Här hittar ni inte någon Debut blues

Ni vet hur det är. Nyårsafton närmar sig och pressen ökar. Nu ska vi ha kul. Nu ska det bli vackert festande som är värdigt för hur man avslutar ett år och påbörjar ett annat. Sedan vaknar man upp och det är bara ännu en dag bland alla andra. Vi har en tendens att övervärdera händelser och glömmer bort att livet fortsätter bortom den där dagen, kvällen, natten, semesterveckan. Så här. Det finns en anledning till att wedding blues, eller bröllopsdepression, är ett begrepp.

Jag kunde lätt ha hamnat i Debut blues häromdagen.

Dagen D som i Debut kom och gick. Jag har tänkt på den länge. Långt innan jag visste att jag skulle få ge ut en bok existerade den som en avlägsen fantasi. Jag hade föreställt mig något helt annat än det blev. En fest på förlaget kanske. Eller i en hyrd lokal. Omringad av familj, vänner, kollegor och kanske en och annan nyfiken främling. Högar med böcker, signeringspennan i högsta hugg, provläsning, tal, champagne och vetskapen om att min bok redan finns både här och där. Kanske med en och annan finfin recension i ryggsäcken. I stället jobbade jag som vanligt samtidigt som jag tog hand om min sjuke son. Dagen rullade på. När barn nattats gick jag till gymmet. Allt avslutades ändå med en livesändning på Instagram (min första någonsin) och det var kul. Men det var det. Varken mer eller mindre. Jo, jag blev intervjuad i direktsändning i P4 Jämtlands morgonprogram med Fredrik och Emelie och det var också skoj.

Jag var glad att äntligen vara framme vid målet, men det blev ju inte som i drömmen. Långt därifrån. Så vad göra nu? Deppa ihop? Tusan heller. Det är ju nu det börjar. Dessutom, så här i efterhand känns det som att det återstår ett par releasedagar. Minst.

Till att börja med när jag själv får boken i min hand. Den upplevelsen tror jag kommer överträffa fantasin. Sedan att få signera någons ex. Därpå när den ramlar ner hos recensenterna och så småningom deras reaktioner. Jo, det finns saker kvar att uppleva när det gäller boken.

Och det är väl det man ska komma ihåg. Det här handlar inte om en dag. Det handlar inte ens om en bok. Det handlar om ett författarskap. Jag vet inte om jag någonsin kommer få ge ut några fler böcker, men jag vet att jag inte är färdig med att försöka. Snart är det dags att grotta ner sig i den deckare vars råmanus ligger färdigt i datorn och som testläsarna var så förtjusta i förra året. Och Nästan Friends ska ju hitta läsarna. Jag är inte färdig med den på långa vägar, tvärtom.

Debutdagen kom och gick och det utan att kännas särskilt mycket i vare sig hjärta eller hjärna, men det gör mig ingenting. Faktiskt.

Nästa gång är jag på riktigt

I veckan som gick fick jag anledning att tänka tillbaka på hur det var när jag skrev till Debutantbloggen och sökte en av platserna för 2020. Vi konstaterade alla, vi fem som gör det här i år, att tiden verkligen har rusat fram. Kanske är det för att man bara skriver en gång i veckan, kanske är det för att Einstein hade rätt (men då borde ju åtminstone någon eller ett par av oss ha känt att tiden gått långsamt, eller) eller så är det för att jag nu är framme vid det tillfälle jag på sätt och vis aldrig trodde att jag skulle nå. När jag skickade mitt mejl den 7 november 2019 visste jag ännu inte när jag skulle debutera. Ska jag vara helt ärlig trodde jag nog att det skulle bli någon gång i början av året, men förlaget hade en klockren tanke och därför skulle det dröja till nu.

Ja, inte nu, nu, men snart. Den 22 september 1994 sändes det allra första avsnittet av Friends på NBC i USA. Den 22 september 2020 släpps min bok som hänger samman med serien. För er som eventuellt precis hittat hit finns det beskrivningar av handlingen både här och där, men kortfattat kan man säga att en man i Sverige får sätta livet till eftersom rollen som Joey Tribbiani gick till Matt LeBlanc 25 år tidigare.

Det är inte det viktiga här. Det viktiga är att jag har skrivit i Debutantbloggen fram till nu utan att vara debutant. Nästa gång ni läser en text av mig här kommer jag att ha förtjänat epitetet på riktigt. Då är jag vad bloggnamnet antyder och det är oerhört häftigt.

Vi har nu bara drygt tre månader kvar på den här plattformen och dessa tre månader kommer för min del handla mycket om min bok, men jag hoppas att det ska vara av intresse eftersom det ju är hit vi vill nå. På ett eller annat sätt. Kanske kan jag berätta något nytt, kanske blir det gammal skåpmat serverad med mina egna kryddor. Jag vet inte. Det är det som är poängen. Jag har hittills bara kunnat läsa och gissa mig till känslan. Snart får jag ta del av den.

Jag har väntat länge och samtidigt har tiden gått fort. Jo, han hade nog rätt ändå, Albert. Vi får väl se vad de kommande tre månaderna har att berätta om saken.

Drömmen om författarlivet

Jag förde länge en hopplös kamp för möjligheten att få jobba hemifrån i mycket större utsträckning än vad som redan var tillåtet. Så kom en pandemi och förändrade förutsättningarna fullständigt. Det visade sig att jag hade rätt. Jag inte bara klarar av jobbet, jag gör det bättre. Jag mår bättre. Är mindre stressad, blir klar snabbare och, skulle jag nog påstå, skriver bättre. Det sistnämnda är givetvis en väldigt subjektiv uppfattning, men ska jag tolka reaktionerna från våra läsare stämmer det också. Alla andra exempel är dock objektiv sanning. Jag fortsätter således på inslaget spår. Inte bara på grund av att pandemin fortfarande i allra högsta grad är verklighet utan också för att det alltså fungerar så bra.

