska dokument och exempel på den tid som rådde då. Och det gör de. Äldre upplagor kommer ju alltid att finnas. Ingen kommer att smyga in i någons hus och riva ur bilder eller stryka över ord. Men varför ska det vara någonting vi uppmuntrar och sprider vidare? Vad det handlar om är att inte reproducera dessa bilder i nytryck efter nytryck. Det handlar inte, som många verkar tro, om att anordna bokbål, utan om att inte trycka nya upplagor med böcker som människor kan känna sig kränkta av.

Måste allt ges om igen och igen? Är kanske det stora problemet egentligen att vår egen nostalgi ställer till det för barnen? (Och för de barnboksförfattare som försöker att slå sig in på marknaden med böcker som faktiskt skildrar vår samtid).

Kanske kommer föräldrar, någonstans borta i framtiden, att ha synpunkter på hur jag framställde robotkaninerna i min bok om Snack Parrow. Kanske finns då robotkaniner i var familjs hushåll och det har tydligt framkommit att de inte alls är särskilt aggressiva eller besatta av att vakta skrot. Kanske kommer det höjas röster för att ändra en så förlegad beskrivning gjord av någon som aldrig ens sett en robotkanin.

Och det skulle jag inte ha några som helst problem med.

 

Lördagsenkät: Lästips i höstmörkret

Höstmörkret har sänkt sig över landet, och vad passar då bättre än att krypa upp i favoritfåtöljen med en bra bok? Här bjussar vi tips om bra böcker vi läser just nu!

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nCamilla: Senaste boken jag läste var Kalldrag av Markus Sköld. En riktigt bra skräckis som passar extra bra att läsa när regnet piskar mot rutorna (okej, det kanske finns få skräckisar som passar bäst att läsa när det är strålande sol, men ni fattar!).

Ett annat hett tips är Brev från Cosmos. Brev från Cosmos är en digital novelltidskrift som fokuserar på fantastik. Senaste numret har temat ”Varelser”. Blir väl inte mycket bättre än så, va?
Nämnde jag att en dessutom kan ladda ner tidskriften gratis? Bra grej för oss som gillar att knarka nyskrivna noveller.

 

GB_Karl_Modig_1 I Varje Ögonblick Är Vi Fortfarande Vid Liv av Tom Malmquist. Wow, så bra (och hemsk) bok. Gillar man att gråta så rekommenderar jag den starkt.

Annars rekommenderar jag Nimona av Noelle Stevenson, kanske världens bästa serieroman (är det ett korrekt uttryck?). Handlar om en superskurk med heder som får en ny sidekick som kan förvandla sig till allt möjligt.

 

 

 

 

Charlotte Cederlund

Charlotte: Jag tycker jättemycket om dystopi-trilogin om Systemet av Anna Jakobsson Lund. Det är smart, välskrivet och grymt spännande! Första boken heter Tredje Principen, andra Aldrig ensamma och tredje Enda vägen! Läs! 🙂

 

 

 

 

 

ProfilbildAnna: Jag läste nyligen Bara tre ord (Simon vs the Homo Sapien Agenda) av Becky Albertelli, och tyckte så mycket om den! Det är highschool, identitetsfunderingar, en massa kreativa vänner, och framförallt en spirande romans med en hemlig mailvän. Väldigt fin bok.

Just nu håller jag på att läsa om Häxan och lejonet av C. S. Lewis till min bokklubb, den passar också väldigt bra i höstmörkret.

 

IMG_8645Ida: Jag måste tipsa om boken Att de i tid må väckas av Frida Arwen Rosesund. Perfekt mix av skräck/övernaturligheter/folktro och intriger/psykologiskt drama/romantik på landsbygden i 40-talets Sverige.

Let’s talk about liknelser

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

I samband med att min novell De kom efter stormen vann hederspriset i Mix förlags tävling Efter stormen fick jag för första gången möjligheten att arbeta med en redaktör. En person vars enda uppgift var att göra min text bättre. Att vrida och vända på formuleringar, komma med förslag på saker som kan läggas till och tas bort. Hitta allt det där jag själv blivit så blind för efter otaliga redigeringsomgångar.

Det kändes enormt lyxigt.

Innan dess hade jag alltid redigerat mina egna texter. Jag hade såklart alltid gjort mitt bästa för att hitta saker i texten som inte funkade, där meningsbyggnaden haltade, saker som borde förstärkas och förbättras. Men, som du vet är det lätt att bli blind för sina egna ”fel”.

