But I Still Haven’t Found What I’m Looking For

Det är det här inlägget jag fruktar. Det är det här inlägget som kommer förfölja mig i ett år. Det är det här jag ska läsa i slutet av 2021 för att se vad det blev av allt jag hoppats och drömt. Mitt sista inlägg. En blick mot framtiden. Fullt av löften till mig själv och inte minst packat med förhoppningar om vad som komma skall. För det är ju så. 2020 kommer jag alltid minnas som mitt Debutantår. Jag kommer minnas det av andra anledningar också, men dessa delar jag med i stort sett varenda levande, tänkande människa på planeten. Det andra är mitt. Det blev inte som jag tänkt. Det blev inte vad jag hoppats.

I have climbed the highest mountains
I have run through the fields
Only to be with you
Only to be with you

På många sätt har det varit fantastiskt. Bara tanken på att det i går, på självaste julafton, öppnades paket som innehöll min bok (jag VET att det var så eftersom jag signerat ett antal böcker själv med julhälsningar till någon annan än den som köpt boken) är ju fullständigt glimrande. Att människor som läst den har hört av sig med värmande ord är otroligt upplyftande och att etablerade och erkända kollegor gett tummen upp är stärkande. Jag är stolt över vad jag gjort, jag är tacksam mot förlaget, men det blev inte vad jag hoppats på.

I have run I have crawled
I have scaled these city walls
These city walls
Only to be with you

Åh, jag hade möjligen fantasier (jag fantiserar ju i text jämnt och ständigt så det är knappast någon överraskning att jag ibland även fantiserar om verkligheten) om det osannolika, men rent intellektuellt var jag givetvis fullt medveten om att det här inte skulle bli något oerhört genombrott av episka mått. Jag visste hur förutsättningarna såg ut. Samtidigt hade jag en plan för hur jag skulle knäcka dessa förutsättningar och göra något mer än det förväntade, men en pandemi kom emellan, stampade på de där planerna och nu är året alldeles snart förbi. Good Riddance, men visst kommer jag att sakna 2020 till viss del och det kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

I have kissed honey lips
Felt the healing in the fingertips
It burned like fire
This burning desire

Debutantåret kom och gick och nu ska jag blicka framåt. Jag kommer alltid älska Nästan Friends och jag är så glad att jag inte är ensam om detta, men jag vill mer. Jag vill större. Jag vill häftigare. Således kommer vi nu till det jag fruktar. För när jag återkommer till Debutantbloggen om 365 dagar eller så (om den traditionen står sig vill säga) för att skriva om mitt 2021 vill jag inte göra det med en berättelse om ett bortkastat år. Jag vill berätta om min fortsatta författarresa. Jag vill ha tagit nästa kliv. Minst. Helst flera. Och jag vill göra allt det där jag drömde om att jag skulle göra i år.

I have spoke with the tongue of angels
I have held the hand of a devil
It was warm in the night
I was cold as a stone

Och här är grejen. Det hänger på mig. Åh, jag kommer behöva hjälp. Jag kommer behöva stöttning, testläsning, kanske en redaktör, peppning, kärlek och så vidare. Glöm myten om The Self Made Man/Woman. Men utan mig går det inte. Jag är grundingrediensen. Om jag har allt det andra, och det har jag, så hänger det i slutändan på mig. Jag måste skriva så bra att andra ser det och vill ge det till ytterligare andra. Jag vill finna det där jag drömt om så länge och här finns ytterligare en grej. Jag vet att många av er läsare också vill det. Jag blickade tillbaka i mitt förra inlägg, låt oss blicka framåt tillsammans nu. Låt oss lova oss själva att vi ska göra allt för att det ska bli så. Ni kanske skriver ett gästinlägg 2021 för att ni äntligen nått dit eller så tar ni över Debutantbloggen 2022 eller så gör ni något annat, men ni gör det ni gör för att ni gjorde allt det andra först. Ni skrev så bra.

365 dagar. 365 dagar för att se till att jag kommer tillbaka med något verkligt att berätta nästa gång jag skriver i den här bloggen. 365 dagar för att hitta det jag letat efter. Det säger vi.

Avslutningsvis vill jag tacka Anna, Ina, Jens, Mirijam och Pia för att de gav mig chansen att ratta den här institutionen. Jag vill tacka alla läsare och framförallt vill jag tacka Hanna, Kristin, Malin och Sara för att ni varit så hjälpsamma, skickliga, inspirerande, roliga och framförallt snälla (det viktigaste man kan vara) under året. NI gjorde det omöjliga. NI gjorde det till en höjdare.

Stort lycka till nu till våra efterträdare. Vi hörs om ett år.

Don´t look back in anger

Ibland kan man ju känna att man har en jäkla otur. Här går man och drömmer om att få debutera som författare i evigheters evighet (det var en gång en pojke som …) och så när det äntligen blir av sker det mitt i den värsta kris landet har upplevt sedan … ja, i modern tid åtminstone. Därpå inser man hur oerhört själviskt det är att tänka så och så får man inte ens må lite dåligt över oflaxet för det vore extremt osympatiskt och så snurrar det på.

Vi kan väl åtminstone konstatera att 2020 är ett år vi kommer minnas länge. Jag funderade så sent som i dag ( i går för er) på om min son kommer fråga om det här året när han blir stor eller om det kan vara så illa att vi vid det laget har upplevt fler pandemier som en följd av miljöförstöringen och vår osvikliga förmåga att förvägra djuren och naturen en möjlighet att leva ostört? Vi får väl se. Jag kommer åtminstone alltid minnas 2020.

Jag kommer att minnas det för att jag fick läsa några fina debuter, varav ett par kändes lite extra av rent personliga skäl, ingen nämnd, ingen glömd, men jag tror att ni vet vilka ni är. Jag kommer att minnas det för att jag fick lära kära fyra härliga författare och människor som tillsammans har kämpat för att ni varje dag under hela det här hemska året ska ha haft något att läsa som handlar om att skriva, läsa eller annat som har med ämnet att göra. Tack för det Hanna, Kristin, Malin och Sara.

För det här var året med Debutantbloggen och eftersom det här är mitt näst sista inlägg måste vi givetvis stanna till där. I dag är det nästa exakt 365 dagar sedan jag fick beskedet att jag skulle bli en av fem som skulle få möjligheten att driva den här traditionen vidare. Det har varit en utmaning. Jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Det har funnits tillfällen då inspirationen har sinat som i en torr brunn, det har funnits sena kvällar i sängen då jag kommit på att jag glömt morgondagens inlägg och gått upp för att skriva det samtidigt som resten av familjen snusat vidare i lugn och ro.

