Sju av Tuas misstag, del 7: För snabb redigering

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

7. För snabb redigering

I ivern att skicka debutmanuset till förlag kan många författaraspiranter slarva med redigeringen. Jag älskar redigeringsfasen och är väldigt petnoga så även den första versionen av Konungens sändebud (som refuserades) var i gott skick när det kom till språkligt flyt, grammatik, stavning, perspektiv mm. Men redigering är så mycket mer. Under arbetet med debutboken samt uppföljaren har jag kommit till en del insikter som jag vill dela med mig av i detta inlägg.

Nedan har jag satt samman en lista som du kan utgå från vid redigering av ditt råmanus. Länkarna leder till tidigare inlägg i denna serie med skrivtips där jag fördjupat resonemangen kring respektive tema.

Handling

  • Hänger berättelsens röda tråd ihop från början till slut? Om inte, behöver du knyta samman den nu. På köpet kan du upptäcka spretiga stickspår som kan kapas i syfte att koncentrera storyn.
  • Är tempot lagom? Tänk på att variation håller läsaren alert. Här finns ett inlägg om hur berättelsen kan drivas framåt respektive bromsas/fördjupas.
  • Är handlingen trovärdig? Om något skaver vid genomläsning, behöver du åtgärda det. Fall inte i fällan med alltför enkla utvägar, det kan stjälpa ett annars utmärkt manus.
  • Finns logiska luckor som behöver fyllas i? När manuset har vilat lite, är det lättare att se sådana brister.
  • Är handlingen intressant hela vägen igenom, eller behöver du skruva upp spänningen i vissa delar? Kanske några ”transportsträckor” kan kapas eller kortas. Här är testläsare ett bra verktyg. Du kan be denne markera avsnitt där texten upplevs som seg eller ointressant.

Karaktärer

  • Är de lagom många så att läsaren kan hålla reda på och ”lära känna” alla? Kanske några inte var så viktiga som du först trott. Genom att rensa bort överflödiga karaktärer skapar du utrymme för att utveckla de kvarvarande.
  • Introduceras nya personer i lagom tempo, så att läsaren inte blir förvirrad? Här finns ett inlägg som behandlar frågan djupare.
  • Är dina karaktärer tillräckligt komplexa? Det är lätt att falla i fällan att göra protagonisten alltigenom god, och antagonisten alltigenom ond. Kan du svärta ner hjälten/hjältinnan en aning och ge skurken något förmildrande drag? Det behövs inte mycket för att göra en karaktär djupare och därmed intressantare för läsaren att följa.
  • Agerar dina karaktärer trovärdigt? Tänk på att människors handlingar är en spegel av deras bakgrund, drivkrafter, samhällsställning, ålder m.m. Det är fullt möjligt att en inbiten bonde flyttar till innerstan och väljer att inte ens ha krukväxter, men sådana brott mot läsarens förväntningar tarvar en förklaring. Kanske bonden helt enkelt ledsnat på slitet och vill aldrig se en planta igen. Vips, så har bonden blivit en intressant person eftersom denne brutit med sitt tidigare liv.

Perspektiv

Utifrån vilket berättarperspektiv du valt, säkra att du är konsekvent genom hela manuset. Jag använder ”nära tredjepersonsperspektiv”, vilket blir en ram att hålla sig inom. Min hjältinna Matilda kan inte se vad som händer bakom henne. Hon kan höra fotsteg närma sig men måste vända sig om för att veta vem som kommer. Det är inte troligt att hjälten Trond tänker på sina guldbruna ögon (för honom är ögonfärgen en självklarhet, han har haft samma hela livet), det är bättre att Matilda får notera färgen och därmed informera läsaren. Omedveten perspektivglidning är något som tidigt avslöjar en författare som nybörjare, och även om du inte störs av sådant när du själv läser, kan du ge dig fanken på att en förläggare gör det.

Balans mellan berättande och gestaltning

Om vissa avsnitt känns platta beror det ofta på bristande gestaltning. Kanske du berättat för mycket och visat för lite: vad karaktärerna gör, känner, upplever. Fundera över hur berättande kan konverteras till gestaltning. OBS, att gestalta precis allt som händer saktar ner tempot i texten, så det gäller att hitta rätt balans. Även här kan testläsare vara till god hjälp.

Miljöbeskrivningar

  • I inledningen av en ny scen, får läsaren veta var handlingen utspelar sig? Det är viktigt att ”sätta” scenen tidigt, annars har läsaren ingen möjlighet att visualisera det som händer.
  • Finns tillräckligt med detaljer för att göra miljön levande för läsaren? Omvänt, har du för många detaljer/för långrandiga beskrivningar som får läsaren att tappa intresset?
  • Införlivas alla sinnen: syn, smak, lukt, känsel och hörsel? Med kluckande vågor i strandkanten, doften av tång, het sand under nakna fotsulor, måsarnas skrik, havsbrisen som smakar salt på tungan och rufsar om huvudpersonens hår, har läsaren möjlighet att förflytta sig till sommaridyllen där din karaktär befinner sig.

Språket

När du fått ordning på ovanstående punkter i listan är det dags att se över språket:

  • Upprepningar tråkar ut läsarens hjärna och får språket att framstå som fattigt. Ett bra verktyg för att variera ord är att söka alternativ på Synonymer.se. Ett annat verktyg, Lix.se, hjälper dig att hitta upprepningsord som du själv blivit blind för. Klistra in texten i sökfältet och tryck på ”Analysera”, så får du en ordräkning som resultat. Jag brukar analysera scen för scen för att hitta närliggande upprepningar, samt hela manuset för att se om jag använt riktigt ovanliga ord alltför många gånger. Så här kan ett ordräkningsresultat se ut:
  • Se över vilka uttryck och begrepp du använt. Är betydelsen glasklar? Om inte, förtydliga.
  • Flyter språket eller känns meningarna svårlästa och ordföljden krystad? Läs texten högt för att upptäcka var den hackar.
  • Vid användning av ord som den/det, se till att referenten är solklar. I scener där det förekommer flera män och flera kvinnor, säkra att det är tydligt vilken hon respektive han som avses. Om du hittar roliga syftningsfel, typ ”Vi klär midsommarstången med barn från förskolan”, ta bort dem ur manuset och lägg ut på Facebook istället.
  • Åtgärda kvarvarande stavfel. Om du skriver i Word får du hjälp av att programmet markerar felstavade ord. Lita inte blint på förslagen, ibland föreslås sammanskrivningar av ord som ska skrivas isär. Ord som är rättstavade men fel i sammanhanget är allra svårast att upptäcka, t ex om du skrivit vad istället för var. Jag tycker att det är lättast att finna sådana fel genom Words uppläsningsfunktion. Den markerar ord för ord samtidigt som den läser högt, vilket gör att öga och öra samverkar om att hitta felet.

Det här var den sista och avslutande delen i min serie med skrivtips. Jag hoppas att något av det jag tagit upp kan vara till hjälp för dig! Om så är fallet, skriv gärna en kommentar här på bloggen, alternativt på Debutantbloggens Facebook eller Instagram.

Stort lycka till med ditt skrivande!

Sju av Tuas misstag, del 6: För sparsmakat

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

6. För sparsmakat

Så här beskrivs problemet i Skrivas artikel: Många mindre erfarna författare som är angelägna om att hålla tempot uppe i historien glömmer att läsaren behöver hjälp att visualisera det som händer. Dessutom verkar skrivskolornas eviga tjat om ”Show, don´t tell” ha gjort många livrädda för att beskriva någonting över huvud taget, särskilt när det kommer till karaktärer och miljö.

Mitt misstag

Oj, vad jag har slitit med balansen i detta! Konungens sändebud var mitt läroprojekt och jag har prövat mig fram allteftersom, skrivit om otaliga gånger, strukit, lagt tillbaka, broderat ut, kapat. Den första versionen som jag skickade till förlag var betydligt längre än den som nu är utgiven. Mycket av det jag strök under omarbetningen var beskrivningar där jag frossat i ett alltför blommigt språk. Men bitvis trillade jag istället ner i motsatt dike och texten blev för sparsmakad, för karg. Den gav inte läsaren tillräckligt med vägledning att visualisera miljöer och förstå karaktärer. Ett tag höll jag på att bli tokig över att grubbla på hur jag skulle hitta rätt balans mellan ”snabb, framåtdrivande text” och ”fördjupande beskrivningar”. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg hade jag fantastiskt god hjälp av frilansredaktören Lena Sanfridsson. Så här såg det ut när vi diskuterade kring en omarbetning jag gjort:

Den här detaljkommentaren var så rolig att jag måste dela med mig. Detta är första scenen i kapitel 2, berättelsen har redan tagit fart och Lena hade helt rätt i att det var dags att utveckla miljön. Som tur var hade jag tagit bort med ändringsmarkeringar, så det var bara att klicka ”Ignorera ändring”.


