To boldly go…

När jag skrev Udda verklighet och började skicka runt till förlag brukade jag känna det som att jag frågade chans på skolans tuffaste och mitt manus var min fråga-chans-lapp. När jag fick svaren i form av refuseringsbrev var det sjukt lätt att översätta dem till svaren en femteklassare skulle ge en oönskad chansning. ”Ditt manus lämpar sig inte för utgivning” var det lägsta jag fick och det går att översätta rakt av till ”och vem tror du att du är?”. Sen var det de där två förlagen som höll mig på halster, deras svar gick att jämställa med ”du är ju fin och så, men om du var lite snyggare, lite mer fixad så kan vi prata om det sen, men jag gillar dig, verkligen”.

Sen kom Den Rätte i form av Kabusa och Styxx Fantasy och då förvandlades min fråga-chans-lapp till grunden för vårt förhållande, och det skulle arbetas på det förhållandet så ta mig tusan. Arbeta gjorde vi, och grunden för förhållandet blev allt bättre.

Sen förvandlades manuset till en pappersbebis, jag fick hålla den i mina händer och nästan omgående skulle den flyga ur boet och reda sig själv. Vi var säkra på dess fördelar och förtjänster, på det sätt som mina föräldrar alltid sagt att de trott på mig, även om jag vet att de oroat sig och våndats för mig vid otaliga tillfällen.

Sen får boken fina betyg av somliga, mindre fina av andra (guldklimpar som ”Ormes är alls ingen dålig författare, när hon hittar sin rätta genre kommer hon att bli intressant” är fortfarande en favorit), får vara med och leka i allsköns media och gav mig chans att resa och prata. Vi var ett fint team, boken och jag.

Så är det december och förlaget har fått mersmak på vårt förhållande och undrar när nästa manus står att vänta och allt känns nytt igen. Osäkert och konstigt. Jag försöker komma ihåg hur det kändes att vara säker på mitt manus, det hade ju fått förlagets godkännande, men det är inte lätt.

Den här gången är jag osäker på min process och mitt kunnande, men jag vet hur allt det andra fungerar. Jag är inte uppsluppet nervös inför släppet, jag signerar min bok varje vecka (och det är fortfarande precis lika roligt och smickrande – jag hoppas det aldrig ändras) och jag pratar om mitt skrivande utan att skämmas. Möjligtvis skäms jag för att jag inte får mer skrivande gjort, det är ju meningen att jag ska vara någon annan nu, en förändrad person, en författare.

Men jag känner mig som om jag står på skolgården, i femte klass och ska fråga chans på någon jag gillar. Men den här gången är det inte ett förlag, det är själva texten som är den åtrådda. Jag undrar hur det kommer att kännas om ett år, men just nu känns det som om jag försöker göra något alldeles nytt, väl medveten om att tusentals och åter tusentals har gjort det före mig. Något kluvet.

Tack till alla som hängt med det här året! Det har varit en fin upplevelse att få dela mitt debutantår med så många, att få lov att gotta mig i det och klämma alla upplevelserna ur det. Jag önskar er alla ett underbart 2011!

PS: Och till dem av er som sliter med era egna processer – lycka till! Jag håller alla tummar för att 2011 ska bli ert år!

Avrundning

Har du några råd att ge? Jag fick frågan när jag funderade på hur man avslutar ett sånt här år. Du är ju författare nu, det var du inte innan. Du måste ha massor av råd.

Nej, det har jag inte. Inte egentligen. Jag har förstås mycket att säga om skrivande, hur det funkar för mig (och skulle ni undra något så är det bara att fråga), hur jag har känt inför allt och vad  jag önskar att jag gjort annorlunda eller vad jag önskar att jag vetat för ett år sen, men det är stor skillnad på mina erfarenheter och andras.