Men mer än något annat har det varit kul och nu känns det lite vemodigt att inse att jag bara har en text kvar att skriva. Jag hoppas att jag har erbjudit till ett visst läsnöje, kanske fått någon att fundera en gång extra eller bidragit till någon slags tanke som tagit dig vidare. Jag har åtminstone fått det av er och era kommentarer.

Avslutningsvis kommer jag givetvis minnas min debut. För även om det inte blev en stor fest, även om det inte blev någon Bokmässa, även om jag inte fått besöka ett enda bibliotek eller hålla en enda föreläsning, och även om jag inte kunde genomföra min ”hemliga marknadsföringsplan” så har jag ändå släppt en bok. En bok som många har tyckt om och det bästa är att det inte är över. Så sent som i dag (ja, i dag fredag) signerade jag ett ex och la på brevlådan och jag fick ett meddelande ( i går alltså) från en alldeles strålande författare om att hen börjat läsa Nästan Friends. Vad som än händer (låt mig återkomma till det i mitt sista inlägg) så finns den där ute. Den kommer att ligga under ett flertal julgranar, till exempel och den är för evigt, faktiskt.

Så det här var ett jäkla skitår och vi kan inte säga något annat, men jag tänker inte vältra mig i det. Jag har det trots allt rätt bra. Jag har ju för sjutton släppt en bok och jag har skrivit i Debutantbloggen. Tack för det 2020.

Vad har hänt sen sist – Ina Lagerwall?

Dagen efter att våra tvillingar fötts sitter jag i en fåtölj på BB och försöker vrida deras säng så att det svaga januariljuset ska nå dem. Bäbisarna sover och deras pappa har gått ut en sväng. Vi har just bestämt deras namn och ska jag ta en stund att fundera på vad min nya bok ska heta. Jag tänker att det här blir året då jag ger ut min andra bok och blir författare på riktigt. Allt känns pirrigt, förväntansfullt. Men två bäbisar, två böcker. Hur ska det gå? Inser kanske att den pepp jag känner inför allt, hela livet, den energi jag har just nu är stor och overklig.

Men jag ignorerar orostankar och låter mig dras med i drömmar, hög på hormoner och
kärlek.Jag mailar min förläggare och vi bestämmer titel. Bara vara vänner. Förläggaren svarar att hon är förvånad men imponerad över att jag mailar dagen efter en förlossning. Jag känner dåligt samvete först men det är ju så här jag får någonting skrivet överhuvudtaget. Jag är världsbäst på att plocka fram författarjaget så fort jag är ensam och mina barn sover. Det är så jag som fyrabarnsmamma lyckas skriva något överhuvudtaget. Och så fortsätter det under senvintern och våren. Jag tar de små stunderna när bebisarna sover till att göra det sista med Bara vara vänner, redigera och korrläsa. Men peppen inför nya boken blir aldrig så stor igen efter som den där dagen på BB. Inte bara för att vardagslunken smyger sig på utan för att allt är ju inte som vanligt. Långt ifrån. Jag ser på gamla bilder från releasefesten med Vi går varvet förra året och drömmer mig bort till när jag fick bjuda på hejdundrande kalas. Så en sommardag kommer lådan med sprillans nya böcker. Jag öppnar tillsammans med
mina två stora barn. De tycker det är roligt att öppna lådan men sedan rycker de bara på axlarna och går och gör något annat. Nähä. Min känsla är likadan. Finner det svårt att känna något alls för boken. En del liknar ett bokprojekt med en förlossning. Det långa tunga men ändå förväntansfulla arbetet innan, kärleken, boksläppet, nu är den ute! Jubel och hurra!

Jag är stolt men lyckokänslan är som bedövad. Inser att delandet av glädjen att få ge ut en bok är viktigare än jag trott. Och då menar jag inte dela digitalt, att dela en bild på lådan med nya böcker och skriva: Äntligen! Och få grattis tillbaka är visserligen härligt, men det kan inte ersätta att ha någon med mig, en kram, en levande diskussion, ögonkontakten när någon berättar ett minne som dök upp vid läsning. Att ha två underbara bebisar som jag inte får dela glädjen över tär också. Inte få låta nära och kära känna på den där kritvita vassa första tanden. Inte få se andra hålla deras händer när de vill upp upp upp! Lukta på dunet i nacken. Allt det fattas mig nu. Delandet.
Under hösten har kämpar jag på med skrivandet och försöker finna glädjen i arbetet med en del tre. När Vi går varvet blir nominerad till Barnens romanpris kan jag känna mig glad och stolt över det. Jag vann inte men nomineringen gjorde att boken blev läst och diskuterad. Inser nu vilken skatt det var att få vara debutantbloggare och att få dela resan med Vi går varvet med er läsare. Inför nya året hoppas jag att få dela med mig mer av skrivandet.

Att kunna delta i skrivande sammanhang, bokmässor, skrivarträffar, boksamtal. Att kunna mötas och umgås på det sätt man vill igen. Fick just reda på att jag blivit tilldelad ett arbetsstipendium från Författarfonden som kommer att användas för att arbeta med skrivandet på deltid det här året. En vridning mot en gnutta hoppfullt ljus i mörkret.

Och med det önskar er en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Lördagsenkäten – Klyschigt värre

De är svåra att undvika och de kommer sig ur någon slags sanning. Det är därför de kallas klyschor. Men frågan är då, finns det någon klyscha du tycker särskilt illa om?

Kristin Fägerskjöld

En sak jag stör mig otroligt mycket på är när (främst manliga amerikanska) författare beskriver huvudpersonen på bokens första sidan med längd och vikt. Det blir lika tokigt oavsett vilket kön personen har. Om nu kroppstypen är signifikant, varför använder de inte andra sätt att uttrycka det på? Om beskrivningen dessutom kompletteras med ”platinablond”, ”solbränd” och/eller ”intensiv ögonfärg” så brukar jag tacka för mig och välja en annan bok istället.

