Blod och ett nytt ord

Åren gick. Det lågintensiva idéarbetet puttrade på. Under lock, kan man kanske säga. 

Någonstans läste jag att Carl von Linné hade en son – honom har man väl aldrig hört talas om? Han borde finnas med på ett hörn!

Borde någon bli instängd någonstans? Kanske i en gammal skattkammare, eller ett skräckkabinett, eller en källare?

Skulle lärarna på skolan ägna sig åt hemliga ritualer? Dricka blod? Kanske var det fyra lärare, som drack varandras blod för att uppnå balans enligt temperamentsläran? 

Det borde nog finnas något slags gåta också, som någon försökte lösa. En kod … eller en karta … eller nåt.

NU

Förläggar-Martin ringer! Förväntan och förfäran. Jag stålsätter mig och svarar.

Införsäljningen till bokhandlarna rullar tydligen på. Kul! 

Kedjan Klackenbergs med åtta butiker i Stockholmsområdet kommer att ha min bok som månadens erbjudande. Jättekul! 

Vi tittar på några sista ändringar. Ganska kul!

Och jag lär mig ett nytt ord: galley. En förhandsversion, lite ruffig i finishen så att man ska se att den inte är slutgiltig, som skickas ut till recensenter och andra i förväg. 

Också kul!

Kroppsvätskor och Liseberg

Google Docs! Jaja, det finns en del irritationsmoment, men ändå! Vilken uppfinning!

Men hur är det nu, när ska man börja knacka ner saker i skrift och när mår de bättre av att ligga och skramla i huvudet? 

Känns frågeställningen igen?

Överlag vill jag undvika att komma med tvärsäkra påståenden, eftersom jag tror att det finns många sätt att göra rätt, men för egen del brukar det kännas intuitivt bra att gå på intuition. Så jag tänkte på min story när andan föll på, och skrev i dokumentet när jag kände för det. 

Något tog form. Det skulle handla om en ung kille som anlände till något slags skola och hamnade i en ny värld. (En outslitlig trop!)

Det skulle handla om humoralpatologi också. Ni vet, de där fyra kroppsvätskorna. På något sätt. 

Och så skulle det vara spännande.

NU

Att ge ut sin första bok påminner om att vara fem år gammal, märker jag. Man har sina teorier om vad som pågår, men är helt beroende av de vuxna, det vill säga förlaget. Som har koll, som tar hand om en, som förhoppningsvis vill en väl. Och som närsomhelst kan komma med omvälvande besked:

”Imorgon ska vi åka till Liseberg!” ”Här får du en ny ryggsäck!” ”Nästa vecka börjar simskolan!”

De vuxna har kunskap, erfarenhet, de vet hur saker och ting hänger ihop. Det kan inte femåringen göra.

Jag litar på dem. Jag åker med.

Och jag säger: ”Wow!” ”Vad är det där för nåt?” ”Är vi inte framme snart?”

Kocklandslag och förskottsglädje

Jag hade jobbat som lärare i många år när min vän Per (inte bloggkollegan) och jag halkade in i manusbranschen i mitten av 2010-talet. Plötsligt var vi inblandade i en massa tv-produktioner och snart blev det en heltidssyssla. Efter några år fick Per nog. Jag fortsatte. Omväxling och frihet hade jag i och för sig haft som lärare också, men inte i såna här mängder.

Kanske var det den där ökade friheten som gödde idén. Eller kanske var det tvärtom känslan av att alltid ingå i ett helt kocklandslag – beställare, producenter, programledare … På ett sätt är det förstås skönt att bara förverkliga andras visioner, att aldrig bära det yttersta ansvaret, men samtidigt …

Eller kanske var det bara en helt vanlig 40-årskris? Sakta men säkert kom den i alla fall smygande, lusten att börja skissa på något eget.

NU

Boken är skriven, vilar tryggt i sitt bo och ska inte pröva vingarna än på några månader. Fritt fram för drömmar och fantasier.

Kan detta vara den bästa tiden? Naivitetens tid, förhoppningarnas tid, den okomplicerade optimismens tid.   

Om ett år vet jag hur det gick, om Linnés arvinge fick ett bra mottagande eller ett dåligt mottagande eller ett blandat mottagande. Eller knappt något mottagande alls. 

Men detta är förskottsglädjens tid, tiden mellan sådd och skörd. Lotten ligger fortfarande oskrapad i fickan. 

Det är klart att det är den bästa tiden.

Dåtid och nutid

En oväntad lucka i ett golv.

Ljudlöst dånande husfasader. 

En berusande känsla av utvaldhet.

Nätter då jag inte kunnat sluta läsa. Flugornas herre, Ondskan, Jonas Eckel.

Dagar då jag inte velat sluta läsa. En komikers uppväxt, Vindens skugga, Muminpappans memoarer.

Decennier av oseriösa stafettskrivprojekt. Min syster och jag vid varsin dator, oräkneliga timmar av ren glädje, bortkastade, oskattbara.

NU

Jag har skapat något som snart ska bli en bok. Jag minns inte exakt hur eller när det började, men jag vet att allt det ovanstående hade betydelse.  

Under det gångna året har jag slukat alla skrivrelaterade bloggar och poddar jag kunnat hitta. (Det blir lätt så, eller hur?) Och nu har jag ynnesten att sitta i andra änden, varje onsdag i ett helt år!

Jag tänker inleda varje inlägg med ett ”DÅ”, om processen från de första fröna fram till idag, december 2021. Sen kommer ett ”NU”, där jag berättar om det som händer med min bok under 2022.

Verkar det bra? Det blir liksom två års erfarenheter, återgivna under ett års tid. I två tidsplan. Ett berättartekniskt grepp!