I Sverige får man inte svära varken i kyrkan eller i barnböcker. Men frågan är vad lär vi våra barn om livet när världen målas i rosaskimrande bomullsklot?
Det kan bli mycket man ska fundera på när man som förälder ska börja välja böcker till sina barn. För vilken verklighet vill man egentligen lyfta fram? Vad är godkänt att låta passera när det gäller språket? Svenska barnböcker är nämligen mycket olika till stilen och det gäller att hålla lite koll på vad som är vad i djungeln där ute.
Bara språket i en barnbok är en hård nöt att knäcka. Som förälder vill man, i alla fall jag, att barns litterära värld ska vara som världen är på riktigt, med naturligt språk och naturliga händelser. Det har jag försökt implementera i min debutbok.
Samtidigt som man vill att det ska vara ett naturligt språk och naturliga händelser, vill man att texten ska vara något som ett barn helst inte får några dåliga idéer av.
Jag funderar på om vi som föräldrar söker (medvetet eller omedvetet) efter böcker med ett enkelt språk och enkla handlingar för att vi egentligen inte orkar ta oss tiden att diskutera det svåra som texten för med sig? Vill vi göra det enkelt för oss genom att låta barnen läsa sådant som de bara kan läsa igenom fort utan att ifrågasätta eller bli upprörda av? Borde författare få mer förtroende och låta bli att censurera deras texter?
Senaste åren har en rad barnboksförfattare anklagats för bland annat sina texter. Men vad vill vi, egentligen? Äta kakan eller behålla den? Vill vi att våra barns litterära värld ska spegla hur vår värld är på riktigt, eller att det är ett rosaskimrande bomullsklot?
I helgen var jag på Rinkebys barnboksfestival. Där fick man möjligheten att bläddra igenom min debutbok. Den är inte riktigt färdig än som de flesta av er förstått, men eftersom ändringarna som görs är petitesser, och eftersom jag bokade in mig på evenemang som dessa innan bokens utsläpp sköts upp, så känns det bättre att visa upp boken på plats och inte officiellt än. Jag hade med mig papper där man fick skriva upp sig om man ville få uppdatering på mail när Molnhåret släpps. De flesta valde dock att ta kort på boken och kolla upp det i sinom tid istället 😛 Jag tror att de flesta ville undvika reklam-spam på mail😜 så det gick inte helt hem! Mer än så blev det inte från mig.
Jag kan bara tala för mig själv, men jag tycker att det här stadiet, vid mållinjen-stadiet, i processen att ge ut en bok går lite trögt. Eller väldigt trögt, rättare sagt. Utsläppsdatumet som skjutits upp några gånger nu har i sin tur försvårat samarbeten, event, marknadsföringen osv som jag inplanerat. Eller så är det bara jag som är ivrig och vill komma igång med allt roligt på en gång!
Jag träffade en författarvän i helgen, och han berättade att jag inte är ensam om att releasedatum skjuts upp. Det kändes tröstande!:) Då vet ni det också, att det kanske händer er debutanter med oavsett vilket bokförlag man ger ut genom.
Jag tycker att bokmässor/bokfestivaler är bra att närvara på, både bakom eller framför bordet, insåg jag efter många samtal som uppstod. Jag tycker dels det är en viktig chans att få kunna marknadsföra sig och hitta både läsare och samarbeten. Men också för att vårt samhälle står inför dramatiska utmaningar och segregationen riskerar att leda oss mot brist på förståelse för varandra. Nyckeln mot detta är språket och böckerna. Det är en avgörande faktor som skapar dialog, insikt, kunskap och inkludering istället för att separera samhället.
Visst, att ha ett bord kostar både pengar, tid och energi! Men jag tror på den förändring som växer ur det. Jag tror att utan gemensamt språk klarar vi inte utmaningarna i vårt samhälle.
Förra veckan delade jag med mig om tipset jag önskar jag visste. För denna veckas blogginlägg har jag intervjuat en förläggare om bl.a. tips till aspirerande författare. Vilka är de viktigaste misstagen folk gör när de skickar in manus? Hur sticker man ut?
Ja, de här frågorna och några till ställde jag till Josefin Svenske, förläggare på Rabén & Sjögren.
Vi vet att många av våra bloggläsare älskar att få reda på hur förlag tänker och i den här intervjun får du veta lite mer om Rabén & Sjögrens tänk.
Vad letar ni efter när det gäller manus och författarskap? Bra teman och nån som har ett språk (ovanligt till uttrycket eller bara riktigt bra). Jag jobbar med bilderböcker och böcker för de minsta barnen 0-6 åringarnas litteratur och dessa böcker högläses ju i nästan alltid, så en text som är härlig att läsa högt och passar barnen, i teman eller tilltal.
Hur gör man för att sticka ut i manushögen?
Man behöver inte krångla till det. Ett bra textmanus eller pdf med bilder rakt upp och ner strålar av sig själva om det är bra. Vi läser stora mängder med manus och vi ser rätt snabbt om det finns nåt vi är intresserade av. Men en kort text om sig själv kan vara hjälpsamt att skicka med. Vem är du, har du jobbat med berättade tidigare osv.
Vilket är det viktigaste misstagen folk gör när de skickar in manus?
De vanligaste misstaget, tycker jag är man inte redigerar sitt manus utan skriver nåt och tror sig vara klar. Skriv och skriv om, läs ditt manus högt, skriv om. Låt det ligga till sig, läs igen och skriv om. Läs för nån du litar på, skriv om. Redigera ditt manus så att det är så bra du bara kan få det innan du skickar vidare det till förlaget.
Vilka är dina bästa tips och råd till aspirerande författare? Läsa andras böcker och texter, bra och dåliga. Tänk på varför du tycker att de är bra eller dåliga. Läs dina texter högt, läs dem för publik. Prata om berättelser text och historier med andra som tycker det är intressant. Fördjupa dig i det du vill göra. Skriv och skriv och skriv.