Det i sig är inget konstigt. I mitt yrke som journalist är jag oerhört van vid att arbeta hemifrån. Både som anställd och som frilansare har jag gjort det många år av mitt liv. Dessutom har jag inte sällan befunnit mig på det så kallade ”fältet” varifrån jag också levererat text. Jag har suttit på sunkiga restauranger, i stadionkatakomber, i taxibilar och på trottoarer och slängt ur mig ord, men nu när jag är pappa och ska lämna och hämta och allt annat är det oerhört skönt att inte behöva lägga tid på resor.

Jag har dock förstått att detta inte är för alla. Vissa trivs bäst i stora sammanhang, andra behöver det för att annars brister disciplinen och är det något jag hoppas att arbetsgivare tar med sig från det här så är det en större flexibilitet när det gäller hur arbetet ska skötas i framtiden. Det finns människor som givetvis aldrig kan jobba hemifrån, men många yrken kan i dag skötas på distans och om så är möjligt och önskas borde synen på att man ska sitta vid sitt skrivbord 8-17 ses som förlegad vid det här laget.

Så vad har det här med författande att göra, undrar kanske vän av ordning? Ja, det kan man fråga sig. Jo, det är väl det ultimata ”jobba hemma själv”-jobbet. Det är väl så vi alla ser på författaren. Sittandes där i sin kammare med endast datorn och orden i huvudet som sällskap. Det är väl också dit vi strävar. Eller förväntas sträva. Min bloggkollega Sara skrev ett fint inlägg häromdagen om hur hon drömt sig dit, men nu insett att drömmen var en annan och att hon i stället hittat rätt genom att halvera sin tid som ”vanlig” arbetare.

Själv skulle jag inte kunna tänka mig något trevligare än att ägna mig åt bokskrivandet på heltid. Inte för att jag längtar bort från något. Jag trivs med mitt jobb och med mina kollegor som alla är supermänniskor, utan för att jag längtar till någonting. Till någon slags total kontroll. För jag trivs med den sortens disciplin. Jag tror helt enkelt att jag på det sättet är som skapt för den där kammaren.

Och det är väl där vi hamnar till slut. Att alla borde få chansen att göra som de vill. Nu är inte livet så rättvist. Snarare tvärtom, men att lyckan kan se olika ut för olika människor kan vi alla vara överens om och just nu är jag bara lycklig över att min bok snart kommer ut. För så är det. Nästa inlägg blir nämligen mitt sista innan jag kan kalla mig författardebutant.

Vad ska de tro om mig egentligen?

Genom alla år har jag bara lagt ifrån mig en enda bok och aldrig återvänt till den. Det är den enda bok jag helt enkelt inte klarade av att läsa färdigt. Inte för att den var dåligt skriven eller ointressant eller tråkig eller någonting sådant, utan för att min hjärna och hjärta helt enkelt inte kunde hantera bilderna dess författare målade upp med sina ord. Det händer att jag funderar på vad Bret Easton Ellis nära och kära tänkte när de fick läsa hans manus till det som blev American Psycho. Jag vet ju inte, men jag vill ändå gärna tro att vi alla har någon eller några som vi först vänder oss till när vi skrivit klart, oavsett om vi har förlagskontrakt eller ej. Den där evige försteläsaren. Vad sa hen egentligen?

Min fru läser alltid mina böcker först. Faktum är att hon brukar få ett kapitel serverat sig varje kväll. På så sätt ser jag till att sätta lite press på mig själv att leverera och dessutom får hon en lagom dos av ett verk som är under utveckling. Vid det här laget har hon lärt känna mig tillräckligt för att veta hur jag skriver och jag tror att hon förstår mig. Men andra? Min käre far gick nyligen igenom manuset till Nästan Friends och det finns scener i den boken som är obehagliga. Inte American Psycho-obehagliga (det är inte ens samma sport), men ändå så där att man säkerligen känner något. Till och med min redaktör reagerade över en specifik händelse och frågade om den behövde beskrivas på det sätt den beskrivs. Det behövde den.

Det behöver den. För det är fantasi och påhitt och många gånger är verkligheten betydligt värre än vad jag någonsin skulle kunna fantisera ihop, men det är klart att jag tänker på vad folk i sin tur kommer att tänka om mig när de läser. Författarens sinne kan sannerligen vara mörkt ibland och till synes helt vanliga människor skriver och hittar på saker som skulle få oss inspärrade i ett Minority Report-samhälle.

Det är lite som när man ser någon skådespelare berätta om en scen där hen utsatts själv eller utsatt någon för något och så funderar de på vad deras mormor eller farfar ska tänka och tycka.

Givetvis finns det något av mig i de berättelser jag skriver. Men jag är inte Joakim (ni kommer lära känna honom) eller någon annan av karaktärerna i Nästan Friends, men jag vet att det finns de som känner mig som kommer tro det eller tycka sig kunna se saker som är jag. Ungefär som jag kan se och känna saker när jag läser böcker skrivna av människor jag känner.

Bret Easton Ellis fick mycket kritik i samband med att American Psycho släpptes och egentligen var det väl först efter att boken blev till film som den fick den uppskattning den har än i dag. En modern kultklassiker, om det nu finns något sådant. Jag har sett filmen och den är inte i närheten av att vara lika jobbig som boken var. Jag har som sagt var aldrig återvänt till den och jag tror inte att jag kommer göra det. Än i dag mår jag lite illa när jag tänker på en scen med en råtta (ni som vet, ni vet). Min bok är något helt annat (jag lovar), men en och annan som känner mig kommer nog att undra över en eller ett par saker. Och det är väl så det ska vara.

Hur säger man att man skrivit en bok?

Jag älskar att få beröm för det jag skriver. När det kommer ett mejl med uppmuntrande ord om någon krönika hoppar hjärtat glatt till. När tweetsen ramlar in i hejdundrande takt och det är likes och retweets känns det gott i journalisthjärnan och jag kan bara föreställa mig hur det skulle kännas om någon tycker väldigt mycket om min debutroman (mindre än fyra veckor bort).

Jag avskyr att få beröm för det jag skriver. När någon säger det direkt till mig så vet jag aldrig hur jag ska hantera det. Jag säger tack och så försöker jag snabbt byta ämne. De här två personligheterna samexisterar på något sätt i min kropp, men när det kommer till boken är det en version av den andre, den blyge, som på något sätt tar över.