Jag önskar att jag varit mer medveten om hur mycket tid allt skulle ta i anspråk. Alla omskrivningar, att svara på frågor för förlag och intervjuer, att skriva porträttet till SvB, att försöka göra en hemsida, att förbereda släppfesten, att hämta sig efter debuten, att förbereda föredrag, att vänja sig vid recensioner, att börja skriva på allvar igen.

Jag önskar att jag varit mer återhållsam när det gällde vilka recensioner jag läste. Jag önskar att jag hade tjockare skinn på näsan och kunde rycka på axlarna tidigare. Jag önskar att jag hade haft styrdokument tidigare, att jag lagt upp regler för mig själv och hållit mig till dem.

Jag är glad att jag är bekväm i min genre. Jag vet varför jag valt vissa drag och inte andra, jag vet i vilken tradition den är skriven och vilka förebilder jag haft. Jag önskar att det var lika självklart för recensenter att genrelitteratur har ett sammanhang som att mainstreamlitteratur har det, men det räcker med att några läsare fattar för att jag ska känna mig tröstad.

Jag är glad att jag tog mig tid med radiointervjuerna, att jag fick chans att vara på tv (även om jag önskar att jag övat mig lite mer innan så jag inte kände mig så stel framför kameran). Jag önskar att jag varit mer avslappnad när författarfotona togs, det är inte så allvarligt trots allt och jag gillar ju att bli fotograferad.

Jag är glad att jag har en förläggare och redaktör som förstår mig, men jag är säker på att jag hade kunnat samarbeta med andra också. Jag är glad att jag på förhand visste att deras kritik och kommentarer var för bokens bästa och inte en kommentar på mitt skrivande.

Jag är glad att jag såhär ett år senare inte tycker det känns konstigt att prata om mig själv som författare också, även om jag främst tänker på mig själv som en arkeolog/resledare/bokhandlare som skriver. Jag är glad över alla läsarmöten jag haft och alla vänliga kommentarer jag fått.

Men ska jag ändå ge ett råd så är det – skaffa dig ett sammanhang. Skaffa dig människor som du kan vara dig själv med, ditt skrivande själv. Folk som du kan prata med om branschen, om omskrivningar och karaktärsmord. Folk som fattar vad du menar när du försöker beskriva tempo, temata, intern konsekvens och trovärdighet i språket. Jag har haft skrivgrupper, klasskamrater, förlagskollegor och så har jag haft Debutantbloggen. Det har varit en stor hjälp och ett stort stöd. Tack alla.

 

Snart är året över

Jag kanske börjar tänka på årets slut lite väl tidigt men – jag vet vad jag ska göra mellan idag och oktober nästa år. Strikt talat vet jag vad jag ska göra hela nästa år, vi satte schemat på jobbet häromdagen. Anledningen till att jag satt här och tänkte på det gångna året är att jag tänker på nästa år. Jag har fått min tidsplan från förlaget gällande bok två och det är blandade känslor. Jag är både förväntansfull, glad, laddad, skräckslagen och handlingsförlamad. Det ska bli en bok till. Den har en tidsplan. Gudars skymning.

Och när jag så sitter och våndas över mitt noga planerade och deadlineindelade 2011 så tänkte jag på det hastigt ihoprafsade 2010 som varit. Visst visste jag att boken skulle komma ut, men jag hade ingen aning om hur arbetskrävande de olika momenten skulle vara, eller hur förlamande jag tycker att recensioner är eller hur mycket energi det tar att göra roliga saker eller hur lång tid jag behöver för att förbereda ett till synes enkelt föredrag, eller hur utmattande det är med intervjuer och den sociala baksmälla jag får efter dem (ni vet, när man ångrar saker man sagt och går igenom allt i huvudet med en stigande känsla av angst).

