Ut med det gamla – in med det nya!

Kära Debutantbloggläsare,

Vi värdesätter varenda en av er, och ni är många. Under 2012 har Debutantbloggen haft 120 000 besök. Som vi kommer att sakna er! Det har varit en härlig resa och en ynnest att få dela våra debuter med er.

Kommer ni ihåg det här? Det känns som igår men det har gått ett helt år. Ett fantastiskt, omtumlande och ibland konstigt år.

Nu är det dags att tacka för oss. Vi har stött, blött, funderat, argumenterat och till slut lyckats enas. Det var inte lätt för vi hade många otroligt bra sökanden. Ett riktigt lyxproblem att få välja men vi är så nöjda med de som imorgon tar över Debutantbloggen och är helt säkra på att ni kommer att vara det också.

PernillaAlm

Hej då!

DSC_0050

Hejdå!

sofia_debutanthejda

Hej då!

Manne säger hej då

Hej då!

Tack för oss! Kramar!

/Manne, Pernilla, Sofia och Ulrika.

Ett debutantår går så väldigt fort

Alldeles nyss var det 2011 och jag såg fram emot våren 2012. Jag skulle debutera. Det fanns inte mycket annat som rörde sig i mitt huvud. Julen 2011 ägnade jag åt att redigera min bok. Den hade deadline 16 januari men av olika anledningar ändrades det med kort varsel till den 6 januari. Jag låste in mig på kammaren och jobbade för brinnande livet. Med ett avbrott för möte med mina blivande Debutantbloggskollegor. Jag var mycket glad och stolt över att få vara en av dem som skulle driva den här bloggen under 2012.

Sedan kom de olika stegen.

Läsexen som skickades ut till bokhandlarna. Känslan att för första gången få se mitt manus som en riktig bok. Bläddra i den. Se exakt hur många ”lite” jag hade skrivit …

alltidduläsex

Första tidningsintervjun! Radio! Och hela tiden en gnagande känsla av tvivel. Handlar det här verkligen om mig? Vem är hon som ler på den där bilden? Och sa hon verkligen det där?

Releasefesten. Som blev ännu roligare än jag någonsin hade kunnat hoppats på.

Boksläpp i butik. Deppen när första bokhandeln inte hade min bok och glädjen när nästa hade det. Där fanns den. På riktigt riktigt. Min bok. I en hylla i en bokhandel. En fantastisk känsla!

20120504-111228
Recensioner. På gott och ont.
Läsarmail. En bonus jag inte alls hade förväntat mig. Folk som tar sig tid och skriver vad de tyckte om min bok. Folk som skriver att det känns som att jag har skrivit om dem. Folk som säger att de känner igen sig. Folk som blir upprörda på Caroline. Och jag fnittrar för jag älskar förvirrade, opålitliga, mänskliga Caroline.

Signeringar. Inte så många kom. Det är så för debutanter. I alla fall debutanter i allmänhet. I alla fall för debutanter vars förlag inte hittar på tävlingar som de vinner och får jättemycket publicitet. Men de som kommer och vill köpa signerade böcker är otroligt mycket uppskattade.

Samtal på bibliotek med goda författarkollegor. Spännande och en riktig boost!

Författarhomeparty. Vilken rolig grej!

Skrivarhelger, koncentrerat arbete varvat med samtal om skrivandets vedermödor.

Mitt debutantår har bestått av så mycket. Nya kontakter. Nya insikter. En hel hög nya härliga kollegor.

Det här är mitt allra sista inlägg här på Debutantbloggen. Det har varit lärorikt, roligt och aningens slitsamt att tillsammans med Manne, Ulrika och Sofia driva den här skutan. Även om Debutantbloggandet är över för min del så fortsätter jag på min vanliga arena. Jag fortsätter också med manus två som jag älskar. Jag gör verkligen det.

”There is no greater agony than bearing an untold story inside you.”

