Färskpotatis och sill, som om tiden stått still.

I fredags var det midsommarafton. En del av er kanske är tillbaka på jobbet idag efter en underbar helg, en del kanske har gått på semester, en del har jobbat som fasen hela helgen. En del går till jobbet idag och låtsas att helgen var fantastisk, fylld av glädje och vänner och kärlek, trots att sanningen är en helt annan. En del har lagt upp vackra bilder på sociala medier, bilder som de hoppas förmedlar den mer eller mindre uppdiktade verklighet de vill att omgivningen se. En del har i sitt jobb sett högtidernas baksida, det vi människor gör mot varandra när förväntningar, besvikelser, stress, traditioner och alkohol blandas.

Nej, jag är inte mycket för högtider. Jag tycker inte om de upptrissade insatserna, den där bilden många av oss har i huvudet av hur det bör vara. Midsommar med strålande sol och dans runt stången, en härlig blandning av familj och vänner, jordgubbar och sill, glada lekar i den ljusa juninatten. Eller jul med snö och tänd brasa och barnens tindrande ögon, en vacker gran och stillsamt klingande änglaspel. För vissa kanske den bilden är sann, men för de flesta av oss är den nog inte det. Men även om jag som privatperson inte gillar högtider så är de ju en guldgruva att använda sig av som författare. Det som är jobbigt att förhålla sig till i verkligheten är ofta tacksamt och intressant att utforska i fiktionen.

I Härifrån använder jag mig av just midsommarafton som en dramaturgisk vändpunkt. Här sammanfaller till slut Ozzies och Hannas spår, det är på Vrestas midsommarfirande deras vägar korsas för första gången, och jag har utnyttjat den offentliga teatern ett midsommarfirande innebär för att visa deras olika förutsättningar. Hanna är fortfarande förälskad i småstaden, som hon inte har upplevt förut, hon vill så gärna känna sig hemma, höra till, att hon väljer att blunda för det hon i ett annat sammanhang hade upplevt som falskt, eller fånigt.

För Ozzie däremot representerar midsommarfirandet allt det han vill bort ifrån. Han vill inte dit, för allt i världen, men hans mormor bestämmer sig plötsligt för att göra en markering, en revolt, hon vill visa Vrestaborna att hon äger makten i sitt eget liv, och Ozzie har inget annat val än att följa med.

Det tar dock inte lång tid innan mormor tvingas inse att det var ett misstag att bege sig till firandet, de blir i det närmaste eskorterade därifrån, och för Ozzie blir hela händelsen en tydlig påminnelse om var han har sin plats i den sociala hierarkin, och att han är utlämnad till en vuxenvärld han inte förstår, även i relationen med mormor.

Hanna står en bit ifrån och ser hur Ozzie blir behandlad, och även om de aldrig pratar med varandra vid det här tillfället så skapar upplevelsen den första lilla repan i hennes bild av Vresta. Kanske är det inte en idyll för alla. Men hon vill ändå tro på det goda och hennes kväll slutar i den andan:

Jag vet inte vilken typ av midsommarafton du har haft, men jag hoppas såklart att den var fin. Men om den inte var det så kan det finnas en tröst i att nästan allt så småningom går att förvandla till fiktion, även de allra mörkaste, jobbigaste grejerna. Jag brukar tänka så ibland, att många av mina upplevelser hade jag velat vara utan, men nu är det som det är, och då kan jag i alla fall suga ut det stoff som finns i minnena. Göra om det till någonting annat, något jag kan ha nytta av. Som en roman eller två. Tre, fyra, fem. Det är inte så illa.

Och det här blir kanske ett orimligt långt inlägg, men jag kan inte motstå att dela med mig av några midsommarminnen. Som när jag var riktigt liten och vi firade hos min farmor, där det ingick i traditionen att en helikopter dök upp strax efter dansen och hovrade över ängen medan någon kastade ut stora mängder godis som alla barn fick slåss om. (Jag minns det som slåss, det var djungelns lag för att hinna roffa åt sig några bitar ur gräset.) Eller när jag var lite större och min pappa försökte återskapa godisregnstraditionen på en annan plats, minus helikoptern, men råkade kasta en stor och uppenbarligen hård klubba rakt i huvudet på ett barn, vars föräldrar inte uppskattade det hela. Feststämningen förvreds snabbt. Eller en av de första midsommaraftnar jag och min storasyster firade med kompisar istället för familj, vi var på en liten bygdegård någonstans och tyckte att både festen och sällskapet sög, så som någon sorts kompensation fick vi för oss att sno med oss alla galgar hem. (Väldigt söta galgar ska tilläggas, och det är typ tjugofem år sedan, så jag antar att det är preskriberat!) Eller när jag och min pojkvän skulle fira med ett annat par och höll på att inte bli insläppta på campingen eftersom vi var för unga, men i slutändan var det vi som fick ringa polisen eftersom en mycket vuxen man i tältet bredvid blev så fruktansvärt full och sedan tänkte sätta sig i bilen och köra därifrån någon timme senare.

Ja, ja, midsommarafton ändå. Kanske fick du lite inspiration av mina minnen. Kanske kan du plocka fram några av dina egna och förvandla dem till fiktion? Gör det. Skriv.

H.E.L.P – Hantera En Lektörs Påpekanden.

Beatlarna illustrerar min känsla på sitt klassiska skivomslag.

Det var, som sagt, med visst mått av hopplöshet jag la på efter samtalet med min lektör Erik. Hans påpekanden rörde Wiik, Vresta, Hanna och Ozzie. Alla de bärande elementen i min historia och jag kände: ”Jaha. Då kan jag lika gärna lägga ner, det här kommer aldrig gå.” Men som tur var kan den tanken tydligen dominera mitt medvetande samtidigt som någonting där under börjar processa och hitta lösningar.

Jag började med att ställa Wiik mot väggen. Vem var han? Och ganska omedelbart kom svaret: ”En gammal fotbollsspelare.” Kanske på grund av att jag är omgiven av fotbollsälskare i mitt vardagsliv, det är en boll vart jag än vänder mig här hemma, och jag fascineras av fotbollens makt i världen. Det passade också bra med Wiiks personlighet och med Vresta som stad, Wiik är en stukad hjälte som återvänt till sina barndomstrakter för att slicka såren efter en kraschad karriär. Och i Vresta håller man sina storheter om ryggen, att Wiik blev en avdankad stjärna gjorde det möjligt för mig att ge honom status, inflytande, trots att han lever ett enkelt liv. I en nedlagd industristad som Vresta är Wiik någon att se upp till, ett hopp och en påminnelse om fornstora dar.

Det där med fotbollen förlöste också Vresta, historien, värderingarna som sitter i alla Vrestabors ryggmärg, att bara man jobbar hårt kan man bli någon, förtjäna respekt. Och har du en gång varit någon så sitter du kvar på piedestalen, oavsett vad som händer. Men det ger även det motsatta – har du någon gång klivit över på fel sida, vänt dig mot Vresta och dess uppsatta, kan du aldrig skaka av dig stämpeln, vilket är fallet för Ozzie och hans familj.

Jag försökte länge förändra Ozzies förutsättningar, Erik hade tryckt på att Ozzie behövde en fristad, en plats att andas på. Och jag försökte ge honom det på olika sätt, jag provade t.ex. att göra honom till en fotbollskille, att han skulle vara bra på sport, spela i Vresta IF, men det kändes inte rätt. Det var inte Ozzie, det ändrade för mycket i hans personlighet, för mycket i historien. Så jag ändrade tillbaka igen och gav honom istället en katt och en dröm om att klättra upp på Mount Everest en dag. Det kanske inte låter mycket för världen, men har man som Ozzie ingenting annat kan hotet om att förlora ett litet grått husdjur, och insikten om att bergstopparna är omöjliga att nå, vara förödande.

Och så var det Hanna. Hanna som var arg och avig, som ville bli älskad, men som stötte bort alla runt omkring sig. Som hävdade självständighet, men egentligen desperat letade efter sammanhang. Sin plats, sin flock. Jag insåg att hon hållit även mig på avstånd och jag satte mig ner och lyssnade. Tvingade henne att berätta sin historia från början, rakt ner i det som gjorde ont, inte som i ett återberättande, när allt redan skett, så som det var innan. Och hon blev en på pappret privilegierad tonåring, med ett liv långt ifrån Ozzies verklighet. Hon blev ett Håkan-fan (ett faktum som en recensent fann otroligt otrovärdigt, hon skrev: ”visa mig den tonåring som lyssnar på Håkan Hellström idag”, och jag ska inte gräva ner mig i det, men kan bara konstatera att jag i sommar ska gå på den i två år uppskjutna Håkan-konserten på Ullevi i sällskap med ett gäng ungdomar och att jag söker med ljus och lykta efter biljetter åt några som var för unga för att gå 2020, men som drömmer om att kunna följa med nu), och jag valde att starta hennes berättelse just där, i publikhavet på Ullevi tillsammans med bästa vännen och olyckliga förälskelsen Moa. Sedan kom resten av sig själv. Drömmen om att få höra till. Tas på allvar. Betyda något för någon annan.

Det tog mig ungefär ett halvår att skriva om manuset. Jag la till och tog bort, la till och tog bort, slipade och slipade och slutprodukten var så mycket skarpare än första versionen. Det hade varit en skiss, men det här var ett manus med liv. Och jag hade aldrig kommit så långt på egen hand, utan den där inputen från Erik. Jag skickade till honom en gång till, bollade ändringarna, och han hade inte mycket att säga. Ljuset glimmade till genom nyckelhålet igen, herregud, skulle jag våga skicka till förlag? Plötsligt kändes det nära. Och läskigt. Det ultimata testet.

Suddiga vykort, snubbar och hala ålar – varför du behöver en lektör.

