Ett år

Det här året slutar bra. I förmiddags läste jag Virginia Woolfs Ett eget rum i en fåtölj i mitt föräldrahem. Täntda ljus, en skål med mozartkulor bredvid. Folk som kom och gick i en annan del av huset, hunden som tassade lovar runt mig när han inbillade sig matdags. I övrigt var det tyst i rummet där jag satt, jag kunde höra barren falla från granen, ett i sänder. De prasslade, ljudet av jul som flyttar fram sina minuter mot nytt år. I boken talade Woolf om förutsättningarna för att skapa: ett eget rum med en dörr som går att låsa om sig och 500 pund om året. Rent materiella ting, visserligen, men är det inte det vi ännu tjatar om. Pengar så att man slipper arbeta så att man får tid att skriva. En plats att gå undan där inte familj eller vänner eller telefon eller internet stör.

Det här året har jag faktiskt inte skrivit särskilt mycket, inte utanför bloggen. Jag har visserligen fått ett nytt jobb och skrivit en massa där, men inte för min egen skull. Jag har skrivit börjor och utkast till en ny roman, men inte kommit särskilt långt. Jag är glad att debutantbloggen i alla fall har fått mig att hålla igång något slags kreativt skrivande, något som inte bara är jobb. Det har varit ett lite rörigt år. Jag tänker att nästa år blir bättre. Nästa år ska jag skriva nästa roman. Nästa år ska jag sätta mig i mitt egna rum och låsa dörren om mig och skriva fast att tiden inte finns. Jag hoppas det!

Det här året har varit mycket väntan, på ett releasedatum som ständigt skjutits fram. Så länge sedan var det som min roman antogs att jag faktiskt nästan börjat glömma att den låg där på förlaget och väntade på utgivning. Bloggen har på sätt och vis också blivit väldigt viktig just därför. Som en ständig påminnelse, vecka efter vecka, om att jag faktiskt ska romandebutera. Ett pågående projekt som har påmint mig om vad som väntar.

Det här året kom ändå boken, till slut. Där låg den, i min hand, den första december. Där klickade folk hem den på bokus och adlibris. Och det är ett litet förlag, minimal marknadsföring. Så den publicitet som ändå kom var jag helt oförberedd på. Mest från vänner och bekanta men ändå. Det där att en tidningsartikel om boken i lokaltidningen gör att alla sjuttio personer på jobbet frågar om boken. Att folk ändå bryr sig så, köper boken, läser, kommenterar och vill ha den signerad. Det gör mitt blyga jag obekväm, kanske mer än jag hade räknat med. Men det gör också mig stolt och glad. Som att det jag har skapat ändå betyder någonting. Som att det jag har tänkt ut begrundas av någon annan. Det är fint!

Det här året vill jag för min del sluta med att tacka för den fina respons och de kommentarer som har mött mig här på bloggen! Det har varit fantastiskt att dela detta år med er.

Det är lite märkligt, som att hjärnan redan börjar att ta farväl och stänga av debutantbloggen trots att det nästan är två veckor kvar. Det har aldrig tidigare under året varit särskilt svårt att formulera ett inlägg, men idag har jag faktiskt, ärligt talat, inget att skriva om. Det är helt tomt i hjärnan. Och eftersom Pernillas hjärna nu verkar vara inne på samma spår och hon tog en länktipssida redan igår kan jag ju inte gärna göra samma sak:)

Alltså får jag skriva om det här. Om när det står still. När hjärnan inte vill formulera fler ord, när dokumentet framför en verkar långt och jobbigt och oöverstigligt. När vad som helst verkar mer lockande än att skapa. För så är det faktiskt också att skriva ibland. Det går inte alltid. Det är sant som de säger att en bok är mest hårt arbete och mindre inspiration, men faktum är att när inspirationen väl finns där, det är då det är riktigt njutningsfullt och fantastiskt att skriva. Det är ändå för de stunderna som man orkar med allt det där hårda arbetet emellan.