Digitalt har jag inga problem att pumpa på med reklam för min skapelse. Jag bara pumpar ut information på Twitter, Facebook och Instagram. Jag ser fram emot att bli intervjuad om min bok i tidningar och eventuellt i andra medier. Jag tänker dessutom göra något helt annat i min jakt på läsare, men det är något helt annat än när själva samtalsämnet kommer upp.

Så sent som i dag (torsdag) mötte jag en läsare slash intervjuoffer som läst en krönika av mig där jag berättat om boken.

”Du har skrivit en bok?” frågade hon.

”Ja”, sa jag.

Hon frågade ytterligare någon fråga, men jag drev inte direkt på. Det var liksom inte: ”Jajamen, den bästa bok du ännu inte läst. Köp den. Här är länken förresten.”

Det här är något jag måste komma över. Jag borde egentligen slänga all självmedvetenhet överbord och bara ta upp ämnet helt apropå ingenting.

”Jaså, du mådde illa i går? Det var värst. Själv har jag skrivit en bok.”

”Ja, visst är det jobbigt att det börjar bli kallt. Å andra sidan, då kan man stanna in och läsa en bok. Apropå det så …”

”Nej, den serien har jag inte sett. Men har du sett den här boken? Den har jag skrivit.”

”Ja, jag är journalist. Men mest är jag författare. Jo, du förstår att …”

Se, det finns en mängd sätt att sälja på. Inte bara på nätet. Inte bara digitalt. Det är dags att berätta för verkligheten också att det finns en bok som heter Nästan Friends och som kommer ut den 22 september, men som redan nu kan förbeställas för den som vill. Och så ska jag förbereda mig för när någon säger jag känner säger till mig personligen att de tyckte om min bok. Jag menar, det kan ju faktiskt hända. Åh, vad jag hoppas att det händer. För även om jag avskyr att få beröm för det jag skriver så älskar jag att få beröm för det jag skriver.

Debut – men vad sedan?

Jag befinner mig just nu i ett slags limbo. Ett prokrastineringslimbo, om ni så vill. Jag har i dag, när detta publiceras, en månad och en dag kvar till dess att min debutroman släpps. Samtidigt har jag ett manus till en deckare som väntar på att jag ska göra de där förändringarna som behövs för att det ska gå från i stort sett klart till faktiskt klart. Det kan möjligen tyckas som om jag ligger rätt långt fram i mina förberedelser, jag skulle tro att ändringarna kräver ett par veckors arbete, inte mer. Så känns det dock inte. Dels för att jag har svårt att verkligen ta tag i det som ska göras eftersom så mycket handlar om att vänta.

När jag till slut släppte manuset till förlaget med de sista 150 korrekturanmärkningarna, (phu) kände jag att jag var färdig för ett tag. Att jag förtjänat rätten att använda kvällstimmarna till att ligga framför tv:n och låta någon annan berätta historier för mig. Samtidigt vet jag att om jag vill göra något mer än att ”bara” släppa en bok krävs det att jag får fart på författandet igen.

Många av de debutanter jag träffat under de senaste åren, eller sådana jag bara har digital kontakt med, visste långt innan deras första roman släpptes att det där bara var början. De skulle få ge ut nästa bok också. Åh, den måste givetvis skrivas och ingenting är givet till hundra procent, men där fanns en klar och tydlig väg att vandra åtminstone. Själv vet jag ingenting bortom den 22 september. Jag börjar på sätt och vis om snart. Jag är inte en debutant längre på jakt efter det första kontraktet, men jag är på jakt.

När deckaren skickades ut till testläsare förra(!) sommaren var responsen överväldigande positiv och jag tror på mina karaktärer och på storyn, men det har jag gjort förr. Vad om förlagen bara ”tack, men nej tack”? Då står jag där med en debut och ingenting mer. Jag har en klar idé till nästa deckare med samma karaktärer och till och med ett tydligt embryo till en tredje bok, men jag kan inte skriva tvåan om inte ettan antas.

Det är när jag tänker på sådant som jag känner att jag är så långt ifrån en ”riktig” författare man kan komma.

Om Nästan Friends mottas väl, om många köper boken och om många tycker om den, blir resan givetvis betydligt enklare. Det är så det fungerar, men det är sannerligen ingenting man kan lita på och, som jag har varit inne på tidigare, det är ju inte så att min bok kommer finnas i varenda bokhandel runt om i landet. Nej, jag måste locka in läsarna. Därför går min idéhjärna på högvarv konstant. Jo, jag må ägna mig åt prokrastinering när det kommer till själva skrivandet, men i skallen pågår det ett evigt arbete. Nu måste jag bara få fingrarna att dansa till mina textmelodier också. För jag vill verkligen inte bli debutanten som försvann ut i ingenstans.

Så nu lovar jag mig själv. Innan jag debuterar ska min deckare vara klar. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Kan man redigera sig till vansinne?

Alldeles nyss gick ett mejl i väg. Ett mejl till förlaget. I det över 150 anteckningar med rena fel och förslag till ändringar i det manus som om en och en halv månad ska bli min debutroman. Så här sent in i processen trodde jag inte att jag skulle hamna i en sådan situation, men jag bad själv om att få göra just detta. På förlaget finns ett proffs vars jobb det är att läsa manus i jakt på orenheter, felaktigheter och logiska falluckor, men jag kände ändå att jag ville jaga själv först. Själv och själv förresten. Min käre far har också läst och han har haft betydligt fler synpunkter än jag själv.

Han är inte särskilt förlåtande när det gäller saker som han hakar upp sig på. En del av hans synpunkter håller jag inte med om och då går vi bara vidare, men jag måste erkänna att han verkligen satt strålkastarljuset på några oerhört viktiga saker. Som min förkärlek för vissa ord till exempel, som förekommer i en sådan utsträckning att det så här i efterhand känns rent pinsamt att jag släppte i väg texten.

Men så inser jag att det är så vi fungerar, vi människor. Vi har vissa uttryck för oss helt enkelt och dessa kan lätt hamna på papper. Särskilt när dessa papper innehåller sådär en 85000 ord i övrigt.