Så här skrev jag på Facebook 2019. Självsäkerheten förvånade mig när jag hittade inlägget nu, det är olikt mig, men jag kände verkligen att jag hade något bra på gång.

Vid årsskiftet 2019/2020 var den där manusutvecklingskursen jag gått för Erik Grundström slut. Jag hade fått ihop ett första utkast av det som skulle bli Härifrån, även om manuset inte hade någon titel då. Under våren ägnade jag mig åt redigering, putsade och fixade, fyllde ut luckor och tog bort onödigheter. Sedan kände jag mig klar. Helt klar, jag kunde inte komma på något som behövde ändras, jag tänkte att nej, det här manuset är nog så bra som jag kan få det. Men samtidigt visste jag hur lätt det är att bli blind för sin egen text, och hur förbaskat svårt det är att bli antagen av förlag, men känslan av att jag var nära fanns där, jag såg en strimma ljus genom nyckelhålet, så jag ville ge manuset de allra bästa förutsättningarna. Det var dags att för första gången i mitt liv anlita en lektör.

En lektör, vad är det egentligen? Kort sagt kan man väl beskriva det som en person som läser ett manus och därefter kommer med ett utlåtande om textens styrkor och svagheter. Gäller det en lektör som jobbar för förlag kan det handla om en bedömning huruvida manuset borde antas eller inte, och om det är en lektör du anlitar privat brukar syftet vara att få övergripande respons på var bristerna finns, vad som saknas för att manuset ska nå sin allra bästa form. En lektör är alltså inte samma sak som en redaktör eller en korrekturläsare, som mer går in i detaljerna, meningsuppbyggnaden, stavfelen. Allt det är ju ganska oviktigt innan berättelsen är färdigskulpterad i stort. En sak i taget.

Googlar man på lektörer kommer det upp en himla massa annonser från olika tjänster, privatpersoner och företag som vill att du som aspirerande författare ska vända dig till dem. Jag ska inte säga någonting om vad som är bra eller dåligt, jag har inte testat utbudet, men jag råder dig att göra lite research innan du slänger iväg massa pengar (för det kostar såklart en slant) till en okänd människa. Jag valde att gå på ett säkert kort genom att anlita Erik Grundström. Han hade ju redan läst det mesta av mitt manus och jag uppskattade honom som handledare under kursen jag gått, jag tror att det är viktigt att man klickar på det sättet också. Sedan var det för mig ett stort plus att han har väldigt lång erfarenhet i branschen, jag litade på att han visste vad han pratade om.

Och vad hade han då att säga om mitt manus? Jo, en hel del, visade det sig. För det första så tyckte han att jag var för vag i min beskrivning av Vresta. Att staden bara blev ett suddigt vykort, jag behövde zooma in på detaljerna. Väcka den till liv, vad bar staden på för känslor, sår och drömmar? För det andra var det Wiik, min största antagonist, eller skurk. Vad var han för snubbe, vad hade han för roll i Vresta? Hur såg andra honom? Vem var han utanför relationen med Ozzie?

Den tredje invändningen gällde Hanna. Hon var vid den här tidpunkten en hal ål, hon slank in i manuset, dök upp i Vresta, men jag kom henne aldrig riktigt nära. Erik tyckte att jag borde lägga mer av hennes kamp i nutid, inte beskriva vad som hade hänt innan. Och den fjärde större anmärkningen hade med Ozzie att göra. Frågan om hans fight, hans drömmar. Vad hade han egentligen att leva för? Kunde han inte få en fristad, ett ljus, en plats där han var trygg och självsäker?

Jag fick Eriks respons först i skriven form, med anteckningar manuset igenom plus en längre sammanfattande text. Sedan pratade vi också via Teams, ett möte jag var skitnervös för, första gången jag diskuterade mitt manus live med någon! Och jag blev alldeles överväldigad av Eriks kommentarer. Jag fattade att han hade rätt, och det var ju exakt den sortens respons jag ville åt, men jag hade ändå nästan lurat mig själv att tro att mitt manus var i princip klart och jag drabbades av känslan jag alltid får när ett hinder dyker upp: jag kommer aldrig någonsin att klara av det här. Ljuset jag anat genom förlagsnyckelhålet slocknade tvärt.

Så det var med ett ganska tungt hjärta och en anings smygande panik som jag la på. En liten röst i mig viskade: ”Fan, du skulle aldrig anlitat en lektör.” Men den andra, lite mer rationella sidan påpekade att det här var min chans att förbättra manuset, att det var nu jag skulle plocka fram min fighting spirit. Och bara någon timme senare började det spraka i utkanterna av mörkret och tomrummet som samtalet lämnat kvar. Nu jävlar, nu jävlar skulle manuset lyftas!

Häng med nästa vecka, för då går jag igenom hur jag gjorde.

Skrivkurser is like a box of chocolates.

Det finns någonting jag alltid tyckt varit väldigt svårt: att be om hjälp. Jag tror att det hänger ihop med min extrema rädsla för att misslyckas, vilket i min värld har varit synonymt med att vara misslyckad, och att be om hjälp betyder ju att jag öppet erkänner mina tillkortakommanden. Att jag är ofullkomlig. Jag vet att det är ett inlärt mönster som inte gynnar mig och jag försöker programmera om mig själv, vilket tar tid, men det finns ett område där det här aldrig har varit ett problem – nämligen i skrivandet. Där insåg jag redan från början (eller ja, åtminstone när jag kom ut som skrivande person, efter att ha påtat ihop mina små historier i största hemlighet i typ tjugo år) att en text behöver läsare. Att det krävs att den passerar någon annans ögon och medvetande för att få liv på riktigt. Och den tanken gjorde det naturligt (men likväl skitläskigt) att också öppna upp för respons. Be om hjälp.

Mitt första steg var att gå skrivkurser. Jag ÄLSKAR skrivkurser. Vilken fantastisk guldgruva alla gratiskurser på Sveriges universitet och högskolor är! Om du är en aspirerande författare tycker jag att du genast ska gå in på antagning.se och botanisera bland kreativt skrivande, litteraturvetenskap, att skriva för barn och ungdom, experimentellt skrivande, litterär gestaltning och mycket annat. Jag skulle säga att det är nästintill omöjligt att inte hitta sin grej där. Och lika omöjligt att inte utvecklas som författare efter att ha gått en kurs eller två. Eller fjorton, för all del.

Jag började knarka skrivkurser när jag var föräldraledig med mitt andra barn. Då hade drömmen om att bli författare växt sig så pass stor att jag inte kunde ignorera den längre, plus att min hjärna behövde någonting annat än gegga, blöjor och amning att fokusera på. Och en av de stora fördelarna med kurser är att de har deadlines. Alltså ett datum då jag måste leverera någonting, och måste jag leverera någonting så måste jag ju också ta mig tiden att göra jobbet, vilket gjorde det mycket enklare att för mig själv motivera tiden jag la på skrivandet, trots att barnen var små. Lovat är lovat.

Jag insåg dock rätt snart att deadlines för många andra är ganska töjbart begrepp. En inlämning eller respons kunde lika gärna dröja en vecka till, eller två, eller inte dyka upp alls, det var bara att finna sig. För det där med skrivkurser är ett äventyr, eller för att parafrasera Forrest Gump ”like a box of chocolates, you never know what you’re gonna get.” Jag har gått fantastiskt givande skrivkurser med engagerade deltagare och grymma handledare, jag har hittat skrivvänner för livet och fått insikter jag alltid kommer bära med mig. Och jag har gått kurser jag fått djupandas igenom, där jag verkligen övat på min pedagogiska förmåga och innerligt önskat att jag aldrig kommer att stöta på någon av deltagarna i verkliga livet. (Alla kurser jag har gått, utom en, har varit helt digitala!)

En gång råkade jag i en respons skriva att miljöbeskrivningarna i vederbörandes text påminde mig om inledningen på filmen ”Änglagård”. Jag menade det som något positivt, men det var tydligen en öm tå av något slag, för ojoj vad hen gick i försvar (och till angrepp). En annan gång blev en av de som skulle ge respons på ett stycke ur mitt ungdomsboksmanus så upprörd över att mina karaktärer inte uppförde sig som goda kristna, och att jag som författare inte tog mitt moraliska ansvar att visa unga hur man borde leva, att hon avsa sig uppgiften att kommentera överhuvudtaget. Och så var det kursen där handledaren var den som sågade i princip allas texter på ett ganska brutalt sätt, det var inte många deltagare som höll ut till slutet. Och jag måste väl också nämna den där enda fysiska kursen jag gått, en manusutvecklingskurs. Jag var så fruktansvärt nervös och eftersom jag är en aning bokstavstroende och rädd att göra fel så lusläste jag instruktionerna, där det stod att man till första träffen skulle ta med sig sitt manus i utskriven form för att kunna ge till övriga deltagare och kursledaren. Vilket ledde till att jag dök upp där i Folkuniversitets lilla rum med fem rejäla ringpärmar i en stor plastpåse (eftersom det regnade), var och en innehållande mitt fullständiga trehundrasidesmanus. Behöver jag ens säga att alla andra hade nöjt sig med ett tjugotal utskrivna sidor, oinbundna på alla sätt och vis? Och att handledaren lite besvärad kommenterade mitt tilltag med: ”Va? Stod det verkligen så?” Varpå han gick in och kollade och konstaterade att jag hade rätt i sak, men det var ganska uppenbart för alla att jag hade tolkat det fel. Story of my life, kan jag säga.  

