Beredskap och kvartalsrapport

Jag skickade iväg manuset en söndag, så att förläggarna skulle hitta det i mejlkorgen på måndag morgon. Sen var det bara att försöka leva på som vanligt. Men, precis som under veckan i fjällen, med ständig beredskap för ett litet surr i telefonen. 

I Excel-filen med förlagens kontaktuppgifter hade jag skapat en kolumn där beskeden skulle dokumenteras, och i ett fåfängligt försök att förbereda mig för bakslag skrev jag på förhand ”Nej tack” i alla 28 rutorna, i en dyster, rödbrun nyans.

Måndagen därpå, efter bara en vecka, kom det första svaret. 

NU

Midsommarveckan bjuder på tre spänningshöjande händelser:

En man hör av sig och vill marknadsföra min bok i sitt privata nätverk med 12 000 Linnéentusiaster.

Jag uppmanas att låta boken kandidera i en tävling för spänningslitteratur.

Göteborgs-Posten publicerar en positiv recension.

En mycket glädjande avslutning på debutantårets första halva, och därmed även på det fullmatade, ungdomligt sprittande andra kvartalet. 

Har det gått fort? Minnet av fotoväggen och dess doft känns avlägset, så nej, kvartal nummer två har passerat i förvånansvärt maklig takt. Trots, eller tack vare, att det bjudit på en strid ström av roligheter. Vissa har jag nog kämpat för, andra har känts som stekta sparvar. 

Nu träder jag in i vuxenkvartalet, där hormonerna stillnar och något mer förnöjsamt, förståndigt och bestående ska ta form. 

Hoppas att du, kära läsare, vill följa med!

En ljuvlig tid. Men nu vänder vi blad!

Följebrev och skogsbrand

Det här var mitt följebrev:

                                                           Uppsala 9 maj 2021

Hej!

Jag heter Samuel Åhman och översänder härmed manuset till spänningsromanen Linnés arvinge.

”En svensk Dan Brown, typ” är min standardformulering när jag ska beskriva vilken sorts berättelse det rör sig om.  

Handlingen utspelar sig huvudsakligen under tidigt 2000-tal, på en märkvärdig folkhögskola i det lilla västgötska samhället Lundsbrunn, där jag själv tillbringade större delen av min uppväxt. (Inte på folkhögskolan, för den finns inte på riktigt, men i Lundsbrunn.) På Brunnsakademien, som den kallats ända sedan grundandet på 1700-talet, hamnar en naiv och nyfiken ung man direkt efter studenten. Han förförs av undervisningen som fokuserar på idé- och lärdomshistoria, och när en ny lärare med ett komplext förflutet anländer till skolan dras de båda in i ett mysterium med rottrådar bakåt i tiden. I centrum står några diktrader skrivna på hexameter som verkar dölja en hemlighet av historiska mått. Men frågan är om sanningen överträffar dikten.

Med Linnés arvinge vill jag bjuda på en sinnesutvidgande åktur mellan verklighet och saga, lärdom och galenskap, tillit och svek. Målgruppen är synnerligen vid: Kvinnor och män mellan 15 och 100 år.

Några ord om mig själv: Efter många år som grundskollärare är jag nu verksam i manusbranschen, där jag främst sysslar med bred tv-underhållning och emellanåt producerar sommar- och vinterprat. På sistone har jag även haft glädjen att få jobba med böcker i lite olika roller.

Med hopp om trevlig läsning och i sinom tid ett samarbete!

Samuel Åhman

NU

Jag är i Stockholm och tar en omväg förbi en bokaffär för att titta till min bok.

Den är helt okej placerad, men de fem exemplaren fyller liksom ut hyllan i djupled ända fram till kanten. Det är möjligt att man inte har sålt ett enda. 

I min hemstad Uppsala rullar försäljningen på, men det innebär inte nödvändigtvis att den gör det här i huvudstaden. 

Vad kan få människor att vilja köpa en bok? 

Ett lockande omslag. Det har den. 

Bra recensioner. Det har den fått.

Rekommendationer från vänner och bekanta. Här finns en potential. Det gäller att försöka sätta igång en snöbollseffekt. Ett spinn. En buzz. En skogsbrand.

Jag får syn på en man som står och betraktar hyllan med nyheter. Han ser mottaglig ut. Jag greppar ett exemplar av min bok och kliver fram.

