Att lyckas komma igång

Det sägs att var tredje svensk skulle vilja skriva en bok. Sannolikheten är hög att du som läser detta är en av dem (speciellt om du följer debutantbloggen).
Jag tycker att skrivprocessen är rätt intressant. För egentligen, att skriva i sig är inte svårt. Det är bara att göra det. Som jag nämnde på mitt senaste blogginlägg så behöver man inte vara legitimerad, ta sig igenom en massa tentor och skriva c-uppsatser, inga verktyg behöver köpas osv. Du kan skriva för hand på precis vad som helst eller skriva på datorn. Jag tror de flesta av oss kan skriva en mening och alla har väl läst en bok någon gång. Med det sagt, hur svårt ska det vara?

Jag tror jag talar för många när jag säger att det är svårare än vad man tror.

Det går att rabbla upp en lång lista med många bra tips på hur man kan komma igång och komma i mål med sitt skrivprojekt.
Men jag tänkte dela med mig av ett tips. Mitt allra bästa tips som funkat för mig att komma igång. Förhoppningsvis kan det hjälpa dig också!

Förra veckan såg jag på del 3 av Din hjärna av Anders Hansen. Där tar han reda på hur den kreativa hjärnan fungerar. “För ett bra flow ska man plocka bort alla distraktioner”. Där landar vi i mitt tips. När jag skriver på mina manus har disciplin varit det allra viktigaste för mig. Att sätta mig vid datorn, öppna mitt dokument och kötta på! Det har också varit viktigt för mig att inte ge upp när jag får motstånd i olika former. 

För, att skriva är egentligen inte svårt. Vissa dagar är det glädjefyllt. Man har inte koll på tiden utan är helt uppslukad av manusets värld och orden bara rinner ur fingrarna genom tangentbordet till skärmen. Magi.
Andra dagar möts man av motgångar. Varken kroppen eller hjärnan vill. Då gäller det också att våga skriva dåligt.

Det är lätt att distrahera sig själv när man skriver. Skrolla genom Facebook eller Instagram, läsa inlägg, koka te, dagdrömma, prata i telefon, svara på ett sms som leder till en chatt. Dessutom kanske man börjar skriva ner idéer till en annan bok eller t.o.m börjar skriva på en helt ny bok?


Tillslut grundar det sig i att det bara finns ett sätt att komma igång med att skriva en bok: Sätta rumpan på stolen och kötta på!
Disciplin
måste vara den absolut viktigaste egenskapen för en person som aspirerar på att bli författare. För sätter man sig inte och jobbar på, trots att det känns kämpigt, så blir det aldrig någon bok oavsett hur bra idéer eller språk man har.

Så stäng alla andra fönster på skärmen än där du skriver ditt manus, ha mobilen på ljudlös (eller ha lite musik som passar att skriva till 😀 ) och sätt igång!

Att få kalla sig författare 

Hörni! Det är inte långt kvar till jag att kan börja kalla mig författare. Eller kan jag redan göra det? Kalla mig författare alltså. The never-ending question. Det här är sedan länge ett omtalat ämne, men som alltid blir aktuell. 

Att det inte är långt kvar tills jag debuterar med min bok har fått mig i tankar som “Kan jag verkligen kalla mig författare?” Svaret har inte alltid varit självklart för mig och tvivlet kommer från när jag var barn. En dag frågade jag min lärare från grundskolan, som jag såg upp till, när man blir författare. Svaret jag fick har jag aldrig glömt.

När jag inte skriver jobbar jag som sjuksköterska. Sjuksköterska är en skyddad titel som innebär att det finns krav som ställs på oss och med det kommer ett gediget regelverk som förklarar vilka som får kalla sig det. Att kalla mig för sjuksköterska, sedan jag fick min legitimation, har jag aldrig tvivlat på.  