I det HÄR blogginlägget som jag skrev för några veckor sedan nämnde jag att jag har lärt mig mycket av den här resan som debuterande. Jag har själv skrivit ner några punkter som jag lärt mig under resans gång. Jag nämnde också att den första punkten var något som jag ofta tänker på och önskar att jag visste om innan jag började skriva min bok. Jag tänkte skriva om den punkten idag.
Jag tror att barn ägnar mycket tid åt att titta på illustrationerna medan de lyssnar på när berättelsen blir uppläst. De lägger därför märke till varje detalj.
En bilderbok är ju ingen bilderbok utan dess illustrationer. Och en illustratör är som en regissör som tolkar författarens text, iscensätter den och skapar scenerier. När jag skrev på mitt manus var alla illustrationer färdiga, i mitt huvud, som i en film. Alla detaljer var noga placerade. Jag visste precis vad som skulle finnas. Alla uppslag var väldigt självklara och jag lämnade inget utrymme för illustratören att tolka fritt. Det fanns inte på min världskarta. Det var min naturliga känsla att det var så det skulle gå till.
Därför kändes det väldigt konstigt när jag fick en väldigt kreativ illustratör som skulle tolka hela manuset fritt! Det kändes väldigt märkligt! Men jag, tillsammans med förläggaren, valde just henne av en anledning, vi beundrade hennes stil och kreativitet. Jag hittade tillbaka till känslan och släppte kontrollen för henne att tolka min text som hon ville och levandegöra den. Jag var väldigt ivrig och nyfiken i väntan på resultatet. Som ett litet barn på julafton!
Jag förstod först efter att jag fick layouten på boken skickat till mig, att illustratören är en regissör. Det var helt magiskt att se boken komma till liv! Som att öppna en julklapp och du får något du inte visste om att du hade önskat dig. Illustrationerna lyfte mitt manus och jag insåg när jag gick igenom dem att de förstärkte rytmen i min berättelse! Något som aldrig hade hänt om det hade blivit som jag tänkte från början. Det är också mycket text som försvinner under redigeringsfasen av en bilderbok, men som följd blir illustrationerna desto rikare. Så mitt tips som jag ofta tänker på, som får mig att gå tillbaka och redigera om mina halvfärdiga manus, är:
* Skriv så att illustratören får svängrum.
Och om jag verkligen vill behålla ett utseende på någon/något, då ser jag till att jag skriver ut det!
I helgen var jag på Angereds bokmässa i Göteborg! Det är inte på hemmaplan, och jag fick resa en bra bit – men det var det värt! Det var väldigt inspirerande och roligt!
Bokförlaget MBIFE Books, som min debutbok ges ut genom, hade ett eget bord bland alla andra på mässan, och jag satt med. Tanken var att min debutbok Molnhåret skulle vara färdig till dess när det bokades i vintras. Det blev inte som tänkt men jag såg ändå mycket fram emot att få träffa förlaget, andra författare, prova på hur det är att vara en del av mässan osv.
Senare på dagen hade förläggaren på MBIFE ett författarsamtal om vikten av representation i barnlitteraturen. Ett ämne jag brinner starkt för. Det påminde mig återigen att jag hamnat hos rätt förlag, som handen i handsken! Vi står för och vill uppnå precis samma sak med vårt författarskap, och jag kommer aldrig att sluta glädja mig åt att vi fann varandra.
Jag har också fått nya kontakter på mässan och fått tips som jag inte visste om att jag behövde, bl.a. med marknadsföring och prioriteringar när boken släpps. Jag tänker stort och vill gärna mycket, men en kan inte göra allt, det bara är så. Speciellt när man har en heltidsanställning som sjuksköterska och är mamma :p
Höjdpunkten med bokmässan var att jag fick hålla min bok i handen för första gången!!! AGHH!!! 🎉 Men vänta… jag sa ju att min bok inte var färdig! 😝
Och det stämmer. Men förläggaren överraskade mig! Hon hade nämligen tryckt ut några provexemplar av boken både på svenska och engelska innan den kommer ut officiellt, och undrade om jag ville ändra något. Hur fantastiskt är inte det? Det känns verkligen som en lyx, då jag vet att vissa förlag inte tar hänsyn till författarens åsikter särskilt mycket. Jag hade förslag på några ändringar som hon höll med om, och därför kommer det dröja lite till innan jag/vi går ut med bokomslaget och releasedatumet. Dock uppskattade hon att det är ca 3 veckor kvar till dess.
Molnhåret var med på bokmässan som titt-exemplar på kommande böcker, och jag fick höra många positiva saker om den som gjorde mig riktigt glad!
Debuten närmar sig med stormsteg! 🥰
Stort tack till alla som gjorde Angereds bokmässa till en härlig kulturfest!
Förra veckan skickade förläggaren ett mail till mig. En dos magi i en pdf-fil!
Det kompletta omslaget och hela layouten på min bok. Det känns så himla kul att det är så nära nu, det blir så verkligt när texten är på plats tillsammans med illustrationen. Det ser ut som en riktig bok nu från att ha varit en Google docs-fil i några år.
Allt jobb och energi jag har lagt ner på den här boken och allt som jag önskat börjar visa sig i högst verkliga företeelser. Det blev bättre än vad jag någonsin kunde förvänta mig och jag känner mig lyckligt lottad!
Trots att min förhoppning hela tiden har varit att jag en dag ska ta mig där jag är idag, så känns det HELT GALET att jag är här! Det är snart dags att släppa taget helt om Molnhåret och få låta den flyga bort mot sitt öde.
Innan den resan ska vi däremot ordna lite detaljer.
