Det sista av mig

Peter Jihde lämnar ”Idol”. TV4-programmet, alltså. Ni vet det den där fredagsunderhållningen som i stor utsträckning går ut på att arroganta skitstövlar krossar förhoppningsfulla ungdomars drömmar. Man ska gå hem från festen när det är som roligast, säger Jihde, och kanske har han en poäng i det. Även om han inte har sett ut att ha så kul på sistone.

De som åker ur ”Idol” brukar inte säga att man ska gå hem när man är på topp. De brukar istället säga:

Ni har inte sett det sista av mig.

Fast det är klart, för det mesta har vi det. Det är förstås en annan historia. Jag skriver om den just nu, kampen för Femton minuter till för någon som har hookat på rampljus och inte klarar av sin avgiftning, min nästa roman ska handla om det och nu när nyårsklockan ringer ut mitt debutantår och ringer in nya tider är det lätt hänt att jag börjar tänka på framtiden.

Det har varit ett oerhört spännande år. Två egna releasefester och två fester för författarkollegor, förläggarmöten och planer på världsherravälde, omslagspepp och skrivkrampsångest, andra-romanen-nojor, bra recensioner och roliga recensioner, brottningsmatcher mellan egot och martyren… ja, ni har ju följt alltihop här. Jag är nog fortfarande lite för uppe i det för att göra en nykter analys av mitt debutantår – trots allt var det bara tre veckor sedan En käftsmäll är också beröring släpptes – men redan såhär på halvlyset kan jag säga så mycket som att det var en fantastisk resa. Tack så mycket, bloggkollegor, gästskribenter, läsare och kommentatorer för att ni har delat debutantupplevelsen med mig.

Nu ska nya krafter ta över här. Precis som Augustin och Kevin en gång lämnade över bloggen till mig (med flera), har det blivit min tur att passa budkavlen vidare. Oskar och Annelie heter era nya debutanter. De kommer att presentera sig mycket snart, och jag är helt säker på att ni kommer att ha en fantastisk tid tillsammans med dem. De verkar sjukt lovande och spännande.

Jag då? Ja, vad ska jag säga för egen del?

Ni har inte sett det sista av mig!

Såklart.

Tack så mycket, allihop, och Gott Nytt År!

/Marcus

Får man ge bort sina egna böcker?

En sak som kännetecknar debutanter är att vi, i likhet med alla andra nybörjare, oupphörligen pratar om sin debut. Det är både naturligt och fullt begripligt, för hur stort är det inte för någon som alltid drömt om att bli författare att äntligen få ge ut en bok? Men även en aldrig så stödjande och kärleksfull omvärld har rimligen en gräns för hur länge det fortfarande är roligt. Och såhär mot slutet av debutantåret kan man tänka sig att den gränsen är nära. Åtminstone för oss som debuterade i våras.

En sak till: Böcker är ju värsta julklappen. Mitt eget hushåll ståtar nu med såväl Combüchen som Vargas Llosa, samt lite fotboll, ett par barnböcker (till mig) och en suspekt bok med titeln Disgusting things (inte till mig). Bokhögen har växt sig både stor och uppfordrande och ska väl tas hand om vad det lider. Och man får hoppas att det ligger såväl käftsmällar som Gå på djupetar i andras bokhögar här och där.

Lägger man ihop dessa två saker får man en brännande het moralfråga. Och ja, jag borde kanske ha skrivit om det här redan innan jul, men då hade jag en begravning att skriva om, och dessutom hade jag redan bestämt mig. Nu är det för sent för goda råd, men eftersom jag ändå är väldigt nyfiken på vad ni tycker slänger jag ut frågan ändå. (Win-win.)

Alltså, here goes:
Är det okej att ge bort sina egna böcker i julklapp?

Det här handlar alltså om en slags vuxenvärldens motsvarighet till att ge bort saker man gjort i slöjden. Och eftersom det är taskigt att ställa kniviga moralfrågor dagarna efter jul (då åtminstone mina kognitiva förmågor ägnats åt herrarna Jansson och Skinkström, fru Musti och fröken Sillén), ger jag er tre svarsalternativ.

1) Ja, det är klart att man ska! Det är ju det finaste man har!
X) Det går bra när man är debutant, men sen ska man skärpa sig.
2) Nej, det är självcentrerat och egorunkande. Skämmes tammefan!

Luften är fri. Motivera i kommentarfältet!