Att jobba med en redaktör gav mig en hel del insikter om saker jag gör när jag skriver. Du vet hur det är. Vi har alla ticks för oss. Någon kanske överanvänder ”ju”, en annan har en förkärlek för att börja alla meningar med ”Plötsligt”.

Min grej? Jag är nästan perverst attraherad av liknelser. Grejen är att jag inte visste om det innan. Nu blev jag plötsligt uppmärksammad på det, och kunde såklart snart se vad de menade. Det är en ganska omvälvande upplevelse, när du för första gången får saker markerade i ett dokument. Det blir svårt att värja sig mot, när du ser det svart på vitt.

I samband med redaktörsgenomgången fick jag rådet att sålla ut en tredjedel av liknelserna. För att de som fanns kvar skulle bli desto mer effektfulla. I början var det svårt, jag tyckte ju att de fanns där av en anledning, inte kunde jag väl ta bort dem?

Men texten blev så mycket bättre när jag gjorde det. Titta bara på det här korta exemplet. I råversionen som jag skickade in till tävlingen stod det:

”Minibussen ligger på sidan som en dödstrött hund. En vindby drar tag i oss och knuffar nästan ner oss från bussens sida, men Sol håller hårt i min arm och vi lyckas hålla oss kvar. Än så länge. Hennes läppar räknar till tre, men orden slits bort av nästa vind. Tillsammans hoppar vi, synkroniserat som simmare. Mina skosulor smäller hårt mot asfalten och vattnet stänker ända upp i mitt ansikte. De smutsiga dropparna klänger sig kvar på mina kinder som tårar.”

Wow. Tre liknelser i ett så kort stycke? Det måste nästan vara någon sorts rekord, eller hur? Efter redigeringen blev stycket såhär:

”Minibussen ligger på sidan. En vindby drar tag i oss och knuffar nästan ner oss från bussens sida, men Sol håller hårt i min arm och vi lyckas hålla oss kvar. Än så länge. Hennes läppar räknar till tre och tillsammans hoppar vi, synkroniserat som simmare. Mina skosulor smäller hårt mot asfalten och vattnet stänker ända upp i mitt ansikte.”

Egentligen är det inte så stora förändringar, men det gör rätt mycket att ha skalat ner det till bara en liknelse. Bilden framkommer tydligare.

Svårigheten, och såklart syftet, med att bli uppmärksammad på dina ”egenheter” är att du blir medveten om dem på ett helt annat sätt. Det märkte jag när jag efter det här skulle skriva andra texter. Jag märkte att jag började stoppa mig själv så fort jag skrev in liknelser.

Min skrivprocess blev med ens väldigt jobbig. Redan i ett första utkast började jag värdera och censurera mig själv. Det funkade inte.

Nu har jag accepterat att det är en del av min process. Jag strösslar med liknelser, värre än en glasskiosk med mjukglasspremiär (hehe). Det är bara så jag gör. Jag behöver göra det. Men jag vet också att jag inte kommer att få behålla alla. De får stå kvar där för att inte hindra mig i mitt flow. De flesta ryker sen i redigeringen, men jag behöver ändå få ur mig dem.

Det har blivit en mycket bättre process för mig. Att tillåta mig att skriva på det sättet. Jag tycker det är skönt att kunna vila i det, att jag inte behöver hålla mig själv i så hårda tyglar i skedet när texten flödar. För mig är det en sak som kan få kreativiteten och lusten att helt försvinna. Bättre då att köra på och redigera i efterhand. Det viktiga är väl just att vara medveten om de ticks en har.

Vilka egenheter har du? (jodå, kom igen, alla har dem!) Och hur tacklar du dem?

 

 

Jag ska inte döda någon, lovar!

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Det är ganska roligt, det här med att vara författare. Själva författandet i sig förstås, att komma på nya världar och personer som ska bo i dem. Personer att hata och att älska. Det är underbart skojigt, men det som nästan är ännu roligare är vad du utsätter dina vänner och bekanta för.

Jag slänger ganska ofta ut frågor på sociala medier. Det kan handla om lite allt möjligt som rör texterna jag just då arbetar med. Namn på karaktärer, tankar om händelseutvecklingar och så vidare. Av vänner och bekanta har jag också fått de allra bästa svaren när jag fastnat i en text. Till exempel så hade jag under väldigt lång tid inget namn på Flax, berättarjaget i Snack. Jag hade många förslag på lut, men inget fastnade. Inget kändes rätt. Så jag slängde ut frågan på Facebook. Vad ska karaktären heta?