Inom genrelitteraturen finns det ju en rad motiv som har använts väldigt, väldigt mycket och därmed gränsar till att upplevas som klyschiga. Deckare tycks ofta handla om försvunna eller mördade unga tjejer, och feelgoodromaner börjar ofta med att hjältinnan blir dumpad och/eller får veta att hon helt otippat har ärvt ett hus/gård/slott/annat. I vissa fall kan jag bli trött på det, MEN – det är utförandet som är avgörande. Just nu läser jag Mhairi McFarlanes senaste, ”Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts”, som handlar om ett fejkat förhållande – även det en rätt sliten klyscha. Men McFarlane får det att funka! Med trovärdiga och engagerande karaktärer, träffsäker humor och bra språk kommer hon liksom undan med det. Och jag har säkerligen använt en del klyschor i mitt eget skrivande – jag hoppas bara att jag har gjort det bra, haha.

Malin Edholm

Klyschorna som får mig att rysa av obehag är många … för det mesta handlar det om olika normer som upprepas gång på gång utan någon poäng. Bara för att. Exempelvis när någon skapar en ny värld med nya regler men det patriarkala och rasistiska systemet är precis som det alltid är för annars känns det ”overkligt” eller vad det nu är för anledning som anges. Även att i princip alla queera böcker är sorgliga och handlar om att komma ut och diskriminering. För att inte nämna att lesbianer dör – rättare sagt blir skjutna, det är en tröttsam men väldigt vanlig klyscha jag gärna är utan. 

Hanna Nordlander

O

Nu trampar jag glatt in på Malins domäner och nämner olika beskrivningar av kvinnor:

“Fylliga läppar” är något jag stör mig på. Jag har inte direkt något bättre adjektiv, men borde det inte finnas något mer fantasifullt sätt att beskriva en kvinnas (eller en mans) mun. En frukt man vill äta? Eller man kunde kanske ta fasta på känslan munnen förmedlar, istället för att fokusera på skönhet?

“Man kunde se att hon en gång varit vacker.” Jaha. Relevans? Och blir inte vi kvinnor bara snyggare med åren, precis som män? 

“… medan hon lekte med en hårlock mellan fingrarna.” Ok, så hon är kokett? Flirtig? Tankspridd? Vad vill du säga med den här bilden? Och kan hon inte få visa sin flirtighet alt. tankspriddhet på ett mer originellt sätt? Jag har t.ex. sett många män som omedvetet och tankspritt petar sig i örat och tittar på grejset som fastnar under nageln. En sån grej, kanske?

Daniel Sjöberg

Nej! Det är ju klyschornas klyscha, skrev min redaktör i sina kommentarer när hon läste vad jag skrivit i manuset som blev min debutroman. Vad jag skrivit? Att en karaktär vaknade med ett ryck. Grejen är att jag visste att det här var en av klyschorna som ska undvikas, men jag kunde inte låta bli. För som nämnts ovan, klyschor blir klyschor för att de bär på någon slags sanning. Det är det som gör att vi älskar att använda dessa igen och igen till dess att de blir överanvända. Jag vet inte om jag har någon jag avskyr mer än någon annan, men jag skriver under på det som också nämnts ovan, nämligen hur manliga författare (och även en del kvinnliga) ibland beskriver kvinnor. I en särskilt omtyckt serie, jag gav upp efter ett par böcker, tycktes det som om varenda kvinnliga karaktär var mer eller mindre karikatyr på en porrstjärna i såväl utseende som den typen av sex de gillade.

Jag har garanterat använt mig av, och kommer fortsätta använda mig av klyschor. Jag kan bara hoppas att det inte stör läsarna alltför mycket.

Snart eller aldrig

Just nu håller jag författarpaniken stången genom att ägna mig åt historiskt tänkande. Låt mig förklara. Det där med att prokrastinera dyker upp ständigt och jämnt i de sammanhang många av oss rör oss i, det vill säga, författeriet. Det är nämligen så att innan man nått en viss nivå har man bara en enda deadline och det är den vi sätter upp för oss själva.

Då ska jag vara klar, bestämmer vi, och så siktar vi ditåt. Det är bra med målsättningar, men det kan också vara stressigt. Om det inte händer. Om man inte är Stephen King-duktig och skriver sina 2000 ord om dagen, vad händer då? Jo, då kommer den smygande. Stressen. Då blir hobbyn och glädjen till något annat. Till ett jobb och till ett måste som ligger och trycker på där bakom samtidigt som vi försöker få allt annat att få plats i de 24 timmar vi får till godo varje dygn. Lämning, hämtning, arbete, träning, handling, städning, nattning, matlagning och så vidare och så vidare. Någonstans ska skrivandet få plats.

Samtidigt som duktiga kollegor hamrar ur sig tusentals tecken om dagen och och med all rätta visar upp sina framsteg i sociala medier. Jag har själv gjort det. Nu är jag på andra sidan. Samtidigt som året rusar mot sitt slut har jag inte kommit en punkt närmare … punkten. Mitt deckarmanus ligger där som Det Skvallrande Hjärtat och i det närmaste dundrar. Som ett dåligt samvete.

Det är då jag måste minnas min historik. Det är då jag måste inse att tiden kommer när det är rätt för mig att göra det jag ska göra. Ungefär som när jag under sommaren 2019 skrev klart det manus som nu i stället ska ligga som ett oerhört genomarbetat synopsis när jag skriver om texten.

Jag börjar närma mig Debutantbloggslutet och med två inlägg kvar, efter det här, vill jag ägna mig åt en tillbakablick och en framåtblick. Detsamma tror jag gäller mina fyra medbloggare. Så därför vill jag passa på att avsluta det ”vanliga” bloggandet med den här uppmaningen. Andas och ta det lugnt. Har du gjort det förr så kan du göra det igen. Det är inte nu eller aldrig. Det är möjligen snart eller aldrig. Eller ännu hellre. Snart eller senare.

För vi älskar det vi gör. Det är bara det att vi måste minnas det igen och när vi väl gjort det så kommer det andra av sig självt. Det vågar jag lova. Så ta en pepparkaka till. Det har du med all säkerhet gjort dig förtjänt av.

Galet att byta genre

”Slutligen vill jag verkligen pusha dig för att du ska fortsätta skriva. Och det jag ser är att du kan skriva spänning/deckare framför allt. Du har ett bra driv och är bra på att gestalta. Lite mer effekter och dramaturgi så kommer du bli ännu bättre på det här!”

