Välkommen till Vresta.

Om du kommer körande på den gamla landsvägen norrifrån så är skönheten det första du kommer att lägga märke till. Det är den del av Sverige där landskapet är som plattast, där bergen tryckts bort och vetefälten brer ut sig, guldgula, vajande. Du kommer att passera en lindallé som viker upp till vänster och om du sträcker på nacken kan du se det stora, vita huset, Gullberga herrgård. Är du en som hänger ofta på Hemnet så känner du kanske igen det, det har varit till salu länge nu. Bara några hundra meter fram, precis i den skarpa kurvan, växer en gammal knotig ek och du kanske inte tittar så noga, men om du gjorde det så skulle du se de två små träkorsen och blommorna på marken. Barken som skavts av.

Men kanske är det blänket vid horisonten som fångar din uppmärksamhet, siluetten av en stad och en kyrkspira med ett ståtligt kors. En hög skorsten. Ungefär samtidigt passerar du också en skylt som pekar in mot Nyhem, en smal grusväg, och precis i korsningen, bakom den täta syrenhäcken, ligger ett gult eternithus. Det är lätt att missa, men det gör ingenting, för i Nyhem finns inte mycket att se. Två hus, någon gammal ruin, en äng och i slutet på vägen, i den lilla skogen, finns en kolsvart sjö med näckrosor. Visserligen vacker, men det finns andra, bättre, badplatser i området.

Sedan ligger den då där framför dig. Fabriken. Ett taggtrådsinhägnat område med massiva järngrindar och en blandning av höga grå byggnader och några lägre i smutsgult tegel. Ogräset växer upp genom den spruckna asfalten, man ser en skymt av rostiga maskiner, en trasig ruta. Kajorna cirklar olycksbådande runt skorstenen. På grindarna står det fortfarande ”Vresta Cement”, som om ingenting hänt. Och strax därpå passerar du skylten med kommunens slitna slogan: ”Välkommen till Vresta – en helgjuten ort.”    

Det är lätt att skratta åt den hurtiga formuleringen, den naiva framtidstron, du kanske inte känner dig lockad att stanna till i Vresta, men jag ber dig att ge stan och dess invånare en chans. Visserligen har centrum sett sina bästa dagar, de gula tegelhusen är slitna, hotellet har stängt och utbudet på Ivars livs är begränsat, men under allt det där finns charmen kvar. Du kan fortfarande köpa glass i kiosken vid fontänen, eller ta en calzone på pizzeria Apollo. Och behöver du hushållsapparater eller reservdelar till armaturen har El-Olas allt du kan tänka dig.

Jag älskar att strosa runt i Vresta. Jag upptäcker nya saker hela tiden, lär mig mer om stans historia. Senast häromdagen fick jag kika in i foajén på Folkets Hus, där de gamla svartvita fotona från fabrikens glansdagar hänger i original. Jag kunde föreställa mig Vrestaborna sitta i de röda fåtöljerna inne i salongen, se en nyårsrevy, lyssna på ett föredrag, eller, om det var lördag, ta med hela familjen på matiné.

Jag har också besökt Lindéns konditori, det enda av tre bagerier som finns kvar, kända för sina exceptionellt frasiga wienerbröd och goda småkakor. Men missa inte tekakorna heller! Och jag har nyligen lyckats komma över en meny från Statt, restaurangen är visserligen nedlagd, som så mycket annat, men jag har fått höra att de serverade en mycket uppskattad lövbiff med pommes frites och spritsat kryddsmör när det begav sig. Och nu inför jul säljer Vresta IF julgranar på stora torget, så vill du göra en insats för föreningslivet är det dit du ska ta dig.

Ja, jag gillar Vresta. Vi har kämpat med varandra, staden och jag, där finns många värderingar som behöver diskuteras och förändras, men där finns också ett hjärta, en lite kantstött själ. En överlevnadsvilja. I en recension av Härifrån i SvD i våras skrev recensenten att det var svårt att inte bli förälskad i Vresta, och att det var en av litteraturens oförglömliga platser. De orden bär jag med mig, det var ett omdöme som gjorde mig otroligt glad, både för min och Vrestas skull.

Jag önskar att jag kunde ta med dig till Vresta, att vi kunde hoppa på en av de där bussturerna till kyrkan för att titta på altarfönstret, men den enda rundtur jag kan bjuda på är den som finns i Härifrån. Och förhoppningsvis uppföljaren. För Vresta finns ju inte på riktigt. Valet mellan att förlägga handlingen till en befintlig stad, eller en fiktiv, var enkelt. Mest eftersom jag ville kunna designa platsen efter mina önskemål, men också för att jag ville slippa ta hänsyn till stadens verkliga historia och de personer som varit med om den. Men efter hand har Vresta också blivit som en egen karaktär, ju mer jag skriver, desto mer kommer fram, fler anekdoter spelas upp, jag kliver runt en husknut och hittar något nytt, tar en gata jag aldrig har gått på förut. Jag är ganska välbekant med sommar-Vresta, i alla fall så som det ter sig ur Ozzies och Hannas ögon, men för tillfället håller jag på och upptäcker Vresta i december. En mörkare och kallare plats, men där finns också ljus och värme på för mig ganska oväntade sätt. En djup gemenskap.

Jag ska sluta prata nu, och sätta mig på tåget till Vresta. Det går inte hela vägen fram längre, jag får byta till bussen, men jag gillar att närma mig långsamt. Lägga märke till alla detaljer. Tjuvlyssna på medpassagerarna. Vad har de att berätta för mig idag?

En alien på uppdrag.

Meddelande till hemplaneten: allt är bra.

Inbjudan damp ner i mejlkorgen för ett par veckor sedan. Inbjudan till Norstedts förlagsmiddag i samband med bokmässan här i Göteborg. Så fort jag såg den var det två tankar som spirade upp intill varandra, som vanligt. ”Kul!” och ”Hjälp!” Kul, för att det är stort att bli bjuden på en förlagsmiddag, lilla jag, liksom, räknas jag verkligen som författare? Och hjälp, eftersom jag har svårt att hantera det okända, ovana, att ge mig på någonting nytt är en utmaning för mig.

Jag våndades några dagar, funderade på hur jag skulle göra. Skulle jag våga? Jag som tackat nej både till förlagets julmingel och sommarfest, med ursäkten att de var i Stockholm, men nu, när det ändå var på hemmaplan? Borde jag inte gå? Och så, i ett modigt ögonblick, tackade jag ja. Puh. Kände mig stolt. I can do it.

Men ju närmre helgen kom började jag känna det där obehaget. Spänningen i axlarna. Huvudvärken, de stenhårt hopbitna käkarna. Oron i magen. Illamåendet. Ångesten. Vad sjutton hade jag gett mig in på? Alla ovissa parametrar dansade framför mig: vad borde man ha på sig? Betyder 19.30 att man ska vara där 19.30, eller droppa in efter hand? Är det stiff sittande middag eller mer fest? Tänk om jag inte känner igen alla stora författare jag borde känna igen? Tänk om ingen vill prata med mig? Tänk om jag säger något dumt? Tänk om jag får panik och börjar gråta?

Jag försökte hantera det. Försökte använda mina kbt-strategier, jag har övat intensivt det senaste året, på just såna här situationer. Men av någon anledning funkade det inte. Jag kunde inte räta ut tankarna, kanske beroende på att jag har haft en ganska omvälvande vecka, med många utmaningar. Kanske för att just skrivandet och den världen är så viktig för mig, jag vill så gärna höra hemma där. Jag vet inte, men det gick så långt att jag tjugo minuter innan jag skulle gå faktiskt började gråta. Mina instinkter skrek högt att jag skulle skita i allt, gå och gömma mig, fara, fara! Avbryt! Men det gjorde jag inte. Jag bet ihop. Jag tog på mig kläderna min man och dotter hjälpt mig välja (mina svarta favoritbyxor och en svart blus med blommor), lyxade till det med maskara (jag sminkar mig aldrig annars), satte upp håret i en tofs (som alltid) och drog ett djupt andetag.

Hela spårvagnsresan tänkte jag att jag var en upptäcktsresande. En utomjording på besök i den här märkliga världen, att jag var ute på ett uppdrag. Att jag skulle besöka en förlagsmiddag för att sedan kunna rapportera om det hela till min hemplanet. Det kanske låter knasigt, men för mig blir verkligheten lättare att hantera på det sättet, jag fastnar inte lika mycket i min egen hjärna. Och mina observationer kan sammanfattas såhär:

  • Författare och förlagsfolk gillar att umgås (det var otroligt mycket folk, att kliva in i festvåningen var som att tränga igenom en vägg av människor)
  • De har också mycket att prata om (ljudvolymen var extremt hög)
  • När många glada människor samlas i ett rum blir det väldigt varmt (svetten rann i pannan, på halsen, mina kinder blossade ännu mer än vanligt)
  • Om förrätten serveras i en djup tallrik med sked till bör man förstå att det väntas komma soppa (och inte börja hugga in på garnityren så att förlagschefen vänligt men bestämt får upplysa en om ens misstag)
  • Vilken samling underbara, omtänksamma, intressanta, lättpratade och vänliga personer Norstedts representerar! (De överträffade alla mina förväntningar, eller snarare överbevisade alla mina rädslor.)

Jag hade en fantastisk kväll. Det var fyra intensiva timmar av mat och prat, om örnar, sociala medier, recensioner, poddar, huruvida ”Kärlek och anarki” visar sanningen om förlagsvärlden eller inte, framtiden för bokbranschen, ljudböcker, skrivkurser, synopsis och författande ur alla möjliga vinklar. Det var givande, roligt, upplyftande och precis vad jag orkade med, så när alla andra strax före midnatt drog vidare på karaoke gick jag hem, glad i hjärtat. Stolt över att jag vågade. Tacksam över att jag har fått chans att tillhöra Norstedts gäng, och att jag har en plats i skrivarvärlden i stort. Min rapport till hemplaneten blir: Det är en underlig värld, men jag väljer att stanna. Och nästa gång det dimper ner en inbjudan till förlagsfest kommer jag att svara ja, med glädje.