Jag hade nog inte förväntat mig att folk skulle engagera sig så mycket, men det gjorde de. Det ena grymma förslaget efter det andra ramlade in, däribland just Flax. Och det var så klockrent. Samtidigt som jag nog aldrig kommit att tänka på det själv. Jag förstod vilka häftiga grejer som kan hända när du bjuder in andra till din text. Att de kan bidra med en kunskap du själv saknar.

Men.

Det finns ju också en del frågor du är lite tveksam till att ställa, framför allt offentligt. De där som kan få folk att undra om du EGENTLIGEN planerar ett massmord eller två. Jag var med om en sådan för inte så länge sedan. Just nu håller jag nämligen på och filar på ett utkast till en novell. Till min stora glädje, och förvåning, fick jag frågan om jag ville vara med i skräckförlaget Swedish Zombies kommande novellsamling, 13 Svarta sagor om ond bråd död. En hyllning till klassiska splatterfilmer från 80-talet. Jag var såklart på. Bara det att bli tillfrågad, snarare än att försöka armbåga sig in i diverse sammanhang, kändes häftigt.

Men vad skulle jag skriva om? Det fick ligga och gro ett tag, och till slut hittade jag en tråd som intresserade mig. Den här gången började det faktiskt med en person. Jag såg framför mig historien om Britt-Marie, pensionären som håller sig på sin kant, bakar kakor och stickar babykläder till välgörenhet. Jag såg också framför mig hur det plötsligt börjar diskuteras att hyreslägenheterna där hon bor ska omvandlas till bostadsrätter. De flesta andra boende är lyriska över möjligheterna som det innebär, tänk bara på vilken bra investering det är! Men Britt-Marie är inte lika nöjd. Hon kommer inte ha råd att köpa ut sin lägenhet. Om förslaget går igenom blir hon tvungen att flytta.

Någonstans här får tanten nog. Hon har snällt flyttat på sig i hela livet, gett plats åt andra på sin egen bekostnad, men nu räcker det. Hon beslutar sig för att börja döda av alla de som är för en ombildning. Problemet är bara att Britt-Marie inte dödat någon förut, och det är betydligt svårare än hon tror. Både själva dödandet och det som kommer efter – att bli av med kroppen.

So far so good. Jag hade en historia som skulle kunna funka. Men så till dilemmat. HUR ska då den här snälla lilla tanten gå tillväga för att ta livet av folk? Jag hade väldigt svårt att komma på det. Framför allt det där första mordet. Min första tanke var att det skulle vara ganska oplanerat. Någonting som sker i stundens hetta, med någonting som kan finnas hemma hos en äldre kvinna.

Jag fastnade för att hon häller kaustiksoda i kaffe och bjuder på. När jag googlade detta (jag ber just nu för att ingen ska titta närmare på min sökhistorik!) blev jag dock lite osäker. Skulle det verkligen vara trovärdigt att personen inte märker det utan dricker kaffet ändå? Jag ville trots allt att det skulle finnas realism i det.

Så jag kontaktade en kompis som jobbar som apotekare och ställde den här frågan:

”Nu har jag en lite underlig fråga, och jag LOVAR att det är i rent researchsyfte för en novell. Jag undrar nämligen om du vet vad som händer om man dricker kaustiksoda? Dör man på direkten? Eller vad borde reaktionen bli? Vet du vad kaustiksoda smakar? Skulle det funka att hälla det i kaffe utan att personen märker någonting, eller är det helt otroligt?”

Jag förväntade mig nästan lite tveksamhet. Kanske i alla fall ett ifrågasättande. VARFÖR vill du veta det här? Men istället kom svaret:

”Kaustik är frätande, så om du ska dö av det måste du få i dig en hel del. Om den mängden hälldes i kaffe skulle vemsomhelst rygga direkt, eftersom det skulle vara så starkt frätande att det sved i ögonen när en lyfte koppen. Om en dör, så tar det flera dagar. Väldigt få toxiner som gör att en faller död ned på plats, men saker som hämmar andningsmuskulaturen gör att en dör relativt fort och okladdigt, samt går att smyga ned i drycker.”

Jag ska inte återge den efterföljande diskussionen i detalj, för att behålla någon illusion om mig själv som den oskuldsfulla barnboksförfattaren, men i efterhand är det roligt att se vilka frågor jag tyckte att jag kunde ställa. När en författare är inne i bubblan är liksom ingenting konstigt. Inte ens ingående frågor om vilket är det mest splattriga (och lättillgängliga) sättet att ta livet av någon på.