Jag är lite av en perfektionist och kan lätt haka upp mig på detaljer. Men eftersom att jag är medveten om den här sidan av mig försöker jag aktivt att tänka på det när jag går igenom filen. Jag försöker sätta en skala på hur viktig varje detalj jag hakar upp mig på är, och bara återkoppla de delar till förlaget som jag satt en hög siffra på. D.v.s. det som är av absolut högsta värde för mig och för handlingen i boken.
Man lär sig så mycket av den här resan som debuterande, som jag tror man kommer ta med sig mycket av till nästa bokresa.
Jag har själv skrivit ner några punkter som jag lärt mig under resans gång, so far. Den första punkten är något som jag ofta tänker på numera och önskar att jag visste om innan jag började skriva min bok.
Mer om mina personliga tips kommer vid ett annat blogginlägg! 😉
En bild på en glad och pirrig tjej efter att sett den färdiga versionen av layouten på Molnhåret 🥳🎉
Sedan jag började skriva på Molnhåret har det gått framåt i hög fart. Första uppehållet var när manuset fick testa sina vingar medan jag väntade på att det skulle komma tillbaka med ett kontrakt i händerna.
Andra långa väntan har varit de senaste månaderna. Det har varit en viktig och förväntansfull del av processen, dock har det varit mycket segt… som tuggummi! Speciellt när man är ivrig och i grunden har bristande tålamod 😄
I bilderböcker, som min debutbok, uttrycker bilderna minst lika mycket information (eller mer) som texten. Jag som författare kan inte göra mer än att vänta medan illustratören gör sitt fantastiska jobb. Det är precis vad jag gjort, väntat, ivrigt.
Det jag längtar allra mest efter är releasedatum. Jag planerar bl.a. marknadsföring under tiden. Jag har också börjat skapa egna molnhår (se bild) dock är de inte färdiga än. Men så plötsligt tar all min planering stopp! Jag blir handlingsförlamad. Jag kommer inte vidare… inte utan releasedatumet! Det är svårt att boka bord, delta i olika evenemang, hyra lokal etc när datumet inte är fastställt.
Illustratören färglägger i nuläget alla bilder efter att jag godkänt skissen. Jag har också bollat med dem om bokomslaget och vi är överens om precis allt! Det känns underbart måste jag säga!
Vårt samarbete har varit väldigt enkelt och vi har alla varit tillmötesgående.
Det är väldigt nära nu, jag känner det på mig.
Men den som väntar på något gott….
.
.
.
…väntar inte för länge!
För alldeles nyligen plingade det i min telefon och det är min förläggare 🥰
Mångfald kom att betyda mycket för mig i mitt skrivande efter min tid med bokcirkeln, som jag bloggade om förra veckan. När jag läste sagor för barn genom bokcirkeln brukade jag avrunda dagen med att alla fick rita eller måla något som hade med dagen eller sagan att göra. Det skulle vara en händelse eller någonting som på något sätt fick dem att känna något, som t.ex. arg, ledsen, glad, rädd, äcklad, överraskad mm. För barn är skapande ofta ett poetiskt och lekfullt sätt att utforska världen.
Jag minns att jag tyckte det var väldigt häftigt att se i barnens teckningar hur de snappade upp detaljer från sagorna. Hur de inkluderade sig själva eller någon de tyckte om eller såg upp till. Deras teckningar var oftast fyllda med glädje, hopp och positivitet.
Vuxna läsare är bra på att främst fokusera på texten och därmed uppfattar och upplever de inte illustrationer som mer än dekorationer eller stöttning till text. Barn är däremot inte bundna till sin kunskap att avkoda text på samma sätt som vuxna och har därför möjlighet att se illustrationer på ett annat sätt. Jag tror att många barn t.o.m. kan ha lättare att identifiera sig med karaktärer som illustreras i bild snarare än när de beskrivs i text. Jag minns att något så simpelt som färgerna på illustrationerna som fanns i böcker, kunde lämna en trygg och härlig känsla i mig som barn, precis som texter gör.
Jag tror bilderböcker ger barn chansen att tolka och analysera illustrationer för att kunna förhålla sig till andra bilder i framtiden och i deras vardag/verklighet. Men allra mest tror jag att illustrationer bär på ett större syfte än vad de flesta av oss vuxna tror, för de kompletterar inte bara texten.
Karin Aronsson, professor emerita i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet, anser att det behövs mer forskning om hur barn tolkar sin omvärld i bilder och att vi kan få ett rikare barnperspektiv genom att studera barns teckningar. Hon säger också att barns bilder blir ett sätt för dem att tolka sin omvärld.
Jag anser att vad barn ser i illustrationerna i böcker kan avgöra hur långt de kan nå i livet, vilka mål de siktar mot och vem de strävar efter att bli.
Vi ger barn hopp, inte bara av texten, utan också med illustrationerna vi skapar för dem! 💗
Jag började tidigt i skolan att gå på somaliska som hemspråk, vilket jag är tacksam för. Idag kan jag flytande somaliska, både tal och skrift. När jag var 16 år och började gymnasiet startade jag, tillsammans med två andra somaliska författare, en bokcirkel i Stockholm. Syftet med bokcirkeln var att öka det litterära intresset i den somaliska kulturen. En del vuxna som deltog var t.o.m. analfabeter men hade ändå intresse för litteratur.
Medan de andra två författarna hade fokus på de vuxna så hade jag fokus på barnen. Jag läste sagor för dem, både på svenska och somaliska. Jag fick veta ganska snart att barnen ofta inte läste böcker hemma, varken på somaliska eller svenska, i och med de svårigheter som vissa av deras föräldrar hade.
En förklaring till varför vissa vuxna var analfabeter är för att det var så sent som 1972 som somaliska fick en officiell skrift. Somaliska har framför allt varit ett muntligt språk nämligen. Det finns stor tradition av berättande och jag personligen är uppväxt med många somaliska berättelser. Dock ingen somalisk bok. Innan somaliskan fick ett eget, officiellt skriftspråk användes ibland det arabiska alfabetet, ibland det latinska alfabetet och ibland ett par andra inhemska icke-officiella alfabet.