Sympathy for the devil.

En protagonist och en antagonist.

”Please allow me to introduce myself …” Ja, så börjar Rolling Stones mästerverk Sympathy for the devil. En låt jag först hörde i Guns N’ Roses version på soundtracket till En vampyrs bekännelse. (Herregud, den filmen är så mycket tonår för mig, jag var femton när den gick upp på bio, och småförälskad i både Tom Cruise och Brad Pitt, medan min storasyster hade en crush på Christian Slater, så det var typ den perfekta filmen. Trots att alla var bleka och lite otäcka, och Kirsten Dunst, som spelade vampyrbarn, hon var bäst av alla! Sorry, avstickare. Åter till ämnet.) Och jag tyckte att det var ett passande intro till den här texten med, för dagens inlägg handlar om fiktiva djävlar, eller den roll som kallas för berättelsens antagonist.

En antagonist finns med för att på något sätt utmana protagonisten (”hjälten” i historien), förhindra att den når sitt mål, klarar sitt uppdrag. I sin mest svartvita form motsvaras det av superskurken i en actionfilm, som har som enda mål att förgöra hjälten och/eller världen. Typ Darth Vader i Star Wars (ja, old school-Star Wars). Men i verkligheten, och i de flesta romaner eller filmer, är det oftast lite mer nyanserat än så. Star Wars bästa ögonblick är ju, enligt mig, när Darth Vader börjar tvivla, när hans känslokalla yttre sakta krackelerar, vilket leder till vändningen att han i slutändan offrar sitt liv för Luke Skywalker. En story blir så mycket mer intressant om det finns både gott och ont i såväl protagonisten som antagonisten.

Vem är skurken nu?

I Härifrån är det Wiik som är den huvudsakliga antagonisten, både i Ozzies och Hannas spår. För att göra Wiik till en komplex karaktär, på samma sätt som jag har försökt se på alla mina karaktärer, var jag tvungen att hitta hans drivkraft. Veta hans bakgrund, hans rädslor, hans önskningar. Jag vet att jag har pratat om det i något tidigare inlägg, men det var en av de saker som var viktigast för mig när jag skrev, att jag inte fick falla i fällan att låta Wiik bara vara sin baksida, sitt värsta jag. Den som utnyttjar andra för sin egen vinning. Sin egen lust. Och jag är själv ganska nöjd med resultatet, men det har lett till en del dubbla känslor, som så mycket annat när det gäller den offentliga delen av skrivandet.

I samband med att Härifrån släpptes blev jag intervjuad av en journalist på Göteborgs Posten, den största tidningen där jag bor. Det var roligt och jag kände mig lyssnad på, även om jag upplevde att vissa frågor blev för närgångna, jag försökte styra bort fokus från mig själv och min historia, men lyckades inte riktigt. Min orutin gjorde att jag hade svårt att sätta ner foten ordentligt. Sedan följde en del strul med artikeln och när den så publicerades satte jag morgonkaffet i halsen, för rubriken blev: ”Victorias svåra uppdrag – att nyansera bilden av pedofiler.” Och jag ville skrika: ”Nej, nej, nej!” Det gjorde mig ledsen och frustrerad, generad, jag tycker själv att det är en rubrik som kan missförstås, som om jag skulle stå på förövarnas sida, det gör jag verkligen inte. Jag skiter i världens alla Wiikar, jag vill inte alls nyansera bilden av pedofiler, det är inte mitt uppdrag, men däremot vill jag nyansera bilden av en övergreppssituation/relation. För mig är det en stor skillnad. Jag har skrivit Härifrån för alla Ozzies där ute, personer som av en eller annan anledning har fastnat i en manipulativ människas klor, oavsett vilket uttryck det maktövertaget tar sig.

För ett par veckor sedan fick jag en lite senkommen recension i Expressen där rubriken var ”Det kräver sin författare att skriva om en pedofil.” Och recensionen i sig var positiv, recensenten skrev: ”att teckna en pedofil som inte är en helt igenom ond karaktär kräver sin författare, och det hanterar Victoria Everbrand riktigt bra.” Vilket såklart gör mig glad, på sätt och vis är det ju vad jag har velat uppnå, men i samband med att recensionen publicerades fick jag ett mejl från någon som hade tolkat det på ett helt annat sätt och tänkte att jag kunde vara rätt person att skriva om alla ”oskyldigt anklagade” män, att jag var någon som stod på deras sida, ville föra deras talan. Och det är bara fel på så många plan. Jag hoppas och tror att det framgår med all tydlighet om man läser romanen.

Kanske är jag naiv som inte förstod att Wiik skulle stå i centrum så pass ofta som han har gjort när andra har kommenterat Härifrån. Men för mig är det inte en berättelse om en man som är pedofil, och det handlar egentligen inte heller om övergreppen i sig, utan om vilka konsekvenser ett utanförskap och en känsla av att inte vara värd någonting kan få. Det är nog därför det skaver i mig när någon fokuserar på Wiik, en del av mig vill ropa: ”Hallå, det här är faktiskt inte hans bok!” Samtidigt så vet jag att jag inte kan styra andras reaktioner (gud vad jag önskar att jag kunde det ibland), och kanske är pedofil bara ett bra ord att slänga in om man vill ha uppmärksamhet. Men jag är också ständigt rädd för att folk som inte har läst romanen ska få intrycket av att jag är ute på någon sorts mission för att få allmänheten att se blidare på pedofiler. Det är jag inte. Verkligen inte. Mina sympatier kommer alltid att ligga hos den utsatta. Den i underläge.

Och det leder mig in på det där med karaktärsfunktioner igen. Wiik är min fiktiva djävul, men i en annan historia, kanske den om hans egen uppväxt, hade han kunnat vara hjälten. Jag tror att man ska tänka så om sin antagonist, att det inte är vilka de är, utan mer vilken roll de spelar i just den här berättelsen, som avgör hur vi benämner dem. Den enes protagonist, den andres antagonist? Wiik har en bakgrund, han har drömmar, han är rädd, precis som Ozzie och Hanna och alla andra. Den avgörande skillnaden ligger i hur de agerar. Och Wiik skulle såklart aldrig beskriva sig själv som skurken, om han fick sköta snacket skulle han istället sträcka fram handen, se dig stadigt i ögonen och säga: ”Please allow me to introduce myself …”

Visst hade man velat sitta i den där publiken ihop med John Lennon och alla andra?

Ode till alla skrivande hjältar.

Ska jag berätta en sak? Det är svårt att skriva. ”Haha”, tänker du, ”jo, kom med något nytt.” Men jag menar det, det är SVÅRT att skriva. ”Jo, jag vet”, tänker du. Och så säger jag det igen, medan jag ser dig djupt i ögonen: Det är svårt att skriva. (Ni vet, som scenen i Will Hunting, när Robin Williams rollfigur till slut tvingar Matt Damons dito att försonas med sitt förflutna genom att acceptera den skitsvåra sanningen ”det var inte ditt fel.”) Och så håller vi på så tills du faller i gråt och ropar: ”Varför håller jag på med det här egentligen?”

Eller så var det jag som föll i gråt. För det är svårt att skriva. Det är svårt att förhålla sig till bergochdalbanan, de svindlande höjderna av hybris när allt du skriver verkar glimma, de brutalt omskakande heartrollsen när någon kommenterar eller recenserar, och de djupa dyken ner i självföraktets mörker. Och det är inte ens det värsta, för det värsta, det är att skrivandet under större delen av tiden känns som att stå och skrika sin innersta längtan, sina drömmar, rakt ut i universum och tillbaka kommer inte en kör av röster, utan … Ingenting.

Och man ska vara så tålmodig som författare. Först ska man skriva i ensamhet i evighet, utan garantier för att alla de där timmarna man lägger ner kommer att löna sig på något sätt. Sedan ska man vänta på svar från förlag och inte haka upp sig på refuseringarna, nej då, klackarna i taket och på det igen. Inte är du en som ger upp. Och blir du antagen så bultar såklart lyckan, yay, och rädslan, herregud, hur ska detta gå, du som egentligen aldrig trodde att du kunde, och släppdagen är fantastisk, men sedan öppnar sig avgrunden med folk som tycker. Folk som taggar dig med namn i ett inlägg som lika gärna kunde ha hashtagen ”jävla skitbok”, men man kan inte säga det, utan man ler och klämmer till med ett ”tack för att du läste”. Not. Och recensioner i tidningar, jättekul att bli recenserad, jättekul, men hade såklart varit roligare om det inte stod med stora bokstäver hur mycket du och din bok suger. Men sånt tar man ju inte åt sig av, för man är ju författare, man står över sånt.

Och inte är man avundsjuk heller, på författare som blir antagna hux flux medan man själv stretar på. På böcker som enligt dig är högst mediokra men som av någon anledning höjs till skyarna och älskas av alla, klättrar på topplistor och översätts till sjuttioåtta språk, blir julens miniserie på Svt. På författare med självförtroende och karisma, som nätverkar och syns f-n överallt, medan du sitter kvar i ditt källarhål. På författare med coola namn. Eller de där som vinner priser. Medverkar i Babel. Nej, avundsjuk är man inte, det är bara kul att andra får synas.