Men nu har jag skickat i väg manuset och jag känner mig färdig. Det är andra gången på relativt kort tid som jag går igenom texten och jag tror att jag skulle kunna fortsätta i evigheters evighet med redigering. Jaga de minsta av saker och aldrig komma i i mål. Redigera mig själv till vansinne helt enkelt.

Så ska det dock inte bli. Nu är jag klar. Jag har skickat i väg texten en sista gång och lämnar den i redaktörens betydligt mer kapabla händer. Okej. Farsan har några sidor kvar att läsa och det är inte omöjligt att han ringer mig med ytterligare synpunkter och om jag håller med lär det trilla in ytterligare något mejl till förlaget. Men snart är det helt klart.

Jag är på väg att släppa taget om den här berättelsen som jag levt med så länge, i snart tre år. Det i sig är en svindlande tanke eftersom den nu ska läsas och uppfattas av helt andra människor som i sin tur ska dela med sig av vad de tycker och tänker om texten. En text jag och farsan alltså hittat så mycket fel med alldeles nyss. Vad var det nu jag skrev om vansinne? Jo, nog står det för dörren alltid, men det är en historia för en annan gång.

Mejlet från förlaget stressade sönder mig

Ni minns det säkert inte, men för några månader sedan svarade jag på en kommentar här i bloggen från någon som uppenbarligen ville häckla mig för att min bok ”bara” skulle komma ut som e-bok. Jag svarade att jag dels inte vet om man i dag kan skriva ”bara” e-bok när det alltmer är dit vi rör oss i en bransch som givetvis också jagar kostnader och ser lösningar i den nya tekniken. Vi har redan förlag som är dedikerade endast ljudböcker, till exempel. Dessutom svarade jag att hen hade fel. Min bok skulle tryckas och den 22 september är det dags för release. Det där datumet gäller fortfarande, men häromdagen fick jag ett meddelande från förlaget som stressade upp mig och förstörde min onsdag.

Jag har länge haft en plan för min bok. En väldigt tydlig plan. Jag kommer ut på ett litet förlag. Mina förutsättningar för att nå ut är oerhört små i jämförelse med många kollegor som har en automatisk apparat i ryggen som gör det troligt att boken omnämns i tv, radio och tidningar, men jag har en story som jag tror på, och jag har märkt av ett stort intresse för min bok. Dessutom är jag beredd att jobba stenhårt för att lyckas. Jag påbörjade arbetet med den här berättelsen i slutet av 2017 och nu, tre år senare ska den komma ut, tacka f-n för att jag vill att så många som möjligt ska läsa.

Jag har lagt (små, men ändå surt hopsparade) pengar på annonsering, jag blev en del av den här bloggen, jag har ett antal tusen följare på olika sociala medier, jag vet hur man jobbar mot medier och jag har min hemliga plan, (utfallet av den kan givetvis bli ingenting, men den finns ändå där). Allt detta fick sig alltså en törn i onsdags när ett mejl ramlade in med svar på ett antal frågor jag ställt till förlaget.

Då fick jag veta att min bok inte kommer tryckas. Inte nu i alla fall. Förlaget förklarade att det är svårt att få igång det egna tryckeriet på grund av leveransproblem av material och svårt att hitta bra tryckeri i övrigt. Det här stressade mig oerhört mycket. Jag har redan fått kommentarer som ser ut som följer: ”Kommer den som tryckt bok också? Jag läser inte e-böcker?” Jag vet dessutom att det är svårt nog att få böcker recenserade som debutant på ett litet förlag, att bli det utan att ha böcker att skicka … ja, det kändes genast hopplöst. Jag bröt ihop.

Jag kan inte sälja några signerade böcker, jag får inte se den i några bokhyllor, jag får inte bläddra i den, hålla i den, känna på den. Jag tror att e-böcker är framtiden, min fru läser gärna just detta och jag vet fler som gör det, men man är sig själv närmast. Jag älskar känslan av en bok i handen. Så enkelt är det och tanken på att hålla min egen bok i näven … ja, den går knappt att föreställa sig.

Fritt fram för häcklaren, och andra som växer av att trycka till andra, att konstatera att de hade rätt.

Eller? Nej, planen är fortfarande att boken ska tryckas. Det visade sig att jag dels missförstått förlaget, och att förlaget missförstått mina tidigare frågor, dels att den här pandemin kommit emellan och gjort hösten betydligt tuffare än man trott alldeles nyligen, men att den som vill läsa boken i tryckt version ska få göra det, dock är det tveksamt om den kommer vara på plats till den 22 september.

Som en följd av detta lät jag alltså mig själv bryta ihop i knappt ett dygn, men nu när jag sitter här och torsdagen är på väg att gå över i fredagen, har jag bestämt mig för att göra det bästa möjliga av situationen. Jag fortsätter med min plan. Jag ska göra allt som står i min makt för att så många som möjligt ska upptäcka den här boken för jag tycker att den är värd att upptäcka. Det känner jag när jag för tillfället går igenom den ännu en gång i jakt på de där små, små misstagen som är så svåra att upptäcka oavsett alla redigeringsrundor.

Slut på sammanbrottet, slut på ”tycka synd om mig själv”-fasen och jobba på. Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet.

Har ni kommit så här långt kan ni ju gå in och förbeställa boken. Ni hittar länken på min instagram @danielsjobergforfattare eller på Facebook, Daniel Sjöberg Författare, eller på Twitter @Daniel_Sjoberg. Om ni inte läser e-böcker, men ändå vill läsa, hör av er här i kommentatorsfältet, på sociala medier eller via mejl: daniel.sjoberg@hotmail.com, så ska vi se om vi inte kan lösa den biten också.

Till sist är det ju bara att konstatera att jag i slutändan ändå inte kan göra något själv. Allt hänger på att ni gillar boken, att ni vill läsa den. Om inte är allt annat ointressant.