Berättelsens rytm

Jag tog fasta på det Lena skrev om rytm. Min berättelse börjar med en spännande händelse. Jag ville fånga läsaren, väcka nyfikenhet, plantera frågor och sporra till att vända blad i jakt på svar. I mitt första inlägg i denna serie med skrivtips berättar jag om hur jag gjorde händelseförloppet snabbt genom att inte fördjupa mig i beskrivningar av alla förekommande karaktärer. De tre första scenerna fokuserar på skeenden som för berättelsen framåt. Miljöbeskrivningarna finns, så läsaren ska kunna visualisera Tronds kammare/pigan som ligger i hans säng/korridoren med de osande facklorna, men jag trimmade beskrivningarna till enstaka detaljer som inte slöar ner tempot i läsningen. När berättelsen fått styrfart var det dags att fördjupa karaktärer och att låta miljöerna skapa stämning hos läsaren.

I Matildas andra scen sitter hon inlåst i en fånghåla. En trist miljö, men ett underbart tillfälle att utveckla hennes karaktär och att ge läsaren möjlighet att förstå mer om vad som pågår. Scenen inleds med att hon trevar över väggar och golv i jakt på en rymningsväg. Det gestaltar henne som handlingskraftig och väcker medlidande när hon misslyckas. I väntan på att bli torterad undersöker hon skadorna efter knektarnas misshandel. För att hålla modet uppe tar hon ett djupt andetag av den råkalla luften och hämtar kraft i tanken på hämnd för sin väninna som hängt sig efter att ha blivit våldtagen. Miljödetaljer och inre tankar fördjupar såväl Matildas karaktär samt läsarens förståelse för vad som står på spel. Jag blev så himla glad över att just denna scen nämndes i Anna Piippolainens fina recension i Facebookgruppen ”Vi som älskar ljudböcker”:

Efter ett tag satte sig rytmen som Lena efterfrågat i min ryggmärg. Jag kunde själv se när texten behövde framåtdrift respektive fördjupning. Men jag höll hela tiden fast vid min ambition att berättelsen skulle vara tät i intrigen, så jag avhöll mig från stora utsvävningar.

Jag avslutar med två exempel på små tillägg (gulmarkerat) jag gjorde i sent skede för att måla upp miljöer och karaktärer.
Att Matilda tänker på sin bror visar hur viktig han är för henne. De små ändringarna kopplar miljöbeskrivningen till hennes bakgrund och fördjupar hennes karaktär. Dessutom gestaltas Petrus som en kärleksfull bror.
På ett direkt tips av Lena att skapa mer feelgoodmiljö i en lugn scen skrev jag in dessa tre meningar som låter läsaren uppleva sommaridyllen på ett helt annat sätt än innan.

Sju av Tuas misstag, del 5: För enkel intrig

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

Vid förra veckans tjänsteresa till Stockholm visade sig vädret från sin bästa sida och jag tog en promenad genom Gamla stan. Jag älskar att känna historiens vingslag, fast just här på Stortorget (platsen för Stockholms blodbad år 1520) får jag rysningar när jag föreställer mig hur blodet flöt över kullerstenen.

5. För enkel intrig

I Skrivas artikel anges att många nybörjarförfattare underskattar komplexiteten i ett romanbygge. Till skillnad från novellen behöver en roman många parallella intriger som håller läsarens intresse uppe.

Hur jag gjorde

Under stora delar av berättelsen befinner sig mina huvudpersoner på resa, ensamma med enbart varandra till sällskap. Detta innebar en begränsning för mina möjligheter att skapa parallella intriger. Lösningen blev att nyttja mina huvudpersoner till max. Jag ville göra deras romans svår, nära nog omöjlig. Kärlek som de inblandade måste offra något för, är starkare än en lättvunnen dito. Ett välkänt knep inom romance är att låta kärleksparet börja som fiender, vilket gör utvecklingen till en romans mer tillfredsställande för läsaren. I tidigt skede la jag mycket tid på att tänka ut vad som stod på spel för Trond respektive Matilda samt hur deras drivkrafter kunde krocka med varandra.

Listan blev lång innan jag var klar och den hjälpte mig att skapa grus i maskineriet genom hela manuset.

Yttre hot/intriger

Ett hett tips: Släng inte in intriger som inte har med huvudberättelsen att göra. Förstärk istället din röda tråd! I mitt fall använde jag bikaraktärer för att lägga käppar i hjulet för mina huvudpersoner. När de flyr Klippvreta blir de jagade av Magnus som är fast besluten att fånga Matilda och återbörda henne till borgen, vilket är hennes värsta mardröm. Ett möte med de förföljande knektarna avslöjar att Matildas älskade bror är i fara, något som får hennes drivkraft att svikta. Trond är lojal mot konungen men inser samtidigt att denne har makt att avgöra huruvida Matilda får leva eller dö, vilket skapar ett svårt dilemma för honom. Sårad av hans avståndstagande flörtar Matilda med en dräng, eftersom hon minns hur svartsjuk hon själv blev när Trond uppvaktades av en glädjeflicka. Besöket i oasen Solängen gestaltar det liv Trond egentligen strävar efter. När Tronds vän Henrik hittar kärleksparet tillsammans råkar Henrik trampa på en av Matildas ömma tår: den skam hon känner över att ha svikit löftet till sin bror (att inte komma nära en man).

Ja, även denna lista kan göras lång, men vid det här laget förstår du konceptet. Använd såväl bikaraktärer som miljöer för att väva dina intriger till en stark och sammanhängande tråd genom berättelsen!

Det röda huset vid Stortorget har 92 vita stenar, en för varje person som avrättades i Stockholms blodbad.
Enda gången jag känner mig hemma i en storstad är där jag kan färdas bakåt i tiden. Mårten Trotzigs gränd, den smalaste gatan i Sverige. Mårten blev borgare i Stockholm 1595.
Jag avslutade min historiska vandring i Gamla stan på Järntorget med en tidstypisk öl (nä, det är lögn, men låter bra) samt en modern och ljuvlig pasta. Restaurang Tre Valv. Inomhusmiljön andas 1400-tal och gör mig lycklig.

Sju av Tuas misstag, del 4: För enkla utvägar

Boksamtal med Lennart Bergström på Akademibokhandeln Vängåvans Litteraturscen. Nationaldagsfirande 2022 i Sundsvall.

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

4. För enkla utvägar

Författaren har byggt upp spänningen och satt saker och ting på spel men lyckas inte skapa en intressant och trovärdig lösning på hur huvudpersonen ska överleva/hitta mördaren/rädda släktgården/bli ihop med sitt livs kärlek. En alltför enkel eller osannolik utväg lämnar läsaren med en känsla av besvikelse.

Varje gång jag själv föll i denna fälla, upptäckte jag det gudskelov på egen hand, så ingen förläggare har behövt plåga sig igenom en sekvens där allt visar sig vara en dröm som bara utspelat sig i karaktärens huvud. Men jag hade ett annat och närliggande problem. I en tidig version av mitt debutmanus var intrigen alltför komplex (för många trådar som blev omöjliga att knyta ihop). Även om jag lyckats krysta fram en lösning hade den blivit alltför komplicerad för läsaren att ta in. Ungefär som att lyssna till en faktaspäckad föreläsning om kvantfysik (bara korvstoppning, ingen njutning).

Åtgärder vid omskrivning

  • Jag redigerade bort vissa intriger och förstärkte de kvarvarande.
  • Genom bokens sista fjärdedel portionerade jag ut de olika lösningarna allteftersom (istället för att klämma in rubbet i slutet). Det ger läsaren tid att ta in, att förstå, att smälta.
  • Vissa lösningar krävde att jag gick tillbaka i manuset för att plantera ledtrådar.
  • Ett mysterium väntade jag till nästa sista kapitlet med att hitta svaret på. Ända till dess hade jag som författare ingen aning om vad Matilda kände till om fogdens och hans allierades förehavanden. Högförräderiet mot kung Gustav är den bärande intrigen i berättelsen, så det var minst sagt svettigt innan jag kom på en historiskt trovärdig förklaring till något som aldrig skett i verkligheten. Om du inte är lika äventyrlig som jag (eller prokrastinerande, för att vara helt ärlig), se till att dina viktigaste intriger har en lösning ända från start.
  • Vissa planerade utvägar visade sig behöva ändras när det väl var dags att lösa problemet. Som exempel råkar Matilda ut för ett obehagligt möte som sätter hennes liv på spel. Tidigare i manuset har hon tagit sig ur knipor genom att skjuta pilbåge och dela ut pungsparkar. Det skulle bli en trött upprepning om hon än en gång tog till våld (hur än motiverat), så jag valde att låta henne hantera situationen med intelligens istället. Med tanke på hennes fysiskt överlägsna motståndare blev det dessutom mer trovärdigt.
  • För varje lösning jag skulle åstadkomma försökte jag tänka mig in i vad läsaren förväntade sig och sedan hitta på en annan utväg. Förutsägbarhet är tråkigt!
  • Det problem karaktären haft kan visa sig vara en missuppfattning, alltså behövs ingen lösning. Nyttja detta trick sparsamt! Jag använder det en gång i min uppföljare men för att läsaren inte ska känna sig lurad på konfekten, får glädjen vara kortvarig. Avslöjandet av icke-problemet leder direkt till ett nytt och allvarligt problem.
  • Eftersom jag skriver en trilogi valde jag att inte lösa allt som stod på spel för mina huvudpersoner i första boken. Några problem fick kvarstå för att locka till läsning av uppföljaren. Att döma av alla meddelanden jag fått där bok 2 efterlyses verkar jag ha lyckats!

