Måste man skriva det man själv vill läsa?

Som aspirerande författare hör man ofta tipset att skriva det man själv vill läsa.

Jag tycker inte att det stämmer.

Jag gillar att läsa böcker som gör att jag behöver fundera för att förstå vad som egentligen sägs.

Så som Karin Smirnoffs trilogi om janakippo. Det är verkligen mina absolut favoritböcker, för Smirnoff har ett sånt makalöst bra skrivhantverk. Hon får mig att känna stora känslor inför det som egentligen är rätt simpla historier. Hon vaggar liksom in mig i en tro på att jag vet vad som ska hända härnäst, men så överraskas jag av brutala detaljer som vänder upp och ner på allt. Sådant älskar jag. Och stämning. Och ton. Står inte ut med böcker som inte har en ton som lockar.

Men det är också så långt ifrån mitt eget skrivande man skulle kunna komma. Min styrka som skribent är att berätta rappt och enkelt. Jag vill att det ska hända mycket i mina böcker, ingen läsare ska liksom få somna i väntan på att kapitlet ska ta slut. Jag värdesätter också flyt i mina texter för jag vill att min historia ska vara lätt att ta till sig. Lätt att förstå och lätt att hänga med i, vilket går helt emot min önskan om att inte förstå allt när jag läser. Många av de bästa raderna i böckerna om janakippo är rader som tog mig några omläsningar att förstå. Men när jag förstod så hände något.

Hittills verkar mina läsare hålla med mig om min debutbok. De säger i alla fall saker som att de snabbt fastnade och sträckläste den. Och att det hela tiden hände så mycket att de inte kunde sluta läsa. En kvinna med lätt dyslexi sa till och med att det var så roligt att klara av att läsa en bok, utan att hela tiden fastna och behöva läsa om flera gånger. Ett fint kvitto, inte sant?

Och jag tror att jag får nöja mig med det, för jag skulle aldrig kunna skriva som Smirnoff. Jag tror inte att jag har det i mig. Det där otroligt skickliga skrivhantverket som snarare blir konst än ord på ett gäng boksidor. Där det inte går att sätta fingret på vad det är som är så briljant, egentligen. Där det inte handlar om karaktärsutveckling, dramaturgi, röda trådar, grammatik eller att ens ha en särskilt unik berättelse. Där det istället är som om man expanderar lite som människa när man läser.

Under redigeringsarbetet med redaktören hade jag till en början svårt för att stryka saker som jag själv gillade. De där små formuleringarna som jag själv tyckte var lite fyndiga, men som redaktören tyckte var knasiga. Där ändringsförslagen kändes som saker jag redan hade läst tusen gånger i andra böcker. Men så insåg jag att det är ju faktiskt inte jag som ska läsa boken i slutändan.

Det är ju läsarna.

Och vem vore jag som inte litade på att redaktören visste bättre vad som passade dem? Hur klokt vore det att skriva något som kanske bara jag själv skulle förstå?

Så nä, jag tror inte att man nödvändigtvis ska skriva det man själv vill läsa. Jag tror att man ska skriva det man har att berätta, på det sätt man bäst kan berätta det.

/Sara Hagström

Den första kritiken

Man vet att den kommer att komma.

Man tror att man är förberedd.

Ändå svider den.

Kritiken.

Kanske extra mycket när det är för första gången? När allt som sker är nya upplevelser som man ännu inte har lärt sig att hantera?

En sak som jag har försökt intala mig själv inför min debut är att det är okej att alla inte kommer att tycka om den, det viktiga är att någon gör det. Och det är något jag fortfarande tror på, men jag insåg inte innan hur det skulle kännas att få kritik för saker jag inte håller med om. För när det känns som att läsaren har fått saker om bakfoten så är det svårt att luta sig mot att ”smaken är som baken”.

Jag minns när vi på en lektion i svenska på gymnasiet skulle diskutera om det var betraktaren eller skaparen som hade den rätta uppfattningen av ett verk. Vi ordbajsade uppsatser med utsvävningar som knappast tog någon ställning till frågan, tyckte nog att det bara var trams. Nu står jag här med en nysläppt bok och ställer mig samma fråga på lite större allvar: är det jag som vet bäst, eller är det läsaren?