Efter en lång process av försök att fastställa en officiell skrift valde man tillslut det latinska alfabetet. Arabisk skrift var en av kandidaterna till valet. Arabiska har en stark historisk relation till somalier och det somaliska språket. Detta på grund av den långvariga handelsrelationen mellan araber och somalier, i städer vid kusten i Adenviken och Indiska oceanen.
Jag bestämde mig för att fortsätta hålla dessa aktiviteter för barn genom vår bokcirkel som vi kom att kalla Somali Reader Club. En gång i månaden läste jag sagor för de somaliska barnen, ibland spelade jag teater för dem och avslutade alltid med att alla skulle rita/måla något som var kopplat till temat. Jag såg det i början som ett sätt att umgås, slappna av och att göra något roligt!
Genom hela gymnasiet höll jag dessa aktiviteter i olika bibliotek runt om i Stockholm, och det gick väldigt bra för oss. Vi började också få betalt, inte mycket, men tillräckligt med fickpengar för en gymnasieelev som bodde hemma 🙂
En händelse som stannat hos mig länge genom den här bokcirkeln var en gång när jag såg ett av barnen leta efter en bok. När jag frågade henne vad hon letade efter frågade hon mig “Tror du att det finns en bok med mitt namn på?” Jag försökte leta efter en barnbok med en mörk flicka på omslaget, till att börja med.
Det var där det hände, på riktigt! Det var där och dåsom jag insåg att det råder brist på mångfald i barnböcker. Jag kände till det tidigare, men nu blev det mer påtagligt och jag började därefter att skriva egna sagor för barnen.
Idag tänkte jag avrunda “Min språkstörning” med detta blogginlägg. Språksvårigheterna jag växte upp med, hade som ni säkert förstår, en negativ effekt på mitt liv. Dock förde det med sig något positivt också.
De negativa effekterna av nedsatt språkutveckling: Det sociala samspelet var skevt/jag utvecklade ett avvikande beteende som barn. Jag kände mig ensam. Jag kände mig missuppfattad och missförstådd. Jag missförstod och missuppfattade andra. Jag var svårundersökt av läkare och vårdpersonal. Jag hade svårt att hänga med i skolan. Jag hade inga som helst vänner och jag lekte alltid ensam.
Gradvis blev det dock bättre i och med att jag utvecklades… Jag kände mig mindre ensam. Dels genom böckerna, dels i verkliga livet. Jag blev hoppfull. Jag vågade prata mer med andra barn. Jag fick rätt hjälp. Jag började må bra. Det gick bättre för mig i skolan. Jag lekte med andra barn, och framför allt, jag fick min första kompis!
Pappa hade en vän vars dotter började på min förskola, hon kom att bli min första kompis. Vi lekte jämt på förskolan och på fritiden. Hon betydde mycket för mig och snart såg vi varandra som systrar. Vi tappade kontakten när jag var 7 år gammal i samband med att jag flyttade till Stockholm. Vi bytte hemnummer men lappen försvann med flytten. Nästan 20 år senare, år 2019, hittade vi varandra på Facebook. Jag skrev ett inlägg om det som blev viralt och hamnade på Expressen – det går att läsa mer HÄR.
När jag började läsa böcker fick jag som en skjuts i livet! Saker och ting blev lite enklare och roligare ju mer jag utvecklade mitt språk. Enligt forskning tredubblas ett barns ordförråd genom läsning under uppväxten. Om jag får nämna något som jag fått lära mig av att blicka tillbaka i mitt liv, så är det hur viktigt det är för barn att läsa och att introducera böcker tidigt för dem.
Här kommer 5 skäl till att läsa böcker för barn:
Barn som läser tredubblar sitt ordförråd. Att ha ett stort ordförråd är som att vara konstnär med många färger på paletten, det ger frihet att uttrycka sig med fler nyanser.
Att läsa för sitt barn från så tidigt som tre månaders ålder kan förbättra barnets kommunikationsförmåga redan vid åtta månaders ålder, enligt en studie av Birkbeck University.
När man läser sagor för barngrupper skapar barnen gemensamma upplevelser och referenser, enligt Skolverket. Böcker skapar med andra ord band – oavsett vilken bakgrund, språkutveckling och läserfarenhet barnen har sedan tidigare.
Alla har vi väl någon gång känt en karaktärs hjärtesorg, lycka eller frustration när vi läst en bok? En fördel med läsning är att det kan utveckla barns empati och förmåga att sätta sig in i andra människors känslor och tankar, visar en studie från Cambridge University.
Att barns läsförmåga påverkar resultatet i de flesta skolämnen är bevisat. Men visste du att läskompetens kan påverka framgång i arbetslivet och möjligheterna att engagera sig i samhället? En PISA-rapport från Kanada visar till och med att det kan finnas ett samband mellan goda läskunskaper vid 15-års ålder och inkomst senare i livet. /Från akademibokhandelns hemsida
Hoppas ni har fått lära känna mig lite mer de senaste veckorna, och om hur mitt författarskap slog rot. Jag är väldigt tacksam för responsen och meddelanden jag fått i samband med dessa blogginlägg! De har givit mig energi och gjort det enklare för mig att fortsätta skriva och våga öppna upp mig mer för er. Tack för att ni läst och varit med på den här lilla resan tillsammans med mig! Med det sagt spelar det ingen roll när man debuterar eller vilka svårigheter man har i bagaget. Är drömmen tillräckligt stark så hittar livet en väg för dig! ❤
“Som 5-åring talade jag som en 1,5-2-åring. Som 7-åring ville jag bli författare. Så vad hände under glappet?“
Så avslutades mitt senaste blogginlägg som jag tänkt fortsätta med idag. Har du missat att läsa det, så kan du läsa det HÄR
Svaret på vad som hände under glappet var att pappa fick vårdnaden över mig. Det innebar att jag för första gången fick ett stabilt liv.