Sju av Tuas misstag, del 3: För fånigt, fint, försiktigt

Jag kände mig så hedrad när Cecilia Berg (Insta: artofhighcoastsweden) målade denna bild inspirerad av Tronds dilemma i Konungens sändebud. The thinking man. Ska han välja kärleken till Matilda före lojaliteten mot sin herre och kung?

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

3. För fånigt, fint, försiktigt

Skrivas artikel listar tre vanliga sätt som nybörjare skriver alltför fånigt, fint och försiktigt i sina debutmanus. Denna vecka känner jag mig skyldig till alla tre misstag!

För fånigt/lama kvickheter

Jag älskar humor och ville gärna att Konungens sändebud skulle locka till skratt. Mitt nybörjarfel var att strössla med skämt som var tänkta att gestalta mina huvudpersoner som kvicka, smarta och coola men sammantaget blev intrycket bara fånigt. Berättelsen är en äventyrlig historisk romance och det blev varken spännande eller romantiskt när jag överdoserat putslustigheterna. Vid omskrivningen rensade jag bort en massa skämt, särskilt ur de avsnitt som skulle vara farofyllda, mörka eller sorgliga. Sedan koncentrerade jag mig på att få in humor där det platsade bättre. Men hur skriver man roligt? Det är svårt! Skrivas artikel rekommenderar att försöka hitta ett oväntat perspektiv på skämten som också säger något om karaktärerna. Jag vill utöka rådet till att ”utgå från din berättelse”. Vad händer som kan vara grund för att få in en humoristisk twist?

Tre exempel ur Konungens sändebud

1: Matilda sitter inne med information som Trond försöker få ur henne. Vid ett tillfälle har hon druckit sprit och hennes onykterhet skapar utrymme att slänga in humor, trots att deras samtalsämne är dystert. Hon tänker sura tankar om Trond när han förhör henne och förolämpar honom och kungen med roliga okvädningsord (trångsynt skitstövel, förbaskade tjyvkung). När Trond lyckas få henne att prata bredvid mun blir hon ännu argare över att han ser så självbelåten ut (den baksluge fan hade hällt i henne sprit för att få henne att försäga sig). Verbalt uttryckt ilska (tankar eller repliker) är ett bra verktyg för att ge en komik åt en text, men tänk på att förolämpningarna måste vara harmlösa och riktas mot någon som det inte är synd om. Äkta elakhet är inte roligt.

2. Vid ett tillfälle försöker en prostituerad kvinna sälja sina tjänster åt Trond. Eftersom Matilda är förälskad i honom blir hon våldsamt svartsjuk men det vill hon så klart inte erkänna. Hennes känslor slår istället igenom i bitska kommentarer. Trond genomskådar henne och säger rakt ut att hon är svartsjuk. Hennes häftiga förnekelse blir rolig eftersom läsaren vet att hon blåljuger.

3. Genom nästan hela boken är Trond en självsäker person, herre på täppan i de flesta situationer. Han har makt i kraft av ställning, intelligens och inte minst en överlägsen fysik. När han träffar sin faster (en dam han har stor respekt för) hamnar han i underläge. Hans vanliga maktmedel är inte till hjälp: fastern är inte imponerad av hans ställning, hon är minst lika intelligent och har rätt i sakfrågan (vilket Trond vet) och han varken kan eller vill använda våld för att vinna diskussionerna. Att låta en stark och något självgod karaktär bli obekväm och svarslös ger en humoristisk twist åt texten.

När boken släppts blev jag så himla glad åt att humorn gått fram! Här är bettan_bokpratarens recension på Bokus: Konungens sändebud har allt och lite till. Den är en spännande och romantisk historisk romance när den är som bäst. Bra driv, högt tempo och spänning. Men även rappa repliker som ger mig många goa skratt.

Prydligt och överspänt talspråk

I en historisk roman är det inte tabu att ha ett delvis högtravande språk, eftersom det (i lagom dos) ger en ålderdomlig tidskänsla. Men replikerna får inte låta stolpiga och måste anpassas till karaktärerna som uttalar dem. För Trond, kungen och högt uppsatta befäl är det relevant att låta dem tala fint (särskilt när de vill framhäva sin pondus). Matilda är uppväxt i ett kloster och har fått bildning (ovanligt för en fattig flicka på den tiden). Även hon kan uttrycka sig väl men jag försökte göra hennes språk snäppet enklare. För övriga karaktärer tänkte jag till på deras yrke och funktion. Pigan Ebba är undergiven Trond som är en herreman och därför säger hon inte mycket. De råbarkade knektarna talar korthugget och militäriskt i tjänsten och använder grova ord om kvinnor och fiender. Pojken Anton talar enkelt på barns vis men hans vokabulär är färgat av hans uppväxt bland Tronds soldater, alltså är det naturligt att han använder ord som ”mannarna”. Överhuvudtaget försökte jag tänka till på om och i så fall hur en karaktär kan ha kommit i kontakt med ett visst ord. Det vore inte trovärdigt att Matilda använder militärtermer men är fullt begripligt att Trond gör det.

Överflödiga bestämningsord

Skrivas artikel listar exempel på beskrivande och hjälpande ord som brukar vara vanliga i nybörjarmanus och resulterar i ett försiktigt intryck.

Han var lite arg. Problem: om han inte var arg, vad var han då? Lösning: Var specifik!

Stubinen var röd till färgen. Problem: läsarna vet att röd är en färg. Lösning: Skriv bara ”Stubinen var röd”.

Mitt tips är att stryka alla vaga ord. Förutom att det gör texten tydligare blir den också mer kondenserad vilket ökar framdriften och minskar risken för att läsaren ska bli uttråkad. Värdera inte bara enstaka ord som i exemplen ovan utan hela meningar. I mina tidiga skrivförsök var jag så rädd att läsaren inte skulle förstå mitt budskap att jag kunde ha tre meningar på raken som egentligen sade samma sak. Lösning: rensa två meningar och putsa på den kvarvarande tills betydelsen är solklar. Och våga påstå att saker är på ett visst vis utan att mjäka till det. I samband med testläsning har jag sett luddigheter som ”Det var som om hon inte kände sig välkommen på festen.” Hon (perspektivpersonen) vet väl hur hon känner sig? Troligare vore att hon skulle tänka: ”Hon kände sig inte välkommen på festen.”

Hoppas du fått inspiration till att redigera din text. Jag lovar att berättelsen kommer att lysa mycket starkare när du arbetat igenom humoravsnitten, fått flyt i replikerna och rensat bort överflödigt fluff!

Sju av Tuas misstag, del 2: För många vändpunkter, för lite berättelse

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

2. För många vändpunkter, för lite berättelse

I Skrivas artikel finns en förklaring som jag sammanfattar: nybörjare (speciellt de som förlitar sig mycket på ett detaljerat synopsis) gör ibland misstaget att skriva ut viktiga vändningar rakt upp och ner, exempelvis ”Reportern snubblade över känslig information” eller ”Polisen började leta efter ledtrådar”. Artikeln uppmanar författaren att sträva efter att förvandla varje viktig punkt i synopsis till en tydlig och övertygande scen.

En ambition som jag hållit fast vid under hela manusprocessen för Konungens sändebud är att gestalta händelseförloppet väldigt nära och därmed har vändningarna fått egna scener per automatik. Men även om jag inte känner mig lika träffad av punkt 2 i listan (som i förra veckans inlägg om nybörjarmiss 1), har jag slitit mycket med utförandet av dessa vändpunktsscener, alltså kan jag ändå försöka mig på att ge tips.