Vargdräparen fick en recension i Jönköpings Posten som inte var alltför smickrande. På det positiva fick jag åtminstone höra att jag kan skriva (ändå något att vara stolt över), men att jag inte lyckats få ihop helheten med de verklighetsbaserade inslagen, polisarbetet och karaktärerna. Supertråkigt att höra när jag själv känner att jag är så mån i mitt skrivande om att få ihop helheten. När jag vet hur mycket research jag gjort och hur viktigt det är för mig att just polisarbetet håller.

Jag läste recensionen, stängde dokumentet, tänker glömma den och gå vidare.

De saker jag plockat från verkligheten kring Junselevargen verkar också vara det som kritikerna hänger upp sig mest på. Jag läste en recension på en blogg där läsaren var djupt besviken över att boken inte speglade vargens polarisering av samhället, men där känner jag att stopp, du önskar en bok som jag aldrig skulle kunna skriva. Det intresserar mig inte, och det var synd att du hade sådana förväntningar på en bok som jag alltid har promotat som lättsam underhållning.

Camilla Sten delade för ett tag sen ett himla bra inlägg på Instagram. Hon poängterade att alla dåliga recensioner inte var dåliga, att recensioner som ovanstående egentligen kan vara positiva eftersom andra läsare med liknande smak då helt enkelt låter bli att läsa en bok de ändå inte kommer tycka om. I mitt fall kanske andra läsare som har samma förväntningar på Junselevargens roll i handlingen, helt enkelt förlorar intresset och inte ens gör sig besväret att läsa den.

Men det är väl så här det är att släppa en bok. Alla författare vet att mottagandet kommer att vara både högt och lågt. Just nu står jag lite mittemellan att veta det och att acceptera det. Försöker liksom hitta en strategi för att inte låta det slå rot så mycket.

För det är ju trots allt så att kritiken är försvinnande liten till antalet jämfört med alla fantastiskt fina meddelanden och omdömen jag har fått. Den där lilla procenten besvikna läsare är ju inget att bry sig om, egentligen, men det kommer nog ändå att ta lite tid för mig att verkligen känna att det är sant.

Och det får vara så, det är okej att bli lite stött när man har fläkt ut sig själv i ord och sedan blir sågad för det.

/Sara Hagström

Ljudbokssläpp & den rätta tajmingen

För varje dag som går så inser jag hur galen boksläppsmånaden april faktiskt var. I tisdags släpptes Vargdräparen som ljudbok och e-bok, men i övrigt har tempot verkligen gått från hundra till noll efter min krasch för två veckor sedan. Jag känner att jag slits lite mellan att försöka ta det lugnt och att vilja använda tiden till något bra. Velar och tvivlar, borde jag verkligen fokusera på att skriva nu? Eller borde jag ägna mig helt åt att förbereda inför bebisens ankomst? Bestämmer mig och ångrar mig, bestämmer mig igen.

Senaste tiden när jag vaknat på nätterna (av uppenbara skäl) så har jag haft mitt nya manus i tankarna när jag slagit upp ögonen. När jag skrev på Vargdräparen så var det också precis så, som om historien växte fram i mitt undermedvetna och sedan var det bara att sätta sig vid datorn och plocka fram den. Och det är faktiskt på samma sätt nu. Jag känner att historien vill ut, vill skrivas, vill berättas. Så även om jag slits lite mellan att vilja och att orka, så känner jag att tiden är rätt. Som att det är dags nu.

Jag har egentligen haft massor av tid att skriva en uppföljare under 2022, men jag har aktivt valt att inte göra det. Jag har inte haft den där känslan av att berättelsen tar form av sig själv, att det går lätt, så därför har jag låtit det vara. Skrev istället på två helt andra manus som båda ligger halvfärdiga och vilar. Väntade på att arbeta med Vargdräparen tillsammans med redaktören, tänkte att det säkert skulle vara utvecklande för mitt skrivande. Och jag tror att det var rätt beslut att göra så, för det går så mycket lättare att skriva nu när jag både känner flowet och har fått ögonen på mina svagheter.

