Jag har sett min bok

Det kom ett mejl med en bok. Jo, faktiskt. I dag (eller i går för er då) fick jag se hur boken kommer att se ut när den trycks. I förra inlägget fick jag dela med mig av omslaget och nu tar vi alltså nästa kliv. Allt går undan nu. Det är märkligt. Så länge har jag levt mitt författarskap i något slags ultrarapid. Det var den 17 februari 2019 som jag drog igång mitt konto på Instagram, det som är dedikerat boken och mitt skrivande och nu väntar sommaren 2020 på mig. För så är det. Jag har knappt en vecka kvar av jobb innan det är dags för semester. Sex veckors efterlängtad ledighet väntar, men jag kommer ägna en stor del av tiden åt min bok.

Det blir helt enkelt en redigeringsrubrik på vilan från jobbet och jag ser faktiskt fram emot det. Jag tänker annars på just redigering mer som ett nödvändigt ont, men redan att gå igenom boken i en första runda för några veckor sedan var tillfredsställande. Nu blir det en jakt med förstoringsglas efter minst smuts som kan komma att störa läsupplevelsen.

Att få se hur boken kommer att se ut var stort. Större än att se omslaget på sätt och vis. Det blev än mer verkligt. Jag ägnade början av veckan åt att skriva ihop mina TACK TILL i slutet av boken. Det är inte särskilt enkelt. Det finns så många som har varit med på resan på ett eller annat sätt, men någonstans måste gränsen dras och då tror jag på att dra den tydligt. Därför var valen i slutändan ganska självklara. Jag hoppas att ingen kommer att känna sig förbisedd.

Jag lyckades även hitta ”citatet.” Ni vet.

Att inleda sin bok med ett citat som på något sätt relaterar till historien är vanligt och personligen är jag mycket förtjust i just detta. Ända sedan jag bestämde mig för att jag skulle skriva en bok som skulle ges ut har jag tänkt på detta. Faktum är att jag har haft citat till de manus som aldrig blev något annat än just manus. Således var valet viktigt. Först funderade jag på det lite mer pretentiösa, men när jag insåg vem det måste bli handlade det snarare om att välja rätt bland en mängd alternativ.

Jag vågar påstå att jag hittade det rätta och jag är övertygad om att ni kommer att hålla med mig när ni läst boken. För det kommer ni få göra, om ni vill. Nu är den så verklig den kommer bli fram till den dag då den verkligen går i väg till tryckeriet. Jag längtar dit, men jag vill samtidigt stanna i den här stunden. Och i och med sommaren får jag chansen att göra det. Nästa gång vi hörs har min semester börjat, men bloggen jobbar på, det vågar jag faktiskt lova.

Vad betyder ett omslag?

”Det tar emot att skriva detta och jag gör det bara för ditt eget bästa.” Gissa om hjärtat hann börja dundra i bröstet när notisen från Instagram dök upp i min telefon. Det var bara de där första raderna som syntes och på några sekunder hann min hjärna gå igenom det ena katastrofscenariot efter det andra. Snart bara tre månader till dess att jag ska göra debut och nu … vadå? Jag klickade in, trots att jag var lite stressad på väg på ett ärende som måste avklaras hyfsat snabbt.

”Jag tycker inte att omslaget är bra.” Ytterligare några sekunder av förvirring och sedan … phu. Okej. Jag kunde återgå till mitt ärende.

Lite bakgrundsinformation kanske är välkommet här. I tisdags kunde jag till slut presentera omslaget på den bok som kommer den 22 september. Det var den 30 april som ett första förslag från förlaget damp ner i min mejlkorg och sedan dess har vi skickat bilderna fram och tillbaka. De har förklarat sina tankar, frågat mig vad jag tycker, berättat om svårigheter med att få färger att fungera såväl i tryck som i sociala medier och så vidare och så vidare. I slutändan la Ted, formgivaren, till ytterligare detaljer och från att ha känts bra så blev det bara ett enda WOW! Tycker jag alltså. Så jag la ut bilden och reaktionerna kom blixtsnabbt.

Lajksen välde in på Twitter, Facebook och Instagram och kommentarerna var överväldigande positiva. 99,9 procent positiva. Från etablerade succéförfattare till nybörjare via drömmare och brinnande författarhjärtan var det bara glada tillrop. Jag är inte naiv. Ibland ljuger vi för att andra ska känna sig bättre, vilket inte sällan är ett av mänsklighetens mest vackra drag, men det är lätt att klicka i ett hjärta och gå vidare. Det är en simpel lögn, som inte kräver något av personen bakom. Att ta sig tiden att kommentera och heja på med en lögn … kalla mig naiv, men jag tänker tillåta mig att lita på att människor är ärliga. Således var det alltså på det sättet att i stort sett alla var lika förtjusta som jag. Åtminstone nästan.

Och oavsett vad man tycker om omslaget är det svårt att ignorera. Det lyser, bokstavligt tala,t och kan få läsaren att stanna till. Få denne att läsa baksidestexten.

Några få sekunder. Jag har läst sju någonstans. Det är allt vi har på oss från det att läsaren plockar upp en bok denne inte känner till till dess att denne bestämmer sig för att köpa eller inte. Seven seconds. Seven seconds away.

Jag och DM-skrivaren hade en intressant diskussion om betydelsen av ett omslag. Hen jobbar med sådant. Jag var väl inte lika övertygad om att det i slutändan är omslaget som avgör huruvida någon kommer att ta med sig min bok för att fylla ut sitt privata bibliotek. Det kan säkert stämma när man står på finhyllan i bokhandeln eller längst fram på Ica Maxi eller Coop eller vad det nu kan vara. Eller hamnar högt upp på rekommendationslistor hos Adlibris, Bokus eller vad det nu … ja, ni fattar. Jag måste nog hitta mina läsare på andra sätt.

Jag är okänd, om man inte räknar sisådär några tusen fotbollstwittrare, och kommer ut på ett litet förlag. Vi måste fightas och det tänker vi göra. Saken är den att omslaget visar just det, tycker jag. It’s not the size of the dog in the fight, it’s the size of the fight in the dog.

