Bortom nålsögat: Säljtext

Mitt förlag ska snart presentera vårens böcker för säljarna och därför behövdes en säljtext till Konungens ultimatum. En säljtext är ungefär som en baksidestext, en kort och läslockande synopsis av handlingens första del. Min redaktör frågade om jag ville skriva ett utkast eftersom hon ännu inte hunnit läsa hela manuset, alternativt att jag skrev en sammanfattning av handlingen som hon kunde använda som utgångspunkt. Jag var dock lite sugen att testa bara för utmaningens skull. Det är verkligen apsvårt att få till en bra baksidestext när man själv skrivit boken! Jag satt flera timmar på tåget på väg hem från tjänsteresa och skrev en massa versioner, den ena uslare än den andra. Hur svårt ska det vara? Mycket, är svaret.

Baksidestexten till första boken skrevs av min förläggare och jag hade bara ett inspel, att byta ut ordet ”soldater” mot ”knektar”, som ju har en ålderdomligare klang. Till uppföljaren vågar jag bidra med mer!

Innan jul, när jag skickade Konungens ultimatum till förlaget, hade jag skrivit en längre presentation i det medföljande mejlet, men säljtexten fick bara vara cirka 800 tecken lång inklusive blanksteg. Som Winston Churchill lär ha skrivit en gång: Ursäkta att mitt brev är så långt. Jag hade inte tid att skriva det kortare. Ju mindre utrymme, desto krispigare måste budskapet vara. Testa gärna själv att skriva en baksidestext till ditt manus. Det är en nyttig övning att ”tvingas” koka ner storyn till dess absolut viktigaste essenser.

Till slut fick jag till något som jag var hyfsat nöjd med, men för säkerhets skull la jag med den längre presentationen. Jag ville ge redaktören möjlighet att fånga upp andra saker ur handlingen, ifall jag tryckt på fel saker. Dagen efter fick jag tillbaka ett reviderat förslag från redaktören som utgått från min text men på ett snyggt sätt lyckats åtgärda det jag misslyckats med. Jag blev riktigt nöjd och ser fram emot att visa både baksidestext och omslag här i bloggen så småningom! Det är kul att våga ”lägga sig i” lite mer denna gång. Första gången var jag som Alice i Underlandet, förvirrad och storögd, utan verktyg att orientera mig i det främmande landskapet.

Vad händer i övrigt?

Jag arbetar som chef för en affärsavdelning på ett fastighetsbolag och ett av mina ansvarsområden är inköp och vidareförsäljning av energi till hyresgästerna, där dessa inte kan ha egna abonnemang. Med den pågående energikrisen är det minst sagt fullt upp på jobbet dessa dagar. Inflationen är också kännbar för alla, räntehöjningarna likaså. Jag hoppas att ni, kära bloggläsare, inte är alltför drabbade av allt det mödosamma i vår omvärld. Vi som älskar böcker kan åtminstone fly in i en annan värld för en stund, där vi följer andras öden och inte behöver tänka på egna problem. Själv har jag njutit av Värma händer, den underbara uppföljaren till Räkna hjärtslag, en av fjolårets mest omtalade böcker. Författaren Katarina Widholm gästade oss i bloggen för några veckor sedan. Jag älskar hennes sätt att skapa en historisk känsla, så levande att det jag känner igen mig i det tidiga 1940-talets ransoneringstid, trots att jag inte levde då. Min mormor berättade om när morfar låg i beredskap vid fronten och mycket av det hon talade om kände jag igen i Värma händer. Om ni inte läst böckerna om Betty, gör det! En magisk läsupplevelse.

Stilstudie i icke-stress: Sovande katt med tungspetsen ute

Jag har också hunnit med att ge feed-back på alla fem manusstarter som kom till mig när tävlingen om en förstakapitelanalys var avgjord. Jag är så imponerad av deltagarna, inte bara de som gick vidare, utan alla 24 som skickade in de första 200 orden i sina manus. Tänk så många skickliga berättare det finns! Jag håller tummarna för era berättelser och hejar på er författare. Håll ut, det krävs pannben att streta ett manus ända in i mål!

Mitt eget manus då, tredje boken i Konungens-trilogin? Host, harkel … Jag hinner/orkar inte skriva så mycket som jag vill, vilket stressar mig, jag ligger enormt efter min tänkta tidplan (ett ”färdigt” kapitel efter nio månaders skrivande måste vara något slags bottenrekord bland författare). Det finns långt mycket mer skrivet men jag har ännu inte fått ihop ett flöde i handlingen, den röda tråden måste knytas ihop till ett stabilt rep genom kapitlen, och innan jag lyckats med det klassar jag den omfattande textmassan som ”kladdanteckningar”. I helgen kom jag en bit längre med uppgiften och jag har tagit ledigt några dagar denna vecka och nästa för att få sammanhängande skrivtid. Jag längtar enormt mycket tills jag får något slags grepp på den här slingriga bläckfisken!

Att ge feedback

Förra veckan skrev jag om arbetet med omslaget till Konungens ultimatum, det första inlägget i serien ”Bortom nålsögat”. Nu dröjer det innan nästa inspel från förlaget så jag passar på att besvara en fråga jag fick från en av deltagarna i min tävling: Kommer du lägga ut din förstakapitelanalys i bloggen? Vore intressant att läsa hur du angriper ett kapitel och bryter ner det.

Eftersom en författare sällan vill ha sin text publicerad innan man filat på den så mycket det bara går, kommer jag inte lägga ut en hel analys, däremot visa med några fiktiva exempel hur jag granskar en text. De tävlande som gick vidare (fem stycken) skickade sitt första kapitel till mig, upp till 3.000 ord. Om jag försöker generalisera har min feedback mest rört sig inom områdena:

  • Få igång berättelsen/undvik infodumpar
  • Gör inre tankar relevanta för perspektivpersonen

Få igång berättelsen/undvik infodumpar

Jag angriper alla texter på samma sätt, oavsett om de ligger i början, mitten eller slutet av manuset, men jag är extra noggrann med att starten ska kroka i läsaren och att handlingen kommer igång.

En vanlig fälla författare hamnar i är att ge efter för lusten att förklara bakgrundshändelser alltför tidigt. Jag har själv gjort detta misstag. Mitt tidigare inlägg ”För mycket folk i starten” behandlar inte bara antal personer som författaren knökar in i början av ett manus utan också vikten av att inte förklara allt redan från början. Det gör berättelsen baktung och läsaren tappar närvaron i händelsernas ”här och nu”, samt att nyfikenheten mättas direkt istället för att ligga kvar och locka till att vända blad.

Ett exempel (jag har skrivit texten själv, den kommer inte från tävlingen):

Johanna reste sig långsamt från bordet. Utanför fönstret var vädret lika grått som hennes sinne. Diskhon var full av tallrikar, hon borde ställa in dem i diskmaskinen men uppgiften kändes övermäktig. Hon blundade. Den vita kistan, så hjärtskärande liten, dök upp för hennes inre syn. Kvickt öppnade hon ögonen. Ute på gräsmattan lekte Findus med ett gult löv, men synen av kistan etsade sig fast hur mycket hon än försökte fokusera på kattungens lustiga krumsprång. Johanna kved. Hon hade inte ens hunnit ge sin son ett namn och nu var det försent. Han skulle aldrig få höra sin mor viska ”älskade lill-Pelle”.