Till allra sist (jag lovar), om ni till äventyrs är helt nya följare av bloggen eller hittade hit av en slump eller nyfikenhet eller av andra skäl, kan det ju vara läge att berätta något om boken jag nu babblat på om i evigheter. Således. Här har ni baksidestexten:

Lars Johansson var en helt vanlig man med ett alldeles vanligt liv. Det fanns inget extraordinärt med honom alls. Ändå ledde hans död till rubriker över hela världen och den blev början till slutet för en av världens största filmstjärnor. Allt som en följd av att Matt LeBlanc fått rollen som Joey Tribbiani i tv-fenomenet Vänner 25 år tidigare.

Det här är historien om hur det kunde bli så och en berättelse om hur en nästan uppfylld dröm kan förgifta ett helt liv.

Min stora korrskräck

Nyligen twittrade en författare om en bok hen läst. Det var i stort sett endast en hyllning till verket, men det som fastnade hos mig var hur författaren avslutade det hela. Nämligen påpekandet om hur många korrfel boken innehöll de sista tvåhundra sidorna. Det fick mig att tänka på vilken skräck jag känner inför det som kommer den 22 september. Just nu håller jag på och jagar korrfel i mitt manus och när jag (och min lokala språkpolis, som är min farsa) är klara med detta ska det lämnas över till förlaget som ska göra samma sak och dessutom korrigera de saker vi hittar.

Manuset är rättat flera gånger redan, av mig och av den redaktör jag använde mig av innan jag skickade in manuset till något förlag. Och även hennes uppgift inte var att korrläsa på det sättet hittade hon ändå en hel del och det har jag också gjort. Ändå meddelade språkpolisen nyligen att han hittat ett flertal trots att han hittills bara läst ungefär 40 sidor.

I slutet av maj frågade jag mina följare på Instagram hur de kände inför ett språkligt val som många antagligen skulle kunna komma att tolka som en särskrivning. Det väckte en viss debatt i kommentatorsfältet. De flesta menade att mitt val var rätt och riktigt, men runt tio procent menade att de såg det som en särskrivning och att just detta skulle få dem att studsa till. I slutändan behöll vi orden som de stod skrivna och så får jag hoppas att de som inte gillar det ändå godtar det hela.

Just korrmissar är annars alltså något som oroar mig. Det är sällan jag läser en bok utan att se åtminstone något eller några fel. Vi är trots allt människor och vi vet att vi felar av just det skälet. Att skriva närmare 90 000 ord utan att snubbla till låter sig inte göras och uppenbarligen klarar inte ens proffsen av att plocka upp alla misstag som görs längs vägen, men om det är något enstaka står jag ut.

Däremot skulle även den vackraste av hyllningar fläckas ner något enormt av ett påpekande om att boken innehöll en mängd korrfel. Med det sagt fortsätter jakten på de där irriterande ordfadäserna som på sätt och vis tycks multipliceras ju mer jag tittar på texten. Det är mindre än två månader kvar innan boken kommer ut och snart kommer stressen, det vet jag. Å andra sidan jobbar jag som bäst när deadline närmar sig. Så har det alltid varit. Nu gäller det bara att jobba rätt också.

Något jag aldrig gjort förr

I veckan gjorde jag något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har varit egen företagare i många år i omgångar i mitt liv och som sådan tvingas man ibland jaga sina kunder, men det här … det var något annat. Det var minimalt i sammanhanget och om det ger någon effekt i långa loppet har jag ingen aning om, men det var ett försök att nå bortom den vanliga kretsen av människor som redan känner till Nästan Friends. Har jag hållit er på halster länge nog? Okej, here goes. Jag köpte en annons. Jag vill inte göra reklam för något företag här på bloggen, men kan väl nämna att annonsen delades på sociala medier. Om det blivit några reaktioner? Jag är halvvägs in i köpet ungefär och jag kan konstatera att jag ändå nått människor jag aldrig skulle nått annars.

En del fullständigt ointressanta eftersom de bor i andra länder, knappast talar eller läser svenska och uppenbarligen inte är potentiella köpare av min debutroman, (så länge den inte når långt utanför våra gränser och skulle det ske lär inte marknadsföring vara något problem för mig så det är en helt annan fråga) men majoriteten tycks ändå vara helt vanliga människor i vårt avlånga land. Bara tanken på att någon eventuellt kittlats av beskrivningen av min berättelse gör mig lite fnissig.

Jag har således, mitt i semestern, påbörjat det arbete som jag hoppas ska göra det möjligt att folk hittar en debutroman som ges ut på ett litet förlag. Små resurser behöver inte nödvändigtvis översättas i små möjligheter.

Jag har tänkt på det här länge och tankarna fick ny frukt när jag läste Hannas inlägg i går (scrolla nedåt) om hennes förhoppningar att recenseras framöver. Jag intervjuade en av förra årets stora succéförfattare och hon berättade om en konversation hon hade med en relativt väletablerad kollega som berättade att hen aldrig recenserats. Aldrig.

Själv har jag en i det närmaste löjligt lång lista på recensenter som jag hoppas ska vilja läsa min bok och dela med sig av sina åsikter. Här är jag givetvis i händerna på förlaget till viss del, men det gäller också att jag själv fortsätter bygga upp ett intresse för det jag skapat. För det räcker ju inte att förlaget skickar ut ett recex. I den enorma konkurrensen från bjässarna och de halvstora krävs det att recensenten väljer att plocka upp just min bok. Om det är möjligt att nå dit återstår att se. Jag är hur som helst beredd att göra allt för att det ska bli så: Jag kan till och med tänka mig att göra bort mig fullständigt.

Beviset? Jag har ju redan hunnit med att testa något helt nytt. Ju mer vi närmar oss den 22 september, desto fler idéer har jag att sjösätta. Om inget annat ska det bli intressant och spännande.

Gästbloggare: Johan Brännström

Johan Brännström har precis debuterat med sin spänningsroman, Feber, på Ordfront Förlag. Foto: Anna Drvnik

Så står jag här på tröskeln till debuten.  

Min bok, spänningsromanen ”Feber”, har precis släppts i bokhandeln.

Ändå är jag inte riktigt här. Jag är någon annanstans, med blicken fäst vid horisonten, mot framtiden, om ett år. 