Jag skickade två manus till samme lektör. I kommentarerna till det andra avslutade han så här. Det var i januari 2017. Det är snart fyra år sedan och jag har haft den där tanken med mig sedan dess. När jag väl började skriva på allvar var det människor jag ville berätta om. Det kommer sig antagligen från min journalistik. Jag älskar att intervjua ”vanliga” människor för jag är övertygad om att alla har en historia att berätta om man bara är villig att dela med sig. En titt på mig och man ser antagligen en högst vanlig person. En Lars Johansson, om ni så vill (läsare av Nästan Friends förstår vad jag menar). Fru, barn, bil, hund, skidsemestrar, solsemestrar och inte så mycket mer. Gräver man djupare finns något betydligt mörkare med en psykiskt sjuk mor och sådant som hör hemma i en roman (någon gång ska jag skriva den, när jag vågar och orkar) och jag är inte unik.

Jag menar, till och med i Lars Johanssons liv finns det dramatik. Vi har alla en historia att berätta och jag gillar det. När jag läser deckare/polisromaner är det ofta serier. Vi får följa samma polis, journalist, åklagare, vad det nu må vara, över flera böcker och till slut är själva spänningsmoment sekundärt. Då är det människan jag vill veta mer om. I detta finns familjen. Själva grunden på vilken karaktären byggs. Genom för mycket eller för lite kärlek eller kanske fel kärlek skapas det som man ska stå på resten av livet och således har mina manus, och min debutroman, familjedramat som utgångspunkt.

Men så var det där här med deckaren.

Man byter inte genre hur som helst. Titta på de framgångsrika författarna. De bliver vid sin läst, som en duktig skomakare. Jag har helt enkelt tänkt att jag inte kan skriva deckare. Det är svårt. Jag har nämnt det tidigare. Man ska hitta någon att mörda och komma på varför denne ska mördas och av vem och dessutom ska det gärna finnas någon eller några andra som kan agera misstänkta fram till det stora avslöjandet. Jag visste inte om jag hade det i mig. Grejen är att jag fortfarande inte vet det, men jag gör alltså ett försök.

Jag har skrivit ett deckarmanus (som nu ska skrivas om, som jag berättade i förra veckan) och det är lite läskigt. Jag börjar känna mig trygg i familjeberättelserna. Jag har hittat något där och jag borde bara bli bättre på det. Jag har dessutom ett par historier som pockar på uppmärksamheten, men nu lägger jag det åt sidan.

Har du bytt genre? Berätta i kommentatorsfältet, här eller på sociala medier, och om inte, skulle du vilja? Finns det något som lockar eller är jag fullständigt knäpp som ger mig på det här?

Mitt manus blir ett synopsis

Förra sommaren blev jag ”klar” med mitt livs första deckarmanus. Jag skickade ut det till ett antal testläsare som anmälde sitt intresse efter att jag ställt frågan på olika sociala medier. Responsen var överväldigande.

”Vilken bladvändare du har skrivit.”

”Gillade boken mycket.”

”Ditt manus fångade mig från sidan ett.”

”Boken var mycket bra.”

Det var några av reaktionerna. Jag var givetvis nöjd och la manuset åt sidan, helt enligt plan. Jag ville fokusera på den kommande debuten och kände därför ingen brådska att gå vidare med nästa steg. Vid det här laget visste jag ännu inte när debuten skulle ske, bara att det skulle bli i år. Jag trodde väl att det skulle ske i mars, kanske april, och att jag därför vid det här laget skulle vara inte bara ”klar” med mitt manus utan klar! Så blev det inte. Debuten skedde i september och först nu börjar jag känna mig redo att blicka framåt. Jag har petat lite i berättelsen, men har varit osäker på hur jag skulle gå vidare. Alldeles nyligen bestämde jag mig. Jag ska låta mitt manus bli till ett synopsis.

Oh, ett extremt genomarbetat och långt synopsis visserligen, men ändå. Jag tänker skriva om från början till slut. Det mesta kommer att få vara kvar, men det ska läggas till saker och jag misstänker att jag kommer att ändra en hel del när jag väl är i gång. Inte för att jag inte är nöjd, ni såg ju vad läsarna tyckte, utan för att jag har insett hur jag ska förbättra det. Hur jag ska spetsa till det och göra de förändringar som trots allt behöver göras.

Jag jobbar normalt sett inte med synopsis. Jag ”skriver” i huvudet en början och ett slut. Därefter skapar jag karaktärerna som jag ger vissa attribut. Därefter börjar jag skriva och jag skriver snabbt. Det här är dock annorlunda. Tidigare har mina berättelser varit tänkta som enstaka berättelser. Jag har fått några frågor om det kommer en uppföljare till Nästan Friends och man ska aldrig säga aldrig, men det var inte meningen från början. Jag satte punkt och därefter var jag klar med familjen Bonde, Matt LeBlanc och övriga. Nu skriver jag en deckare, eller snarare en polisroman, med människor skapade utifrån tanken att deras historia ska berättas i flera böcker, om det nu skulle vara så att något förlag nappar.

Därför är det en oerhörd lyx att jag nu får chansen att skriva om manuset trots att det redan är ”klart.” Det ger mig oerhörda möjligheter att plantera saker som jag var lite slarvig med i första vändan.

Jag har tidigare sagt att jag skulle vara klar innan året är slut, men det blir svårt. Jag sätter nu ingen ny deadline med annat än att jag tänker jobba på. Snart är min tid som debutantbloggare över, men om ett år ungefär lär jag, enligt traditionen, återkomma och berätta om hur mitt år som publicerad författare varit. Då hoppas jag att bok nummer två har sett ljuset, eller åtminstone är på väg mot det med tydlig fart, samt att jag sedan länge är klar med bok nummer två i serien.

I onsdags kväll kom jag på själva mordplotten till uppföljaren. Vem som ska mördas, varför, vem som gjorde det och vilka som ska misstänkas under tiden fram till det stora avslöjandet. Då ska också mer avslöjas om mina poliser och nu börjar jag plantera mina frön.

