En elegi över ett inställt möte.

Det här skulle ha varit ett inlägg som hette ”På onsdag ska jag träffa en av mina karaktärer!” Det var skrivet och klart, med utgångspunkt i att jag äntligen, äntligen skulle få träffa en person som, nåväl, inte är en av mina karaktärer, men som betytt mer än någon annan under skrivprocessen från idé till färdig roman. En person jag har haft kontakt med i princip dagligen under två och ett halvt år, som alltid finns i mina tankar och som jag har delat mina innersta våndor med, men faktiskt aldrig träffat eller pratat med på riktigt. Ett förhållande som påminner om det jag har med mina karaktärer.

Jag skulle ha berättat om hur våra vägar korsades, på Folkuniversitetets manusutvecklingskurs sommaren 2019, en distanskurs där all respons och interaktion skedde via direktmeddelanden och mejl. Jag skulle ha förklarat det speciella med att lära känna en person via fiktionen, där delade texter blir det första mötet. För även om det mesta är påhittat säger det ändå någonting om den som skrivit. Teman, ordval, humor och undertext skapar små ledtrådar som ger en bild av avsändaren. Och jag skulle ha berättat att jag omedelbart blev intresserad av personen bakom den tragikomiska berättelsen om ett olyckligt förhållande och ett snårigt småbarnsliv, så pass att jag halvvägs in i kursen skickade det första personliga meddelandet som inte hade med textrespons att göra och att vi sedan dess har varit ostoppbara.

Jag skulle ha fortsatt med att berätta om våra oerhört långsamma förändringsfaser, att vi först efter ett år av intensivt mejlande addade varandra på sociala medier. Kanske var vi båda två rädda att förstöra det speciella. Det sköra. Samtidigt som det finns få personer jag litar lika fullt ut på som henne. Min Skriv-Sofia.

Slutklämmen i inlägget skulle ha varit att vi nu, efter två och ett halvt år, äntligen skulle ses på riktigt! Live. Utan möjlighet att ändra en klumpig formulering innan den nått fram, utan skyddet det skrivna ordet ger. Jag skulle ha berättat att jag såg fram emot det med skräckblandad lycka och att det faktiskt kändes som att jag skulle träffa en av mina karaktärer. Att en person som på sätt och vis funnits mest i mitt huvud till slut skulle stå framför mig, livs levande.

Men nu blev det inget sånt inlägg, för det var ju det här med corona … Nya restriktioner och min Stockholmsresa blev inställd. Det visar sig att det här inte alls är veckan då jag och Sofia tar nästa steg i vår relation, utan vi får vänta lite till. Det är tur att vi är bra på att skynda långsamt. Och det är tur att jag anmälde mig till den där kursen sommaren 2019, för den gav mig inte bara skjutsen jag behövde för att få ihop manuset som blev Härifrån, den gav mig också en vän för livet. (Eller faktiskt två, Anna, jag hoppas att jag får träffa även dig i framtiden!)

Så på onsdag är det inte jag och Sofia, men någon dag kommer det att vara vi. Och jag är säker på att liveversionen av henne kommer att överträffa alla mina förväntningar.

Har du en skrivvän som alltid finns där? Någon du träffat genom skrivandet du inte kan vara utan? Berätta gärna här eller på instagram/facebook, hylla din kompis!  

Sekunderna efter att jag lagt på med Norstedts. Jag menar, bara en sån reaktion, kan man önska sig något mer?

Kärleken till skrivandet.

Den här tavlan sitter på väggen i mitt vardagsrum och påminner mig om det fina i livet.

I lördagens enkätfråga här på Debutantbloggen pratade vi om vad skrivandet betyder för oss. Jag svarade att det är frihet, att skrivandet är den plats där jag känner mig som mest ärlig och ohämmad. Jag tänkte att jag skulle spinna vidare på det i dagens inlägg.

När jag var barn var jag väldigt tyst och fick alltid höra att jag var blyg, en etikett jag ogillade redan då. Jag kände att det inte var sanningen, att det fanns så mycket i mig som ville ut, jag visste bara inte hur. Jag önskade att jag hade kunnat öppna dörren till mitt inre och låtit alla få se det jag inte kunde säga.