Det känns som en stor skillnad, den mellan 2010 och 2011. Det är väl som både Marcus och Annette har konstaterat, nu har man gjort det en gång, nu är snart debutantåret över (om än inte debutanttiden) och man har liiiiite bättre koll på saker än innan. Jag vet i alla fall att all den tjänstledighet jag lagt in om kommer att behövas för att möta min första deadline och jag är glad att jag kan beräkna det och att jag vet att den här äggsjuka känslan inte är permanent. Den går över, i oktober kanske.

 

Följa eller styra

Jag hade en plan en gång. Den var fin, sammanhållen, flera trådar och många personintriger. Den höll inte.

Så jag skaffade mig en annan plan och den höll inte heller.

Varenda gång jag trodde att jag visste vad jag höll på med började texten dra i en annan riktning och jag följde med som en annan vindflöjel. Och nu är jag kluven. Är det en styrka eller en svaghet? Naturligtvis kan det vara lite av båda, men vad ska man hålla hårdast i – sin disciplin eller sin inspiration?

 

Textstumpar

Marcus – jag beundrar dig för att du vågade släppa sargen, att du har lyckats göra en bok till, i en annan genre, att du har börjat (om än också förkastat) en ny roman och du har driv fortfarande! Jag gick i andra riktningen. Samma vecka som jag blev antagen hade jag också tackat ja till heltid.

Vad har jag gjort den senaste veckan? Jag har åstadkommit textstumpar är vad jag gjort. Det är korta stycken text, inspirerade av en scen jag vill göra, en känsla jag vill ha med, en karaktär jag har tänkt på eller en relation jag är sugen på att se mer av (Scrivener uppmuntrar det här snuttifierandet av boken, det vill helst att man behandlar sin text som flera kortare scener). Helt oavsett att jag inte tycker de är usla så hänger de inte ihop. Det finns inget lim mellan dem, ingen logisk ordning. Såhär har jag hållit på i ett par månader. Det är lite oroande.

Men häromdagen kom jag på en ny textstump att skriva och plötsligt sitter jag där med den delen av snöret som befann sig mellan tre av de andra stumparna. Jag har nu ett långt band som jag kan använda till boken. Jag har namn och identitet till tre karaktärer som dykt upp i stumparna tidigare, men utan att jag kunnat identifiera dem. Jag blev alldeles champagnebubblig i bröstet när det hände.

Dessutom hade jag ett eurekaögonblick häromdagen när jag kom på ett tema att jobba med. Det är inte som om jag inte har flera andra också, men det här, det är finare och roligare än de andra och jag har redan nosat på det men inte vetat om det förut.

Ja, jag kan väl säga att det här med att skriva med en deadline är underligt och spännande. Min process har förändrats, om det är till det bättre återstår att se. Jag har tre dagar kvar av min skrivledighet och sen är det tillbaka till heltidsjobbet igen, det och julhandeln.

-Nene

Att ta sig på allvar

Jag har en deadline att jobba mot. Jag förväntas ha text att visa upp för förläggaren i slutet av januari. Det börjar bli knappt om tid.

Samtidigt är det november och december, de månader på året då jag har som mest att göra socialt, jag jobbar inom handels och kan omöjligt ta ledigt under julhadeln och julhelgen flyttar inte på sig. Ovanpå det har vi ett par föreläsningar i skolor och ett möte med alumnerna från utbildningen där jag skulle producera text (tills imorgon om jag ska vara noga).

Att säga att jag är stressad är eventuellt att underdriva. Men det går bra just nu. Så pass bra att jag fått tillbaka lite av mina förhoppningar om att faktiskt klara min deadline. Och då kommer vi till vad jag anser det är att ta det här skrivandet på allvar. Det är när jag låter bli att göra saker jag brukar göra, och allra helst sådant jag gillar att göra, för att skriva istället. Hela den här helgen har varit full av det. ”Nej tack, jag måste skriva” sagt utan att känna mig pretentiös eller dum, mer som i att jag verkligen måste, annars kommer det här inte att gå.

Jag är försiktigt optimistisk.

