Volter i Älta och andra krumbukter: Min skrivresa, del 3

Så här såg mina cykelturer ut mellan boendet i Älta och lokalen där skrivkursen hölls. Skissen illustrerar även min skrivprocess.

Jag har extremt dåligt lokalsinne.

Det borde inte ha någon betydelse för mitt skrivande, ändå ställer det ibland till problem, exempelvis när jag ska ange väderstreck i mitt manus. Eller som hösten 2018 då jag skulle gå min efterlängtade helgskrivkurs i Älta. Inkvarterad hos en god vän (tack Susanne!) blev jag utrustad med cykel för att själv kunna ta mig till kurslokalen. Trots att jag fick provcykla sträckan med ledsagare kvällen innan, blev det dagen därpå ett antal volter längs vägen. Gudskelov var volterna inte av sorten som bryter ens nacke, utan små piruetter i diverse korsningar när jag insett mitt misstag och behövde göra en riktningsändring.

På något sätt hittade jag fram och tur var det för kursen var magisk! Kursledaren Jorun Modén (http://forfattarkurs.se/) gick igenom karaktärer, dialog, gestaltning och dramaturgi, ja allt en författare behöver i sin verktygslåda. Ett roligt minne var övningen kring miljöbeskrivningar, något som jag dittills inte riktigt fått kläm på. För att förstå hur miljö kan skapa stämning och föra berättelsen framåt blev vi utsända att skriva en kort novell medan vi promenerade runt i omgivningarna och införlivade ljud-, doft-, känsel- och synintryck i handlingen. Ville man ta övningen ända in i kaklet kunde man även slicka på något för att få med smaker (jag avstod, trots att detta utspelade sig pre-Corona).

Det kursmoment jag suktade efter mest var den utlovade lektörsläsningen. Jag lämnade in de första sidorna i mitt manus Konungens sändebud till Jorun och var nervös av illamående dag två då domen skulle falla. Som om inte det var spännande nog fick kursdeltagarna också byta texter med varandra och det är här krumbukterna kommer in. Jag och en tjej (vi hade båda tagit med lika många sidor ur våra manus) blev uppmanade att byta texter. Mittemot varandra satt vi och tryckte utskrifterna mot våra bröst som om de vore nyfödda bäbisar vi inte vågade utsätta för barnmorskans kritiska blick. Tänk om våra älsklingar inte hade tio fingrar och tår? Om de drabbats av böldpest? Syfilis eller spetälska? (Ja, jag skriver historiskt och är dessutom vekhjärtad, så jag exemplifierar med några utrotade/numera behandlingsbara sjukdomar). Vi ursäktade oss i förväg för vårt bristande föräldraskap författarskap. Påpekade att vi var nybörjare, att sidorna vi höll så hårt i var våra förstfödda barn manus. Att berättelserna egentligen var briljanta, bara vi som föräldrar författare kunde visa oss värdiga våra juveler.

Till slut började vi skratta åt alla brasklappar vi hävde ur oss och ryckte åt oss varandras texter. Min ”motparts” manus var fängslande från första meningen men jag kunde knappt fokusera på det eftersom jag märkte att hon for med rödpennan överallt i min text. Tyckte hon att min bäbis hade både böldpest och spetälska? Svetten bröt ut över ryggen men mina (och hennes) farhågor visade sig vara obefogade. Hon gillade min text och jag gillade hennes, så det blev en givande diskussion oss emellan.

Domen då? Jo den föll till min fördel, eller åtminstone fick lektör Jorun det att kännas så, trots att hon klottrat ner mina manussidor med massor av strykningar och tips om förtydliganden. Rusig av beröm cyklade jag (någorlunda rakt) tillbaka till mitt boende och bokade omedelbart in mig på en fortsättningskurs. Jag förstod det inte då, men jag hade blivit en knarkare. Jag var beroende.

Av feedback.

Dammar av projektet: Min skrivresa, del 2

Efter mitt misslyckade skrivförsök la jag bokprojektet på is. Mina huvudkaraktärer Matilda och Trond fanns dock kvar i mina tankar och knackade ibland, lite försynt, inifrån huvudet och frågade: Hallå, var är du? Vår historia väntar på att bli berättad!

När jag sålde min häst 2017 fick jag stifta bekantskap med ett för mig okänt fenomen: fritid som inte var intecknad till brädden. Först var det skönt, sedan blev jag rastlös. Hästeriet hade varit en stor passion i mitt liv, något som balanserade det engagemang jag la i min yrkesroll, något som gav mål och mening åt tillvaron. Tomheten behövde fyllas, men med vad?