/Marcus

En kopp kaffe i Tärnsjö

Till höger i kyrkan satt vi, släkten, i våra kostymer. Vi hade åkt långt på vinterhala vägar och det syntes på långt håll att vi snart skulle åka hem igen.

Till vänster satt hennes vänner. Hon hade levt vad man brukar kalla för ett hårt liv, och även om man inte visste det förr kunde man se det på hennes vänner. De hade inte kostym.

Vi sjöng psalmer vi aldrig hade hört förr. Prästen sa saker som inte ska tolkas politiskt. Det gräts. Det troddes kanske lite, lite på Jesus, det kändes mer trösterikt så och det var så dags nu. Tre skovlar mull, av jord är du kommen, en tår vid porträttet, en blomma på kistan, en ros och en ros till och alla älskar dig när du är död.

Jag ska inte säga att vi stod nära varandra. Hon var inte lätt att stå nära, och klyftan mellan oss spände över en och en halv generation, tjugo mil och erfarenheter som var minst sagt olika. Men under en tid pratade vi ofta. Oftast om litteratur – hon älskade Ekelöf och Lagerkvist, och det är inte alls sant, allt man säger om människor som levt ett hårt liv. En gång la hon en slags besvärjelse för att jag skulle gå till final i SM i poetry slam. Jag gick till final i SM i poetry slam den dagen, och det är nog sant det man sa på orten, att hon var bra på det där med spådomar.

Efter begravningen blev det fika. Det blev en sån där smörgås som är ett julbord i miniatyr, med sill på ena kanten och sylta på den andra och köttbullar, ägg och jag vet inte vad mer i mitten. Vi satt på en plats som var café och andrahandsklädaffär och kattmatsbutik i ett, man måste vara påhittig på landet, och det sades att det här fiket var en av hennes favoritplatser i byn. Och alla katternas, får man förmoda.

Jag satt med min kopp kaffe. Äkta svenskt kyrkkaffe, fika för verklighetens folk, för dem som inte upptäckt latte macchiato-världen tjugo mil söderöver. Eller som kanske sett den, genomskådat den och gett den fan. Och då kom hon snett bakifrån, och knackade mig försynt på ryggen.

Hon presenterade sig. Jag kände igen henne, det var hon som hade spelat piano i kyrkan, men hon presenterade sig i alla fall. Hon hade varit en av min släktings bästa vänner här uppe, de hade träffats i samband med en spådom i tarotkort och aldrig släppt taget om varandra. Det var till henne min släkting hade sagt att hon var rädd att vara helt ensam på sin begravning. Just så ensam som hon många gånger hade tyckt sig vara i livet.

Och så sa hon, pianospelaren:

”Visst är det du som är författaren?”

Jag vet inte hur jag ska förklara vad jag kände då. Jag tror att den som förstår förstår, och att den som inte gör det inte gör det. Men jag tror att det var det finaste som hände under mitt debutantår.

/Marcus

Release!

Äntligen är det dags!

I fredags fick jag böckerna. De är otroligt vackra. Fotografimaskinen (som det heter på grekiska) är tyvärr trasig, men tänk dig att du håller i en sjukt vacker bok och att det är du själv som har skrivit den, så förstår du. Jag upplever just nu en deluxe-variant av fenomenet ”kär i sina egna powerpoints”.

Och ikväll ska processen fullbordas. Från och med imorgon är jag inte längre en enkel wannabe, utan en Riktig Författare. Släppet av diktsamlingen En käftsmäll är också beröring, firas av ikväll i källaren på det eminenta plejset Twang Gitarrer och Kaffe på gamla hederliga Katarina Bangata på Södermalm i Ståkkolm.

Releasefesten pågår från klockan nitton till klockan tjugotvå. Förutom yours truly kommer även Jerker Andersson, översättare av den legendariske punkpoeten John Cooper Clarke, att stå på scen. Och så blir det öl, blues och andra manliga tillbehör. Har du vägarna förbi?

I väntan på den stora smällen – det är en lång och nervös väntan mellan att man skickat en grej till tryck och man får se underverket – roade jag och filmare Jack oss med att fippla ihop en trailer. Vi gick helt enkelt ut i stockholmsvintern och frågade några riktiga män om vad poesi innebär för dem.

Resultatet? Watch in awe!

Ikväll smäller det! Poesin åt Folke! (och nu vill den ha efterrätt)

/Marcus

Två gånger är en vana

Med mindre än en vecka kvar till releasen av En käftsmäll är också beröring slår det mig hur stor skillnaden är mot förra gången jag debuterade.