Rätt okej start, eller hur? Läsaren förstår att Johanna är en sörjande mor, att hon inte mäktar med hushållet, att hon har en katt, troligen bor i villa och att det är höst. Men vad hände med lill-Pelle? Föddes han för tidigt, eftersom hon inte hunnit ge honom ett namn? Föddes han död eller levande? Vad var felet? Har Johanna en man eller har lill-Pelle blivit till genom en spermadonator? Har hon fler barn? Hur ska hon gå vidare med sitt liv? Som författare vet jag ju allt detta och om jag faller i fällan att förklara allt i nästa stycke dödar jag spänningen som inledningen byggt upp. Kolla här:

Förra året hade hon äntligen blivit gravid och både hon och Mats hade varit så glada. Det hade storebror Emil också. Allt hade verkat gå så bra ända till den där natten i sjunde månaden då hon vaknat med värkar. Barnet hade kommit ut på hallmattan, så fort hade det gått och när ambulansen kom var lill-Pelle redan död. Namnet hade hon kommit på i efterhand. Begravningen hade varit hemsk. Johanna hade knappt märkt alla medkännande klappar på axeln som hon fått, hon hade bara stirrat på den vita kistan som varit täckt av blommor. Hennes svägerska Malin arbetade på blomsterbutiken Fröken Flora och Malins chef Amalia hade insisterat på att alla blommor skulle gå i gult, orange och rött. Mats och Johanna hade inte orkat tänka själva och var tacksamma för hjälpen. Johannas föräldrar, Bengt och Maud, hade kommit med matlådor nästan varje dag. Emils dagiskompis Bennys mamma Tina brukade komma förbi och erbjuda sig att städa men det tyckte Johanna vore alltför pinsamt så hon tackade alltid nej.

Whoo, hold your horses! Här blev det en klassisk infodump, baktung och med jättemånga personnamn som läsaren inte har en sportmössa att ta in. Alla dessa händelser i det förflutna kanske är viktiga och personerna också, men sprid ut informationen lite pö om pö i ett ”här och nu”- skeende. Ett exempel på hur det kan göras:

Johanna sjönk ner på stolen igen, disken kunde vänta. Mobilens gälla ringsignal fick henne att hoppa till. Hon tryckte på svaraknappen.

”Älskling, hur håller du ihop?” frågade Mats innan hon ens hunnit säga hej.

”Inte alls”, svarade hon.

”Det blir bättre med tiden, alla säger det”, sa Mats men lät lika tvivlande som hon kände sig.

”Vem blir det bättre för?” viskade hon. ”Emil, som längtat efter att bli storebror? Dig och mig, som aldrig kommer få några fler barn?”

Väv in infon i berättelsen likt en spindel väver sitt nät. Bild: Cecilia Berg. Insta: artofhighcoastsweden

Nu vet läsaren att Johanna har en make/sambo som heter Mats och ett annat barn som heter Emil, utan att Johanna behövt infodumpa det till läsaren genom inre tankar. Sedan kan Johannas mamma komma med en lasagne och Johanna får dåligt samvete för alla matlådor mamman redan tagit dit och som står orörda i frysen. Osv, då kommer informationen allteftersom.

Gör inre tankar relevanta för perspektivpersonen

Ett annat problem med mitt exempel på infodump är (förutom baktunghet och många namn) att det inte är trovärdigt att Johanna tänker allt det där i ett flöde. Information som kommer fram genom inre tankar måste vara relevanta för perspektivpersonen där och då. Visst, kistan har etsat sig fast på hennes näthinna men alla detaljer från begravningen är det inte trovärdigt att hon tänker tillbaka på, hon har säkert varit som i dimma under vistelsen i kyrkan. Kanske fragmentariska minnen dyker upp. Den kväljande blomdoften, alltför söt och tung. Kyrkbänkarnas träiga hårdhet mot ryggraden. Prästens trösterika röst som inte förmådde trösta. Lev dig in i hur din perspektivperson ser tillbaka på något som hänt!

Ett annat exempel är hur nya personer presenteras för läsaren:

Anton torkade svetten ur pannan och la ifrån sig skiftnyckeln. Just som han smällde igen motorhuven hördes fotsteg bakom ryggen. Han vände sig om. Lina Åkerblom, hans tjugosjuåriga fästmö, klev in i garaget.

Skulle Anton verkligen tänka på sin fästmö vid efternamn? Eller på hur gammal hon är? Knappast, och det bryter magin genom att det blir uppenbart att författaren försöker förklara för läsaren snarare än att hålla sig i perspektivpersonen Antons huvud. Här är det mycket bättre att gestalta deras förhållande så att infon kommer till läsaren. Vad känner han när han ser Lina? Blir han glad, för att han är tokkär i henne? Då springer han säkert fram och kysser henne. Är hon lika kär i honom kanske hon fnissigt slår bort hans oljiga händer men ställer sig på tå så hon ska komma åt att kyssa honom tillbaka.

Eller blir han besvärad, eftersom Lina kom på honom i säng med en annan kvinna igår kväll? Då kanske han skyndar sig att plocka upp skiftnyckeln igen, ifall hon går till anfall med grepen hon håller framför sig.

Det finns långt mer spännande sätt att presentera en relation än att skriva den rätt ut!

Metodik

Allteftersom jag läser texten kritiskt (låter surmagat, men om jag inte är petig får författaren ingen hjälp att utveckla manuset) noterar jag minsta skav och ger en utförlig förklaring på varför det skaver samt ett förslag på hur författaren kan åtgärda problemet. Det var något Jorun Modén var väldigt noga med att pränta in i sina kursdeltagare. Om en författare får tillbaka ett omdöme i stil med: ”Texten är tråkig och platt”, vad ska författaren göra av kritiken? Det finns inga ledtrådar till att förbättra. Om du får äran att testläsa någon annans manus, är mitt hetaste tips att du lägger tid på att klura ut åtgärder. Det kommer att utveckla såväl ditt eget skrivande som vara en konkret hjälp för författaren vars text du arbetar med. Även om författaren inte gör exakt som du föreslår, är dina exempel guld värda för att författaren ska förstå varför du tycker att något skaver.

Så här kan en sida med feedback se ut, där jag noterat högt och lågt med hjälp av Words kommentarsfunktion. Varje kommentar går att klicka upp så hela texten syns.

När jag skickar det kommenterade manuset till författaren skriver jag ett sammanfattande intryck i mejlet. Oftast ganska kort, eftersom jag förklarar så utförligt i själva manuset, men om jag upplever ett mer genomgående problem, till exempel att författaren ofta glider ur perspektiv eller att karaktärerna behöver fördjupas, skriver jag en sammanfattning kring just detta problem. Självklart med förslag på hur det kan åtgärdas, annars blir det en knytnäve i magen på författaren, som lämnas ledsen och ensam med ett problem som han/hon inte har en aning om hur det ska lösas. Jag vill att författaren ska vara glad och peppad efter att jag satt klorna i en text!

Bortom nålsögat: Tidplan och omslag

Min uppföljare Konungens ultimatum blev antagen i februari i år, vilket jag berättade om tämligen hysteriskt och osammanhängande i detta inlägg. I somras lovade jag att ni skulle få hänga med in bakom kulisserna när förlagsarbetet sätter igång. För några veckor sedan fick jag ett detaljerat schema från min redaktör avseende redigeringsarbete och korr. Väldigt uppskattat av mig, då kan jag reservera tid i kalendern för min del av insatserna. Tidplanen är så föredömligt tydlig att jag lägger in det rakt av för er att beskåda (har dock maskerat redaktörens namn då jag inte bett om godkännande att lägga ut).

Sista punkten, ”point of no return” får min puls att gå i taket redan nu

Redaktören kommenterade tidplanen så här: ”Jag lade in en extra redigeringsvända, men inte alls säkert att det behövs, det beror på hur många ändringsförslag jag har. Men med tanke på ditt förra manus gissar jag att jag inte har särskilt många ändringsförslag alls!”

Jag blev både stolt och lite nervös, hoppas uppföljaren lever upp till de högt ställda förväntningarna ifråga om redan utförd puts och studs! Men det tror jag faktiskt, jag anlitade ju Lena Sanfridsson även för tvåan (varför bryta ett vinnande koncept?) innan jag skickade den till förlaget och min förläggare var lyrisk över manuset. Dessutom är jag inte ett dugg rädd för fler redaktörsinspel, tvärtom. Det är otroligt lyxigt att ha en förlagsredaktör som med fräscha och kritiska ögon kan nagelfara manuset. Förra gången påpekade hon flera saker som inte var svåra att ändra men lyfte totalintrycket ännu några värdefulla snäpp. Jag ser fram emot hennes inspel denna gång och är säker på att hennes skarpa blick kan upptäcka sådant som jag blivit hemmablind för. Rapporter om redigering och korr kommer i bloggen längre fram!