Jag blev inte arg eller ledsen eller något sådant över DM:et. Jag är övertygad om att det kom från det bästa av ställen. Jag är snarare tacksam för att någon tog sig tid att skriva och diskutera mitt omslag och på sätt och vis är väl det en seger för Ted och det arbete han lagt ner. Jag tror nämligen att hen har fel. Tyck om det, hata det, förundras över det, älska det, förlöjliga det, tyck och tänk vad du vill, men tyck och tänk. Något annat är inte möjlig, hävdar jag, och vi minns väl alla hur Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas? Mission accomplished.

Låt mig avsluta med att förklara varför jag älskar det så mycket som jag gör. Det hade kunnat bli tvärtom. Jag var faktiskt livrädd för att jag skulle avsky omslaget, men jag har varit ärlig från början och att det stannade här gör mig lycklig. Så igen. Varför är jag lycklig?

Den som läser kommer att förstå omslaget. Det är fullt av symbolik. Norrskenet, eller är det möjligen strålkastare? Stjärnorna på himlen eller stjärnorna vi beundrar? Neonljuset eller drömmar som brinner upp? Vemdalsskalet eller Hollywood Hills. Mörkret före ljuset eller bara ett nattsvart berg fullt av hot? På väg upp till toppen eller på väg ned till botten?

Det var det och nu när jag har tvingat er att ta sig igenom detta alldeles för långa inlägg (som kunde ha blivit längre, tro mig. Jag hade mer att säga i ämnet) är det väl inte mer än rätt att jag delar med mig av omslaget. Så kan ni själva känna efter, helt ärligt.

Ingen sommarläsning i deckarskuggan

Vad ska man göra för att komma igång när skrivkrampen slår till? Det finns en mängd trick, men för mig är det absolut bästa sättet att börja läsa. När jag gör det kommer längtan, inspirationen och behovet att skriva själv tillbaka. Lägg på en löprunda eller en timme på crosstrainern och jag är där jag måste vara. Det blev extremt tydligt förra sommaren. Jag hade länge gått och burit på idén till en deckare, men eftersom det var över ett år kvar till dess att min debutroman skulle släppas hade jag inte känt den där piskan mot nacken. Jag hade svårt att komma igång trots att jag redan ”skrivit” hela berättelsen i mitt huvud.

Så började jag läsa Sanna Mac Donalds Om allt vore annorlunda på stranden i Danmark (den rekommenderas härmed) och (ja, boken alltså, inte stranden) plötsligt (alltså, stranden var fin och så, men det var en strand bland alla andra, boken var bättre) kom längtan tillbaka. Till slut gick det inte längre. Jag kunde inte koncentrera mig på Sannas ord för mina egna sprang framför ögonen gång på gång. Till slut gick det inte längre. Jag fick pausa min läsning och påbörja mitt skrivande.

På några veckor blev jag ”klar” med mitt manus. Med ”klar” menar jag att det började, det slutade och det hade en mitt. Sedan dess har jag kört en första redigeringsrunda och dessutom låtit det gå ut till testläsare (som jag hittade via Instagram) med mycket positiva reaktioner. Därefter har det fått vila när jag jobbat på debutromanen, men nu i sommar ska jag göra om det där och se till att deckaren går från ”klar” till klar.

Vi får väl se vilken bok som kommer att tvinga fram inspirationen. Vilken bok jag måste lägga ifrån mig för att återvända till någon gång i höst. Det var vad som hände med Om allt vore annorlunda och det lär hända i år igen med någon ny. Någon gång i framtiden kanske, kanske jag kan inspirera någon till att få fart på hjärna, fingrar och fantasi igen. För ett bättre skäl att se ens bok hamna på hyllan halvt genomläst kan jag inte föreställa mig.

Att läsa sig själv

Tiden är relativ, sa någon Einstein någon gång. Tja, vad vet jag. Jag vet bara att jag påbörjade det manus som nu ska bli boken Nästan Friends när året var 2017. Minns ni 2017? Jag var i USA och såg på TV hur Donald Trump svors in som president och tänkte att ”det här kommer inte sluta väl.” Jag tänkte dock mest på det där med nästa manus. Det som jag kallade ”M finns bara i fantasin” hade refuserats färdigt och det slutade bara med några ”nästan.” Jag var rätt färdig faktiskt, men någonstans började jag längta efter att få skriva igen och under sommaren kom jag igång.

2018. Minns ni 2018? Jag var i Mexiko och konstaterade man brydde sig inte ett dugg om vinter-OS. Inte en skida så långt ögat kunde nå, men jag var ”färdig” med mitt manus. Jag skickade in det till några förlag. Ett par månader senare hade refuseringarna ramlat in och jag tog hjälp av en redaktör. Jag ville veta vad som var fel. Hon hade några synpunkter på att dialogen behövde brytas av och lite annat småpet, men i övrigt var det inte mycket. ”Jag är säker på att du kommer att bli utgiven”, skrev hon avslutningsvis.

2019. Minns ni 2019? Jag skrev på kontraktet och startade ett instagramkonto dedikerat min författarpersona.

Nu lever vi mitt i ett 2020 som får en att längta tillbaka till då, men vi ska vara här och nu och det är ju tur det för det är i år min bok kommer ut. Den kommer ut och jag har för första gången sedan 2018 läst mitt eget manus från början till slut. Tidigare har det bara varit för att följa redaktörens anteckningar. Först den jag betalade för och alldeles nyss förlagets. Men i väntan på att Linda på förlaget ska läsa igenom det en andra gång och komma med en bredare bedömning om vad som eventuellt behöver göras bestämde jag mig för att utnyttja tiden på bästa sätt.

Jag kom fram till att det är lika bra att gå igenom vartenda ord, alla kommatecken och tidsangivelser. Jag insåg att jag hade glömt vissa saker och trots att jag själv hittat på historien höjdes pulsen vid ett par tillfällen. När jag var färdig bestämde jag mig för att lägga tvivlet åt sidan. Åtminstone för ett tag. Jag inser att det kommer att återkomma och så snart någon tycker mindre bra om det jag skrivit – något man måste räkna med – lär det gripa tag om hjärta och hjärna bara för att vägra släppa taget. Men för nu, när jag precis läst min egen berättelse för första gången på två år kan jag ärligt säga: Det är en jäkla bra bok jag skrivit faktiskt.