Orden är Maya Angelous men de kunde vara mina. Jag vet inte vad 2013 har i beredskap åt mig. Det kan vara bra. Det kan vara ett helvete. Det kan vara alldeles underbart. Men hur det än blir måste jag skriva för det finns så mycket här inne som måste ut.

Tack till dig som har följt oss under vårt debutantår. Hoppas att vi möts igen!

Det börjar dra ihop sig till slutet på debutantåret

Och det är nog tur det! Jag har idétorka och jag tror att det beror på att snor har intagit min hjärna. Allt kan inte få plats på samma gång. Men det finns andra som skriver tänkvärda saker så idag kör jag en favorit i repris – tipsarrunda.

 

Först tipsar jag om mitt inlägg i min blogg, från i söndags. Det finns flera tips i det nämligen. Tio skrivregler heter inlägget.

Sedan vill jag tipsa om att följa författaren Douglas Kennedy på Facebook. Långa, tänkvärda inlägg lite då och då.

Och en sak jag inte har läst men tycker verkar bra. Good News Magazine. För att vi verkligen behöver good news.

Sara Lövestam. Kloka inlägg om livet och skrivandet. Läs!

Det gäller även Bodil Sjöström vars bok Route 66 går till Trollhättan jag läste klart häromdagen och älskade. Hennes blogg är väldigt läsvärd. (Du hinner klicka hem boken som julklapp. Passar typ alla).

 

Och om du som läser har tips på läsvärt – lämna gärna tips i kommentarsfältet.

Wherefore art thou Romeo?

Jag är tillbaka på ett kärt ämne. Det som det hela går ut på. VARFÖR SKRIVER JAG?

I fredags skrev jag klart manus två. Innan du jublar, klappar i händer och gör vågen så vill jag säga att manus nummer två är ett första utkast, vad jag gärna kallar rough draft. Det är rått, det är stökigt och det är ja … ganska fantastiskt. Ibland. Och det ska bearbetas minst en gång till, från början. Men nu har manuset i alla fall en början, en mitt och ett slut. Och till och med en epilog. Jag har dock inte skrivit tacket än.

Hur som helst. När jag skrev sista meningen fällde jag faktiskt en tår. Jag vet inte om det var för att det var en fantastisk mening (gillade den verkligen) eller om det var för att jag på något sätt var i mål.

För en tid sedan kändes det hopplöst. Jag har varit (är) ganska stressad på grund av mycket på jobbet och det kändes helt omöjligt, hur skulle jag någonsin få loss tid att slutföra? Och ett tag satt jag fast, visste inte hur boken skulle sluta. Och ständigt denna fråga, vill någon läsa det här?

Men så. Några dagars skrivflyt gav en rejäl skjuts. Full fart framåt och vips var jag där. Nästan i mål. Behövde bara några timmar till.

Natten till i torsdags drömde jag konstiga saker. Rörigt, men ändå fanns där något. Jag sprang upp vid 4-tiden med penna och papper och satte mig inne på toaletten för att skriva, för att inte behöva tända lampan och väcka min man. Det var nya idéer. Till en ny bok. Dagen efter skrev jag klart tvåan. Det verkar som att skapandeprocessen är i gång, den funkar och den bestämmer. Inte jag.

Efter att jag hade skrivit klart i fredags skrev jag ut manusbunten. Nu ska jag läsa mina 302 sidor och stryka, lägga till, fixa vurpor, ta bort upprepningar och söka på ”ju”, ”lite” och ”log”. Och byta ut dem eller ta bort. Ni vet – städa upp.

Så satt jag där och tittade på min manusbunt. Tänkte – herregud, jag har skrivit en hel bok till. Hur gick det till? Hur kunde jag? Och så bankade mitt hjärta stolt och hårt. Jag kunde! Trots allt så kunde jag.