Nu till det roliga omslagsarbetet som faktiskt redan är klart (före tidplan)! Hur mitt första omslag kom till svarade jag så här på i en lördagsenkät tidigare i år: Min förläggare är estetiskt begåvad och hade en stark vision för hur omslaget skulle se ut, och lika starka åsikter om hur det INTE skulle se ut. Som tur är delade jag hans inställning till 100%. Jag kom med några förslag om symboler som finns i boken. Dessa återkommer genom hela trilogin och jag tyckte att det vore kul att ha någon av dem på omslaget för att knyta ihop serien visuellt. Valet föll på örnen. Sedan tog Emma Graves fram två versioner, där jag fick tycka till om vilken som var bäst. Det blev en mix av de två varianterna (typsnitt, ram) samt ett färgbyte på klänningen. Min kvinnliga huvudperson är bara finklädd en gång i boken och då är klänningen violett, så det passade bättre med storyn. Jag är så nöjd med mitt omslag!

Till omslag nummer två har jag varit djärvare i mina inspel. Jag vill att böckerna ska ha en stark visuell koppling till varandra, så att de syns att de hör ihop i en serie (trilogi), men självklart ändå vara unika. En tanke på hur detta skulle kunna göras har grott i mig under sommaren, och efter semestern konkretiserade jag mina idéer. Jag la in en stor fet brasklapp i mejlet när jag skickade dem till förlaget för vidarebefordran till den grafiska designern: I bifogad PPT har jag försökt strukturera upp mina tankar. I min tidigare dialog med Mattias om omslag nummer 1, var jag noga med att betona att jag inte har någon som helst estetisk begåvning, så om jag är helt ute och cyklar i mina inspel får Emma Graves bortse från dem. Men eftersom jag denna gång har omslag nr 1 att utgå ifrån så har jag ändå vågat mig på några idéer, det blir lite lättare när det finns en ”förlaga” att inspireras av.

Som framgår av punkt 2-4 hade jag lagt med exempel på bilder som illustrerade vad jag for efter. Dessa hade jag letat fram på Shutterstock. Omslagsdesigners använder denna och andra bildbanker för att klippa ihop flera detaljer till ett komplett omslag, så man kan inte välja helt fritt hur man som författare vill att personer, byggnader, örnar och andra detaljer ska se ut. Eller jo, om man heter Camilla Läckberg finns det säkert en budget till särskilda fotosessioner där bilderna kan arrangeras exakt som man vill, men jag har inte uppnått sådan status så jag är realistisk och utgår från förutsättningarna.

Efter bara någon vecka fick jag ett första utkast till omslag. Spänd av förväntan öppnade jag bilden och blev hänförd över hur Emma förverkligat mina idéer! Fylld av iver var jag på väg att genast godkänna omslaget, men så mindes jag att exakt samma sak hände förra gången, jag blev så förtjust att jag glömde att ta tid till reflektion. Det var ingen katastrof, det gick utmärkt att göra ändringar när jag identifierat behovet, men eftersom jag denna gång mognat som författare (host, harkel, ren lögn, jag är ivrig som ett barn inför julafton) valde jag att be att få återkomma om några dagar när jag hunnit granska förslaget ordentligt. Under helgen tog jag hjälp av min sambo som har ett skarpt estetiskt öga. Vid det här laget kände jag mig varm i kläderna, så jag kastade alla hämningar överbord och spann loss vilt i min nyfunna amatörroll som grafisk designer.

Som sagt, ivrig som ett barn inför julafton, med en lång önskelista åt tomten

Drygt två veckor senare fick jag ett justerat förslag med två varianter på färgen i boktiteln. Emma hade gjort ett utmärkt arbete med att ta tillvara mina önskemål. Jag är djupt imponerad av hur skicklig hon och andra omslagsdesigners är med grafiska detaljer. Färgvalet på boktiteln vållade mig vånda, för båda var bra, men till slut valde jag den som jag tyckte passade färgtemat i omslaget bäst. Jag skickade mitt godkännande till förlaget. Klart!

Eller?

Nej, naturligtvis kom jag på en sak till. Jag hade missat att Matilda hade en ring på vänsterhanden, och hon är ju ogift. Trots att den satt på pekfingret och inte ringfingret bad jag att Emma skulle redigera bort den, för att inte leda tankarna fel. Det fixade Emma på ett kick, så nu är omslaget klart! Jag längtar tills jag får visa upp det för er, kära bloggläsare.

Jag hoppas att det varit roligt att ta del av hur arbetet med ett omslag kan gå till! Skriv fint, tills vi hörs igen.

Eder ödmjuka författare, tillika amatörgrafiker,

Tua Burlin

Tävlingen avgjord!

Snacka om att binda ris åt egen nyfiken rygg, för alla tävlingsbidrag väckte mitt intresse och jag önskar att jag hade tid att ta mig an alla de 24 fantastiska manusstarter som skickats in! Jag har våndats mycket över hur jag ska välja vilka texter jag ska gå vidare med. Eftersom jag vill ge något till er alla som deltagit i tävlingen, bestämde jag mig för en kompromiss: FEM vinnare får en förstakapitelanalys (istället för en, som jag tidigare utlovat), dessutom har jag gjort en ”light-analys” av de andra bidragen och hoppas att min återkoppling kan ge lite pepp och tips inför det fortsatta skrivandet.

Vinnarna som får en förstakapitelanalys på de första 3.000 orden i manuset är (utan inbördes ordning):

  • Linnéa Brink: Perspektivpersonens dräpande humor i de inre tankarna fick mig att skratta högt. Eftersom jag älskar att skratta, vill jag läsa mer av ditt manus Linnéa!
  • Ken Lennaárd: Tillbaka till 1987, Stockholmsnatt, kicksparkar framför spegeln. Nostalgi för mig som var ung på den tiden. Hit me one more time, Ken!
  • Ulrika Alenfelt: Välskrivet, ett mysterium lurar under ytan ända från start, och Ulrika har klippt texten precis där nyfikenheten väcks som mest! Lurigt av dig, Ulrika, du fick mig på kroken!
  • Lisbeth Ekelöv: 1600-tal (mumma för en historieälskare), välskrivet, spännande anslag. Dessutom skriver Lisbeth att hon tyckte mycket om min bok Konungens sändebud och att hon spänt väntar på fortsättningen. Denna domare är väldans lättsmickrad, så självklart vill jag läsa mer av dig, Lisbeth!
  • Anneli Mannerström: Jag kastas direkt in i ett drama på liv och död som jag bara måste få veta mer om!

Jag har mejlat er alla med vinstbeskedet, så skicka era första 3.000 ord, så betar jag av analyserna i den ordning de kommer till min inkorg. Jag ser fram emot en massa intressant läsning!

Tävling och testläsare

Ha, där fick jag till en riktig feelgood-titel, inte sant!

Jag är alldeles överväldigad över responsen på tävlingen som jag utlyste förra veckan! Det är jättekul att så många av er skickat in era ”börjor” och dessutom tagit er tid att skriva några snälla rader om att ni uppskattar Debutantbloggen. Vi som driver den vill gärna nå ut till er läsare med våra inlägg, så all respons är värdefull för oss.

De första tävlingsbidragen skickades in redan på morgonen samma dag som mitt inlägg publicerades och jag slängde mig nyfiket över dem. Och fick genast ett problem … ALLA väckte mitt intresse! Hm, nackdelen med att vara en nyfiken själ. Jag bestämde mig raskt för en ny strategi: så snart ett tävlingsbidrag trillar in i min inkorg, flyttar jag det oläst till mappen ”Förstakapitelanalys”. Förvisso är detta bara ett sätt att skjuta ”Nicke Nyfiken”- problemet framför mig, men prokrastinering är min livlina och under tiden fram tills att jag behöver finna en lösning har problemet mognat i bakhuvudet och jag är redo att hantera det. När tiden för inskick passerats ska jag läsa alla börjor i ett svep för att kunna jämföra dem med varandra. Det ska bli så spännande!