Badrumsselfie med snapchat filter 👐


Men det finns inga liknande regler att förhålla sig till för att kalla sig författare. Men ändå tar det emot för många att säga det. Jag har personligen mött författare och aspirerande författare vars skrivande och författarskap varit en hemlighet, som bara avslöjats för likasinnade. Författaren Jennifer Berglund pratade om just detta på SVT Nyheter i november 2022, där framkommer det att just detta har ett namn, imposter syndrome. Mer av artikeln går att läsa HÄR

Fast varför ska det vara så egentligen? Nog borde man sträcka på sig och stolt titulera sig som författare. Kan det ha att göra med förväntningarna som det ordet kan bära på? Om man enbart givit ut i e-bok/ljudbok, vågar man kalla sig författare då?

När får man kalla sig författare? Låt oss titta lite närmare på definitionen av det.

  • Precis som med många konstnärligt inriktade yrken är gränserna för vem som får kalla sig författare flytande. Yrkesbenämningen är inte skyddad, och således finns det ingen juridisk definition, eller juridiskt hinder för vem som helst att kalla sig författare.”Utdrag från Wikipedia
  • “Grunden är att man ska ha utgivit ett omfång av två verk, i stort sett två böcker. Omfånget kan variera beroende på genre, från tunna diktsamlingar och korta texter i bilderböcker för barn, till fylliga prosaböcker av olika slag. Varje sökande bedöms efter sin art.”Utdrag från villkoren för att bli medlem i Sveriges författarförbund
  • Man är författare när man givit ut 3 stycken böcker”, det var svaret min lärare från grundskolan gav mig. Jag har länge haft med mig känslan att jag inte kommer bli författare på riktigt förrän jag givit ut dessa 3 böcker. Idag ser jag annorlunda på saken.
    Det har varit en dröm för mig att använda ordet, och när den dagen blir kommer jag sträcka på mig och stolt titulera mig som författare.
  • Mitt svar på frågan när man får kalla sig författare är att jag tycker att det är helt enkelt upp till varje person. Det finns många anledningar till att inte kalla sig författare. Men jag kommer att kalla mig för författare den dagen min debutbok Molnhåret blir utgiven. Det känns självklart för mig att jag blir författare då. Det känner jag redan i hela min kropp. Jag lägger ingen vikt längre på vad min gamla lärare svarade mig, det var vad hon ansåg var svaret. Jag lägger heller ingen vikt på vad författarförbundet säger. De äger inte ordet. För det är helt enkelt upp till mig.

Vad säger ni andra? Och när började ni säga att ni är författare?
Och vad är skillnaden mellan en skrivande person och författare?

/ Sabina Hassan

Min väg till förlaget

Senaste blogginlägget pratade jag om den tuffa tiden med refuseringar och avrundade inlägget med att jag lyckades resa mig upp och fick hoppet tillbaka. 
Om många författare hade gett upp efter sina refuseringar hade vår litteratur inte sett ut som den gör idag. Idag tänkte jag fortsätta berätta om min resa till hur jag nådde fram till förlaget som ska ge ut min debutbok Molnhåret

Jag började med att prata om mina refuseringar. Både på Instagram och Facebook. Jag började fråga utgivna författare om tips, men också till icke-utgivna, icke-skrivande personer för att höra med dem om de känner någon. Någon som kan ge mig tips eller vägledning. 
Ensam är inte alltid stark. Det är när vi hjälps åt tillsammans som vi kommer långt. Och snart märkte jag att ett särskilt tips ofta dök upp, att kontakta Emily Joof, hon ska ha gått igenom precis samma sak.

Rätt var det var, så var det faktiskt icke-skrivande personer som tipsade mig om henne. Jag kontaktade Emily och vi pratade på telefon. Det visade sig att hon hade precis samma vision som mig. Vi vill bidra med precis samma sak till den svenska litteraturen. Hon hade startat upp sitt eget internationella bokförlag och fått det att växa. På det viset löste hon sitt hinder, samma hinder som jag tampades med. Wow! tänkte jag. Vilken förebild. 