Bild på mig och min pappa.Bild på mig hos min pappa när han fick vårdnaden över mig 1996.
Jag var ca 5 år gammal då och vi kunde inte kommunicera med varandra genom ett talat språk. Men vi hittade ett sätt ändå. Ganska snart började vi teckna till varandra. Jag minns vid några tillfällen hur pappa skyndade sig till bokhyllan i vardagsrummet och plockade fram lexikon för att hitta rätt ord i svenskan. Det var ett språk som också var nytt för honom. I journalen läste jag att socialtjänsten hade sagt, när jag skulle få bo hos pappa, att fokuset i språket skulle vara svenska.
Under tiden som jag och pappa kommunicerade genom vårt egna teckenspråk, tog pappa hjälp/tips av vad jag tror måste varit pedagoger och lärare. Jag antar att det inte är så svårt att gissa på vad han fick för tips? 😊
Snart ägde jag MÅNGA böcker och ljudböcker. Jag minns vid den här tidpunkten hur jag satt med stora hörlurar som var kopplad till en kassettljudbok. Jag blev frälst! Jag minns att jag läste mycket och jag minns känslorna jag kunde få av att läsa en bok. I vuxen ålder har jag bläddrat igenom några av mina favoritböcker på den tiden, och det är helt otroligt hur man kan återuppleva känslorna. Som att det skulle finnas en tidlös kanal genom mig och boken, som återuppstår varje gång vi får kontakt. En av känslorna jag fick av böcker, var hopp.
Pappa köpte mycket av allt som jag behövde. Jag blev stimulerad på alla möjliga sätt. Jag fick lära mig cykla, åka rollerblades, spela fotboll, läsa böcker, lyssna på musik, rita, gå på utflykt men också det allra viktigaste, jag hade någon som kommunicerade med mig.
Det gick fort för mig att lära mig svenska. Som förälder tror jag man blir förbluffad över hur fort det kan gå för sitt barn att lära sig saker. Bara i veckan insåg jag att min 1,5-åring tydligen kan räkna till tio, hackigt men ändå imponerande (vi har börjat räkna bilar på väg till förskolan nämligen).
Det andra svaret på frågan om glappet är att jag fick hopp genom böckerna jag läste. Hopp att också kunna bli vad jag vill även fast man har det svårt. Hopp om det mesta. Hopp om livet!
I och med att jag fick hopp så ville jag skriva en egen bok. Det var så jag kände som 7-åring. En bok som också blir läst av andra barn som får uppleva det jag upplevt.
Hopp är ett helsikes bra verktyg i livet och fungerar lite som ett ankare. Det ger en förankring och en fast punkt nere i vattendjupet. Vi kan inte se det men vi kan ändå lita på att det håller. Vi har en trygg punkt att hänga fast vid när det stormar.
Hoppet finns precis som med ankaret någonstans där vi inte kan se det; i framtiden. Barn är det mest värdefulla vi har. De är vår framtid, vår kärlek. När jag var barn hade jag en stormig uppväxt. Då var böcker en trygg punkt för mig att hålla mig fast vid när det stormade. Jag kopplade bort mig från verkligheten och fick hopp om att allting kommer bli bra. Det är vad böcker ger oss från när vi är barn. De ger oss hopp. Något jag hoppas kunna bidra med i barnlitteraturen.
Nästa vecka på tisdag tänkte jag fortsätta med del III som också blir sista blogginlägget av “Min språkstörning”.
Jag har ett bra tag nu velat ta upp på debutantbloggen hur det var att växa upp med språkstörning och hur mycket böcker kom att förändra mitt liv. Men varje gång jag skulle börja skriva blogginlägget fick jag inte ner ett ord.
Jag vet också att jag tog upp det i min presentation för bloggen innan jag började blogga. Jag kände där och då att jag ville det. Men när jag skulle börja skriva det blogginlägget har det slutat med att jag skrivit om något annat istället. Jag sköt upp på det tills det skulle kännas helt rätt. Det började kännas blottande att skriva om det. Jag har aldrig riktigt pratat öppet om min tidigare språkstörning eftersom det inte är något som märks på mig idag. Jag har dock mina svagheter, men vem har inte det?
Det är bara en språkstörning, varför ska det egentligen kännas så blottande? Jo, för då hade jag behövt gå in på min barndom, och den är inte riktigt vacker. Hur ska jag kunna ta upp språkstörningen och hur den drabbat mig utan att gå så mycket in på min barndom? Jag vet ju väldigt lite om min barndom i sig. Kommer jag veta vad jag pratar om när jag väljer att ta upp det ämnet? Jag kunde inte hitta en balans helt enkelt. Därför lät jag jag bli.
Men så hände något. Jag började jobba på psykiatriavdelning i början på året. Där fick jag lära mig hur psykiatrin och socialtjänsten samarbetar. Det ena ledde till det andra och tillslut tog jag ett steg jag länge velat ta – nämligen beställa mina journaler från när jag var liten.
Igår läste jag det sista bladet och jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv, och fått svar på varför jag är som jag är. Jag har också fått svart på vitt hur och varför min språkstörning blev till, hur länge det värsta satt i, vad det ledde till och hur den försvårade för sjukhuspersonal att undersöka mig mm.
Därför känns det också naturligt att ta upp ämnet nu, speciellt eftersom när jag sitter på rätt fakta och allting sitter färskt. Men också för att jag nu kan berätta med självsäkerhet.