Men trots det där, eller kanske tack vare allt det där, har alla kurser jag gått varit lärorika. Och allra mest minns jag ändå alla positiva tillrop. All utvecklande kritik. Alla insikter, alla lärdomar, hur fantastiskt nyttigt det är att få sin text läst, men också hur otroligt mycket man lär sig genom att läsa och ge respons på andras texter. Jag har glömt namnen på de flesta författarna, men jag minns fortfarande många texter jag läst genom åren. Karaktärerna, stämningen, temat. Att det fanns något där som fastnade i mig. Ibland har jag botaniserat bland nyutgivna böcker och insett att: Ha! Det där känner jag igen! Det har alltid gjort mig glad och hoppfull. Fått mig att tänka att det finns en chans. Kanske även för mig. Och det gjorde det ju.

Att Härifrån ens blev till är faktiskt en skrivkurs förtjänst, för när jag i ett par år tragglat runt med det där manuset jag hade med mig i fem färgglada ringpärmar var jag så jäkla trött på det, och helt vilse efter femhundrasjuttioåtta omskrivningar, att jag bestämde mig för att lägga ner det. Men jag hade ju anmält mig till en sommarkurs för Erik Grundström, en som jag väntat på och sparat pengar till skitlänge, och förutsättningen var att man skulle ha ett ganska färdigt manus att jobba med. Och jag hann inte skriva något nytt, så jag tänkte: okej då, sista chansen. Sista! Sedan satte jag mig med ett helt blankt dokument och började om från början. Funderade på vad jag ville säga. Hur. Varför. Vad som var viktigt och hur jag kunde förenkla det hela. Och inlämning för inlämning växte Härifrån fram. Ett manus som hade ytterst få likheter med den gamla ringpärmstexten, bara någon enstaka scen och kärnan i karaktären Ozzie.

Jag hann såklart inte färdigt på sommarkursen, men det blev en fortsättning under hösten som jag hoppade på och vid jul var råmanuset faktiskt klart. Efteråt följde en lång period av redigering och sedan, när jag tyckte och trodde att jag var klar på riktigt, anlitade jag Erik Grundström som lektör. Och med det har jag äntligen krattat gången och kommit fram till det där inlägget om lektörer som jag utlovade för länge sedan! Håll ut, nästa vecka kommer det.  

Make your own kind of music.

Nej, förlåt, det här är inget inlägg om lektörer, så som jag utlovade sist. Jag vet, jag vet, nu är jag igång igen med mina irrvägar, och vän av ordning känner antagligen ett behov av att påpeka för mig hur det här hade kunnat undvikas om jag bara varit strukturerad och gjort en plan först. Använt mig av ett synopsis. Men nu är jag ju inte sådan och då blir det lite korvigt ibland, men jag får väl ställa upp som avskräckande exempel istället. Kanske borde mina skrivtips komma med en varningsskylt: Gör INTE såhär om du vill få ihop ett manus enkelt och snabbt. Fast å andra sidan, vem sa att skrivande skulle vara enkelt? Eller snabbt? Så, here we go again, istället för lektörer ger jag er ett inlägg om rytm.  

Vad är egentligen rytm när vi pratar text? Kanske är det tydligast i poesi, speciellt sådan som följer vissa mallar, eller versmått, som haiku eller sonetter, där det är bestämt hur många takter varje rad ska ha och hur helheten ska se ut. Det är ju såklart väldigt tydligt i musik och låttexter också, där jag hämtar mycket av min inspiration. Jag fascineras av hur skickliga låtskrivare kan komponera melodislingor som sätter sig i en direkt, som liksom aktiverar någon primitiv del av hjärnan och får oss att upprepa orden eller tonerna om och om igen.

Jag älskar musik, men jag hatar jazz. Alltså verkligen hatar, jag blir hypernervös av det, speciellt den experimentella sorten, jag är själv en fyrkantig kloss och jag måste ha en takt att hålla mig i. Något förutsägbart. Ett mönster som får mig att känna mig trygg. Och jag tänker att det är samma sak i skrivandet. För även om rytm kanske mest förknippas med poesi och musik så finns den i alla typer av texter. Alla språk har en egen melodi, och det sätt vi väljer att kombinera ord, bygga meningar, stycken, kapitel, skapar en rytm, ett flöde.  

Om vi fokuserar på romanskrivandet, som är det jag kanske kan säga att jag vet något om, så skulle man på en övergripande nivå kunna se det som en pop- eller rocklåt. Det finns ett anslag i början, en ton, en förväntan. Vi anar redan på introt vilken sorts låt det kommer att vara. Sedan kommer versen, som förhoppningsvis får oss att lyssna noga, vad handlar låten om egentligen? Och så kommer refrängen, kanske ett ökat tempo, ett tryck, nu händer det grejer. Och så ny vers, med fördjupning av temat, vi börjar ana mönstret, förväntar oss trycket i ännu en refräng och japp, där kommer den, och sedan kommer kanske en brygga, något lite oväntat, vi lystrar till, förväntningarna vrids upp ännu ett snäpp, vi vet att vi inte vill missa slutklämmen som blir ännu en refräng, men nu med den berömda tonartshöjningen, herre jäklar, den sitter som en smäck och så refrängen igen som klimax och så glider vi sakta över i ett outro där vi kan pusta ut. Men är det en riktigt bra låt kommer vi att gå och nynna på den långt efter att den är slut.

Det finns såklart författare och romaner som inte alls håller sig till det här, utan kör sitt alldeles egna race, skapar en experimentell prosa på alla sätt och vis. Och det finns läsare som uppskattar det, precis som det finns väldigt många människor som älskar utflippad jazz, men jag är som sagt alldeles för fyrkantig för sånt och kan därför inte säga så mycket om hur man gör för att skriva så. (Jag vet också att det finns kulturella skillnader, både i musikkomponerandet och berättartraditionerna, men även där skulle jag vara ute på djupt vatten. Fast spännande är det, jag skulle vilja veta mer!)

Men jag tänkte säga någonting om rytm på en mer detaljerad nivå också, hur man kan använda det när det gäller meningsuppbyggnad och stycken. Kort sagt så handlar det om variation. Jag tror att alla är med på att om varenda mening i ett stycke byggs upp exakt likadant så upplevs det som statiskt, tjatigt, oavsett hur tjusiga meningarna är. Vi vill ha gott och blandat. Långt och kort. Betoningar på olika ställen, vi vill att det svänger. Men det handlar också om tempo. Korta meningar delar upp texten, gör den långsammare, mer eftertänksam. Vi. Är. Här. Medan en längre mening med många satsdelar som hålls ihop med kommatecken skapar puls, får oss att läsa snabbare. Ungefär så som jag försökte åstadkomma i slutet på förrförra stycket, när jag beskrev hur romaner kan liknas vid en poplåt. Det är roligt att leka med det här, tycker jag. Läsa högt för sig själv, dramatisera. Och lyssna inåt.

Ibland uppmanas man som författare att ”hitta sin röst”, men jag har alltid tänkt på det som att hitta sin rytm. Sin egen klang. För mig sjunger orden inuti, jag hör dem på ett visst sätt, i en viss takt, och jag vill tro att när jag skriver som bäst så lyckas jag förmedla den melodin till läsaren. Väcka något som får läsaren att nynna med, sjunga ut i refrängen.

Jag tvivlar på min förmåga när det gäller det mesta i livet, inklusive författandet, men det finns en sak jag är alldeles säker på, och det är att jag skriver utifrån min egen rytm. Alla mina texter vibrerar i min takt, till mina toner. Och det är klart att det inte är allas favoritmelodi, men jag skapar min egen musik när jag skriver och just det tänker jag aldrig sluta med. Hur låter din rytm?

Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar …

Ja, om du är ett Lars Winnerbäck-fan så vet du precis hur den meningen fortsätter. Under en period i mitt liv lyssnade jag väldigt mycket på Winnerbäck och såg otaliga konserter med honom, men har nog inte varit på någon sedan han turnerade med just Söndermarken, där den här låten är titelspåret. Jag har idag ett lite ambivalent förhållande till Lasse, men när han är som bäst är låttexterna fulla av träffande liknelser och talande detaljer, och därför får han vara med och illustrera dagens inlägg som ska handla om just – detaljer.

Jag vet att det finns de som säger att man ska skita i detaljerna i första skedet, att man ska fokusera på att relativt snabbt skriva ihop ett råmanus som man senare bygger ut och filar till, pyntar och putsar, tills det känns färdigt. Jag funkar tyvärr inte så. Jag måste ha tillgång till doften av solvarmt vete, soffans sträva tyg mot armarna, sillsmaken, tidningstraven i hörnet och flugornas surr över diskbänken för att kunna skriva. Ju fler detaljer, desto mer kan jag leva mig in i berättelsen och karaktärerna, höra vart de vill ta mig. Jag säger inte att det här nödvändigtvis är en bra metod, kanske hade det varit mycket enklare om jag följt rekommendationerna, men jag lyckades ju faktiskt få ihop ett helt manus till slut, så alldeles värdelös kan den inte vara.

Alla som har en ambition att skriva har antagligen någon gång stött på Stephen Kings närmast kultförklarade handbok, som lämpligt nog heter just Att skriva. Den står även i min bokhylla och jag har läst den flera gånger men glömt allt, förutom att King nästan dog efter att ha blivit påkörd när han var ute och cyklade, samt att han är en stark förespråkare av detaljer. Ju mer specifikt och personligt, desto bättre. King hävdar att det är detaljerna läsaren kommer att minnas när boken är slut, och jag tror att han har en poäng i det.

I de första utkasten av Härifrån var jag detaljerad i vissa saker. T.ex. visste jag precis hur det såg ut runt stugan i Nyhem, där Ozzie bor med sin mormor. Jag såg tusenskönorna i gräsmattan, rosorna som klättrade på den röda fasaden. Alla brännmärken och hack i köksbordets yta och de susande björkarna utanför fönstret. Planscherna på halvnakna killar som fortfarande hängde kvar på loftets snedtak, trots att det var länge sedan Ozzies mamma var den som sov där uppe. Jag visste också precis hur det luktade hemma hos Wiik, blandningen av flottig pyttipanna och målarfärg. Den som för alltid kommer att sitta etsad i Ozzie. Det hjälpte mig att bli Ozzie när jag skrev hans partier, att liksom tolka världen genom hans förförståelse, vilket för mig är en förutsättning för att ens kunna veta vad jag vill säga.