Men. Efter några minuter hoppade hjärtat ner i min ömma hälsporrehäl. Vad är det här för liv? Jaga tid,  aldrig ha en helt ledig helg, säga nej till saker. Sälja sig själv så fort det dyker upp en chans. Och allt detta utan att få betalt för det. (Nästan inget i alla fall). Ett vanligt jobb är en nödvändighet och det gör hela situationen hopplös. För jag kommer alltid att behöva jaga tid och tjäna pengar på något annat. Ja, jag har en man och det klart att vi skulle kunna sälja vårt dyra hus och en av de dyra bilarna så att jag kunde skriva mer men jag tänker att jag behöver pensionspengar och en eventuell sjukpeng om jag blir långtidssjuk och det är nästan lag på att man bör kunna försörja sig själv när man snart är fyrtio år. Om man plötsligt skulle behöva klara sig själv är det jobbigt om man inte kan, nämligen.

Jag kan inte annat än att ibland undra: Är det värt det?

Är det värt den ständiga jakten på skrivtid? Det konstant dåliga samvetet för att jag egentligen skulle kunna vara med mina barn istället för att sitta och skriva. Är det värt att jag och min man får pyttelite tid tillsammans? Och att jag nästan aldrig hinner träffa mina vänner? Har jag ens kvar några vänner? Jag ringer ju aldrig längre. Inte för att de ringer så jädra mycket de heller förstås.

Så jag klappade på manusbunten och suckade. Kände mig tom. Varför har jag lagt ner så mycket tid på hittepå? Så sa jag till min man. ”Jag tänker sluta skriva. Det är inte värt det.” Sedan somnade vi. Jag var helt slut. Jag hade ju jobbat hela veckan, försökt vara så mycket som möjligt med barnen, planerat ett barnkalas, handlat inför barnkalas, åkt i snöstorm och skrivit klart en bok. Jag sov som en stock.

Lördag morgon fick jag syn på mitt manus på nattduksbordet.

”Jag borde läsa det där. Börja jobba med det. Men äh, skit samma, jag ska ändå sluta skriva.”

”Det tror jag inte att vi är överens om.” Sa min kloka make. För han vet hur det är ställt med mig. Precis som för Romeo och Julia är det här skrivandet en hopplös kärlek. Can’t live with it, can’t live without it.

481507_454314451296705_1487913681_n

Omslag … igen.

Jag vet inte vad det är, jag är nog aningens fixerad vid omslag. Men häromkvällen råkade jag få syn på hur böckerna på mitt nattduksbord såg ut, egentligen:

bild

Till vänster Marian Keyes, till höger Bodil Sjöström (som jag med stor behållning håller på och läser just nu). Keyes står näst på tur. Men de har alltså legat på varandra där på bordet och när jag häromdagen flyttade på dem såg jag hur lika de är. Jag tycker att det är fascinerande att två helt olika formgivare har ansett att författarnas namn skulle stå i vitt, att titlarna skulle ha gult, att det behövdes en bil och att vägens färg skulle vara rödaktig. Och så är det den blå bakgrunden hos båda också.

Trots alla likheter på omslaget är de båda böckerna ändå rätt olika på utsidan, de ger olika känslor, hos mig i alla fall. Typsnitten jobbar på olika sätt, även bilderna. Mercy Close ger en mer stilla känsla (duh, bilen är parkerad och personen står utanför och tittar stilla på havet). Route 66 är igång, det är glädje, värme och fart.

Det är spännande hur lika men ändå olika två omslag kan vara.

Hur lika är de invändigt då? Jag vet inte, jag har bara läst halva Sjöströms (som är fantastisk!) och inget ur Keyes. Adlibris skriver: 

Hemligheten på Mercy Close:

Marian Keyes efterlängtade nya roman med familjen Walsh är äntligen här! 34 år gammal har Helen Walsh liv inte blivit som hon tänkt sig. Sin lägenhet har hon blivit av med, arbetet som privatdetektiv går inget vidare och hennes underbara pojkvän insisterar på att vara väldigt godvän med sin exfru.