Jag har tänkt på det en del sedan dess. Hur det blir när vi författare går så totalt upp i en fråga och vill veta allt om den. Hur konstigt det måste se ut för omvärlden. Och hur inne vi är i bubblan för att inse hur konstigt det är.

Ibland ser jag såna här frågor flimra förbi i olika författargrupper ”hur gör jag mig bäst av med ett lik”, ”hur lång tid tar det för en kropp att ruttna om den är ingjuten i betong” och tänker att det nog är ganska vettigt att vi omger oss med människor som fattar var den där besattheten kommer ifrån. Att det inte nödvändigtvis är en vilja att döda någon på riktigt, utan att kunna beskriva det trovärdigt. Vi är nog trots allt väldigt måna om att kunna porträttera vår verklighet, att göra den realistisk. Oavsett om det handlar om gestaltning eller … tja, blodiga sätt att ta livet av någon på.

Har du också exempel på udda frågor du ställt?

 

 

Att hålla tonen

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Det är underligt hur ens egen syn på skrivandet kan förändras. Eller, kanske snarare, ens medvetenhet om olika saker.

När jag skrev Snack, till exempel, så gjorde jag det sådär som jag alltid gör. På ren känsla. Utan synopsis och utan tanke på att det skulle vara på ett visst sätt. Jag bara skrev för att det kändes rätt och reflekterade inte jättemycket över varför det blev som det blev.

Det är helt annorlunda nu. Nu när jag på allvar tagit tag i att skriva uppföljaren, och kämpar med att förvandla ett shitty första utkast till ett inte så shitty andra utkast, är det framför allt en sak jag hänger upp mig på.

Berättarrösten.

Mycket av den positiva feedback jag fått på första boken handlar just om den: tonen, rösten. Att den upplevs som varm och inbjudande. Att den är tydlig och klar.

Grejen är att jag inte alls tänkte på den när jag skrev. Det föll sig bara helt naturligt allteftersom historien växte fram under mina tangenter. Andra saker behövde definitivt fixas till och redigeras i efterhand men berättarrösten var den där trygga grunden som allting kunde vila på, utan att jag riktigt visste om det.

Nu till tvåan är jag betydligt mer medveten om berättarrösten. Jag har svårt att skriva utan att hela tiden värdera. ”Är det tillräckligt likt? Tillräckligt bra? Får jag till Det?”

Och det känns inte som att jag får det. Det är en ganska läskig känsla. Framför allt för att jag inte har någon aning om hur jag ska få till den igen. Jag har inga hemliga knep att ta till. Förra gången fanns den bara där. Nu gör den inte det.

Jag borde kanske inte fästa mig så mycket vid det, samtidigt som det är svårt att inte göra det. För mig är det där något som är svårt att redigera i efterhand. Antingen sitter berättarrösten där från början, i det första utkastet, eller så gör den inte det. Rösten blir på något sätt invävd i texten när den växer fram. Jag har svårt att klistra på den efteråt.

Det som frustrerar mig mest är nog att jag inte förstår varför jag sliter så mycket med just den här delen. Det kom så himla naturligt med ettan. Varför gör det inte det nu? Jag går tillbaka till första boken och läser den igen. Jag försöker känna in tonen och känslan. Men det hjälper inte. Istället lämnas jag med känslan av att jag försöker härma istället för att känna.

Kanske är det helt enkelt hjärnspöken. Att den där medvetenheten också inneburit en ökad svårighet att se sin text utifrån. Jag har väldigt svårt att avgöra det i nuläget. Det ska i alla fall bli spännande att höra vad testläsarna säger. Det känns som min allra största trygghet i det här. Att det finns människor som kan säga om det inte funkar. Om det är så att tonen faktiskt förlorats på vägen.

Jag litar trots allt mycket mer på dem än på hjärnspökena.

 

 

Att hålla skrivarworkshops

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om ett stundande biblioteksbesök. Men det var inte vilket besök som helst, utan mitt allra första. I alla fall som Författare där jag skulle prata om mitt skrivande, om min egen bok.

Och igår var det så dags! I spöregnet pallrade jag mig ner till Alingsås bibliotek och deras fina, nyrenoverade lokaler. Hela läslovsveckan har de olika saker på gång där, författarbesök för stora och små, tipsrundor mm. Och så en skrivarworkshop med mig. Som ni kunde läsa i det tidigare inlägget var jag lite nervös inför det, men underligt nog hade nervositeten lagt sig lagom till dagen D.