Men det fanns andra delar där jag inte var så detaljerad. I den första versionen jag skrev hade Hanna en ganska diffus roll, hela hon var diffus. Jag visste inte så mycket om hennes bakgrund eller vem hon var, det var som att hon kom till liv först när hon klev av bussen i Vresta, vilket inte var så rättvist. Hon var ju någon långt innan dess, med erfarenheter, arv och miljö, som format henne. Men det var inte förrän jag satte mig ner och verkligen zoomade in på Hannas vardag, hennes liv i Göteborg, som det sprakade till i radion och jag äntligen kunde koppla in mig på hennes frekvens. Känna hennes plågsamt olyckliga kärlek till Moa och den ekande saknaden efter morfar. Sommarhuset vid havet. Kardemummabullarna och den utspädda saften i solen på altanen. Doften av rökt makrill. Och under det – hennes djupt rotade rädsla för att bli övergiven. Den hon burit med sig ända sedan hennes pappa tappade bort henne på ett tivoli för länge sedan, eller om hon tappade bort honom. Minnet av den glänsande Hello Kitty-ballongen och alla främmande ryggar. Lukten av sockervadd. Plötsligt förstod vi varandra, Hanna och jag.

Jag hade också rätt dålig koll på Vresta i början. Jo, staden fanns, cementfabriken och någon sorts centrum, men jag hade aldrig varit där. Jag tänkte att det inte spelade så stor roll, Ozzie undvek helst Vresta, så då kunde väl jag också göra det? Men nej, det var ett misstag. Genom att jag inte brydde mig om detaljerna blev Vresta aldrig riktigt levande för mig, inte människorna som bodde där heller. Det var bara teaterkulisser och statister och det är ju lite trist i romanform. När jag fick tillbaka mitt manus från lektören jag skickat det till var det hans största anmärkning: ”Du måste göra Vresta tydligare.” Och först kände jag: ”nä, varför det, jag skiter väl i Vresta”, men jag tror faktiskt att det var det som gjorde hela skillnaden. Det som gjorde att jag slank igenom det där nyckelhålet hos förlagen. Det som gjorde att jag i en recension i SvD fick den fantastiska återkopplingen att Vresta är ”en av litteraturens oförglömliga platser.” Jag menar, kan man önska sig något mer?  

I nästa inlägg ska jag gå lite djupare in i det där med lektörer och varför jag tycker att det är väl investerade pengar att anlita en sådan så småningom, men nu har jag nog använt upp dagens utrymme. Och för dig som undrar så går hela Lasse Winnerbäcks låtrad såhär:

”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar, ser jag när jag blundar och nånstans där så blev jag den jag är nu.” Jag tror inte att jag är den enda som omedelbart transporteras tillbaka till lågstadiet och skolgården, cykelstället och grusplanen, där ”det luktar från bespisningen, av halvhjärtad husmanskost, och löven ligger klistrade på marken.”

Du är Gud.

Michelangelos ”Adams skapelse” från Sixtinska kapellet.

Jamen, alltså, det går ju bra det här. Tredje veckan i rad som jag lyckas hålla mig till planen! Det är en ny era, kära läsare. Kanske har jag blivit vuxen till slut. Vem vet, en vacker dag kanske jag till och med slår på stort och börjar pensionsspara?

Men åter till skrivskolan. Stick to the plan.

Okej, så vid det här laget har du förhoppningsvis en idé du tror på och en ingång i manuset, vare sig det nu är en bild, som det oftast är för mig, eller en dialog, en actionscen, en kärleksakt eller något helt annat. Yes. Nu börjar det roliga! Sätt igång! Skriv. Skriv det där som dyker upp i dig, även om du inte vet vad det är än, var det ska placeras. Det är ju det som är så fiffigt med dagens ordbehandlingsprogram, man kan klippa och klistra hur mycket man vill! (Vilket också kan vara en förbannelse när man går vilse så småningom, men det ska du inte bekymra dig för nu. Nu handlar det om att få ihop text, hitta ett spår.)

Man pratar ibland om att det finns handlingsdrivna manus och karaktärsdrivna manus. Det bästa är såklart en kombination, men ett handlingsdrivet manus kanske fokuserar mer på ett mysterium, en mordgåta, en uppgift som ska lösas, medan ett karaktärsdrivet manus mer handlar om någon eller några personers inre resa. Här får du känna efter vad som är rätt för dig, men när jag skriver handlar det alltid om karaktärerna. Det är för mig den stora poängen med att skriva, när jag kommer in i ett riktigt flow känns det som att jag kan koppla in mig i karaktärernas hjärnor och se, höra, känna, minnas och tolka allt på samma sätt som de. Jag får leva andra liv samtidigt, parallellt med mitt eget! Precis som när jag läser en riktigt bra bok eller ser en grym film, jag är där, mitt i händelseförloppet, det finns liksom inget filter emellan. Det är en magisk upplevelse.

Så vi föreställer oss att du skriver på, det går bra, du lär känna karaktärerna, det händer lite grejer, du vet ungefär vart ni ska – och så plötsligt tar det stopp. Ofta ca femtio sidor in. Du sitter där och stirrar på skärmen och kommer inte på någonting alls längre. Vad hände?

Jag tänker att det är ungefär som på en fest när du har konverserat din okända bordsgranne en stund, ni har leende redogjort för jobb och boende och familj och ytliga intressen och relation till värdparet och sedan …? Sedan tar småpratet slut och en obekväm tystnad infinner sig. Det är ett vägskäl. Antingen reser du på dig och hittar någon annan att prata ytligt med, eller så sitter du kvar och lyfter på första lagret av artighet för att se vad som poppar upp. När det gäller manus rekommenderar jag det senare.

Ja, jag är ledsen, men det är nu du ska börja om från början. Tänka en gång till. Läsa det du har skrivit och fundera på vad som egentligen finns där, under karaktärernas yta. Är huvudpersonens relation till sin bästa vän verkligen helt okomplicerad? Är beslutet att inte skaffa barn så ömsesidigt som ditt kärlekspar vill få det att framstå som? Och när din karaktär säger: ”Jag älskar dig” till sin parter, vad menar han egentligen? ”Om du lämnar mig tar jag livet av mig?” Eller: ”Förlåt för att jag slog dig igår?” Eller kanske: ”Förlåt för att jag betedde mig så dumt att du tappade humöret och slog mig?” (Haha, ja, i min värld finns det alltid ett mörker bakom fasaden.)

Jag tror att femtiosidorskrisen ofta handlar om att man går lite för fort fram. Håller sig lite utanför. Kanske är texten du har skrivit snarare ett synopsis, en sammanfattning av det som ska bli ditt manus så småningom. Du och dina karaktärer har presenterat er för varandra och du har varit snäll och artig, men det är faktiskt inte ditt jobb. Så nu ska du gräva. Syna dem. Ifrågasätta. Pusha dem till det yttersta. Få dem att avslöja sina djupaste hemligheter och innersta önskningar, sedan kan du fundera på om du vill uppfylla dem eller inte. För du har makten. Och härligheten, i evighet, amen.

Det är inte ofta man får leka Gud, men när du skriver får du det. Njut.

Var växer idéer?

(Del 2, som egentligen borde varit del 1, i Victorias förvirrade skrivskola.)

Jag tänkte ju att jag skulle ge mig in på den strukturerade och planerade vägen i inläggen från och med förra veckan, men jag insåg att jag glömde att börja från början. Och det är ju kanske bra att göra, så den här veckan backar vi ett steg istället för att gå framåt, men sedan, sedan! Då ska jag vara planerad. Lovar.

För det är såklart viktigt med riktning och scener och dramaturgi, men innan man kan jobba med det så måste man ju ha någon sorts idé. En tanke. En frågeställning. Och var hittar man idéer? Växer de vilt, eller odlas de fram? Får man plocka dem hur som helst? Tål de att flyttas in i värmen? Planteras om? Hur vet man vilka idéer som är värda att satsa gödsel, jord och fancy kruka på, och vilka ska man låta vissna ner och lämna till evig vila i komposten?  

Idéer är för mig kopplat till fantasi och inspiration, såklart, men även någonting djupare. De där frågorna jag alltid burit med mig, som präglat mig. Idéer kan dyka upp av att läsa någon annans verk, av att se en film, lyssna på musik, betrakta en tavla, ett fotografi, eller kanske tjuvlyssna på ett samtal. Någonting som väcker en känsla jag vill utforska. På sätt och vis kan man se idéer som sticklingar, man lånar inspirationen, ursprunget, men förvandlar det till någonting eget.

Så vilka idéer är bra då? För att kunna svara på det tror jag att man måste fundera på varför man vill skriva. Vad är drivkraften, motivationen till att lägga ner alla de hundratals, tusentals timmar det faktiskt tar att skriva en roman? Här finns inget rätt eller fel, det kan vara att underhålla, att skrämma, att utbilda, läka, sona, upplysa, utforska, ifrågasätta, eller helt enkelt att bara ha jäkligt roligt på vägen. Det enda misstaget man kan göra tror jag är att utgå ifrån en föreställning om vad andra vill läsa, då finns det en överhängande risk att slutprodukten blir som mina försök att odla pelargoner. Inget praktverk precis.

Nej, inte ens barnens pärlade hjärta kan maskera misären.