”Feber” handlar om Mikaela Sköld, inrikesreporter på Sveriges största nyhetsbyrå. Hon är ensamstående mamma till tolvåriga Vanja, och när dottern blir sjuk tvingas hon lämna henne ensam hemma. En dag när hon kommer hem är Vanja försvunnen. Spåren leder till Darknet, den krypterade delen av nätet. 

Jag fick idén till grundpremissen för ett par år sedan då min dotter skulle fylla tolv år och jag insåg att jag inte längre fick vabba utan läkarintyg. Den bygger på alla föräldrars värsta skräck: att ens barn försvinner, men också riskerna med att våra barn tillbringar alltmer tid framför skärmar och de dolda farorna som lurar på nätet. 

Det tog säkert ett och ett halvt år innan jag vågade börja skriva. Men till slut föll alla bitar på plats och när jag väl började gick det ganska fort, drygt fyra månader tog det att bli klar med det manus jag skickade ut till förlag. 

Jag tror det beror på Målplanen. Redan när jag skrev den skapade jag ett dokument vid sidan av som hette ”Feber målplan”. Där skrev jag upp exakt när jag skulle vara klar med grovmanuset, när redigeringen skulle vara färdig, när jag skulle skicka ut den till förlag och så vidare. Och jag gjorde det utifrån mina förutsättningar – jag har både ett fast heltidsjobb och en dotter hos mig på helgerna. Jag fick hitta skrivtid på pendeltågen till och från arbetet, på kvällar och barnlediga helger. Och semestrar. Jag förstod att det var det enda sättet att få det gjort. Och att det enda sättet att komma i mål med var att hela tiden ha blicken långt fram. Vid horisonten. Målsnöret blev moroten. Jag drömde om den där luntan jag skulle skicka ut till förlagen. Det kanske hade slutat med att jag inte fick napp hos ett förlag, jag kunde ha fått nej av alla, men jag skulle i alla fall avsluta det jag påbörjat.  

Jag höll mig till planen. Och jag fick det där åtråvärda som alla aspirerande författare drömmer om: ett förlagskontrakt.  

Så nu står jag här vid debutanternas tröskel.  

”Feber” har förvisso redan funnits ut som ljudbok i snart en månad, men jag vet att det är här och nu det gäller, när boken släpps. Men jag är inte här och nu. Jag är längre fram, redan på väg vidare. Närmare bestämt snart 200 sidor in i uppföljaren. Den började jag jobba på redan innan jag fick ett förlagskontrakt. För jag insåg tidigt att om jag ska leva på att vara författare räcker det inte med en bok. Få debutanter får den där bästsäljaren som alla drömmer om, att göra en Stina Jackson eller Patrik Svensson. Det krävs ett författarskap för att sälja böcker, bygga upp en läsarkrets bok för bok.  

Jag räknar med att det tar minst tre böcker innan jag kan börja tjäna pengar på skrivandet. Därför blickar jag hela tiden framåt. För att inte bli för nöjd och belåten.  

Visst, jag står vid tröskeln till min debut. Men den är bara början.  

Jag hoppas vi ses, längre fram.  

Johan Brännström 

Feber, av Johan Brännström, som finns på Instagram under namnet: @johan_brannstrom_forfattare. Omslag: Eric Thunfors

Lördagsenkät: Berättelser från förr

Det känns som om de flesta som skriver också skrev redan när de var barn. Således är det dags att fråga om det stämmer och om svaret är ja, be våra bloggare att dela med sig av den första berättelsen de skrev som de minns än i dag. Välkomna till nostalgibloggen och om det skulle vara så att DU har någon berättelse från förr att dela med dig av, gör gärna det i kommentatorsfältet.

Sara Molin

Jag minns inte vilken som var den allra första boken jag skrev, förmodligen var det någon i skolan. Men en av de första jag skrev frivilligt, var Boken om Isabell. Den fick sedan fem uppföljare, och hade ett sådant där bibliotekskort i en fasttejpad lucka på baksidan, så att familjemedlemmar skulle kunna låna. Genre? Ja, fokus låg (inte helt otippat?) på vänskaps- och familjerelationer i alla fall!.

Kristin Fägerskjöld

Ja, jag skrev som liten, men kommer inte ihåg vad något av mina alster hette. Jag vet att någon skapelse handlade om troll som bodde i skogen och någon om en familj fåglar men kommer som sagt inte ihåg titlarna. Det här var när jag var 6-7 år gammal så man kan nog säga att jag har tyckt om att hitta på historier ändå sedan dess

Malin Edholm

J

Jag skrev mycket när jag var liten och har alltid gillat att skriva. Den första längre berättelsen jag minns skrev jag någon gång under lågstadiet, ettan eller tvåan tror jag.

Den handlade om levande frukter i en matbutik. Protagonisten var en halv vattenmelon som blev köpt och togs ur butiken och fick se vad som fanns utanför. Historien var aningen vemodig eftersom vattenmelonen först var tvungen att lämna sina vänner och sedan bli uppäten … 

Hanna Nordlander

Detta är inte mitt första alster, men det första som min salig mor tyckte var värt att sätta in i albumet. Mars -84, då var jag fem och ett halvt och hade noterat att tje-ljudet kunde stavas med k. Tycker ändå att det är en viss knorr på slutet, eller?

Daniel Sjöberg

Någonstans hemma i gömmorna ligger ett litet grönt block med en berättelse om någon amerikansk hjälte som jag glömt namnet på som lönnmördar en nazistisk general och sedan flyr med flygplan, jagad av fiender, men lyckas gömma sig i molnen. Väldigt pojkigt. Men om jag nu ska svara på den här frågan (som jag själv ställt) måste jag återvända till lågstadiet och den där gången när vi fick skriva fritt om vad vi ville. Hitta på eller skriva sanning och jag författade berättelsen om den ryska myggan Myggjev som var på uppdrag i USA där han skulle sprida någon sjukdom, eller åtminstone tvinga amerikanerna att klia sig blodiga. Det hela slutade med ett plask när en stor hand landade på honom och så var det inte mer med den lille Myggjev.