Vi pratade också om att normer tillhör alla och måste representera alla i samhället. På så sätt visar vi också barnen hur världen är men också hur den kan vara.
Klick sa det. Nej, telefonen lades inte på. Vi klickade! 😀


Hon gav mig mycket tips på var jag kunde vända mig för egenutgivning och vad som kunde hjälpa mig på traven. Vi skrattade emellanåt och helt plötsligt kände jag mig inte ensam under resan.
Inombords blev jag glad av att prata med någon som befunnit sig i samma situation som mig och lyckats ge ut böcker och nå runt i världen. Precis det samtalet jag behövde. Hopp. Det går. Det är möjligt. Det gäller bara att inte ge upp.

Samtalet började avrundas och jag vill börja tacka henne så innerligt mycket för samtalet och hennes tid. Berätta om hur mycket hon inspirerar mig, och hur givande det här samtalet var. Innan hon ställer mig en fråga: 

-Skulle du vilja skicka manuset till mig?

Jag? Till dig? Jag ville skrika. Jo tack, ABSOLUT det vill jag! 

Hon mailade mig sedan att hon ville ge ut boken och jag vågade inte tro på det.
Jag lutade mig bak i stolen, släppte taget om tangentbordet som man släpper taget om repet i en dragkamp och bara andades ut. Shit. Jag skulle äntligen få bli det jag alltid drömt om. 

Min tid med refuseringar

Mitt första blogginlägg handlade om hur min debutbok kom till och vad som inspirerade mig till att skriva den. Idag tänkte jag fortsätta med vad som hände efter att beskeden kom. 

Från vissa skulle det ta tre månader att få svar (vilket de flesta förlag hävdar att det tar), men det kan också ta en vecka eller… eller – och det här är var inte roligt att lista ut – så får man inget svar alls.

Fram till idag har jag inte fått svar från ett par bokförlag. Men som jag en gång hört, så tolkade jag inget svar som ett svar. Detta var något jag inte var särskilt beredd på, att förlag inte hör av sig när det står att de ska. 🤷🏽‍♀️

Skicka till några få förlag eller till alla?

När jag skickade in mitt manus tillsammans med följebrevet, funderade jag mycket på om jag skulle skicka till alla förlag på en gång, eller bara till några få till en början. Jag tänkte att fördelen med att skicka till några få utvalda är att man slipper befinna sig i en situation där man måste bestämma sig för hur länge man ska ha is i magen.
T.ex. om ett förlag som inte är mitt förstahandsval svarar före de förlagen jag hoppades på. Ja, vad gör jag då? Ska jag tacka ja på en gång då, för jag vet ju om och har hört det tusen gånger hur svårt det är för debutanter att ta sig genom nålsögat. Samtidigt, hur länge ska jag då vänta på de förlagen jag hoppades på? Känner ni igen er i mina funderingar?
Det här stadiet var väldigt klurigt tyckte jag. Vad är rätt och vad är fel? Eller, vad är klokast att göra?

Efter många om och men bestämde jag mig för att skicka till en handfull förlag som hade lång svarstid, för att en månad senare skicka till precis alla passande förlag jag kunde hitta.

Jag minns hur jag försökte dammsuga Google efter förlag. Jag ville hitta fler förlag, eftersom jag fick stryka ganska många, dels då mitt manus inte uppfyllde vissa kriterier samt att en handfull hade manusstopp!

Vid den här tiden skulle snart skulle bokbordet äga rum på drottninggatan i Stockholm – Perfekt! tänkte jag. Jag passade på att gå till olika förlag och prata med dem (men också köpa en sisådär tusen böcker).
På bokmarknaden lyckades jag fånga 2 st bokförlags intressen för Molnhåret. Jippie! In i listan med dem. Men jag behövde ännu fler, så många förlag jag bara kunde hitta. Jag villhöver mer förlag! Jag skrollade på Instagram på jakt efter dem, men det gick inte så bra. Jag bestämde mig för att gå till biblioteket den helgen och gå igenom barnböcker och se hos vilket förlag de är utgivna. Jag tror att det var det bästa jag kunde gjort! Varför kom jag inte på det här tidigare? 😄 Strunt samma, nu hade jag många förlag och Molnhåret skickades till allihop! Jag gav allt och tänkte att jag ökat mina chanser att åtminstone ett förlag kanske visar intresse. Nu var det bara att luta mig tillbaka och vänta spänt på hur det skulle gå. Jag var supertaggad!