Som jag skrev i förra inlägget så älskar jag att grotta ner mig i andras texter och ge feedback. Jag är också otroligt tacksam mot mina egna testläsare och de förtjänar en stor hyllning i detta inlägg. Det är nämligen så att de i förra veckan lyckades göra något som jag själv gått bet på ända sedan i julas: att väcka min äkta, brinnande skrivmani! För att förstå detta mirakel måste jag ge er en bakgrund: under mina kurser för Jorun Modén började jag byta texter med andra kursdeltagare och fyra av oss har fortsatt att göra det ända tills nu (jag hoppas att vi aldrig slutar). Tina, Malin och Monicka skriver alldeles fantastiska manus med unika stilar i olika genrer. De är också ruskigt bra på att ge feedback och eftersom vi fyra bytt texter under så lång tid har vi helt släppt oron för att såra varandra med tuff kritik, vi vet att vi vill varandras texter väl.

Jag har alltså förmånen att ha tre ytterst skickliga testläsare som ser olika saker i mina texter. De är dessutom jättebra på att peppa och jag kan ärligt säga att jag aldrig orkat slutföra mitt första manus utan dem. Under våren 2019 skickade jag Konungens sändebud kapitel för kapitel så snart jag skrivit klart ett nytt. Skrivandet är en ensam syssla, ett fullängdsmanus ett mastodontprojekt och därför är det guld värt med respons efter vägen. När jag fick refuser på första versionen av manuset fanns mina kära testläsare alltid till hands för att ge tröst och tillförsikt. När jag till slut fick antagningsbeskedet var Tina, Malin och Monicka de första jag vidarebefordrade förläggarens mejl till. Tjejernas glädjetjut via mejlsvar tripplade min egen glädje. Den dagen något av deras manus blir antaget vet jag att jag kommer att gråta av glädje, jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det.

Under skrivandet av bok två, Konungens ultimatum, bars jag av ett nyfunnet självförtroende i och med antagningsbeskedet av ettan, så jag var inte i samma behov av regelbunden respons kapitel för kapitel. Jag skämdes också lite för att jag plågat mina testläsare med att läsa ettan i dess dåvarande form (för lång, bristande sammanhållning i intrigen, alltför blommigt språk, tjurandet att inte använda citatmarkörer vilket resulterade i oändliga minigestaltningar av lyfta ögonbryn och snörpta munnar, tafflig humor på fel ställen mm). Som jag berättat i ett annat inlägg gjorde jag omfattande bearbetningar av manuset tillsammans med Lena Sanfridsson innan det blev antaget. Tvåan skrev jag på rekordtid för att vara mig (februari till juni för råmanus, en dryg julimånad för redigering). Jag hann inte tvivla så mycket för styrfarten och den ack så värdefulla skrivmanin höll självförtroendet uppe. Först när jag redigerat manuset skickade jag det för testläsning. Det kändes skönt att be tjejerna läsa ett manus som var så pass ”färdigt”, där jag redan nyttjat min egen kompetens som jag byggt upp under arbetet med ettan.

När jag började med trean var det därför min bestämda intention att koppla in mina testläsare först när manuset var färdigt och redigerat efter bästa förmåga. Men ni som läst mina inlägg under våren har säkert märkt att trean varit väldigt kämpig för mig. Skrivmanin har lyst med sin frånvaro, jag har ägnat mig åt prokrastinering, gått vilse i intrigen och flyttat runt scener så ofta att Microsoft ringde upp mig och bad mig att inte överbelasta deras servrar (nej, det sista är en lögn, men jag är beredd på att få ett sådant samtal). I alla dessa vedermödor steg behovet av pepp men jag kunde ju inte skicka något som jag med säkerhet visste skulle omarbetas rejält, komma på ett annat ställe i handlingen eller helt enkelt strykas.

Men till slut blev längtan efter någon form av provtryckning akut. Jag skickade en scen som jag kände mig hyfsat nöjd med. De glada tillropen och den kloka responsen från mina testläsare höjde mitt humör rejält. Någon månad senare skickade jag ännu en scen jag var tillfreds med, trots att den inte låg i starten utan någonstans en tredjedel in. Även där fick jag bra respons, värdefulla tips och mycket pepp. Som jag skrev i detta inlägg har jag svårt att komma vidare i manuset om inte inledningen/avstampet känns rätt, så för en tid sedan la jag undan allt annat och fokuserade på första kapitlet. När jag till slut kände mig nöjd (förra veckan) kröp jag till korset och bad mina testläsare om en ärlig dom. Jag kan inte sätta ord på hur värdefullt det är att öppna mejl med sådana här reflektioner och dessutom få ta del av alla detaljkommentarer och tips som tjejerna noterat i texten.

Ända sedan dess har skrivmanin kommit tillbaka, min värdefullaste drivkraft, den som får mig att känna skrivglädje och nyttja varenda tillgänglig stund åt manuset, inte för att jag måste, utan för att jag vill.

Så från djupet av mitt hjärta: TACK Tina, Malin och Monicka för att ni ägnar så mycket tid och engagemang åt att hjälpa mig och för att ni gav mig skrivmanin tillbaka!

Jag avslutar med ytterligare en sak som ger mig energi i skrivandet: respons från läsare av Konungens sändebud. Kan en författare bli annat än lycklig av sådana här meddelanden?

Behöver du en spark i baken?

Om du heter Camilla Läckberg, Leif GW Persson eller något annat känt författarnamn kan du sluta läsa här men om du är en glad aspirerande författare med ett pågående manusprojekt kan detta vara sporren du behöver!

Min styrka som författare ligger i att jag är bra på att redigera. Jag ser upprepningar, stolpig meningsbyggnad, syftningsfel. Jag suger in känslan i texten, värderar framåtdrivet i storyn. Mitt hököga fångar varenda perspektivglidning, upptäcker karaktärer som beter sig ologiskt eller händelseförlopp som inte är trovärdiga. Under de skrivkurser jag gått har jag älskat att ge feedback till andra aspirerande författare. En lärdom jag fick av Jorun Modén är att aldrig kritisera utan att samtidigt komma med förbättringsförslag. Du som läst mina blogginlägg vet att jag är hård i min självkritik men mot andra är jag snäll som ett lamm och pedagogisk som din favoritfröken/-magister från småskolan.

Tävlingsregler

Skicka de första 200 orden i ditt manus (avrundat så texten inte slutar mitt i en mening) senast den 31 augusti till tua.burlin@hotmail.com. Den inledning som fångar mitt intresse mest (eller rättare sagt författaren bakom inledningen) vinner en förstakapitelanalys (upp till 3 000 ord) där jag går igenom gestaltning, språk, händelseförlopp, perspektiv, karaktärer m.m. Om författaren vill kan hela eller delar av texten publiceras i Debutantbloggen som ett sätt att väcka intresse hos en kommande läsekrets.

Lycka till, jag ser fram emot att läsa en massa intressanta ”börjor”!

Vem är författare?

Ända sedan jag själv började skriva har jag brottats med frågan. Jag är inte ensam om att klura över definitionen, det finns otaliga inlägg på Författare på Facebook och andra skrivforum som behandlar ämnet. Vissa förespråkar att man måste ha författarskapet som sin huvudsakliga inkomstkälla, i andra änden av skalan finns de som menar att det räcker med att man identifierar sig som en skrivande människa för att klassas som författare.

En gång hästmänniska, alltid hästmänniska. Hopptävling tidigt 90-tal. Hästen heter Raider och var min stora kärlek, från att jag köpte honom som treåring tills han galopperade iväg till de evigt gröna ängarna strax efter att han fyllt 30 år.

Argumentet att man måste försörja sig på skrivandet ger jag inte mycket för. Det är försvinnande få som kan göra det i Sverige, så enligt mig blir den definitionen alltför snäv. Med det sagt: när jag gjorde mina första stapplande försök att skriva skönlitterärt fanns det inte på kartan att jag såg mig som författare, inte ens som aspirerande författare. Mina tidiga alster var alltför usla. Jag har respekt för hantverket och insåg att jag måste lägga mycket tid för att bemästra det och innan jag gjort den insatsen ville jag inte gå händelserna i förväg.