Psycho Killer

Ni får ursäkta, kära läsare, men i dag är Debutantbloggen inte det jag har närmast hjärtat. När detta skrivs sitter jag på ön där solen har befunnit sig i en vecka samtidigt som regnet och hösten tycks ha tagit greppet om landet i övrigt (även om det ser ut att bli bättre just när dessa ord sätts på pränt), jag har tänt grillen och känner fortfarande hur mjuk magen är efter den finfina våffelbehandlingen den fick vid en sen lunch. Det är så mycket semester det någonsin blir och det fina i kråksången är att jag har mer än tio dagar kvar innan jag är halvvägs framme vid slutet.

Allt detta till trots måste givetvis jobbet ändå göras. Få vet det bättre än författare, blivande, vardande, drömmande. Orden får aldrig vila och Debutantbloggen rullar på. Låt mig därför vända mig till ett ämne jag är förtjust i, så blir det ändå lite lättare det här. Talking heads.

Tills för bara ett par år sedan kände jag endast till bandet. Uttrycket i övrigt var främmande för mig, men en redaktör jag använde mig av lärde mig att jag använder mig för mycket av just detta. Talking heads.

Fritt ur minnet skrev hon: ”Du är väldigt bra på dialoger, men du måste bryta upp lite så att det inte bara blir en massa talking heads.”

Om jag är bra på att skriva dialog får andra bedöma, men då jag älskar själva ”tekniken” och då ett proffs berömt mig för det, låter jag det stå. Men jag är alltså väl kär i det hela. Jag lät mina karaktärer prata, prata och prata. Det var alldeles för lite känslor. Bara när jag skrivit det här har jag kliat mig i pannan (en gång), kliat mig i örat (två gånger) och dragit mig i örsnibben (en gång). Nyss lyfte jag upp mobilen och precis i detta nu förlorade jag koncentrationen då en tillfällig sommargranne stannade till för att flytta på en barncykel som någon lämnat på gången.

Poängen är. Under ett samtal händer en massa saker som kan uttrycka känslor. I det här fallet att jag inte här helt koncentrerad på vad jag sysslar med (jag ber om ursäkt för det, kära läsare). Det kan vara oro, glädje, nervositet, ilska och en massa annat som bubblar under ytan samtidigt som man pratar. Sedan denna lektion har jag lärt mig att låta min karaktärer ta en klunk vatten, läppja på kaffet, riva sönder en servett eller riva av etiketten på colaflaskan, vrida på kroppen, klia sig i pannan (det här med att inte röra sig i ansiktet är förresten omöjligt) och en massa annat under samtalens gång.

Jag älskar fortfarande dialogen. Att läsa den och att skriva den. Jag tycker att det är ett bra sätt att föra historien framåt, men jag har lärt mig att tänka på alla dessa talking heads och kanske har jag även lärt någon av er att tänka på samma sak i framtiden. I sådana fall har detta inlägg i Debutantbloggen sannerligen uppfyllt sitt syfte. Nu ska jag kolla in glöden och återgå till semestern. Hoppas ni har det alldeles underbart var ni än befinner er.

Hur anstår du dig?

Semestern är i full gång. Jag sitter och skriver det här i en liten stuga mitt i ingenstans, men nära Ängelholm. Nätet är minst sagt skakig och jag är långt ifrån säker på att allt kommer att gå som jag vill, men jag måste ju försöka. I dessa tider låter jag i mångt och mycket även sociala medier vila, men i och med att följarna ändå ramlar in i jämn takt kan det vara bra att påminna om att det kommer en bok den 22 september och vad den handlar om. Jag bjöd därför på något jag kallade en ”baksida de luxe” på Instagram häromdagen. Givetvis bör jag göra samma sak här, för att ni ska förstå vad jag skriver om.

Here goes.

Den 22 september släpps romanen Nästan Friends, ett familjedrama som utspelar sig i Vemdalen. Där träffas familjen Bonde för att fira påsk. Alla bär med sig hemligheter upp till den stora stugan och innan helgen är över kommer dessa att krossa den falska idyllen och kosta en människa livet, något som i förlängningen får konsekvenser långt bortom Sveriges gränser och som innebär att en ny historia skrivs om en av världens mest kända tv-serier.

För vana läsare av bloggen på just fredagar är det ett välbekant faktum att det är just Friends, Vänner för den som hellre vill, ligger som fond för min debut. För nytillkomna läsare ser min ”vanliga” baksida ut som följer

Lars Johansson var en helt vanlig man med ett alldeles vanligt liv. Det fanns inget extraordinärt med honom. Alls. Ändå ledde hans död till rubriker över hela världen och den blev början till slutet för en av världens största filmstjärnor. Allt som en följd av att Matt LeBlanc fått rollen som Joey Tribbiani i tv-fenomenet Vänner 25 år tidigare.

Jag har alltså hittat på en historia, men använt mig av något som existerar i verkligheten för att göra det. Jag har egentligen inte funderat särskilt mycket över detta, men under mitt senaste Instagraminlägg skrev en följare: ”Som den stora Vännernörd jag är ska det bli otroligt spännande att läsa din bok.”

Jag svarade att jag hoppade att jag inte skulle göra henne besviken. Därefter började jag tänka på just Vänner. På serien jag sett varenda avsnitt av hur många gånger som helst. På hur många människor som har gjort exakt samma sak. Det finns en anledning till att det skrivits en faktabok om den där enorma succén. Det finns en anledning till att det har spekulerats, önskats och ryktats om en återförening år efter år. Det finns en anledning till att den ligger där på Netflix, till att den gått i repris på olika kanaler år efter år och att det nu faktiskt blir en HBO-special, när Coronakrisen väl tillåter det att ske.

Jag kallar det ett fenomen och det är vad det är. Miljoner människor har ett förhållande till Monica, Rachel, Phoebe, Ross, Joey och Chandler. Var som helst i världen kan du säga: ”How you doin’?” och få ett igenkännande leende till svar. Serien hittar nya tittare år efter år och vi som var där när allt började hänger i ännu.