Men om du istället börjar med att fråga dig själv vad du måste skriva om, vad du tycker att andra borde läsa, så kanske du och din idé kan blomstra tillsammans. En idé är bra om du älskar den tillräckligt mycket för att umgås med den hela vägen till slutet. Om du är villig att offra tid och pengar på den. Om den ständigt pockar på din uppmärksamhet, även när du försöker göra andra saker. Om du kan titta på den där lilla knoppen som är på väg upp genom jorden och föreställa dig den som en fullvuxen planta. Längta dit. I det här skedet är det viktigt att inte ge upp även om omgivningen inte ser storheten än, för vem kan i januari ana att alla nakna, hårda, våta körsbärsträd bara några månader senare ska förvandla världen till en rosa fluffig dröm? Det krävs tålamod och uthållighet.

De flesta idéer går såklart att förädla till någonting stort. Man kan lära sig hantverket, alla med ambitionen att få en imponerande planta borde köpa en handbok eller gå en kurs med kunniga ledare, men jag tror ändå att det är en fördel om du och din idé matchar från början. Om ni förstår varandra. Som jag och mina orkidéer. Vi vet att veckor av intensivt umgänge kan bytas till långa perioder av avstånd och tystnad, det passar oss båda bra. Och emellanåt kan hoppet verka ute, när allt är visset och torrt i månader, men vi ger inte upp och rätt som det är finns blommorna där igen, som från ingenstans, och jag blir lika lycklig och förvånad varje gång.

Några av mina ork-IDÉER. (Förlåt, men efter tjugo år i Göteborg börjar det sippra in i blodet!)

Vart är vi på väg?

Ska vi följa spåret, eller vika av in i snåren?

Nu har en tredjedel av 2022 passerat. En tredjedel! Jag som senast häromdagen satt och funderade på varför informationen i dokumentet som handlade om läsåret 20/21 inte stämde (inom skolan räknar man tid lite annorlunda än i resten av världen), jag fick varken ihop datum eller fakta och var tvungen att liksom: ”Tjugotjugoett? Visst är det tjugotjugoett? Det har ju varit nyår. Väl? Så det kan inte vara tjugotjugo fortfarande. Eller? Nej, april är ju vårmånad, alltså vårtermin. Vååårtermin … Tjugotjugo…ett?” Det tog tio minuter av att lägga pannan i djupa veck och seriösa funderingar på om jag fastnat i någon sorts tidsloop, innan polletten trillade ner. 2022. Herregud, det är 2022! Och känslan av att tiden beter sig märkligt minskade inte direkt av det.

Så fort jag fick besked om att jag var en av de som skulle skriva här på Debutantbloggen under 2022 (aha, ni ser, jag vet vilket år det är!) började jag skissa på en lista med ämnen att ta upp, en prydlig rad med rubriker och idéer. Har jag följt den? Mmmmm … Nä. Varje vecka tänker jag att nu, nu är det dags att bli lite seriös och ordningsam, leva upp till ansvaret som följer med att vara bloggare här, det är en lång tradition där många fantastiska författare delat med sig av sina bästa tips och erfarenheter. Men så händer det något och mina tankar far iväg, känslorna sätter igång och jag bara måste skriva ur mig det som ligger högst upp i bröstet istället.

Jag tror att det är ganska talande både för hur jag är som person och hur jag går till väga när jag skapar. Jag gillar egentligen struktur, att ha en plan är livsviktigt för mig, men har jag väl den så kan jag tillåta mig att skita i den. Bara jag vet att den finns där att klättra tillbaka till när det krisar. Per har ju i sina senaste inlägg skrivit alldeles fantastiskt om struktur och planering, jag blir så imponerad och inspirerad, samtidigt som jag inser att jag aldrig kommer att kunna skriva på det sättet. Jag är mer av en intuitiv skapare än en planerare, jag vet sällan vart jag och karaktärerna är på väg när berättelsen startar.

Eller nej, det är inte riktigt sant. För mig börjar det oftast med en bild. En scen med en eller flera karaktärer. När det gäller Härifrån var den bilden Ozzie som gick längs dikeskanten på en landsväg medan veteaxen böljade på åkern intill honom. Jag såg också en gårdsplan, ett slitet hus, det som sedan blev det där Wiik bor. I manuset jag skriver på nu, som om jag får ihop det och om förlaget nappar blir en uppföljare till Härifrån, var den bilden Ozzie och Viggo (Ozzies kompis från förr) som satt tillsammans i en epa och såg ut över ett blåfruset och snöigt Vresta.

När jag fått den där bilden väcks nyfikenheten i mig, jag måste ta reda på vad de gör där och vilken sorts längtan som finns i dem. Jag skissar lite löst, provar att gå in i scenen och se vad de berättar för mig. Som att tjyvlyssna på ett samtal, eller leka psykolog en stund, påta runt i karaktärernas barndomsminnen och oförlösta drömmar. Sedan gör jag en plan. Ja, faktiskt, jag gör en plan, drar upp handlingen i stora drag, inte alltid hela vägen till slutet, men en bit framåt, så att jag vet vart vi ska. Problemet är bara att mina karaktärer oftast skiter fullständigt i min plan. Plötsligt står jag där mitt i en scen med kartan i handen och ropar: ”Hallå, hallå? Vi skulle faktiskt ta den här stigen!” medan karaktärerna med raska steg försvinner in i snåren åt andra hållet.

Det finns två potentiella utfall av det, antingen öppnar sig en alldeles magisk plats bakom de där buskarna, jag blir hänförd och tänker: ”Ja, ni hade rätt hela tiden, det var ju hit vi skulle gå!” Eller så blir det som på en hopptävling en gång när jag och min häst (inte min, ridskolans, men min sköthäst) hade glidit igenom banan utan problem, bara för att efter sista hindret ha olika åsikter om åt vilket håll vi skulle gå. Jag tog vänster och hon tog höger, vilket resulterade i en rejäl kraschlandning för min del. Vid ett sånt tillfälle finns det inte mycket annat att göra än att resa sig, borsta av sågspånen och göra ett nytt försök. Och kanske hålla aningens hårdare i tyglarna.

Jag tror för övrigt att jag fortfarande innehar min gamla ridskolas rekord i antalet avtrillningar, jag har testat de flesta varianter, men otroligt nog aldrig slagit mig värre än blåmärken, skrapsår, stukade händer och allmän mörbultning. (En gång fastnade ett bi bakom mitt ena glasögonglas när vi var ute i full galopp i skogen, det resulterade i smått panik och ett snyggt igensvullet öga, men jag satt kvar i sadeln!) Jag vet inte om det är sant att man blir en bättre ryttare för varje flygtur man tar, men jag lärde mig i alla fall att inte vara rädd för det. Kanske gäller lite samma i skrivandet? Varje gång mina karaktärer tar med mig på villospår blir jag lite säkrare i min författarroll. Jag har lärt mig att lita på min intuition. Och skulle jag nu bli förblindad av den där magiska gläntan så är det tur att det finns både skrivkompisar, lektörer, förläggare och redaktörer som är experter på att identifiera onödiga omvägar. Mer om det i nästa inlägg! (Kanske. Vem vet, planen är det, men det beror som ni förstår alldeles på vad veckan i övrigt bjuder på. Stay tuned!)

Det är inte jag som är barnslig, det är du som är en bajskorv.

Bild lånad från Art Riot.

Japp, det är ett uttryck som används ofta här hemma. Det funkar liksom att ta till lite närsomhelst, när man behöver lugna ner en situation eller bara på ett vänligt men bestämt sätt vill tala om att jag har rätt och du har fel. Och håll i hatten, men det är med det vi går in i dagens inlägg.

Jag fick ett meddelande från en person jag inte känner på Instagram. Det händer emellanåt, speciellt eftersom jag känner ganska få människor i verkliga livet. (Och de som vill prata med mig är påfallande ofta piloter eller läkare och heter James eller Anthony och är väldigt amerikanska och väldigt snygga, så eventuellt flyttar jag inom kort till Florida och blir hemmafru, jag ska bara skicka över lite kontouppgifter och lösenord först.) Men de gånger, som den här, det är ett öppenhjärtigt meddelande från någon som tagit sig tid att skriva till mig för att uttrycka sin uppskattning för, eller igenkänning i, mina texter så känns det alltid extremt mäktigt. Det är en livsdröm, att nå fram med mina ord.

Den här personen, vi kan kalla hen X, skrev en massa fina saker som gjorde mig väldigt glad. (Ni som skrivit till mig ska veta att jag blir alldeles pirrig varenda gång jag får en reaktion, min primära instinkt är alltid ”hjälp, nu är någon arg på mig”, och när det istället är kärlek suger jag in det långt inuti mig.) X gjorde mig också uppmärksam på att det i senaste numret av Skriva, bland de femtio tipsen för aspirerande romanförfattare fanns ett som direkt anknöt till min själsliga sylta.

Det visade sig att X och jag har en gemensam ståndpunkt: vi gillar patos. Vi gillar böcker med mening och känslor. Både att läsa och att skriva dem. Och vi enades genast om att det var dags att starta en revolution, så knyt nävarna i luften för: Mer Patos i Litteraturen!

Nej, men det väckte tankar i mig, som vanligt. Det där ordet, ”patos”. Vad är det? Jag ser det som en styrka, en ryggrad, modet att våga ha ett budskap och stå för det, även i motgångar. Andra tolkar det i betydelsen patetiskt, barnsligt, någonting man definitivt borde ha vuxit ifrån vid 42 års ålder. Flera av de andra råden i Skrivas artikel handlar om att hitta sin röst, skriva om det man själv är intresserad av, våga vara sann. Det tycker jag är skitbra råd, för på så vis blir det ju en stor bredd på litteraturen, våga följ din egen väg, oavsett om det resulterar i avskalad poesi eller blodiga thrillers, romantiska komedier eller dystopisk fantasy, eller kanske en roman om två tonåringar som längtar efter att bli älskade och accepterade som de är. Med känslor och hela faderullan.