”Goddag”, säger jag, ”jag vill bara tipsa om den här boken. Det är jag som har skrivit den.”

”Har du skrivit den?” frågar mannen och tittar på mig, inte klentroget, men inte heller med märkbar entusiasm.

”Ja”, svarar jag. ”Jag vill slå ett slag för den.”

Samtalet är slut där, vi känner det båda. Jag ställer tillbaka boken bland dess fyra kamrater. Sedan lämnar jag butiken och låter mannen begrunda vår dialog.

Kanske är detta gnistan som ska sätta Stockholm i brand.

Covidtest och pärlband

Jag hade identifierat 28 tänkbara bokförlag och inväntade nu bara en sista provläsare. Han bodde en timme bort och ville absolut träffas fysiskt för att diskutera manuset och ge sina synpunkter. Vi kom överens om ett datum för en lunchträff, som vi sen blev tvungna att ställa in eftersom jag måste invänta svar från ett covidtest. 

Nu kliade det i fingrarna. Följebrevet var klart sen länge, förlagens adresser var framletade och listade i Excel. Kunde vi möjligen ta responsen per telefon istället?

Nja, sa provläsaren, det ger mycket mer att träffas fysiskt. Jag skulle verkligen vilja att vi gör det. Hur ser det ut nästa vecka?

Jag behärskade mig. Dagarna kröp fram. Till slut sågs vi, hade ett mycket givande samtal – som visserligen bara ledde till att ett enda ord ändrades, men det var ett viktigt ord! – och äntligen, ÄNTLIGEN kunde jag skicka iväg manuset. 

25 mejl, tre kuvert. 

Och så låg det inte längre i mina händer.

NU

Ett pärlband av händelser väntar:

Sommarprat (fast i intervjuform) i P4 Skaraborg i juli

Signering på Akademibokhandeln i Gränby i augusti

Föredrag för Rotary i Täby i augusti

Ljudboksinläsning i augusti/september

Författarstafett på Kulturnatten i Uppsala i september

Signering på Spongs bokhandel i Karlskoga i september

Författarbesök på Karlskoga humanistiska förening i september

Författarbesök på biblioteket i Upplands Väsby i oktober

Pocketsläpp i oktober

Författarbesök på stadsbiblioteket i Uppsala någon gång under hösten

Försäljning till Pensionerade Lärares Intresseförening någon gång under hösten

… och kanske något mer.

Så vid närmare eftertanke är det långtifrån säkert att det roligaste redan har hänt.

Uppgradering och smak

Jag drog mig för det, sköt upp det och klämde in lite mer Youtube, men till slut fick jag ta tjuren vid hornen och börja redigera manuset utifrån provläsarnas input. 

Grejer som behövde utvecklas och förtydligas utvecklades och förtydligades.

Huvudpersonen, som jag med avsikt gjort ganska anonym, fick åtminstone lite mer konturer. I ett plötsligt infall lät jag honom presentera sig med mitt eget förnamn vid ett tillfälle.

Saker som tidigare bara redovisats gestaltades istället.

Spänning skapades tidigare och på fler ställen.

Manuset uppgraderades, helt enkelt. Försågs med mer kött och blod. 

Förläggaren som ringde i skidbacken hade nämligen haft rätt hela tiden. Det tog bara ett tag för mig att fatta det.

NU

”Smaken är som baken”, säger en tjej till höger om mig. ”Delad.”

Mannen på andra sidan bordet skiner upp. ”Delad”, upprepar han tankfullt. ”Den var bra! ’Smaken är som baken’ har man ju hört förut, men ’delad’, den var ny!”

Vi sitter på en fest. Jag kan inte bärga mig. Jag måste blanda mig i och fråga hur mannen i så fall har tolkat uttrycket ”Smaken är som baken” fram till nu.

Han rycker obekymrat på axlarna. ”Att det smakar röv.”

Samma kväll träffar jag på Ulf Kvensler, mannen bakom tevesuccéer som Vår tid är nu – och numera även hyllad bokdebutant. Jag går rakt på sak och berättar att våra böcker just nu är de mest efterfrågade på Uppsala Stadsbibliotek. Sarek ligger tvåa (här gör jag en konstpaus och harklar mig, kanske lite för länge) och Linnés arvinge etta. 

Ulf är mycket trevlig och uppmuntrande. Han börjar berätta något intressant, men jag är inte färdig. Jag tar fram mobilen, letar upp en skärmdump och visar den.