Vändpunkt 1

Jag vet inte om starten kan kallas en vändpunkt men jag ser den så. Någonting måste hända som får händelseförloppet att rulla igång. Jag valde att låta berättelsen börja dramatiskt: Trond hör ett skrik fyllt av dödsångest. Hur agerar han? Låser han kammardörren för att slippa bli indragen i dramat? Nej, han skyndar i riktning mot skriket. Här börjar gestaltandet av Trond som en handlingskraftig man. Men varför väljer han att lägga sig i? För att inte tynga starten med en massa bakgrundsinformation valde jag att spränga in några hintar i händelseförloppet.

Under de två månader Trond vistats i borgen under falskt namn hade fogdens livvakt aldrig visat rädsla men nu låg en desperat klang i den hesa rösten.

Här får läsaren en första ledtråd till att det är något lurt med Tronds närvaro i borgen. Varför går han under falskt namn? Nästa hint kommer strax efteråt, där läsaren får veta att Trond tjänar kungen och att han är högt uppsatt (befäl).

”Flytta på er!” röt Trond.

Många års vana att ta befäl i kungens tjänst gav tyngd åt kommandot.

Scenen fortsätter med att Trond tränger sig förbi knektarna och lutar sig ut genom gluggen för att leta efter kvinnan som flytt. En persons agerande säger minst lika mycket som inre tankar som skrivs ut. Att Trond engagerar sig i situationen (istället för att gäspande gå och lägga sig igen) gestaltar att han är en man med ett uppdrag.

Grunda för vändpunkt 2

Konungens sändebud är en historisk romance, alltså behöver jag ”tussa ihop” min manliga och kvinnliga huvudperson. Eftersom Matilda hamnar i en fånghåla måste Trond ha ett starkt incitament att söka upp henne. Denna viktiga vändpunkt grundar jag så här:

Korridorens unkna luft var en befrielse efter den mättade blodstanken i fogdens rum. Trond la händerna mot balustraden och tog några djupa andetag. Flickans skräckslagna blick satt etsad i minnet. Varför hade hon huggit fogden? Fanns det ett samband mellan hennes motiv och Tronds kungliga uppdrag? Vid det här laget var han beredd att greppa varje halmstrå, vända varenda sten.

Här är berättelsen igång och läsaren vill (förhoppningsvis) följa Trond på hans jakt efter svar. Men han behöver bli desperat innan han vänder sig till flickan i fånghålan eftersom det vore livsfarligt att bli upptäckt när han snokar. Jag har flera scener där han försöker lösa gåtan på egen hand men jag låter honom alltid gå bet samtidigt som han hittar kopplingar till flickan som gör att han till slut måste ta risken att besöka henne. Som spark i baken får Trond lyssna till en avrapportering:

Trond hade hört nog och slank tillbaka in i borgen. Den oväntade utvecklingen betydde att Per, trots sin avfärdande attityd kring flickans motiv, ändå skulle låta förhöra henne i brist på andra ledtrådar. Under morgonen hade en närmast vidskeplig känsla växt inom Trond, att jäntan var nyckeln han letat efter och att han måste tala med henne. Nu kunde han inte vänta längre. Om han skulle ha någon nytta av henne behövde han agera innan hon var så förstörd att hon skulle erkänna vad som helst.

Vändpunkt 2

Scenen där Trond söker upp Matilda i fånghålan är en viktig nyckelscen, för det är första gången de samtalar med varandra. Här känner han inte till hennes rätta namn utan har ”köpt” lögnen hon tutat i befälen som förhört henne.

”Jag vet att du heter Vilma Haraldsdotter”, sa han och sjönk på huk framför henne. ”Om du pratar med mig kan jag hjälpa dig.”

Lögnen skavde, för hon utgjorde en ömklig figur. Genomblöt med trasiga kläder. Sprucken underläpp. Blåmärke över kindbenet. Hyn var så blek att de vinklade ögonbrynen föreföll tecknade med kol. Hon stirrade på honom. Försiktigt strök han handen över hennes våta, trassliga hår. Det viktiga just nu var att få hennes förtroende, det var grundläggande för att få henne att tala, och varje tecken på medkänsla borde vara en lisa för hennes plågade själ.

Som synes underskattar han Matilda utifrån hennes eländiga tillstånd och tror att det blir en enkel match att förhöra henne. Men om han lyckats få henne att berätta det han behöver veta, skulle ju Matilda vara överflödig för hans fortsatta uppdrag. Alltså blir det en vändning i vändningen där jag också får en chans att gestalta Matildas mod att utmana Trond.

Hennes stora ögon smalnade. ”Varför tar sig herrn friheten att tafsa på mig?”

Trond drog hastigt undan handen.

”Och varför duar herrn mig?” fortsatte hon. ”Vi känner inte varandra.”

”Jag brukar dua folk jag räddat livet på”, sa Trond torrt.

”Och herrn anser att han räddat mitt liv?”

”Du föll mot avgrunden. Jag fångade dig. Kallar du inte det livräddning?”

Hennes fylliga läppar kröktes i förakt. ”Herrn missunnade mig en snabb död och sände mig mot en plågsam.”

Onekligen en klen grogrund för förtroende. Trond bytte spår. ”För Guds skull, sluta upp med att herra mig i varje mening. Säg du.”

Och så är sparringen igång. Trond försöker på olika sätt att få henne att tala men hon vägrar. Eftersom detta utspelar sig 1543 litar jag på att läsaren funderar över om han ska ledsna på hennes attityd och ta till våld. Att han inte gör det är ett sätt att gestalta hans karaktär.

Till slut har samtalet vänt till att det är Matilda som förhör Trond, trots att han tänkt sig det motsatta.

”Citera inskriptionen”, sa hon plötsligt. ”Om du är den du säger, vet du vad jag menar.”

Håren reste sig i nacken. Kände hon till asken, var hon definitivt nyckeln han letat efter. Trond blundade och försökte frammana skriften. Förbaskat, minnet brukade aldrig svika honom men de latinska orden hade inte etsat sig fast. Han slog upp ögonen och suckade. ”Jag vet vad du menar men jag kommer inte ihåg”, erkände han.

Besvikelsen gjorde hennes ansikte stelt. ”Du är inte konungens sändebud om du inte kan citera inskriptionen. Gå härifrån.”

Och det blir Trond tvungen att göra, eftersom någon närmar sig fånghålan. Så vändpunkten (mötet) blir en ny vändpunkt som skickar Trond vidare i letandet efter svar och slutligen tvingar fram vändpunkt 3: fritagningen.

Hoppas du fått lite inspiration av dessa exempel om vändpunkter!

Min förläggare Mattias Boström intervjuar mig om att skriva historiskt. Lind & Co, Stockholms bokhelg 2022

Sju av Tuas misstag: 1. För mycket folk i starten

En fantastiskt vacker fjäderpenna som jag fick i present av min kära väninna Åsa

Den främsta anledningen till att jag ville debutantblogga var att få berätta om vägen till antagning, då jag själv (när jag simmade i refuseringsträsket) suktade efter att läsa om hur andra aspirerande författare lyckats få ett bokkontrakt. Inläggen i serien Min skrivresa (del 1-11) hittar du samlade här.

Jag har också velat ge skrivtips men har hämmats av att jag bara är en debutant. Det vore förmätet av mig att lära ut något som jag fortfarande håller på att lära mig. Så slog det mig: varför inte utgå från någon av alla de listor som finns över vanliga nybörjarfel och berätta hur jag själv åtgärdat dem? Det blir konkret utan pekpinnar, tips att ta till sig eller förkasta efter eget gottfinnande.

Jag googlade på olika listor och fastnade för tidningen Skrivas ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i nummer 3 2016).

Med start i detta inlägg kommer jag att beta av alla sju misstag som listas.

Nybörjarfel nummer 1: För mycket folk i starten

I Skrivas artikel finns en förklaring som jag sammanfattar med egna ord: introducera inte för många personer i början av ditt manus, det förvirrar läsaren och gör berättelsen svår att komma in i. Men är det mängden personer som är problemet? Nej, självklart inte. Din startscen kan utspela sig i en folkmängd, i ett publikhav på Ullevi, i en fullsatt tunnelbanevagn. Problemet uppstår om du som författare introducerar alla bikaraktärer redan i första scenen. Ett nybörjarfel jag naturligtvis gjorde. I sammanfattningen av min startscen har jag kursiverat alla personer som förekommer, antingen genom att de är fysiskt närvarande eller finns med som referens.