Så när Helens ex Jay Parker hör av sig med ett fall för henne, blir hon nyfiken. När det visar sig att det gäller försvinnandet av Wayne Diffney, en fjärdedel av Irlands största pojkband någonsin, då är hon minst sagt fast.

Bandet har en återföreningsturné på gång och Helen dras in i en värld av märkliga frisyrer, stora herrgårdar och ännu större egon, där alla har en baktanke. Men det finns fortfarande inga tecken av Wayne och tiden håller på att rinna ut.

Kommer hon att kunna knäcka fallet och ge sin karriär en ny start? Kommer Jay lyckas ta sig tillbaka in i hennes liv? Ska de mörka tankarna som alltid förföljer henne komma ikapp igen?

Route 66 går till Trollhättan:

Lena och Maggan kör route 66 mellan Chicago och Los Angeles. Medan Maggan letar sevärdheter borrar sig Lena allt djupare in i sitt förflutna och till de händelser i Trollhättan för ett år sedan som förändrade hela hennes familj. Både Lena och hennes syskon är vuxna och lever välordnade liv men när deras mamma fick Alzheimers förändrades syskonrelationerna i grunden och framför allt ändrades Lenas relation med sin pappa.

Längs vägen får Lena och Maggan tid att prata om sitt förhållande och om passionen som försvunnit. Men också om vad det är som gör att de fungerar så bra tillsammans. Men allra mest är Lena i konfrontation med sig själv och hon funderar mycket på vem hon är, vem hon varit och hur allt kommer att bli.

Längs vägen passerar de cowboydans i Tucumacari, möter Las Vegas öronbedövande spelhallar och känner tystnaden i Grand Canyon. Och de möter människor så udda att de tror att de har hamnat mitt i en film.

Hmm. Helt olika är de kanske inte invändigt heller …

Sitt på fläsket och skriv!

Japp. Varenda gång en etablerad författare ger råd så kommer det: Sitt ner och skriv. De uttrycker det på olika sätt men det finns alltid med.

Och tametusan. Det stämmer. (Duh).

I helgen har jag haft skrivflyt. I lördags bokade jag in skrivtid och stängde dörren och lät mitt skrivande ackompanjeras av musik i mina lurar – barnen lekte utanför min dörr. (Nästa gång jag bygger hus ska lekeummet inte vara utanför arbetsrummet). Hade ändå flyt, fick många trådar lösta och massor av tecken skrivna.

I söndags fick jag oplanerad bonusskrivtid då min lillebror var på blixtvisit i Stockholm och barnen tvingade ut honom till lekparken. Jag struntade i frukostdisk, undanplockning och tvättmaskinen – jag satte mig mitt i kaoset och skrev. Och som jag skrev. På ungefär en timme hade jag fått ur mig 5000 tecken vilket var knappt 1000 ord. Jag skrev så jag fick ont.

Sedan längtade jag hela dagen efter att få fortsätta. Först vid 20-tiden på kvällen var detta möjligt.

Och. Då. Var. All. Lust. Som. Förbi.

Jag ville bara slösurfa. Jag ville lägga mig och läsa. Jag ville titta på Solsidan som jag aldrig vill titta på. Men. Jag vet ju vad som gäller så jag satte fart. Och först gick det trögt. Men snart hade fingrarna kommit igång och fått med sig den kreativa delen av hjärnan. Jag hade bestämt att jag fick försöka skriva en timme, om jag inte hade fått ur mig något då fick jag gå och slösurfa.

En timme senare hade jag fått ur mig 6960 tecken. Bara för att jag satte mig på fläsket och skrev. Helt oinspirerad och utan lust.

Så. Sätt dig på fläsket och skriv!

/Pernilla

En jävla natt

”Jag behöver din plats.” Kvinnan som jobbade på kafét tittade bistert på mig där jag satt vid min dator. Jag hade haft en rätt jobbig natt, hade ständigt vaknat och plågats av det jag hade drömt. Det var obehagliga saker, och inget hängde ihop fast det hängde ihop. Nu hade jag slagit mig ner på ett fik för att skriva ner, bena ut och försöka förstå. Och så kom servitrisen och menade att jag inte fick sitta längre. Den bitska kommentar jag tänkte ge henne stoppades av ett riktigt irriterande ljud. Det var dags att åka tillbaka till verkligheten.

