Lördagsenkät

Vad är första steget i din skrivprocess?

Sabina:

Jag har inte riktigt ett sätt som jag förhåller mig till. Det är olika från manus till manus hur första steget ser ut. Men för det mesta skulle jag ändå svara att det är att få ner idéerna. Vare sig det är i ord, meningar eller att jag målar.

Sara: 

Folk frågar mig var jag får allt ifrån, men sanningen är att det aldrig känns som att jag själv hittar på något. Istället känns det som att idéerna kommer till mig, som små paket som packas upp mentalt och helt plötsligt vet jag såväl titel som innehåll i min historia. Så mitt allra första steg i skrivprocessen är helt enkelt att ta emot det som kommer till mig, och att fantisera kring det ett tag innan jag börjar skriva.

Emeli: 

En känsla, kanske från en låt, blir till en stillbild eller en scen på en specifik plats. Filmiskt. Sedan vävs storyn ut åt båda håll. Jag skriver ett par scener, känner mig för, ser om jag känner mig hemma – då blir steg tre en rigid synopsis.

Emma:  

Allra första steget är någon bild, något jag ser eller något som helt enkelt verkar dyka upp i huvudet, och som jag liksom inte kan släppa (för Outsäglig sorg och saknad var det till exempel en ledsen man i en stuga) Sedan dagdrömmer jag vidare, och det kan pågå i flera veckor, och det är först efter det jag faktiskt börja skriva.

Isabelle:

Ralph och jag dricker vin, pratar och skissar små historier tillsammans som blir satta samman till en synopsis. När vi inte träffas på vårt veckomöte så skickar vi meddelanden med idéer eller ringer varandra. Några av de ting vi pratar om använder vi sedan vid vårt ‘riktiga skrivmöte’. När jag skriver själv sätter jag mig bara och så kommer texten, den är inte alltid bra men det kommer alltid något.

Ralph:

När jag skriver med Isabelle så börjar processen precis som hon beskriver det. När jag själv skriver börjar det med en lång period av prokrastinering sedan beror det på om det finns en deadline inblandad eller inte. Finns det så kommer det en text, gör det inte det så kommer det sannolikt ingen.

Är det värt att anlita en lektör?

Som jag har nämnt i tidigare blogginlägg så fick jag mitt manus antaget andra gången jag skickade in det till förlagen. Första vändan var Vargdräparen tillräckligt bra för att förtjäna några personliga kommentarer, och en mening landade särskilt hos mig: du behöver främst titta på dramaturgin.

Dramaturgin? Visst hade jag hört ordet, men ärligt talat så visste jag inte riktigt vad det innebar. Jag googlade i vanlig ordning och insåg att oj, det här fanns det visst massvis med modeller för. Jag hade inte följt någon. Tänkte faktiskt inte börja göra det heller. För modeller och planer gör inget annat än att släcka min kreativa låga. Jag hamnar för mycket i huvudet, och det är inte där mitt berättande finns. Redigeringen däremot, den kan hålla till där uppe men det är en annan femma. Men jag insåg ändå att det uppenbarligen låg något i synpunkterna från förlagen, och bestämde mig för att anlita en lektör för att få mer konkret hjälp med var svagheterna i min dramaturgiska kurva låg någonstans.

Jag snubblade över ett inlägg på Instagram som Ulrika Rolfsdotter gjort inför hennes debut med Rovhjärta (vilken debut!), där hon tackade lektören Jenny Bäfving för hjälpen. Jag kollade såklart genast upp Jenny, och läste på hennes hemsida att om man behövde hjälp med dramaturgin, så var hon rätt person för jobbet! Jag funderade inte mer än så utan tog kontakt med Jenny direkt och bokade in en lektörsläsning.