Något jag gärna skulle testa – tror jag

Att skriva är att vara ensam. Nu mer än någonsin. Jag vet inte om jag nämnt det här, jag har nämnt det ett hundratal gånger i andra texter, men jag har jobbat hemifrån sedan i mars. Jag har turen att tycka att det är helt okej. Rent yrkesmässigt har det gjort mig mer effektiv faktiskt. Att sitta helt ostörd ger ett bättre flyt och då har jag inte ens nämnt det faktum att min resväg har kortats med sisådär två timmar. Med allt detta sagt så går det inte att komma ifrån att det kan vara lite ensamt ibland. Jag har en kollega (min fru jobbar också hemifrån), men vi är bara kollegor i plats. Ställe. Punkt. Hon är byråkrat, jag är journalist. Vi kan inte dela själva arbetsdagen. Vi sitter i olika rum här hemma och jobbar. Vi ses till lunch och när en av oss går och hämtar barnet.

Jag är som sagt van. Som journalist har jag inte sällan jobbat hemifrån, som frilansare, men även under alla år som anställd. Det kan dock bli för mycket av det goda. Nu åker jag inte ens till jobbet en dag i veckan som tanken var när sommaren tog slut och hösten tog vid.

Som författare är det här dock det naturliga tillståndet. Vi skriver själva. Har vi tur har vi någon som läser det vi skriver. Har vi riktig tur är det flera som läser, men vi skriver själva. Vi tänker själva. Sedan skickar vi in det till förlagen och så hoppas vi att vi har tänkt rätt.

En längre tid har jag gått och funderat på om jag inte skulle vilja testa ett helt nytt sätt att göra det här på? Nytt för mig alltså. Att skriva med någon annan. Alltså i ett författarteam. Det finns en mängd sådana, många oerhört framgångsrika, och jag är nyfiken på hur det fungerar? Till att börja med hur man hittar varandra? Därefter hur man tar nästa kliv? Vem gör vad? Tänk om man börjar och upptäcker att man har helt olika stilar. Går det att få ihop det ändå? Är det rent utav bra? Men någon måste ju vika sig, lägga lite av sitt ego åt sidan och gå med på förslaget som den andre har, annars kommer man inte vidare. Eller?

Trots allt detta och trots all tveksamhet har jag tänkt att det skulle vara intressant att pröva på. Att det skulle vara en erfarenhet som utvecklar ens författarskap. Gör en bättre. Och att det skulle kunna vara kul. Har du testat på ett sådant partnerskap, eller om du rentav ingår i ett redan, får du gärna berätta i kommentatorsfältet hur du ser på det. Fördelar, nackdelar, utmaningar och kanske hur ni fann varandra.

Jag kommer aldrig mer vara hemlig

Det är över nu. Jag insåg det häromdagen. Så borde givetvis ha skett tidigare och på sätt och vis har det väl gjort det, men nu blev det väldigt påtagligt. Det lustiga var att det inte var någon fråga eller särskild händelse som ledde mig till den självklara slutsatsen utan bara min egen hjärna som tänkte en tanke som nu ska formuleras. Enkelt uttryckt: Jag har skrivit min sista bok i hemlighet.

När det blev klart att Nästan Friends skulle ges ut smög jag försiktigt ut på Instagram och fann där några människor som berättade om just sitt skrivande. Jag följde med från mitt privata konto, ett konto som berättar rätt mycket om vem jag är. Det är inte hemligt på något sätt. Det är inte anonymt. Tvärtom. Jag ståtar med bild, namn och med politiska åsikter som framförallt handlade om feminism och betydelsen av detta. Den 17 februari 2019 förändrades detta.

På min födelsedag föddes kontot danielsjobergforfattare. Det har sedan dess blivit det konto jag använder mest. Mitt privata står mest och stampar. Det är tillräckligt att göra som det är att hålla fart i det som är dedikerat mitt författarskap. Nåväl, danielsjobergforfattare kom till liv och det har betytt massor för mig. Inte tack vare inläggen jag gjort utan det jag får läsa. Det jag får följa. Det finns en anledning till att det jag kallar Författarinsta får ett tack i slutet av min debutroman. Flera anledningar till och med. Jag har fått svar på en mängd frågor, jag har fått stöttning, hjälp och ett bevis på att jag verkligen inte är ensam.

Det pushar mig också. Alla skickliga kollegor som jobbar så hårt tvingar mig att ta mig vidare och nu kommer vi tillbaka till början.

För även om jag i detta nu skulle steka mitt konto, radera det eller låta det självdö. Om jag ALDRIG mer skulle göra ett enda inlägg, så finns jag redan där ute. Jag har skrivit en bok och frågan on när nästa bok kommer lär aldrig lämna mig.

En sak som fascinerade mig med Författarinsta var villigheten att visa upp sina drömmar. Många där hade vid det laget ännu inte fått något kontrakt eller gett ut någon bok. Många har ännu inte gjort det. Vissa tvekar på om de vill skriva alls, men de kan inte frigöra sig från tanken andra skriver för glatta livet. Konstant. De redigerar, söker testläsare och delar öppet med sig av refuseringsbrev hit och dit. De är alla modiga. De ser det kanske inte så. För vissa är det säkert bara något självklart att dela med sig. Så var det sannerligen inte för mig.

Jag smög med mitt författarskap.

För ett par år sedan var jag på ett företagsevent. I en liten tävling skulle alla skriva ner tre saker om sig själva och sedan skulle övriga gissa vem som skrivit detta. En av mina kollegor skrev ”drömmer om att skriva en bok.” Ingen gissade på mig. Jag vet inte varför. Jag kanske inte har den viben. Eller hade inte den viben, men ett tydligare bevis på hur hemlig jag varit går inte att finna. Jag satt där, mer eller mindre klar med mitt tredje seriösa bokmanusförsök och låtsades om som ingenting. Jag frågade i stället ut kollegan om dennes drömmar. Nyfiken, men privat.

Backa ytterligare några år och en kollega frågade vad jag skulle göra under min föräldraledighet, omedveten om att det egentligen borde heta föräldrajobba. ”Du kan ju skriva en bok”, sa han. Jag nonsenssvarade trots att jag vid det laget skrev för full fart under de två timmar varje dag som min son sov och att jag vid slutet av nämnda föräldrajobb var klar med mitt första seriösa manusförsök och i full färd med mitt andra.

Varför jag ville vara hemlig? Antagligen för att jag var rädd för att det aldrig skulle bli något av det. Jag var rädd för det öppna misslyckandet, vilket givetvis är galet om man betänker hur oerhört få det är som faktiskt får ge ut en bok. Men vi lever i en värld där vi ska visa upp hur lyckliga och framgångsrika vi är, inte det motsatta.