Den socialt kompetente Kvensler nickar generöst åt det oombedda bildbeviset och lovar att han ska läsa min bok. Jag lovar att jag ska läsa hans.

Vi får se om vi gillar varandras alster. Eller om vi tycker att de smakar som baken.

Provläsare och Hudiksvall

Vi åkte hem från fjällen. Fler och fler provläsare hörde av sig. Vissa hade printat ut manuset och gjort anteckningar för hand som de skannade in och mejlade. Andra skickade långa listor och några ville höras per telefon eller träffas fysiskt för att gå igenom allt. 

Vilka fantastiska vänner!

Om man ska använda sig av provläsare är det viktigt att inte ha för många, har jag hört i efterhand. Två eller tre är lagom.

Jag hade 48. Möjligen lite osunt. Men framför allt bra! Dels av kvantitativa skäl – om en betydande andel av så många personer framför en och samma åsikt bör man förmodligen överväga att ta hänsyn till den, även om man inte ens håller med.

Dels – och ännu viktigare – för att många av de 48 kom med värdefulla synpunkter som de var helt ensamma om. De flesta av dem hade jag ju gått miste om ifall jag bara hade haft två eller tre provläsare.

NU

På biblioteket i Hudiksvall står flera personer i kö till boken, påstår pappa att en av hans bekanta har rapporterat. Jag blir genast mycket välvilligt inställd till Hudiksvall.

Hur skapar man en kollektiv och oemotståndlig känsla av behov, ungefär som när vanligtvis balanserade människor plötsligt börjar hamstra toapapper utan någon annan motivering än att alla andra gör det? Det är det jag skulle vilja veta.

Jag har fastnat i Förlagspodden med Lasse Winkler och Kristoffer Lind. Det är utomordentligt trevligt. Jag lyssnar på alla avsnitt från starten 2017 och framåt. Fråga mig vad som helst om trendspaningar i förlagsvärlden, ljudboksplattformar, årsredovisningar, share revenue, Salomonsson agency, Albert Bonniers förlag, Lind & Co, uppköp, rykten, skandaler, fasta bokpriser i Norge eller bokmässan i Frankfurt, och sannolikheten att jag kan svara är minimal. Jag begriper ytterst lite av det jag hör och minns ännu mindre.

Ändå trycker jag fram ett nytt avsnitt, och ett till, medan jag pysslar om gräsmattan och sakta förlikar mig med tanken att det allra roligaste kanske har hänt nu. 

Förbittring och fokus

Samtalet i skidbacken med förläggaren gick inte alls som jag hade hoppats. Manuset måste arbetas om, tyckte hon. Det var för lamt. För tamt. Det dröjde för länge tills det hände något. Det behövdes mer ”fyrverkerier”. Mer ”kött och blod”.

Jag tackade för återkopplingen.

Förbittrad. 

Hon hade inte läst ordentligt, tänkte jag. Det sa hon faktiskt själv, att hon hade läst väldigt snabbt. Att hon knappt hade fattat själva lösningen på gåtan. Det måste betyda att hon hade läst alldeles för slarvigt. 

Hon hade helt enkelt läst fel. Läst på fel sätt. Hon hade fel.

NU

Stockholms bokhelg anordnas för andra gången. Ett tusental litterära evenemang runtom i huvudstaden, allt faktiskt på initiativ av Sveriges finaste förlag Kaunitz-Olsson. Min promille består i 30 minuters boksignering, och som den Kay Pollak-apologet jag alltmer har blivit väljer jag bort ”Tänk om det inte kommer någon!” till förmån för ”Tänk om det kommer någon!”. 

Och det gör det, en handfull bekanta och några obekanta, precis lagom många för att jag ska hinna prata både med min meddebutant Ali Yusefi och med förläggar-Martin. När det är stiltje i butiken sätter vi oss bakom ett draperi och gör upp planer inför hösten. Ljudbok. Pocket. Vi är fokuserade och affärsmässiga. På karlars vis. Om man ska vara petnoga bidrar jag framför allt med fokuserade hummanden och affärsmässiga nickningar, men sånt är också värdefullt i förlagsbranschen.

Vi tar farväl och jag lämnar Lilla Nygatan, denna för alltid magiska stump av Gamla stan, full av hopp, tillförsikt och annat Pollakskt.

Snö och signering

Ja, att en förläggare vill prata om ens manus – det kan väl nästan bara betyda en sak!?