Även om det inte har gått så lång tid sedan mitt boksläpp så har jag redan blivit golvad av läsarnas bemötande. Fina meddelanden från såväl kända som okända. Många som ställer frågan: när kommer nästa? Med det kommer såklart de höjda kraven på nästa del. När jag skrev Vargdräparen visste ingen ens om att jag skrev på något och det var enkelt att känna mig fri i mitt skapande. Det var en hemlig fantasibubbla som bara var min egen. Men även här känner jag att tajmingen är rätt nu när historien växer fram som av sig själv. För den kan liksom inte bli på något annat sätt än så som den vill bli, och det tar udden av pressen att skriva en till uppskattad historia. Det enda jag kan göra är att berätta den.

En annan sak som jag upplever gör det enklare att skriva på del två, är att många av karaktärerna redan finns. Nog går det betydligt smidigare att bygga en historia kring den ram man redan ritat upp, jämfört med att uppfinna alla de hjul som krävs för att få storyn att rulla. Dessutom har jag lyxen att kunna behålla de karaktärer jag är mest nöjd med, och byta ut de jag tröttnat på. Jag vet också vilka luckor som behövde tätas förra gången för att tighta till historien. Vet att jag inte bör blanda in fler berättarperspektiv än nödvändigt. Det mesta av researchen från den första delen är fortfarande aktuell, så även där är det smidigare att bygga på med en fortsättning jämfört med att skapa en början.

Summa summarum så känns den här skrivprocessen något enklare, bara jag lyckas hålla huvudet kallt och inte faller för lockelsen att tvivla på om det jag skriver är tillräckligt bra. Tiden får utvisa om jag håller måttet även i fortsättningen, eller om jag bara var ett one hit wonder.

/Sara Hagström

Upp som en sol, ner som en…

Min största svaghet är att jag inte kan bromsa i tid. Jag är expert på att lura mig själv till att jag klarar lite till, att det inte är så farligt. Jag har lärt mig min läxa den hårda vägen, har blivit betydligt duktigare på att bromsa saker som inte känns bra. Faktiskt blivit rätt duktig på att inte hoppa på saker som känns fel redan från början. Men när det kommer till att bromsa när allt känns roligt, när jag är uppe i ruset av att allt går min väg, det vet jag inte om jag någonsin kommer att lära mig.

Som ni kanske märkte så var det paus på bloggen förra onsdagen. Det var nämligen svårt för mig att få till ett inlägg från sjukhussängen. Det började egentligen redan på söndagskvällen när jag fick magsmärtor som först började som en sammandragning. Tog inte så allvarligt på det då, jag var ju trots allt gravid i v.32. Men smärtan gav inte med sig utan höll i sig hela natten. Måndagen var fruktansvärd, smärtan var som stickande och huggande i hela magen, jag kunde knappt röra mig. Behövde assistans för att sätta mig, lägga mig eller ta mig upp. Jag fick ställa in min medverkan på konstrundan den dagen, vilket var min sista inplanerade release-grej.

På eftermiddagen åkte vi in på förlossningen för en koll och jag var helt inställd på att få åka hem igen. Kände mig nästan lite löjlig som ville kolla att allt var bra, det var säkert normalt att ”ha lite ont”, trots att det var en pärs att åka bil dit. Lång historia kort så blev jag kvar över natten, först för säkerhets skull men senare när provsvaren på blodproverna kom så ledde förhöjda infektionsvärden till misstanke på inflammerad blindtarm.