Efter att jag gått ett antal kurser, fått ihop mitt första manus och redigerat det så att det var värt att prova att skicka in det till förlag, tyckte jag att jag förtjänade att kalla mig ”aspirerande författare.” Visst hade jag kunnat göra det tidigare, men jag har alltid varit hård mot mig själv. Prestation först, klappa sig på bröstet sen. Alla refuser som trillade in under senhösten 2019 gjorde mig inte benägen att uppgradera min självutnämnda titel till nästa nivå. Inte ens när jag arbetat om mitt manus och fått det antaget av förlag såg jag mig som en författare. Det var först när jag skrev mitt andra bokkontrakt som rollen började kännas mer bekväm. En anledning var att det krävs två förlagsutgivna böcker (eller egenutgivna av motsvarande verkshöjd) för att bli medlem i Författarförbundet. Min tvåa har ännu inte kommit ut, men nålsöga nummer två är passerat, och det är ju författarens prestation (resten av arbetet fram till utgivning vilar mestadels på förlaget). Dessutom började det kännas märkligt att bemöta det glada utropet ”Jaså, du är författare, vad kul!” med ”Nej, jag är inte författare, jag skriver bara böcker.”  

Vissa roller har man hela livet, andra bara
under en festkväll. Fast visst passar jag
som zombie?

Men det tyngst vägande argumentet var nog att jag sedan en tid tillbaka kände mig som en författare. Svårt att göra annat, när all min vakna tid förutom timmarna på brödjobbet ägnades åt skrivandet. Jag har varit hästmänniska sedan barnsben och jag identifierar mig fortfarande som en sådan, trots att jag numera inte äger någon häst utan bara håller enstaka träningar. Om jag har en vid definition för min roll som hästmänniska, varför ska jag vara så snäv kring författarrollen? Jag har prövat tanken på vad som händer om jag inte skriver något mer efter att min trilogi är färdig, hur länge får jag kalla mig författare då? Det vore nog avhängigt mina kommande ambitioner, alltså om sådana finns eller inte. Om jag aldrig mer skriver en bok så skulle nog författaridentiteten långsamt blekna bort och jag skulle vara en person som en gång i tiden skrev tre böcker, ingen författare. Men så länge lusten att hitta nya skrivprojekt finns inom mig, är och förblir jag en författare.

Vad tycker ni, kära bloggläsare? Vem är författare? Lämna en kommentar!

Tipping point

Skrivandet av min tredje bok har varit minst sagt mödosamt. Jag har funderat mycket på varför och landat i att det beror på att det egentligen inte skulle bli någon bok tre. Ursprungligen hade jag bara tänkt att skriva EN bok, men allt fick inte plats så tvåan var given. Behovet av trean visade sig vara lite tunt (egentligen bara att knyta ihop några lösa trådar som inte fick plats i tvåan) och trots en massa idéer om ”intressanta saker som kan hända” så har jag haft svårt att hitta en röd tråd i den dramaturgiska kurvan.

Jag har skrivit om den första tredjedelen otaliga gånger eftersom jag inte tyckt att anslaget varit tillräckligt bra. För mig växer en historia fram successivt (en händelse leder till nästa som leder till nästa) så om jag inte kommer ”rätt” in från början är det ogjort att skriva vidare. Att sätta den första tredjedelen på pränt har varit som att baxa en sten uppför en kulle och likt Sisyfos har jag tappat greppet om stenen (storyn) flera gånger och den har rullat ner till startpunkten igen.

Min hjältinna Matilda vållar mig mycket huvudbry. Jag tycker att jag borde känna henne vid det här laget men ack nej. Problemet uppstår när hon ska slängas in i en för henne helt okänd situation. Hur reagerar hon? Hur påverkar hennes agerande personer i hennes omgivning, såväl antagonister som närstående? Detta har jag filat på och filat om otaliga gånger. Jag vill att hon ska vara stark men ingen Lisbeth Salander. Det finns en skörhet och osäkerhet inom henne som måste få ta plats, men hur, när och i vilken omfattning? Hjälten Trond däremot har alltid varit lättare för mig att hantera. Karlar är simpla varelser, två- såväl som fyrbenta. Bland alla de djur jag haft genom åren har hannarna varit fogliga och honorna viljestarka. Det finns ett uttryck inom hästvärlden som är ganska talande: ”En valack beordrar man, en hingst ber man, ett sto skickar man en skriftlig förfrågan till i tre exemplar och får ett tveksamt svar tillbaka.” Citatet myntades av Kyra Kyrklund, framgångsrik tävlingsryttare i dressyr och lever vidare hos alla som någon gång tagit sig an att utbilda ett sto. Jag har haft fyra ston att träna på, så jag hoppas att jag får bukt med Märriga Matilda till slut …

Förra veckan berättade jag att målet med ett färdigt råmanus efter semestern fick stryka på foten. Trots nederlaget har jag hittat någon slags ro i insikten om att trean blir ett tidsmässigt maratonprojekt och så får det vara. Jag gör mitt allra bästa och tänker inte nöja mig med ett manus jag inte kan vara stolt över. För att inte tappa modet har jag delat in projektet i delmål. Det första är att få ihop två tredjedelar av råmanuset. Jag har en diffus teori som säger att om jag känner mig nöjd med upplägget så långt, så har jag tagit mig över ”the tipping point” och det blir utförslut i skrivprocessen. Styrfarten är uppe. Målet finns i sikte.

Ju mer jag skrivit under semestern, desto roligare har det blivit, trots mödorna jag beskriver ovan. Berättelsen tar form, jag hittar möjligheter till dramaturgiska vändningar, kommer på problem som mina karaktärer ska råka ut för och får idéer om hur de väljer att lösa sina svårigheter. Apropå problem, minns ni mitt inlägg om att jag tycker att det är svårt att göra längre tidshopp? Efter att ha kämpat i motvind hela våren och sommaren kom jag på att jag inte tänker göra några förbaskade tidshopp eftersom det känns så bakvänt just i denna story. Alltså valde jag den enklaste lösningen av alla: att ge upp. Far åt fanders, tidshopp. Min trea blir nästan lika tidsmässigt koncentrerad som ettan och tvåan. Kanske, jag har ju inte skrivit klart den än och reserverar mig rätten att ändra mig igen 😊.

Så, hur kan då statusen på mitt tredje manus sammanfattas? Jag väljer att göra det med Winston Churchills bevingade ord:

Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början.

Volatilitet

Ordet brukar användas om börsen eller elpriser men det passar också bra in på att beskriva den tilltro till det egna skrivandet som jag känner just nu. Ena dagen är jag fylld av förtröstan, nästa dag är jag övertygad om att allt jag hittills skrivit, ja hela intrigen för bok 3 är ren dynga. Jag närde en förhoppning om att ha ett råmanus klart efter semestern men en snöboll i helvetet har större chans att klara sig helskinnad än min naiva tidplan. Det är inte fliten som brister utan utförandet. Jag skriver och skriver men bara en av tio scener känns som något att ha. Fast förvissad att det är lättare att putsa en bajskorv om man har en bajskorv att putsa stretar jag vidare och bygger på storyn med händelse efter händelse. Den dag jag har fått ihop en sammanhängande intrig från början till slut kommer jag fira pannbenets makt, för under den här processen har det växt sig tjockare än någonsin.

Det som hjälper mig mest att orka vidare är att det fortsätter att trilla in positiva recensioner och kommentarer på Konungens sändebud. Innan jag själv började skriva tänkte jag sällan på författaren bakom böckerna jag läste, om det nu inte var någon person som blivit sjukt framgångsrik på sitt författarskap, som J. K. Rowling eller E. L. James. Numera (om jag läst en bra bok av en svensk författare) tvekar jag inte en sekund att leta fram denne på sociala medier och skicka ett uppskattande omdöme. Jag inbillar mig att om det betyder så mycket för mig att få veta att någon läst och gillat min bok, betyder det också mycket för andra som skriver. Rowling och James lever gott på pengarna de tjänat på sina böcker, vi vanliga dödliga författare lever på att läsarna svepts in i våra påhittade världar och haft behållning av att följa våra likaledes påhittade karaktärer i deras öden och äventyr.