Hur värt pengarna var det? Väldigt värt sina tusenlappar! Utan lektörsläsningen hade jag kanske lyckats få manuset antaget, men utan Jenny jag tror inte att det hade blivit så bra som det blev. För det är betydligt mycket enklare att se bristerna när någon pekar på exakt var man bör titta. Hon gav mig också enormt mycket pepp kring mitt språk, effektiva berättande och naturliga flyt, och sa till och med att manuset var klart till 80%. Det som fattades var i stora drag att sy ihop några lösa trådar, samt att ge manuset ett slut.

Vadå, fanns det inget slut? Nej, egentligen inte. Jag minns att Jenny använde orden ”läsaren förväntar sig ett crescendo men blir snuvad på konfekten.”

Jag insåg att hon faktiskt hade helt rätt. Jag hade skrivit ett slut där saker rann ut i sanden och gärningsmannen försvann, snarare än någon pulshöjande spänning. Min idé om en gärningsman som försvann och senare helt oväntat dök upp i uppföljaren, kanske inte var helt värdelös, men den passade inte den här berättelsen. Vargdräparen behövde ett slut som fick en att bläddra till nästa sida. Det fanns mycket potential i den anspänning jag byggt upp inför kulmineringen mot slutet, men jag hade inte använt den till att faktiskt ställa saker till sin spets.

Nu när jag har gjort den allra sista vändan tillsammans med redaktören, kan jag också konstatera att det gjorde susen med den omskrivning jag gjorde mellan runda ett och två. Vi har faktiskt bara filat på detaljer, och berättelsen är helt och hållet så som den var när jag skickade in manuset andra gången.

Om du velar kring att ta hjälp av en lektör för att komma vidare med ditt projekt, så tror jag att det är väldigt viktigt att du är helt på det klara vad du behöver ha hjälp med. Är det dramaturgin? Eller är det något annat? Kan det vara karaktärsutvecklingen? Röda tråden, är manuset spretigt? Språket? Det berättartekniska? Kanske du har fastnat mitt i och inte kommer vidare?

Om du hittar rätt lektör för dig och ditt manus så är jag säker på att du kommer att få en rejäl push framåt!

Kämpa på!

/Sara Hagström

Hur många förlag ska man skicka till?

Jag står där, i gränslandet mellan dröm och verklighet. Jag har börjat tro på att mitt manus faktiskt skulle kunna bli något, men jag är också bistert medveten om att drömmen aldrig kommer att slå in om jag inte också agerar i verkligheten. Jag är förvirrad. Att skriva en bok utan att veta hur man gör, verkar på något sätt ändå ha löst sig. Det blev något. Men att försöka få en bok utgiven utan att veta hur man gör, kommer det också att lösa sig?

Precis som de allra flesta av oss med bokdrömmar så dammsög jag internet efter allt jag kunde hitta på ämnet. Jag läste intervjuer och tidningsreportage med etablerade författare, sög in varje tips jag kunde hitta hos bokbloggarna. Det kändes inte som att jag lärde mig något, men till slut så kom jag ändå till den punkt då jag kände att nu måste jag bara prova. Jag kommer inte att hitta någon gyllene instruktionsbok över hur just jag ska gå tillväga, jag måste testa att skicka in till några förlag och helt enkelt bara se vad som händer.

Men hur många förlag ska man skicka till? Jag hade läst på så mycket att det blev svårt att utvärdera informationen. Ibland var tipset att skicka till så många som möjligt, ibland var det att bara skicka till de förlag man verkligen ville bli utgiven på. ”Läs på om förlaget” var ett vanligt tips, men vad innebär det egentligen? Jag läste på så mycket jag kunde om så många förlag jag hittade. Att inte skicka till förlag som inte ger ut ens genre är ju självklart, men i övrigt, vad bör jag leta efter?

Helt ärligt kan jag säga att jag inte vet mer nu än vad jag gjorde innan jag skickade in. Jag hade en känsla av att Lind&Co var familjära och engagerade, och det har jag fått bekräftat nu när jag har arbetat med dem. Men det är svårt att få reda på det innan man faktiskt arbetar tillsammans med ett förlag. Alla har liknande information på sina hemsidor. De flesta syns på liknande vis i sina sociala medier. Hur vet man vem man vill arbeta med innan man ens har försökt kontakta dem?