Sådan var min söndagnatt.

Väckarklockan fick bort servitrisen från mig men jag vaknade tröttare än när jag gick och la mig för natten hade serverat mig en ny bokstory. Men jag har inte riktigt förstått hur allt hänger ihop, varför vissa saker händer och hur de händer och vad jag verkligen inte förstår är att det verkar vara en riktigt obehaglig deckare och I DON’T DO deckare.

???!!!

Se där. En kreativ process har inletts. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Vill du skriva i Debutantbloggen?

Snart är vår tid som Debutantbloggare slut. Vi driver den här bloggen till och med den 31 december 2012 och innan dess vill vi ha in ansökningar till nästa års Debutantbloggare. Är det just du som tar över den 1 januari? Om du är sugen, skicka en ansökan till debutantbloggen@gmail.com och berätta om dig själv, vad du kan bidra med till Debutantbloggen, din bok och vilket förlag du debuterar på. Senast 10 december tack.

NYHET! Debuterar du inte nästa år men vill ändå skriva här? Under året har vi varit hårda med vilka som har fått gästblogga, det har funnits vissa krav men nu när december står för dörren lättar vi lite på inträdet. Vill du vara med och bidra så öppnar vi våra helger för dig. Maila och berätta lite om dig själv och vad du skulle vilja skriva om i bloggen så hör vi av oss! Det kanske blir du som blir en av våra helgbloggare. debutantbloggen@gmail.com

Väl mött!
Manne, Ulrika, Sofia och Pernilla

Är förläggarens ord lag?

Debutantbloggläsaren Jennie undrade häromdagen över hur mycket en förläggare styr över böckernas innehåll. Jag frågade några av mina vänner för att få input från flera håll. (Tack kompisarna!)  Så här svarade de:

Amanda Hellberg, författare till bland andra Tistelblomman och Jag väntar under mossan:


Är det vanligt att förläggaren/förlaget har synpunkter som inte  bara gäller detaljer och rena språkmissar utan också på delar av  handlingen, karaktärer osv?

Absolut! Det är precis sånt min förläggare brukar feedbacka efter första manusläsningen. Förslag på händelser som bör komma tidigare eller senare, karaktärers beteenden som skaver. Kan bli ca två till fyra A4-sidor med synpunkter och ta någon månad för mig att skriva om, minst.

Hur har ni ställt er till det i så fall?

Extremt tacksam över det. Obetalbart. Min förläggare har i princip alltid rätt och jag håller med henne och ändrar (och skäms lite för att jag inte tänkte på de där grejerna själv).

Det jag är ute efter är alltså hur mycket förläggaren vanligtvis  lägger sig i och styr slutarbetet med boken? Jag fattar att det är olika från fall till fall men hur var det för er?