Min fantasi skenade.

Skulle jag slå till direkt, eller ha is i magen och vänta in fler erbjudanden? Och hur skulle omslagsbilden se ut – kanske två händer som räckte upp ett skrin och två som tog emot det?

”Det KAN vara så att hon inte ens gillar manuset”, förklarade jag för min tålmodigt lyssnande dotter medan vi åkte ankarlift uppför en lång röd backe. ”Det är inte alls omöjligt. Jag får inte bli alltför besviken då! Kom ihåg det, Nora!” 

Efter lunch ringde telefonen. Det var förläggaren. Jag satte mig ner i snön, tog ett djupt andetag och svarade.

NU

De senaste månaderna har jag mejlat otaliga föreningar och frågat om jag får komma och berätta om min bok, ofta utan att ens få något svar. Men nu börjar förfrågningarna så smått gå åt andra hållet. Ett trevligt paradigmskifte!

Grundpelarna i mitt lilla föredrag med efterföljande försäljning är:

1. Bildspel – PowerPoint har slentrianhäcklats på senare år, men är förträffligt om man låter bilderna vara just bilder och inte belamrar dem med text. 

2. Böcker – Jag tar alltid med lite fler än vad jag tror kommer att gå åt.

3. Swish – Printad QR-kod och förifyllt belopp sparar tid.

4. Signering – Som dedikation skriver jag nästan alltid bara ”Till NN!”. Jag har provat att vara mer utförlig men tycker sällan att det blir bättre. 

5. Kassar – Det känns kul att lägga varje såld bok i en minikasse med handtag. I viss mån är det kanske också praktiskt.

_____

För övrigt har Robbans tio exemplar nu gått åt!

Men inte nog med det! Boken är för närvarande slutsåld på både bokus.com och akademibokhandeln.se!

Men inte nog med det! Hela första upplagan håller tydligen på att ta slut!

TACK, köpare och läsare, för att ni omfamnat budskapet! 

Bekräftelsetörst x 2

Jag hade bett provläsarna återkomma inom fyra veckor, men för den som har lite tid över och läser snabbt tar det ju egentligen bara några timmar att plöja ett bokmanus. Så det dröjde inte länge förrän den första domen kom. Och den var positiv! 

Jag skrev ett långt svar. Orden vällde fram. Märkte du den grejen? Tänkte du på den ledtråden? Mitt bekräftelsebehov var omättligt.

Jag var på helspänn under hela sportlovsveckan. Närsomhelst kunde det surra till i mobilen. En till som hade läst!

Planen var att ta in alla synpunkter, redigera, och sen skicka till förlag i slutet av april. Men en förläggare som jag hade lärt känna genom spökskrivaruppdragen visste att jag hade ett manus på gång och bad om att få titta på det redan nu, vilket hon givetvis fick.

Och en kväll, medan vi fortfarande var i Sälen, kom ett sms. Hon undrade om vi kunde höras nästa dag.

Att en förläggare vill prata om ens manus – det kan väl nästan bara betyda en sak?

NU

Om du någon gång har varit inblandad i en scenföreställning, eller förberett ett middagstal, eller tillverkat en gåva med dina egna händer, då vet du att det där du har skapat inte blir komplett förrän det når fram, förrän det tas emot, förrän det möter en människa.

Scenfolket och middagstalaren kan surfa på mottagarnas ögonblickliga reaktioner, givaren kan räcka över sin present och se den landa, men författaren släpper ner en sten i en brunn och lyssnar förgäves efter ett plums. Blir boken läst? Blir den utläst? När och var sker det? Vad händer i läsaren?

Därför är det så oändligt tillfredsställande när någon hör av sig och berättar om sin läsupplevelse. Jag börjar tro att detta är det viktigaste av allt, viktigare än försäljningssiffror, listplaceringar, publicitet, ekonomiskt resultat. Känslan av att ens verk nått fram.

Har du hunnit läsa Victorias, Tuas, Emmas eller min bok (Pers kommer snart!) – hör gärna av dig och dela med dig, om du vill! Det betyder mycket för oss. Nästan allt, faktiskt.

Kickar och Emelie Schepp

Jag följde min tidplan, småredigerade efter en veckas träda och skickade sen manuset till alla som tackat ja till att provläsa. Några hade bett om fysiska häften, men de flesta nöjde sig med en pdf. 