Paus från skrivandet. Besök i goda vänners fina stuga.

Jag har en knapp vecka kvar på semestern. När arbetet börjar måste jag få in rutiner för skrivandet i vardagen. Morgontrött som jag är vore det tortyr att kliva upp i ottan för en skrivstund, samtidigt är det tungt att sätta sig framför den privata datorn när jag kommit hem från en intensiv dag framför jobbdatorn. Men kvällar får det bli, bok 3 skriver inte sig själv. För att producera helt nya scener behöver jag långa skrivpass så nyproduktion får ske på helgerna. Vardagskvällarna viks åt att redigera och täta luckor, knyta ihop intrigen och skapa rätt stämning. Jag lägger mycket tid på att varje scen ska väcka känslor och ofta vill jag att de ska växla eller ställas på ände innan scenen är slut.

Det här inlägget får väl mest ses som ett löfte till mig själv att hålla i och hålla ut med skrivandet under hösten. Någonstans långt framme väntar målet, den färdiga boken, och jag kan inte annat göra än att kämpa vidare tills den är klar. Jag ser också fram emot att tillsammans med förlagsredaktören arbeta vidare med slutputsen av bok nummer 2, Konungens ultimatum, och att den ska få ett ansikte i form av ett omslag. Stay tuned, så får ni hänga med i processen!

Underbara sommardagar att minnas när höstmörkret kryper på

Skatten vid regnbågens slut

I fredags här i Sundsvall uppmärksammade jag och många andra ett vackert fenomen, en regnbåge som reste sig som en kupol över nejden. Den låg kvar ovanligt länge och löstes sedan upp i en solnedgång med sprakande färger. Min tanke gick till Stephen King’s Under The Dome, berättelsen om en osynlig kupol som sänker sig över en liten stad och hindrar folk från att komma både ut och in. Riktigt så dramatisk var inte regnbågen i Sundsvall men den kittlade ändå min fantasi.

Jag blev fotograferad när jag försökte ta en bild på regnbågen. Foto: Emilia Andras Backlund

Det sägs ju att en skatt ligger gömd vid slutet av regnbågen. Den som gett sig ut för att leta lär ha upptäckt att bågens slut ständigt förflyttar sig. Ungefär så känns arbetet med mitt tredje manus. Jag har två parallella perspektiv där jag kommit mycket längre med det ena (Matildas) än det andra (Tronds). Ju fler scener jag försöker skriva ikapp på det eftersatta perspektivet, ju längre bort känns målet att få ihop ett färdigt råmanus. Men trots kaoset är det inte synd om mig, för när jag väl tog tag i den något vagt formulerade ambitionen: ”Trond ska lösa ett mysterium, typ som en deckare”, var det riktigt roligt att släppa lös fantasin. Vilket mysterium? Hur ska det yttra sig? Vilka ledtrådar ska Trond finna längs vägen? Vem/vilka är boven i dramat? Hur ska upplösningen gå till? Och det viktigast av allt, hur ska detta parallellperspektiv vävas ihop med resten av storyn? Många frågor att klura på.

Den här delen av skrivandet, då författaren spånar fram storyn, är i mitt fall att likna vid att slå igång en popcornmaskin i huvudet. Idéerna sprutar ut så fort att jag inte hinner med att skriva ner dem. Och det finns ingen avstängningsknapp: långt efter att skrivpasset är slut fortsätter någon bakgrundsprocess i min hjärna att bearbeta storyn och med jämna mellanrum poppar det ut fler idéer och lösningar på redan identifierade problem. Tacksamt men också lite mödosamt, särskilt när jag lagt mig för att sova.

Jag har haft semester i drygt två veckor och förutom skrivandet har jag hunnit med att bada i havet, umgåtts med vänner, skrattat, flamsat och tramsat, åkt mig yr på en snurrpinne i en lekpark (fråga inte), ätit gott, vistats ute i naturen … enkla nöjen som jag skattar högt. Sverige är vackert om sommaren!

Så kära läsare, njut så länge den varar.

Juliskymning i läckra färger. Foto: Emilia Andras Backlund

Tidshopp och bombnedslag

Som romanceförfattare gillar jag hetta, här i form av balkongodlad Habanero och Hot lemon.

I Konungens sändebud utspelar sig handlingen under ett fåtal veckor, något fler i uppföljaren Konungens ultimatum. Tredje boken ska sträcka sig över länge tid vilket har visat sig vara en utmaning för mig. I torsdags insåg jag att jag skrivit cirka 30 000 ord om de första två dagarna i handlingen. Om jag fortsätter så blir manuset en seg och ohanterlig tegelsten.

Efter att ha tjurat och surat en stund tog jag ett djupt andetag och plockade fram yxan. Jag högg scener i två eller tre delar. Splittrade, flyttade fram, stuvade om, allt med målet att sträcka ut det hittills skrivna i tiden. Manuset ser ut som om en bomb slagit ner i texten men taktiken fungerar förvånansvärt väl. Det var inget större fel på det redan skrivna och det mesta går att återanvända. Insikten har skänkt inspiration och jag har skrivit flera nya scener varje dag.

För en vecka sedan berättade jag om min obotliga sjuka att övergödsla med humor och undergödsla med skav mellan karaktärer. Som en påminnelse döpte jag om arbetsversionen av manuset till Darker. Sedan dess har det döpts om ännu en gång till … guess what? Even darker. Något fantasilöst av en författare kan tyckas men det funkar. Namnbytena har inte bara syftet att hålla mig på den rätta stigen utan jag gör nya versioner för att inte behöva radera de gamla. Någon gång senare i manuset kan en scen/ett meningsutbyte/ett skämt komma bättre till pass, dessutom är det mentalt enklare att slakta tidigare skriven text om jag vet att den finns att återvinna. Som en snuttefilt för mitt författarjag.

Ny bekantskap för i år, Sugar rush stripe. Läckert randig i moget tillstånd. Visst ser den omogna frukten ut som The Sorting Hat i Harry Potter?

Bloggkompis Per berättade i förra veckan om att han inte vill skriva under semestern. Flitig som han varit med sitt schema är det honom väl unt att njuta sin intjänade ledighet. För en prokrastineringsmästare som jag själv är, utgör dock semestern en livlina att komma ikapp tidigare försummelser. Jag älskar dessutom att skriva i långa block, från tidig morgon till sen eftermiddag, och njuter nu av att ha möjlighet att göra det dag efter dag. Det är mycket lättare att komma tillbaka till berättelsen när bara en nattvila förflutit sedan sista skrivpasset.

Vädret i Sundsvall har varit kallt och regnigt så jag känner inte att jag missar något genom att parkera mig i skrivsoffan. Denna vecka ska temperaturerna stiga. Då ska jag ge mig ut och känna vinden i håret, lukten av blommor i näsan och gräset under mina bara fötter. Allt i researchsyfte, naturligtvis. Eller så släpper jag skrivtankarna en stund och bara är.

Det är också viktigt.

Prepandemisk semester i Kroatien september 2019

Destination: 1543

På jobbet frågar alla om vilka resor man ska göra under semestern. Som vanligt svarar jag ingen. Jag reser så mycket i tjänsten att jag längtar efter att vara hemma. Efter att inte behöva packa. Att slippa försenade avgångar och oändliga timmars resväg. Att få sova i egen säng (även om lakanen är renare på hotell, hemmavid bäddar mina katter generöst med såväl hår som kattsand).

Fördelen med hemester: att hinna äta tomaterna i takt med att de mognar på balkongen.

Min strategi känns allt klokare ju mer jag ser av kaoset på Arlanda och hur SAS-piloternas strejk ställer in resor som lämnar semesterfirare strandade utomlands. Själv satte jag mig i soffan i lördags morse, la fingrarna på tangentbordet och gav mig ut på en egen resa. I fantasin. Till en julimånad 1543. Jag har besökt en förvaltarstuga, en prästgård och Västerås slott, där kung Gustav satt bakom skrivbordet i sitt gemak. De människor jag möter på min resa är som folk är mest. Glada, arga, bittra, förälskade, målmedvetna. Vissa är goda, andra onda, ibland ryms båda egenskaperna inom en och samma person. Ibland gör de goda fel och ångrar sig men vet inte hur de ska ställa sitt misstag tillrätta. Alla karaktärer kämpar, försöker navigera genom livet bäst de kan.