När jag kom in, redan halvdränk av regnet, noterade jag direkt att det inte var så mycket folk där. Kanske just på grund av det ösande regnet. Men jag såg ändå ett par barn stryka omkring runt området där själva workshopen skulle vara. Två av dem sneglade extra länge på mig. Min instinktiva reaktion var att mitt smink måste ha runnit i regnet, kanske hade jag rentav någonting mellan tänderna?

Sedan insåg jag. Justja. Min bild har ju faktiskt figurerat på lite olika ställen i samband med det här besöket. Kanske är det bara så – underliga, underliga tanke – att jag har blivit igenkänd!

Nåväl. Klockan slog ett och det var dags att dra igång. Det blev till slut fem barn och två vuxna. En ganska lagom grupp faktiskt. Det gav mig möjligheten att memorera alla namn, och vi kunde lära känna varandra lite mer än om det varit helt packat med barn.

Vi började i alla fall med en presentationsrunda där alla fick säga sitt namn och någonting de tycker om att göra. Det visade sig redan här finnas aspirerande författare i skaran. Extra skojigt! Efter det berättade jag om hur det kom sig att jag började skriva. Att det faktiskt började med läsandet. Min mamma läste nämligen mycket för mig, och jag började läsa själv tidigt. Men trots att jag hade tillgång till så oändligt många världar som andra skapat kände jag mig inte helt nöjd. Böckerna slutade inte alltid som jag ville, världarna såg inte riktigt ut som de jag hade i mitt huvud, och jag ville kunna påverka handlingen. Förstå då min lycka när jag till slut insåg att man faktiskt kan skapa sina egna historier! Där du kan bestämma precis hur det ska gå. Så det gjorde jag. Och har väl egentligen fortsatt med det, ända sedan dess.

Jag fortsatte med att frågade deltagarna om de var intresserade av rymden, och svaret var väl ganska svalt. Jag kände igen mig i det – väldigt mycket faktiskt – och det var lite därför jag ville skriva den här boken. Många böcker som handlar om rymden är faktabaserade och ganska torra. Visst kan det vara intressant att läsa om hur olika planeter ser ut och beter sig, men det är kanske inte så fantasifullt. Trots det är det ju faktiskt så väldigt mycket om rymden vi inte vet. Och vad gör man när man inte vet? Man hittar på! Snack är löst baserad på fakta, men mest har jag hittat på. Skapat en egen värld som andra kan gå in i.

Därefter bjöd jag in dem i min värld, och läste första kapitlet i boken. Efter det visade jag bilder på de olika karaktärerna, och berättade mer om vad som händer i resten av boken.

Sedan kom vi till själva workshop-delen. Det kändes viktigt för mig att ha ett praktiskt inslag också. För det viktigaste med att skriva är ju just att hitta på. Att få fantisera helt fritt om vad som ska hända. Det ville jag att deltagarna skulle få testa på. Därför var uppgiften att de skulle komma på en fortsättning på berättelsen. Jag läste en bit ur kapitlet då Snack, Flax och skeppsspöket Kapten Hammock precis stigit iland på den fruktade Skrotplaneten, och nu ska leta rätt på reservdelar så att de kan få sitt rymdskepp att flyga. Samtidigt måste de hålla sig undan från de fruktade robotkaninerna. Kapten Hammock varnar Snack och Flax att de absolut inte får röra någonting. Hur vackert eller lockande det än är.

Så vad händer sedan?

biblioteksbesok2Här fick deltagarna fundera fritt. Kanske bestämmer karaktärerna sig för att lämna Skrotplaneten och dra någon annanstans? Att öppna en pannkaksbar istället för att lösa mysterier? Kanske attackerar robotkaninerna? Efter en stunds funderande satte de igång. De äldre barnen skrev, och de yngre ritade hur de tänkte att historien skulle utforma sig. I just den här delen tog det en stund för dem att komma igång, men det är kanske inte så konstigt. Det vet man ju själv hur svårt det kan vara att komma på saker. Efter en stund återsamlades vi i alla fall och de fick berätta hur de tänkt.

De flesta var inne på att Snack trots allt tog någonting från Skrotplaneten, och att det lockade fram robotkaninerna. Men kanske var det så att robotkaninerna, som samlar på skrot, blev väldigt intresserade av Snacks metallben och ville samla på sig det också?

biblioteksbesok3Ett barn hade tillverkat ett hål i Skrotplaneten, ett hemligt rum dit de kunde ta sig om det blev alltför farligt. Himla praktiskt, tycker jag.