På tisdagsmorgonen kom operation på tal. Jag blev livrädd. Rädd för att opereras, rädd för att blindtarmen skulle brista, rädd för att förlossningen skulle komma igång för tidigt, rädd för kejsarsnitt, rädd för att mitt barn skulle ta skada, rädd för att vi skulle bli föräldrar i förtid. Jag var ju inte klar! All uppståndelse kring boken hade kostat all min uppmärksamhet och mycket av förberedelserna inför bebisens ankomst hade skjutits på framtiden. Plötsligt stod jag på gränsen mellan nutid och framtid, osäker på om framtiden verkligen var så långt bort.

När smärtan avtog på tisdagen men värdena fortfarande inte såg bra ut så blev dagen en enda lång väntan på nästa steg. Skulle det bli någon operation? Skulle allt gå över? Jag hade inte kunnat äta något på hela måndagen då jag hade så ont, mådde illa och kräktes. Sedan när provsvaren såg illa ut blev jag satt på fasta, så även det gjorde sitt för att verkligen känna mig på botten.

Operationen hamnade på paus eftersom smärtan klingat av men jag blev kvar över natten för nya prover dagen efter. På något magiskt vis hade min kropp lyckats laga sig själv och proverna på onsdag morgon var återigen normala. Jag vet inte om det var blindtarmen som spökade, men jag vet att det var ett tydligt budskap om att bromsa. För när smärtan mattats av och kroppen kändes som en urlakad gammal disktrasa, när jag inte hade möjlighet att göra något annat än att ligga och tänka, så insåg jag också hur högt uppe i varv jag faktiskt hade varit senaste månaden.

All mediauppståndelse, all bokförsäljning, alla framträdanden. Allt det där roliga som jag hade sett framemot och som blev precis så lyckat som jag hade hoppats, hade också haft sitt pris. Jag hade planerat in dagar av vila och förberedelse, tänkt att det skulle räcka, men att hela tiden vila för att snart kunna vara på topp igen blir till slut även det för mycket. Jag hade inte varit stressad över att hinna med för min planering var god, men jag hade varit i konstant hype och glädjerus och även det är en påfrestning i för stora mått. Men hur slutar man segla när vinden blåser som friskast?

Sedan jag blev utskriven och fick komma hem igen så har jag mått bra, men med det kom också rädslan att jag ska hamna där igen. Jag har ju så svårt för att bromsa och ta det lugnt när det hela tiden tycks dyka upp roliga saker framför mig. Så för att inte luras av idén att ”jag ska bara” eller ”det går nog bra” har jag vänt mig till orden igen.

Kanske var det just det som var meningen med den här kraschlandningen, att dra mig tillbaka på jorden för att fokusera på början av en ny cykel. Debutboken är släppt, nu är det dags att skriva nytt. Och att bli mamma, såklart, men skrivandet har återigen visat mig hur fundamentalt viktigt det är för mig att få uttrycka mig i text. Där i finns ankaret som hindrar mig från att yra runt i hybris.

Varför nöja sig med en release?

Onsdag igen och galet mycket har hänt sedan mitt förra inlägg! Boken är officiellt släppt, två releaseevent och en dunderfest med familj och vänner har genomförts, samt har jag hunnit med både tv- och radiodebut och mitt första författarbesök på bibliotek. Det blev en sådan rivstart att inte ens mina taktikvilor (trodde det var ett svenskt ord framtill igår, men jag tror ni fattar betydelsen), längre hjälpte. Det var på sparlågorna jag stod där framför publiken på Arken biblioteket i Örnsköldsvik i måndags och höll mitt föredrag, men det gick bra. Och kul var det!

Efter all mediauppståndelse senaste tiden var det jäkligt skönt att slippa städa igår (alla vill ju hälsa på hemma hos mig!) Även att slippa sminka sig, förbereda sig och hålla tider, och istället bara ha en slapp dag utan vare sig sociala kontakter eller planerade måsten. Välbehövligt efter detta fantastiska boksläpp!

För några månader sedan var jag i kontakt med min förläggare Zandra på Lind&Co och funderade kring vad man egentligen gör på en releasefest? Precis som mycket annat under den här fantastiska debutresan så har jag ju egentligen inte riktigt någon aning om vad jag håller på med. Av Zandra fick jag följande svar:

”Lokal bokhandel/stadsmuseum/bibliotek/folkets hus brukar ofta vara pepp på att hitta på något. Kanske kontakta en sådan och föreslå att du har release där?