Som jag nämner i början, svarade inte precis alla och som jag avslöjade på första blogginlägget fick jag refuseringar från allihop. Jag var förstås medveten om att refuseringar är en stor del av allt. Det som knäckte mig var när de få förlag jag hoppades mest på standardrefuserade mig. Jag hade gått igenom noga vilka böcker de gav ut och motiverade noga i mitt följebrev varför mitt manus passar in. Men allt jag fick var standardrefuseringar, varav en var mindre trevlig. Vem trodde jag att jag var? 

Jag blev väldigt ledsen, jag tappade hoppet. Jag kunde gråta spontant när jag tänkte på att precis alla refuserade mig. Jag var bottenlöst ledsen. Vad händer med min dröm nu? Utan ett antaget manus är jag mindre värd. Jag är misslyckad.

Tänk att det kan göra så ont, TROTS att jag blev “förvarnad”, TROTS att jag visste om i förväg att författarskapet kantas av refuseringar. Men det gjorde ändå så jävla ont.
Första dagarna kände jag mig tom. Tom på tårar och tom på hopp. Om jag var ett moln, hade jag varit ett grått sådant som vandrade omkring helt vilsen.
För jag blev vilsen, för en kort stund. Att bli författare är inte bara är en dröm för mig, det är min identitet.  




Sedan damp det också ner trevliga refuseringar i inkorgen. Det kändes positivt, samtidigt innebar det också ett nej

Jag behövde få vara ledsen den här tiden. Jag behövde få gråta och känna mig tom. Nu i efterhand ser jag det som en del av processen, en del av min framgång, ett sätt att få ladda om. För att likt Superman orka flyga och krossa hinder, samt ta mig ut på andra sidan. För precis så gjorde jag. Jag reste mig upp från min vattenpöl som mina tårar hade bildat och tänkte fortsätta kriga för min dröm. Jag gjorde upp en plan med krigshandskarna på. Jag skulle fortsätta kämpa genom att sätta ena foten framför den andra.
Vare sig jag ger ut Molnhåret själv eller genom ett förlag, jag tänker bli författare och jag tänker fortsätta tro på mig själv. Nu mer än någonsin! intalade jag mig själv.

Min motivation fördubblades och här började jag också inse att egenutgivning är ett alternativ (ett grymt sådant). Det spelar ingen roll vad förlagen skriver. Jag måste tro på mig för att andra ska det.
Och just denna inställning öppnade upp en dörr för mig. 

Jag började också inse vad refusering innebär. Det betyder inte alla de sakerna jag tänkte på när jag kände mig tung och grå. Det finns många anledningar. Ens manus i sig behöver inte alla gånger ha att göra med varför man blev refuserad. Mycket handlar om tur. Det kan handla om vem som läser det, vad den personen hade för dag och vad personen fick för magkänsla. 

Allt jobb jag hade gjort var inte heller bortkastat, jag hade ju lärt mig så otroligt mycket, t.ex. att egenutgivning är en möjlighet.
Nu blev inte egenutgivning vägen för mig, men jag tänker prata om egenutgivning vid ett annat tillfälle ändå. Det ämnet förtjänar ett eget blogginlägg tycker jag 😊 

Till er som tar er upp från refuseringar vill jag bara säga- Heja dig! Ge inte upp. Det är ytterst få som lyckas vid första försöket. Fortsätt skriv och tro på dig själv. Men framför allt, ge dig utrymmet att få vara ledsen och grå.