De sista frågorna – de sista svaren

Ja, vi återvänder till det vi hade kvar. De tre sista frågorna jag fick av en kollega som var sugen på att använda sin nu mer lediga tid till att skriva böcker. För den som inte minns en vecka tillbaka (jag, till exempel), får ni frågorna igen och för sista gången.

Hur finansierar jag projektet?

Vad är det jag ska tänka på?

Vilka misstag gjorde du till en början?

I veckan som gick var jag med en kortis (jag har fått lite annat att tänka på i livet vilket jag lovar att återkomma till nästa fredag och det gjorde att jag inte kunde hänga där så länge som jag ville) på en releasefest. Den pågick givetvis digitalt, som så mycket annat gör nu, men glädjen hos författaren gick inte att ta miste på. Jag har följt hennes jakt på debutboken en längre tid, vi har träffats i samband med våra författarhäng och så snart hennes bok kom ut köpte jag den. Hon har nämligen gett ut den själv. Jag har smittats oerhört mycket av hennes entusiasm och jag kan se nu att läsarna älskar boken. Själv har jag inte läst den ännu då jag ska ge den till min fru som en av mors dag-presenterna, men jag lär göra det sedan.

Vad jag vill säga med det här är det finns olika sätt att göra det på. Jag har ingen aning om hur hon har löst allt det praktiska – förhoppningsvis får jag chansen att fråga henne på något framtida häng – men jag vet att det finns mängder av exempel på till exempel egenutgivare som har lyckats slå igenom stort, vilket är ytterligare ett bevis på att förlagen inte alltid vet bäst. Med andra ord. Låt dig inte nedslås av ett nej från bjässarna eller mellanbjässarna, eller de små för den delen.

Nu var den första frågan inte nödvändigtvis direkt kopplad till egenutgivning eller hybridutgivning, men det är värt att nämna att oavsett vilken väg du väljer måste du investera dig själv. Din tid. Jag vet inte hur många obetalda arbetstimmar jag lagt på refuserade manus genom åren. Det har kostat, men det finns ändå en belöning i att skriva en hel bok, från början till slut, även om du och kanske några nära och kära är ensamma om att ge den liv bortom papperet. Hur som helst, måste alla se till sig själva, men har du en dator har du en början.

Vad ska jag tänka på? Frågan är egentligen för bred för att ge ett svar på. Det finns massor att veta, men om vi går till den sista så kan jag konstatera att jag från början underskattade arbetet som skulle krävas. Visst, det finns vansinniga talanger där ute som bara skriver och så är det klart, men de är mer sällsynta än hjortron i blåbärsskogen. De flesta måste jobba på sina manus och jobba hårt och det bör man vara medveten om. Jag skrev bara. Jag tänkte att jag kunde skriva eftersom jag jobbat som skribent hela mitt vuxna liv, men det här var något annat.

Inget reportage, hur långt och genomarbetat det än är, kan jämföras med att hitta på en helt egen historia och sedan skriva 80 000-90 000 ord om den. Så förbered dig på att det kommer att ta tid att bli färdig, oavsett vilken väg du sedan väljer i jakten på den där boken.

Till sist. Igen. Starta ett konto på Instagram. Där finns glädjen, stöttningen, inspirationen och vänskapen. Jag såg den så oerhört tydligt i Annelies ögon i min telefon alldeles nyligen. Jag önskar att jag kunde ha varit där och sett den personligen, men någon gång kommer vi väl vidare från det här och jag vet att hon redan planerar nästa bok. Det hoppas jag att du gör också, oavsett om det är din tionde eller din första. Skriv. Skriv för glatta livet. Hur det än slutar är det värt det, jag lovar.

Tre frågor – kanske tre svar

Minns ni mitt senaste inlägg här? Oroa er inte. Jag kom inte heller ihåg det. Åtminstone inte tillräckligt för att ta för givet att jag verkligen delgett er de där sex frågorna jag fick från en journalistkollega som bestämt sig för att det nu var dags att skriva bok. Jag gick tillbaka en vecka och konstaterade att jag verkligen skrivit ned frågorna, men eftersom jag själv inte mindes måste jag ju åter publicera frågorna. För i dag hade jag tänkt svara på en. Eller om det blir två.

  1. Hur gör jag?
  2. Var börjar jag?
  3. Hur sätter jag igång processen för att ta mig framåt?
  4. Hur finansierar jag projektet?
  5. Vad är det jag ska tänka på?
  6. Vilka misstag gjorde du till en början?

Okej, vi får kanske ta tre. De hakar i varandra så pass mycket. Innan jag gör mitt bästa vill jag åter påpeka att jag inte är någon auktoritet på området. Jag har skrivit en bok som ännu inte kommit ut, men fredagarna är mina i Debutantbloggen och mina att göra vad jag vill med. Dessutom har jag ändå hunnit skriva fyra manus vid det här laget, två refuserade, ett som ska bli roman och ett som håller på och redigeras. So here goes.

Det finns givetvis en mängd olika sätt att börja. Men skrivkurs till exempel. Jag har själv inte gått någon, men pratat med tillräckligt många som verkligen varit förtjusta och i grunden kan jag inte föreställa mig att utbildning skulle vara fel, men låt oss säga att du inte har tid, lust eller råd och så ska du ändå börja. Ja, då är det just det du måste göra. Börja.

Som jag nämnde senast tror jag inte att man kan gå och vänta på inspirationen. Då är risken att du aldrig börjar, eller åtminstone att du inte kommer vidare från nämnda inspiration.

Var börjar jag? Med slutet. Faktiskt. Se till att du har slutet klart för dig. Själv vet jag alltid hur jag ska sluta innan jag börjar, men samtidigt är det mycket möjligt att slutet blir ett annat när historien utvecklar sig. Är du en person som kräver massor av struktur är nog ett synopsis rätt väg att gå. Själv använder jag mig inte av det, men jag ser till att teckna mina karaktärer noggrant. Ålder, längd, vikt, hårfärg, ögonfärg eventuella ovanliga drag och så vidare. Annars glömmer jag bort hur tusan de ser ut ut.