Den däringa listan

Minns ni listan? Den där jag skrev på utbildningen, den som listade alla tecken på framgång och framåtrörelse? På den fanns det med saker som ‘hålla föredrag om boken’, ‘signera boken’, ‘se främmande människor läsa boken’ och idag kunde jag pricka av ytterligare en sak – ‘bli igenkänd som författare till boken’.

På riktigt. En person jag aldrig träffat förut.

Det var på fiket där jag skriver på morgonen och medan jag väntar på mitt kaffe frågar en kvinna mig försiktigt ”Nene? Nene Ormes?” Jag nickar och hon säger ”jag kände igen dig från boken”.

Ja, där ser man. Vilken tur jag hade piffat till mig idag så jag inte hade mitt vanliga morgontrötta disktraseansikte på. Fast då kanske hon inte chansat? Jag menar, min författarbild är verkligen from a certain angle, in a certain light och det är inte något jag lyckas åstadkomma varje dag precis.

För övrigt har jag hållit mina första skolföredrag om boken. Det var två klassföreläsningar i två idrottsklasser i Helsingborg. Båda var spännande upplevelser och helt olika varandra. Första klassen var tysta som möss, satt på rader så långt bort från mig som möjligt och ställde inga frågor alls förutom att kommentera att det var lätt att gilla Malmö när MFF tagit guld (rivaliteten mellan Helsingborg och Malmö är gammal och uppenbarligen mycket levande). Den andra klassen satt i ring, ställde frågor från första ögonblicket jag satt foten i cirkeln och jag fick till och med en kram av en elev innan jag gick. Och Marcus, jag rekommenderade din bok och den fanns redan på skolbiblioteket!

Det är ett underligt liv man lever. Men det är intressant.

En vecka i retrospekt

Efter en veckas skrivledighet kan jag konstatera att det där med hur svårt det skulle vara att skriva andra boken efter att den första kommit ut – det stämmer helt in på mig.

Jag har allvarligt funderat på ifall jag blivit galen. Texten beter sig inte som den brukar. Jag tycker att jag skriver en sak bara för att ett par veckor senare läsa igenom det och undra vem fan har stulit min text och lämnat det här skräpet istället? Eller börja leta i alla mappar i datorn efter det riktiga dokumentet, det jag måste ha skrivit efter det här, för det här är väl ändå bara en skiss?

Jag har ägnat veckan åt att skriva nytt, skriva om och sen läsa allt material som jag har liggande och prognosen har varit varierande beroende på vad jag tittat på. Allt från ‘det här blir aldrig en bok!’ till ‘det här var inte lika illa som jag trodde’. Jag har pysslat med skrivövningar (säg ett ord och jag ska skriva det i en mening för en av mina karaktärer, nämn en stämning och jag ska skriva en scen utifrån det, säg ett föremål och det ska vara med på något sätt) för att rycka mig ur gamla spår, jag har gått igenom gamla anteckningar för att se om jag missat någon tråd jag ville pyssla med, jag har pumpat mina vänner på MAS efter ambulansrutiner och jag har gått ut på stan med kamera för att se om platserna håller vad de lovade i mitt minne.

Det känns bra men det går fan inte fort.

Sen har jag försökt ladda batterierna (något vi pratat om här på bloggen förut). Det har varit lite tunt med återhämtning mellan de hektiska perioderna men eftersom jag ändå skulle fira min födelsedag passade jag på att göra något riktigt roligt också, jag gick på en tvådagars konsert med Neubauten i Köpenhamn. Det är säkert inte allas musiksmak men det artisteri, den skaparglöd och de fantastiskt poetiska texterna var verkligen precis vad jag behövde. Det och att det var mycket slagverk med metalliska klanger.

Så, kontentan är att jag vill slå på saker som säger klang och att det ska gå fort som tusan. Vi får väl se vart det barkar hän. Ha en fin allhelgona alla!