Det finns någon slags botemedel mot inspirationsbrist, förstås. Ta upp en bok du gillar och läs lite. Skriv lite om det du ser, om var du befinner dig just nu. Ofta är det viktiga bara att komma igång. Man kan börja i ett hörn, i någonting som verkar meningslöst och inte alls särskilt givande för texten. Och så skriver man ut sig därifrån, och allt medan orden hamnar på skärmen är det som att de föder ännu fler ord, hjärnan börjar arbeta igen, och så plötsligt har man hur mycket som helst att berätta.

Nå, ibland är det så i alla fall. Men mina ord för dagen tog slut här.

DSC_0147

12-12-12: Det ena skrivandet och det andra

På jobbet skriver jag. Alltså, en hel del. Eller ja, i princip hela tiden. Det är rättsutredningar, det är domar på skilsmässa eller misshandel eller rattfylleri, det är beslut om utmätning eller förordnanden om god man, det är förelägganden och tjänsteanteckningar och mail och post-it-lappar. Enorma ordflöden som produceras varje dag. Somligt av det ligger det verkligen tankekraft bakom, sådär så att man vänder och vrider på formuleringarna, grunnar på om det verkligen är rätt ord man har använt eller om upplägget på texten är rätt. Det är en slags skapandeprocess. Och ändå. Detta skrivande är så väsenskilt från det skönlitterära skrivandet jag gör på min fritid att jag räknar det som två helt olika aktiviteter. Folk brukar inte tro mig när jag säger det. De säger att jo, du måste ha mycket hjälp av ditt skönlitterära skrivande på jobbet och vice versa, det handlar ju om samma sak.

Men det gör inte det. Jobbskrivande och hobbyskrivande är båda givande men på helt olika sätt. För det är något, det finns en gräns däremellan. Mellan skapande av en text och producerande av text. Gränsen dem emellan är inte helt enkel att definiera, men jag tror att för mig går den någonstans där jag får börja fantisera fritt. Där ord och rytm i texten får ta nästan lika stor plats som innehåll. Lättast är väl att känna efter i magen. Det är bara det där andra, skönlitterära skrivandet som får en att rysa medan man skriver.

Frågor som kräver svar

Nu har jag blivit intervjuad två gånger om min bok: av de eminenta lokaltidningarna Kristianstadsbladet och Örebroar’n. Jag tror inte att jag någonsin har blivit intervjuad förut, speciellt inte om mitt skrivande. Och det var svårt! Man tänker kanske att när man har hållit på att skriva inlägg i ett helt år på en blogg som uteslutande handlar om skrivande och böcker skulle man kunna svara på alla frågor som ett rinnande vatten. Men inte. Så mycket svårare det blev när någon annan ställde frågorna och kom med följdfrågor än när man själv kan formulera texterna fritt.

Men jag tror också att det var nyttigt för mig. Jag fick verkligen tänka över: vad handlar min bok om? Vad vill jag med den? Vad har jag tänkt med just dessa karaktärer, denna miljö? Och jag kom till en insikt: allt sådant här har man nog mycket att vinna på att formulera för sig själv innan man skriver boken. Jag har alltid varit en känslodriven människa, gått på ”inspiration”, låtit texterna växa fram utan någon riktig plan. Men jag inser nu att en slags övergripande idé, några ord som sammanfattar det hela, nog inte är helt fel. Så får man någon riktning och styrsel på berättelsen. Jag tror jag ska sätta mig ner och fundera igenom svar på de där intervjufrågorna till min bok nummer två nu genast. Kanske blir det lättare att fortsätta på den då, för nu tycks den i någon mån ha gått i stå, eller också är det jag som för tillfället satsar med på glöggdrickande och läsmys än skrivande…

PS. Jag ska kanske tillägga att svåraste frågan, alla kategorier, varken var bok- eller skrivrelaterad utan löd så här: Dold talang? Dold talang!? Det är en sån fråga man ser slentrianmässigt ställas i varenda liten faktaruta, men ingen anar vilken tankemöda den kan orsaka. Dold talang? Hrm.