Kanske har de en lämplig moderator som kan intervjua dig och du läser några sidor ur boken. Plus signerar och säljer boken till hugade på plats. Ofta har man det ”after work”-tid, typ 17-18-tiden och någon timme eller två. Och då kanske bjuda på något, bubbel (med eller utan alkohol…)/något annat som passar. Jag har varit med om allt möjligt från små cupcakes med framsidan på boken i sockerpasta, till någon soppa från Sudetenland till snittar. Eller ingenting alls för den delen…”

Zandra är alltid så pepp och härlig, och det var skönt att höra att hon varit med om både det ena och det andra. Jag är inte den som vill göra ”som man ska”. Jag läser istället på om vad som är vanligt förekommande och sedan gör jag på ett annat vis. Ofta omedvetet. För det är något med det där normala vanliga som man redan sett tusen gånger, som triggar min lust att skapa nytt.

Jag har hela tiden känt av ett stort stöd från både orten där jag växte upp och orten där jag bor nu, men även från Junsele som mottagit min bok med öppna armar. Det har känts som tre olika gemenskapskretsar som alla tycker att det är häftigt att de har en anknytning till denna debuterande författare. Det kändes därför trist att bara anordna ett event på en plats. Avstånden är långa och jag vet att man inte sätter sig i bilen och åker sju mil en vardagskväll för att dricka lite bubbel. Så jag bestämde mig för att köra en release på varje ställe, två är genomförda medan den sista går av stapeln i Junsele på lördag.

Det kändes också tråkigt att genomföra tre likadana releaser så varje ort fick ett eget upplägg:

• På boksläppsdagen hade jag ren bokförsäljning och signering på Lantboa i Bredbyn, vilket är en lokal butik med ett sortiment inom djur, hem och trädgård. De hade fixat som ett vardagsrum i sin butikslokal, jag bjöd på bubbel och snittar och signerade böcker för fulla muggar från starten kl. 17 till målgången kl. 19.
  
  Det kändes kul att ordna något på själva boksläppsdagen och jag tänkte att en torsdag funkar det nog bäst med after work-tider. Med tanke på hur mycket folk som kom så var det nog ett smart drag!

• Följande lördag bjöd jag på fika i bystugan i min hembygd Önskan. Även här körde jag ren bokförsäljning och signering för att jag tyckte att det passade bättre med ett event i form av öppet hus, snarare än att hålla ett föredrag en viss tid. Folk var ändå mest intresserade av att gratulera mig och köpa en bok, så även här kändes det som rätt event för rätt folk.
  
  Och vem vill ha snittar och bubbel kl. 11 på en lördag? Nej kaffe med hembakta kanelbullar och småkakor kändes mer passande!

• Kommande release på lördag i Junsele kommer att hållas i samarbete med Folkets Hus Forum (som förekommer i boken), där de anordnar en brunch med förköpsbiljetter och jag ska hålla ett föredrag med högläsning och därefter bokförsäljning.

Utan att veta säkert, eftersom eventet inte är genomfört ännu, så tror jag att föredraget och högläsningen passar in betydligt bättre i den här typen av event, jämfört med öppet hus-varianten.

Författarbesöket på biblioteket hölls i deras regi, jag var en inbjuden talare för att fira världsbokdagen och höll ett föredrag om hur boken kom till. Jag räknar därför inte in det besöket i releaserna, men har insett att det också kan bli ett ben att stå på i det här yrket.

Summa summarum så är jag jättenöjd och överväldigad av hur bra allt kring boksläppet blev. Om jag ska ge något tips inför anordnade av en bokrelease så är det att känna efter vad som passar de människor som kan tänkas vara intresserade av boken. Vill man höra ett modererat samtal, eller vill man bara köpa en bok, surra lite och få sig en kopp kaffe? Allt behöver inte vara så allvarligt!