Ja, nej, jag vet, offerkoftan sitter illa, speciellt om man som jag faktiskt är publicerad författare, jag borde skärpa mig. Sluta gnälla. Men jag hade en dålig dag förra veckan och tyckte synd om både mig själv och om alla andra stackars skrivande satar, jag funderade på det där ”varför”. Varför i hela friden utsätter man sig för våndan att skriva? Och eftersom jag uppenbarligen gått i barndom och var sur på hela världen (jag hävdade också envist att jag inte ville vara vuxen längre och att vi skulle äta godis till middag) så tog jag en promenad tillsammans med en spellista fylld av 80- och 90-talsmusik, och det kändes som om till och med Spotify ville säga någonting om mitt krackelerande förhållande till skrivandet, för som på ett pärlband radade Everything I do, I do it for you, Right here waiting, It must have been love och I still haven’t found what I’m looking for upp sig. Och när det sedan följdes upp av Livin’ on a prayer och Basket case så kände jag att jaha, jaha, okej universum, point taken. Men då kom Sinéad O’Connor till min räddning.

För in i mina öron strömmade berättelsen om en person som för sju timmar och femton dagar sedan slutat skriva. Som nuförtiden kan göra vad hon vill, äta middag på en flådig restaurang, sova hela dagen, träffa massa människor, men det känns ändå så konstigt ensamt. Som om hon var en fågel utan sång. Och hon går till doktorn, och doktorn säger att hon ska försöka ha kul, vad hon än gör, men han är en dåre. För älskade skrivande – Nothing compares 2 U.

Och det är så sant. Allt föll på plats, tänk att Prince visste det när han skrev låten. Och tänk att nästa låt på listan var Metallicas Nothing else matters, plötsligt hade universum (eller nåja, Spotify), en helt annan syn på saken. Jag behövde bara påminnas om att alla som ger sig på att skriva snart blir varse om grundpremissen – det är svårt. Skitsvårt. Så tillsammans med Sinéad O’Connor vill jag säga så här: Skrivandet – ”I know that living with you baby was sometimes hard. But I’m willing to give it another try.”

Härifrån – the movie.

Omslagsbild: Sara R. Acedo

Det ljusgröna vetet vajar sakta i vinden. Landsvägen ligger öde, asfalten är lappad och lagad. Hundkäx och rallarrosor i diket. Kanske en insekt, några humlor. En vädersliten gärdsgård. Svalans lek mot den klarblå himlen. I bakgrunden spelas Daniel Norgrens If you look at the picture too long, och i vit text framträder Härifrånbaserad på en roman av Victoria Everbrand. I takt med att både musiken och introtexterna fadar ut går kameran vidare till en blommande syrenhäck, och andra ljud börjar leta sig in, skratten från ett teveprogram, skramlet från ett skärpspänne, något lite klibbigt, Ozzies andetag och Wiiks stön. Sedan är vi framme i vardagsrummet när Wiik föser Ozzie åt sidan och knäpper byxorna.

Ja, jag pratar alltså om min alldeles imaginära filmversion av Härifrån. I den senaste lördagsenkäten pratade vi om våra eventuella önskemål kring att se våra alster förvandlas till film eller teveserie, och jag måste erkänna att jag har drömt om filmen Härifrån ända sedan jag började skriva på manuset. Jag gör alltid det, ser texten eller skeendet som filmsekvenser, och jag tror att det är ganska vanligt bland författare. Jag tycker att det är spännande, att våra hjärnor är bra på att producera bilder till ord som vi bara hör eller läser, eller tänker oss. Antagligen är det kopplat till någon överlevnadsstrategi, att vi kan föreställa oss saker även om de inte hänt just oss, göra andras kunskap till vår egen, men kanske har det också med vår empatiska förmåga att göra. (Nu tjejgissar jag vilt här, men det får man väl som författare?)

Att kunna leva sig in i någonting, det är en gåva. Jag skriver för fullt på uppföljaren till Härifrån och har de senaste veckorna varit inne i ett flow, det går bra, berättelsen rullas ut framför mig och jag försöker skriva i samma takt som bilderna produceras, vilket är svårt, jag får spola tillbaka och ta om samma scen några gånger innan jag fått med alla detaljer. Men det är ett angenämt problem, den här fasen, ”hitta på”-fasen, är det allra roligaste med att skriva. Allt är på lek, det är bara jag och mina karaktärer, än så länge är allt möjligt och ingen behöver bry sig om vad som händer sedan. Förutom när mitt skrivpass tar slut och jag måste återgå till verkligheten. Blä.

Nej, missförstå mig rätt, jag är såklart glad att jag har ett jobb och en familj och allt annat som utgör min vardag, men det är svårt att stänga av datorn och logga ut från Vresta just när jag är inne i en scen, filmen fortsätter att rulla trots att jag går till jobbet och ibland känns det som att jag leker verklighet, att mitt lärarjobb är fiktion, distraktion, medan den riktiga världen väntar i Word-dokumentet.

Häromveckan skulle jag googla ett ungefärligt pris på en matvara medan jag skrev, och när jag gick in på Icas hemsida kom det upp någonting om att stenfrukter var i säsong och jag tänkte: ”Va? Såhär mitt i vintern, är de verkligen det?” För att sedan inse att nej, det är inte veckan före jul i den här världen, inga frusna åkrar eller snötyngda granar, utan sensommar med tjugofem grader varmt. Omställningen blir lite tvär ibland. Det har också hänt att jag har kallat min älskade dotter för Lena, istället för Lilja, när Ozzies mamma tjatat lite för högt i mitt huvud.

Härifrån utspelas under sommaren och under min semester kom jag på mig själv att vid flera tillfällen notera platser där vissa scener skulle kunna spelas in, som en spegelblank skogssjö, en liten röd stuga, ett slitet småstadstorg och åkrarna, åkrarna. De övergivna fabrikerna med rostigt taggtrådsstängsel. Med största sannolikhet kommer filmversionen aldrig att få premiär någon annanstans än i min fantasi, men jag hoppas att jag kan ge alla som läser boken någon form av inre bilder. Att mina skrivna ord kan skapa förnimmelsen av platser, personer, röster, handlingar, känslor, dofter, ljud. Musik.

I outrot till Härifrån, när eftertexterna rullar på duken, visas naturbilder igen. Vresta, i en höstligare skrud, vetet som är skördat, björklöv med aningen gula kanter. Regntunga skyar. Asfalten. En flock med kajor. Och Daniel Norgrens I waited for you.

The end.

Den perfekta åldern att debutera.

En nybörjare och en ikon.

Jag fyllde år i lördags. Mätaren tickade över till fyrtiotre, snart halvvägs till nittio liksom, vilket är väldigt konstigt eftersom jag fortfarande går runt här och väntar på att bli vuxen. På att den där känslan av kompetens ska infinna sig.

Som alltid vid högtider och bemärkelsedagar blir jag lite melankolisk på min födelsedag. Jag tänker på tiden, livet. Elvis Presley, till exempel, dog ett par månader före sin fyrtiotreårsdag och på de år han fick lyckades han bli en odödlig ikon som lämnade en enorm låtskatt efter sig. The King. Jämför jag mig med honom är det lätt att känna att jag inte maxat mina år på samma sätt. Vilket kanske är klokt, men kunde jag inte ha kommit igång lite tidigare? Varit briljant från början, erövrat världen åtminstone lite grann vid det här laget?

Innan jag blev antagen kollade jag nästan maniskt födelseåret på alla debutanter vars böcker jag stötte på. Jag letade efter någon sorts försäkran om att det inte var försent för mig, och hittade jag en debuterande författare som var född på sjuttiotalet, eller till och med tidigare, kände jag mig lugn i några sekunder. Det fanns fortfarande en chans. Jag har sällan åldersnoja på andra sätt, men just när det gällde författardrömmen så hörde jag tiden ticka iväg extremt högljutt. En del av det berodde nog på min stresskänsla över att inte kunna skriva så mycket som jag skulle vilja, men där fanns också en genuin rädsla för att jag skulle hinna bli för gammal, att min ålder i sig skulle göra mig ointressant för förlagen.

Jag har en fin skrivande vän som var väldigt nära att bli antagen i tjugoårsåldern, vi snackar personligt möte och allt, men i slutändan rann det ut i sanden och sedan kom livet emellan på ett sätt som gjorde det omöjligt för henne att fokusera på skrivandet. Nu, tjugo år senare, har hon plockat upp drömmen igen och har ett fantastiskt manus på gång, och när vi pratar om skillnaden på det hon skriver nu och det hon skrev då, så säger hon själv att det blir så mycket bättre nu. Att hon har en helt annan erfarenhet att ösa ur, med- och motgångar, relationer, död och födsel, lycka och sorg. Att det andra var en fantasi om livet, en föreställning, men nu blir det äkta. Jag tror att det är sant för mig med. Först nu är jag redo att öppna dörren till det som gör ont, stå för det som är jag. Även om allt är fiktion.

Jo, jo, kan man ju invända, men är det inte bättre att komma igång tidigt ändå? Vara ung och lovande, så hinner man skriva många böcker och komma på vem man är under tiden? Gammal blir man ju (förhoppningsvis) till slut ändå? Ja, kanske. Det finns alltid de som föds redo. Som vet vad de vill och vågar satsa, som kan formulera sig fantastiskt och övertyga läsarna redan som unga, som Amanda Svensson, som bara var tjugoett när hon debuterade med Hey Dolly, eller Klas Östergren som var tjugofem när Gentlemen gavs ut, och då var det ändå hans fjärde roman. Men sedan finns det de som måste bida sin tid av olika anledningar, några exempel på författare som debuterat lite senare i livet är Frank McCourt (Ängeln på sjunde trappsteget), Richard Adams (Den långa flykten), Elsie Johansson (Glasfåglarna och de andra böckerna om Nancy, men även Mormorsmysteriet, åh, vad jag gillade den som barn, och många andra romaner) och Marianne Fredriksson (Simon och ekarna, Älskade barn m.fl.).