(Ja, jag räknar båda släppen som debuter. En romandebut och en lyrikdebut under samma år = en dubbeldebut. Det låter dessutom tufft, dubbeldebut. Och allittererar.)

En vecka innan Gå på djupet släpptes var jag minst sagt toknervös. (Minns du inte? Kika här!) Och det trots att allt var på plats. Böckerna hade kommit från trycket, näthandeln hade redan lagt upp dem för förhandsbeställning medan införsäljningen till den analoga handeln var klar sedan månader tillbaka. En filmtrailer var skriven, inspelad, redigerad och upplagd på Youtube. Releasen var minutiöst planerad – likaså var medieutskicken. Och eftersom Kalla Kulor är ett sådant förlag, hade jag ett finger med i allt ovanstående.

Och nu… hm… låt mig se. Av böckerna har jag inte sett röken. Adlibris har visst en sida om Käftsmällen, men boken är markerad som ”slut”, vilket väl innebär att den inte har kommit än. Trailern är ännu bara en glimt i min förläggares ögon och medieutskicken har fortfarande statusen ”på gång”. Releaselokalen är visserligen bokad och klar, men i övrigt råder ett kreativt kaos – jämte det årliga decemberkaos som knackade på fönstret redan igår.

Nervositeten lyser däremot med sin frånvaro.

Är det så enkelt att jag redan har blivit blasé? Är en gång ingen gång, medan två gånger är en vana? Visade sig alla farhågor förra gången vara ogrundade? Bryr jag mig mindre om En käftsmäll är också beröring än vad jag gjorde om Gå på djupet?

Blasé tror jag inte att jag har blivit. Och ogrundade farhågor… tja, den där drömmen om att slå igenom med debutromanen har hittills kommit på skam. (Jag har varken varit på signeringsturné eller blivit igenkänd på stan. Däremot drömde en bibliotekarie i Kungsbacka att hon var Emil Axelsson, räknas det?)

Och det är klart att jag bryr mig om Käftsmällen. Men till skillnad från Gå på djupet, som var Den Stora Debuten, ser jag nog diktsamlingen som en kul bonus. Varje sålt ex är en seger – ja, det är faktiskt en succé att den alls kommit ut! Jag kommer nog aldrig att kunna bli besviken på eventuella dåliga försäljningssiffror. (Jag menar, hallå, vem köper diktsamlingar av levande författare?) Och får jag en enda recension – till och med av en magsur boråsare – lär jag bli överlycklig!

Okej, det sista var nog en överdrift. Dålig kritik har jag ännu svårt att släppa. Jag är alltså inte helt blasé.

Men helt klart verkar min happy-go-lucky-inställning till Käftsmällen vara en sämre grogrund för nervositet. Kanske kunde jag lära mig något om livet av det.

Synd att det ska vara så svårt att se hela livet som en kul bonus.

/Marcus

Riktiga författare, del 17

Igår fyllde jag i en medlemsansökan till Förbundet. Och en till Författarcentrum Öst. Nu sitter de där, på hyllan i hallen, och bligar på mig med enfaldig blick för att jag inte iddits ta med dem till brevlådan än och därmed fullbordat ännu en Point of no return.

Jag har ju varit lite tveksam till Förbundet. Fått höra saker av folk i stil med: Varför ska du vara med där? Får man verkligen något i utbyte för medlemsavgiften? Gör de nåt mer än att bråka med Google och Bonniers? Och tankarna har gått till hur otroligt lite jag har fått ut av det ”karriärförbund” (akademikerorganisationer avskyr ordet ”facket” och letar panikslaget efter förnämare beteckningar) som jag för närvarande är medlem i. Ja, mer än grav irritation över medlemstidningens patinerade värderingar och inställsamma krämartilltal, om det nu räknas.

Men nu har jag bestämt mig för att gå med. (Ja, jag vet: SÖKA. Men det verkade inte så dramatiskt, av Liz berättelse att döma, så jag går in i det med större självsäkerhet än när jag söker ett jobb. Klart man får gå med, liksom. Man är ju författare, dårå.)

Varför? Av respekt för yrket. För att författartillvaron är stor och okänd och för att jag själv bara är ett barn på upptäcksfärd. För att ett Förbund (och ett Centrum, ej att förglömma) antagligen är en utomordentlig ciceron att ha med sig på vägen. Och för den delen, för att jag fortfarande har kvar min barnatro på att man ska vara med i facket så f-skattare man är.

Nu ska jag till brevlådan. För sjuttonde gången ska jag bli författare på riktigt.