Den som väntar…

Jag har väntat.

Och väntat.

Och väntat.

Och ingenting hände. Och releasedatumet blev framflyttat för femte gången i rad. Och så skulle de plötsligt inte bli någon bok. Sen skulle den bli igen.

Så mycket har jag väntat att det här med boken liksom lite har försvunnit för mig, jag har knappt trott att den ens ska komma. Det har periodvis varit väldigt tyst.

Och med ens händer allt på en gång! Releasedatum är den 1 december. Förra veckan fick jag mina 15 exemplar av boken. Och ja: den ser kanske inte så mycket ut för världen. Liten. Lätt overpriced. Sned och vind. Marknadsföringen är inte precis aggressiv, om man säger så. Men det är min bok, det är mina ord i den. Och det gör mig faktiskt varm. Äntligen, äntligen!

Drömmen om ett författarliv

Man vill bli författare för att man tycker om att skriva. Primärt, det är liksom förutsättning nummer ett.

Men det finns annat också tänker jag. Drömmen om ett författarliv, till exempel. Det är just en dröm, och kommer att förbli en dröm, men ändå. Man kan ju inte låta bli. Ni vet, sådana där bilder man har. Om långa skrivsessioner vid ett mörkbetsat skrivbord under ett fönster eller möjligen framför brasan. Om skogspromenader mellan skrivpassen i stora stövlar. Om cafébesök. Om tid för sig själv. Om en massa böcker man måste läsa för inspirationens skull. Om rödvinskvällar med andra författare, säkert också nödvändigt för inspirationens skull. Allt det där. Den blir så absurd, den där drömmen, för egentligen, inte är det enbart ”ett skrivande liv” man vill åt med den. Det man vill ha är helt enkelt mer tid. Och är det någonting skrivandet inte ger är det mer tid. Skrivandet tar tid. Det tar mängder av timmar och alstrar (som vi väl har hört otaliga gånger) inte särskilt mycket pengar.

Jag tänker på det, när jag kommer hem från jobbet en kväll och klockan är närmare åtta och min sambo kommer hem nästan samtidigt och vi sitter liksom utslagna vid köksbordet och tittar på varandra och orkar inte ens laga den där grönsakssoppan vi hade tänkt oss utan det blir fil igen. För det är så lätt att man förleds av tanken då. Det här: OM jag hade jobbat som författare. Alltså verkligen, som heltidsjobb. Om jag inte hade gått iväg på morgonen och varit borta hela dagen och kommit hem slutkörd. Då hade jag varit i mitt rätta element. Men sedan, när man funderar på vad man är beredd att offra för att få den där åtråvärda tiden att skriva. För att uppnå lugnet. Då är det ingenting. För jag vill åka på mina weekendresor till London. Jag vill köpa gruyère och lyxjuice ibland. Jag vill gå på konserter och teater och bio och kunna gå in i en bokhandel och spontanshoppa orimligt många böcker. Och saker jag kommer att vilja ha: barn och villa eller åtminstone en fyrarummare i Malmös innerstad kommer inte att hjälpa. Jag kommer att krympa min lediga tid och öka mina kostnader, det är helt oundvikligt.

Det är så. Ekvationen går inte ihop. Det blir skrivande på kvällarna och någon helg ibland och tiden räcker aldrig. Då får man väl tänka på det. Att man skriver för att skriva. Att man själv i någon mån har valt hur mycket man vill offra för skrivandet. Och man får vara glad för de få timmar i veckan man har till det, istället för att gräma sig över att man inte har fler.