Vi avslutade med en frågestund och sedan var det tack och hej för den här gången. Trots en del nervositet inför besöket, så tycker jag att det gick alldeles strålande. Framför allt för att det kändes så naturligt. Som ett schysst samtal mer än en föreläsning.

 

 

Och faktiskt kände jag mig som Författaren. Hon på bilden. Som skrivit en bok.

 

biblioteksbesok

(eftersom jag inte kunde ta någon bild under själva samtalet blir det istället en författar-selfie med ”scenen” och boken!)

 

 

Början till slutet

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Jag vet inte om ni håller med mig, men jag tycker att det har hänt spännande saker på Debutantbloggen de senaste veckorna. Och lite extra intressant har det varit att surfa in på måndagar. Det är med stor behållning som jag läst Annas inlägg och fått en inblick i hur hennes process ser ut när hon skriver. Det har stundtals fascinerat mig, stundtals fått mig att känna att jag kanske borde testa på något liknande, men mest av allt har det stärkt mig i min tanke om att det finns så oändligt många sätt att skriva på.

Det har också gjort att jag funderat mycket på min egen process. Hur ser den egentligen ut? Har jag ens någon? Det verkar vara så viktigt det där, att ha en metod. Och att det ska vara rätt metod. Jag har gått ett par olika skrivarkurser, och även om de alla varit bra så har de lämnat mig med känslan att jag gjort något fel. Att det finns ett magiskt sätt att arbeta som Författare och att jag inte riktigt har fattat det ännu.

Men så är det ju inte. Det finns lika många sätt att skriva på som det finns författare. Och det är någonting jag verkligen stärkts i efter att ha fått dyka ner i Annas tankar. Som sagt har jag också börjat fundera på vad min ”stil” är. Och jag har kunnat identifiera en del saker.

Jag planerar inte. Alls. En gång, vad jag minns var det just efter att jag gått en skrivarkurs, så var jag fast besluten om att skriva ett detaljerat synopsis. Lärarna på kursen hade gång på gång förklarat hur Otroligt Viktigt det var att skriva synopsis. Att det nästan inte kunde gå att skriva utan det.
Så jag skrev ett. Kapitel för kapitel beskrev jag händelseförlopp och karaktärer. Utvecklingar och twistar. Allt grundarbete var tvunget att vara klart innan jag började skriva.

Hur gick det sen då? Löste sig allting magiskt? Blev det ett fantastiskt manus som nästan skrev sig själv?

Nja. Det här är utan tvekan det manus som jag haft mest problem med. Det blev skrivet, och ganska snabbt dessutom, men jag tycker inte alls om texten eller processen att skriva den. Det kändes så fruktansvärt instängt. Texten dog för mig för jag visste hela tiden vad som skulle hända. I detalj. Jag blev aldrig överraskad.

Jag har testat att göra ”character sheets”, och visst är det roligt. Det är lite som att hitta på en låtsaskompis, eller låtsasfiende för den delen. Att fundera på vad jag tycker gör människor sympatiska, vad som gör att jag inte tycker om dem, ge dem små egenheter och musik som gör dem glada. Som övning är det grymt roligt.

Men det har också gjort att jag känt mig snuvad på konfekten. Jag vill inte veta allt om mina karaktärer innan jag skriver om dem. Jag vill lära känna dem längs vägen. Få känslan av ”Aha, reagerade du SÅHÄR i den här situationen? Kul. Då har jag lärt mig något mer om dig.” Det känns på något sätt som om vi vuxit fram tillsammans.

Så, det är de saker som inte funkar. Men vad funkar då? Det dröjde faktiskt ett tag innan tanken slog mig, eftersom det alltid är en så självklar del i min skapandeprocess.

Sen kom jag på det. Min metod. Med ytterst få undantag går det alltid till på samma sätt.

Jag skriver slutet först.

Vän av ordningen kanske känner sig manad att protestera. Det om något borde väl göra att texten känns instängd? Då vet du ju verkligen hur det kommer att sluta. Och kanske är det motsägelsefullt, men för mig känns det fritt. Jag har en riktning, en ledstjärna att ta sikte mot. Men hur vägen dit kommer att se ut, det vet jag inte.

För mig hjälper det att hitta det som sätter ut riktningen. Oftast är det inte så långa passager. Kanske bara en tanke, en känsla, eller en mening. I min novell De kom efter stormen var det till exempel historiens allra sista mening som kom till mig först:

”Jag trodde aldrig att jag skulle kunna döda en annan människa. Men nu vet jag. Jag kan det, om det gäller att överleva.”