Från och med nu är det hur som helst över. Jag kommer aldrig mer skriva i hemlighet. Jag kan givetvis ljuga och säga att jag inte har något på gång, men det betyder ju inte att det är slut med frågorna. Nej, nu vet ”alla” att jag skriver och det är väl så det ska vara.

This is a song for someone

Vet ni hur det är att skriva en bok i jakt på ett kontrakt? Som okänd? Ja, det är det många som läser det här som gör så jag vet inte för vem jag skriver i dag. Kanske för den som funderar på att skriva. Kanske för den som håller på att skriva. Kanske för den som skrivit och väntar. Kanske för alla. Det här är säkert en text för någon i alla fall. Om inte annat så skriver jag den för mig. Som någon slags terapi. Som någon slags urskuldande för allt jag nu begär av mina läsare.

Jag nämnde senast att en vanlig fråga jag fått den senaste tiden är ”hur gör man?” Alltså, hur skriver man en bok? Frågan är inte så märklig om man betänker att en tredjedel av alla svenskar drömmer om att skriva en bok. Det enligt en undersökning som nu har rätt många år på nacken. Jag bet inte hur det ser ut i dag, men vi kan nog åtminstone ta för givet att vi är många som håller på med det här eller önskar att vi höll på med det.

Jag brukar säga att det finns ett par nyckelsaker att tänka på för den som vill testa och jag kommer inte gå in djupare på det här, men det handlar om att ha slutet klart för sig. Det är helt okej om det blir ett annat när du väl kommer dit, men precis som du kan bestämma dig för att svänga in någon annanstans på din resa är det rätt hopplöst att bara börja köra utan mål. Det andra är att man inte ska vänta på inspirationen för då blir det aldrig gjort. Skriv varje dag.

Nu vill jag dock komma till något annat. Nu vill jag komma dit jag vill komma.

De flesta som sätter sig ner och skriver gör det utan att veta något om framtiden för texten. Om du inte är kändis eller har extremt höga tankar om din egen författarförmåga kan du inte ta för givet att boken blir utgiven. Snarare är det precis tvärtom. Vi vet hur små chanserna är att lyckas bli utgiven och även om du blir det finns det ingen garanti för att den kommer att läsas av någon bortom de närmast sörjande. Därmed närmar vi oss slutknorren. Tror jag.

Vi sitter där framför datorn i timmar, dagar, månader, kanske år. Är det då så konstigt att vi vill ha beröm för det vi gjort? Att vi vill ha bekräftelse på att det var värt något? Att all tid inte bara tjänade oss själva? Att vi vill veta vad folk tycker och tänker? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är helt okej att släppa fram den personliga narcissisten och spegla oss i eventuella positiva läsarreaktioner och fina recensioner samt dela dessa med vem som än råkar lyssna.

Man måste inte ha panik hela tiden

I veckan plingade det till i mobilen. Det plägar ju göra det rätt ofta, men nu var det ett speciellt meddelande långt bortom ”kom ihåg att köpa mjölk” och ”nu finns åter din vara i lager.” Det här var ett meddelande om att ett tungt paket anlänt. Okej, den sortens meddelanden kan också vara vardag, men det här var inte det. Det här var ett meddelande om ett paket packat med böcker. Min debut är drygt en månad ung, men e-boken i all ära, det här kändes betydligt mer. Det här kändes som den riktiga debuten.

Ni vet hur det är när en bok är så där riktigt bra att du inte vill att den ska ta slut, men också så bra att du bara vill läsa klart den? Så var det nu. Jag ville dra ut på öppningen av paketet, men samtidigt bara slita och bita upp tejpen.

För där låg den. Innanför de vikta kartonghörnen. Min vackra skapelse. Den doftade av min fantasi och mina ord. Jag kunde hålla i den, bläddra i den och fick även signera några exemplar som nu är på väg till sina läsare. Glädjen gjorde mig fnittrig. Snart ramlade det dessutom in bilder från alla möjliga håll och kanter från läsare som också fått den till sig och nu sitter jag här och väntar nervöst in reaktionerna. Samtidigt är november på väg, tiden går undan och jag börjar känna hur något välbekant knackar mig på axeln. Det är den där paniken. De där kraven. Det där måstet.

Det är dags att ta nästa steg. Jag måste fortsätta framåt. En deckare väntar på att några scener ska skrivas om och läggas till så att den kan bli klar och sedan har vi andra idéer som pockar på uppmärksamheten. Vill man göra mer än skriva en bok så är det så dags nu. Eller hur?

Jag gissar att jag inte är ensam om att få frågan hur man egentligen skriver en bok. Jag tänker återkomma till det i ett senare inlägg (egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om det just den frågan, men livet är som det är), men en sak som jag ofta svarar handlar om disciplin. För det är som det är. Man kan inte vänta på inspirationen för vem vet när den kommer. Det är som med träning. Jobbet måste göras även när det inte är kul. Just nu har jag ingen inspiration. Ingen längtan alls efter att skriva och det gör mig stressad vilket gör längtan än svagare.

Men jag vet vid det här laget hur det fungerar. Jag vet att jag kommer att börja skriva. Jag vet att jag bara behöver sätta mig ner. Jag behöver bara bestämma mig, ta de första kliven, hamra ned några meningar och sedan tar det fart. Det jag inte behöver är paniken, stressen, pressen. Jag lägger den åt sidan och jag vill uppmana dig att göra detsamma om du nu råkar befinna dig i samma känsloläge som jag gör. Du har gjort det förr, du kommer göra det igen. So what om det dröjer några dagar, veckor eller till och med några månader längre än du tänkt? Det kommer inte att krossa dig. Du kommer att skriva till slut för att du måste, för att det är den du är, och om du inte gör det så är det helt enkelt för att du inte längre måste. Då är det också okej.

Således tänker jag lägga paniken åt sidan, njuta av att min bok finns där ute och bestämma mig för ett datum då jag åter plockar fram datorn för att hitta på saker som andra förhoppningsvis vill läsa i framtiden. För den där känslan av att öppna kartongen vill jag uppleva igen, igen och igen.