Jag tillhör det senare gänget. De som skyndar långsamt. Och även om jag har känt mig frustrerad många gånger, över att aldrig hinna med, hinna fram, så är jag faktiskt, nu när jag har debuterat, glad att det skedde efter att jag fyllt fyrtio. Jag tror inte att jag hade varit redo för gungflyn, karusellerna, den spektakulära raketuppskjutningen och dyket ner i mörkret om det hänt tidigare. Min tid var nu. Och visst, jag kanske har passerat åldersgränsen för att vara ung och lovande, men vem har sagt att man inte kan vara gammal och lovande? Eller för den delen gammal och envis, vilket kanske är viktigare. Och vi snackar ju inte om att starta en karriär som astronaut eller häcklöpare, där relativ ungdom kanske har en betydelse, när det gäller skrivande tror jag att erfarenhet och ålder kan (inte måste) vara en fördel.

Så, okej, okej, tänker du, men när är då den perfekta åldern att debutera? Hur ska man veta när det är dags, att det varken är för tidigt eller för sent? Jo, det ska jag tala om för dig, och det är faktiskt väldigt enkelt. Den perfekta åldern att debutera är precis den ålder du är i när du gör det.

Alla kan vi inte bli ikoner som Elvis, och kanske var det inte alltid framgång han behövde. Han dog alldeles för ung, men han hann göra många fantastiska inspelningar och shower som lever vidare. Han har även gett namn åt min yngste son, så jag har Elvis på en speciell plats i mitt hjärta. 😊 Och det här är, vid sidan av Always on my mind, min Elvisfavorit.

There will be time.

Dags för allvarliga miner och restriktioner. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Du vet den där känslan när du har kommit hem från en resa, eller just upplevt ett riktigt äventyr, eller haft en riktigt pissig dag och du är så himla uppfylld av allt att du knappt kan hålla dig tills du äntligen får någon att prata med och då bara rinner orden ur dig utan hejd, du vill berätta precis allt, ALLT, och den stackars personen du valt att anförtro dig åt kan bara sitta och lyssna och får knappt en syl i vädret själv, trots att det mesta du säger antagligen är ganska obegripligt, för du halkar in på sidospår och beskriver bakgrunden, för den måste man ju ha för att fatta på riktigt varför du är så arg, eller fastnar i detaljer kring resan, var det på tisdagen eller onsdagen du åt den där grillade fisken, och vad heter nu den där skådespelaren som den helgalna fallskärmsinstruktören i Vårgårda var lik? Ja, den känslan. Det. Måste. Ut. Nu. Sån är jag när jag skriver.

I mina första trevande försök att få ihop ett manus gick jag vilse just på grund av det här. Jag började modest, men ju mer jag skrev, desto mer ville jag berätta, jag tog in alldeles för många perspektiv, ville säga alldeles för många saker, och till slut var det som värstascenariot på smittspridning som publicerades i början av covidpandemin, där varje infekterad person smittade tio personer, som i sin tur smittade tio personer var, som i sin tur smittade … Ja, ni minns. Helt enkelt både olämpligt och ganska snabbt okontrollerbart. Men jag fattade också att skulle jag ha en chans att bli antagen så måste jag skärpa mig, vilket ledde till att jag började om från början, satte begränsningar för mig själv och skalade bort allt onödigt. Jag fick ha max två perspektiv, historien skulle utspela sig under begränsad tid och jag skulle berätta i kronologisk ordning, inget hoppande eller tillbakablickar. Jag skapade helt enkelt lite pandemiregler för fantasin, med självisolering och avståndshållande. Och det gick ju bra!

Så nu, när jag skriver på uppföljaren till Härifrån, hade jag lärt mig min läxa och satt fantasin i kort koppel redan från början? Nope. Precis som pandemirestriktionerna långsamt bleknar bort ut minnet (även om jag vet att viruset inte gett upp än), har jag slappnat av, jag tänkte att det ordnar sig nog, och min berättarlust vädrade genast morgonluft. Så under skrivandet har nya idéer poppat upp, fler sidospår letat sig in, alla vill berätta sin historia och manuset har svällt, ramberättelsen har tappat form och häromveckan började jag kasta in kapitel från ett annat tidsplan (och helt ärligt ett annat manus) och det var där någonstans jag insåg att jag återigen var på väg mot en pandemi. Det var dags för åtgärder och allvarsamma miner.

Skillnaden den här gången var att jag hade en expert att rådfråga. Jag behövde inte ta alla tuffa beslut helt själv, osäker på om de skulle gagna manuset eller inte, för jag har ju en förläggare! En riktigt skarp och bra en, ska tilläggas. Så jag slängde iväg en fråga, om Elise möjligtvis skulle kunna bolla några funderingar med mig, och jag tänkte att hon kanske skulle ha tid om en vecka eller två, men hon ringde upp mig bara några timmar senare. Och jag var osäker på om jag skulle kunna förklara mitt dilemma på ett begripligt sätt, men Elise fattade direkt och när jag började svamla om återblickarna sa hon de otroligt förlösande och betryggande orden: ”Jag vill gärna läsa den historien, men jag tycker att du ska spara den till nästa roman.” Nästa roman! Såklart! Jag blev så lättad att jag utan problem återinförde samtliga restriktioner och från och med nu gäller alltså även för uppföljarmanuset: två perspektiv, historien utspelar sig under en begränsad tid och det hela berättas i kronologisk ordning.

Så fort beslutet var taget kände jag hur jag landade. Blev lugn. Nu kommer jag ha tid att dyka ner i detaljerna, låta varje spår ta tid. Det är inte bråttom. Jag vill ju bygga upp mitt författarskap på sikt, skriva många böcker. Och det är klart att det inte finns några garantier för att de kommer att ges ut, det fattar jag, men jag kan i alla fall tillåta mig att skriva dem en i taget. Jag behöver inte haspla ur mig precis allt jag har inom mig på en gång, det är inte nu eller aldrig. There will be time.

Det här är en av mina absoluta favoritlåtar, och att kolla på den här livevideon gör mig lycklig varje gång. Den bör spelas på hög volym och med utrymme att dansa, för när tempot ökar i mitten är det nästan omöjligt att stå still. 😊

Hemstad – min version av ett sommarprat.

Don’t look back in anger. Foto: Emelie Asplund.

För att komma i stämning, tänk er Sommarpratsjingeln och en lite snitsig introduktion, kanske något om författaren Victoria Everbrand som 2022 debuterade med romanen Härifrån, och så kör vi. 😊 (Nu får ni tänka er min röst.)

Sommaren 2001 flyttade jag till Göteborg. Jag skulle fylla tjugotvå, var precis klar med min kandidatexamen och sugen på att lämna Gävle, som varit mitt hem under högskoletiden. Det hade varit roliga och utmanande år, men jag hade ingenting som band mig dit, förutom några vänner, men de flesta skulle flytta därifrån de med. Många tillbaka till den stad de var uppväxta i, men för mig var det aldrig ett alternativ. Jag ville ha någonting annat och det blev Göteborg, mest för att det var en lagom stor stad, lagom långt ifrån andra städer, men framförallt för den levande musikscenen. Jag vet inte om jag hade någon uttalad tanke om hur länge jag skulle bo där, men nu har tjugoen år passerat och jag inser att jag har bott nästan halva mitt liv i Göteborg. Är det då min stad? Mitt hemma, det självklara svaret när någon frågar var jag kommer ifrån? Det som känns i hjärtat när jag lyssnar på den här klassikern med Bruce Springsteen? Både ja och nej.

Det händer ibland att jag frågar någon ifall de är göteborgare, och de svarar: ”Nej, nej, jag är född i Partille”, eller: ”Nej, gud, jag växte upp i Mölndal.” (Vilka båda är kranskommuner till Göteborg.) Och jag tänker att det betyder någonting. Att det är viktigt att specificera var man har sitt ursprung, men också att inte vem som helst kan kalla sig göteborgare, eller stockholmare, eller norrlänning, gotlänning, malmöit. Det finns något outtalat krav på att man ska vara infödd, gärna i generationer, för att det ska vara äkta.

Ett av temana i Härifrån är just tanken om ursprung, arv. Hanna letar efter en plats att kalla hemma, ett sammanhang där hon kan passa in, bli accepterad, och hon hoppas att Vresta kan bli den platsen för henne. Att hon kan landa där. Ozzie däremot vill bort från Vresta, från bygden där hans familj levt i generationer, han känner rottrådarna som kedjor, han vill hugga av dem, göra sig fri, men han vet inte hur. Att jag har valt att skriva om det har antagligen att göra med att jag har funderat mycket på det där med hemma. Var finns mitt hemma? Och vad är kriterierna för en hemstad?

Jag föddes i Stockholm och bodde där tills jag var elva, så kanske borde det vara min hemstad. Men många av de platserna har bleknat för mig, jag minns vår gata, vårt hus, skolan, men som barn har man inte helhetsbilden. Jag skulle aldrig kunna förklara hur man kör till sjön där vi brukade åka skridskor, och jag har egentligen ingen uppfattning om var mitt dagis låg i förhållande till affären, eller pendeltågsstationen. De gånger jag är i Stockholm känner jag mig mycket mer som en turist än som en hemvändare.

När vi lämnade Stockholm hamnade vi i en villaförort till Norrköping. Jursla. En ort jag inte ens visste hur man skulle uttala, men jag lärde mig snart att det inte var ett stockholmskt artikulerat ”Juur-sla”, utan ett öschötskt snabbt ”Juschla”. Det var året jag skulle börja femman, jag var nervös, men tyckte inte det var så jobbigt att flytta, jag hoppades kanske på en nystart. Nya vänner, för jag hade hamnat utanför allt det där i Stockholm. Jag tänkte att jag skulle återuppfinna mig själv, men det är tyvärr sällan så enkelt. Jag var jag, ohjälpligt. Och bara ett år senare förändrades hela min värld, på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Det var en chock som utlöste en kedja av händelser och i mitten av min högstadietid flyttade vi igen, in till centrala Norrköping. Där bodde jag tills jag tog studenten, så sammanlagt blev det åtta år i den lilla delen av Östergötland, Sverige, världen.