När det gäller fråga tre skulle jag faktiskt vilja tipsa om att starta ett Instagramkonto och följa alla inspirerande människor som finns där ute. Du hittar etablerade författare, nyutgivna, nyrefuserade, de som precis börjat, de som hållit på i evigheter. Det är en ständig källa till den där inspirationen vi inte har råd att vänta på och det kommer att pusha dig. Det var det. Nu måste jag sova för klockan är efter midnatt och jag har en valp som det ska gås ut med tidigt. Mer om det en annan gång.

Lördagsenkät: Vilken är den bästa boktiteln någonsin?

Förra veckan tog vi upp frågan om vilken som är den bästa förstameningen någonsin. Någon konsensus nåddes knappast, men det var inte heller målet. Vi ville bara delge er våra förslag och höra era. Nu tar vi nästa fråga och det är i en liknande kategori. Vilken är den bästa boktiteln någonsin? Det här är våra förslag. Kom gärna med era förslag i kommentatorsfältet här nedan eller på vår Instagram.

Kristin Fägerskjöld

Generellt gillar jag långa titlar. Märkligt då att mina alster hittills har fått tvåordstitlar (Klar himmel och Nattens färger), eller hur? Ett av mina kommande projekt har dock fem ord i sin titel, men den vill jag inte avslöja än. Det finns många titlar jag önskar att jag hade kommit på, men Att simma med de drunknade av Lars Mytting som jag nämnde i förra veckans lördagsfråga om bästa förstamening är en sådan, liksom Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman. Samtidigt blir jag ruskigt imponerad av de författare som träffsäkert sätter ett enda ord i titeln. Jättesvår fråga, jag kan inte ge ett rakt svar utan måste få gardera mig med några alternativ…

Sara Molin

Hm, här blir det att gräva i minnet! Och jag är rädd att jag ändå inte kommer att lyckas skaka fram den där riktiga favorittiteln ur minnesbanken. Istället lär jag läsa mina bloggkollegers svar, och tänka ”ja, DEN ja, såklart!”. Hur som helst. Jag tycker att titeln En man som heter Ove är genialisk i all sin enkelhet. Och så har vi Stig ”Slas” Claessons bok Sov du, så diskar jag. Underbar, eller hur? Och förresten, Vem älskar Yngve Frej kvalar också in på min topp tio

Malin Edholm

Jag gillar längre boktitlar. Gärna poetiska och lite kluriga istället för rakt på sak. Det finns hundratals som jag skulle kunna nämna och det där med att välja är inte min grej…

Här kommer tre exempel på vackra titlar: Varats olidliga lätthet, Call me by your name och Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån.

Daniel Sjöberg

Idag skulle antagligen en titel som ”Män som hatar kvinnor” inte väcka någon större uppmärksamhet. Det är ett välkänt begrepp och en bekräftad sanning att det finns män som hatar det motsatta könet. Där och då var den dock banbrytande. När jag skriver detta kan jag givetvis önska att boken var 40, 50 år gammal, men Stieg Larssons världssuccé har ju trots allt bara 15 år på nacken. Ändå träffade den hårt när den kom ut. Den är inte vacker. Det finns ingen poesi i den, bara en obehaglig sanning många väljer att ducka för än idag.

Ska jag ändå försöka gå en titel som både känns i magen och i hjärtat får det blir Vredens druvor av John Steinbeck. Egentligen är det den engelska titeln som verkligen drar in mig. Grapes of Wrath. Jag kan inte fullt ut förklara känslorna den väcker, men det är som att jag aldrig kan glömma kombinationen av ord.

Hanna Nordlander

Svetlana Aleksijevitj har verkligen lyckats med mycket, inte minst sina titlar. Kriget har inget kvinnligt ansikte och Bön för Tjernobyl är både vackra och känsloladdade titlar. Men jag undrar om inte Pär Lagerkvists Dvärgen tar priset ändå. Politiskt inkorrekt, symboliskt laddat och med en fonologisk tyngd, som är sig själv nog. Inga ytterligare krusiduller behövs.

Äntligen – ett riktigt tips till den som vill skriva

Utan att ha gjort någon djupdykning i min Debutantbloggshistorik misstänker jag på goda grunder att jag sällan kommit med några direkt handfasta ”så gör du för att skriva en bok”-tips. Nu finns en given förklaring till den rådbrist bland mina inlägg. Jag känner mig helt enkelt inte kallad att sitta här och berätta för andra hur de ska göra för att lyckas. Själv är jag månader från min debut och är således inte rätt person att lita på om man vill säkerställa – så gott det nu går i denna osäkra bransch – en framgång. Dock är jag en av personerna bakom den här bloggen och den ska ju vara någon slags guide för blivande debutanter eller den som drömmer om att bli det. Således är det hög tid att jag levererar ett inlägg av den sorten.

I oktober förra året fick jag ett mejl från en journalistkollega som hamnat i den där situationen som så många i vår bransch gör förr eller senare. Han skulle snart bli utlasad, eller borttrimmad i ännu en besparingsåtgärd, och i väntan på att nästa jobb skulle infinna sig hade han bestämt sig för att skriva en bok och skrev till mig med frågor. Han hade väl följt mig på sociala medier och lyssnat på min podd en gång i tiden.

Nu ställde han sex konkreta frågor som jag försökte svara på så gott det gick. Jag tänker återkomma till dessa i framtida inlägg och försöka svara på dem ännu en gång, kanske till någon nytta för läsare av den här bloggen.

De sex frågorna är:

  1. Hur gör jag?
  2. Var börjar jag?
  3. Hur sätter jag igång processen för att ta mig framåt?
  4. Hur finansierar jag projektet?
  5. Vad är det jag ska tänka på?
  6. Vilka misstag gjorde du till en början?

Breda frågor som i mångt och mycket hakar i varandra. Jag ska ändå göra mitt bästa, men nu tänker jag komma med ett litet tips utanför dessa sex, som ändå hänger ihop med detta.

Hur fortsätter jag när jag väl börjat?