När jag skrev de där få orden hade jag ingen aning om vem som skulle säga det. Jag hade inga karaktärer, visste inte i vilken kontext det skulle sägas. Men jag visste att jag ville att det skulle sätta tonen för hela historien. Jag visste att det var dilemmat jag ville att allting skulle leda fram till.

De gånger jag skrivit utan att först veta slutet har jag fastnat. Som med min Götene-novell, om den övergivna nöjesparken. Jag tycker väldigt mycket om den. Gillar premissen, gillar karaktärerna. Men jag vet inte hur den ska sluta. Och då blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att fortsätta skriva. Innan jag kan fortsätta måste jag hitta den, riktningen. Den som gör att jag vet var jag kommer att landa. Även om jag inte vet hur jag ska ta mig dit.

Hur ser din process ut? Har du någon process?

 

Gästblogg: Felicia Welander om året efter debuten

Om man stryker debut i ordet debutant återstår – tant (eller nästan i alla fall).

felicia

Debutåret 2015 har kommit och gått och kvar står jag – en tant i mina bästa år. (Okej, vid 43 är jag inte tant riktigt än kanske, även om min tonåring där hemma påstår det.)

Det har gått ett och ett halvt år sedan debuten med romanen ”Kanske imorgon” och det har varit en riktig berg-och-dalbana. Från att inte ha fått någon uppmärksamhet alls till inslag i TV4s Bokhyllarna, pocketen som fick tryckas i fler upplagor, alla nya läsar- och skrivarvänner. Upp, upp, upp. Och så swish ned igen dit där allting stannar och det det bara är att sätta sig ned och skriva på nästa.

Just nu är jag sakta på väg uppåt i banan igen igen. Jag har precis fått veta att min andra roman ”Bara idag” kommer ut i mars – även den på Bladh by Bladh förlag. Och jag har satt mig tillrätta i vagnen på vägen upp mot den där fruktade, men efterlängtade, toppen – den 29 mars – dagen när boken släpps.

Men den här gången vet jag också till viss del vad jag har framför mig. Och jag vet vad också vad som kommer efteråt. Osäkerheten för hur boken ska tas emot. Nervositeten. Känslan när allting tystnar igen. När stillheten sänker sig och tankarna kommer. Prestationsångesten. Vem tror jag att jag är? Kan jag verkligen skriva en till? Har jag vad som krävs? Kan jag skriva alls? När det är dags för alla de där timmarna framför datorn i ensamhet när man är geni/värdelös varannan minut.

Men även den här gången tänker jag kliva upp i berg-och-dalbanan och slänga upp armarna. Och när jag skrikandes, gråtandes och skrattandes kommer ner igen ska sätta mig och skriva, skriva, skriva så fingrarna glöder. Jag kommer sätta mig tillbaka i den där berg-och-dalbanan varje gång – hur livrädd jag än är. För en sån sorts tant är jag.

Hoppas du gör det du också – jag lovar att det är värt det.

 

 

Lördagsenkät: Vem tycker du borde fått nobelpriset i litteratur?

Förra veckan tillkännagavs det vem som fick nobelpriset i litteratur 2016. Säga vad en vill om valet, men har vi själva några favoriter som vi hellre sett på prispallen?

GB_Karl_Modig_1Karl: I ärlighetens namn har jag aldrig följt Nobelpriset med särskilt intresse. Vinnarna är sällan författare som jag faktiskt gillar (Förutom Albert Camus). Och vad ska alla gamlingar till med prispengarna? Fyller det inte större funktion om det ges till yngre författare? (typ Karl Modig). I alla fall så skulle jag vilja se Erlend Loe eller JK Rowling på prispallen.

 

 

 

 

 

Profilbild

 

Anna: Jag är jättenöjd med Dylan! Jag har hoppats på honom i rätt många år nu, så det var väldigt kul. I övrigt har min solklara kandidat redan fått Nobelpriset – min favoritförfattare Selma Lagerlöf. Så får jag önska någon till framtiden säger jag som Karl – JK Rowling.

 

 

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

 

Camilla: I mina ögon finns det ingen författare som förtjänar priset mer än Stephen King. Snacka om en författarkarriär som sträckt sig under så lång tid och påverkat så många människor! Böcker som format otaliga generationer av människor världen över. Vare sig en älskar eller hatar hans böcker är det svårt att ställa sig likgiltig till dem. Sen inser jag såklart att det aldrig någonsin skulle hända. Att han får priset alltså.
Å andra sidan har han redan fått det (minst lika) prestigefulla Nåbelpriset, så jag är ändå hyfsat nöjd.