Jag spenderade hela min uppväxt med att försöka vara en stenstod: oåtkomlig, orubblig, ingenting skulle få nå in under mitt skal. Vilket det såklart gjorde, skalet läckte som ett såll, men åt andra hållet funkade tätningen bättre. Väldigt lite rann ut, jag bet ihop om alla reaktioner eftersom jag aldrig var säker på att de var de rätta, bättre då att stänga av hela skiten. Det enda jag inte kunde stänga av var mina ständigt blossande kinder, de avslöjade mig varenda gång. Även i vuxen ålder har jag förlitat mig på den här taktiken (man kan ju tycka att jag borde ha insett dess brister tidigare, men invanda mönster är jäkligt starka), och mina kinder har fortsatt att förråda mig. Men det har alltid funnits en plats där jag låter känslorna flöda fritt: i skrivandet.

Jag säger inte att alla borde skriva på det sättet, verkligen inte, men jag skulle bli så ledsen om det sitter någon som jag därute och läser det där rådet och tänker att ”fan, jag måste sluta känna med mina karaktärer”, eller ”herregud, jag som faktiskt hade något jag ville säga med min berättelse, det måste jag genast stänga av”. Gör inte det. Släpp fram det istället. Släpp ut det, skriv ner det, låt det finnas. Låt det ta plats. Låt det dallra och smeta. Var stolt över det. Och om någon går igång på ditt patos, om någon retar sig på det (eller för all del uppskattar det och tar sig tid att skriva ett fint meddelande till dig), tänk då på att det är ett bevis på att dina känslor har nått fram och väckt känslor i någon annan. Känslor som den personen har svårt att hålla inne. Det är jäkligt mäktigt.

Och om du nu är en av de som tycker att jag har fel i min vurm för patos, kom ihåg: det är inte jag som är barnslig, det är du som är en bajskorv.

You Barbie, me Ken.

Den underbara tvåsamheten.

När jag var ute på min lilla författarturné förrförra veckan dök det vid ett tillfälle upp en fråga från en man i publiken. Den var riktad till Ellen Mattson, men samtalsledaren bjöd in mig i samtalet också och det blev en stunds intressant diskussion. Frågan gällde nämligen varför hon som kvinnlig författare valt att skriva om en manlig huvudperson, vilket jag ju också har gjort i Härifrån, även om jag har både en kille och en tjej som fokalisator.  

Jag minns inte exakt vad Ellen svarade, men det handlade om att det i starten på en bokprocess dök upp en person och några scener och i det här fallet (Den svarta månens år) var det en man. Att hon inte tänkte så mycket på vad karaktärerna hade för kön, mer deras egenskaper och önskningar. Jag hakade på det, för så är det för mig med, men jag la också till att jag oftare väljer en manlig huvudperson än en kvinnlig, eller i alla fall att jag känner mig närmare mina manliga karaktärer, och kanske beror det på att jag redan som liten fantiserade mest utifrån en manlig roll.

Jag har en storasyster som är två år äldre än jag och vi lekte alltid mycket tillsammans, med henne som tydlig boss. Hon fördelade rollerna, vilket innebar att jag var Emil, hon Ida. (Oh, alla timmar jag spenderat under vårt trädgårdsbord, aka snickeboa, medan hon gungade och gungade.) Jag Birk, hon Ronja. Jag Ken, hon alla Barbies. (Praktiskt för henne, för då kunde hon ta mina Barbies också. Samma sak med våra stora bebisdockor, hon bestämde att min var en kille och därför gick alla tjejiga dockkläder jag fick i julklapp direkt till henne. Win-win?) Men jag tror också att jag genuint gillade att spela pojken, för även i böckerna identifierade jag mig ofta med de manliga huvudpersonerna. Jag var mycket mer Peter och Edmund än Susan och Lucy i mina älskade Narnia-böcker (framförallt var jag Caspian i Caspian, prins av Narnia, och Shasta i Hästen och hans pojke, mina två favoritböcker i serien). Och jag var Oliver Twist, jag var Biggles i min pappas gamla böcker, medan min syster läste Kitty och Lilla huset på prärien.

Någon gång i slutet på mellanstadiet, när vi hade flyttat till en ny stad, försökte jag göra som man skulle, jag försökte bli som ”alla andra”. Vilket innebar att jag tvingade mig att läsa alla böcker i serien ”Tvillingarna på Sweet Valley High” om två snygga, blonda tjejer och deras vänner och kärlekar (i alla fall minns jag det så) som min kompis lånade ut till mig, men jag kunde aldrig uppbåda hennes entusiasm för dem. Jag försökte också lära mig lyssna på Kylie Minogue, Carola och Lili & Sussie, och klä mig i samma sorts kläder som de andra tjejerna i klassen. Jag klippte till och med en moderiktig frisyr, som kanske hade kunnat vara snygg om jag bara orkat styla luggen med de arton kilo hårspray som hade behövts för att hålla uppe den (tänk tidigt nittiotal) varje morgon. Istället hängde den konstigt ner i halva ansiktet, men dolde åtminstone lite av mina gigantiskt tjocka och med superlim och tejp hjälpligt lagade glasögon. (Och eftersom jag är rödhårig och har väldigt känslig hud så fick jag en allergisk reaktion av både limångorna och hårsprayen de gånger jag gav mig på den, vilket ledde till svullna kliande ögonlock och eksem i ansiktet. Nej, det var inte vackert.)

Kanske var det vad som verkade lockande med pojkrollerna? Att inte behöva bry sig så mycket. Kunna ta för sig. Smutsa ner sig. Gå fram till grävskopan på lekplatsen och bara köra, vilket jag aldrig vågade. Jag vet inte. Eller så handlade det om att jag kände att jag misslyckades med att spela tjej och eftersom jag aldrig provat att vara kille i verkligheten så var den rollen fortfarande fylld av möjligheter och mycket roligare att fantisera kring. För det är ju en fantasi, allting. Både i leken och i skrivandet. Jag har aldrig varit pojke, bott i en ort som Vresta eller haft en mamma alla kallar mördare, som Ozzie i Härifrån. Men jag har heller aldrig varit tonåring i Göteborg, blivit kär i min bästa vän eller åkt för att leta efter min pappa på en främmande plats, som Hanna. Däremot har jag alltid varit bra på att låtsas. Hitta på. Drömma om hur livet skulle te sig om jag vore någon annan.

Diskussionen på mitt och Ellen Mattsons författarframträdande stannade kvar i mig efteråt, väckte frågor. Vilka mekanismer inom en gör att man dras till vissa typer av karaktärer och berättelser? Handlar det om igenkänning, eller motsatsen, att man vill utforska något obekant? Har man som författare ”rätt” att skriva ur vilka perspektiv som helst? Kan jag som kvinna med ursprung i medelklassen verkligen ha något att säga om hur det känns att växa upp som pojke i en liten håla där fattigdomen hela tiden gör sig påmind? Kan jag som straight låtsas veta någonting om kärleken Hanna känner för Moa? Det tål att funderas på, men jag tror, precis som Ellen sa, att vi människor är ganska lika i grunden, oavsett hur vi definierar oss eller varifrån vi kommer. Och det bästa med litteraturen tycker jag är att författare världen över ger sig på att porträttera historien, nutiden och framtiden, eller för all del parallella världar, ur många olika perspektiv, för om de bara skrev sin egen verklighet skulle det bli väldigt begränsade berättelser. Dessutom, hur mycket av författaren själv som ligger i karaktärerna, oavsett kön, ursprung eller någonting annat, kan vi läsare aldrig veta. Heja fantasin.

Och tack, älskade fina storasyster för alla lekstunder. You Barbie, me Ken.

Härifrån till Åmål, och vidare.

Foto: Ingemar Media.

Baren på Åmåls stadshotell, torsdagen den sjunde april klockan 22.45. Vid ett av borden sitter en kvinna och kväver en gäspning. Hon ser lite sliten och frusen ut, maskaran är aningen utsmetad och hårslingorna har börjat leta sig ut ur tofsen för att bilda en luddig gloria runt huvudet. Framför sig har hon en genomskinlig drink med gurkskivor i, enligt bartendern som just bjöd henne på den är den ”inte starkare än en öl, så det är ingenting man somnar av”. Kanske var det menat att låta betryggande. Hon sippar försiktigt och ler när han återkommer med en bjudskål mandlar i någon sorts kryddning, hon hör inte riktigt vad han säger och har heller inte hjärta att tala om att hon är allergisk mot mandlar.

Förutom kvinnan och bordet i hörnet där bartendern ibland slår sig ner bland sina högljudda vänner är baren helt tom. Utanför fönstren yr snöstormen, varje gång bartenderns vänner varit ute och rökt (vilket är ofta) kommer de in och svär över skitvädret. Kvinnan tar upp sin mobil ur handväskan och kollar återigen om tåget fortfarande verkar gå, 23.24 ska det enligt tidtabellen glida in i Åmål för att plocka upp henne och eventuellt andra som vill mot Göteborg denna natt. Och på sj.se ser allt lugnt ut. Tågen kan man lita på.