Mina mest trogna vänner genom barndomen var böckerna. Jag kan helt relatera till Emmas senaste inlägg, där hon beskrev hur hon slukade böcker som nioåring, så minns jag det också, man ville bara ha mer! Jag läste det mesta (förutom läskiga böcker, min storasyster retar mig fortfarande för att jag inte vågade läsa Fem-böckerna, där gick min gräns), men jag föredrog berättelser om underdogs som får upprättelse på något sätt, eller fantasivärldar där andra regler än de i vårt samhälle gäller. Jag antar att det reflekterade en längtan som fanns i mig, efter att kunna vara någon annan, någon annanstans.

Just det är också en grundkänsla i de flesta texter jag skriver. För samtidigt som jag läste alla de där böckerna började en liten röst i mig viska att jag kanske kunde skapa mina egna världar. Berätta en historia utan att behöva öppna munnen. Och när jag väl börjat kunde jag inte sluta, vilken underbar känsla det var att låta allting flöda fritt! När jag pratar passerar orden hjärnan och censureras på vägen, jag bromsar mig själv, men när jag skriver kommer de direkt från hjärtat.

Länge skrev jag bara för mig själv och jag hade dött om någon fått tag i ett av mina fullklottrade kollegieblock, tanken på att någon skulle läsa den ohämmade versionen av mig själv var skrämmande. När jag för första gången flyttade ihop med någon, som nittonåring, stod jag kvällen innan hans ankomst och hivade alla mina block i en sopcontainer på gården, jag ville inte ta några risker! Och när jag inte kunde stå emot suget och började skriva på vår gemensamma dator såg jag till att lösenordsskydda alla dokument med så fiffiga lösenord att jag inte ens mindes dem själv (vilket grämer mig än idag, även om texterna antagligen var ganska usla).

Men med tiden växte behovet av att få dela med mig. Jag ville visa det där jag alltid hållit inom mig, kanske få någon att förstå. Och nu är det dags. Nu är jag redo att öppna dörren och släppa in läsarna till min värld. Att låta dem ta del av min berättelse om Ozzie och Hanna, som båda kämpar för att bli någonting mer än den stämpel omgivningen satt på dem. De längtar efter att få vara några andra, någon annanstans, precis som jag gjorde en gång. Och att skriva om dem har varit ren frihet.

PS. Just idag är också dagen då den där killen jag flyttade ihop med har varit min i 25 år. 25 år! Länge leve kärleken till både skrivandet och människor som alltid står på ens sida!

Jag rear ut min själ, allt ska bort!

En grym skiva. Omslag: Martin Kann.

Jag har lånat rubriken till dagens inlägg från de fantastiska ordkonstnärerna i bob hund, några av mina idoler när det kommer till att leverera meningar som sitter som en smäck. Och skivan där, förutom titelspåret, även ”Helgen v.48”, ”Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss” och ”Nu är det väl revolution på gång?” finns med är en klassiker, lyssna om du inte gjort det!

Men det var inte det jag skulle säga, utan det var det där med själen. För det är ju så det känns att skicka iväg sin text, sitt manus, till förlagen. Som att lägga sin själ på ett fat och hoppas att någon ska fatta tycke för den. Eller i alla fall inte mosa den helt. Och trots att man försöker glömma och tänka på annat (inte kolla mejlen tio gånger om dagen!) så ligger det ju där och gnager. Hur ska det gå?

Jag skickade Härifrån till sammanlagt fem förlag och de svarade såhär:

– En standardrefus i form av ”tack, men nej tack” efter en dryg månad. (Fan, där sjönk hoppet direkt.)

– En refus strax därpå i form av ”det är intressant och bra, men är det inte ett ungdomsboksmanus? Prova ett sånt förlag.” (Gud, här blev jag nervös, tänk om jag varit dum nog att skriva ett manus som ramlade mellan stolarna?)

– Ett telefonsamtal från Norstedts efter ca två månader med erbjudande om utgivning. (Jippi!!!)