/Marcus

Nu som handikapphjälpmedel

Jag fick ett brev från någonting som heter Talboks- och punktskriftsbiblioteket. På ett härligt byråkratiskt språk, komplett med lagparagrafer och allt, meddelade denna institution – som jag tidigare inte hört talas om, men som alltså residerar tvåhundra meter från mitt hem i södra Stockholm – att man har ”beslutat framställa nedanstående titel” som talbok.

En talbok är alltså inte samma sak som en ljudbok. En talbok är ett handikapphjälpmedel för personer med läshandikapp, och får uteslutande ges ut av organisationer som har regeringens tillstånd. (Meddelade Talboks- och punktskriftsbiblioteket mig.) De ges ut i ett format som kallas DAISY, och som jag tror att jag hörde talas om när jag jobbade på en resursskola för ett år sedan, och man lyssnar på dem i särskilda läsprogram eller i cd-spelare som läser mp3-filer.

Och nu har alltså Gå på djupet blivit talbok. Nu ska även personer med läshandikapp få tillgång till min debutroman. Det känns lika smickrande som det var oväntat.

Se där en punkt på ”att åstadkomma”-listan som jag inte ens hade en aning om att den fanns!

/Marcus

Don’t quit your dayjob

Om man har en väldigt specifik utbildning. En sån där det kanske kommer ut ett par tre jobb om året som man har god chans att få. Och om man dessutom är rotad i en viss stad och inte vill flytta därifrån. Då kanske det är lite väl naivt att säga upp sig från det jobb man redan har, för att satsa på sitt författarskap. Särskilt om ”författarskapet” består i att man snart ska debutera. Med en bok skriven för män (för MÄN! Som ALDRIG LÄSER EN BOK!) och som inte ens är en deckare.

Den genomsnittliga debutromanen säljer tydligen 800 ex. Ja, 800. Det är nästan ingenting, och jo, antagligen räknas en massa egenutgivningar med mindre seriösa marknadsplaner också in och drar ner snittet en del, men å andra sidan räknas också den senaste deckarstjärnan, så det kanske är ett rimligt snitt.

Man behöver inte gå in på detaljer om royalties för att förstå att det inte blir mycket havregrynsgröt för de pengarna. Eller chokladpraliner, för den delen.

Returtiden för Gå på djupet har nyligen gått ut. Eftersom bokhandeln har full returrätt på allt den inte lyckats sälja det första halvåret (och inte heller behöver betala förlaget förrän då, och nej, det var inte de små förlagen som kom på den idén), är det inte förrän efter ett halvår som man har en aning om hur man förhåller sig till snittet.

Men jag vågar inte längre hoppas på kioskvältning, omedelbar berömmelse och världsherravälde. Tecknen i tiden har helt enkelt inte pekat i den riktningen.

På ett sätt är jag väldigt glad att jag sa upp mig från jobbet. Friskt vågat, If you’re not in, och allt det där. Och jag skulle aldrig ha mäktat med att skriva En käftsmäll är också beröring och dessutom ge ut den under debutåret, om jag hade haft ett krävande Big Business™-jobb att hinna med samtidigt.

Det är lite trösterikt, när man tänker på det så: att det är gårdagens naivitet som gör det möjligt att förverkliga nästa projekt. Själva drömmandet driver förverkligandet av drömmen. För om jag hade gjort den där nyktra analysen av snittförsäljning och royalties, hade jag ju aldrig släppt sargen.

Men nu – en tid då det produktiva flödet har sinat och min inre kritiker går ballistisk över det jag redan har åstadkommit – hade det varit skönt att ha ett jobb att trösta sig med. Något som skingrade tankarna, som gjorde det möjligt att tänka att jag i alla fall hade åstadkommit något den här veckan.

Luther och tomten är i maskopi inför julen. Och om jag ändå inte förmår producera… borde jag inte göra något rimligare?

Men det var länge sen det kom ut något jobb på marknaden. Och om det jobbet har jag 83 konkurrenter. Snälla, säg att arbetsgivarna tycker att det är råhäftigt att man ger ut böcker istället för att jobba!

Tills vidare får jag hoppas på julhandeln. Och på glöggens mirakelegenskaper som kreativ propplösare.

Man kan ju alltid hoppas.
För naiviteten lär vara det sista som lämnar mig.

/Marcus

Hemligheter

Jag har just avslutat läsningen av Jan Guillous skrivarmemoarer Ordets makt och vanmakt. Mycket intressant – säga vad man vill om Guillou, men utan honom skulle såväl journalistiken som litteraturen i Sverige ha sett helt annorlunda (och mycket tråkigare).