Jag landade tillslut i att för mig så kändes det rätt att skicka till så många förlag som möjligt, eftersom den som fiskar med flera spön samtidigt har större chans att få fisk. Jag bestämde mig för att skicka till alla förlag jag hittade som gav ut spänningsromaner, att se vad som händer och att försöka navigera därefter.

Såhär i efterhand så känner jag fortfarande att det var rätt beslut för mig. Jag läste någonstans att man inte skulle skicka till fler förlag än man klarade av att få ett nej ifrån, men som jag nämnde i ett tidigare blogginlägg var jag så fullkomligt inställd på att en refusering enbart innebar att mitt manus inte var bra nog just nu, så det spelade aldrig mig någon roll om jag så hade fått 100 refuseringar.

Jag tror att jag i första vändan skickade Vargdräparen till ungefär 12-15 förlag. Visst blev det en olidlig väntan att ha så många krokar ute samtidigt när inget händer, men det var värt det. Jag fick några personliga svar, lite feedback, och fick därigenom en liten glimt av vilka som åtminstone hade spanat in mitt bete. En sak som jag redan då uppskattade med Lind&Co var att de först återkopplade och bad om ursäkt för att det hade dragit ut på tiden med att få ett svar, och därefter återkom med en slags positiv refusering. Att få svar på sitt mejl är det minsta vi kan begära. De förlag som aldrig hörde av sig skickade jag aldrig till andra vändan, jag kände att de hade visat sitt sätt att arbeta och där drog jag snabbt en gräns. Kanske är jag fortfarande lite arbetsskadad från mitt jobb som ekonom, men att inte få svar på mina mejl är något jag aldrig kommer att tolerera i jobbsammanhang. För hur engagerad är man i sina samarbetspartners om man inte ens svarar på ett mejl?

Traditionsenligt med bubbel till signeringen

Det var också ett förlag som utmärkte sig den första vändan. Ett hybridförlag som faktiskt gav mig ett erbjudande om utgivning där jag själv delfinansierar projektet. Hybridutgivning var aldrig intressant för min del, men det som var intressant här var den feedback jag fick. Den var så slarvigt och konstigt skriven att jag knappt förstod vad människan menade. Det kändes heller inte som att personen faktiskt hade läst mitt manus, möjligen skummat igenom det lite lätt. Det förlaget hade jag aldrig valt oavsett vad de erbjudit mig, det kändes inte seriöst någonstans, och de fick heller inte läsa det fler gånger.

Så till dig som brottas med frågan hur många förlag du ska skicka till, vill jag ge följande tips:

  • Bara för att du skickar in till ett förlag, betyder inte det att du måste ta ett eventuellt erbjudande från dem. Du har därför inget att förlora på att skicka in även till de förlag du kanske känner dig lite osäker på. De kanske inte är som du tror?
  • Det är jobbigt att få ett nej, men det är också skönt att veta att man har försökt. Tänk vilken trygghet att känna att du har testat alla möjligheter och signerar med det förlag som var mest intresserade av dig.
  • Tänk bara business. Till en början så är du bara ännu en person med ett manus, så var inte rädd för att slösa på förlagens tid. Du behöver inte veta innan om ditt manus är intressant för just det förlaget, det är upp till dem att avgöra.
  • Våga sätta gränser för vad du tycker är en bra samarbetspartner. Kanske är det bättre att arbeta om manuset en gång till, än att ta det där erbjudandet som inte känns riktigt bra?

Lycka till!

/Sara Hagström

Hur lång tid tar det att släppa en bok?

När jag precis var klar med mitt första utkast till Vargdräparen och var lite sådär lagom hög på känslan av att ha skrivit ett helt manus, hade jag aldrig kunnat tro att det skulle ta 2,5 år från den stunden till att min bok kommer ut. Än mindre hade jag trott, att jag skulle prata om den resan som snabb och intensiv. TVÅ OCH ETT HALVT ÅR, DET ÄR JU JÄTTELÄNGE?!