-Nene

Skrivvecka

Jag har skrivvecka nu. För en halvtimme sen gick jag hem från jobbet och ska inte vara tillbaka igen förrän måndagen den 8e november. Jag är så exalterad att hälften kunde vara nog! Det är en lättnad i spännbandet över bröstet och en nyförälskad klump i magen. Sista timmen på jobbet kunde jag inte sluta le heller. Mina stackars kollegor visste inte vad de skulle göra av mig. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och stortrivs med kollegorna, men det här, det är efterlängtat.

Jag har skrivit upp mig på NaNoWriMo (som Markus pratade om häromdagen) sedan länge, det blir min tredje gång, och planerar att låta drivet och skrivfrenesin dra med mig. Jag har inga som helst planer på att klara de 50 000 ord som är målet för november månad, men om jag kan få lite draghjälp den här veckan bara så är det ändå värt det.

Naturligtvis har jag grandiosa förväntningar på den här veckan, men jag försöker tona ner dem lite. Man hinner ju inte allt. Har jag hört. Men jag kommer att hinna fylla år och jag kommer att hinna ladda batterierna lite. Och det kommer att skrivas om det så är det sista jag gör.

Jag tar för övrigt fortfarande emot frågor om det är något ni undrar över.

Nene

Vad vill ni veta?

Jag har funderat en del på vad som ryms inom rubriken för bloggen och på vad jag har att säga om det hela som skulle lämpa sig för den här bloggen och jag drabbas av ett par dilemman.

För det första: De erfarenheter jag fått av den här upplevelsen är något jag gärna delar med mig av men det låter så vansinnigt pretentiöst att ta på sig att ge råd när man är ny på något att jag inte känner att jag kan skriva något generellt om många av de sakerna, eller så kan de upplevas som skryt.

För det andra: Det som händer i debutantlivet är mycket av samma få saker (när det inte är de där fåtalet underligheter) och det finns en gräns för hur länge det är intressant att skriva om sin skrivångest och jag är inte säker på om folk vill höra om ytterligare en intervju när jag redan skrivit om en tidigare.

Så jag tänkte så här, vad sägs om att fråga? Vad vill ni veta? Vad är ni nyfikna på? Vad har jag (eller vi) inte skrivit om tidigare? Vad vill ni läsa mer om?

-Nene

Symbios

Nu har jag varit missnöjd med mitt skrivande så länge att det blivit plågsamt bara att tänka på. Så jag lät bli att titta på vad jag gjort och bara fortsatte skriva istället. Häromdagen läste jag igenom det igen och till min förvåning blev jag ganska nöjd. Det är inte på något sätt perfekt, eller i skick att visa för förläggaren eller ens något jag skulle ge till mina betaläsare – men jag kved inte av genans när jag läste det. Seger!

Innan sommaren hade jag skrivit vad jag hoppas ska bli första kapitlet på nästa bok och skickat det till min förläggare som ett smakprov (det var i samband med att jag svarade på förlagets tjugo frågor och jag skickade det för att illustrera den sista frågan).  Häromdagen fick jag responsen på det och den var odelat positiv! Jag blev helt orimligt glad över att ha mött gillande (även om jag förstås är medveten om att min förläggare sparar på kritiken tills vi är inne i omskrivningsfasen) och jag tror att det har varit en del av min vändning när det kommer till den inre redaktörens svidande kommentarer om mitt skrivande.

Precis innan helgen träffade jag också en av våra debutantbloggsläsare och pratade om just det att få sitt material läst – i det skick det befinner sig i, utan att krångla till det eller behöva vänta på förlags godkännande – och vi var överens om att det fanns en stor poäng i att skaffa sig läsare eftersom texten blir helt annorlunda när den möter en publik. Jag var lyckligt lottad som hade en stor publik på utbildningen och jag hade glömt hur skönt det är med påhejjande av någon som läst texten med alla dess brister. Jag är glad att jag hittade det igen och hoppas att den här förhoppningsfulla känslan inför resten av texten håller i sig.