En författare som väntar på inspiration kan tvingas vänta i evighet. Vill du komma i mål med ett projekt fungerar det knappast. Samtidigt orkar du bara skriva ett visst antal tecken om dagen, oavsett om du har mycket eller lite att göra i övrigt. Mitt enkla tips är därför, att aldrig sluta skrivardagen med ett färdigt kapitel. Antingen påbörja nästa eller sluta när det är spännande. När berättelsen rör sig framåt. I nedförsbacken, så att säga. Då blir det lättare att trampa igång nästa dag. Det kan till och med bli så att du bara längtar efter att få fortsätta berätta för dig själv vad det egentligen är som kommer att hända. Där har du en inspiration som du i sådana fall kan lita på.

Nu ska jag åka och lämna in bilen på service, ta en löptur hem och skriva lite i skallen när jag gör det där sistnämnda. Trevlig helg på er och häng gärna på med era förslag gällande lördagsenkäten.

Gästbloggare: Josefine Lindén

Josefine Lindén. Foto: Fredrik Sandin Carlson

Att skriva för ljud

Sedan jag debuterade 2014 har det blivit sju böcker i bokhandeln. Fyra av dem har blivit ljudböcker. För bara några år sen lyssnade jag aldrig. Var nog lite motvalls som vanligt, sur tant från födseln och allt det där. Men så steg hyran och pengarna sinade och jag ville inte missa något. Och insåg att det var ju inte så dumt med ljud? Även om jag olikt många andra inte fixar att göra en enda sak samtidigt. Jag ligger alltså och stirrar i taket som en idiot medan jag koncentrerar mig på handlingen. Knappt kan jag klappa katten så måste jag spola tillbaka. Numera lyssnar jag, växlar till läsläge om e-boken finns och om det är en bok där språket fångar mig ordentligt köper jag den i stället hos min lokala bokhandel. Då vill jag läsa och äga.

När min första roman, “Tiden går så långsamt när man tittar på den” skulle bli ljudbok hos Lind & Co fick jag önska inläsare. Jag var allt sedan serien Tusenbröder sändes på SVT störtkär i Anja Lundqvist och hade faktiskt sett henne framför mig när jag skrev om Caroline som satt i fängelse för att ha gjort något obegripligt. Min önskan gick igenom och ingen kunde gjort det bättre. Allt hon läser blir till guld. När jag plockade ut min examen i Medieteknik från KTH våren 2019, sådär 10 år efter att jag borde ha gjort det, valde jag att skriva om ljudböcker. Mer precist om hur uppspelningshastigheten påverkar läsupplevelsen och hur författarna ser på att bokens text tappar möjligen viktiga konstpauser och annat. För att kunna utföra tester behövdes text som ingen kunde ha hört förut, så jag skrev ett stycke på en ny roman, delade upp respondenterna i två grupper som fick lyssna i olika hastigheter och sedan svara på frågor om handlingen.

Det skilde inte mycket och jag kommer att vilja utöka experimentet någon vacker dag, men i den andra delen av examensarbetet, där författarna fick svara på frågor om hur deras text möjligen förändrades fanns det känslor. Motstridiga sådana. En bok förändras när den blir ljud, någon tar över din hjärna och berättar hur det ska låta. Det finns också mängder av saker att tänka på om en bok skrivs direkt för ljudformatet, korta scener, inte för komplicerat språk, cliffhangers. Ja ni vet ju själva vad som får er att vilja lyssna på nästa kapitel eller se nästa avsnitt av en serie. Tålamodet är ofta begränsat.

I researcharbetet för uppsatsen kom det också fram att många väljer bok efter uppläsare. Vissa står man inte ut med, andra älskar man. Vissa läser långsamt, andra teatraliskt. Man hittar sina favoriter och kanske kommer man då över titlar man annars inte skulle välja att läsa. Valet av uppläsare är alltså allt annat än oviktigt.

Min senaste bok är en sann historia om “Lukas” som spelade bort 20 miljoner kronor på ett år. Jag kom i kontakt med honom förra året, han ville berätta sin historia för att kunna hjälpa andra. Researchen för den boken var en genomvidrig upplevelse. Hur spelbolagen lockar uppenbart beroende personer att satsa ännu mer genom att låta speciella VIP-managers låtsas vara deras bästa vän. Dessa managers kan ringa upp och prata om vad som helst, familjen, kvällens middag, de skapar ett personligt band till spelaren som erbjuds nya telefoner, lyxresor till barnvänliga resorter och evenemang ingen vanlig människa får biljetter till.

Trots att det flödade hundratals miljoner genom Lukas bankkonton reagerade inte banken. Till slut förlorade han allt. Sin fru, sina barn, sitt nybyggda hus. Sina vänner och sitt liv. Idag lever han på existensminimum och kämpar för att bli skuldfri och hjälper andra spelberoende att sluta. “Lukas Betting – så spelade jag bort 20 miljoner på ett år” blev ljudbok alldeles nyss och där budade faktiskt tre förlag mot varandra för att få ge ut den. Något som gav en minst sagt märklig känsla men också något som gjort mig ännu mer pepp att våga skriva direkt för ljud. Och det är vad jag ska göra de närmaste månaderna, för ett än så länge hemligt spänningsprojekt.

Jag hoppas att det går vägen och att ni kommer att vilja lyssna när det blir dags. I vilken hastighet som helst.

Josefine Lindén har författat sju böcker. Debuten, Tiden går så långsamt när man tittar på den kom 2014. Hon finns på Instagram under namnet @josefinelindens

Lördagsenkät: Vilken är den bästa förstameningen någonsin?

I en av de tidigaste lördagsenkäterna fick vi berätta vilken som var vår förstamening. Att inleda en bok på rätt sätt är en av nycklarna till att lyckas, sägs det. Om det stämmer finns det säkert en massa åsikter om. Oavsett vilket kan man fråga sig, vad är egentligen en bra förstamening? Och betydligt tydligare, vilken är den bästa förstameningen någonsin? När American Book Review gav sig på att svara på den frågan gick äran till Herman Melville och hans Moby Dick. Kalla mig Ismael med andra ord. Någon motivering gavs inte och det går säkert att debattera, men ingen kan förneka att det är en klassiker. Men vad med debutantbloggarna? Vilken är den bästa förstameningen någonsin enligt dessa fem? Svaret hittar du nedan och du får gärna komma med din egen bästa förstamening i kommentarfältet. Håller du med ABR, någon av oss eller har du en egen favorit? Och hur inleder du din bok, utgiven, på gång eller nyss påbörjad?