Rätt mycket, och det tror jag är vanligt. Att göra ett antaget manus till en bok klar för utgivning är en lång process, manuset går igenom många tvättar, och det är ett grupparbete (med förläggaren, redaktören och mig).
Simona Ahrnstedt, författare till Överenskommelser och Betvingade, hängde på diskussionen:
”Allt det som Amanda sa. Jag skulle säga att det är redaktörens viktigaste uppgift: att ha åsikter om karaktärer, dramaturgin och tempot. Ju fler böcker man skriver och publicerar desto mer införlivar man redaktörens röst dock.
Jag tycker det är härligt att få feedback. En gyllene regel är att redaktören har rätt i 99% av fallen. Och förmdoligen i de sista 1% också. Men det är inte samma sak som att man blir styrd. Själva ARBETET med redigeringen är det ju alltid jag själv som gör.”
Lina Forss, författare till massor men aktuell med Turk och Timotej: en natt:
”Håller med Amanda i allt!”
Och så några ord från två debutantkompisar (vars bilder och presentationer finns  i flikarna ovanför inlägget). (Manne var också på väg att svara men jag sa att det räckte nu, inlägget är megalångt).
Sofia:
Är det vanligt att förläggaren/förlaget har synpunkter som inte bara gäller detaljer och rena språkmissar utan också på delar av handlingen, karaktärer osv?
Många författare längtar efter och älskar när någon duktig kommer in med ny kraft och vill arbeta på manuset men när man skrivt på avtalet så är texten författarens, förlaget har bara rätt att ändra språkliga brister.
Hur har ni ställt er till det i så fall?
”Mina fräknar” var enligt min redaktör Anna Lovind varit ovanligt färdigt. Det blev inga ändringar.
Ulrika:
Är det vanligt att förläggaren/förlaget har synpunkter som inte bara gäller detaljer och rena språkmissar utan också på delar av handlingen, karaktärer osv?
Nej, min förläggare har inte haft några synpunkter överhuvudtaget vad gäller handling etc. Eftersom det är ett väldigt litet förlag har jag haft stort inflytande själv över både text och övrigt.
Hur har ni ställt er till det i så fall?
Rent hypotetiskt hade jag nog gillat att få kommentarer, men inte om jag tvingades att följa ALLA råd, utan om jag fick ta till mig det jag upplevde som relevant.
Ja, det var några ord om förläggare och redaktörer – hoppas du blev klokare Jennie.

Kajsa Ingmarsson om författarekonomi

I sin blogg. Vi hade ju ämnet uppe här i bloggen för ett tag sedan.

Själv åt jag lunch med en kompis och hennes vän häromdagen. Hennes vän häpnade när jag sa att man inte tjänar några pengar på att skriva böcker. I alla fall inte när man bara har gett ut en. Och när jag sa att om man tar förskottet och delar det på antal timmar man har lagt ner på att skriva sin bok så går man tokmycket minus avslöjade hennes blick att hon trodde att jag ljög.

Men så är det. Det jag har fått in för min bok skulle inte räcka långt för att dra runt mitt hus, min bil, mitt matkonto och mina barns kläder.

Att få ändan ur …

På fredagar brukar vi ha gästbloggare men den här fredagen var alldeles tom och ensam så jag kände att jag måste nog rädda den.

Jag får ofta frågan hur jag hann skriva en roman och jobba heltid. Ja, det undrar jag också. Men det enkla svaret på frågan är att man måste få ändan ur.

Ändan ur disken. Ur jobbet. Ur ungarnas aktiviter.  Men vadå? Man kan väl inte bara ge upp allt det, hur skulle det se ut? Nej, det kan man inte. Men man kan ändå få ändan ur. Det finns många olika sätt.

Jag själv har valt att se på mitt skrivande som en tidskrävande hobby. Ungefär som golf eller att ha en häst. Folk som har hästar tillbringar absurda mängder tid i stallet. Det är det ingen som ifrågasätter för hästen måste ju äta, träna och allt det där. (Med allt det där menar jag – Vad behöver hästar egentligen?)

Golfare. Ja, kommentar överflödig.

Jag väljer alltså att lägga ett visst antal timmar per vecka på mitt skrivande. Inte helt förankrat hemmavid varje vecka. Man kan säga att jag smiter undan en del. Från att skjutsa barn till dans på lördagar t.ex.

HUR SOM HELST. (Aningens splittrad gästbloggare det här).

Boka in en kväll i veckan, det är en bra start. Gärna med någon annan som behöver skriva. Någon du inte sitter och babblar hela kvällen med, se till att ni skriver. Och tiden är helig, det är som att du har betalat en jättedyr kurs som du inte kan låta bli att gå på. Så kan man t.ex. få ändan ur.

Om man har svårt att komma loss regelbundet så kan man testa National Novel Writing Month. Den pågår just nu. Man kan kalla det en intensivkurs. Om mina kvällar är som en gång i veckan golf, då är det här som ett golfläger på en månad.