Ljust och sockersött eller mörkt och farligt? Författarens val. Här ryms båda gestaltningarna i en och samma bild. Kattungen Jojjo sover tryggt intill sin vakande syster Fisan.

Första fjärdedelen av den tredje boken om Matilda och Trond har växt fram under våren och nu går jag igenom det hittills skrivna. Stryker, lägger till. Skapar stämning. Blir missnöjd, ändrar till en annan känsla. Ja, så där som vi författare gör innan vi bestämt oss. I ett tidigare inlägg har jag berättat att jag har en tendens att lägga in för mycket humor och jag fortsätter att hamna i fällan, trots att jag borde veta bättre. Inför semesterskrivandet tog jag en kopia av manuset och döpte det till Darker. En signal åt mig själv att svärta ner. Skapa konflikt. Våga låta skavet ligga kvar mellan karaktärer jag vill väl, som jag önskar ska komma överens. Men om allt löser sig redan från början finns inget drama kvar. Eller så blir boken väldigt kort. Den lösningen lockar ibland. Vad sägs om denna version:

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Behövs egentligen mer? Vi vill ju alla leva lyckliga i alla våra dagar.

Men jag tror att min förläggare skulle ha vissa invändningar mot ett så kort och snärtigt manus, så jag får väl gneta på mot en längre (och mörkare) version.

Belöning utlovas! Lös mysteriet med ”Mustiga förolämpningar och gammeldags svordomar”!

I min presentation har jag berättat att jag är en nyfiken själ, och i detta inlägg kommer jag gestalta påståendet. Show, don’t tell, ni vet.

Ända sedan innevarande Fem-gäng tog över stafettpinnen har vi gäckats av ett mysterium i Debutantbloggens statistik. Bloggen startade i december 2008. Av naturliga skäl toppar själva hemsideadressen totalstatistiken över antal visningar sedan dess. Men varje dag dyker ett och samma inlägg upp på topplistan för enskilda inlägg som läsare klickat sin in på via direktlänk:

Mustiga förolämpningar och gammeldags svordomar

Inlägget publicerades den 10 juni 2011 av en tidigare debutantbloggare vid namn Oskar Källner. Ett så gammalt inlägg har självklart haft lång tid på sig att samla visningar, men statistiken talar sitt tydliga språk: Varje dag, vecka, månad ligger det med på topplistan över inlägg som läsare direktklickat sig in på. Genom åren har det samlat 264% fler visningar än det näst populäraste inlägget. Det är något gåtfullt med det hela, något som kittlar min fantasi, klöser i min nyfikna själ. Eftersom jag själv skriver historiskt är listan över gammeldags uttryck högintressant, men ärligt talat är vi som vill förolämpa folk på ett ålderdomligt sätt i försvinnande minoritet. Så, varför seglar inlägget alltid upp på topplistan, dag ut och dag in?

Naturligtvis har vi debutantbloggare försökt lösa mysteriet inom gruppen, men enligt min mening har vi inte hittat en tillfredsställande förklaring. De andra fyra verkar klara av att leva med gåtan hängande över huvudet. Inte jag. Nej, jag behöver hjälp. Från er som läser bloggen, från folk i era närmaste kretsar. Från Säpo. Naturvårdsverket. Syföreningen i Säffle.

Har jag fel i min teori om att jag tillhör en minoritet?

Är det ryssarna som i höggradig skala pluggar svenska glosor i syfte att kunna kränka den inhemska befolkningen med uttryck som plattfot, skabbhals och talglymmel vid en invasion?

Är det frustrerade anställda som vill förnya fikabordssnacket genom att kalla chefen för storsnorkare, gnet och tångräka?

Har folks personliga hygien blivit så bristfällig att det återigen finns behov av ord som dyngspridare, lortpåse och luskung?

Hur kan ett elva år gammalt inlägg om flera hundra år gamla uttryck vara ständigt högaktuellt? Ge mig era bästa teorier, och den som kan komma med en förklaring god nog att skänka mig sinnesfrid, att släppa ämnet en gång för alla, får ett signerat exemplar av Konungens sändebud hemskickat i posten.

Här finns mina kontaktuppgifter (Insta, Facebook, mejl)

Och till dig, Oskar Källner: Mina varmaste gratulationer till Debutantbloggens genom tiderna mest populära inlägg!

Sju av Tuas misstag, del 7: För snabb redigering

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

7. För snabb redigering

I ivern att skicka debutmanuset till förlag kan många författaraspiranter slarva med redigeringen. Jag älskar redigeringsfasen och är väldigt petnoga så även den första versionen av Konungens sändebud (som refuserades) var i gott skick när det kom till språkligt flyt, grammatik, stavning, perspektiv mm. Men redigering är så mycket mer. Under arbetet med debutboken samt uppföljaren har jag kommit till en del insikter som jag vill dela med mig av i detta inlägg.

Nedan har jag satt samman en lista som du kan utgå från vid redigering av ditt råmanus. Länkarna leder till tidigare inlägg i denna serie med skrivtips där jag fördjupat resonemangen kring respektive tema.

Handling

  • Hänger berättelsens röda tråd ihop från början till slut? Om inte, behöver du knyta samman den nu. På köpet kan du upptäcka spretiga stickspår som kan kapas i syfte att koncentrera storyn.
  • Är tempot lagom? Tänk på att variation håller läsaren alert. Här finns ett inlägg om hur berättelsen kan drivas framåt respektive bromsas/fördjupas.
  • Är handlingen trovärdig? Om något skaver vid genomläsning, behöver du åtgärda det. Fall inte i fällan med alltför enkla utvägar, det kan stjälpa ett annars utmärkt manus.
  • Finns logiska luckor som behöver fyllas i? När manuset har vilat lite, är det lättare att se sådana brister.
  • Är handlingen intressant hela vägen igenom, eller behöver du skruva upp spänningen i vissa delar? Kanske några ”transportsträckor” kan kapas eller kortas. Här är testläsare ett bra verktyg. Du kan be denne markera avsnitt där texten upplevs som seg eller ointressant.

Karaktärer

  • Är de lagom många så att läsaren kan hålla reda på och ”lära känna” alla? Kanske några inte var så viktiga som du först trott. Genom att rensa bort överflödiga karaktärer skapar du utrymme för att utveckla de kvarvarande.
  • Introduceras nya personer i lagom tempo, så att läsaren inte blir förvirrad? Här finns ett inlägg som behandlar frågan djupare.
  • Är dina karaktärer tillräckligt komplexa? Det är lätt att falla i fällan att göra protagonisten alltigenom god, och antagonisten alltigenom ond. Kan du svärta ner hjälten/hjältinnan en aning och ge skurken något förmildrande drag? Det behövs inte mycket för att göra en karaktär djupare och därmed intressantare för läsaren att följa.
  • Agerar dina karaktärer trovärdigt? Tänk på att människors handlingar är en spegel av deras bakgrund, drivkrafter, samhällsställning, ålder m.m. Det är fullt möjligt att en inbiten bonde flyttar till innerstan och väljer att inte ens ha krukväxter, men sådana brott mot läsarens förväntningar tarvar en förklaring. Kanske bonden helt enkelt ledsnat på slitet och vill aldrig se en planta igen. Vips, så har bonden blivit en intressant person eftersom denne brutit med sitt tidigare liv.

Perspektiv

Utifrån vilket berättarperspektiv du valt, säkra att du är konsekvent genom hela manuset. Jag använder ”nära tredjepersonsperspektiv”, vilket blir en ram att hålla sig inom. Min hjältinna Matilda kan inte se vad som händer bakom henne. Hon kan höra fotsteg närma sig men måste vända sig om för att veta vem som kommer. Det är inte troligt att hjälten Trond tänker på sina guldbruna ögon (för honom är ögonfärgen en självklarhet, han har haft samma hela livet), det är bättre att Matilda får notera färgen och därmed informera läsaren. Omedveten perspektivglidning är något som tidigt avslöjar en författare som nybörjare, och även om du inte störs av sådant när du själv läser, kan du ge dig fanken på att en förläggare gör det.