Samhället och samtiden

Jag har läst två böcker på senaste tiden som har fått mig att fundera mycket över tidsandan i en berättelse: Karolina Ramqvists Alltings början och Torbjörn Flygts Outsider. Båda författarna tycks ha en ambition att fånga tidsandan med mängder av markörer: stadsministernamn, mediaskandaler, caféer, maträtter, klädesplagg, språkbruk m.m. Ingen detalj är för liten för att tas med. Tidsmarkörerna tar trots detta på inget sätt över berättelsen, utan blir snarare en tydlig ram till huvudkaraktärernas liv. Medan Torbjörn Flygts bok utspelar sig under 80-talsåren efter Palmemordet förläggs Alltings början några år senare, till 1990-talet. Båda skildrar alltså perioder som ligger ganska nära nutid, och perioder som kanske först nu kan börja skildras som historia. Till och med jag med min, jämförelsevis, ganska ringa ålder förstår och känner för omväxlings skull igen markörerna, de 60- och 70-talsskildningar jag tidigare har läst har det ju aldrig blivit nostalgi och igenkänning av, utan just historia. Därför läste jag förstås de här böckerna med extra stort intresse. Och jag tycker om det! Det är imponerande hur de båda författarna lyckas fånga tidsandan på detta sätt, visa hur den påverkar huvudkaraktärerna och hur de påverkar den.

Själv tycker jag att det är svårt. I Gungfly har jag i princip strukit allt som har med tid och rum att göra, jag ville göra boken omöjlig att placera. Kanske var det till viss del av rädsla att göra ”fel”, ett sätt att slippa research. Kanske behöver jag mer distans till tiden som ska skildras. Jag var barn på 90-talet, tonåring på 00-talet. Inget av det känns riktigt tillräckligt avlägset för att skildra på det sätt som Ramqvist och Flygt gör i sina böcker. Samtidigt tilltalas jag mycket av de författare som faktiskt lyckas fånga en tid, och skulle gärna testa det i nästa bok. Jag får kanske helt enkelt försöka med dagens samhälle. Men jag vet ju att det blir en annan sorts samhällsskildring då: så oerhört svårt som det är att koka ner sin samtid till några väsentliga markörer.

Min bok som bild

Min bok har blivit med omslag! Det blev vatten och träsk precis som det ska vara. Det är fantastiskt roligt att se vad någon helt utomstående har fått för bilder i huvudet när den har läst texten. Innan det här har jag ju mest behållit texten för mig själv, men nu börjar den alltså få grenar utåt. Spännande! Och skönt att den trots förseningar verka komma ut innan mitt år på debutantbloggen är slut. Det hade ju varit svårt att ta tillbaka alla inläggen annars:)

Här är den i alla fall, min boks framsida:

Att titulera sig Författare

Författare.

När blir man egentligen det?

På Wiktionary förklaras ordet författare så här: Författare: (yrken) person med yrke att skriva verk. För att kunna ansöka om medlemsskap i Sveriges författarförbund krävs följande: För medlemskap krävs en utgiven produktion om omfång motsvarande två verk. 

Yrke alltså, då får man inte ha en bisysselsättning eller? Men det har ju nästan alla som skriver böcker. Och om definitionen för att bli författare är att man ska ha två böcker utgivna finns det många som inte passar in. Ta Martina Lowden till exempel, vars bok Allt gavs ut år 2006. Något mer har hon inte skrivit (förutom en massa artiklar då). Ändå refereras hon allt som oftast till som ”författare” i media.

Jag minns att vi pratade om det första dagen på författarskolan. Det där ordet alltså, författare. Det låg inte så bra i våra munnar. Pretentiöst kändes det, eller skrytigt. ”Författarskolan”. Jag sa skrivarskola till de som frågade vad jag skulle gå.

Men egentligen blir det lite löjligt med denna oerhörda respekt som ordet medför. Författare är ingen skyddad titel. Det är inte som legitimerad läkare eller advokat. Känner man sig som en författare är man det. Så tänker jag idag. Skriver man kan man väl vara författare, oavsett om man har publicerat några verk. På juristprogrammet började vi kalla oss jurister redan efter översiktskursen. Där var man minsann inte så rädd för att ta på sig titlar man inte kunde bära upp.