Alla måste hitta sitt sätt. Det viktiga är bara att SKRIVA. På något sätt.

Med det. TREVLIG SKRIVHELG allesammans.

/Pernilla

PS – Gästbloggare sökes till nästa fredag! 🙂

Är du författare?

För ett par dagar sedan kom mina döttrar in och störde pratade med mig när jag satt och skrev. De hade lite frågor att ställa, jag skulle ”nämligen bli intervjuad.” Jag svarade kort, koncist och drog till med saker utan att tänka för mycket på vad som egentligen är min favoriträtt och min favoritmusik. Så att de skulle bli nöjda så att jag skulle få fortsätta skriva.

Så kom sista frågan.

Är du författare?

Mitt snabba koncisa och korta svar till mina älskade ungar var förstås ”ja.”

Jag hakar på Ulrikas inlägg från förra veckan och diskuterar det här lite mer.

När andra kallar mig ”författare” gör jag ofta en grimas som ska betyda ”äsch, inte är väl jag …” För det vet ju alla att man inte är författare förrän man har fått minst två böcker publicerade. Och precis, fått publicerade för nåde den som publicerar själv och kallar sig författare. Eller? Därom tvistar de skrivande. Och som Ulrika skrev, för att få ansöka om medlemsskap i Författarförbundet krävs ”en utgiven produktion om omfång motsvarande två verk.”

Men jag funderar …

Att vakna av att det kryper i kroppen och man bara måste gå och knacka ner några ord, några meningar, några stycken och några kapitel.

Att vara mitt i något med någon och ändå inte vara där och istället vara i en annan människas värld. Att fundera på varför den människan beter sig på ett visst sätt och vad människan tänker hitta på härnäst. Detta tänker man på i bilen, på jobbet, med barnen, med partnern, ute med vänner. Ibland korta snabba tankar men alltid där någonstans i bakhuvudet. Hela tiden.

Att sitta på en flygplats på väg på romantisk helg och höra en person säga en sak och genast skriva ner den i repliklagret.

Att handla i kassan på Ica en vanlig tisdagkväll och fundera på om kassörskan dansar burlesk på nätterna för att hon har hårnät som döljer nylagt hår och rödmålade naglar under sina handskar.

Att åka tunnelbana, titta på en person och fantisera fritt eller vilja fråga ”What’s your story?”

Att höra någon berätta om sin tonårings mindre lyckade bravader och utbrista ”Där har du ju en roman, skriv!”

Att bestämma träff med folk från olika yrken för att få lära sig mer om saker ens karaktärer behöver kunna och sedan sitta och prata med de här människorna som om karaktärerna faktiskt fanns.

Att stå på jympagolvet på Friskis och titta i folkhavet efter någon som liknar sin huvudkaraktär.

Att tacka nej till saker andra aldrig skulle nobba, bara för att få sitta hemma och skriva i lugn och ro. Att alltid väga det man ska göra mot det att få sitta och skriva istället.

Om inte det är att vara författare – vad är det då?

Att vara författare är inget yrke. Det är ett liv. Oavsett hur många verk man har publicerat på ett eller annat sätt.

Är du författare? Debuterande författare under 2013? Skicka in din ansökan till att bli debutantbloggare under nästa år! Mer info här.

Är du författare som redan har debuterat och har något du vill säga till läsare av Debutantbloggen? Vill du gästblogga? Hör av dig till oss på debutantbloggen@gmail.com och märk mejlet ”Gästbloggare”.

/Pernilla

Är det just du som debutantbloggar 2013?

Tiden går som bekant fort när man har roligt.

Vårt debutantår är snart slut och vi ska lämna över Debutantbloggen till nya fräscha debutanter. Vi är som gammal skåpmat nu, den som rensas ut och bort från hyllorna i kylskåpet men sedan återuppstår i en fin halvny rätt – kallad pocket. Ja ja, häng inte upp er på liknelsen nu – ni fattar! Vi ska bort, nya ska in! Så har det alltid varit, så kommer det alltid att vara.