Något jag fick lära mig av journalen var att jag kom till Sverige från Moskva när jag var 9 månader, tillsammans med mina föräldrar. Förskola var, liksom nu, frivilligt att gå på, något jag inte gick på tills jag var 5 år. Min mamma är från Etiopien och pratade amharic. Min far var från Somalia och pratade somaliska. De kunde även kommunicera på arabiska sinsemellan. Vi bodde dock i ett land där man pratar svenska. Börjar ni förstå problematiken?
Ett tillägg är att min mor började bli psykiskt sjuk och enligt journalen inte var kapabel att ta hand om ett barn. Jag fick under mina första levnadsår i princip aldrig hålla i en penna, bok eller bli stimulerad på något annat sätt. Min underbara far (må han vila i frid), förlorade vårdnaden över mig på grund av något min mamma hade sagt under en psykos – som ingen förstod att hon hade.
För er som inte riktigt vet vad språkstörning innebär, kommer här en förklaring från hemsidan Attention.se:
“En språkstörning innebär att personens språkförmåga är påtagligt nedsatt. Språkstörningen kan kvarstå under skolåren och ända upp i vuxen ålder. En språkstörning kan påverka förmågan att följa med i skolan, såväl som påverka det sociala livet med vänner.”
Som 5-åring pratade jag som en 1,5-2-åring. Som 7-åring ville jag bli författare.
För ett par veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om fantasy, det var på Alla hjärtans dag och jag ville slänga lite kärlek till den genren eftersom den b.la. inte uppskattas av de flesta förlag i Sverige. Fantasy kan vara en knepig genre att definiera. Om du redan läser fantasy kanske det är tydligare för dig vad det är. Enligt mig är fantasy en genre där du hittar mycket magi och övernaturliga händelser och man får en “sagokänsla”.
Men en “genre” som till skillnad från fantasy har en bredare publik och uppskattas mycket är Disney.
Disney är egentligen ingen genre inser jag, det är ett gigantiskt företag som producerar filmer och tecknade serier. Det finns också många Disneyböcker baserade på filmerna.
Men det fick mig att undra, vad är skillnaden mellan Disneys sagor och fantasy som också lämnar en med en “sagokänsla”? Det måste vara svårt att dra en exakt linje på vad som skiljer dem åt tänker jag. Däremot är det inte lika svårt att förstå att de inte tas emot på samma sätt.
Är Disney verkligen samma sak som fantasy? För i sådana fall varför tas de två inte emot på samma sätt? Eller når samma breda publik?
Efter lite googlande kom jag fram till att sagor oftast baseras på tradition och folktro. Och dessa saker beror i sin tur på vilket land de kommer ifrån ursprungligen. Det är där Disney kommer in.
Fantasy-berättelser är mer baserade på författarens egna fantasi, och hur författaren vill bygga upp sin värld. Exempel på författare är J J R Tolkien, Patrick Rothfuss och J K Rowling. Fantasy-berättelser är alltså inte lika beroende av traditioner och folktron av ett specifikt land, som Disney är.
Betyder detta att min titel är fel? Att sagor som sagor… potato, potato, inte alls stämmer. Att den lilla detaljen som skiljer dem åt, dvs om sagan är påhittad av författaren själv eller om det är en känd folktro/saga, är så pass avgörande?
Eller handlar det om att det är mer betryggande och att man helt enkelt dras mer till den folktro man känner igen, än ett helt nytt koncept som är helt okänt för en? Är vi människor kanske funtade på det viset, att medvetet/omedvetet undvika det okända? Kanske går det beteendet tillbaka till faktum att vår hjärna har formats av evolutionen, när det tjänade oss väl en gång i tiden på att backa ifrån något vi inte kände igen.
Jag vet inte. Jag vet dock nu att jag kan konstatera att Disney och fantasy verkar ha olika utgångspunkter som skiljer dem åt, men de är också lika på många sätt. Lika men ändå olika, om vi vill kan vi kalla dem för syskon 😊 Och kanske en dag får fantasygenren det lyckliga slutet som finns i Disney-berättelserna – och når en lika stor publik. 🧡
Lena Köster är pensionerad journalist från UNT (sista 25 yrkesåren) och nu frilans och författare med fjorton utgivna böcker, medverkan i tiotalet antologier, plus några utgivna tonsättningar. Hon är också en god vän till mig! Och den första som får testläsa mina manus. Vi träffades genom att vi blev matchade som mentor och adept på mentorskapsprogrammet i Uppsala 2019 och blivit goda vänner sedan dess. Idag tänkte jag att vi skulle få ett smygtitt i författarlyan hos Lena, såhär skriver hon:
”Skriv, för tusan, väser furiren i örat” . Och då gör man det. Så här går det alltså till i författarlyan när Lena Köster försöker skriva en deckare. En kioskvältare som ska ge pengar och berömmelse. I den ordningen.
1.
Jag måste döda någon, låta döda någon. Ute duggregnar det, temperaturen runt noll. Solkigt och 50 nyanser av grått. Välkommen till Norden. Kvinnan som går förbi på vägen mot affären har nån sorts älghorn – eller renhorn? – på huvudet. Hon är förmodligen inte verklig. En hallucination. Eller ett ovidkommande påhitt från min sida. Hon hör inte hemma i den här texten. Nu vinkar hon, jag syns tydligt där jag sitter vid fönstret. Hej då hej då hej då, som de säger i det här landskapet mitt i Sverige. Fast det är det inte. Mitt i. Det är väl Östersund, en bra bit norrut, som är mitt i? Kaffet har kallnat. Ingen har dött. Ingen jag känner i alla fall, hoppas jag. Hitta på hitta på hitta på. Inte utan nytt, varmt kaffe.
2.