Levande boken

Förra veckan var jag på Vredens druvor på Örebro länsteater. Jag funderade lite på formerna då, vad mediet gör med en berättelse. Föreställningen var runt 180 minuter lång, med mycket sång och musik. Boken av John Steinbeck är (beroende på upplaga) närmare 800 tätskrivna sidor, vilket blir åtskilliga timmars läsning (åtminstone betydligt mer än 180 minuter). I korthet handlar den om en stackars fattig familj i depressionens USA som drivs på en fruktansvärt lång flykt för att få arbeten som ändå inte ger några pengar. Ungefär så. Må låta lite trist, men, som vi i facebookgenerationen säger: jag gillar. Mycket! Jag har gillat allt som är arbetarlitteraturaktigt sen jag läste Utvandrarna som trettonåring. Det är något med hoppet som aldrig lämnar,  trots att alla svälter och dör och borde ha gett upp för länge sedan.

I alla fall, det slog mig när jag såg föreställningen hur svårt det måste vara att överföra en sådan bok till pjäsformat. Det var inte dåligt, men det var något helt annat. Effekterna var andra, mer direkta: ljus, ljud och sånger. Känslan blev en annan. Om man gör en oändligt lång vandring oändligt lång i en pjäs fungerar det inte riktigt. Det blir tråkigt. Men i boken fungerar det, och det oändligt långa blir en del av behållningen. Det är just det som är det förvånande, att man ens står ut med så lite stimulans av sinnena som en bok egentligen ger. I teater får öronen, ögonen och ibland till och med näsan vara med. I en bok bara hjärnan. Ändå lyckas den ofta, men såklart inte alltid, ge en mer direkt bild av vad den vill förmedla.

Klicka på bild för länk

En annan överföring som jag är väldigt nyfiken på är Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar. Jag har sett de två första avsnitten av TV-serien, innan jag har läst boken. Tyckte mycket om både historien och skådespelarna, de gick rakt in i hjärtat. Men hur kommer det att påverka min läsupplevelse? Kommer det ens att bli i närheten av samma historia som det hade blivit om jag hade läst boken först? Någon som både har läst och sett och kan jämföra?

Boktips. Och länk.

Det har ju pratats en hel del om det som Manne så lämpligt döpte till ”Skrivarbiblar” här på debutantbloggen (till exempel här och här och här).

En ”bibel” som jag är väldigt nyfiken på är Så gör jag: konsten att skriva av Bodil Malmsten, som kommer ut i november i år. På Adlibris står bland annat följande om boken: ”Den här boken är en lärobok, en handbok med erfarenheter, verktyg, redskap, råd, tips, exempel, goda exempel och avskräckande.”

Spännande! Särskilt spännande om man som jag har läst hennes utmärkta, och egensinniga, blogg i många år. Det är inte utan att man funderar på hur en person som kan producera denna blandning av infall, reflektioner över notiser i östermalmsnytt och den franska politiken, högt och lågt och barnsligt och gravallvarligt ska kunna skriva en ”lärobok” med verktyg och råd. Låter ju nästan för handfast för att vara sant. Men som sagt, jag väntar med spänning!