Varje gång jag skickade iväg manuset fick jag en kick. Snart kom jag på fler som borde få frågan. Det skadar ju aldrig att få många synpunkter. Eller många kickar. 

I väntan på att respons skulle börja trilla in läste jag hela manuset högt för familjen under en bilresa till Sälen. Jag upptäckte några småsaker som borde fixas, men i stort sett rådde sinnesfrid.

På kvällen förberedde jag en Excel-fil, som en strukturerad och noggrann medborgare, där alla provläsares åsikter skulle föras in. Överst på sidan skrev jag, i färg och fetstil, som en labil rättshaverist:

NU

Det finns ett avsnitt av Skrivarpodden som jag har lyssnat på många gånger, där Emelie Schepp berättar hur hon helt på egen hand lyckades sälja tiotusentals exemplar av sin debutbok. Inspirerande och värdefullt, inte minst för egenutgivare.

Jag är visserligen inte egenutgivare, utan har både ett förlag och en pr-byrå i ryggen. Ändå gör jag allt jag kan för att efterlikna Emelie. För det är så oerhört kul!

Det är kul att kontakta föreningar!

Det är kul att bära tunga kartonger som i bästa fall är lite lättare när man bär tillbaka dem!

Det är kul att trava böcker – och kanske vrida dem lite, i en fin spiralform!

Det är kul att tillverka skyltar!

Det är kul att göra diskreta T-shirtar till sina barn!

Det är kul att prata med journalister, eventarrangörer, köpare och läsare!

Det mesta är kul nu, helt enkelt. 

Det kommer inte att vara för evigt. Men det gör det inte mindre kul.

Falkögon och storhetsvansinne

Jag skickade ett mejl till utvalda vänner och bekanta:

Hej!

Hoppas allt är väl!

Om allt går som det ska har jag snart skrivit klart första versionen av mitt första egna bokmanus! 

Senare i vår tänker jag skicka texten till ett antal bokförlag i hopp om napp. Men dessförinnan vill jag låta några omdömesgilla personer läsa och tycka till.

Skulle du vilja vara en av dem?

Du får i så fall en pdf som du läser igenom inom ett par veckor. Du väljer själv om du vill läsa den som man konsumerar en helt vanlig bok, eller om du vill vara extra kritisk och falkögd. 

Din återkoppling kan bestå av allt från ett enda ord till jättemånga. Du kan beskriva din läsupplevelse, ge förslag på förändringar, lista bra och dåligt, skärskåda dramaturgin, påpeka faktafel eller bristande logik eller knackigt språk eller upprepningar eller rena korrgrejer … eller något annat. 

Jag har inga krav alls angående omfattningen eller inriktningen på din insats, jag önskar bara att du är ärlig i din respons, och att jag får den inom fyra veckor.

Du får också gärna låta någon dig närstående läsa och komma med synpunkter.

Låter detta genomförbart? Jag skulle bli väldigt lycklig och tacksam i så fall!

Med vänlig hälsning, Samuel

NU

Det är glest med bilister på E20. Jag är på väg till litteraturfestivalen Hela Skara läser och grundkänslan är angenäm. Releasefesten vibrerar fortfarande i skallen tillsammans med en färsk recension av ett slag jag aldrig hade kunnat drömma om. Böckerna sinar och jag har beställt nya. Nu kan det nog inte bli bättre.

Jo, tydligen. Förläggar-Martin sms:ar en positiv recension från tidningen Femina, som jag från och med nu högaktar. 

Jag vrider om nyckeln och rullar vidare på min väg. Hör mig själv gnola på My Way

Nej, jag gnolar inte, jag ylar.

Storhetsvansinnet är över mig.

Rassel och Swish

Jag hade förstått att det fanns författare som först skrev ett helt manus, sedan började redigera. Det lät metodiskt och rimligt. 

Men så arbetade inte jag. Jag hoppade mellan alla faser, nivåer och kapitel. Jag duttade överallt, med alla penslar på en gång.*

Det är likadant när jag skulpterar i trä. Ibland måste jag slipa en viss del alldeles blank, till och med olja in den, trots att ytan senare kommer att täljas bort.

Sista veckan rasslade det till. Och plötsligt var första versionen klar.

NU

En releasefest kräver, tror jag, framför allt åtta saker: Lokal, gäster, böcker, penna, något att äta, något att dricka, något att säga, något som händer. 