Konungens sändebud, startscen

Berättelsen inleds med att Trond väcks av ett skrik. I hans säng sover pigan som gjort honom sällskap under natten. Trond beger sig i riktning mot fogdens kammare där upprörda rop hörs. Med vaktbefälet i täten rusar fem knektar in i fogdens kammare där dennes livvakt skriker att fogden håller på att förblöda och att hon klättrat ut genom fönstret och måste fångas, samt att någon måste hämta fogdens medikus. Trond tar kommando över den förvirrade situationen, stärkt av den auktoritet han erhållit genom många år i kungens tjänst.

Mitt nybörjarmisstag

I denna första scen nämns 13 personer: Trond, pigan, fogden, fem knektar, vaktbefälet, livvakten, medikus, kvinnan som flytt genom fönstret och kungen. I en tidigare version av manuset gjorde jag misstaget att namnge de flesta av bikaraktärerna och att (mitt i den fartfyllda handlingen) slöa ner framdriften med förklaringar om deras bakgrund och karaktär. Pigan Ebba har gjort blyga framstötar mot Trond under hans vistelse i borgen och kvällen innan hade han gett efter för lusten och tagit henne till sängs. Fogden Ulf har förtryckt traktens befolkning i fem år och hans grymhet går igen hos hans råbarkade knektar och närmaste befäl. Livvakten Magnus njuter av att tortera och avrätta folk samt har sjuka böjelser i sängen, något som går ut över de stackars flickor som hamnar i hans klor. Vaktbefälet Jöns är mån om att inte ifrågasättas, för han har kämpat hårt för sin position och ser Trond som en rival om makten över knektarna.

Kort sagt, jag sprängde in en massa bakgrundsinformation som innebar att läsaren tvingades ta in detaljer om alltför många av bikaraktärerna.

Behövs alla dessa personer i starten?

Om du, likt jag, gjort detta klassiska nybörjarmisstag rekommenderar jag att du i första hand funderar på om några av bikaraktärerna kan strykas eller senareläggas. I mitt fall kom jag fram till att alla mina karaktärer hade ett syfte att fylla och därmed platsade i scenen. Så här resonerade jag:

Trond: Given i scenen, han är en av två huvudpersoner

Pigan Ebba: Finns där för att tidigt gestalta Trond som en kvinnokarl

Fogden Ulf: Viktig antagonist/offer för överfallet som kickar igång berättelsen

De fem knektarna och vaktbefälet Jöns: Gestaltar att fogden förfogar över ett våldsmonopol som Trond måste förhålla sig till. Scenen i fogdens kammare ska vara tumultartad och det behövs mycket folk för att skapa en känsla av oreda.

Livvakten Magnus: Ännu en viktig antagonist. Han misslyckas med att skydda fogden vilket ger honom ett starkt motiv att hämnas på Matilda och denna drivkraft ville jag grunda tidigt

Medikus Nicolaus: Visar att fogden är mäktig nog att hålla sig med en egen läkare

”Hon”: Anonym eftersom ingen vet vilken kvinna som knivhuggit fogden

Kung Gustav: Att tidigt etablera Trond som en man i kungens tjänst ger Trond auktoritet även i läsarens ögon och väcker en nyfikenhet om på vilket sätt Trond tjänar kungen.

Lösning

Efter att ha kommit fram till att inte stryka bort någon karaktär funderade jag på vilka som behövde namnges. Varje personnamn är en signal till läsaren att karaktären ifråga är värd att lägga på minnet, vilket överlastas ifall starten innehåller många namn. I tidigt skede säger en beskrivning/roll/funktion mer än ett namn och det är dessutom lättare att hålla reda på. Med denna insikt kunde jag stryka alla namn utom Trond (vilket ska finnas kvar då han är en av två huvudpersoner). För övriga karaktärer resonerade jag så här:

Pigans syfte var att gestalta Trond som en kvinnokarl och då räcker det att det framgår att det är en kvinna som ligger i hans säng. En fördel med att stryka namnet var att Ebba annars fått företräde över berättelsens kvinnliga huvudperson (Matilda namnges först i scen 2). Ebba återkommer längre fram i manuset med namn, dels för att hon spelar en viktig roll, dels för att Trond skulle framstå som en skitstövel om han har sex med en piga utan att bemöda sig om att ta reda på vad hon heter.

Att Ulf är fogde är det viktiga, inte namnet. Läsaren förstår att en mäktig person blivit knivhuggen och att förövaren (Matilda) är illa ute om hon fångas. Samma med Magnus, hans roll (livvakt) säger tillräckligt om hur han hör hemma i scenen. Dessa två får namn redan i scen 3, men den lilla fördröjningen räcker för att läsaren inte ska överösas i starten. Dessutom hinner jag introducera Matilda, berättelsens andra huvudperson. Kungen är också en tydlig roll med stark innebörd så jag väntade med att berätta att han heter Gustav, något som den historiekunnige ändå förstår eftersom berättelsen utspelar sig år 1543. Vaktbefälet och medikus fick förbli sina rollnamn genom hela manuset då de inte förekom tillräckligt många gånger för att förtjäna personnamn. Knektarna hade jag aldrig namngett och då spelar det ingen roll om de är tre, fem eller femton.

Scen 2 är den första ur Matildas perspektiv och även här är hennes namn är det enda som förekommer. Hon tänker på knektarna som letar henne. På sin bror, vilken hon givetvis kan namnet på men ordet ”bror” säger mer om deras relation än Petrus, vilket skulle ha kunnat förvilla läsaren att tro att det är någon hon är kär i. Trond fångar henne men hon vet inte vad han heter, så hon tänker på honom som utbölingen som påstod sig vara en inspektor. Den beskrivningen förklarar mer än om hon känt till hans namn.

Bakgrundsinfo

All den bakgrundsinfo som jag tidigare tyngt starten med fick flytta till senare scener där respektive bikaraktär utvecklas. I samband med att pigan får sitt namn ges förklaringen till hur hon hamnat i Tronds säng. Trond har svårt att sympatisera med livvaktens vånda på grund av dennes fäbless för att tortera och avrätta. Och så vidare, och så vidare.

Sammanfattning

Fokusera på att få igång din berättelse! Dina perspektivpersoner är viktigast att etablera och övriga bikaraktärer kan utvecklas senare.

Avslutningsvis: Jag har gjort långt fler än sju misstag, så istället för att kalla denna serie av skrivtips Tuas sju misstag får den heta Sju av Tuas misstag.

Sköna maj, välkommen!

Foto: Håkan Humla

Även om vädret inte bjudit på särskilt mycket värme (åtminstone i Sundsvall) händer det mycket roligt i maj som värmer mig inifrån. För det första är jag Månadens författare på Sundsvalls stadsbibliotek, en satsning för att lyfta fram lokala författare. Väldigt hedrande! Här finns en länk till intervjun som biblioteket gjorde med mig.

Den coola författarbilden är tagen av Håkan Humla som har ett förflutet som fotograf på Sundsvalls tidning. Han föreslog att jag skulle hålla i en fackla, vilket jag helhjärtat nappade på (det känns ju lite lagom medeltida). Det jag inte räknat med var att oljan skulle rinna ut över facklans högst brännbara rottingdekoration.

”Ska vi inte släcka det där?” undrade jag när det började glöda i rottingen.

”Nej”, sa Håkan. ”Det är mycket häftigare om det brinner rejält.”

Det gjorde det, utav bara helvete, därav författarens något stela leende. Men om jag nu tidigare ansett att det är värt att förfrysa fingrarna för konsten, torde samma princip gälla för att få het olja på händerna. Allt gick dock väl och jag kom ifrån fotograferingen utan brännskador och med härliga bilder!

Häromdagen var jag på en skrivträff hemma hos ledaren för kursen Skriv med driv som jag berättade om i detta inlägg. Vi bjöds på en soppa som var ”to die for” och smarriga röror till brödet. Jätterolig kväll med både gamla och nya bekantskaper! Det är verkligen något speciellt att prata skrivande med andra som delar intresset.

På lördag åker jag till Östersund och signerar min bok på Akademibokhandeln, tillsammans med en vän som också skrivit en bok. Veckan efter är det Stockholms bokhelg, ett event som jag längtat efter! Jag ser fram emot förlagets författarmingel och att äntligen få träffa min förläggare och redaktör IRL, samt att få delta i scensamtal om att skriva historiskt. Om du är i Stockholm, kom gärna och lyssna på mig!

Men det bästa av allt är att maj fört med sig en ny glöd till mitt skrivande och att jag därmed fått styrfart på tredje boken i trilogin, Konungens befallning. Efter att ha arbetat oerhört intensivt från sommaren 2018 till december 2021 gick luften ur mig i julas och jag har inte prioriterat skrivandet som jag borde. Kanske jag behövt vila från orden, från formuleringarna, från min egen fantasi. Hur som helst har jag på sistone kommit ur dvalan och finner stor glädje i att skicka ut mina huvudkaraktärer Matilda och Trond på nya äventyr!