Kvinnan tänker tillbaka på kvällens gig. Att stå på en scen inför en publik på trettio-fyrtio personer, som trotsat kylan och snön för att ta sig fram på oplogade gator, och prata. Berätta om roten till skrivandet, utanförskapet. Läsa högt ur debutromanen och känna den uppmärksamma tystnaden i publiken, hur flera efteråt spontant utbrister: ”Det var starkt.” De som sedan ville prata om igenkänningen, avfolkningsbygden i Dalsland, slitna bruksorter där de en gång så framgångsrika industrierna lagt ner och lämnat kvar en känsla av tomhet och hopplöshet. Och samtidigt vibrerade det starka litterära engagemanget, från både arrangörer och besökare. En fantastisk kväll. För att inte prata om framträdandet från Augustprisvinnaren Elin Cullhed, evenemangets andra författare. Entusiasmen. Klokheten. Euforin och mörkret. Och kvinnan i baren kan inte riktigt förstå att hon alldeles nyss suttit mitt emot nämnda kända författare, just här, och pratat skrivande och debuterande i över en timme. Det är mycket att smälta.

Hon kollar på klockan igen. Strax ska världens mest omtänksamma person komma och hämta upp henne utanför och köra henne till tågstationen, privatchaufför mitt i stormen. Och någon gång vid ett ska hon vara framme i Göteborg, tåget går ändå snabbt. Kvinnan längtar hem. Till sina barn, till sängen. Hon gäspar och kan inte dölja det den här gången. Men då plingar det till. Ett meddelande från SJ. ”Ditt tåg är inställt och ersatt med taxi.” Kvinnan tittar ut genom fönstret, på snön som faller allt tätare. Taxi? I det här vädret, på de här vägarna? Ihop med andra människor, i mörkret, på en sträcka det i fint väder tar nästan fyra timmar att köra?

Hon samlar ihop sin handväska och den överfulla bokpåsen, där i samsas ett nysignerat ex av Elin Cullheds Eufori, ett dito av bloggkollegan Tua Burlins Konungens sändebud, tegelstenen Nikes bok av Agnes Lidbeck (som hon delade scen med i Göteborg kvällen innan, men var för feg för att våga be om en signatur), hennes egen Härifrån, plus två anteckningsböcker och en handfull pennor. Så går hon fram till bordet där bartendern och hans vänner sitter och säger: ”Du, det verkar som att jag blir kvar här.”

Tio minuter senare är hon installerad i ett fint men iskallt rum i det gamla vackra hotellet, personligt eskorterad dit av en vänlig receptionist, och överväldigad av att flera personer hon knappt känner hållit sig vakna och uppdaterat sig angående trafikläget för hennes skull och tagit sig tid för att ringa och kolla om hon uppmärksammat att tåget är inställt och att allt är bra, att hon är väl omhändertagen och har fått skydd för natten. Arrangörerna av Bokdagar i Dalsland är en alldeles särskild sort. Så mycket kärlek. Och förutom påsen med böcker och en mobilladdare, det enda hon hade med sig, har hon nu fått en engångstandborste och några små kit med schampo och raklödder, rakhyvel, någon sorts lotion.

Hon ringer hem och meddelar läget, sedan kryper hon ner i sängen med kläderna på, det är så kallt att hon inte kan ta av sig. Hon har heller ingen möjlighet att ta ut sina linser och rädslan för att något ska gå fel drar igenom henne, utan linser eller glasögon ser hon bara suddiga färger, inga konturer eller något djup, och att navigera ensam i en okänd miljö som i princip blind, den tanken skrämmer. Hur skulle hon kunna ta sig hem då? Men sedan andas hon ut och lyssnar på plogbilarna som redan är igång utanför. Det kommer att ordna sig. Det här är ett äventyr, just ett sådant som hon alltid varit rädd för, men någonstans inom henne har insikten vaknat. Hon klarar mer än hon tror. Hon har nått ett nytt steg i livet.

Vid tretiden eftermiddagen därpå är hon på väg hem, men inte från Åmål, utan från Varberg, dit hon mot alla odds lyckades ta sig i tid till lunchframträdandet på biblioteket. Det var en tågresa i djup snö och med förseningar, men hon hann med några minuters marginal till bytet i Göteborg, och hann till och med ta en kaffe i Varberg innan framträdandet. Däremot hann hon varken duscha eller fixa andra kläder, så det är de hon sovit och rest och framträtt i under två dygn. Hon luktar kanske lite. Men hon är lycklig. Utanför tågfönstret är det barmark och havet glittrar i solen. Kontrasterna mot morgonens insnöade småstad är slående. Bokpåsen på sätet intill henne är välfylld och kärleken till läsandet och skrivandet är större än någonsin.

Lille Skutt och jag.

Bild lånad från fantastiska kontot @broderauttexten på Instagram.

När man kollar på film tillsammans med barn dyker i princip alltid kommentarerna: ”Jag är hunden!” eller ”Jag är Elsa”, eller ”Jag är den där med rosa mössan” upp. Det är viktigt att identifiera sig, tala om vem man känner sig mest lik. Eller i alla fall vem man önskar att man var mest lik. Samma sak är det ju när man läser en bok, skickligt skrivna karaktärer kan man leva sig in i till den grad att det känns som att man själv är med och kämpar mot ondskan, eller blir kär. När mina barn var små var det här en ständig källa till konflikter, vem hade första tjing? För det finns ju vissa karaktärer som är mer populära än andra. Man vill vara Pippi eller kanske Tommy, men jag har aldrig hört någon paxa att vara Annika. Hellre då Lilla Gubben eller Herr Nilsson. Man vill vara Luke Skywalker, Leia eller Han Solo, bland mina barn har det också fightats om att få vara R2D2. Men ingen har någonsin paxat C-3PO. Bamse – ja! Lille Skutt – nä. Ser ni ett mönster?

För några år sedan gav Josephine Bornebusch ut en ungdomsbok som heter ”Född fenomenal”. Den titeln fastnade i mig eftersom det är en så främmande idé, att kunna känna så. I min version skulle det bli ”Född skitskraj och jävligt beredd på nederlag”. För jag är Annika. Jag är C-3PO. Jag är Lille Skutt. Jag lämnar helst inte trygghetszonen, äventyr, nej tack, så länge det inte är de man kan ge sig ut på genom att läsa en bok. Samtidigt är jag också en Skalman och har packat både säkerhetsbältet, störtkrukan, flytvästen och nödprovianten, eventuellt också en liten helikopter och en uppblåsbar motorbåt, under skalet. Inte bara till mig, utan till alla. Jag är helt enkelt övertygad om att allting alltid kommer att gå åt helvete. Så vad tänkte jag egentligen när jag gav mig på att försöka få en roman publicerad, med allt vad det innebär i form av möten med sandmonster, att färdas i hyperspeed, sjörövarresor till Söderhavet och definitivt en och annan knipa där dunderhonungen är slut och mat-och-sov-klockan ringer vid sämsta möjliga tillfälle? Ja, det har jag också undrat ibland.

När jag fick mitt antagningsbesked förra våren var det en av de bästa och mest omvälvande saker som hänt mig, som jag längtat! Men så fort euforin lagt sig kom tvivlet rusande. Hur sjutton skulle jag klara av att navigera den där världen? Hur lång tid skulle de ta innan de på förlaget genomskådade mig och såg vilken nolla jag egentligen var? Och hur skulle jag någonsin kunna leverera en omskriven text? Plötsligt fanns det en deadline. Människor som förväntade sig saker av mig. Det fanns helt enkelt en rejäl och reell risk att jag skulle misslyckas kapitalt med min stora dröm.

Det är en fin linje mellan att vara personlig och privat, men jag har medvetet valt att nuförtiden vara öppen med min ångest, mycket på grund av att en av de centrala drivkrafterna i den har varit skam. Jag har i hela mitt liv skämts så otroligt mycket, över i princip allt, men allra mest över mig själv. Jag menar, vem vill vara Lille Skutt? Eller ens Skalman? Det är ju tydligt att Bamse är hjälten. Orädd, självsäker, stark och trygg. Idealet. Och om man är född som Lille Skutt, men hela tiden jämför sig med Bamse så kommer misslyckandet vara ett faktum innan någon ens hinner säga ”dunderhonung”.

Mitt antagningsbesked, hur mycket jag än längtat efter det, blev en del i en perfekt storm som uppstod i mig i somras, en hel rad faktorer som tillsammans gjorde att jag tappade fotfästet. Det var coronaskiten, det var en utmattande arbetssituation, det var flera närståendes svåra sjukdomar, det var saker från förr som gjorde sig påminda och det var den där känslan av att skrivandet, som alltid varit min ventil, nu helt plötsligt blev kopplat till ett prestationskrav. Och när tornadon snurrade allt snabbare omkring mig gjorde jag som jag brukar, jag bet ihop. Jag tvingade mig lite till, jag skällde på mig själv, usel, usel, skärp dig! Men när semestern närmade sig sitt slut hade Lille Skutt svimmat av rädsla, Annika låg i fosterställning och grät i ett hörn och C-3PO var demonterad i smådelar, medan Skalman satt i en läckande gummibåt med hjälmen och säkerhetsbältet på och försökte förtvivlat få igång helikoptern, men den ville bara inte starta!

Vad gör man då, när alla resurser är slut och krokodilerna närmar sig? Jo, man ber om hjälp. Och kanske kommer det en Bamsetyp springande, det kan funka, men ännu bättre är faktiskt att man hittar ett sätt att koka sin egen dunderhonung. Ett recept för att väcka sina inre krafter. För mig var lösningen att börja gå i terapi. Asjobbigt, men också väldigt befriande. Stärkande. Och jag är inte färdig än, jag har en bra bit kvar tills jag kan receptet utantill, men vet ni vad jag har insett? Att det egentligen inte är Bamse som är modigast, utan Lille Skutt. För varenda jäkla gång så följer han ju med på alla uppdrag, trots att han är skiträdd. Och Annika har ett superstort hjärta och vill att alla andra ska må bra, och när det kommer till kritan så skulle C-3PO offra livet för att rädda någon av sina vänner.