Jag avrundar dagens blogginlägg med ett citat från Harry Potter ⚡


/ Sabina Hassan

De färgglada flätorna 🌈

Jag tror jag vet vad ni tänker.
Nu ska jag läsa om hur det gick från senaste inlägget
Jag kan faktiskt genast avslöja att det gick bra.
Duh?! Kanske ni tänker?
Men det var ju faktiskt ett litet skämt svarar jag då 😄 Ha-ha! 

(Skämt åsido) Innan vi går vidare med mitt första blogginlägg tänkte jag pausa lite och landa i nuet. I nuet så har en ny känsla uppkommit, en känsla som jag aldrig känt förut som blivit allt mer påtaglig under veckan, speciellt efter mitt första blogginlägg publicerades. 
Inlägget ledde till frekventa konversationer med folk i min omgivning och de påpekade det faktum att vi nu är inne på det nya året när jag äntligen ska debutera.

Jag var inte alls beredd på den här märkliga känslan, framförallt kunde jag inte tolka den. 
Tillslut började jag att förstå. Jag började helt enkelt bli nervös. Men det var en annan form på nervositet än den jag var van med. Jag mådde inte illa av den. Trots att den var annorlunda kändes den dock i magen som en knut en kort stund, och ett sympatikuspåslag sattes igång. Igenkänning. Men ganska snart blev knuten till en fläta. En färgglad sådan, eftersom flätan inte gjorde mig obekväm var jag rätt så… tillfreds med den. Och hela flätan grenade sig ytterligare till mindre flätor genom hela kroppen, likt våra blodkärl. 

Min kropp, mina neuroner, allt i mig började få verklighetskänslor. Det här händer på riktigt! Jag ska debutera i år. Samtidigt som jag tyckte att det började bli läskigt lade sig ett långsamt pirr som ett täcke över flätorna inuti mig. 

Det är märkligt hur kroppen fungerar. Jag vet ju om att jag ska debutera och jag har sagt det högt många gånger sedan jag skrev på kontraktet, men ändå var det som att min kropp och knopp förstod det för första gången. Jag som längtat nästan hela mitt liv, peppat och bara varit taggad, började känna att det är läskigt. Vad är det som händer? Hallå? Vah? Håller jag på att bli rädd? För vad? För vem? Nej, det här var jag inte alls beredd på.

Och visst känns det samtidigt fantastiskt. Jag tycker det ska bli så spännande att se hur Molnhåret tas emot.
Jag känner en lycka, förväntan och stolthet som exploderar. Men det är också läskigt. Det är läskigt att debutera. Och det fick mig att tänka… 

… Vi har ju alla varit debutanter egentligen, debuterat i massvis av saker från när vi var bebisar – och förhoppningsvis kommer vi aldrig att sluta debutera. Livet är ju fylld med utmaningar!

Jag minns när jag för första gången paddlade kanot. Det var läskigt och vingligt. Jag visste inte hur jag skulle börja, men enklaste sättet att börja var just att börja. Att inte tänka så mycket på tekniken man borde kunna, utan känna på kanoten och helt enkelt hitta balansen. 
Jag insåg att paddla kanot var ett bra tillfälle att lära mer om sig själv, att utforska sitt inre, en ny värld, en ny tanke mm.
Som ni vet är man just oftast två eller fler när man paddlar kanot. Och det öppnar upp dörrar, att lära av andra, bjuda in till samtal och kritik. 

Här debuterade jag i att paddla kanot. Precis på samma sätt hoppas jag att jag debuterar i att ge ut min bok. Att inte tänka så mycket på alla måsten utan vara still, känna in och njuta av känslorna som uppstår under resans gång. Hitta min balans.
Omfamna de vingliga känslorna i början, och omvandla dem till färgglada flätor. 

För att så småningom lära mer om mig själv, utforska mitt inre, en ny värld, ny tanke, ha öppna dörrar, lära av andra och bjuda in till samtal och kritik. Framförallt behålla drivkraften att ta mig framåt.