 

IMG_8645Ida: Har faktiskt aldrig varit så insatt i litteraturpriset (fysikpriset däremot) och inte i Dylan heller för den delen. I mitt drömscenario skulle jag själv få Nobelpriset i medicin eftersom jag skulle väcka döda till liv. Sedan får vi väl dra lott om huruvida Terry Pratchett eller Douglas Adams ska vara först ut.
 

 

 

 

Charlotte CederlundCharlotte: Jag är inte heller särskilt insatt i Nobelpriset eftersom det aldrig ges till den typ av litteratur jag läser(ungdomsfantastik). I år gavs det till en musiker som jag inte lyssnar på så det är väl same same. Men om jag får önska hade jag hoppats på en ungdomsfantasyförfattare så JK Rowling ligger bra till här också! 🙂

 

 

 

 

Tips till biblioteksbesök?

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

För några år sedan åkte jag och en kollega ut till en förskola utanför Ulricehamn. Anledningen var att vi skulle hålla en workshop för barnen om barnkonventionen. Det var långt utanför våra comfort zones. Visst att vi mötte många unga i jobbet, och höll workshops, men det var främst för gymnasiet och uppåt. Det här var något helt annat.

Väl på plats insveptes vi genast i en väldigt mysig gemenskap. Vi fick ta av oss skorna och tassa runt i strumplästen, vi satt inte på stolar utan på kuddar på golvet, och alla barnen stirrade på oss som om det var höjdpunkten på deras vecka att just vi kommit dit.

Uppgiften var som sagt att vi skulle prata om barnkonventionen. För fem-sexåringar. En ganska tuff utmaning. Men vi tyckte att vi hade tänkt till, att vi hittat exempel som barnen kunde relatera till.

Vi började med att prata om vad rättigheter är för någonting. Till exempel vad som händer om någon av dem skulle bli sjuk. Då har de ju rätt att få sjukvård.

Ett av barnen började vifta ivrigt med handen i luften. Jag och min kollega tittade på varandra och delade ett ”yes”-ögonblick. Kanske hade vi fått med dem på tåget, fått dem att förstå vad de komplexa frågorna kan handla om. Barnet fick ordet och stammade entusiastiskt fram:

”Min bror bröt benet en gång.”

Ännu en gång tittade vi nöjt på varandra och kopplade direkt på ”och då fick han åka till sjukhuset, eller hur?” Och visst hade han gjort det. Nöjda med att ha fångat dem direkt i inledningen tänkte vi gå vidare, när tio andra händer entusiastiskt började vevas i luften. Vi delade ännu en belåten blick. Här var det många som hade något att säga om sina rättigheter. Vi gav ordet till ett av de andra barnen.

”Min kompis brorsa bröt också benet en gång.”

Ungefär här började vi ana ett tema med de ivrigt viftande händerna. En känsla av att ha gått i bakhåll. Att vår smarthet slog tillbaka mot oss.

Jo. Det blev helt enkelt vääldigt mycket prat om diverse skador på syskon, kompisar, kusiner, kompisars mormors guldfisk och så vidare. Och kanske inte riktigt vad vi tänkt oss. Men det var också en ny målgrupp, en vi inte var så vana att möta. Vi visste inte om vilka fallgropar som fanns.

Nu står jag inför en liknande situation. Om några veckor ska jag hålla min allra första skrivarworkshop på bibliotek. Det ska bli jättekul! Dock är det återigen för barn som är yngre än vad jag är van att möta. Jag är ute, nästan på veckobasis, och håller workshops för gymnasieelever. Men här riktar sig workshopen till barn i åldern 6-10 år. Ett ganska stort åldersspann dessutom.

Och det känns lite nervöst! Jag vill inte bara att det ska bli prat, utan någonting kreativt. Att barnen ska få vara delaktiga i en process, och kanske till och med styra den. En möjlighet för dem att också knyta an till det fantastiska som det innebär att skapa egna världar och karaktärer.

Jag har en grov planering för hur jag vill lägga upp det, men eftersom jag vet att många av er därute sitter på suveräna erfarenheter från just workshops på bibliotek och i skolor så tänkte jag fråga er. Innan jag rusar rakt in i kända fallgropar.

Vad ska jag tänka på? Vad ska jag undvika? Har ni förslag på vad ni brukar göra eller exempel på tricks som alltid funkar?

Översvämma mig med era bästa tips!