Så jag skäms inte längre. Jag är Lille Skutt, världens modigaste, och precis som han vågar möta alla faror har jag lovat mig själv att säga ja till alla förfrågningar om medverkan i intervjuer eller andra evenemang i samband med boklanseringen och det har jag hållit. Och med hjälp av mina kbt-strategier har det till och med gått bra! Den här veckan levlar jag upp och ger mig på en ny utmaning: att genomföra författarframträdanden på tre olika platser i Västsverige. Jag ska läsa och prata om Härifrån och mitt skrivande. Skitläskigt, men också spännande. Kommer jag att hitta en ny magisk ingrediens till mitt recept?

Om du råkar befinna dig i Göteborg på onsdag och är sugen på lite litterär input, kom till Musikens Hus i Majorna klockan sju och lyssna på mig, Agnes Lidbeck, Ellen Mattson och Christer Boberg! Eller varför inte till Åmål på torsdag, då har jag äran att dela scen med Elin Cullhed. Och på fredag är det jag och Ellen Mattson igen, men nu i Varberg. Kom och säg hej!  

Och du, om du mår dåligt eller har jobbiga tankar, kom ihåg:
1. Du är inte ensam!
2. Det finns hjälp att få.

Agnes Lidbeck, Christer Boberg, Ellen Mattson och Lille Skutt.

En portion själslig sylta är serverad.

Smaklig måltid!

Jaha, ja. Det tog ju inte lång tid innan jag fick äta upp mina ord förra veckan, om att jag var okej med dåliga recensioner. Göteborgs Posten publicerade samma dag en recension av Härifrån där recensenten verkligen ogillade allt i boken: det var statiska karaktärer, alla pratade likadant, de infodumpade och betedde sig som karikatyrer och dessutom avslöjade recensenten hela handlingen, som hon tyckte var platt och förutsägbar. Hon såg noga till att det inte finns någon anledning för en enda människa som läst recensionen att vilja plocka upp min bok. Och jo, det gjorde ont. Skitont. Tystnad kanske inte är så dumt ändå.

”Words like violence, break the silence, come crashing in, into my little world”, sjunger Dave Gahan i Depeche Modes låt Enjoy the silence, en av mina favoriter. Så känns det ju ibland, när omvärlden brakar in i den lilla bubblan av trygghet man har byggt åt sig själv. ”Painful to me, pierce right through me.” Och jag vet, jag vet, man ska sitta tyst och låta åsikterna passera, som ett proffs, men nu har jag ju fått uppdraget att skriva på den här bloggen för att ge en bild av hur det kan vara att debutera, och då tänker jag vara ärlig också. Och att läsa recensionen sög.

Det är klart att jag hade velat att alla skulle tycka om Härifrån, även om jag vet att det är omöjligt. Det finns en väldigt djupt förankrad instinkt i mig, att jag måste göra alla glada, behaga. Jag jobbar hårt på att förändra den, men det tar tid och kraft att bryta mönster. Men även bortsett från recensentens åsikt, som hon ju är i sin fulla rätt att ha, så tycker jag att det var en konstig recension, vibrerande av någon sorts ilska mellan raderna, som om min bok verkligen förorättat den stackaren. Det var nästan så att jag kände att jag borde ringa upp och be henne om ursäkt, jag måste ha lyckats trampa på alla hennes tår. Och allra mest retade hon sig på mitt ”dallrande patos”.

Det är en rolig bild. Jag började skratta när jag läste (först, sedan grät jag lite också, det ska jag inte försöka dölja). Ett dallrande patos. Som en stor grön geléklump, obehaglig och kallvåt, klibbig. Eller som syltan min farmor brukade göra till jul, genomskinlig gelé med odefinierade köttbitar i. Det kanske är min själ som ligger upphackad där, inbakad i ett dallrande patos. Uppenbart är i alla fall att konsistensen på det hela inte tilltalade recensenten. Hon hade velat ha något torrt och knastrigt, jag tänker knäckebröd. Eller kanske något av de glutenfria kexen som ligger kvar här hemma sedan min releasefest. (Förlåt alla glutenallergiker, men det är en smak man måste vänja sig vid.) Men det är ju så. Vi gillar olika, behöver olika. Och ett skapande utan patos är för mig meningslöst, om jag inte har ett budskap, något jag verkligen vill säga, kan jag lika gärna hålla tyst. Det är min devis i de flesta sammanhang. Jag tycker att folk tenderar att prata alldeles för mycket, om saker som inte betyder något. ”Feelings are intense, words are trivial”, säger Depeche Mode.  

Att ta kritik är en del av att ge sig ut där på savannen. Hjärnan är ju tyvärr så funtad att den helst suger tag i det negativa, det som vi inte är nöjda med, för jag fick en väldigt fin recension som trycktes i flera tidningar också, b.la. Smålandsposten, Ystads Allehanda och Norra Skåne, med ord som de här:

Ändå har jag ältat och processat den dåliga recensionen hela veckan, både på egen hand och tillsammans med andra. Jag har varit ledsen, arg, uppgiven, irriterad och sedan ledsen igen, men som min kloka storasyster uttryckte det: ”Vilken makt du ger den där människan, vad har hon gjort för att förtjäna det?” Och det är ju sant. Jag är stolt över Härifrån. Jag gillar mina karaktärer, för mig är de riktiga människor, och den här historien var den jag ville berätta, på det här sättet, så att recensenten hellre hade velat läsa en annan bok, det kan jag inte göra så mycket åt. Mer än att tycka lite synd om henne då, som utsattes för mitt dallrande patos. Så jag har landat i att livet tickar på i alla fall. Jag har skrivit en bok. Den har blivit utgiven. Folk har läst. Flera har älskat. Många har förstått. Det är bra så. Jag tar min upphackade själssylta och vobblar vidare genom debutantresan.

”All I ever wanted, all I ever needed, is here in my arms.”

Smaken är som baken, tack och lov! Så här stod det i M-magasin.

The sound of silence.

”Hello darkness, my old friend. I’ve come to talk with you again.”

Ja, ni vet Simon och Garfunkels gamla klassiker. (Vilken låtskrivare han är, Paul Simon! ”The boxer” har alltid varit min favorit. Minns du, Karro, när vi låg vid Ensjön och nötte in textrad för textrad en sommar för länge sedan?) I alla fall. The sound of silence. Det är briljant formulerat, både de där inledningsmeningarna och själva titeln. Jag har i hela mitt liv tänkt väldigt mycket på just det: ljudet av tystnad. Hur förbannat, jävla ont det kan göra, när hela ens jag skriker efter att få höra ett: ”jag ser dig.” När tystnaden äter sig in i en, sätter sig i cellerna. Växer och tar över allt, kväver det som fanns där förut, det som längtade efter solljus och värme. ”Silence like a cancer grows”, säger Paul.  

Jag har försökt få fram det i Härifrån. Hur uteblivna ord eller frågor ibland kan svida mer än ett slag. Att bli isolerad, ignorerad, är grymt, för då finns det ju inte ens en fiende att bemöta, ingenting att ta på, bara känslan av att du drunknar i tystnad. Och ingen märker det ens.

I onsdags hade jag ynnesten att få se Härifrån presenteras som boktips i Go’Kväll på Svt. Det var overkligt att se mitt namn på skärmen, höra dem säga det, och Johanna Lundin pratade så fint om min roman, om kärnan i den, utan att avslöja ett dugg om bokens handling. Hon skrev sedan i ett sammanfattande inlägg om de tre boktipsen på instagram: ”Det som är gemensamt för böckerna är vad tystnaden bär på, vad den säger utan att något sägs och hur en relation kan påverkas även av det som inte sägs.” Och det är exakt vad jag vill förmedla! Det liksom vibrerar i hela mig när någon förstår, när jag når fram, ut ur tystnaden. En hand, en blick. ”Jag ser dig.”

Det är läskigt att debutera. Det känns som om jag efter 42 år i buskarna nu har klivit ut mitt på savannen och står och skriker: ”Hallå, kolla på mig!” Och mina instinkter revolterar, amygdala går i spinn, ropar att det är farligt, backa, säkerheten finns i skuggorna! Mitt inre överlevnadssystem signalerar fara på alla sätt det kan, panelen lyser knallrött, det undrar varför i helskotta jag beter mig så idiotiskt? Och visst är jag rädd för lejonen som kanske finns där ute, redo att sluka mig, men allra mest rädd är jag faktiskt för tystnaden. För att jag ska ha gjort allt det här, öppnat dörren till det svåra, klivit ut på savannen med bröstkorgen vidöppen, bara för att inse att ingen bryr sig. Att det som för mig var en skälvande jordbävning inte ens fick andra att lyfta på huvudet.

Precis just idag är det recensionsdatum för Härifrån. Jag har såklart förberett mig för negativa recensioner, alla kommer inte att gilla min bok, det är jag ganska okej med. (Haha, vi får väl se hur avslappnad jag är i praktiken.) Men tänk om ingen tycker någonting alls? Om hela den här veckan fylls med the sound of silence? Det kommer att göra ont. Skitont. Jag har ju lagt ner så mycket tid på det här, på att våga, på att försöka formulera mig så att andra ska förstå, känna den där känslan av ensamhet. Maktlöshet. Den som sitter så djupt rotad i mig, som jag alltid har velat göra upp med, men tänk om det här med att debutera istället blir en förstärkning av mitt invanda mönster? But my words like silent raindrops fell, and echoed in the wells of silence.

Men det finns en tröst i rädslan. Jag har redan fått flera fantastiskt fina reaktioner av privatpersoner som läst Härifrån och blivit berörda. Som sträckt ut handen till mig och sagt: ”Jag ser dig!” Och då är det värt det. När jag känner dem kliva ut på savannen och sluta upp vid min sida, dra sina vapen av kärlek och stöd. Jag är inte ensam längre. Det är vi nu, mot både lejonen och tystnaden.