(Bild på när jag paddlade kanot för första gången, och vi kom fram till vår destination)


Medan jag skriver det här undrar jag om det var vågorna som kanske fanns i havet jag omedvetet var rädd för, att de skulle sluka mig. Men det finns en tröst i den känslan. Jag sitter inte ensam i kanoten.
“Det är vi mot de stora vågorna” hör jag någon säga.

Jag hoppas det här inlägget kan vara en påminnelse om att det är okej att ta allt i sin takt. När jag tappar min balans i framtiden hoppas jag att det här blogginlägget kan påminna mig att det är lika okej att vara stilla i kanoten som att paddla framåt. 

Vi hörs nästa vecka på tisdag, då lovar jag att fortsätta från förra inlägget 😊

Krams!
/Sabina

Allt började med ett gräl…

Det här är mitt första inlägg och jag är väldigt glad och stolt över att få äran att blogga på Debutantbloggen under 2023!
Min förhoppning är att kunna dela med mig om vad som händer efter att mitt manus blivit antaget. Det där som fram till alldeles nyss var okänd mark för mig. Men också förstås hur jag gick tillväga för att mitt manus skulle bli så bra som möjligt, för att ha en chans att ta mig genom nålsögat, utan nätverk eller utan kontakter.
Kanske kan det vara en hjälp eller tröst för dig som befinner dig där jag var för 1-2 år sedan och tänker: ”En dag, en dag ska det vara jag som får berätta min antagningshistoria!”

Vad som inspirerar mig i mitt skrivande kommer jag med all säkerhet att återkomma till här på bloggen under året. Men låt oss ta allt i rätt ordning 😀

Allt började med ett gräl… med mitt afrohår! Jag blev något otroligt frustrerad på mitt hår en dag, som många gånger förr. Det var tovigt, lockarna klumpade sig och skapade knutar. Det var trassligt och torrt och jag ville bara skrika lungorna ur mig. 

När jag försökte smörja håret med hårolja blev det istället för oljigt och tungt. Det gick inte ens att få till en enkel hemmafrisyr utan att se smått galen ut. Jag tog en lång suck. Jag satte håret i en stor tofs och tittade tröttsamt en kort stund i spegeln. Plötsligt övergick frustrationen till upprymdhet. Jag fick en bokidé!

Bara dagen därpå skrollar jag genom Facebook och får läsa ett inlägg där afrosvenskar diskuterar hur deras barn går igenom precis samma sak som de själva när de var små, vad gäller sitt hår. Jag känner igen mig. Jag skriver, frågar och chattar med mammorna. 

Inte nog med att jag i vuxen ålder har haft svårt att acceptera mitt hår och att det har påverkat min självkänsla, många barn med afrohår upplever precis samma sak idag. De får bl.a. negativa kommentarer om sitt hår av andra barn som i sin tur har lett till att barnen klipper av sig lockarna.
Kommer mitt vuxna missnöje och frustration över mitt hår från när jag var barn? Kan det ha en koppling till bristen på mångfald och inkludering som rådde i min barndom och fortfarande råder?

Barn har en begränsad världsbild som gör att filmer, böcker, leksaker, spel osv spelar en stor roll i deras uppfattning av samhället och påverkar hur de beter sig mot varandra. De negativa kommentarerna afrobarnen får har inget barn hittat på själva, det är något de har lärt sig av vuxenvärlden.

Min bokidé växte ännu mer! Ett år senare och en månad efter att min son föddes började jag att skriva på min bokidé. Det var under min mammaledighet sommaren 2021.  
Min son fick kolik och mitt sätt att varva ner började kanaliseras genom att skriva på manuset som kom att heta Molnhåret – min debutbok!

9 månader senare blev mitt manus, Molnhåret, mogen nog att testa vingarna. Jag hoppades att flygturen skulle gå bra och att manuset snart skulle komma tillbaka med ett kontrakt.

Lite visste jag att det skulle komma tillbaka tomhänt, med refuseringar hos de 16 förlagen.

Bjuder på en 90-tals bild på mig när jag var liten, och nu. 

(Fortsättning följer)

Vi hörs på tisdagarna! / Sabina Hassan