Debutantbloggen startades 2009 av Augustin Erba, Kevin Frato och Kalle Dixelius. Sedan starten har bloggen haft 280 000 unika besök. Intresset har ökat starkt år för år och i dag har bloggen ungefär 11 000 unika besök per månad. 

Vi som driver bloggen i år – Manne Fagerlind, Pernilla Alm, Sofia Hallberg och Ulrika Sandberg – har valt att ha en varsin dag för inlägg, fredagar har vi vikt åt gästbloggare. Vi har försökt att få så många debutanter som möjligt att bidra. Vi ser gärna sökande som har som mål att fortsätta att hålla bloggen levande och aktiv genom täta inlägg och kommunikation med läsarna.

SÅ. Debuterar du under 2013 och är sugen på att vara del av Debutantbloggen och ta den till nya höjder? Hör i så fall av dig till oss på debutantbloggen@gmail.com och berätta lite om dig själv, vilket förlag du debuterar på, när du debuterar och vad du tror att du skulle kunna tillföra Debutantbloggen. Märk mailet med ”Debutant 2013”.

Vet du någon som debuterar under 2013? Tipsa och be personen i fråga att höra av sig till oss.

Sista ansökningsdatum är den 10 december. De nya Debutantbloggarna tar över den 1 januari 2013. Det kan bli du!

Det är utsidan som räknas

Häromveckan var jag i Spanien en snabbis. Jag var där i knappt 48 timmar och hann med minst tre bokaffärer. En var på flygplatsen men ändå.

När jag bodde i Spanien köpte jag en del böcker på spanska. I många år köpte jag, av ren slentrian, böcker varje gång jag åkte dit. Till slut insåg jag att jag aldrig läste de där böckerna. Jag har aldrig lyckats känna mig bekväm med att läsa längre, skönlitterära texter på spanska. Men är det hela sanningen? Grejen är att spanska bokomslag är så … trista, rent ut sagt. De inspirerar mig inte till läsning. (Och ÄNDÅ går jag in i tre bokhandlar under mina få timmar i Spanien).

Många brukar fråga om jag fick bestämma omslag till min bok. Svaret är nej. Så är det för de flesta författare, förlaget bestämmer. Det är inskrivet i kontrakten (för det mesta). De flesta förlag visar omslagsförslag och frågar vad författaren tycker men om förlag och författare är oense så vinner förlaget. De har kontraktet på sin sida. Med rätta. Förlaget betalar omslag, tryck och marknadsföring, de måste ha ett omslag de tror säljer. För det är ju omslagets uppgift – att sälja boken. Själv tyckte jag att det var roligt att se de olika förslagen, att få se min bok tolkad av en formgivare. Spännande och intressant. Och visst hade jag åsikter och tankar men jag tänker att formgivare jobbar professionellt med att ta fram det de tror säljer. De är klart mer lämpade än jag för omslagsjobbet. Jag tycker att man ska lita på att folk kan sina jobb.

I Spanien hittade jag några bekanta ansikten:

En del var helt obekanta men med bekanta namn:


Kollegor vars böcker säljs utomlands brukar visa upp de olika omslagen och det skiljer sig rätt rejält från land till land. Vad är det som gör att en boks omslag antas sälja i ett land, men ett annat land känner att de måste ändra? Intressant tycker jag.

Nu är det ju inte bara vid utlandsförsäljning som omslaget kan ändras, ofta ändrar man ju omslaget när den inbundna blir pocket. (T.ex. som för vår vän Manne). Min pocket kommer att vara ganska lik, men ändå annorlunda. När jag var på möte på Pocketförlaget försökte jag luska i när man byter men det verkade inte finnas någon riktlinje för det. Men det klart, om en inbunden har sålt massor så ändrar man inte gärna det vinnande konceptet. Varken här eller i Spanien.