”Den döda kvinnan hängde från den krok i taket, där den tunga kristallkronan brukade hänga. Lampeländet låg i soffan. Så, någon försöker inbilla oss, att den här spensliga personen först klättrar upp på stolen och tar ner kronan, som antagligen väger lika mycket som hon själv, och sedan klättrar upp igen, efter att varsamt ha lagt kronan i soffan, knyter fast en kraftig nylonlina i kroken, med en knop som till och med är hållfast i nylon, sedan lägger snaran om sin hals, sparkar undan stolen och hänger tills hon dör! Nä dra mig på en rullebör, skorrade kommissarie Löök på sin breda skånska.” Nävars. Den där uppenbarligen mördade kvinnan får hänga där hon hänger för mitt vidkommande. Om jag ska mörda någon – jag talar naturligtvis om ett fiktivt mord i en skönlitterär text – så får det bli med insulin. 100 enheter med insulinpenna (känns inte) i en roddbåt en bra bit ut från land. Så omärkligt som möjligt, kanske med hjälp av kyssar och tafsanden eller medan mördaren torkar sitt offer på ryggen efter ett bad. Sedan hoppar mördaren i vattnet, simmar hem, sätter sig i solen på ljugarbänken utanför sjötorpet med solkräm och deckare tills det kvällas. Då är det dags att ringa och oroligt anmäla offret försvunnet. Om inte någon hittat ekan med den döde innan dess. Men, vafan, här kommer en motorbåt med ekan på släp! Och räddningshelikoptern landar. Och ger intravenöst glukos. Helvete! Jag är körd. Mördaren, menar jag.
3.
”Hans tunga letade sig fram till punkten där…” Nej, det går inte att riva av sexscenen redan i starten. Det gäller att hitta ett crescendo. Att ropa till, hastigt som öppning, men sedan dra ner till ett pp som strax före slutet blir ett ff; att starta andante, fortsätta vivace, lugna ner till ett largo och slutligen stegra till vivace furioso och det där ff:et före den sista minutens mf-andante. Piddelipom.
4.
Ska det bli en bok av det här?! Lol. Tar iaf en gt och är därför ☺ ! Fast…lovade mig själv att ha den korta inledningen klar i dag. Wtf. Då kör jag väl dårå. Såatt dårå. ”Hon kunde inte bestämma sig. Mössa eller barhuvad. Hon slängde med det långa röda håret framför spegeln i hallen. Fåfäng fåfänga. Om en knapp halvtimme skulle blod och grå hjärnsubstans kleta samman hår och hårförlängningar till en stabbig massa på asfalten under järnvägsbron…” Nåt sånt. Rött hår och hårförlängningar, vem har det? Skulle ni bra gärna vilja veta, va! Jag också.
5.
De avhuggna händerna på kyrkorgelns klaviatur är ett annat grepp. Hysterisk kantor, inställt bröllop, allmän fasa och förvirring. Tills polisens tekniker konstaterar att händerna är av silikon. DET är intressant! Så får det bli. Då återstår att ta reda på vem organisten är, vem brud och brudgum, vem präst, familj och vänner. Det makabra skämtet, om det nu är ett skämt, är riktat mot någon. Av vem mot vem och varför? Dags att nåla upp personerna, med kort beskrivning, på väggen. Ett flödesschema bredvid. Idémoln, typ mindmapping, med ytterligare brännpunkter i handlingen. Och så, efter femton koppar kaffe, själva plotten. Vad handlar det egentligen om? Inte vet jag. Har inte kommit dit ännu. Kanske att… eller så är det… Fån’t vi se då.
6.
Solen skiner nu. Ska jag verkligen sitta här vid datorn? Ja, för tusan, svarar själens furir och nyper mig i örat. Borde jag inte gå ut och träna min sega kropp, andas frisk luft, få lite solvitamin och bli en piggare, fräschare människa i stället? Skriv, för tusan, väser furiren i örat. Men för diabetesen. Vore det inte bra om jag idkade friluftsliv ett par timmar… Skriv, ryter furiren och biter mig i kinden.
7.
Banne mig om inte tanten med hornen går förbi igen! Nu åt andra hållet med sin dramaten uppenbart varufylld. Den vinglar till lite, hon är röd om kinderna och pustar. Vinkar vänligt igen. Hej då hej då hej då! Jag borde kanske gå ut och hjälpa henne… Skriv mänska, vrålar furiren. Jaja, jag ska bara hämta en kopp kaffe till. Alltså, kantorn har fått migrän. Systerdottern, som är där på semester, hoppar in och tar bröllopet. När hon kommer uppför trappan till orgelläktaren hör hon sorlet i kyrkan. Spänning och förväntan, glädje. Brudparet och prästen står redo i vapenhuset. (Jag får brodera ut det där lite, göra oss bekanta med brudparet, notera den geografiska belägenheten, årstiden, vädret, sånt.) Hon går fram till orgeln… Och då, pang på rödbetan, avhuggna händer, chock, panik. Ska jag tänka Mankell, GW, kanske Robinson eller Cleeves? Eller bara köra på och se vad det blir.
8.
(Telefonen ringer.) Tjena! Jo, faktiskt, har precis börjat komma igång. Testade några skittråkiga öppningar, mainstream sådär. Men sen fick jag en idé och nu kör jag på den. Nä, det vet jag inte ännu. Nä, varken vem eller varför. Inte ens offret, faktiskt, Jo, alltså, händerna är av silikon. Känns ganska oskrivet. Det blir liksom en extra överraskning. Och lite knepigare. Någon eller några har en plan och en hantverksskicklighet. Eller om det är konst. Eller nån sorts dioramateknik, Vi får se. Jag ska googla lite där. Nåt etiskt problem. Hämnd. Skam. Sånt. Ja, fredag passar bra. Tre dagar, då hinner jag nog få ihop 20 000 tecken eller så. Så har vi lite att snacka om. Och du har ju redan…80 000! Forensikarna igång. Tusan vad du ligger före. Men det blir bra. Litet seminarium då och du tar med vin, va. Jag har frysen full av älg. Skrivprat och mat. Härlig kombo. C U!