Allt detta är fixat inför ikväll. Utom böckerna. Jag skulle ha fått hem en ny pall igår, men det fick jag inte. Nu är tanken i stället att böckerna ska levereras till förlaget idag, några timmar innan festen börjar. Det vore väldigt, väldigt bra om de gör det.

Bokförsäljningen har redan startat lite här och var, pö om pö. Mitt konstiga förfaringssätt med många releasedatum har luckrat upp det hela.

Minns ni Robban, till exempel? Han har nappat! Och på mataffären i Lundsbrunn säljs Linnés arvinge genom att kunden swishar direkt till mitt företagskonto. Jag kan alltså följa försäljningen i mobilen. Till min häpnad har en av köparna exakt samma namn som en av figurerna i boken. Jag sms:ar henne omedelbart för att bedyra att det är en ren slump. Lyckligtvis tar hon sammanträffandet med ro.

Bilen är packad med den lilla skvätt böcker jag har kvar samt lite annat smått och gott. En enda sak återstår. Jag går ut på balkongen, hämtar fotoväggsduken och viker ihop den. Den har förvarats utomhus under den senaste veckan i ett sista desperat försök att mildra doften. Har det funkat? Det märker vi snart.

Jag stänger bakluckan och sätter kurs mot Café Opera.

* Läs gärna Pers kommande kontrasterande inlägg!

LIVEUPPDATERING! Böckerna är på plats! Alla förbeställda exemplar är dedikerade, uppmärkta och sorterade i bokstavsordning! Om 85 minuter börjar det!

Förbränning och Lundsbrunn

Det är något speciellt med att skriva om natten. 

En gång stängde jag igen laptopen, reste mig och märkte att något var fel. Jag kunde inte vrida på huvudet. Inte alls. Utan att märka det hade jag suttit i exakt samma position i flera timmar, och nacken hade låst sig. Lite som när Jeff Daniels sitter fast i Jim Carrey efter färden till Aspen i Dum & dummare

Skrivandet hade blivit fängslande, uppslukande, förbrännande. Kortsiktigt paradisiskt, långsiktigt ohållbart. Som bästa sortens läsupplevelse. Om inte ännu bättre.

NU

Den dramatiska helgen i Lundsbrunn är här. 

Jag vaknar tidigt, hämtar en hyrbil, fyller den med böcker, lämnar Uppsalaslätten och tar sikte på Västgötaslätten, den rätta slätten, rätt och slätt, i skenet av en försiktig vårsol som ömsom håller sig dold bak vitt dis, ömsom kikar fram och sprider hopp, medan friktionsdäcken susar fram genom förmiddagen. 

Det här ska bli kul, hur det än går. 

Lundsbrunn Bed & Breakfast fanns inte på min tid. Men vi hade Kyrkans barntimmar i den lokalen. Med Margit. För precis 40 år sen. 

Det sprakar lugnt från eldstaden. Jag kommer i samspråk med mina enda medboende, ett danskt äldre par som ska till Hornborgasjön och titta på tranor. De köper min bok. Båda är pensionerade lärare – kanske är det min främsta målgrupp?

Samhällsföreningen och dess primus motor Mikael Lundgren har i sin godhet organiserat en heldag kring mitt boksläpp, eller min världspremiär som jag väljer att kalla den. På förmiddagen hålls en guidad visning i den anrika brunnsmiljön, sedan visas Min balsamerade mor (Alicia Vikanders första film, för övrigt), därefter framträder delar ur Leifs Teater med ett utdrag ur pjäsen Systrarna på Kinnekulle. Allt går att koppla till olika teman i boken. Sist av allt får jag äran att berätta om Linnés arvinge och svara på frågor. Jag blir yr och pladdrig, men det gör ingenting. Lundsbrunns välvilja känner inga gränser. Efter att Leif Olsson (konstnärlig ledare för nyss nämnda teatergrupp, och i ett tidigare inlägg omtalad som en västgötsk kulturpersonlighet) högläst ett avsnitt, sittande i en mysig fåtölj med en regnbågsfärgad kudde som för tankarna till Boktipset, och som Mikael Lundgren i sin godhet letat fram, tar jag plats bakom signeringsbordet.

Varken köparna eller jag vet ännu om de kommer att gilla boken, eller ens vilja läsa ut den. Men det gör ingenting. Just nu är bygdegården full av glädje (och fotoväggsdoft förstås). Och just-nu-glädjen måste väl vara den bästa glädjen?