Kristin Fägerskjöld

Jag vet att första meningen anses som jätteviktig, men personligen har jag större tolerans för en boks inledning än bara just den första meningen. Hela det första stycket är viktigt för att sätta tonen. Ibland tycker jag mig se att en författare har försökt att slå knut på sig själv för att få in allt och lite till i den första meningen och då slår jag bakut. Det blir så konstlat, istället för att fångas och vilja läsare vidare blir jag irriterad. Särskilt när andra, tredje och fjärde meningen är ganska intetsägande.

Jag kan absolut inte uttala mig om det här är den bästa förstameningen som någonsin skrivits, men jag gillar den: ”För mig var mamma en lukt.” Jag gillar också fortsättningen: ”Mamma var en värme. Hon var ett smalben jag klamrade mig fast i. En fläkt av något blått; en klänning jag tror jag minns att hon hade.” Det är inledningen på Lars Myttings Att simma med de drunknade, en bok jag ofta återvänder till för att finna inspiration i mitt eget skrivande.

Jag tycker det lockar att läsa vidare. Användandet av preterium tyder på att mamman inte längre lever, och då undrar jag genast varför. Hur luktade hon? Är det barndomsminnen det handlar om, eftersom huvudpersonen klamrat sig fast i smalbenet (om det inte är det blir det genast många fler frågetecken)? Gillar också att hon var en fläkt av en färg, det är fint uttryckt. Man anar att mamman var väldigt älskad men inte finns kvar, och inte har funnits där på väldigt länge.

Sara Molin

Oj, klurig och rolig fråga! De inledningar som först poppar upp i huvudet är sådana där jättekända. ”Han kom som ett yrväder en aprilafton…” ”Äntligen stod prästen i predikstolen…” och så vidare. En favorit av de där klassiska inledningsmeningarna är den i Främlingen av Camus: ”Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte.” Men en av de inledningar jag minns att jag har fastnat mest för, kommer från Händelser vid vatten av Kerstin Ekman: ”Ett ljud. Hon vaknade av det.” Åtminstone tror jag att det är så den börjar. Jag blev knockad av inledningen, förväntningarna sköt i höjden (jag har gillat annat av Ekman), men sedan tog jag mig faktiskt inte igenom boken. Förlåt, det är sådant som man väl inte får säga, men tyvärr!

Malin Edholm


Det här är en fråga som jag önskar jag hade ett perfekt och unikt svar … det finns så många bra förstameningar men jag glömmer säkert hälften av allt jag läst i samma stund som jag försöker få till det. Dickens A tale of two citys kanske är lite för klyschig(?) så jag väljer:

”Quiet as it’s kept, there were no marigolds in the fall of 1941” The Bluest Eye av Toni Morrison.” och ”There was no possibility of taking a walk that day.” Jane Eyre av Charlotte Brontë

Daniel Sjöberg

”Maria Szepelinka-Adamsson hade 90 sekunder kvar i livet.’2 När tonåringen Daniel började läsa I nationens intresse av Jan Guillou var de där raderna en käftsmäll. Det var första gången jag någonsin reagerat starkt på en förstamening. Kanske är det väldigt avslöjande för hur osofistikerad min smak var (och är), men oavsett var det en ögonöppnare. Barnet som läst sagor fick sig en uppfattning om hur det kunde skrivas. Dock är det inte där vi hamnar till slut. Nej, paradoxen i det hela är att vi återvänder till barndomen för att ge ett svar på frågan i den här enkäten.

Jag kan nämligen inte ge priset till Herman eller Strindberg eller Selma eller någon av dessa trots att de alla förtjänar det. Istället får det gå till den okände skaparen av den främsta klassikern av alla. En rad som jag en gång påpekade för min kompis John, när vi skrev böcker tillsammans en sommar, var för barnungar. Jag hade fel då och någon gång skulle jag vilja använda den i en bok bara för att få tillhöra skaran som har gjort det. Och då pratar jag en roman för vuxna.

Så vilken är meningen? Du har säkert redan gissat det, men bara för att säkerställa så att det inte blir några missförstånd. Den bästa förstameningen som någonsin skrivits är inte fullständig utan kan fyllas i med precis vad som helst efter de inledande orden som är det geniala: ”Det var en gång”

Hur bra den är? Jo, jag minns än idag, 33, 34 år senare, exakt hur Johns bok började. Vill ni veta? Ja, det är klart ni vill. Den började så här: ”Det var en gång en riddare som hette Lorek.”

Hanna Nordlander

Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.

In medias res, framåtblick och bakåtblick i samma mening. Och så många frågor: Vadå för exekution? Dog han sedan? Och kanske framför allt: Vilken is? 
Jag är inte säker på att boken faktiskt lever upp till anslaget sedan, men vilken förstamening ändå, i Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez!

När allt genast blir mer mer verkligt

Jag och mina bloggkollegor talade nyligen om att vi gärna skulle vilja ha in en omslagsdesigner bland våra gästbloggare. Det var faktiskt mitt förslag och anledningen till det var att jag just där och då gick och väntade på att förslaget skulle skicka ett förslag på omslag till mig. Det var på gång, men ännu hade det inte trillat in något och mycket av mina tankar upptogs av vad som komma skulle.

Själv är jag inte särskilt trygg i den världen, men det händer att jag känner väldigt starkt för en idé. En gång under min tid på Expressen fick jag till exempel för mig att vi skulle illustrera ett större reportage jag gjort med ett stort, svart kontokort som skulle symbolisera initiativet som kallas Svarta Massan, supportrar till AIK som skulle agera bank för klubben. Det blev riktigt bra, tack vare skickliga redigerare och det var häftigt att se min idé på papper.

För det mesta lämnade jag dock det tänket till fotografer eller redigerarna. Journalist, bliv vid ditt tangentbord, ungefär. För en kort evighet sedan fick jag frågan från förlaget om jag hade några förslag på hur mitt omslag skulle se ut. Jag funderade i några sekunder och insåg att jag faktiskt hade det. Eftersom tv-fenomenet Vänner är en oerhört avgörande fond för det som är min debutroman, såg jag framför mig den ikoniska soffan. Ni vet, den som står vid fontänen i vinjetten, men som egentligen hör hemma på Central Perk.