Åtta år. Ingenting mot mina tjugoen i Göteborg, och färre än mina elva stockholmsår. Och jag var olycklig under större delen av tiden, visste jag något så var det att jag aldrig, aldrig skulle stanna i Norrköping. Men ändå är det de åren, de gatorna, minnena, jag tänker på när någon frågar var jag kommer ifrån. Norrköping är inte min hemstad, men det är den plats som definierat mig mest. Den plats jag har varit så arg på, som gett mig så mycket ångest varje gång jag har besökt den, även om några av mina favoritpersoner finns kvar där som motvikt. Men häromveckan spenderade jag ett par dagar i Norrköping och insåg att någonting hade förändrats. Jag kunde njuta av det vackra. Jag kunde se det mina barn såg när de pekade på de fina gamla husen, vattnet, blommorna. Jag hade slutligen kommit till den punkt där jag förlåtit Norrköping för allt som hände där.

I Härifrån blir Vresta aldrig Hannas hemma, hon försöker närma sig staden med öppna armar, men det som i början liknar en ömsesidig kärlekshistoria slutar med att Hanna retirerar till sin riktiga hemstad Göteborg och försöker glömma att Vresta ens existerar. För henne kommer platsen alltid att vara ett sår. Ozzie har inte den möjligheten. Han måste stanna, han måste anpassa sig, lära sig leva med minnena, platserna, personerna. Han måste försöka förlåta för att inte gå under. Jag skriver på en uppföljare nu, och det är en av frågorna jag undersöker: kan man beskylla en plats för det som har hänt där? Vad innebär det att vara trogen mot sin hemstad? Är man skyldig den någonting? Och är det oundvikligt att platsen där du växer upp kommer att påverka dig som vuxen? Jag vet inte, men det ska bli väldigt roligt att ta reda på.

Det finns många låtar om hemstäder, och faktiskt många som handlar om Norrköping också (hallå, Eldkvarn!), men jag väljer den här som avslut. Min före detta parallellklasskompis Markus Krunegård i sitt esse. We’re all part of the history of Norrköping.

Stormin.

Två av mina barn en stormig promenad för några år sedan.

I den senaste lördagsenkäten reflekterade vi debutantbloggare över hur det känns att skriva på ett nytt manus nu, som antagen, jämfört med hur det var innan det där magiska beskedet. Och det är klart att det är skillnad. Stor skillnad. På gott och ont kanske, man hör ju ibland att andraboken ska vara den svåraste att få ur sig, men kanske hänger det till viss del ihop med hur debuten tagits emot.

Att debutera har för mig inneburit en hisnande resa genom alla tänkbara känslolägen, från ren och skär lycka till den allra djupaste ångesten. Jag trodde att jag var beredd på det, på allt, men det har varit mycket mer omtumlande än jag hade räknat med. Jag har känt det som om jag öppnat dörren till det okända och insett att det där blåste en storm. En lockande, skrämmande, ögonöppnande ”släpp taget”-storm, och jag vill vara modig, men jag har hela mitt liv hållit mig innanför de isolerade väggarna, så jag måste ta det i min egen takt. Och emellanåt har jag varit tvungen att stänga dörren och krypa tillbaka in i värmen. Hämta andan innan jag vågat mig på det igen.

Det finns stunder när jag skäms över det, över att jag inte är en kitesurfare eller någon som adrenalinstinn stirrar stormen i vitögat och skriker: ”Bring it on!” Jag jobbar fortfarande med den lägre delen av Beaufortskalan, som används för att mäta vindstyrka, men jag övar. Jag utsätter mig för det, om och om igen och jag blir bättre och bättre på att hantera kastvindarna.

Jag hade den stora lyxen att få prata en lång stund med en fantastisk och framgångsrik författare för ett tag sedan, vars debut inte uppmärksammades speciellt mycket, men andraboken innebar ett enormt genomslag och spridning över världen. Hon förklarade att hon var glad att debuten gled lite under radarn, att hon fick öva på författarskapet i lugn och ro innan hon klev ut i rampljuset, att motsatsen, en hyllad och hypad debut antagligen skulle ha gett henne prestationsångest och kanske gjort att hon förlorat känslan för vad skrivandet egentligen handlar om. Nu hade hon en grund att stå på innan virvelvinden drog igång.

Jag har tänkt mycket på hennes ord sedan vårt möte, och funnit tröst i det. För trots att Härifrån har fått ett fint mottagande, fler recensioner och mer exponering än jag någonsin vågat drömma om, så har de allra flesta människor såklart aldrig hört talas om min roman, och än mindre läst den. Och jag skulle ju kunna vara avundsjuk på alla som blivit mer lästa, hyllats på recensionssidorna, synts överallt på sociala medier, men jag tänker att det här var min väg. Min egen perfekta stormstyrka.

Skrivandet handlar ju inte, för mig, om att skapa en supersuccé, jag vill inte vara en ”one hit wonder”, jag vill vara en arbetshäst som bygger upp någonting under tid. Jag vill bli läst, såklart, jag vill hitta min målgrupp, eller att de ska hitta mina böcker, och det hade varit underbart om alla älskade det jag skrev, men så kommer det ju aldrig att vara och kanske finns det en vits med att börja i mindre skala. Jobba sig uppåt. Och det fina med böcker är ju att de finns kvar. Kanske är det med bok nummer fem jag slår igenom och då kommer någon att bli intresserad av att läsa mina tidigare verk och – tada! De letar upp Härifrån och slås av hur jag har utvecklats som författare, eller tvärtom, att jag har skrivit i samma anda hela tiden. Vem vet. Om Kate Bush kan erövra världen med Running Up That Hill trettiosju år efter att hon först släppte den är väl ingenting omöjligt. (Det är förvisso en grym låt, väl värd all uppmärksamhet, men ändå.)

Så när jag nu skriver på manus nummer två känner jag faktiskt ingen press. Att vara författare är ingen sprinttävling, det är ett uthållighetstest. Vinden sveper om i mitt hår, rycker i mina ben, men jag klarar att stå på trappan längre stunder i taget, jag kan till och med släppa räcket ibland, låta stormen ryta bäst den vill. Den skrämmer mig inte på samma sätt. Kanske är det erfarenheten som gett mig tyngd. Och för varje bok jag bär med mig blir jag lite mer jordad.

En favoritlåt som egentligen inte handlar om stormar på det sättet, men den är så vacker att den får illustrera mitt inlägg i alla fall.

”Vi läser för att veta att vi inte är ensamma.” – C.S. Lewis

I mitt inlägg förra veckan så pratade jag om upprepning och mönster. Jag berättade om mitt kassettband med Peter och draken Elliot, och hur jag lyssnade på det om och om igen. Det var en kär ägodel, men ännu högre (nästan i nivå med min gosedjurshund Hunde) rankade jag min samling med Narniaböcker. Om det finns några böcker jag har läst orimligt många gånger så är det de. Vi snackar sammanlagt hundratals.

Vi började vår relation lite knackigt, jag och C.S Lewis. Jag fick böckerna i julklapp och födelsedagspresent av en gammal vän till familjen med början redan när jag var tre år, och jag lärde mig snart att de paketen var de allra tråkigaste. Jag såg ingen vits alls med att de där böckerna, fulla av bokstäver och knappt några bilder, skulle stå i bokhyllan och ta plats tills jag blev större. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle vilja läsa dem. Men sedan en dag, hur det nu gick till, hade jag plötsligt blivit så stor att jag blev nyfiken. Vad handlade de om egentligen? Och titlarna lockade mig, framsidornas färgbilder … Jag var tvungen att kika lite och, med risk för att använda en allt för uppenbar liknelse: det var som att öppna garderobsdörren och kliva in i en ny värld. 😉

Jag minns inte vilken av böckerna jag läste först, men jag vet vilka jag har läst flest gånger. Vilka jag älskar mest. Min topp tre är: Caspian, prins av Narnia, Hästen och hans pojke och Kung Caspian och skeppet Gryningen. För mig var de alldeles lagom fulla av spänning och äventyr, barn som är klokare än vuxna, underdogens revansch och de där främmande, magiska platserna. Jag var Caspian när han flydde från sitt slott, dunkade huvudet i en trädgren och vaknade bland talande djur som han bara trodde fanns i sagorna. Jag var Shasta när han insåg att han inte alls var en fattig, föräldralös pojke utan en Narnisk prins, med en tvillingbror. Och jag grät med Eustace när han förstod att han förvandlats till en drake, hur skulle han kunna förklara det för resten av besättningen på skeppet Gryningen?

Idag kan jag se brister i böckerna, eller toner, tendenser som jag inte uppfattade som barn, men som skaver lite i mig som vuxen. C.S Lewis sätt att beskriva tjejer och kvinnor lämnar väl en del övrigt att önska, precis som hur utseendet emellanåt blir det som definierar karaktären eller släktet, och jag håller kanske inte med om det underliggande religiösa budskapet. Men jag förstår också att böckerna skrevs i en annan tid, så jag lägger det åt sidan och låter mig förföras av personporträtten (både av människor och djur och andra varelser), miljöbeskrivningarna, fantasin, spänningen, och framförallt hur C.S Lewis tar barn på allvar. Låter dem vara lika kompetenta som vuxna, jämställda. Göra misstag, men också lära sig hantera dem. Utvecklas.