På morgonen tänder jag en liten brasa i eldstaden, ser den flamma upp och brinna ut.

Jag är glad att jag har klämt in ett Rotaryföredrag i Skara på hemresedagen, det hade känts alltför gapande tomt annars.

Danskarna är också nöjda. De har haft tur med vädret och tranorna. Vi tar ett högtidligt farväl, träffar sedan på varandra igen och får upprepa avskedet, både en och två gånger. Inte heller det gör någonting. Det känns bara bra.

Leif Olsson (t. h.) och jag (t. v.). Saknas på bilden gör Mikael Lundgren och ytterligare ett 60-tal ortsbor.
En härlig stund som tydligen också påverkade fontanellen.

Mani och polotröja

Först hade jag tänkt att allt i min bok skulle klaffa med fakta så väl att inte ens en nyfiken läsare som kollade upp saker på nätet skulle kunna veta vad som var sanning och vad som var påhitt. Men i takt med att texten utvecklades släppte jag den ambitionen alltmer och gav handlingen fritt spelrum.

Det började bli kul. Och då behöver man ju ingen disciplin. Det blev automatiskt mindre Youtube och mer skrivande. Något maniskt eller i alla fall hypomant höll på att utlösas. Jag gav mig hän.

NU

Första delen i min trestegsrelease står för dörren. Världspremiären i Lundsbrunn.

Vad behöver man?

Fotoväggen är självskriven. Den ligger till sig uppe på vinden, höljd i plast. Doften mognar och fördjupas för varje dag.

Swish-QR-koder är utskrivna i färg och monterade i stiliga skylthållare av plexiglas. 

Signeringspenna, små papperskassar. Check, check.

Förtroendeingivande skor. Någon form av byxor. På överkroppen vill jag ha kavaj, därunder … helst något som varken är skjorta (för stelt) eller T-shirt (för slappt). Vad skulle det kunna vara? Polotröja är uteslutet. Tyvärr. Kavaj och polo är egentligen en fin kombo, men hopplöst belastad, en parodi, något att hånle åt. Flera av mina vänner har nyligen sagt ”Ska du inte börja ha polotröja och kavaj nu?” med något lystet, nästan ondskefullt i blicken. Nej, det går inte. Det får bli en skjorta. Kanske lite extra uppknäppt, det ser faktiskt inte så sliskigt ut som man tror, tror jag.

Det var nog allt. Mina välgörare på plats har gjort vad de kan för att skapa trivsel och succé. Jag hoppas att jag har gjort detsamma. 

Just det. Böckerna. De ska komma direkt från tryckeriet dagen före avfärd, är det tänkt. Det vore väldigt, väldigt bra om de gör det. 

Men dessförinnan: Ett föredrag för Pensionerade Lärares Intresseförening idag klockan 14. Åhörarna kommer att vara välvilligt inställda, det känner jag på mig. Och intresserade. Det är ju hela poängen med deras förening.  

Garderobsdörrarna knarrar. Jag tvekar en stund. Väljer den blågråa kavajen och den sandfärgade polon.

_____________

STOPP OCH BELÄGG! Arbetarbladet har skrivit en recension! Och den är positiv! Här är ett utdrag. Hurra!

Youtube och kvartalsrapport

Under flera års tid hade Linnés arvinge ständigt legat längst ner på priolistan, men nu uppstod en mycket läglig arbetsfri lucka på flera veckor. Förutsättningarna att ro projektet i hamn var perfekta.

Men av någon märklig anledning riktades min fulla uppmärksamhet istället mot Youtube. Arga snickarenLyxfällanDragons’ Den, Zlatans 20 snyggaste mål, en dokumentär om Sällskapsresan … Bara ett klipp till. Och ett till. Och ett till!

Det var en njutningsfull tid, om än inte särskilt produktiv. Då och då pillade jag med manuset, men några 5 000 tecken i veckan lyckades jag aldrig komma upp i.

NU

Om mina beräkningar stämmer kan debutantåret 2022 delas in i fyra perioder à tre månader. Jag har en känsla av att kvartal ett kommer att motsvara barndomen, kvartal två ungdomen, kvartal tre medelåldern och kvartal fyra ålderdomen.

Enligt modellen har jag fram till nu varit ett litet barn. Okunnig och receptiv. Naiv och optimistisk. Känslostyrd och självcentrerad.