Förra helgen ramlade det så in ett mejl, som det ju plägar göra med jämna mellanrum. De flesta är skräp eller reklam och raderas således mer eller mindre per automatik av min hjärna med benägen hjälp av höger swipetumme. Så icke denna gång. Till att börja med för att jag såg att det var från förlaget. Och sedan för att jag såg rubrikraden. Omslag.

Jag öppnade och läste igenom den korta texten innan jag med förhöjd puls (jo, faktiskt), tryckte på bilagan. Genast blev allt så verkligt. Genast blev känslan av hur nära det är att faktiskt bli en bok av de där orden jag skrev för en annan kort evighet sedan. Jag önskar att jag kunde visa det för er här och nu, men det får anstå ytterligare ett tag. Men jag kan berätta att ”min” soffa inte fanns med. Egentligen ingenting av det jag föreställt mig och den första reaktionen blev således ett, ”vad är det här?” Men jag tillät mig att andas, läsa igenom texten ytterligare en gång och faktiskt fundera över vad det var jag såg.

Och jag insåg att det finns en anledning till att jag bör hålla mig till tangentbordet. För det här var bättre än det jag föreställt mig. Min idé var krystad och riskerade dessutom att se ut som något helt annat än det jag tänkt mig. Man måste inse att min förutfattade mening inte nödvändigtvis översätts till samma tanke i eventuella läsares skalle. Skulle de verkligen förstå min symbolik? Men det här, det känns klockrent. Det är avskalat, snyggt och ändå en tydlig anspelning på historien jag skrivit. Kort sagt, jag är mycket nöjd, och jag ser som sagt verkligen fram emot att få dela det med er, inom kort.

Är ni alltför nyfikna hänger ni på på instagram där jag heter @danielsjobergforfattare för där lär det dyka upp först.

Jag vill möta mina egna ord

Det är ju bara att erkänna rätt upp och ner att Dan Brown-fantasin tillåts ta plats ibland. Mest för att det vore för jävla skönt att säkra upp livet på det sättet. Sälja 80 miljoner exemplar av Nästan Friends för att därefter i lagom takt pumpa ut mediokra uppföljare på exakt samma tema som ändå säljer mer än de flesta kvalitetsverk andra författare får ur sig. Eller kanske bara strunta i allt, ta de där miljarderna, lägga sig i soffan och peta sig i naveln resten av livet (jag är både hårt arbetande och rätt slö i någon slags märklig kombination som jag själv inte förstår fullt ut) samtidigt som det alltid finns pengar att slänga på de flesta problem som uppstår.

För det mesta väljer jag dock att leva något sånär jordnära även i min egen skalle och om man gör det så är ju frågan vad man tillåter sig att drömma om? Nu är det mindre än fem månader till den 22 september. Mindre än fem månader till debuten och det är klart att jag tänker på vad som ska hända där och då. Jag hoppas givetvis, som jag gissar att alla som släpper böcker gör, att folk ska upptäcka den, köpa den, älska den och sedan dela med sig av den kärleken till andra som i sin tur kan upptäcka den … och så vidare.

Men om jag stannar vid en sak jag verkligen hoppas få uppleva så återvänder vi till den 11 september 2019. Det var då lektören, redaktören och coachen Erica Eklund ställde frågan på Instagram: Drömmer du om att din bok ska få stå i någons bokhylla?

Dagen efter gjorde jag ett inlägg där jag svarade på frågan. Nu kommer det knappast som någon överraskning att svaret var ett rungande JA. Vem skulle ens komma på tanken att säga eller skriva något annat? Jag valde dock att ta det vidare. För det finns en tanke jag burit på länge och det är något jag så hemskt gärna skulle vara med om. Något som går långt bortom den där bilden på en bekant bokrygg i en bokhylla någonstans i världen. Nämligen att se någon annan läsa min bok utan att vara medveten om att författaren är alldeles där i närheten. Ett slumpartat möte i tystnad mellan en omedveten läsare och en överlycklig berättare. Jag tänker mig hur jag sitter på en buss när personen framför mig plockar upp mitt verk. Eller kanske sker det på tunnelbanan. På en flygplats, på ett café, på stranden i en solstol i ett främmande land.

Att en dag bara vara där samtidigt med mina ord utan att jag burit dem dit. Att se någon ge dem liv. Den spontana träffen mellan mig själv och den värld jag skapat.

Jag försöker föreställa mig känslan, men jag misstänker att den faktiska händelsen slår allt jag någonsin kan måla med den fiktionspenna jag har i huvudet.

Glöm Dan Brown. Glöm miljonerna. Miljarderna. Ge mig det där och jag vet att det var värt allt slit.

Genreslalom

Jag är ganska säker på att jag har nämnt tidigare att jag skriver på min första deckare. Jag har till och med kommit i mål med den. Dock återstår en hel del arbete. Jag ska skriva om en nyckelscen från början och kanske ska jag ge en karaktär en helt annan bakgrund. Nu är det inte någon brådska med detta. Jag har en debut att klara av den 22 september och att innan dess försöka få ett kontrakt för deckaren känns inte så meningsfullt. Just nu är debuten viktigast och behöver allt fokus. Under sommarsemester kan jag färdigställa deckaren.

Anledningen till att jag skriver en deckare är för att jag har använt mig av en lektör som har påpekat att min stil borde passa just denna genre. Jag har dock dragit mig för det. Den rätta storyn behövdes först. Kanske har jag inte heller varit helt övertygad om att jag skulle klara av det. Det är trots allt ett rejält genrebyte för mig. I den ”vanliga” värld där jag hängt har jag på sätt och vis lite mer frihet. Det finns inga givna mallar. Till slut hamnade jag ändå där.

Så vad i framtiden? Det finns rätt många genrer att testa. Kanske vore det spännande att pröva feel good? Eller thriller? Dessa skulle jag möjligen klara av. Möjligen, men det finns några jag aldrig skulle ge mig på. Skräck och SF till exempel. Erotik tror jag inte heller är aktuellt, men mer än något annat finns fantasy.