Inspirerande möten

Medan mitt förra inlägg handlade om att man faktiskt kan vilja bara sitta hemma och skriva blir det här lite motsatsen. För som flera påpekade i kommentatorsfältet: trots allt finns det få saker som är mer inspirerande för skrivandet än att träffa andra skrivande människor. Men: somliga sammanhang fungerar bättre än andra. Bokmässan fungerar överhuvudtaget inte för mig, inte heller många andra ”mingelträffar” med folk jag inte känner. I helgen var det däremot 10-årsjubileum för författarskolan, och det var väldigt inspirerande! Vi fick lyssna på en rad gamla författarskolestudenter som hade gett ut böcker med varierande upplagor, startat skrivarcirklar, skrivkooperativ och skrivarresor. Vi fick höra om personer som faktiskt kunde leva på sitt skrivande, och om andra som inte kunde det men som fick ihop vardagen med skrivandet ändå. På kvällen var det middag med spontana uppläsningar av egna alster. Delar av min gamla klass var där, och även om de flestas skrivande, liksom mitt, hade avtagit betydligt i omfattning sedan vi gick på författarskolan väckte allt skrivarprat en väldig lust att gå hem och skriva. Det kommer mycket lägligt för mig som just har blivit lite trött på mitt manus (igen). Det händer med jämna mellanrum, men lite skrivarprat med likasinnade gör nog gott.

Och så, till råga på allt, Lund om hösten! Älskade stad, älskade institutioner, älskade studenter med oändligt mycket tid. Och löven på universitetsbiblioteket som precis hade börjat gå mot rött, och klungorna av ännu ganska nya och osäkra studenter utanför Juridicum, och alla minnen i kullerstenarna. Orutinerad bloggare som jag är även så här efter snart ett år på debutantbloggen lyckades jag inte plocka upp kameran en enda gång under evenemanget. Men här är Lund i alla fall.

Skriva utan att mingla

Jag vill bara skriva.

Så här i den kollektiva bakfyllan efter bokmässan känner jag ett oerhört behov av att säga det. Jag skriver för att skriva. Bara det. Och jag förmår inte riktigt allt det andra.

Skrivandet har alltid varit mitt sätt att uttrycka mig på. När jag var 14 år var jag på konfirmationsläger en sommar. Det var bra veckor, vi badade i sjön och pratade och fick väl någon slags insikt i hur religiösa, eller inte religiösa, vi var. Jag var med de andra, men jag kom inte nära. Det händer inte mig på tre veckor, jag behöver år för att komma inpå folk. I alla fall, efter sommaren kom vi tillbaka till våra olika skolor och internet och blev vänner med varandra på föregångaren till facebook: Lunarstorm. Jag hade skrivit en presentation där, en lång och ganska utförlig som handlade om vem jag var. De läste väl den, mina nyfunna vänner från konfirmationslägret. Och sedan började mailen komma: ”Men. Du har ju så mycket inom dig. Varför visade du inte den här sidan av dig för oss på lägret? Du skriver ju så fantastiskt. Jag förstod inte hur du egentligen var.” Jag blev gråtfärdig av kommentarerna. För jag hade verkligen försökt att visa de där sidorna, men jag var totalt oförmögen. För blyg. För osäker. För rädd att göra bort mig. Skriva var det överlägsna kommunikationssättet för mig.

Och fortfarande, lite åt det hållet. Jag vill bara skriva. Det är därför jag gör det. Det är inte för att ha författarsamtal eller boksigneringar eller gå på bokmässan. Förra veckan översvämmades facebook av bilder med skavsårstrasiga fötter och rödvin i plastglas och montrar. Och det är fint att det finns ett forum, och jag är glad att det skrivna ordet får ta plats. Men jag är inte där. Jag har försökt att göra bokmässan med författarskolan för ett par år sedan, stått i en monter och bjudit ut böcker. Jag testade minglet och rödvinet och seminarierna (men jag vågar ju hur som helst inte gå fram till P O Enquist och säga hur bra han skriver). Och jag vill inte dit igen .