Våren 2018 fick jag Stephen Kings bok ”Att skriva” i present av en god vän som mindes att jag sagt att jag någon gång ville skriva en bok. Tack Åsa! Utan din milda knuff i ryggen hade jag stått kvar och stampat i startblocken. Kings bok gav mig en del aha-upplevelser om vilka fel jag gjort i mitt första författar­försök. Jag insåg att jag ville ge projektet en ny chans genom att studera verktygen för skönlitterärt skrivande ordentligt. Jag sökte information på nätet och hittade bland annat Pia Lerigons hemsida med skrivtips. En riktig guldgruva! http://www.pialerigon.se/

Under sommarsemestern dök jag med liv och lust in i bokprojektet men med en annan attackvinkel: istället för att spruta ut texten likt rännskita, la jag extremt mycket tid och möda på varje mening, varje stycke, allt i syfte att lära mig hantverket parallellt med att jag mejslade fram berättelsen. Det var tidskrävande men tillfredsställande att se att jag faktiskt hade förmågan att producera text som (åtminstone hjälpligt) påminde om något man kunde läsa i en tryckt bok. Stärkt av insikten gnetade jag på.

Ett av de skrivtips jag stötte på var att ta hjälp av testläsare. Åh, hemska tanke! Skulle jag visa upp något jag skrivit? Aldrig i livet, så modig var jag inte. Jag hade ju inte ens vågat berätta för någon (förutom sambon) att jag skrev på ett manus. Så kom den dagen då en vän pratade om filmer/böcker hon gillade, och då ”råkade” jag avslöja mitt projekt för henne. Hon blev eld och lågor och ville gärna läsa ett utdrag. Nervös bortom fattning valde jag den del jag var mest nöjd med (läs: minst missnöjd) och redigerade tills fingrarna blödde. Smärtsamt medveten om att just denna vän är subtil som en stenkross i sina åsikter var det med stor bävan jag tryckte på Sänd. Tiden jag tillbringade med att vänta på hennes reaktion var … vidrig. I min yrkesroll har jag inga problem med konstruktiv feedback men manuset var mycket mer personligt för mig. Vi författare vill ju skapa berättelser som griper tag i läsaren, väcker nyfikenhet, läslust och känslor. Hade jag lyckats?

Svar: Någorlunda.

Omdömet innehöll såväl ris som ros men det bästa var att min vän gav förklaringar till varför hon tyckte att vissa avsnitt var mindre bra, vilket hjälpte mig att förstå hur jag kunde åtgärda problemen. Tack Annette! Upplevelsen fick mig att inse hur värdefullt det är med testläsare. Stolt över vad jag producerat under semestern 2018 beslutade jag att ge mig själv en present: en skrivkurs.

Villfarelse versus verklighet: Min skrivresa, del 1

Jag var en bokslukare redan som barn så egentligen är det konstigt att drömmen om att skriva en egen bok inte dök upp förrän i trettioårsåldern. Det hängde nog ihop med att jag aldrig sett mig själv som en konstnärlig själ. Men allteftersom åren förflöt fick jag ibland (precis när jag läst ut en riktigt bra bok) en idé om att jag själv skulle kunna bli författare. Det verkade så trevligt: tänk att sitta i soffan under en pläd, dricka te och fantisera ihop historier som folk ville läsa. Naturligtvis skulle det leda till rikedom och berömmelse. What’s not to like, liksom? Någonstans i mina naiva dagdrömmerier insåg jag att berättelserna också måste skrivas ner och denna lilla detalj gjorde att jag aldrig kom till skott.

Under sommarsemestern år 2014 plöjde jag en massa böcker, varav flera i genren historisk romance. Frossandet ledde till en insikt: om jag någonsin skulle skriva en bok skulle det vara inom denna genre, då jag älskar både romantik och att besöka svunna tider. Strax började två huvudkaraktärer att utkristallisera sig i mitt huvud. Varje vaken stund grunnade jag på deras bakgrunder. Vad de skulle heta. Vad de skulle råka ut för. Vilken tidsepok jag skulle placera berättelsen i. Tankarna snurrade och gjorde mig vimmelkantig men det var euforiskt att låta fantasin spinna fritt.

På prov la jag fingrarna på tangentbordet och skrev. Oj, vad jag skrev. Bokstäverna sprutade fram på skärmen i rasande takt. Jag var lycklig. Övermodig. Det här var ju inte ens svårt! Varför hade jag väntat så länge med att göra slag i saken? Efter cirka hundra sidor lutade jag mig nöjt tillbaka för att läsa mitt mästerverk (så långt jag kommit, bara för att få bekräftat att jag var på rätt väg).

Vilken chock.

Berättelsen var usel. Inte känsloväckande. Inte dramatisk. Inte romantisk. Inget av allt det jag haft som ambition i mitt skrivrus. Jag kliade mig i huvudet men kunde inte förstå vad jag gjort fel. Varför blev jag som läsare inte berörd?

Det skulle dröja fyra år innan jag tog reda på svaret.