Varför har du skrivit en bok

”Hur kommer det sig att du gjorde det?” Nyligen i en matbutik träffade jag en man jag intervjuat ett antal gånger. Han hade läst i en tidning att jag skrivit en bok och han ställde frågan som flera andra också ställt. Vill man förtydliga den så lyder den som följer: ”Varför har du skrivit en bok?” Jag tror att många debutanter känner igen den. Jag tvivlar på att de sedan länge etablerade någonsin får den. Rätta mig, om jag har fel. Den tillhör släktskapet ”för vem skriver jag?”, men är mer av dess kusin. Ofta säger jag något i stil med att ”undersökningar visar att var tredje person i Sverige drömmer om att skriva en bok” och även om det är sant är det inget egentligt svar på frågan. Det är mer av ett konstaterande som jag använder för att på något sätt bevisa att jag inte är unik (varför man nu inte skulle vilja vara unik?).

Faktum är att jag aldrig har svarat på den fullt ut. Antagligen för att jag inte vet vad jag ska säga.

Det finns författare som är författare för att de måste bli det. Ungefär som jag blev journalist för att jag måste bli det. Jag hade liksom inget val. Det är anledningen till att jag tog ett jobb på Svenska Dagbladets annonsavdelning för ett helt liv sedan. Jag gjorde det för att åtminstone vara nära skribenterna, för att få in en fot, och det fungerade. Trots min ungdom hade jag redan hunnit drömma om att få sitta på en redaktion framför en dator i flera år.

Författardrömmen kom betydligt senare och jag har svårare att förklara den. Den liksom smög sig på och började långsamt gro inombords. Nu kliar den mig nästan konstant, men jag vet inte om jag helt ärligt kan säga att jag ”måste bli författare.” Nu är jag väl redan det på sätt och vis. Jag har trots allt skrivit en bok som dessutom kommit ut och som vem som helst kan köpa som vill göra det, men som jag tror att jag har varit inne på tidigare drar jag mig för att ge mig själv den titeln. Jag känner inte att jag har förtjänat den ännu. Nåväl, sidospår.

Jag har insett att jag kanske aldrig kommer kunna svara på frågan, men jag känner att det är helt okej. Jag behöver inte veta. Det bara finns där och det fortsätter finnas där. Inte en dag passerar utan att jag kommer på en ny historia, eller åtminstone grunden till en. Det bara händer av sig självt. En människa jag ser, en film jag tittar på, en artikel jag läser, en bok jag slukar. Min hjärna kan inte sluta och även om det mesta stannar i mitt huvud så kommer en och annan hitta till tangentbordet. Jag har gjort det en gång, jag lär göra det igen och igen. Någon dag kanske jag har gjort det så många gånger att jag kan svara på frågan, men jag misstänker att den inte kommer att ställas då. Och det är väl på något sätt svaret i sig.

Fritt fram att hitta på vad man vill – Fritt fram att protestera

I förra veckan skrev jag om hur trogen sanningen man måste vara när man skriver. Om det är okej att hitta på vad som helst. Det känns som om det här ämnet är outtömligt, men låt mig börja i en annan ände och sedan se om jag kan knyta ihop säcken något sånär på slutet. De senaste åren har det utvecklats en slags tes om att man inte det inte längre råder yttrandefrihet i det här landet. Att man inte längre får säga och tycka vad man vill. Det är givetvis nonsens. Så länge man inte bryter mot lagar som till exempel hets mot folkgrupp får man givetvis uttrycka vilka åsikter som helst. Det man däremot inte kan förvänta sig är att stå oemotsagd. Säger du något som andra finner stötande lär du få höra det.

Vad har detta med påhittade historier att göra?

Jag har vid några tillfällen lekt med tanken på att det skulle vara kul att skriva en berättelse om ”Stålmannen”, som han hette när jag var liten. Nu heter han väl Superman här också, men okej, det har inte med saken att göra. Min idé handlar om att placera honom i någon slags verklighet. Alltså en där en sådan figur skulle få riktiga konsekvenser. Det har försökts lite grann i Hollywood. Man of Steele och Batman v Superman gjorde det till viss gräns och Hancock var ett annat försök, men i slutändan går det alltid för långt. I Supermans värld kommer det fler och fler superhjältar och superskurkar till dess att han bara blir en i mängden, om än högst stående i pyramiden.

Hancock struntade nästan direkt i premissen och lät skurkar skjuta på honom trots att de givetvis måste ha vetat att det inte skulle ha någon effekt och då har jag inte ens nämnt scenen där han slänger upp en mobbare sisådär ett par hundra meter upp i luften och fångar honom utan att mobbaren fullständigt går i bitar i hans armar.

Min tanke var alltså att göra verklighet av fantasin. På allvar. Placera en flygande, superstark, osårbar människa i den värld vi lever i och sedan leka med det. Längre än till idéstadiet har jag dock aldrig kommit och nu kanske någon annan snor tanken och varsågod i sådana fall. Ja, det kanske redan har gjorts utan att jag vet om det. Nåväl.

Vad jag vill säga med detta är att det är, som någon kommenterade, fritt fram att hitta på som man vill i böcker. Det är trots allt sagor vi skriver oavsett hur verkliga de är, men min poäng är och var att du sätter ändå ett slags regler för den värld du skapar. Består den av monster och bestar är det inte så märkligt om det plötsligt dyker upp en drake, men om Kurt Wallander avväpnar en mördare genom en flygande round kick som leder till att bokskurken flyger tre meter kommer jag protestera.

I min debutroman lät jag en ankarlift ersätta en stolslift och jag öppnade en restaurang som stängt. Jag skavde av något år på en sommarplåga och så vidare. Små saker, men något rymdskepp kommer inte dyka upp som en deus ex machina för att rädda en historia.

I går såg jag slutet på säsong två av Älska mig. Jag ska inte spoila, men det fanns en sak som jag protesterade väldigt mot. Jag tyckte mycket om serien, men just den biten … nej, det höll inte ihop. Det var inget rymdskepp, men det hastades ihop utan förklaring. Jag nöjer mig så.

Ja, det är fritt fram att skriva vad man vill, men man kan inte räkna med att inte störa läsaren om man tillåter sig själv att ta ut svängarna alldeles för mycket. Så nu är jag färdig med den här debatten. Nästa vecka, hur många ord får en titel egentligen innehålla?

Verkligheten vs fiktion = vad är tillåtet?