April, maj och juni blir en händelserik och himlastormande period. Minst lika känslomässigt intensiv, minst lika navelskådande. Jag vill bli sedd och älskad, känner mig missförstådd och kan bitvis vara svår att ha att göra med. 

I juli, augusti och september är det dags att konsolidera och krisa. Bli omsprungen av yngre förmågor. Resignera. Börja bottna. Dra lärdomar.

Oktober, november och december blir en tid av visdom, tacksamhet och tankar på livet efter detta.

Hittills stämmer både beräkningarna och modellen med kuslig precision. Och rapporten efter det första kvartalet blir mycket positiv. Jag har haft en lycklig barndom.

Nu väntar puberteten.

Tidplan och russindoft

Julen 2020 närmade sig och jag hade bestämt mig för att bli klar med Linnés arvinge under de följande månaderna. Jag skapade en tidplan med kvantitativa mål – textmassan skulle öka med 5 000 tecken i veckan. (Ett fjuttigt beting, har jag förstått i efterhand, men lagom för mig.)

Mot slutet av februari skulle den allra första versionen vara klar. Då skulle texten få ligga i träda i en vecka. Sen skulle jag redigera den en gång till, och därefter leverera den till några provläsande kompisar. Deras synpunkter skulle förstås leda till ytterligare redigering, och lagom till Valborg skulle jag skicka in mitt bearbetade manus till förlag. Så många förlag som möjligt, och alla på en gång. Efter några månader skulle jag veta om det blev något.

Det var min tidplan.

NU

Om man nu ger ut en bok kan det väl vara kul med en fest, och om man nu har en fest kan det väl vara kul om det tas foton på gästerna. Och om gästerna skulle känna för att lägga ut bilderna för allmän beskådan kan det väl vara kul om bokomslaget figurerar någonstans i bakgrunden, till exempel överallt.

Därav den nödvändiga fotoväggen.

Paketet är tungt men ganska behändigt, jag kan cykla hem med det från Shahwan Livs, trots att hela schabraket mäter 3 x 2,4 meter i monterat skick.

Jag öppnar emballaget i vardagsrummet, och det är inte färgprakten eller avsaknaden av monteringsinstruktion som gör starkast intryck, utan den skarpa doften. Den ökar i intensitet när jag vecklar upp det gigantiska, vaxduksliknande konstverket på golvet. Jag monterar och känner mig yr. Kan det vara den färska tryckfärgen? Doften påminner om russin, dadlar eller kanske fikon. Men den är massiv. Besinningslös. Ursinnig.

Jag kan inte förpesta Café Opera med detta.

Jag öppnar dörrar för att skapa korsdrag och vädra ut den svåruthärdliga, söta stanken. Det blir iskallt i huset, men efter några timmar är alla spår av russin borta. Skönt.

Mina barn kommer hem från skolan och frågar omedelbart vad det är som luktar. Jag anar att problemet inte är löst. Det är bara mitt luktsinne som har slagits ut. Jag inser nu också att doften letat sig upp på övervåningen och håller på att installera sig i samtliga rum, kanske för gott. 

Nu gäller det inte bara Café Opera. Nu gäller det vår framtid.

Jag övertalar min dotter att hjälpa mig förkorta sidostolparna så att vi kan bära ut den sanitära olägenheten på altanen. Lite vårluft och vårsol är kanske räddningen. 

”Ta det försiktigt!” säger jag och gör ett långt, ganska diskret skrapmärke i taket. Till sist får vi ut hela härligheten. Den välgörande vårbrisen tar tag i duken, som nu blir ett imponerande segel. Tur att vi vände den otryckta baksidan utåt, så grannarna inte undrar vad vi håller på med. Även om all pr är bra pr.

”Vad kostade den här?” frågar min dotter.
”Hämta stenar”, säger jag. ”Vi måste säkra den.”
”Stenar? Vi har väl inga…”
”Fyra stora stenar. Nu!”

”Släpp in mig! Jag står inte ut!”

Konstruktionen är robust och tar knappt någon skada alls när den faller omkull. Första gången. Det andra fallet är lite mer förödande. När vi kånkat in väggen igen säger mina barn häpet att doften har försvunnit. Skönt! Problemet är löst. Fotoväggen är tilltufsad, men fortfarande en fotovägg.

Då kommer min fru hem. Jag förnimmer hennes fasa redan innan frågan hörs från hallen:

”Vad är det som luktar?”