Jag är oerhört imponerad av fantasin som krävs för att uppfinna en helt ny värld. Varelser, utseenden, förmågor och begränsningar som ändå måste finnas för att göra det intressant. Av alla genrer som finns är det här en som jag definitivt kan lova att jag aldrig ger mig på.

De flesta författare, såväl etablerade som outgivna, tycks ha en genre de föredrar och kanske är det så att man ska bli vid sin läst, men det finns för mycket att upptäcka där ute. Vem vet. Någon dag kanske man kommer på en ny genre. Faktum är att ett förlag tackade nej till Nästan Friends på det här sättet: ”Vi tycker mycket om ditt manus, men vi vet inte vilken genre det ska placeras i.” Det var den märkligaste av alla refuseringar jag någonsin fått, men okej. Kanske har jag redan hittat på en ny genre. Vi får väl se.

Jag vill att ni ska googla

Thomas Edward Lawrence glömde sitt manuskript när han skulle byta tåg i Reading. Om vi bortser ifrån att det skulle vara galet jobbigt idag och hur fruktansvärt nedbrytande det måste ha varit då, det här hände 1919, så är det kanske mer konstigt att jag vet det här. En gång i tiden, innan Ask Jeeves, Bing, Altavista eller – för att uttrycka sig tydligt – innan Google hade jag troligen inte känt till det. Jo, visst är det möjligt att informationen skulle ha kommit till mig på ett eller annat sätt ändå, men det hade varit en slump. Nu fick jag reda på det eftersom jag kände ett oerhört behov av att ta reda på mer om engelsmannen.

Jag är sådan. Jag vill ständigt veta saker och i processen lär jag mig inte sällan sådant jag inte visste. I det här fallet berodde min inhämtning av denna obskyra vetskap det faktum att Lawrence of Arabia rullade förbi som förslag på filmer jag borde se, allt bestämt av Netflix algoritmer.

Så jag googlade Thomas Edward Lawrence och bland informationen på Wikipedia fanns denna korta berättelse. Att han tvingades skriva om hela manuset och även gjorde det säger väl något om hans personlighet gissar jag, men det var inte dit jag skulle komma. För det här handlar inte om Lawrence. Det handlar om Trattminörspindeln. Och Fleury-Mérogis och om det jag hoppas få dig att googla.

I Jag är pilgrimen av Terry Hayes beskriver han ett möte med farliga män. Han låter sin huvudperson konstatera att även om du inte kan skilja på ett spindeldjur och en hund, skulle du bara genom att se Trattminörspindeln instinktivt att den är farlig. Detsamma gäller de där männen. Spindeln är i sig är alltså en metafor, men så snart jag läste de där raderna var jag tvungen att googla djuret för att se hur det ser ut. När jag läste Ett högre syfte av Malin Thunberg Schunke googlade jag Fleury-Mérogis-fängelset. I går landade Lisa Christensens Spela Roll i min brevlåda och även om jag inte hunnit börja läsa den ännu så gissar jag att jag kommer vända mig till google vid åtminstone något tillfälle. För det är vad jag gör.

Jag tycker också om tanken på att mina berättelser får människor att plocka fram mobilen eller sätta sig vid datorn för att ta reda på mer om en eller annan människa. Hittills har ju inte mina historier nått utanför den närmaste kretsen, men den 22 september är det debutdags och då kanske jag kan frammana den där ”jag måste få veta”-känslan i någon läsare.

Ibland händer det att jag läser något om någon person eller händelse och känner mig så dragen till det att jag i det närmaste tvingas hitta en ursäkt för att ha med det i mitt manus. Det är kul att lära sig saker. Det är kul att lära saker.

Idag är kunskapen så lättillgänglig och det i sig är fantastiskt. Det i sin tur betyder också att källkritiken är viktigare än någonsin. Allt som står i böcker är inte sant. Allt som står på nätet är verkligen inte sant, me ni kan lita på att Trattminörspindeln är farlig. Det förstår man bara av att se den på bild och det kan ni också göra nu. För jag vet att ni vill googla den. Och det här inlägget har nått sin slutpunkt.

Och vad sysslar du med?

Det är ju inte så många möten med nya människor nuförtiden, men det hände en gång i tiden och det kommer att hända igen. Nu behöver det inte nödvändigtvis vara nya människor, men det är oftast i dessa sammanhang frågan kommer:

Och vad sysslar du med?

Ett gyllene tillfälle att bara slänga ur sig det förstås.

Jag är journalist. Och författare.

Men så har jag aldrig sagt. Aldrig någonsin. Journalist och därefter stannar det. Vid ett enda tillfälle det senaste halvåret har saken kommit upp i samtal med någon jag egentligen inte känner. Det var när vi pratade om Instagram och hon, en mamma med barn på vår förskola, förklarade att hon inte hade Instagram.

Jag har det, men jag använder det som ett arbetsverktyg kan man säga. Jag har skrivit en bok som kommer ut senare i år (då hade jag inte datumet, men nu har jag det och ni vet givetvis att det är den 22 september som gäller. 22/9).

Jaha. Vad är det för bok?

Så är vi igång.

Men det var då. En gång. På just Instagram är mitt användarnamn danielsjobergforfattare, men det är den enda världen där jag känner mig helt bekväm med epitetet. Vi är likadana, vi som följer varandra där. Många som ännu inte gett ut en bok kallar sig forfattare. IRL kallar jag mig inte författare. Det är rätt naturligt. Jag menar inte att man måste jobba exklusivt som författare för att kalla sig det, i sådana fall har vi rätt få författare där ute, men man bör väl åtminstone ha en bok som sett dagens ljus.

Det är paradoxalt att jag älskar att prata om min bok samtidigt som jag känner mig väldigt förlägen inför det hela. Man vill ju inte framstå som skrytsam direkt. Så småningom kommer jag behöva tvinga fram den sidan ur mig själv. Pressmeddelanden ska skickas ut, intervjuer ska genomföras och sedan handlar det om att sälja in boken på andra sätt. Jag har säkert nämnt tidigare att jag har en rolig, galen plan för hur Nästan Friends ska nå in i folks medvetanden.

När det har skett är vi förhoppningsvis i en tid då man träffar helt nytt folk. När man åter får frågan.

Och vad sysslar du med?

Då vet jag vad jag ska svara.