Förra veckan var det en diskussion om hur nära verkligheten man måste hålla sig i sina böcker. Mer specifikt var frågan: är känslan eller trovärdigheten viktigast? som Kristin uttryckte det. Jag skulle vilja påstå att det ibland hänger ihop. Låt mig återvända till en värld långt bortom det mesta vi skriver. Den som Stan Lee skapade för massor av år sedan och som skänkte barndomens Daniel så mycket lycka. Det var Spindelmannen, Järnmannen (japp, Iron Man), Hulken, Fantastiska Fyran och så vidare och så vidare. I dag lever dessa skapelser för den stora massan främst som filmerna skapade av Marvel-studion.

Nyligen skaffade jag mig Disney plus (det finns många andra streamingtjä … nej, just det, det här är inte public service, glöm det) och började titta igenom filmkatalogen som är dessa fantasipåfund. Jag kan låta mig uppslukas av det även om jag då och då funderar på hur det är möjligt att Iron Man kan flyga eller hur Spider Mans fingrar kan fortsätta fästa på vilket underlag som helst när han har på sig den senaste dräkten som Tony Stark skapat åt honom. Jag låter det dock inte störa mig. Jag förstår vad det är för något jag ser och jag köper det.

Vi är i Stan Lees värld. Inte i Stieg Larssons. Eller John Le Carres, eller ens Dan Browns. Hos Stan Lee kan vi släppa logiken. Hos de senare finns gränser som inte tillåts passeras om jag ska orka läsa. Nu var det där tre exempel jag drog ur hatten. Jag kunde ha nämnt vem som helst som skriver om den verkliga världen.

Jag ska ta ett väldigt tydligt exempel som stör mig, ur tv-serievärlden. Saga Norén. Och nej, jag pratar inte om det faktum att hon inte talar skånska eller förstår danska utan minsta problem. Jag pratar om att en polis med sådana problem givetvis aldrig skulle tillåtas genomföra förhör. Kvinnan saknar fullständigt social kompetens och hur briljant hon än är som utredare är det overkligt på ett störande sätt att hon får ha kontakt med misstänkta eller anhöriga till mordoffer.

I min romandebut tar jag mig vissa friheter för att historien ska bli bättre. Det är små saker. Jag placerar en bygellift där det i dag inte längre finns någon kvar. Jag låter en sommarplåga vara ett år gammal. Små saker. Det kan möjligen störa en och annan kalenderbitare, men jag tror inte att det påverkar läsupplevelsen. Däremot, när jag skulle se till att en person ”sätts ur spel” kollade jag upp om det vi ser i filmer när så kallade elchocksvapen används och folk bara svimmar verkligen stämmer (det gör de inte) och då ville jag inte heller påstå det i en bok som ändå rör sig i verkligheten.

Man behöver inte gå till överdrift. Jag har tidigare skrivit om och funderat över hur pandemin kommer påverka framtidens böcker. Kommer vi känna oss tvingade att förhålla oss till och räkna med pandemin när vi skriver om saker som utspelar sig under 2020? Kan våra karaktärer sätta sig på ett flygplan hur som helst, eller gå på fotboll, fest, melodifestivalen och så vidare?

Min deckare utspelar sig 2022. När jag började skriva den hade jag ingen aning om pandemin. Det hade ingen annan heller. När jag nu ska färdigställa den undrar jag om tanken på det vi varit med om kommer påverka mig i en eller annan riktning. Det återstår att se. Så vad tusan vill jag säga med det här då? Tja, det vete tusan. Klockan närmar sig midnatt och jag måste sova. Men jag tror att det handlar om just det jag nämnde ovan. Känslan är viktigast, men ibland hänger det samman med trovärdigheten. För om den senare tar för mycket stryk hänger snart känslan på repen också.

En uppföljare ändå

Så har jag fått mina första reaktioner. Mina första recensioner rent utav. Jag ska återkomma till det i slutet av det här inlägget, men i en av dessa skrev recensenten att hon gärna skulle vilja läsa en uppföljare. Att det fanns lösa trådar som kunde plockas upp. Förlaget har uttryckt samma sak i ett mejl tidigare och någonstans har en tanke väckts. Jag skrev Nästan Friends med inställningen att det bara skulle bli en bok. Jag tycker att jag knöt ihop det och även om det inte är något ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” ansåg jag mig alldeles färdig när jag satte punkt, men nu sitter jag alltså ändå här och funderar.

Mitt förra manus, som jag än i dag är oerhört förtjust i och lite sur över att det inte gav ett kontrakt, skrev jag också som en enda historia. Men när ett par förlag visade intresse och även ställde frågor om jag funderat på en fortsättning började något gro och förvånansvärt enkelt kom fortsättningen till mig. Jag har tänkt att jag ska skriva om det där manuset någon dag framöver och ge det en chans till och då med inställningen att det ska bli en fortsättning.

Ibland tror jag till och med att det kan vara värt något att skriva in sig i ett hörn. Att sätta sig en situation där nästa steg känns nästintill hopplöst. Det kräver nämligen att man släpper lös kreativiteten rejält. Att man funderar fler steg än normalt. För en lösning finns nästan alltid. Vill man så går det. Jag har inte gått loss fullt ut på Nästan Friends del 2 i skallen och det krävs att tillräckligt många såväl köper den, läser den som önskar en fortsättning, för att det ska bli aktuellt.

Nåväl, det är en senare fråga. Nu skriver jag ju faktiskt dessutom på ett manus som jag hoppas ska bli en serie. Jag har storys till del två och del 3 klart för mig, men först måste jag se till att del ett blir klar och att den dessutom lyfter så pass att något förlag vill ge ut den.

Avslutningsvis. Mitt livs första recension innehöll ingen önskan om en del två. Däremot innehöll den sådana hyllningar att mitt hjärta hoppade över (minst) ett slag. Jag visste inte var jag skulle ta vägen med all glädje när jag fick fem av fem, rubriken ”wow” och avslutningen om att det var en hennes favoriter för i år och att jag är en författare att följa.

Alla kommer inte gilla det du skriver. Det är en omöjlighet och säger sig självt. Inte ens det mest hyllade och geniala av verk tilltalar den totala mänskligheten. Vi är för olika och tur är det. Jag räknar med att någon kommer att komma farande med sågen så småningom, men att jag fått en människa att känna på det sättet som personen ovan, det gör allt slit värt det. Så tack för det och jag hoppas att fler kommer uppleva samma sak när de läser Nästan Friends. Om ja, då blir det kanske en uppföljare ändå.