Att kunna gå in i Narnia har skänkt mig tröst så många gånger, även om det bara varit i fantasin och inte via en magisk garderob. Jag har sett den tecknade filmversionen av Häxan och lejonet en massa gånger, vi hade den avspelad från tv på VHS. De bilderna är så tydliga för mig, när Vita Häxan häller några droppar av sin trolldryck i snön och de förvandlas till varm choklad och en konfektask med vackra snören. (Och hur hon ropar: ”Konfektask! Konfektask!” när hon försvinner på sin släde.) Eller när herr och fru Bäver smaskande dricker sitt te. Och vargarna som jagar över den allt mer upptinade marken, och Aslan, bunden, rakad och död på stenbordet.

Jag har också, med stor besvikelse, sett de andra filmatiseringarna av böckerna. Det gick någon gräslig serieversion av Häxan och lejonet när jag var barn, där Aslan struttade fram i form av två vuxna personer i en lejondräkt, herregud. Och de mer påkostade långfilmsversionerna från tjugohundratalet är inte mycket bättre de, jag har svårt att smälta hur de har förvanskat både Caspian, prins av Narina och Kung Caspian och skeppet Gryningen, originalhandlingen är så mycket bättre. Men jag får nöja mig med mina inre filmer. Min känsla av att den där magiska världen slog rot i mig redan när jag var liten, lämnade någonting kvar. Viljan att berätta, kanske. Hitta på. Skapa mina egna världar och karaktärer och det är jag C.S Lewis evigt tacksam för.  

När du hör det här ljudet, då vet du att det är dags att vända blad.

När jag var liten, på åttiotalet, var en av mina käraste ägodelar ett kassettband med tillhörande texthäfte, där Disneys ”Peter och draken Elliot” berättades i komprimerad form. Jag hade aldrig sett filmen och har ännu inte gjort det, och jag vet faktiskt inte vad sagan handlade om, mer än att det var en pojke som hette Peter och en drake som hette Elliot och de var vänner. Ändå lyssnade jag på det där bandet om och om igen, men det jag minns bäst idag är berättarröstens lugn och hur den i inledningen talade om att när jag hörde ett visst pling, det lät som om någon viftade ett trollspö, så var det dags att vända blad.

Jag gillade det. Upprepningen, mönstret. Den tydliga instruktionen: pling – vända blad, pling – vända blad. Det gick inte att missförstå och det fick mig att känna mig trygg, den återkommande rytmen. Förutsägbarheten. Vi tog oss igenom sagan tillsammans och sedan kunde jag byta sida på bandet och börja om.

Jag har tänkt mycket på mönster den sista tiden. Våra hjärnors inbyggda sökande efter igenkänning, vi dras till det vi registrerar som bekant, ett händelseförlopp vi kan förutspå. Den mekanism som får de flesta små barn att vilja höra samma saga kväll efter kväll, samma vaggvisa. Den som får oss att välja varumärken vi känner till, sova på samma sida av sängen varje natt, eller kanske gå på just det där träningspasset varje tisdag klockan sju. Rutiner får oss trygga. Men den här överlevnadsmekanismen kan också ställa till det för oss, när vi upprepar ett inlärt mönster trots att inte leder till något bra. Ändå fortsätter vi att göra samma val, igen, igen, för vanans makt är svår att bryta.

Jag läser en bok som heter Lev som du vill och inte som du lärt dig av Jeffrey E. Young & Janet S. Klosko, och den handlar just om våra nedärvda mönster, eller livsteman, och hur vi kan lära oss att förstå och förändra de som inte gynnar oss. Jag läser den för min egen skull, för ärligt talat är jag rätt trött på en del av mina teman, som den där känslan av att jag inte duger, men samtidigt har den lett till en massa insikter om mina karaktärer. De är ju som mina nära vänner, eller barn, mina låtsaskompisar. Och jag har funderat på deras teman. Vad är det för mönster de bär runt på, varför gör de som de gör? Vilka miljöer och relationer har format dem, och kanske viktigast av allt – hur ska de klara av att bryta upprepningen? Eller ska jag ens låta dem göra det?

I det manus jag skriver på nu, en uppföljare till Härifrån, släpper jag lös Lena, Ozzies mamma. Hon är en karaktär som ligger långt ifrån mig i sin personlighet, hon är högljudd, konfrontativ, gränslös och saknar impulskontroll. En sån person som gör mig nervös, just för att de är oförutsägbara. Men det är bara på utsidan, för nu när jag har umgåtts lite mer med Lena så har jag sett hennes insida. Hennes mönster. Det hon upprepar, en destruktivitet som försätter henne och omgivningen i trubbel, om och om igen, men hon gör det inte för att vara elak eller för att hon vill såra någon, hon vet bara inte hur man bryter kedjan. Och där hittar jag min sympati för henne. Där kan vi enas, i det mänskliga.

Jag funderar såklart även på Ozzie. Hur hans erfarenheter och det som hände i Härifrån påverkar honom, vilken sorts vuxen han kommer att bli i framtiden. Och Hanna, hur ska hon leva med sin skuld, sina dubbla känslor, vad skapar det för mönster i henne? Och jag skriver också om Viggo, som är Ozzies gamla barndomskompis, och han befinner sig i en situation där hans trygghet har ryckts undan, där de mönster han hitintills kunnat förlita sig på har upphört att gälla och han letar desperat efter ett nytt, en ny karta, en förutsägbarhet, oavsett hur instruktionerna ser ut. Better the devil you know, than the devil you don’t. (Jag försökte komma på den svenska motsvarigheten till uttrycket och det närmaste jag kom var ”bättre en fågel i handen än tio i skogen”, men det överensstämmer ju inte helt.)

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, det gled mig ur händerna medan jag skrev. Kanske ville jag säga något om barndomsminnen, de små detaljerna som poppar upp ibland. Eller att vi alla har mönster inom oss som påverkar våra handlingar, våra val, och att det kan vara väldigt givande att titta närmare på sina egna. Eller sina karaktärers. Och att psykologiböcker kan vara ett lika viktigt verktyg som en skrivhandbok om man vill skildra människors samspel, förstå varför de gör som de gör.

Jag sparade det där kassettbandet med Peter och draken Elliot länge, långt efter att jag slutat lyssna på det, men någonstans på vägen till vuxenlivet kastade jag väl till slut bort det. Men jag kan fortfarande förnimma känslan av trygghet det gav mig. Förvissningen. För visst finns det något väldigt lockande med att kunna höra ett pling från trollspöet och en lugn röst som deklarerar att nu, nu är det dags att vända blad.

Kampen för det felfria manuset – slutstriden.

En bråkdel av alla utskrivna versioner av ”Härifrån” som jag har redigerat och redigerat.

En av mina mindre bra egenskaper, eller tankebilder, är min rädsla för att misslyckas, vilket du som har följt mina inlägg här på bloggen säkert vet om vid det här laget. Jag har någon idé om att jag måste vara perfekt, allt jag gör måste vara perfekt, annars … Ja, jag vet inte, men det ligger alltid där och stör. Och jag är samtidigt väldigt väl medveten om att jag är långt ifrån perfekt, så jag har skapat ett skottsäkert upplägg för att alltid vara missnöjd med mig själv. När Elise, min förläggare, var tillräckligt nöjd med mina omskrivningar för att släppa Härifrån vidare till en redaktör blev jag därför i vanlig ordning både förväntansfull och skitnervös. ”Jippi, jag kommer få ytterligare en persons tolkning och input på texten!” Men också: ”Stackars, stackars människa som tvingas jobba med mitt manus”, och: ”Tänk om han tycker att det suger?”

Och trots att jag redigerat och redigerat kände jag den där oron pocka på, så pass att jag skickade ett mejl till redaktören John och ursäktade mig själv och mitt usla manus, bad honom ha överseende med alla misstag och felaktigheter, jag talade helt enkelt om för honom att jag redan visste att allt var skit, så han behövde inte linda in något i socker. John, som den lugna och tålmodiga människa han verkar vara, svarade att mitt manus var ett av de mest välskrivna han hade arbetat med. Och jag säger det inte för att skryta, utan för att illustrera hur den där inre kritikern ofta får orimligt stor makt i mitt liv, och kanske finns det någon som känner igen sig.

Styrd av kritikern begick jag också misstaget att fortsätta redigera manuset efter att det skickats till John. Jag kunde helt enkelt inte låta bli, jag stod inte ut med allt dåligt, men det var såklart inte speciellt professionellt och gjorde Johns jobb mycket svårare, då versionen han kommenterade på och den jag hade sedan inte överensstämde. Jag hade omintetgjort en hel del av hans arbete, så att säga. Ett nybörjarmisstag jag ska försöka att inte göra igen.

John och jag träffades fysiskt, på riktigt, i ett grupprum på Mölndals stadsbibliotek. Jag var såklart illamåendenervös flera dagar i förväg, men när vi väl satt där och dök ner i texten så var det en fantastisk känsla. Att få diskutera mina karaktärer och min handling, mitt Vresta, på djupet med en annan människa. Vända och vrida på stycken, fundera på vad som kunde strykas, vad som borde fyllas ut. Stuvas om. Skillnaden på Johns läsning och Elises läsning var att John gick ännu mer in i detaljerna. Meningarna, betydelsen, ordföljden. Jag antecknade och funderade, bollade tankar, och fick med mig manuset med alla Johns markeringar hem, för att kunna redigera i min egen version. Varken förläggaren eller redaktören ändrar alltså någonting, utan det är jag som författare som äger manuset, ända tills det så småningom sätts i den rätta mallen, inlagan. Då måste ändringarna gå (åtminstone i mitt fall) via redaktören av tekniska skäl.

Under hösten redigerade jag manuset utifrån Johns input, jag putsade på slutet och skrev om, skrev om, skrev om. Och för varje version kom jag närmare det där jag ville åt. Närmare en känsla av att vara nöjd. Närmare, men en av mina stora farhågor under hela processen var att jag aldrig skulle komma fram. Att jag aldrig skulle känna mig klar. Men veckorna tickade på och både John och Elise okejade omskrivningarna och plötsligt var det dags att skicka manuset till korrekturläsaren. En person jag aldrig träffade, men som noga gick igenom inlagan och kollade stavfel, borttappade ord, extraord och andra konstigheter. Ändringar som jag fick skickade till mig för att godkänna, innan John redigerade i inlagan.