/Sara Hagström

All PR är väl bra PR

Det är svårt att skriva en bok. Att få ihop alla delarna till något som hänger ihop. Ännu svårare att skriva en bok som andra tycker är intressant. Ändå är det ju det vi signar upp oss på när vi säger att vi är eller vill bli författare. Det är den uppenbara knäckfrågan i ett författarskap, att hitta sin stil och förädla den, att skriva och förmedla sina berättelser. En sak som jag däremot inte har varit lika fokuserad på är att nå ut med min bok, men det har som löst sig av sig själv.

Den senaste tiden har telefonen gått varm och det har känts som att reportrarna har mötts i dörren. Senast igår var SVT här och tog min TV-oskuld. Den bok jag har skrivit verkar nämligen ha en ingrediens som lockar allt från public service till jakttidningar: vargen.

Ett djur som om och om igen väcker högljudd debatt, som delar samhället i två läger. Ett djur som såväl ilsket hatas som tappert försvaras. Vargfrågan är återigen på tapeten när nya revir har upptäckts i Jönköping och Örebro, och boende i Ånge observerar en närgången varg i samhället. Nu väcks också intresset för Vargdräparen, eftersom den innehåller verkliga inslag om den rikskända Junselevargen som skapade stor debatt under åren 2010-2014.

Junseleborna var inte dummare än att göra en liten PR-kampanj för bygden när vargen var som mest i ropet.

För att göra en lång historia kort kan man säga att vargtiken, som kom att bli känd som Rödluvan för sin röda päls, vandrade in till Sverige från Finland. Hon blev snabbt intressant ur avelssynpunkt tack vare sina nya gener då den svenska vargstammen generellt är rätt inavlad. Sedan upprepades ett mönster av händelser om och om igen: Rödluvan vandrade in i renbetesland, berörda samebyar begärde skyddsjakt, Naturvårdsverket sa nej och istället flyttades vargtiken med helikopter, tiken vandrade tillbaka till renbetesland och så började allting om. Tiken flyttades totalt fyra gånger och slutnotan uppskattades till nio miljoner kronor. I februari 2014 försvann tiken spårlöst och är sedan dess mest troligt en för evigt begraven hemlighet.

Junselevargen, även kallad Rödluvan. Bild: SVT

När jag kom på intrigen till boken hade jag inte en tanke på att det var ett genialiskt PR-trick att bygga en spänningsroman kring en omdiskuterad varg, som dessutom försvann spårlöst utan säkra svar på vad som egentligen hände. Jag följde helt enkelt bara magkänslan som sa mig att det här kommer bli bra. Jag gillade historien som jag kommit på, och jag ville porträttera den norrländska landsbygden så som den egentligen är: livskraftig och innovativ. Junsele var den perfekta platsen då bygden på många sätt går emot allt som heter stereotyper. Sammantaget kändes storyn, platsen och titeln som något värt att satsa på.

Kanske hade jag bara tur som omedvetet grävde på rätt ställe och fick ihop en kommersiellt intressant story, kanske inte. Jag väljer att tro att jag skapar möjligheter genom att lita på och följa den där inre rösten, även när jag inte får ihop hela bilden eller på förhand kan räkna ut vad det kommer ge i längden. Det var ju trots allt bara en galen idé i huvudet på en ekonom från början.

Reportrarna vill gärna höra vad Junselevargen väckte i mig som gjorde den så intressant att jag var tvungen att skriva en bok om den. Jag försöker vara försiktig med att ta ställning till det politiska, för jag tycker inte att vargen är ett trevligt djur men jag vill heller inte ses som en varghatare. Inte heller någon vargkramare.

Vargdräparen är och kommer för mig alltid att vara ren fiktion och underhållning. Inte något ställningstagande. Men all PR är väl bra PR, inte sant?

/Sara Hagström

Glädjerus och bokfylla

Den senaste veckan har jag signerat böcker tills jag har fått skrivkramp. Jag har redan sålt mer än hälften av böckerna jag tog hem, två veckor innan mina planerade release-event så det lutar åt att jag behöver ta hem fler. Sicken drömstart va?