Det finns mycket att säga om Ordets makt och vanmakt. I likhet med Expressens avslöjarredaktion ska jag koncentrera mig på en perifer detalj – om än en helt annan perifer detalj.

Så här snyggt tar Guillou livet av en av mina egna principer:

Det finns författare som alltid går omkring och ser hemlighetsfulla ut när de håller på med, eller planerar, en roman. En förvånansvärt vanlig yrkeskonvention säger att om man talar med någon annan om sin idé så ”dör” den. Det är en föreställning på samma intellektuella höjd som förvissningen att om man ser en kärring på väg ut på jakt är det lika bra att vända och gå hem, för då är all jaktlycka förstörd. (s. 434)

Guillou fortsätter med att berätta att det för honom är precis tvärtom. Att han får fler idéer ju mer han pratar om sin roman. Att exempelvis Arn aldrig skulle ha tagit konkret form utan Guillous dryckeskamrater på krogen. Och det är naturligtvis rationellt: i alla andra jobbsammanhang är samarbete bättre än konsekvent ensamvargism, och av en lyckad roman ställs uttryckligen kravet att man ska vara kapabel att berätta om saker ur olika perspektiv.

Valet mellan rationalitet och vidskepelse borde vara enkelt. Jag vågar gå på A-brunnar, och jag kastar inte bort min idé vid första kritiska frågan. Alltså borde jag göra som Guillou, och prata på för fullt om idén med alla som plägar lyssna. Alltid får jag nåt värdefullt tillbaka!

Ändå är jag hemlighetsfull. Varför?

I fallet Gå på djupet var hemligheterna försvarbara. Där handlade det trots allt om att skriva något originellt, en berättelse och en vinkel som ingen haft på länge. Det fanns något speciellt med Gå på djupet, och det var viktigt att vara först på banan med detta speciella. Men en vuxen berättelse i fotbollsproffsmiljö är inte så svår att skriva. Särskilt inte om man har koll på fotboll. Det kan gå rätt fort dessutom. Om man dessutom är känd för att ha koll på fotboll, till exempel om man är en av Aftonbladets miljoner betalda fotbollsskribenter, har man inte heller några svårigheter att ge ut bokjäveln ännu fortare.

Jag skyddade alltså Gå på djupet som en uppfinnare skyddar sina uppfinningar innan patentansökan. Eller som en skvallerjournalist skyddar sin story. Inte för att idén skulle självdö om jag trampade på en A-brunn, utan för att typ Robert Laul skulle hinna före och kväva min idé med sin egen.

(I teorin kanske detsamma gällde Guillou. Men vem fan kan sno Guillous idé och komma före honom, mannen som går från idé till bestseller på mindre än ett år, och dessutom få uppmärksamhet stor nog att få honom att se ut som bajtaren?)

Men hemlighetsinstinkten sitter kvar, trots att Femton minuter till-storyn inte alls behöver skyddas på samma sätt. Jag borde kunna prata om idén med fler än mina researchobjekt och mina närmaste vänner. Jag borde inte behöva slå på stora hemlighetstrumman inför mina särskilt invigda. Jag borde rentav kunna be er som läser bloggen om idéer. Det är ju nya idéer och uppslag jag behöver, inte sant?

Det tar emot som fan. Borde jag gå i terapi för att få det att lossna? För jag fattar ju att Guillou har rätt och att jag kommer att ha mer och mer fel för varje romanprospekt jag hanterar på det här sättet… Ni som skriver, hur gör ni med era idéer? Hemlighet eller offentlighet? Och har ni några förslag på hur jag borde göra istället?

/Marcus

Man får tacka! (Eller?)

Det har blivit allt vanligare att se en tacklista längst bak i en roman. En liten, ofta slarvigt skriven i jämförelse med själva romanen, där författaren tackar alla han eller hon anser sig skyldiga tack. Oftast brukar det handla om personer som författaren använt för research, personer som har läst och haft åsikter om utkast till romanen, förlagspersoner som jobbat med att snitsa till boken, sådana som har lånat ut skrivarstuga eller något annat nödvändigt, och sådana som har skött den löpande markservicen under tiden man varit förlorad i skrivarvärlden. Samt vänner och familj för att de pallat stå ut med något så antisocialt som en författare mitt uppe i råtextarbetet.