Skapandets glädje och vikten av berättelser

Skrivandet har gett mig nya vänner men det har också lett till återknutna kontakter med forna bekantskaper. Som exempel kan nämnas May-Lena som jag hade mycket skoj med under mina år på Telia. Strax innan jul berättade hon på Facebook att hon gett ut boken Mirakel och maktmissbruk. Jag hade ingen aning om att hon hade skrivardrömmar, så det var en glad överraskning. Vi tog upp kontakten, har träffats, pratat skrivande och livet och haft precis lika tokroligt som förr. Den 14 maj ska vi åka till Östersund och signera våra böcker i bokhandeln. Tänk så böcker förenar! Nu vet jag att May-Lena länge velat ge ut berättelsen om svårigheterna med att vara en ung ensamstående mor i slutet på 60-talet. Jag gillar hur hennes bok vidgat mina vyer, för jag var okunnig om hur samhället stjälpte snarare än hjälpte nyblivna mödrar på den tiden.

Låt en bok öppna dina sinnen. Konstnär: Cecilia Berg. Instagram: artofhighcoastsweden

Cecilia, en annan f.d. kollega, messade och grattade innerligt till mitt boksläpp. Det visade sig att hon också är en konstnärlig själ. För många år sedan hade hon iakttagit sin dotter måla och inspirerats av dotterns lycka när denna försvann in i fantasins värld. När tillfälle gavs började Cecilia själv att måla och njuter numera av samma glädje i skapandet som dottern en gång gjorde.

Jag tror att det konstnärliga arbetet, oavsett om slutprodukten är en tavla eller en bok, utvecklar förmågan att komma i kontakt med sina egna och andras känslor. Varje verk ska ju väcka just känslor och för att åstadkomma det (med ord eller pensel) måste man gräva djupt i sitt inre. Det är befriande att sätta stämningar på pränt. Att dela med sig. Inspirera. Väcka eftertanke. Erbjuda en stunds verklighetsflykt eller känslan av att inte vara ensam om svårigheter.

Så till alla aspirerande författare som kämpar där ute: Njut medan du skriver och ge inte upp om drömmen att bli utgiven. Din berättelse förtjänar att få kliva ut i ljuset!

Superwoman did it! Konstnär: Cecilia Berg. Instagram: artofhighcoastsweden 

Bekräftade fördomar

När mitt manus blev antaget av förlag fick jag humoristiska kommentarer om att jag nu tillhörde kultureliten och snart skulle springa på kändisfester. Jag protesterade häftigt. Sa att det var fördomar om författarlivet. Att min typ av bok inte leder in i finsalongerna.

Jag hade fel. Nu har jag frotterat mig med kändiseliten på Café Opera. Inte på grund av min egen bok utan Samuels. Men ändå. Utan min bok hade jag inte skrivit på Debutantbloggen och då hade jag inte lärt känna någon som känner kändisar. Så via några krokiga omvägar har Konungens sändebud ändå lett mig in i finsalongerna.

Och hur var då Samuels releasefest för Linnés arvinge? Jo, storslagen. Proffsig. Som att befinna sig i en TV-produktion. Kanske jag inte borde ha blivit överraskad av detta, då Samuel jobbar med … ja just det, TV-produktioner. Men ändå. Jag är lätt att överraska eftersom jag alltid går in i nya situationer utan förväntningar. Det blir vad det blir, liksom. Och den här balen på slottet var alldeles, alldeles underbar.

Petra Mede höll författar-/förläggarintervju på scen med den unika och sardoniska underton som bara Petra kan åstadkomma. På ren norrländska: Skitkul! När samtalet led mot sitt slut tog några män plötsligt ton. Andra stämmor föll in. En mäktig körsång spred sig genom lokalen. Ståpälsen reste sig på armarna och tårarna brände i ögonen. Orphei Drängar! Återigen, jag borde inte ha blivit överraskad. I tjugofem år har Samuel sjungit i den välrenommerade kören och dessutom varit dess konferencier i drygt tio år, så egentligen var deras framträdande inte långsökt. Men ändå. Jag blev överraskad. Hänförd. Stod mitt i en flashmob, vilket aldrig hänt mig förut. När sången klingade ut klappade jag den närmaste drängen på axeln och kraxade fram något positivt ur en gråttjock hals. Vad jag sa minns jag inte. Men ändå. Jag hoppas att jag förmedlade känslan som han och de andra sångarna väckt i mig.

Stefan Brunzell & Co stod för ett annat musikinslag som förgyllde kvällen. Fotograf: Karl Liljas

Dagen efter satte jag mig på tåget hem till Sundsvall och började läsa Linnés arvinge. Jag sveptes in i magin direkt, ända från prologen. Det brukar inte hända mig. Jag är alltid lite avvaktande i början av en ny bokbekantskap. Berättelsen måste förföra mig, visa sig värdig min tid. Och det gjorde Samuels. Med råge. De dryga tre restimmarna försvann i ett nafs. Plötsligt insåg jag att tåget stannat på Sundsvall C. I panik rafsade jag ihop mina utspridda prylar. Boken först, naturligtvis. Den fick inte bli kvar på tåget. Direkt när jag kom hem slängde jag undan resväskorna och sa till sambon att jag hade en bok jag måste läsa ut. Sambon känner igen mani när han ser det så han förpassade sig diskret till ett annat rum.

Jag tänker inte spoila någon handling, bara komma med en stark uppmaning: Läs Linnés arvinge! Och lyssna mer på manskörer, det tänker jag göra.

Tröghänt

Flyhänt är ett vackert ord, såväl i uttal som betydelse. Tröghänt torde vara motsatsen och är något jag drabbats av. Fingrarna rör sig segt över tangentbordet, hjärnan får ingen ordning på idéerna och vid minsta motstånd lägger jag igen laptopen hellre än att streta mig igenom det motiga. Varför? Min debutbok har nyligen släppts och massor av läsare har hört av sig och frågat när uppföljaren kommer, eftersom de längtar efter att veta hur det går för Matilda och Trond. Gudskelov kan jag svara att tvåan redan är skriven och att jag är mycket nöjd med hur den blev. Men trean … däri ligger min vånda. Allt beröm över ettan och att min förläggare tycker att tvåan är ännu bättre har paradoxalt nog fått kreativiteten att knyta sig. Den avslutande delen i en trilogi ska ju vara den allra bästa, ett crescendo som lämnar ett outplånligt avtryck i läsarens hjärta. Milda makter. Hur ska jag klara att åstadkomma det?

Jag har skrivit en massa scener men strukit nästan lika många. Som att trampa i kvicksand, simma i tjära. Någon enstaka gång glimmar det till och jag märker att scenen har potential. Då skriver jag ivrigt på, men bara tills jag slår tån i nästa tröskel. Aj aj. Likt ett tjurigt barn skjuter jag undan datorn, kurar ihop mig i soffhörnet och äter choklad. Chips. Ostkrokar. Allt som kan lindra prestationsångesten.

Jag tittar på bra filmer. Läser och lyssnar på böcker. Dövar det dåliga samvetet med att intala mig att prokrastineringen kan klassas som studier. I dialog. Gestaltning. Dramaturgi. Visst, det ligger ett korn av sanning i det, men inom mig vet jag att jag bara skjuter det oundvikliga framför mig. Boken ska ju skrivas. Ju förr jag tar itu med uppgiften desto bättre.

Den här bloggen är en underbar ursäkt att slippa ägna sig åt sitt manus. Det är så mycket enklare att producera korta texter än en hel bok. Jag ägnar alltför mycket tid åt att välja bilder till mina inlägg. Har jag ingen lämplig går det att spendera timmar med att skapa egna i Powerpoint. Leka grafisk designer när jag egentligen borde utveckla mitt författarskap. Eller min uthållighet, det går nog på ett ut.

Grejen är att jag har varit uthållig, på gränsen till dårskap. När jag skrev de första två böckerna behövde jag inte ta mig i kragen för att sätta mig vid datorn, tvärtom, jag klarade knappt av att slita mig från den. I julas, när bok två var inskickad till förlaget, var det meningen att jag skulle ägna all ledig tid åt trean. Jag väntade på att manin skulle gripa tag i mig, den som väcker mig tidigt på morgonen och driver mig att arbeta hela dagen och långt in på kvällen. Men likt Jesus lyste manin med sin frånvaro. Jag väntade tålmodigt. Och jag väntar ännu.