Så kom dagen. Slutstriden, slutkorret, som visade sig bli en tuff kamp, men inte riktigt på det sätt jag trott. Det allra sista korret genomförde jag och John via teams veckan före jul. Jag hade precis lyckats pallra mig upp till sittande efter att ha varit däckad av influensa ett par dagar, jag hade preppat med Alvedon, halstabletter, nässpray och te, och jag fick väsa mig fram genom manuset: ”Sida 145, ändra andra stycket, första raden, till hon istället för han.” ”Sida 146 allt okej.” ”Sida 147 …” Ja, ni fattar. 360 sidor. Efteråt kändes det som en seger att jag ens lyckats hålla mig upprätt, och på något sätt är det kanske symboliskt att min resa från antagningssamtal till manustryck började med covid och slutade med influensa. Jag som i princip aldrig är sjuk. (Peppar, peppar.)

Att navigera igenom redigeringen, rodda mig själv och manuset fram till tryck, var en fight för mig, på många plan, men jag vann den. Betyder det att Härifrån är felfri? Perfekt? Absolut inte. När jag väl höll min lilla bokbebis i handen för första gången, i tryckt form, tog det inte många sidor innan jag upptäckte det första korrfelet. Min inre kritiker hoppade såklart genast upp för att säga: ”Vad var det jag sa – usel!” Men även om jag har lärt mig att ett manus aldrig är färdigredigerat när man tror att det är det, så har jag också lärt mig att det aldrig blir perfekt. Det finns alltid saker man skulle vilja fixa till, små fel som slunkit igenom hur noga man än har läst. Hur många timmar man än umgåtts med sin text. Och det måste vara okej. Förr eller senare måste man släppa taget och vara nöjd med det imperfekta. (Ett ord som min redaktör John har påpekat inte finns på svenska, men visst borde det göra det?)

I höst kommer Härifrån som pocket, hurra! Och jo, jag har såklart bett om att de där småfelen korrigeras, när jag nu får chansen … 😉

Pocketomslaget till ”Härifrån”.

Antagen! Och sedan då?

Vad finns bakom den magiska förlagsdörren egentligen?

Så i februari 2021 (i mitt förra inlägg påstod jag att jag redigerat färdigt manuset vid årsskiftet 21/22, men jag menar såklart 20/21) skickade jag iväg min lilla bebis som fått namnet Härifrån till ett par utvalda önskeförlag. Önskeförlag på grund av att de gett ut många böcker som jag älskat, men också för att de var väletablerade förlag med seriös framtoning, vilket var viktigt för mig. Och eftersom jag skriver här och eftersom min roman kom ut för ett par månader sedan, så är det väl ingen överraskning att det faktiskt gick vägen för mig och manuset. Jag har i det här inlägget beskrivit hur själva antagningen gick till, men jag tänkte att jag nu skulle gå igenom vad som händer sedan. För om du är som jag så har du drömt om att den där förlagsdörren ska öppnas så himla länge, det är målet, men vad finns egentligen där bakom? Där var det alldeles blankt för mig.

Det började i alla fall med ett trevligt digitalt möte med min förläggare Elise. Digitalt eftersom det var coronatider, och jag passade också på att mellan antagningsbeskedet per telefon och detta möte ha corona, vilket gjorde att allt kändes ännu mer surrealistiskt. Hade jag feberdrömt allting? Men nej, Elise verkade verklig, och även Norstedts erbjudande om utgivning. Mitt fokus under hela mötet var ”verka normal, verka normal” (delvis på grund av att jag under telefonsamtalet framstått som en fnissande fjortis som inte kunde sätta ihop en enda vettig mening, delvis för att jag alltid är nervös i sociala sammanhang) och jag är inte säker på att jag lyckades, men så småningom dök i alla fall ett avtal upp som signerades av alla parter och så var den biten klar. Min bok skulle ges ut!

Betyder det att den var perfekt och färdig för tryck? Knappast. En av de absolut bästa grejerna under hela processen med att få mitt manus till sin slutgiltiga form var Elises första läsning. Hon skickade en pdf där hon gått igenom manuset väldigt noga, precis som en lektör, och kommenterat på bra saker, saker som kanske borde ändras, men framförallt skrev hon in sin tolkning av det som händer. Och den var helt underbar att få ta del av. Hon skrev saker som jag själv inte ens tänkt på, men när hon påpekade det så kände jag: ”Ja! Just det, så menar jag!” Hon fick mig att känna mig som en skicklig författare, hon såg min undertext, vad jag ville förmedla med karaktärernas agerande, deras motsättningar, deras drömmar. Jag blev helt tagen, och jag har sparat den pdf:en för att kunna plocka fram när självförtroendet sviktar. Det är min egen lilla privata skattkammare.

Men det var ju inte bara ros, utan också en hel del förslag på ändringar som jag behövde ta ställning till. För har jag lärt mig en sak under allt det här, är det att manuset i princip aldrig är färdigt när man tror att det är färdigt. Inte heller denna gång alltså, trots kurser, lektörsläsningar och hundratals timmar. Det var lite småsaker här och där såklart, men framförallt handlade Elises invändningar om slutet, uppgörelsen. Och det mest drastiska var hennes förslag att jag skulle eliminera Lena, Ozzies mamma. (Vilket jag har skrivit om här.) Det var svårt. Jag satt återigen där med känslan av att det här kommer jag aldrig att klara av. Lika bra att lägga ner hela skiten, sorry Norstedts, ni satsade på en nitlott. Men precis som alla andra gånger så fattade jag ju efter lite sorgearbete att Elise hade rätt. Lena skulle bort, slutet skulle fixas till, nu jäklar! Skillnaden den här gången var att jag fick en deadline. Innan sommaren skulle en ny version lämnas in, utgivningsdatum var redan planerat, shit my God, som de säger här hemma. Det var på riktigt. Failure not an option. Gulp.

Jag slet som fasen hela våren. Jag höll uppe mitt vanliga jobb som lärare, under en period när sjukfrånvaron och covidrestriktionerna gjorde att allt var extremt tungt och ovisst. Jag tog hand om min familj, som alla på sitt sätt slet med att hålla balansen mellan hemmajobb, distansstudier, inställda tävlingar, träningar, frånvaro, längtan efter social interaktion, och slutbetyg. Och jag skrev. Jag skrev och skrev och skrev. Jag tänkte att jag var superwoman som skulle klara allt. (Spoiler, det var jag inte.) Det sista skrev jag på ett hotellrum i Norrköping, mellan studentfirande, efterlängtad kompisträff och försök att sova. Och samtidigt som skolavslutningen inträffade hade jag min deadline och jag levererade ett omskrivet manus. Det kommer jag alltid att vara otroligt stolt över.

Så, okej, då var manuset färdigt? Perfekt? Haha, nej. Nej, nej, nej. Jag insåg ungefär samtidigt som jag skickade iväg wordfilen till Elise att jag inte var helt nöjd. Det var inte riktigt så som jag ville ha det och under de veckor jag väntade på Elises återkoppling gnagde en envis tanke i mig: de kommer att ångra sig. De kommer inse att jag inte duger. Fan. Fan, fan, fan, och jag som basunerat ut till alla att jag ska få ge ut en bok! Hur i helvete ska jag överleva det nederlaget? Jag fick en chans med drömförlaget och jag fumlade bort den. Så typiskt mig …

När det var dags för nästa digitala uppföljningsmöte stålsatte jag mig. Jag väntade på att Elise skulle ge manuset och min författardröm sin dödsdom, så till den grad att jag knappt hörde vad hon sa. För hon skrattade inte åt mig. Hon ratade mig inte. Hon pratade på som om allt var okej, och sa att jag fick sommaren på mig att fixa lite småsaker, sedan skulle hon släppa manuset vidare till en redaktör. Jag framstod nog återigen som en svamlande, osäker fjortis, jag blev lättad, ledsen, förvånad, osäker, jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Och så fort vi lagt på började jag gråta. Jag var slut, min hjärna var kokt mos och hela vårens känslomässiga bergochdalbana kom ifatt mig. Kanske fanns det en liten, liten röst i mig som ville att Elise skulle strypa mina drömmar? Att hon skulle förvisa mig till ensamskrivandets öken igen?

Jag har som sagt alltid varit väldigt säker på att jag inte duger. Och finns det ingen annan som säger det åt mig så skriker jag det i mitt eget öra. Den stora fördelen, men också den största omställningen, med att bli antagen av ett förlag är att det plötsligt finns ett helt team som vill att du ska lyckas. Människor som tror på dig när du inte gör det själv. Jag är fortfarande lite rädd för att mitt team på Norstedts ska inse att jag är en bluff, genomskåda min fasad av duglighet på något sätt. Se den lilla osäkra fjortisen där inne. Men kanske tänker jag fel. Kanske är det tack vare den där fjortisen som jag har lyckats skriva en bok, en bok bra nog för att bli antagen.

Jag vet inte. Men jag vet i alla fall att nästa person som stod redo att hugga in i mitt manus var redaktören John, och hur det samarbetet gick till ska jag berätta om nästa vecka.😊

Vad ska bebisen heta? (Eller: Hur sjutton kan titeln vara det svåraste med att skriva en roman?)

En väldigt välspelad skiva som spelat en viktig roll både i mitt liv och i mitt sökande efter en manustitel.

Efter en liten avstickare förra veckan med ett inlägg om midsommar så är jag nu tillbaka på min väg mot utgivning. Vid årsskiftet 2021/22, ett och ett halvt år efter att jag hoppade på Folkuniversitets sommarkurs och skrev de första orden på manuset kändes det klart. Igen. Jag hade tragglat det igenom två kurser, två vändor med lektör och en jäkla massa redigeringstimmar på egen hand. Det enda som nu stod mellan mig och sendknappen till förlagen var en snygg titel. Easy peasy! Not.