I Sverige förknippas tacklistorna oftast med kriminalromaner och annan underhållningslitteratur – möjligen även med viss facklitteratur (till exempel alla doktorsavhandlingar). I England och USA är det lite annorlunda – den med rätta hyllade och prisvinnande författaren Zadie Smith, till exempel, brukar flitigt tacklistor.

Men nu är vi i Sverige, och här har Fin litteratur ytterst sällan en tacklista. Jag har tänkt att det hänger ihop med tradition. Och förstås med idén om Författaren som den oberoende, självständigt skapande Konstnären – en bild som onekligen skulle grumlas av ett ”sist men inte minst, tack till min fru som tog hand om barnen medan jag kedjerökte och filade på karaktärsbeskrivningar”.

Men i Upsala Nya Tidning träffar jag på en krönika som gör en helt annan observation: tacklistan är ett utmärkt sätt för författaren att positionera sig! Det är i tacklistan, ingen annanstans, som författaren visar vilket stort nätverk och vilka häftiga kompisar hon eller han har.

Det är en intressant vinkel som jag måste erkänna att jag inte har tänkt på förr. Jag använder tacklista, och det har inte i min vildaste fantasi föresvävat mig att nån kan tro att jag har skrivit den för att visa att jag är polare med Bojan Djordjic. (Vilket vore en väldigt rolig tanke på nästan alla sätt som går.)

Det är en snygg spaning, måste jag säga. Det är klart att tacklistor utmärkt låter sig användas i sådana syften. Min egen tacklista i Gå på djupet kan till exempel ses som bevis för att jag minsann gjort research bland riktiga fotbollsspelare – alltså som en slags kvalitetsstämpel. Intervjun med Bojan Djordjic gav mig ju flera schyssta uppslag som gjorde berättelsen både mustigare och mer realistisk.

Men spaningen är också en aning överdriven. Om man ska racka ner på tackandet av förlagspersoner, med motiveringen att dessa får lön för sitt arbete, borde man också göra detsamma med omnämnandet av allehanda produktionspersonal i eftertexterna till filmer. Och vari ligger egentligen det konstiga i att en berömd författare känner en annan berömd författare? Det är väl inte konstigare än att vi kämpande smådebutanter känner varandra?

Jag kommer att fortsätta använda tacklista i mina romaner. För att jag tror att Magdalena Ribbing hade gillat det. Möjligen kommer min nästa tacklista att innehålla en löjlig positionering också, bara för sakens skull. Och för att jag inte kan låta bli att älska tanken på berömmelsetörstiga författare som medvetet positionerar sig i kändisdjungeln på det sättet.

/Marcus

PS. Tack till krönikören Anna Ehn för inspiration till det här blogginlägget!

Nä, det blev Bromma

Förra veckan berättade jag lite om NaNoWriMo, och spekulerade i huruvida jag skulle vara med där. Kommentarforumet översköljdes av uppmuntran: ”Klart att du ska!” Endast en person var negativ, vilket var tur: hade det bara varit happy happy joy joy hade jag omedelbart blivit misstänksam.

Nu är det november, och jag har inte reggat något konto på den officiella sajten. Jag har inte heller börjat skriva. Trots all uppmuntran bestämde jag mig för att lämna trettio dagars skrivfrenzy därhän även i år.

Varför?

Jo, för att jag insett att jag behöver låta hetsen vila för ett ögonblick. Och för att min egen beskrivning av mitt skrivande som ett slags produktionshämmat, påställetstampande prokrastineringsmästerskap antagligen bara är något som ett tillfälligt dåligt självförtroende har ljugit ihop.

Ser jag det i backspegeln har jag faktiskt gjort en del i år. Gett ut debutromanen. Producerat en diktsamling. Gjort en synopsis till roman nummer två. Samt utvecklat mitt spokenwordande och scenpoetande så långt att jag faktiskt får en och annan betald bokning nuförtiden. Det är väl inte så förskräckligt improduktivt?

Jag gjorde ju ett försök att börja skriva råtext till roman nummer två i augusti. Det gick till en början jättebra – på det här NaNoWriMo-mässiga sättet att bara skriva utan eftertanke och självcensur. Sen läste jag eländet, och var tvungen att kasta alltihop. Skrivfrenzyn var inte någon medicin mot fastkörningen – den var själva sjukdomsorsaken.

Nu tror jag att jag behöver nåt helt annat än ohämmad flödesskrivning. Jag tror att jag behöver dess motsats, tillika mest förbjudna i dessa effektiva dagar: ROMANTIKEN.