Recept på historisk romance

Den vackra Sundsvallsbron som jag promenerar under på väg till jobbet.

Det här är mitt första inlägg, så det är på sin plats med en utförligare presentation. Jag heter Tua Burlin (ingen förväxlingsrisk med någon annan, jag är den enda som heter så i Sverige) och bor i Sundsvall tillsammans med en tålmodig sambo (god egenskap för någon som lever ihop med en författare) samt två katter som säkert kommer att figurera på bild här i bloggen när jag inte har något mer skrivrelaterat foto att lägga in. Anledningen till att jag ansökte om att bli en av Debutantbloggarna år 2022 är att jag älskar att utbyta erfarenheter med andra skrivande själar, så var inte blyga, utan dundra på med kommentarer och frågor!

Hur kom det sig att jag blev en debutant?

I gott sällskap med många andra bokslukare har jag länge velat skriva en egen bok, men de skönlitterära ambitionerna fick stå tillbaka till förmån för karriär och ett tidskrävande hästintresse. När jag väl lät skrivardrömmen ta plats kastade jag mig med liv och lust in i projektet under devisen: Hur svårt kan det va’? Ganska svårt visade det sig … Att skriva manus är ett hantverk och det tog tid att lära sig verktygen. Som bekant finns det många vägar som leder till Rom och under mitt bloggår kommer jag att berätta om hur jag själv gick till väga. Det var en lång och krokig resa kantad av tvivel men till slut lyckades jag nå mitt mål: Ett erbjudande om utgivning. Euforin då jag öppnade det efterlängtade mailet är ett ämne som förtjänar ett eget blogginlägg, så mer om det senare. I mars 2022 kommer i alla fall min debutroman Konungens sändebud ut (inbunden, ljud) på Lind & Co. Det känns fortfarande overkligt. Strax efter att jag blev antagen, och av någon anledning behövde ställa en fråga till min förläggare, väntade jag mig ett svar i stil med: ”Vem är du? Varför skriver du till mig? Vårt förlag har inte antagit dig!” Som tur var klingade nojan av och jag kunde glädjas åt den energi som förlaget la på min bok. Alla moment (redaktörsvändor, korr, omslagsarbete m.m.) förtjänar också egna inlägg, så håll utkik här i bloggen om du är intresserad av att veta hur det går till ”på andra sidan nålsögat”!

Vad är det då för berättelse jag skrivit?

Eftersom jag älskar romantik och historia föll valet av genre på historisk romance. Fördelen med att skriva en berättelse som utspelar sig i det förflutna är att det finns gott om ingredienser till dramatik. Blanda dessa i lämpliga delar, tillsätt en bräddfull skäppa med romantik och vips, så har du skrivit en historisk romance! Receptet kan varieras i oändlighet. Här har du mitt:

Basingredienser tillgängliga år 1543

Intressanta huvudkaraktärer (se vidare under Tillagning)

Förrädisk fogde

Tortyrmäster med mörka böjelser

Nyckfull kung

Vild och svårforcerad terräng, till exempel norrländska skogar

Medeltida tortyrmetoder och avrättningar

En bräddfull skäppa med romantik (redan nämnt, men tål att påminnas om)

Tillagning

Arrangera ingredienserna längs en dramaturgisk kurva som innehåller såväl svinbranta berg som hisnande stup. Mellan de stora svängningarna: släng in en puckelpist och några tvärvändningar som ger läsaren knäskador respektive whiplash. Tvinga ut en eller flera intet ont anande huvudkaraktärer (i mitt recept använde jag ”Stilig riddare på hemligt uppdrag” och ”Svältande, desperat kvinna ute efter hämnd” på banan du byggt. Tips: Ge dem en redig spark i röven för att de ska komma ur startgroparna. När dina huvudkaraktärer motvilligt masat sig iväg (låt någon skjuta på dem så springer de fortare), gör det inte enkelt för dem! Bygg sadistiska hinder i deras väg och skratta elakt när de råkar illa ut. Fundera om du överhuvudtaget ska rädda dem, eller om det vore bäst att göra slut på deras (och din) plåga redan efter trettio sidor (det är inget fel på noveller). Om du ändå envisas med att vilja skriva en fullängdsroman, rusta dig med tjockt pannben och gott sittfläsk. Kötta på. Skriv. Skriv om. Gråt, skrik och slit ditt hår. Bryt ihop och kom igen. När anrättningen äntligen är färdig, skölj blodsmaken ur munnen, ät något annat som neutraliserar smaklökarna och provsmaka sedan ditt alster. Är det första gången du lagar rätten smakar den troligtvis skit. Oroa dig inte, det är fullt normalt. Det är nu du behöver hjälp av andra: engagerade testläsare och lektör/redaktör! Mer om detta i kommande inlägg.