Själv är bäste psykolog har jag alltid tyckt. Ingen vet bättre än jag vad som väcker mitt jävlaranamma. Kniven mot strupen fungerar, men utgivningen av trean ligger så långt fram i tiden att eggen känns slö. Förra veckan skrev jag om rädslan för att inte infria andras förväntningar. Inlägget gav mig en idé. Skräck är en potent drivkraft. Kunde jag nyttja den för att få tummen ur? Så under påskledigheten, varje gång jag velat ägna mig åt annat än manuset, har jag visualiserat att jag träffar min förläggare på Stockholms bokhelg.

”Hur går det med trean?” frågar han.

Rädslan att inte kunna svara Bra! har gett skrivandet en rejäl skjuts framåt.

Förväntningar

Jag har aldrig haft några förväntningar på att min debutroman ska sälja bra, bara förhoppningar om ett positivt mottagande hos dem som tar del av berättelsen. Ungefär två veckor innan Konungens sändebud skulle släppas drabbades jag av en svacka. Plötsligt insåg jag att folk faktiskt skulle LÄSA det jag skrivit. Herregud. Jag regredierade (fan vad svårt det där ordet är, jag kan knappt uttala det och måste alltid kolla upp stavningen) till en femårings nivå och sa till sambon att jag tänkte kontakta min förläggare och meddela att jag ångrat mig. Att mitt mål varit att bli antagen och att den fjädern i hatten räcker mer än väl för mig.

”Jamen mejla Mattias och säg att du vill blåsa av boksläppet då”, sa sambon, klok nog att alltid provtrycka mina överdramatiska infall.

”Nämen det går ju inte”, jämrade jag fram och krullade ihop mig i fosterställning på soffan. ”Fattar du inte att förlaget gjort en investering i mig och mitt författarskap? De har ju FÖRVÄNTNINGAR!”

Där slog det mig, skillnaden mellan förhoppningar och förväntningar. Det ena varmt och pirrande, det andra förpliktigande och allvarstyngt. Jag har ju ett jobb och kan obekymrat gå vidare i livet om min debutroman floppar, medan förlagsfolket lever på att ge ut böcker som måste vara lönsamma.

Lönsamma. Gulp.

Skriet av Edvard Munch

Jag har arbetat inom näringslivet i hela mitt liv. Vem vill vara den olönsamma investeringen? Besvikelsen. Felsatsningen. Med ens blev boksläppet något mycket större än att mitt författarego ska smörjas medhårs av ett förhoppningsvis positivt bemötande. Om boken inte får genomslag, hur ska jag kunna åka till förlagets event under Stockholms bokhelg och se ägaren i ögonen, när jag berövat honom hans rättmätiga avkastning? För att inte tala om förläggare och redaktör som kanske blir dragna i sträckbänk och inte kan ställa mat på bordet åt sina barn ifall de klandras för mitt misslyckande. Vad vet jag. Jag har ingen aning om branschens villkor (men är inte främmande för att spekulera vilt i medeltida termer).

Själv har jag redan fått min lön. Och då pratar jag inte om garantihonorar eller royalty, utan om glädjen jag upplever varje gång boken hittar sin målgrupp. En sådan här recension är långt, långt mer värdefull än pengar för mig:

5 av 5 möjliga Bokkärringar och ett underbart glädjande omdöme för en debutant

Därutöver har jag haft förmånen att andlöst betrakta hur Konungens sändebud klättrat till plats 9 på Storytels topplista. I konkurrens med en massa bästsäljande författare är detta faktiskt smått osannolikt, särskilt för en historisk romance.

Så mig går det verkligen ingen nöd på. Jag är lycklig. Har fått ett kvitto på mitt skrivande som jag inte ens vågat drömma om. Men nu återstår det att med högt buren haka kunna gå in i förlagets lokal under Stockholms bokhelg och slippa gömma mig bakom ett blomsterarrangemang.

Jag har läst beräkningar om hur mycket en bok behöver sälja för att vara lönsam för förlaget och det är många exemplar, långt fler än en debuterande författare brukar lyckas med. Så här kommer en skamlös vädjan: köp Konungens sändebud till er själva och hela bekantskapskretsen. Lyssna på ljudboken. Bjud in vänner att lyssna på den. Helt enkelt: hjälp mig att våga se förlagsfolket i ögonen den 20 -21 maj.

Tack på förhand.

Nota bene: Inlägget är en produkt av min livliga fantasi och inneboende nojor. Det ska på intet sätt kasta en skugga över mitt ytterst seriösa och garanterat sträckbänksfria förlag eller min fantastiske förläggare. Han har varit underbart positiv genom hela boksläppet och omhuldat min känsliga författarsjäl på ett föredömligt sätt. En äkta nutida riddare!

Bepansrad

En av alla fina presenter jag fick på min boksläppsfest som gick av stapeln i lördags

Att släppa sin debutbok är en omvälvande händelse som framkallar många känslor. Mestadels positiva, men det finns också en oro för vad läsarna ska tycka. Min kloke förläggare uppmanade mig att ”bepansra mig” innan jag tar del av recensioner. Alla kommer inte gilla boken och det svider att läsa negativa omdömen. Jag bestämde mig för att fokusera min energi på recensioner som är positiva. Och jag har fått många! På streamingtjänster, i bokbloggar, via privata meddelanden och sociala medier. Jag är så innerligt glad för varje läsare som gillat Konungens sändebud och tagit sig tid att dela sitt omdöme. Visst har jag sett några mindre positiva recensioner också, men det har mestadels varit kommentarer som leder mig att tro att läsaren inte riktigt tillhör målgruppen för historisk romance. Mitt pansar har fått några ytliga rispor men de är snabbt glömda när jag får ett meddelande från någon som sträckläst boken, älskat den och direkt vill hugga in på uppföljaren.

Mitt hem är fyllt av blommor, presenter och ett livstidsbehov av champagne

I lördags hade jag min boksläppsfest. Jag är djupt tacksam mot alla fina vänner som kom för att glädjas med mig! Många hade jag inte träffat på åratal och jag önskar att jag kunnat klona mig i femtio upplagor för att hinna prata ordentligt med alla. Kvällen bjöd på en ständig ström av eufori. Jag fick mängder av blommor, mestadels i olika nyanser av violett för att matcha bokens omslag. Presenterna var så fina och genomtänkta med kopplingar till bokens handling, eller riktade till andra intressen jag har, såsom balkongodling. Gästerna köpte tre gånger så många böcker som jag trott skulle gå åt och jag signerade med personliga och (på begäran) pilska hälsningar. Jag fick berätta om bokens tillkomst, återuppliva gamla minnen och göra Hästens skål (stå på stolen med vänster fot på bordet, vilket symboliserar foten i stigbygeln). Det bjöds på fantastiskt goda snittar och smörgåstårta som min kära vän Helene och hennes dotter fixat.

Gudomliga smörgåstårtor

Vi sjöng och skålade. Jag hade högläsning ur boken. På allmän begäran läste min sambo en sexscen, vilket verkade roa gästerna oerhört (mest för att jag var så generad). Vi skrattade, vi kramades (länge och innerligt), mina olika vänkretsar fann varandra i nya vänskaper. Det slog mig att alla dessa människor har en sak gemensamt: de är härliga, godhjärtade människor med massor av humor och personlighet. Inte konstigt att de trivdes ihop när boksläppsfesten sammanförde dem. De sista deltagarna begav sig hemåt vid ettiden på natten och då hade festen pågått sedan halv fyra på eftermiddagen.

Under kvällen kände jag en insikt landa inom mig.

Jag är oerhört rik på genuint goda vänner och därmed så bepansrad som jag någonsin kan bli.

Hurra, boken är ute!

Lycklig debutant på sin första signering i Akademibokhandeln Vängåvan, Sundsvall

De här dagarna är så fyllda av roligheter att jag knappt klarar att ta in allt. Min bok taggas i bokbloggar, jag skriver debutantporträtt till olika publikationer, intervjuas av tidningar och bibliotek, signerar böcker i bokhandel och på ledningsgruppsmöten. Va, tänker ni, vad då ledningsgruppsmöten? Jo, jag är ju avdelningschef på ett företag och förra veckan var jag i Stockholm för ett sådant möte. En kollega ville att jag skulle ta med en signerad bok och jag packade ner några extra böcker ”ifall att”. Det visade sig att hela ledningsgruppen ville köpa. Jag blev milt sagt genre-svettig (romance med explicit erotik, ni fattar själva) och sa att de måste lova att hoppa över kapitel X, varvid alla bläddrade fram till kapitel X och började läsa. Då påpekade jag att det var hög tid att börja mötet!