Ja. Jag behöver cafésittandet. Dagdrömmandet. Det planlösa flanerandet i Lundells fotspår genom ett höstdimmigt Stockholm. Det konstnärliga filandet. Väntan på inspirationen. Allt det där som en gång var ett ideal, men som moderna, professionellt arbetande författare tävlar om att ta avstånd från.

Någon av kommentarerna på mitt NaNo-inlägg förra veckan strukturerade upp sitt skrivande som ett bankkonto. Jag förstod inte riktigt, bokföring skrämmer mig en smula, men jag har en egen bankkontoliknelse att kontra med och den gäller själva kreativiteten: När man skriver gör man uttag. När skrivandet krampar kan det vara för att man inte har täckning på kontot. Då måste man göra en insättning – alltså se till att inspirera sig.

Det har blivit hög tid för mig att göra några insättningar.

/Marcus

PS. Till alla er som deltar i NaNoWriMo i år önskar jag givetvis all lycka och produktivitet! You go girl!

NaNoWriMo: Bra eller Bromma?

Den imbecilla förkortningen i rubriken ovan är naturligtvis amerikansk. NaNoWriMo står för ”National Novel Writing Month” och är ett amerikanskt initiativ som går ut på att få folk att skriva en roman på 30 dagar. Närmare bestämt i november. Spektaklet har funnits sedan 1999 och tokväxer visst för varje år som går.

NaNoWriMo är en tävling där man bara tävlar mot sig själv. Målet är att under november månad skriva en roman på minst 50 000 ord. (Det är 1667 ord om dagen, det!) I övrigt finns inga bestämmelser alls. Ingenting om vad som räknas som en roman (”tycker du att det är en roman så tycker vi också det”), inga förbud mot långa citat från andra författares verk, och självfallet inte skuggan av ett kvalitetskrav. Det enda som är förbjudet är att börja för tidigt. Råtexten måste börja skrivas senast den 1 november. Och den får inte innehålla något som man skrivit innan heller. Utom om det är nån annan som skrivit det, förstås.

Det finns flera element i NaNoWriMo som kan förefalla provokativa. Framför allt det där med att premiera kvantitet framför kvalitet. ”Man kan i princip skriva av ett avsnitt av Simpsons och integrera det i sin dialog”, skriver en häcklare, och ja, det kan man förvisso. Att kalla resultatet av en ”skriv så många ord du kan på en månad utan att bry dig om vad du skriver”-bonanza för en roman är kanske också lite övermaga. NaNoWriMo-folket säger med ett leende att ”det viktiga är inte vad du skriver, utan att du skriver”. Jag är inte helt säker på att Björn Ranelid skulle hålla med. Om han ens skulle kalla det för en roman. 50 000 ord… det är inte ens 175 sidor! (Gå på djupet är på drygt 144 500 ord.)

Genom åren har drygt 600 000 NaNos (som verken kallas; det betyder dvärg på grekiska vilket jag tycker är loligt). I genomsnitt en sjättedel av dessa NaNos har slutförts, det vill säga nått längden 50 000 ord. Knappt 60 stycken har getts ut – sannolikt efter kraftig omarbetning, och det är dessutom oklart i hur många fall ”getts ut” betyder egenpublicering. Det ger en utgivningskvot på mindre än 0,01 procent. Mig veterligt har aldrig någon ”etablerad” (alltså tidigare utgiven) författare deltagit officiellt i ”tävlingen”.

NaNoWriMo har genom åren också utsatts för en lång rad häcklare – varav flera skriver både skarpare och mer underhållande än någonsin NaNoWriMo-folket själva. (Det här är min favorit. Läs på egen risk, du som själv skriver. Han vill att du ska sluta, och han kan vara övertygande!) Men det går ändå inte att bortse från att det finns en poäng med eländet: det kan vara en utmärkt medicin mot skrivkramp att tvinga sig själv att bara skriva loss, utan att bry sig om hur bra det blir.

Vad har det här i Debutantbloggen att göra då? Borde inte upplysningen passa bättre hos nån författarcoach, eller i nåns bokskrivardagboksblogg? Jo, frågan är naturligtvis: ska jag delta i 2010 års NaNoWriMo?