Med allt detta i åtanke är det sannerligen inte märkligt om det finns en och annan som har vissa förväntningar på det jag ska berätta. Inte för att det är jag som har skrivit det. Jag menar, det här är ju det första jag skrivit som fler än mina närmaste får en chans att läsa om de vill. Nej, det handlar snarare om att de älskar serien. Om någon berättade för mig att de skrivit en bok som behandlade The Shield (heja, Bodil Malmsten) eller om Mats Wilander (Heja Per Yng) skulle jag ha höga förväntningar. Således. Hur anstår jag mig egentligen att ge mig på den sådan här institution? Svaret är att jag aldrig ens tänkt tanken att jag skulle kunna göra någon besviken beroende på ämnet jag valt. Jag har bara skrivit det jag ville skriva för att jag såg att historien fanns där och således måste berättas.

Med det sagt. Om det nu är så att du är nyfiken eller spänd på Nästan Friends och bekänner dig som Vännerälskare eller, som i kommentaren som återgavs ovan, Vännernörd, kan jag bara upprepa mig. Hoppas att jag inte kommer göra dig besviken.

Do you here me when I sing

Där satt vi i bilen, jag och min praktikant. Ett halvt liv skiljde oss åt och då blir det lätt att man inte vet vad man ska prata om. Alltså söker man med ljus och lykta efter ämnen att konversera om som inte har med väder och vind att göra. Så han frågade: ”Vilken är den bästa konsert du varit på?” Jag behövde inte tänka länge. ”U2, på Ullevi. 1997”, svarade jag. Han tittade på mig som om jag precis svarat på ett främmande språk. ”U2? Vilka är det?” Jag trodde givetvis att han skämtade, men efter att vi bytt meningar några gånger förstod jag att det gjorde han inte alls. Där satt denna 20-åring, totat okunnig om detta monsterband.

Där satt jag i taxin. Mitt i natten på väg mot morgonen. Arlanda bakom mig, hemmet framför mig. Planet från Österrike hade landat någon timme tidigare. Jag var färdigt med jobbet. Krönika lämnad, mixad zon avklarad. TV-sändning gjord. Sverige hade spelat 1–1 i VM-kvalet och känslan var att det nog kanske kunde gå i alla fall. Det kunde nog bli Brasilien. Jag var slutjobbad efter dagar av blågul bevakning och längtade bara hem till min fru. Få ligga nära och känna min ofödde son sparka mig i ryggen.

Där satt jag, lutade huvudet tillbaka och försökte stänga av alla tanker på arbete som ännu snurrade i skallen. Det plingade till i mobilen. Där låg den plötsligt. Skivan jag väntat på i fem år. På något sätt fanns Songs of Innocence bara där. Jag visste inte då hur det hade gått till. Jag hade ingen aning om att världens största rockband gått samman med världens rikaste företag för att skänka sitt senaste album till alla som köpt en telefon av nämnda företag. Att de precis genomfört en gigantisk, och i förlängningen totalt misslyckad, PR-kupp. Jag satte hörlurarna i öronen och lyssnade när Every Breaking Wave nådde stranden. Jag hörde den lille pojken med den stora rösten sjunga för sin mamma som han förlorade när han bara var 14 år gammal. Jag lyssnade på bandet jag älskat sedan innan jag visste något om vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag var en av de som tacksamt tog emot gåvan. Än i dag ligger den i min mobil, även om det är en annan telefon än det var då. Många var dock förbannade och Apple tvingades uppfinna ett sätt att ta bort den. Man kan fråga sig varför U2 valde att göra på det sättet? Varför de tvingade sin musik på så många människor? Svaret? Världens största rockband var rädda att drunkna i massan. Att se sin musik försvinna i det eviga surret. Jag kan tänka att de hade rätt.

Där satt vi i bilen och jag förklarade. ”U2. Det är typ världens största rockband.” Han tittade på mig och sa med misstro i sin 20-åriga röst: ”Vadå, större än Kiss?”

Den 22 september släpps min debutroman. Jag har funderat mycket på hur jag ska göra för att nå igenom surret. Jag kommer ut på ett litet förlag, men, vilket jag har konstaterat tidigare, även om jag kom ut hos en bjässe är det ändå så att det bara är giganterna som får reklamen som når bortom bokindustrin. Även hos en gigant i branschen hade jag varit en i mängden och om U2 är rädda för att drunkna i bruset, hur ska då en sådan som jag känna?

Well, jag har mina idéer. Det har jag också berättat tidigare. Några självklara, några simpla och en som sticker ut rejält. I slutändan handlar det ändå om boken jag skrivit. Jag har märkt av ett sug efter själva historien. Många är nyfikna, men det handlar ändå bara om en liten grupp i det stora hela. Ska jag synas bortom den invigda kretsen krävs det att jag skrivit något som tilltalar människor så pass att de börjar prata om det jag gjort.

1987 släppte U2 en skiva så briljant att det inte krävdes något mer än så. 1992 gjorde de om bedriften. Jag har sett bandet live tillsammans med 50 000, 60 000, och så vidare, många, många gånger. Men där satt jag i en bil med en 20-åring som inte hade en aning om vilka det var jag pratade om. Jag var förundrad, men så här i efterhand var det något fint över det. Jag fick visa en ung man något han inte hade en aning om existerade.

Den senaste tiden har jag sett en kille på Youtube flera gånger. Han kallar sig JB. Han tittar på musikvideor. Många från den tid som var min musikaliska födelse. 1980-talet. Jag har sett glädjen i hans ansikte när han upptäckt sådant som jag aldrig kan glömma bort. Bland annat U2. Det är fint.

När vi kom tillbaka till kontoret satte jag den unge praktikanten framför datorn. Jag gick in på just Youtube, tog fram ett klipp från de drygt 10 bästa konsertminuterna någonsin, höjde volymen till max och gav honom en musikaliskt religiös upplevelse. Jag avundades honom. Han fick se och höra något för första gången som jag själv hört så många gånger. Något jag aldrig kommer sluta lyssna på.

Om jag skrivit mitt Joshua Tree eller om det är mitt Songs of Experience återstår att se. Några kommer att läsa. Några kommer att tycka om det, några inte. Jag kan bara hoppas att några blir många. Att jag når igenom bruset. Jag ska sannerligen göra mitt bästa. Förresten. Är det någon som har numret till Tim Cook? Det kan vara bra att ha i framtiden, tänker jag.