För herregud vad svårt det var. Och inte kan man skicka in ett obetitlat debutantmanus, det verkar ju oprofessionellt, jag ville döpa min bebis till något. Något fint. Något speciellt. Något som passade innehållet, genren, stämningen, budskapet. Något som var lätt att komma ihåg, men ändå stack ut. Något som kändes rätt i hjärtat. Och gärna en titel bestående av bara ett ord, ett självklart ord. Det rätta.

Jag googlade runt. Jag studerade titlarna i min bokhylla, i bokhandeln, på alla onlinesajter. Jag bollade med skrivarkompisar, med familj och vänner. Jag ägnade en hel restaurangmiddag åt att älta olika förslag med min älskade storasyster, när vi var på spa för att fira min 40-årsdag. (Förlåt!) Hon lyssnade tålmodigt och förslog något som hade med Ozzie att göra. Mm, bra, men inte helt rätt, för det var ju inte bara hans bok, det var ju Hannas också.

Jag läste typ alla mina sparade nummer av tidningen ”Skriva” för att se om det fanns någon inspiration där, och hittade bland annat det här: https://tidningenskriva.se/guide/vad-ska-boken-heta/ och jag läste den här artikeln flera gånger: https://nybookeditors.com/2017/02/coming-perfect-title-novel/ i jakt på svar som skulle göra det enkelt. Men det var svårt. Svårt! Dokumentet jag hade skrivit i hade titeln ”Arvsynd”, då det var en av grundidéerna jag ville utforska, men jag var redan från början på det klara med att jag inte skulle ha det som titel, då det lämnar för lite tolkningsutrymme. Plus att det låter som en deckare, vilket många ettordstitlar gör, i alla fall om man vill ha ett ord som associeras med mindre muntra saker. Och jag ville inte ha en titel med ”du”, ”jag”, ”vi”, eftersom jag skriver i tredje person.

Jag testade lite mer poetiska varianter, men det blev otroligt pretentiöst, inte min grej, jag ska bespara er den pinsamheten! Och ett tag var jag inne på saker som hade med Vresta att göra, då staden bara finns i min romanvärld, det skulle ju göra titeln unik. Men nackdelen var ju just att Vresta inte säger någon någonting, då staden bara finns i min romanvärld … Tillbaka på ruta ett.

Aningens desperat (herregud, det kunde väl inte stå och falla med en jädra titel nu när jag faktiskt fått ihop ett manus jag var nöjd med!), testade jag alla råd i de där artiklarna. Jag skrev ner alla ord jag associerade till manuset. Många. Jag gick i huvudet igenom alla låtar som dök upp i mig när jag läste manuset och tänkte på karaktärerna. Också många, och jag testade låttitlar, översatte rader från engelska tills jag blev helt snurrig … Men så var det en mening som hela tiden återkom. ”Du ska ta mig härifrån.” Det fanns något där. Betydelsen, känslan. Och låten i sig, Kents ”När det blåser på månen” har en så himla stark koppling till mina egna tonår. Min egen längtan bort. (Hela den skivan, vilken nostalgi, jag brände först av den på kassettband från en kompis, med R.E.M’s ”Automatic for the people” på andra sidan, och så fort jag hör någon av de låtarna förvandlas jag till en osäker sextonåring som försöker hitta sin plats i världen igen.) Fast jag ville ju inte ha med ett subjekt i titeln, så jag skalade av och kom ner till bara ”Härifrån”.

Härifrån. Plötsligt fanns också den dubbla betydelsen där. Att kunna säga: ”Jag är härifrån.” Att klamra sig fast vid tanken: ”Jag ska ta mig härifrån.” Exakt det mitt manus handlade om! Och efter att ha sugit på titeln ett tag kände jag mig nöjd. Det var den. Min bebis var döpt. Äntligen hade jag ett svar när folk frågade vad den skulle heta. Dags att trycka på send och hålla tummarna.

Nu skriver jag på nästa manus och jag har ingen aning om vad jag ska kalla det. Dokumentet i datorn heter ”Vresta vinter”, men det är ju ingen vidare snajsig titel. Och jag försöker brainstorma, testa olika grejer, skriva ner ord, associera, kolla låtrader … Omgivningen delar frikostigt med sig av förslagen ”Därifrån”, ”Bortifrån”, ”Varifrån”, ”Underifrån” osv, men jag vet inte riktigt … 😉 Jag får bara lita på att titeln kommer till mig så småningom. Kanske via en Kent-låt.

Var hittar du dina titlar?

Färskpotatis och sill, som om tiden stått still.

I fredags var det midsommarafton. En del av er kanske är tillbaka på jobbet idag efter en underbar helg, en del kanske har gått på semester, en del har jobbat som fasen hela helgen. En del går till jobbet idag och låtsas att helgen var fantastisk, fylld av glädje och vänner och kärlek, trots att sanningen är en helt annan. En del har lagt upp vackra bilder på sociala medier, bilder som de hoppas förmedlar den mer eller mindre uppdiktade verklighet de vill att omgivningen se. En del har i sitt jobb sett högtidernas baksida, det vi människor gör mot varandra när förväntningar, besvikelser, stress, traditioner och alkohol blandas.

Nej, jag är inte mycket för högtider. Jag tycker inte om de upptrissade insatserna, den där bilden många av oss har i huvudet av hur det bör vara. Midsommar med strålande sol och dans runt stången, en härlig blandning av familj och vänner, jordgubbar och sill, glada lekar i den ljusa juninatten. Eller jul med snö och tänd brasa och barnens tindrande ögon, en vacker gran och stillsamt klingande änglaspel. För vissa kanske den bilden är sann, men för de flesta av oss är den nog inte det. Men även om jag som privatperson inte gillar högtider så är de ju en guldgruva att använda sig av som författare. Det som är jobbigt att förhålla sig till i verkligheten är ofta tacksamt och intressant att utforska i fiktionen.

I Härifrån använder jag mig av just midsommarafton som en dramaturgisk vändpunkt. Här sammanfaller till slut Ozzies och Hannas spår, det är på Vrestas midsommarfirande deras vägar korsas för första gången, och jag har utnyttjat den offentliga teatern ett midsommarfirande innebär för att visa deras olika förutsättningar. Hanna är fortfarande förälskad i småstaden, som hon inte har upplevt förut, hon vill så gärna känna sig hemma, höra till, att hon väljer att blunda för det hon i ett annat sammanhang hade upplevt som falskt, eller fånigt.

För Ozzie däremot representerar midsommarfirandet allt det han vill bort ifrån. Han vill inte dit, för allt i världen, men hans mormor bestämmer sig plötsligt för att göra en markering, en revolt, hon vill visa Vrestaborna att hon äger makten i sitt eget liv, och Ozzie har inget annat val än att följa med.

Det tar dock inte lång tid innan mormor tvingas inse att det var ett misstag att bege sig till firandet, de blir i det närmaste eskorterade därifrån, och för Ozzie blir hela händelsen en tydlig påminnelse om var han har sin plats i den sociala hierarkin, och att han är utlämnad till en vuxenvärld han inte förstår, även i relationen med mormor.

Hanna står en bit ifrån och ser hur Ozzie blir behandlad, och även om de aldrig pratar med varandra vid det här tillfället så skapar upplevelsen den första lilla repan i hennes bild av Vresta. Kanske är det inte en idyll för alla. Men hon vill ändå tro på det goda och hennes kväll slutar i den andan:

Jag vet inte vilken typ av midsommarafton du har haft, men jag hoppas såklart att den var fin. Men om den inte var det så kan det finnas en tröst i att nästan allt så småningom går att förvandla till fiktion, även de allra mörkaste, jobbigaste grejerna. Jag brukar tänka så ibland, att många av mina upplevelser hade jag velat vara utan, men nu är det som det är, och då kan jag i alla fall suga ut det stoff som finns i minnena. Göra om det till någonting annat, något jag kan ha nytta av. Som en roman eller två. Tre, fyra, fem. Det är inte så illa.

Och det här blir kanske ett orimligt långt inlägg, men jag kan inte motstå att dela med mig av några midsommarminnen. Som när jag var riktigt liten och vi firade hos min farmor, där det ingick i traditionen att en helikopter dök upp strax efter dansen och hovrade över ängen medan någon kastade ut stora mängder godis som alla barn fick slåss om. (Jag minns det som slåss, det var djungelns lag för att hinna roffa åt sig några bitar ur gräset.) Eller när jag var lite större och min pappa försökte återskapa godisregnstraditionen på en annan plats, minus helikoptern, men råkade kasta en stor och uppenbarligen hård klubba rakt i huvudet på ett barn, vars föräldrar inte uppskattade det hela. Feststämningen förvreds snabbt. Eller en av de första midsommaraftnar jag och min storasyster firade med kompisar istället för familj, vi var på en liten bygdegård någonstans och tyckte att både festen och sällskapet sög, så som någon sorts kompensation fick vi för oss att sno med oss alla galgar hem. (Väldigt söta galgar ska tilläggas, och det är typ tjugofem år sedan, så jag antar att det är preskriberat!) Eller när jag och min pojkvän skulle fira med ett annat par och höll på att inte bli insläppta på campingen eftersom vi var för unga, men i slutändan var det vi som fick ringa polisen eftersom en mycket vuxen man i tältet bredvid blev så fruktansvärt full och sedan tänkte sätta sig i bilen och köra därifrån någon timme senare.

Ja, ja, midsommarafton ändå. Kanske fick du lite inspiration av mina minnen. Kanske kan du plocka fram några av dina egna och förvandla dem till fiktion? Gör det. Skriv.