Jag har ju, som jag berättat tidigare, kört fast i mitt arbete med Femton minuter till. Faktum är att jag har kastat precis all råtext i papperskorgen och arbetat om hela idén till romanen. Den dåliga nyheten är att jag har förlorat en massa tid och kastat bort en massa arbete…. men det finns en god nyhet också, och det är att jag återigen känner för berättelsen. Och jag är redo att börja om. Som av en slump precis just nu, när november står för dörren…

På min ena axel sitter ett litet fyllo och skriker rakt ut i luften, han berättar allt vad han tänker utan någon som helst urskillning. På den andra axeln sitter en gammaldags skollärare med pekpinne och rättar mig, han är expert på att kritisera det som är dåligt och fena på att hitta fel överallt. Min uppgift som författare är att lyssna på båda. Att släppa fram båda – men i tur och ordning.

Den senaste tiden har dominerats alltför mycket av skolläraren. Jag behöver släppa fram fyllot. Är NaNoWriMo, trots alla sina brister och den larviga förkortningen (för att inte tala om den sektliknande stämningen på de officiella forumen dit NaNo-deltagare går för att prokrastinera), rätt sätt för mig att göra det?

Bra eller Bromma? Rösta i kommentarfältet!

/Marcus

Till minne av en legend

Erkki Lappalainen, poeten och legenden som introducerade Poetry Slam till Sverige, är död. Han gick bort i fredags, sextiotre år gammal.

Erkki Lappalainen föddes i Finland men var framför allt verksam i Stockholm. Hans stora gärning inom poesin var inte att skriva den, utan att föra ut den till folket. Redan på 1980-talet var Erkki kritisk mot vanliga poesiläsningar, som han menade bara var till för en liten publik som ville se sin favoritpoet. Enligt Erkki var poesin något folkligt, något som många människor ägnar sig åt, och Erkki ville skapa möjligheten för dessa folkets poeter att mötas. 1985 var han med om att starta Poeternas Estrad i Stockholm – en scen som var öppen för all slags scenkonst men framför allt ägnades åt poesi. Det var den enda fasta scenen i Sverige för poeter som läste sina egna texter.

Under en USA-turné i början av 1990-talet kom Erkki i kontakt med Poetry Slam och träffade Marc Smith, den Chicagobaserade poet och byggnadsarbetare som uppfunnit tävlingsformen. Erkki blev eld och lågor och lovade Smith att ta tävlingen till Sverige. Våren 1995 arrangerades det första Svenska Mästerskapet utanför Falkenberg – där en ung Bob Hansson vann – och samma höst startade de första reguljära lokala tävlingarna i Sverige, i Folkets Hus i Rinkeby. Under den tiden var Erkki också ordförande i IOPP, den internationella föreningen för estradpoeter där världens alla slamarrangörer direkt eller indirekt var medlemmar.

En något mer spektakulär Poetry Slam-tävling arrangerade Erkki 1997 tillsammans med vännen och skådespelerskan Marika Lagercrantz. Det speciella med den tävlingen var att den ägde rum i en boxningsring i Eriksdalshallen i Stockholm! Den något ovanliga arenan var ändå en plan B: ursprungligen hade Erkki velat ha tävlingen i Globen, men tvangs nöja sig med en något mindre arena.

Erkki Lappalainen brann för folklig kultur. 1977-1978 deltog han i den legendariska ockupationen av kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm – en tid som han sedermera kom att föreviga i boken I Mullvaden levde vi. Trots massivt stöd misslyckades ockupationen – polisen stormade husen som sedan revs – men den pågående rivningsboomen i huvudstaden bedarrade och resten av Södermalm fick stå kvar.

Även Erkkis stora gärning i kulturen har fått stå kvar. Idag är Poetry Slam en institution i svenskt folkligt kulturliv. SM-segrare som Daniel Boyacioglu, Emil Jensen och nämnde Bob Hansson har blivit etablerade och respekterade kulturskapare, slamtävlingar arrangeras på gymnasieskolor för att främja elevers kreativa skrivande, och estradpoeter med rötterna i slamrörelsen tar plats på allt från Arvikafestivalen till Akademibokhandeln.

Men ingenting av det hade hänt utan Erkki Lappalainen. Vi är alla skyldiga honom ett tack, och vår djupaste respekt därtill.

Vila i frid, Erkki. Du må ha gått ur världen, men så länge det finns en scen och ett juryblock någonstans i Sverige kommer du inte att ha gått ur tiden. Och lycka till med att ta Poetry Slam till himlen. Jag tror att det blir Maria Magdalena som vinner i år.

/Marcus


Från vänster: en legend, en debutant och en akrobat.

 

PS. En minnessida för Erkki Lappalainen har upprättats på den svenska slamrörelsens webbsida. För alla som i likhet med mig har Erkki att tacka för något, eller som har ett minne av honom.