Det går i vågor

Det är bara andraboken-vånda här. Jag fick en veckas tjänstledigt från jobbet för att se om jag inte kunde kickstarta projektet nu när jag ändå var hög på mässan och allt. Det borde ju göra mig yr av lycka och kasta mig in i kreativt raseri, tycker man. Men nej. Jag hade glömt, eller så har jag aldrig riktigt vetat, hur mycket tid jag använder till ställtid. Hur länge man sitter och stirrar tomt ut i ingenting och funderar över alla vägar en historia kan ta innan man hittar en tråd som går att skriva på. Eller så är det bara jaga som är seg.

Jag beklagade mig för en vän häromdagen, över att jag suttit i soffan och stirrat ut genom fönstret i flera timmar och inte tänkt på annat än boken och ändå inte hittat var jag skulle börja scenen. Vännen i fråga skrattade åt mig och påminde mig om att bok ett funderade jag på i tio år, skrev på i två år och nu förväntade jag mig att tvåan skulle komma i samma takt som jag skrev om ettan? Inte konstigt jag stressade upp mig om jag hade den typen av förväntningar på mig.

Men jag ser det ju inte så. Jag tycker att jag redan tänkt på tvåan i minst fyra år om inte längre, så varför kommer den inte? Och den där jävla redaktören i huvudet, den som granskar varje mening och kryddar mina tillkortakommanden med medhåll från recensioner jag läst, den hade jag gärna varit utan. Eller kölhalat. Rullat i tjära och fjädrar.

Jag skrev tidigare om att min redaktör (den riktiga alltså, inte den jag vill kölhala) hade läst mitt kvidande inlägg om skrivkramper och hörde av sig för att se hur det egentligen var med mig, en av de saker hon sa var att jag kunde skicka till henne ifall jag behövde feedback. Det skrämde förstås slag på mig, jag menar, hon om någon lär tala om för mig hur det egentligen stod till med texten. Men man kan inte gå och skygga hur länge som helst, så jag tog mig i kragen och skickade första kapitlet. Sen hände mässan och en massa för- och efterarbete så när hon svarade hade jag hunnit sluta vara nervös.

Hon gillade det (med versaler och utropstecken – ta det, inre redaktör!) och mina betaläsare gillade det. Jag tröstar mig med att något har kommit av ställtiden i alla fall. En liten röst i huvudet skriker ‘ett kapitel ja! du ska göra resten också! har du tänkt på det din slacker?’ men jag försöker ignorera den. Just nu, i detta ögonblick går det bra. Jag klamrar mig fast vid det.

Träffa läsare

Igår satt jag och tittade på Babel och häromdagen såg jag på det norska Bokprogrammet som den gången handlade om Siri Hustvedt och jag slogs igen av hur stor skillnad det är mellan de två och hur mycket mer förtjust jag var i Babel innan de la om programstilen. Nå, just igår så hade de med Björn af Kleen som skrivit Jorden de ärvde. Han pratade om olika sätt att närma sig läsare som författare. Hans modell var ett litterärt tupperwareparty och det såg onekligen trevligt ut. Om jag förstått saken rätt fick han sin inspiration av en amerikansk författare som valt att göra så här istället för att ha tillställningarna på boklådor. Det sades kloka saker om författarmyten och reaktioner som ‘att ha träffat författaren höjer läsupplevelsen’ var roliga att höra.