I fredags medverkade jag i P4 Västernorrland för att tala om min bok. Jag var sjukt nervös (direktsändning, say no more) men den supertrevliga programledaren Anna var duktig på att få intervjun att kännas som ett samtal mellan två vänner. För er som är intresserade av att lyssna, här är länken (44.35 in i avsnittet): Förmiddag i P4 Västernorrland 25 mars 2022 | Sveriges Radio

I lördags satt jag i Akademibokhandeln Vängåvan och signerade böcker. En massa fina vänner och bekanta (vissa har jag inte träffat på åratal) kom in och gratulerade, fotograferade och köpte boken. Jag är helt överväldigad av den supporterkrets jag har omkring mig! Även för mig helt okända personer ville ha ett exemplar av Konungens sändebud. Så roligt! Mest oväntade kund var en karl i femtioårsåldern med en tydlig look av biker/hårdrockare. Min föreställning om målgrupp för historisk romance fick sig en härlig törn!

Underbara blommor till bokbordet. Min kära väninna Helene kom till bokhandeln med dem.

Några snabba läsare har redan skickat meddelande till mig att de sträckläst boken och vill läsa uppföljaren nu genast. Det är det bästa betyg jag kan tänka mig och jag är lycksalig över återkopplingen. Alla kommer inte gilla min bok, men för mig är det fullt tillräckligt att några (ju fler desto bättre) gör det. Ovanpå allt detta planerar jag för min boksläppsfest som går av stapeln den 2 april här i Sundsvall. Jag är riktigt rörd av att så många vill komma. Det är kollegor från tidigare och nuvarande arbetsplatser, hästfolk, klasskompisar som jag inte träffat sedan jag gick ur skolan, skrivarvänner som reser till långväga ifrån och naturligtvis min allra närmaste och underbaraste vänskapskrets. Även här är Helene en nyckelspelare, då hon ska göra snittar och smörgåstårta till +50 deltagare, samt hålla en författarintervju med mig. Jag är så tacksam för hennes osvikliga stöd!

Vissa gäster har framfört tydliga krav på högläsning ur någon av bokens mer ekivoka avsnitt, men den uppgiften har jag lejt bort till min sambo, som till skillnad från mig kan hålla masken under en sådan övning. Jag passar nog på att pudra näsan under just den programpunkten …

En av de bästa sakerna med att vara Debutantbloggare är att jag får uppleva boksläppsyra hela fem gånger! Jag är så otroligt nyfiken på att läsa mina medbloggares böcker och först ut att släppa sin var Victoria med fantastiska Härifrån. Jag ÄLSKAR berättelsen! Om vänskap i utanförskap, nedärvd synd och hopp om en bättre framtid. Läs den!

Ifall ni inte läst Samuels hysteriskt roliga inlägg, gör det också. Jag är så nyfiken på den ökända doften av russin och fikon att jag kommer gå rakt fram till fotoväggen på Café Opera och sniffa. Så går det när man bjuder in en lantlolla till storstan.

Som om jag inte hade nog att glädjas åt har Netflix nyss släppt säsong 2 av Bridgerton. Jag har sett säsong 1 hela åtta gånger … vi romancedyrkare är tämligen svältfödda på filmatiseringar. När första säsongen blev så populär väcktes ett försiktigt hopp hos mig att historisk romance skulle få ett uppsving hos förlag och läsare.

Jag har gjort mitt allra bästa för att dra mitt strå till stacken genom Konungens sändebud.

Det efterlängtade mejlet: Min skrivresa, del 11

Mitt omarbetade manus skickade jag bara till några få förlag, och det jag hoppades mest på var ett positivt svar från Lind & Co. De kontakter jag haft med Mattias Boström gav mig en bra magkänsla eftersom det verkade som om han trodde på storyns potential. Strax efter jul hade han mejlat och frågat hur redigeringen gick. Efter att ha krälat på knä framför förlagen och slickat deras dörrmattor under så lång tid (jaja, lätt överdrift, men jag är författare och har därmed rätt att dramatisera), var det balsam för mitt sårade författarego att en förläggare var genuint intresserad av att läsa mitt manus.

Drygt två veckor efter manusskick fick jag följande korta mejl av Mattias:

Läser just nu. Jäklar vad bra det är! Oerhört läslockande. Jag försöker hitta alla upptänkliga lässtunder. Återkommer så fort jag har läst klart.

/M

Jag började nästan gråta av lycka. Det verkade onekligen lovande, även om jag aktade mig för att ta ut segern i förskott. Men i takt med att dagarna tickade förbi kröp tvivlen in i tankarna. I den positiva refus jag fått på den tidigare manusversionen stod det att början var bra. Förhoppningsvis berodde Mattias entusiastiska delrapport på att jag lyckats höja nivån i starten ännu ett snäpp, men tänk om jag inte lyckats fixa till fortsättningen? Kanske Mattias lagt ifrån sig manuset halvvägs igenom, suckat besviket och nu var i färd med att formulera den dåliga nyheten i ett mejl som snart skulle dimpa ner i min inkorg.

Att säga att jag kollade mejlen ofta är en underdrift. Att berätta exakt hur många gånger per dag jag gjorde det, vore liktydigt med att stämpla ”Dåre” i pannan.

Fredag vecka 5 (i den nya tideräkning som börjat då jag skickade manuset till förlag) satt jag i Teamsmöte hela eftermiddagen. När mötet var slut bestämde jag mig för att kolla min privata mejl ännu en gång. Om inget besked kommit skulle det dröja minst till nästa vecka. Även förläggare tar ju helg.

Tämligen håglöst klickade jag upp mejlen. Där fanns ett från Mattias. Hjärtat gjorde ett konstigt hopp innan det skenade iväg likt en skrämd häst. Jag tvivlar på att jag skulle få mer puls under pistolhot. Max är max, liksom. Jag kan inte med ord förklara känslorna som strömmade igenom mig när jag läste mejlet men ni som själva har försökt att få ett manus antaget kan säkert föreställa er.

Hej Tua!

Jag måste bara säga att ditt manus ”Konungens sändebud” är suveränt bra! Jag instämmer i Lenas beskrivning på alla punkter, för det är verkligen ”smaskigt, effektivt, fartfyllt och spännande”. Jag sveptes med i handlingen, sögs in i miljöerna, brydde mig om karaktärerna och frossade i romanceinslagen. Om jag som manlig läsare gör detta så tror jag att kvinnliga läsare kommer göra det dubbelt upp. Matilda är dessutom en så stark kvinnlig huvudperson som jag verkligen tror kommer gå hem hos läsarna.

Det här är så oerhört välskrivet – även rent allmänt som historisk roman – och kommer locka läsare långt utanför de vanliga romancedyrkarna. Om historisk romance är så här bra så förstår jag inte varför jag läser andra genrer.

Jag hade ursprungligen tanken att det här skulle kunna funka riktigt bra som ljudbok. Men du förstår kanske att jag nu även är helt förvissad om att det här kommer att bli riktigt kommersiellt gångbart i en inbunden, tryckt utgåva.

Lind & Co vill sålunda erbjuda dig att komma ut med ”Konungens sändebud” som inbunden bok och ljudbok under 2022. Preliminärt för utgivning våren 2022, men det kan också bli senare under året om vi tror att boken har bättre chanser att få ett genomslag då. Det är ju långa ledtider inom förlagsbranschen, och jag kan lova att det som känns så avlägset just nu ändå kommer att vara tid som behövs för ytterligare finputsning av manuset, omslagsarbete, införsäljning och PR-insatser.

Om du är intresserad av mitt erbjudande så sätter jag samman ett kontraktsförslag som du får titta på.

Bästa hälsningar,

Mattias

Och nu tror ni säkert att detta inlägg avslutas med ett: Hell yes, klart jag vill ha ett kontraktsförslag! Men då misstar ni er. Jag trodde inte på vad jag läste. Hade mitt svältfödda författarego omvandlat en väldigt positiv refus till ett antagningserbjudande? Kanske all längtan gjort att det till slut slagit slint i skallen på mig.

Sambon arbetade i rummet intill. Jag gick dit. Han hade hörlurar.

”Är du i möte?” mimade jag.

Han tog av sig lurarna. ”Vad är det?”

”Kan du komma och läsa ett mejl?”

”Vaddå för mejl?”

”Det får du tala om för mig, för jag vet ärligt talat inte. Just nu tvivlar jag starkt på min egen läsförståelse.”

Sambon följde med till min skrivhörna och läste mejlet med ett alltmer förbryllat uttryck i ansiktet. När han var klar tittade han på mig. ”Men är du inte glad?”

”Står det vad jag tror att det står?” frågade jag.

”Du har fått ett erbjudande om antagning”, sa han tålmodigt.

Då jublade jag. Åh, vad jag jublade. Och jublet har bott kvar i mig ända sedan dess. Ibland sjunger det tyst i hjärtat, ibland brister det ut i full volym, som i förra veckan då jag äntligen fick hålla Konungens sändebud i handen för första gången.