Men är det något jag har lärt mig hittills av den här branschen, så är det att allt tar tid. Det tar tid att skriva, det tar tid att läsa. Det tar tid att fundera, det tar tid att bestämma. Det tar tid att få svar och det tar tid att ge svar. Men jag har också lärt mig att tiden är en författares vän, inte vår fiende. För hur plågsam väntan än är, så har den gett mig ett stort utrymme för utveckling. I väntan på svaren från förlagen byggde jag upp mitt mod att våga säga upp mig. I väntan på att arbetet med boken skulle dra igång efter att jag skrev på förlagsavtalet, skrev jag på två helt andra manus som gjorde mig till en bättre berättare. Jag passade också på att läsa en hel del. Under all denna väntan som jag har fått stå ut med de senaste 15 månaderna, så känner jag också att jag har hittat min grej lite mer kring vem jag vill vara i mitt varumärke. Sammantaget har denna väntan inneburit stor utveckling för mig, och jag känner nu att tiden har gjort att jag kan göra min debut rättvisa. Jag känner mig trygg med vad jag har åstadkommit och mycket mer mogen och redo inför det kommande boksläppet.

Under den här tiden har jag också mött andra författare som har kämpat med sina manus i årtionden. Författare som har haft sitt manus och sin dröm gömd i en skrivbordslåda under väldigt lång tid. Så var det inte för mig. För mig blev det lite pang bom, skrivlust och färdigt manus på några månader. En refuseringsvända, en omskrivningsrunda och sedan förlagsavtal. Jag hade inte ens tänkt tanken att jag ville bli författare innan Vargdräparen. Så på 2,5 år har jag gått från att vara vilsen och frustrerad, fast i en livskris, till att om bara tre månader påbörja min stora dröm. Vargdräparen är min debut, men för mig kommer den alltid att vara så mycket mer än bara en bok.

Jag tänkte också vara lite konkret i det här inlägget, för jag hade själv velat ha ett redigt svar på frågan: hur lång tid tar det egentligen att släppa en bok? Det ser såklart olika ut beroende på saker som förlagets utgivningsplan, planerade format och allra helst vad författaren önskar och bestämmer sig för. Men här kommer en tidslinje över hur just min utgivningsprocess har sett ut.

  • Augusti 2020 – Påbörjar första utkastet
  • Oktober 2020 – Klar med första utkastet
  • Januari 2021 – Klar med redigering
  • Februari 2021 – Läser på och letar passande förlag
  • Mars 2021 – Skickar in till förlag
  • Maj/juni 2021 – Refuseringar
  • Juli 2021 – Tar hjälp av en lektör
  • Augusti 2021 – Påbörjar omskrivning efter feedback från lektör och förlag
  • Oktober 2021 – Skickar in till förlag
  • November 2021 – Första erbjudandet om utgivning
  • Januari/februari 2022 – Ytterligare tre erbjudanden om utgivning
  • Mars 2022 – Skriver under förlagsavtalet med Lind&Co
  • Maj 2022 – Mottar förläggarens synpunkter
  • September 2022 – Mottar och godkänner omslaget samt väljer uppläsare
  • December 2022 – Mottar redaktörens synpunkter
  • Januari 2023 – Återlämnar omarbetat manus till redaktören
  • Februari 2023 – Korrektur*
  • Mars 2023 – Skickas till tryck*
  • April 2023 – Utgivning tryck
  • Maj 2023 – Utgivning ljudbok, e-bok*

* preliminärt

Såhär glad kan man bli när man får se sitt omslag för första gången 😀
Vargdräparens omslag är designat av Henrik Koitzsch

Till dig som kämpar med tålamodet -jag vet hur det känns. Jag har varit den mest otålmodiga människa som gått i ett par skor, kanske är jag det fortfarande. Men när jag accepterade att tiden behövde ha sin gång även om jag inte på förhand förstod vad det skulle ge, så upplevde jag också att tiden började jobba för mig och inte emot mig. Så kämpa på alla rastlösa skribenter, er tid kommer!