Hur ser det ut i anteckningsappen i din telefon? Dela (gärna ocensurerat) med dig av din sista note (rörande skrivprojekt såklart)!
Sabina: Uhm… Det ser ut som ett bombnedslag! 😂 Jag försöker rensa och renskriva i mån av tid. Men anteckningsappen används som nödläge, när jag bara måste skriva ner ideérna innan de får vingar och flyger iväg, sedan raderar jag dem. Och precis som det kunde bli för mig när jag satt på föreläsningssalar under plugget, så blir vissa meningar oförståeliga bara för att jag skrev ned dem så hastigt.
Sara: hehe… På ett vis ganska organiserat, jag använder appen keep och samlar idéer som hör till samma ämne under ett och samma ”block”. Alltid med rubrik så att det blir lätt att hitta igen. Dock är anteckningarna i sig ofta ganska kryptiska i efterhand, som till exempel detta genialiska påhitt som bara MÅSTE vara med i nästa manus: ”gubbe som dricker kaffe på roligt vis”. Oklart vad jag fick för bild i huvudet som rättfärdigade detta fantastiska karaktärsdrag, haha!
Emeli: Som Sabina säger, en krigszon. Okej, ocensurerat från anteckningsappen:
Rösten sänks, försöker möta och jag vet efter alla år att det är den handen man ska fatta, ta tag i och kyssa, då kan man klara sig undan. Men att
Vad tittar du på?
Inget, mina händer
Du tittade på mig, tänkte nåt
(Unga Lydia har ringar på fingrarna)
Belugalinser
Tacokrydda
Tomater
Majs
Avokdo
Torskrygg
Sambal oelek
Lime
Efter en stund var det som Om även denna försommardag skulle börja på riktigt, solen blossade upp på himlen och fyllde hela lägenheten med ljus. Hon älskade den – beskriva det inbodda hemmabyggda som ett samarbete mellan C och J
Är på sin vakt, reagerar på minsta lilla. Natten känns som ett mörkt minfält de är tvungna att passera. Drömmarna skenar utanför hennes kontroll. Hon kan ge honom fina minnen och mycket kärlek men hur den landar och vad han gör med dem kan jobbintervju styra över.
Det känns osannolikt att han stod där nere och rökte, väntade på henne. Vad sa han? Hur rättfärdigade han beteendet som fått henne att hoppa in i taxin och fly? Bad han om förlåtelse? Varför landade hon i håret på hans bröst, inandas och utandas samma luft. Osannolikt. Med tiden emellan är det omöjligt att avgöra vad som är sant eller falskt, det är heller inte anledningen att hon är här. Hon är här pga konsekvensen av deras möte. Emil. Men vad har egentligen han med någonting att göra?
Ingenting finns, allt är möjligt – was nicht ist ist möglich
Tåget slamrar förbi. En dröm väckte mig med sitt ursinne. Denna plats där tiden står still, i en stad där allt i ett allt hastigare tempo blir en del av glömskan. Om alla platser vi befunnit oss på, spränga bort, kommer minnena att finnas kvar? Om jag inte kan förankra dem i något konkret, en port, en bro, en park. Vad hade jag tänkt? Det kommer froströk ur munnen på honom
Emma: Jag är en dinosaurie, jag använder inte anteckningsappen för annat än inköpslistor. Men jag gör anteckningar (I CAPS, JA, SOM OM JAG MÅSTE SKRIKA FÖR ATT KOMMA IHÅG) i pågående skrivprojektsdokument, så jag inte glömmer vart jag ska härnäst. Så varsågod, i nästa kapitel:
FLASHBACK: AWKWARD STÄMNING I EPAN PÅ VÄGEN HEM
KRISTIAN BLIR BORTA, ÅKER I VÄG MED SOLVEIG PÅ KONFERENS? SÄGER ATT HAN HAR MISSADE SAMTAL FRÅN ETT NUMMER HAN INTE KÄNNER IGEN
AGNES ÄR KALL MOT GLORIA PÅ MACKEN
Isabelle: I telefonen har jag i de första två anteckningar texter som instagramföljare skickat till mig och som jag senare kommer att illustrera och lägga ut på mitt konto med teckningar @diabetes1cartoon. När jag inte skriver brukar jag teckna och berätta om diabetes.
Här kommer min senaste ocensurerade text. Målgruppen för dem som ska läsa är personer som arbetar som läkare med diabetespatienter, personer med diabetes eller anhöriga. Texten är inte färdigskriven utan bara en början på möjlig illustration av en teckning av en gravid med diabetes. (Hba1c=långtidsblodsocker)
“Föreställ dig att du är gravid. Du har önskat barn länge och samtalat med din läkare så att ditt Hba1c var perfekt innan du började försöka. Bilden från ultraljudet hänger på kylskåpet och får ditt hjärta att bulta snabbare. Just nu ligger du i soffan och känner bebisen sparka.
Texten kunde sluta där… men så är inte verkligheten…
Du börjar planera läkarbesöket du ska på imorgon, ja och om fjorton dagar, och sedan igen. Men det är inte ett besök du ska på. Du har förlossningsläkare, barnmorska, blodprov och ögonkontroll planerat samma dag nästan varje vecka fram till förlossningen
Pumpen vibrerar. Gränsen för ett högt blodsocker brukar du ha på 9 mmol/l men nu är det på 7,8. Du tar en bolus även om din läkare rekommenderat att du istället tar mer insulin till måltiden innan. Tänk om ditt barn blir skadat för att du är för hög? Eller för låg?”
Ralph: Jag använder inte anteckningsappen. Isabelle och jag kör med delade dokument som börjar som något slags utkast till synopsis som fylls på med lösa anteckningar för att sedan (förhoppningsvis) redigeras ned till en disposition och karaktärslista.
Debutantbloggen 