Men faktum är, att även om det är en helt fantastisk känsla att folk hör av sig i princip varje dag och vill köpa en bok, så finns det något ännu bättre. Nu när jag har fått uppleva det så förstår jag varför alla författare pratar om det. Om att få möta sina läsare. För även om det hittills har handlat om sms och meddelanden, så är det helt magiskt att få höra att det man har skapat faktiskt har varit till glädje för någon. Ruset man får när någon berättar att hen har sträckläst boken för att den var så bra, det skojar man inte bort. Det är typ som en dunderfest komprimerad i en enda shot, man tar sveper den snabbt, den värmer direkt i magen och man önskar att den aldrig ska gå ur kroppen. Efteråt kommer bokfyllan, förvandlar en till en urvriden disktrasa vars enda tanke är snälla lite mer, bara en droppe till.

Man vill såklart att alla ska gilla det man har skrivit, men det faller ju på sin rimlighet. Jag har därför hela tiden intalat mig själv att alla inte kommer att tycka om den, men att några kommer göra det och det är gott nog. Jag har försökt sätta min tillit till att förlaget inte hade antagit manuset om det inte var bra nog. Tänkt att jag heller inte borde ha fått flera utgivningserbjudanden om det inte höll måttet. Men ändå har jag nog byggt upp en liten distans till andras tyckande, för säkerhets skull liksom. Sådär som man gör för skydda sig. Därför känns det så häftigt när någon säger ”herregud vilken bok du har skrivit” och river ner den där skyddsbarriären. Då blir det tydligt att jag inte förväntat mig mer än att få höra att jovars, den var helt okej, men att det inte stämmer.

Roligast av allt var nog att två av mina kusiner på 13 och 17 år läste ut den på bara några dagar. Att min lilla bok lockar till läsning även hos de som inte redan läser massvis. Jag är ju själv ingen extrem bokslukare, innan jag skrev Vargdräparen hade jag i princip inte läst någonting. Lyssnat på mycket, men inte haft tillräcklig ro för att läsa. Och även om jag läser en del nu och verkligen uppskattar riktigt bra böcker, så kommer jag aldrig att vara den där författaren som fullkomligt älskar läsning och böcker i allmänhet. Som har sönderbläddrade favoriter i en överfylld bokhylla eller längtar efter oktobermörker och en bok i läsfåtöljen.

Men jag älskar att berätta och har historier i mig som behöver berättas, och det som tidigare har varit ett litet tvivel i mig har istället blivit en insikt. Jag duger så här. Mitt skrivande duger så här. Jag och mitt skrivande uppskattas för vad det är, utan att jag är en gammal bokälskare som hängt tusentals timmar i biblioteket. Kanske är det istället hela poängen. Kanske gynnar det istället mitt skrivande och lockar nya människor till läsning.

Min författarvän Marie H Lundh (vars böcker ni måste läsa!) har hela tiden påtalat att debuten minsann är en bergochdalbana som man inte kan förutspå ens om man försöker. Jag har tidigare svarat att hela mitt liv har varit en bergochdalbana så det är inget nytt, men jag börjar förstå vad hon menar. För jag har verkligen föreställt mig hur det ska bli, men kommer om och om igen på mig själv med att bli överraskad. Föreställningen är alltid klen jämfört med verkligheten, även när jag tycks ha tagit höjd.

Så hur summerar jag den här gångna veckan då? Bara uppåt, uppåt, uppåt mot skyn, så snart kommer väl fritt fallet ner i betongen, haha. Nej, jag tänker vara mer positiv än så. Fan så roligt det är att släppa en bok! Jag önskar alla er som kämpar med era manus att ni en dag ska få uppleva det här. Ge inte upp!

/Sara Hagström

Så hur känns det att vara klar?