Vad som helst för ett avtal?

Skulle du kunna göra vad som helst för att få ditt manus antaget för publicering? När jag skickade in Vargdräparen till förlagen den första vändan, så trodde jag att mitt svar på den frågan var ja. Jag kände så starkt att jag var på rätt väg efter en jobbig tid, och kanske hade jag precis som Lina Areklew och Camilla Sten kunnat tänka mig att offra en arm för det. Men så hände något som förändrade det.

Alla som har skickat in sitt manus till några förlag har nog slagits av hur enormt lång tid det tar att få ett svar, om man ens får ett. Efter tre månader började svaren trilla in, refusering efter refusering. Jag hade läst mig till att inte förvänta mig något personligt svar, och blev därför glatt överraskad när flera av förlagen faktiskt gav mig feedback även om de tackade nej. Lind&Co som jag senare kom att skriva avtal med, var det förlag som gav mig mest synpunkter på Vargdräparens svagheter, och sa rakt ut att de gärna ville läsa manuset igen efter att jag hade arbetat om det. Du må tro att det gav mig eld i baken!

Såhär i efterhand hade det ju varit komplett idiotiskt att kapa en arm för det där första utkastet. Det hade något, en potential, men det var inte tillräckligt. Vargdräparen är verkligen oändligt mycket bättre i sin nuvarande version, tack vare de där första refuseringarna. Var därför inte rädd för att skicka in ditt manus, och var heller inte rädd för att bli refuserad. Det enda det betyder är att manuset inte håller tillräckligt hög nivå just nu.

Vid en refusering går det alltid att peka på omständigheter som att manuset inte passar in i förlagets utgivningsplan, att bara en väldigt liten andel av alla manus som kommer in blir antagna, att tajmingen är fel osv. Men om jag ska vara helt krass, varför skulle ett helvetiskt bra manus bli refuserat? Jag tror inte att det handlar om tur att ta sig igenom det där omtalade nålsögat. Jag tror att det handlar om att vara bra nog för att platsa på andra sidan den trånga ingången, och att den möjligheten är lika stor för alla.

Jag har ganska lätt för att acceptera att saker är som de är, vilket ofta hjälper mig att snabbt gå vidare och inte gråta över spilld mjölk så att säga. En egenskap som var till stor nytta när jag blev refuserad. Det gav mig verkligen motivation till att arbeta om stora delar av berättelsen, vilket senare gav mig förlagsavtalet. Så till dig som blivit refuserad, vad innebär det egentligen? Visa ditt manus no mercy och gör det bättre. Så kanske du får det där efterlängtade förlagsavtalet, utan att behöva offra en lem!

Krisen blev min framgång

Året är 2019, det är höst. Jag har kommit in i rollen som ekonomiansvarig efter min befordran i februari. Där hemma väntar fästmannen med middagen på bordet. Vi drömmer om hus, barn och ett fortsatt liv på landsbygden. Det är inte långt kvar till att jag får löneökning. Allt borde egentligen kännas bra, men det gör det inte. Det har faktiskt aldrig någonsin känts så här dåligt.

Jag förstår inte vad det är som skaver, vad det är som gör att all min vakna tid går åt till att bita ihop för att orka bära lögnen om att allt är okej. Jag tänker tankar som: jag inte är rädd för att berätta att jag mår skit, men jag låter bli för jag har inget svar på frågan varför. Jag känner mer och mer hur fasaden krackelerar, hur jag ibland tappar kontrollen, blir vresig och tvär för bagateller. Den enda känsla jag känner vid det här laget, är frustration. Det är som att det brinner i mig, som att ilskan kokar och allt jag gör är att försöka släcka branden. Det blir svårare och svårare att andas, jag går mest runt och kippar efter andan högt upp i halsen. Jag får stora problem med migrän och börjar medicinera förebyggande. Jag är konstant trött hur mycket jag än sover eftersom all energi går åt till att försöka att inte gå sönder. Jag blir mer och mer medveten om, att det här funkar inte längre. Men vad är det som är fel, och vad fan ska jag göra åt det?