Balans mellan berättande och gestaltning

Om vissa avsnitt känns platta beror det ofta på bristande gestaltning. Kanske du berättat för mycket och visat för lite: vad karaktärerna gör, känner, upplever. Fundera över hur berättande kan konverteras till gestaltning. OBS, att gestalta precis allt som händer saktar ner tempot i texten, så det gäller att hitta rätt balans. Även här kan testläsare vara till god hjälp.

Miljöbeskrivningar

  • I inledningen av en ny scen, får läsaren veta var handlingen utspelar sig? Det är viktigt att ”sätta” scenen tidigt, annars har läsaren ingen möjlighet att visualisera det som händer.
  • Finns tillräckligt med detaljer för att göra miljön levande för läsaren? Omvänt, har du för många detaljer/för långrandiga beskrivningar som får läsaren att tappa intresset?
  • Införlivas alla sinnen: syn, smak, lukt, känsel och hörsel? Med kluckande vågor i strandkanten, doften av tång, het sand under nakna fotsulor, måsarnas skrik, havsbrisen som smakar salt på tungan och rufsar om huvudpersonens hår, har läsaren möjlighet att förflytta sig till sommaridyllen där din karaktär befinner sig.

Språket

När du fått ordning på ovanstående punkter i listan är det dags att se över språket:

  • Upprepningar tråkar ut läsarens hjärna och får språket att framstå som fattigt. Ett bra verktyg för att variera ord är att söka alternativ på Synonymer.se. Ett annat verktyg, Lix.se, hjälper dig att hitta upprepningsord som du själv blivit blind för. Klistra in texten i sökfältet och tryck på ”Analysera”, så får du en ordräkning som resultat. Jag brukar analysera scen för scen för att hitta närliggande upprepningar, samt hela manuset för att se om jag använt riktigt ovanliga ord alltför många gånger. Så här kan ett ordräkningsresultat se ut:
  • Se över vilka uttryck och begrepp du använt. Är betydelsen glasklar? Om inte, förtydliga.
  • Flyter språket eller känns meningarna svårlästa och ordföljden krystad? Läs texten högt för att upptäcka var den hackar.
  • Vid användning av ord som den/det, se till att referenten är solklar. I scener där det förekommer flera män och flera kvinnor, säkra att det är tydligt vilken hon respektive han som avses. Om du hittar roliga syftningsfel, typ ”Vi klär midsommarstången med barn från förskolan”, ta bort dem ur manuset och lägg ut på Facebook istället.
  • Åtgärda kvarvarande stavfel. Om du skriver i Word får du hjälp av att programmet markerar felstavade ord. Lita inte blint på förslagen, ibland föreslås sammanskrivningar av ord som ska skrivas isär. Ord som är rättstavade men fel i sammanhanget är allra svårast att upptäcka, t ex om du skrivit vad istället för var. Jag tycker att det är lättast att finna sådana fel genom Words uppläsningsfunktion. Den markerar ord för ord samtidigt som den läser högt, vilket gör att öga och öra samverkar om att hitta felet.

Det här var den sista och avslutande delen i min serie med skrivtips. Jag hoppas att något av det jag tagit upp kan vara till hjälp för dig! Om så är fallet, skriv gärna en kommentar här på bloggen, alternativt på Debutantbloggens Facebook eller Instagram.

Stort lycka till med ditt skrivande!

Sju av Tuas misstag, del 6: För sparsmakat

För en bakgrund till denna serie med skrivtips, läs här. Tipsen baserar sig på listan ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i tidningen Skriva nummer 3 2016).

6. För sparsmakat

Så här beskrivs problemet i Skrivas artikel: Många mindre erfarna författare som är angelägna om att hålla tempot uppe i historien glömmer att läsaren behöver hjälp att visualisera det som händer. Dessutom verkar skrivskolornas eviga tjat om ”Show, don´t tell” ha gjort många livrädda för att beskriva någonting över huvud taget, särskilt när det kommer till karaktärer och miljö.

Mitt misstag

Oj, vad jag har slitit med balansen i detta! Konungens sändebud var mitt läroprojekt och jag har prövat mig fram allteftersom, skrivit om otaliga gånger, strukit, lagt tillbaka, broderat ut, kapat. Den första versionen som jag skickade till förlag var betydligt längre än den som nu är utgiven. Mycket av det jag strök under omarbetningen var beskrivningar där jag frossat i ett alltför blommigt språk. Men bitvis trillade jag istället ner i motsatt dike och texten blev för sparsmakad, för karg. Den gav inte läsaren tillräckligt med vägledning att visualisera miljöer och förstå karaktärer. Ett tag höll jag på att bli tokig över att grubbla på hur jag skulle hitta rätt balans mellan ”snabb, framåtdrivande text” och ”fördjupande beskrivningar”. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg hade jag fantastiskt god hjälp av frilansredaktören Lena Sanfridsson. Så här såg det ut när vi diskuterade kring en omarbetning jag gjort:

Den här detaljkommentaren var så rolig att jag måste dela med mig. Detta är första scenen i kapitel 2, berättelsen har redan tagit fart och Lena hade helt rätt i att det var dags att utveckla miljön. Som tur var hade jag tagit bort med ändringsmarkeringar, så det var bara att klicka ”Ignorera ändring”.


Berättelsens rytm

Jag tog fasta på det Lena skrev om rytm. Min berättelse börjar med en spännande händelse. Jag ville fånga läsaren, väcka nyfikenhet, plantera frågor och sporra till att vända blad i jakt på svar. I mitt första inlägg i denna serie med skrivtips berättar jag om hur jag gjorde händelseförloppet snabbt genom att inte fördjupa mig i beskrivningar av alla förekommande karaktärer. De tre första scenerna fokuserar på skeenden som för berättelsen framåt. Miljöbeskrivningarna finns, så läsaren ska kunna visualisera Tronds kammare/pigan som ligger i hans säng/korridoren med de osande facklorna, men jag trimmade beskrivningarna till enstaka detaljer som inte slöar ner tempot i läsningen. När berättelsen fått styrfart var det dags att fördjupa karaktärer och att låta miljöerna skapa stämning hos läsaren.

I Matildas andra scen sitter hon inlåst i en fånghåla. En trist miljö, men ett underbart tillfälle att utveckla hennes karaktär och att ge läsaren möjlighet att förstå mer om vad som pågår. Scenen inleds med att hon trevar över väggar och golv i jakt på en rymningsväg. Det gestaltar henne som handlingskraftig och väcker medlidande när hon misslyckas. I väntan på att bli torterad undersöker hon skadorna efter knektarnas misshandel. För att hålla modet uppe tar hon ett djupt andetag av den råkalla luften och hämtar kraft i tanken på hämnd för sin väninna som hängt sig efter att ha blivit våldtagen. Miljödetaljer och inre tankar fördjupar såväl Matildas karaktär samt läsarens förståelse för vad som står på spel. Jag blev så himla glad över att just denna scen nämndes i Anna Piippolainens fina recension i Facebookgruppen ”Vi som älskar ljudböcker”:

Efter ett tag satte sig rytmen som Lena efterfrågat i min ryggmärg. Jag kunde själv se när texten behövde framåtdrift respektive fördjupning. Men jag höll hela tiden fast vid min ambition att berättelsen skulle vara tät i intrigen, så jag avhöll mig från stora utsvävningar.

Jag avslutar med två exempel på små tillägg (gulmarkerat) jag gjorde i sent skede för att måla upp miljöer och karaktärer.
Att Matilda tänker på sin bror visar hur viktig han är för henne. De små ändringarna kopplar miljöbeskrivningen till hennes bakgrund och fördjupar hennes karaktär. Dessutom gestaltas Petrus som en kärleksfull bror.
På ett direkt tips av Lena att skapa mer feelgoodmiljö i en lugn scen skrev jag in dessa tre meningar som låter läsaren uppleva sommaridyllen på ett helt annat sätt än innan.