Jag vet att många av er bloggläsare gör så mycket mer. Ni är med på bokmässor över hela världen, ni letar upp illustratörer, ni översätter era böcker, ni hittar agenter, ni skapar bokbloggar och marknadsföringskanaler och facebooksidor, ni ger ut era böcker själva, ni håller föredrag och minglar med förläggarna. Ni är oerhört driftiga. Ni vill så mycket och gör så mycket. Jag beundrar er. Men jag förmår inte riktigt själv göra samma sak. På något sätt blir skrivandet för mig så mycket mindre värt då. Så jag satsar uteslutande på skriftlig marknadsföring. Återstår väl att se hur långt jag kommer på det:)

Om barnboksskrivande och det där att se tillbaka

Det senaste numret av tidningen Skriva har tema barnboksspecial. Barnboksskrivande var utan konkurrens den genre jag tyckte var allra svårast när jag gick författarskolan. Som vanligt introducerades genren med en lektion, fortsatte med en utdelad uppgift och så: sätt igång! Jag blev helt låst. Det stod still, allt jag skrev på dataskärmen suddade jag genast ut. Det kändes tillgjort, töntigt, som att jag famlade i blindo. Jag och några av mina jämngamla kursare klagade för våra lärare: vi kunde ju inte skriva för barn när vi inte hade några egna, det var orättvist. Klart att alla mammor och pappor i vår klass hade ett oändligt försprång där. Då var det en lärare som så insiktsfullt påminde mig om att jag faktiskt hade varit ett barn själv, och det för inte orimligt många år sedan. Jag lånade en trave barnböcker på biblioteket, läste igenom dem, mindes en massa och började skriva. Det var faktiskt ganska roligt när jag väl kom in i det.

Och för det mesta, när jag tänker efter, skriver jag nog bättre och hellre om något som jag har på lite avstånd. Speciellt vad det gäller platser märker jag att orden kommer mycket lättare om det handlar om en stad eller en miljö som jag har lämnat. Inte för allt för länge sedan kanske, men bara det att stå en bit bort och titta tillbaka gör det på något sätt mer angeläget. Kanske är det samma sak med olika stadier av livet. Det är lättare att betrakta något som man inte befinner sig mitt i, men som samtidigt inte är så avlägset att det har suddats ut. Inte så konstigt , egentligen.

På gång!

I veckan fick jag se omslaget till min bok. Jag väntar med att visa det för er eftersom några saker fortfarande ska justeras och baksidestexten är under arbete, men ändå. När jag öppnade bildfilen var det som att det plötsligt blev verklighet, att manuset tog form av en bok på ett sätt som jag inte riktigt har insett förut.

För så här är det: det var mer än ett år sedan mitt manus blev antaget. Det är ett litet förlag, en del böcker skulle ges ut innan min. Sedan releasedatumet blev framskjutet har jag bara haft sporadisk kontakt med förlaget. Allt det här har gjort att boken liksom har ”försvunnit”. Jag tänkte på den i början, när jag precis blev antagen. Men allteftersom månaderna har gått har den flutit undan, jag har börjat på en ny bok, skrivit inlägg här på debutantbloggen, jobbat vidare med helt andra saker utan att titta på mitt gamla bokmanus.

På ett sätt känns det som att jag redan utgivningen bakom mig, som att det är ett stadium som redan har passerat. Så dimper bokomslaget ner i mail-inboxen, och det kommer plötsligt över mig. Mitt manus ska bli en bok! En illustratör har suttit och knåpat ihop en framsida som ska gå ton i ton med texten, någon jobbar med sättning och baksidestext. Folk anstränger sig för att min text ska presenteras så bra som möjligt. Och dessutom: boken kommer att släppas ut till folk, vem som helst kommer att kunna köpa den, den är snart helt utanför min räckvidd.

Det är en blandad känsla. Stolthet såklart, glädje. Men också rädsla. För vad är det jag har skrivit egentligen? Det känns så länge sedan nu. Är jag ens samma person idag? Kan jag stå för det? Vill jag verkligen höra folks åsikter om texten? Innerst inne är svaret såklart ja, hade jag inte velat bli läst hade jag inte skickat min bok till ett enda förlag. Men när det som hela tiden har varit avlägset närmar sig är det många tankar som man inte ens tänkte i början som plötsligt dyker upp ur ingenting.

En liten ledtråd till omslaget för ”Gungfly”: vatten och växtlighet blir det, helt i enlighet med titeln.