Det närmar sig sommaren 2020 och jag börjar erkänna för mig själv att jag har hamnat fel. Jag har utbildat mig till ett yrke som verkligen inte passar mig. Ekonomi handlar till stor del om att kunna, förstå och efterleva regelverk. Helst inte ifrågasätta utan bara följa andras direktiv. Jag hatar regler. Vill helst bryta varenda regel som finns i hela universum. Och ifrågasätta, allt som är så jävla dumt. Det handlar också ofta om att analysera de ekonomiska utfallen för att svara på andras frågor. Jag hatar att analysera. Vill helst bara glömma, förlåta och gå vidare med nya spännande grejer. Hur fasen kunde jag som egentligen är en kreativ själ med tusen idéer, som avskyr att göra samma sak två gånger, som blir uttråkad av att kunna mina arbetsuppgifter i ryggmärgen, hamna här?

Ju mer jag kände efter och slutade ljuga för mig själv, desto mer insåg jag vilket djupt vatten jag befann mig på. Jag såg ingen väg ut, för vad gör man om man ångrar sig? Får man ångra sig? Även om jag där och då fortfarande kämpade med att hålla ihop mig själv, så landade det ett beslut inombords. Jag måste ut.

Under många år hade jag skrivit av mig som en slags sporadisk självterapi. Det kunde vara en halvfärdig novell, en dikt, en krönika, ett dagboksinlägg. Ett sätt att få utlopp för allt det där som inte går att säga, men som ändå måste ut. Den här sommaren, 2020, blossade en enorm skrivlust upp. Det kändes lite som att när jag blev ärlig mot mig själv och erkände att jag inte längre ville vara ekonom, så gläntades det också på en oväntad dörr inom mig. Jag fick till mig en titel, och i samma stund målades historien upp för min inre syn. Vargdräparen var född, åtminstone i tanken, och så snart jag började skriva så fanns det ingen hejd. Jag tänkte på min historia dag som natt, och skrev så fort jag hade en stund över. Jag räknade minuterna på jobbet för att äntligen få gå hem och skriva igen. På helgerna hände det att jag skrev tio timmar om dagen. Två och en halv månad senare så var mitt första utkast färdigt, och redan då förstod jag att japp, this is it!

Jag berättade inte för någon att jag arbetade med en bok, trots att jag kände så starkt att jag var på rätt väg. Det kändes viktigt att låta det förbli en hemlighet till dess att jag hade rett ut resten. Det gav mig också energi till att våga bygga upp modet att säga upp mig, lite som att ha ett frö i bröstet som sakta utvecklar sig till en praktfull blomma. Sommaren 2021 bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Jag hade ställt mig själv frågan vad ska jag ta mig till? i snart två år, och nu var det dags att lyssna på svaret. Jag sa upp mig helt utan plan, och den extrema befrielsen som sköljde över mig likt en tsunamivåg i samma sekund som jag lämnade chefens kontor, ja jäklar, det var något för mitt livs historiebok.

Gråtmild och överlycklig (och blond!) minuter efter att ha meddelat min uppsägning.

Såhär i efterhand kan jag se hur den där brinnande ilskan och frustrationen blev mitt bränsle till den förändring jag så desperat längtade efter. Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna skriva i det tempot igen, trots att jag har betydligt mer tid nu. Nu känner jag bara frid och livsglädje, och det ger inte samma produktiva näring, men det är okej. Det som skedde då var nödvändigt för att jag skulle hamna där jag är idag, och jag är tacksam för båda delarna.

Den här personliga krisen tvingade mig att se på mig själv och mitt liv med ärliga ögon. Jag kunde inte längre fortsätta ljuga att jag var intresserad av andras pengar, eller ens intresserad av ett normativt liv med arbete från 7–16 och ”tryggheten” i form av ett fast jobb. Den vägen är inte menad för mig, och har heller aldrig varit det. Jag var bara för feg för att inse det från början.