I och med bokmässan (en längre rapport från mig finns här) har jag funderat en del på det här med att möta författare. Det är rätt talande att jag när jag tänkt på det har funderat på hur jag känner mig när jag träffar mina författaridoler och inte skänkt en tanke till hur folk tänker när de träffar mig. Av mitt förra inlägg kan man läsa ut (man får verkligen blunda för att inte se det) att jag var rätt tagen av att ha träffat Ajvide, Edelfeldt och Oksanen. Jag har under flera år skapat rätt stiliga piedestaler att sätta dem på och att träffa dem var kul, lite personligt och samtidigt underligt. Edelfeldt signerade en av hennes ungdomsböcker till mig och berättade vem som var på bilden på framsidan, men hon såg förvånad ut när jag berättade vad hennes böcker betytt för mig. Ajvide hoppade jag i princip på och när han sen kände till mitt namn blev jag fullständigt överväldigad. Mötet med Oksanen var mycket kortare. Jag fick ett snabbt leende och en hastig autograf men det bestående minnet är när hon pratar estniska på föredraget sen. Vilken röst!

Att möta läsare stod som en av de saker jag ville pricka av på listan av skrivframgång. Jag tänkte mig att det skulle vara som att se ansiktena på publiken när man berättar en historia. Jag har fått inse att det är både mer och mindre än ett publikmöte. Jag har inte möjlighet att studera deras uttryck när jag berättar en viss del, men så känns det som en större sak för mig att de läst hela boken (eller planerar att göra det) än vad det kändes att berätta en historia. Oavsett vilket funderade jag bara på hur det skulle vara för mig att träffa dem. Inte hur det skulle vara för dem att träffa mig. Det slog mig inte att de skulle kunna tycka det var speciellt. Om jag tänkte något så var det väl att folk ville fråga något, eller prata med mig om boken. Men det fanns folk där som väntat med att skaffa boken tills de kunde träffa mig. Sen fanns det folk som berättade om sitt möte med mig på sin blogg efteråt, citerade min dedikation och utnämnde det till en av behållningarna med mässan. Inte förrän då sjönk det in att det inte bara är jag som tänker på dem, de tänker på mig också.

Känns underligt. Och fint.

I övrigt tror jag inte jag har funderat färdigt på det här med att träffa författare. Eller att jag skulle vara en av de författare man träffade heller.

Nene (som nu har en veckas fri skrivtid och inte ska fundera för mycket på annat)

Mässrapport

Det är lördag och mässans tredje dag lider mot sitt slut. Min dator har fått stryk och funkar inte längre, min iPhone har låst sig och vill ha en sim-kod jag inte har med mig så det här är skrivet på en lånad dator i utställarnas lounge i mässans tystare korridorer.

Jösses det är en underbar röra det här! Böcker, författare, samtal och seminarier så långt ögat når! Jag har träffat Marcus och Christin för första gången och jag har fått böcker signerade av tre av mina riktiga hjältar (det enda undantaget jag kan tänka mig att göra från bokköpstoppet) och jag har varit på föredrag. De thar varit lysande.

Så har jag hållt i föredrag också. Två stycken, och jag tror att båda gick bra. Jag är rätt säker på att båda gick bra, men jag är aldrig övertygad om att min upplevelse stämmer överens med verkligheten. Nå, jag har bockat av en mängd saker från min lista och så här i adrenalinruset efter min mest hektiska dag kan det summeras med: Ja, det känns annorlunda att vara här som författare. Men det kan vara att jag har hållt föredragen också och att jag därför känner mig som mer en del av mässan. Det har i alla fall varit kul. Det var roligt med signeringen i SF-Bokhandelns monter också. Där var det kö när jag kom (10 min i förväg) och jag fortsatte att ha att göra i nästan en timme. Roligt att träffa läsare, nya och de som redan läst boken, och att prata om den lite.

Jag har lagt upp lite bilder efter hand på twitter, dvs innan min telefon dog, och jag har försökt skriva lite om vad som hänt här då. Jag misstänker att det kommer rapporter från de andra inblandade senare också. Det här tror jag att jag kan leva på ett tag. Och vet ni vad? John Ajvide Lindqvist visste vem jag var! Han har min bok och ska läsa den! Man kunde blåsa omkull mig med en utandning. Jag förvandlades till en riktig fangirl och har inte lugnat ner mig än.

Ha en fin helg alla!

/Nene