– Ett mejl veckan därpå från ett annat förlag med rubriken ”Vi vill gärna ge ut din bok!” (Vilket ledde till ett fint samtal som jag sparat i hjärtat, men jag gick vidare med Norstedts.)

– En refus åtta månader senare (alltså bara häromveckan), i form av ”vi tycker att du skriver bra, men är inte intresserade av det här manuset. Men skicka gärna något annat till oss!” (Haha, men jag fick ett svar till slut i alla fall.)

Så vad är sensmoralen i den här antagnings/refuseringshistorien? Jo, att smaken är som baken och du kan aldrig göra alla nöjda, så skriv det du själv brinner för. Och även om det är läskigt att skicka iväg sin själ, sin bebis, för bedömning så är det värt det om du har turen att hitta en annan människa som förstår. Som ser vad du vill säga och är beredd att ge dig en chans att förbättra manuset så att det till slut finns där som en färdig bok.

För det är ju nästa steg. Om två månader finns min själ inbunden och till salu på bokdiskarna. Tillgänglig för vem som helst att bedöma.

Gulp.

Men när paniken smyger sig på tänker jag på att det inte går att göra alla glada. Och att det räcker med att någon enda förstår, så är det värt det.

Andas djupt.

Ursäkta, var sa du att du ringde ifrån, sa du?

Det är påskveckan 2021. Hela familjen har just gått in i karantän efter att yngsta sonen testat positivt för covid. Det är teamsmöten, distansundervisning och vikariefix i vartenda hörn av lägenheten, kombinerat med vaksamheten på minsta symtom hos oss andra. Det känns som att rusta sig inför en storm, vi vet att den kommer, men inte hur hårt den kommer att slå. Och jag som gillar att vara förberedd har redan gått igenom frågeformuläret på 1177 och väntar nu bara på att smittskyddet ska ringa, så när mobilen lyser upp med ett okänt nummer den där torsdagsförmiddagen harklar jag mig och svarar lugnt och korrekt:
”Victoria.”
”Ja, hej”, säger rösten på andra sidan och jag tänker: första symtom, vilken skola, antalet nära kontakter. ”Jag heter Elise och ringer från Norstedts. Du har ju skickat in ett manus till oss och vi vill gärna ge ut det.”
Jag tittar på mobilen. På min febriga son. På soffbordets röra av Alvedon, böcker och nässpray och säger:
”Ursäkta, var sa du att du ringde ifrån, sa du?”

Fem minuter senare lägger vi på, efter att min blivande förläggare insett att hon inte kommer att få någonting mer vettigt än ”oj” och lite hysteriskt fnitter ur mig för tillfället, trots att jag desperat försöker frammana lite coolness, eller åtminstone en enda normal mening. Men istället rusar jag rakt in i min mans teamsmöte och väser: ”Bok, Norstedts, ge ut!” Och han har känt mig tillräckligt länge för att genast säga: ”Nödsituation”, till sina medarbetare och springa ut i köket och poppa champagnen från förrförra årets fyrtioårsfest (i bakgrunden på äldsta sonens distanslektion), och vi skålar och jag skakar och tänker att jag måste hört fel. Det måste vara någon som skämtar med mig!

Men nej, det var inget skämt och ingen covid-hallucination, utan den ganska märkliga starten på min väg mot utgivning. En väg som varit en bergochdalbana på många sätt, men i början på mars landar min debutroman ”Härifrån” på bokdiskarna och jag är så jäkla stolt och glad över det!

Stolt och glad är jag också över att få äran att skriva här på Debutantbloggen under året som kommer. Jag hoppas kunna ge dig som läser en inblick i vad som händer när manuset väl är antaget, det där som fram till alldeles nyss var okänd mark för mig. Men också såklart hur jag gjorde för att mitt manus skulle bli så bra som det bara kunde bli, för att ha en chans att passera nålsögat. Kanske kan det vara en hjälp och tröst för dig som befinner dig där jag var för ett år sedan, när jag läste på den här bloggen och tänkte att: ”En dag. En dag ska det fasen vara jag som får berätta min antagningshistoria!”

Skål!