Till dig som känner att livet skaver vill jag bara säga att steg ett är att undersöka och erkänna för dig själv vad som faktiskt känns fel. Oavsett om svaret svider, känns förbjudet, befängt eller till och med helt galet. Först då kan din kris, bli din framgång.

Dagarna jag blev antagen

Visst, det är en kaxig rubrik, men det var faktiskt så att jag hade den orimliga lyxen (och tortyren) att få välja bland några förlag. För att göra en lång historia kort så hade jag sagt upp mig från mitt jobb som Ekonomiansvarig, och hade ingen plan B annat än att jag visste att jag behövde förändring. Det var november, det hade snart gått en vecka sedan jag skickade in mitt manus för andra gången till förlagen, och jag hade en vecka kvar på mitt jobb. Då kom det, det första erbjudandet om utgivning. Jag stod i ett läge där jag hade vågat hoppa utan fallskärm, och så kom kvittot att jag var på rätt väg så snabbt. Det är fortfarande svårt att sätta ord på den lättnad och glädje jag kände, eftersom jag antagligen hade utmålat mig som ganska galen som bara sa upp mig utan någon plan alls. Nu var jag plötsligt inte galen, nu hade jag bevis för att min bok faktiskt var på riktigt! Bevis på att den där starka magkänslan, faktiskt hade lett mig rätt.

Det erbjudande jag fick avsåg ljudbok och e-bok, och då var jag fortfarande så naivt blåögd att jag tänkte att visst fasen borde jag få den tryckta boken också. Tiden segade sig fram och veckorna blev månader, men jag höll hela tiden fast vid känslan av att det skulle komma något bättre. Så rasslade det plötsligt till och två erbjudanden till landade i min inkorg. Ytterligare ett med e-bok och ljudbok, och ett där jag själv skulle gå in och ”investera” som det så vackert heter. Av uppenbara skäl tackade jag genast nej till det sistnämnda, och började även att känna lite tvivel över den där tryckta boken. Jag insåg mer och mer att det inte är så vanligt längre att få alla formaten direkt, kanske var det att gapa efter mycket?

Även om jag minns de här dagarna också, så är det en dag som jag aldrig kommer att glömma. Det var i början av februari och det hade kommit lite mer snö, så jag och min man tog snöskotern upp till berget mittemot där vi bor. Vi gjorde upp en eld och skulle just grilla en korv, när min mobil plingade till. I samma sekund som jag såg att mejlet var från Lind&Co så förstod jag att det var nu det gällde. Där och då, på toppen av Ödsbyn, läste jag raderna att jag hade fått vänta länge, men att det åtminstone var ett glädjande besked. Jag fick den tryckta boken, och dessutom det förlag jag hade hoppats allra mest på!

Det kommer alltid att kännas lite komiskt att tänka tillbaka på en så simpel stund som att grilla en korv, att det plötsligt fick så stor mening. Det var verkligen en dröm som slog in, och jag tvingade min man att ta en bild på mig eftersom jag visste att den där stunden skulle bli betydelsefull för lång tid framöver. Visst syns det?

Även om det först kändes självklart att välja Lind&Co så kom det faktiskt lite tvivel. Alla erbjöd mig olika typer av ersättningar, ett förlag ville skriva kontrakt om två uppföljare på en gång, och ett förlag ville ge ut boken redan kommande sommar. Det var saker som stökade till det lite för mig, men jag landade till slut i att det viktigaste var att boken hamnade rätt, att jag fick den tryckta boken och att det inte var en nackdel att få mer tid framtill boksläppet, trots att väntans tider gör en otålig.

Så tog min resa mot debuten ordentlig fart, men det verkliga arbetet var ju allt som hände innan. I kommande inlägg har jag tänkt ta det från början, och berätta om hur mitt livs största kris slutade med en antagen kriminalroman.

Vi hörs på onsdagarna!