I mitten av förra veckan så mottog jag en efterlängtad leverans. Boken kom tidigare än beräknat från tryckeriet och en pall med 250 exemplar av Vargdräparen lastades av ute på gården. Jag var inte hemma för tillfället, men jag önskar att jag hade varit det. Då hade jag kunnat dokumentera en scen som hämtad ur någon stereotypisk filmatisering av den norrländska landsbygden. Pallen med böcker var tung. Min man var ombedd att få in dem i garaget. Bredvid honom stod hans snöskoter. Med ett spännband till dragsnöre blev färden enkel.

När han berättade om det senare på kvällen grämde jag mig över missat content, såg framför mig hur gubben kirrade biffen åt frugan (som nog allt är lite eljest som fått för sig att bli författare). Men å andra sidan försöker jag att inte driva på just den här bilden av mitt älskade Norrland. Jag har ju faktiskt skrivit en bok med utgångspunkten att göra precis tvärtom, att gestalta den livskraft och innovation som finns här, istället för den där kalla utdöende platsen där människorna är tystlåtna och kör snöskoter i t-shirt.

Hur som helst, boken har alltså kommit. MIN BOK! Fastän det gått en vecka så är det fortfarande orimligt. Overkligt. Otroligt. Opastöriserat. Nä jag skojar bara, spårade ur på det sista. Jag tror att det är lite som att förklara barnafödande för de som inte har barn. Alla säger att det är fantastiskt, en obeskrivlig upplevelse. Så säger ju vi författare också. Alla frågar hur det känns att hålla sin bok i handen för första gången, och alla svarar att det inte riktigt går att beskriva.

För det är ju så. Det är svårt att förstå att det där Word-dokumentet med de allra första futtiga små orden nu har förvandlats till en färdigställd bok. Det är svårt att ta in att alla timmar med fingrarna på tangenterna nu har mynnat ut i något som går att ta på. All glädje, allt tvivel, alla idéer, omskrivningar och tankenötter har förvandlats till det här, till min lilla bokbebis!

Folk frågar hur det känns nu när du är färdig, men jag inser mer och mer att det är nu det börjar. Det är nu min historia ska få möta sina läsare och lyssnare, det är nu den ska stiga upp som solen eller falla platt som en pannkaka. Det är nu den ska recenseras, diskuteras, bedömas, hyllas, sågas. Det är nu strålkastarljuset kommer riktas åt mitt håll, det är först nu som de allra flesta får reda på att jag ens finns. Lilla Sara från den glesaste glesbygd som tänkas kan, som en reporter från lokaltidningen en gång benämnde min hemby Önskan.

Nu när tidningarna har börjat ringa och vill prata om boken, så känns det inte alls som att jag är klar. Det känns mer som att kliva av tåget vid ändstationen och direkt hoppa på ett annat mot en ny destination, utan att riktigt veta vart jag är på väg.  Mot ett stup? Mot sjunde himlen? Mot en återvändsgränd? Jag har ingen aning, men jag har under resans gång landat i att nu när jag äntligen har kommit hit, så ska jag heller inte gnälla. Det hade varit lätt att trilla i den fällan och beklaga mig över den uppmärksamhet som kommer med jobbet, eller grina över framtidens osäkerhet eftersom det är lite obekvämt. Men jag tänker inte göra det. Det här är en del av jobbet som jag nu under flera år har drömt om och jobbat för, just därför tänker jag välkomna allt resan har att bjuda på!

Hon hette Annelie

Hon hette Annelie. När jag själv var en vilsen och frustrerad tonåring bland många andra vilsna och frustrerade tonåringar, var en hon konstant skinande sol. Ödmjuk och vacker som en ballerina. Hon hade förmågan att möta oss ungdomar med ett genuint engagemang. Fick oss att upptäcka vår kreativitet med ord, även när vi grymtade åt uppgifterna. Annelie var min gymnasielärare, och utan henne hade jag kanske aldrig hittat skrivandet på riktigt.

Sista året på gymnasiet fick vi välja några valfria kurser. Jag visste att det fanns en kurs som hette litterär gestaltning som jag gärna ville gå, men jag tvekade. Då var jag fortfarande en duktig flicka i färd med att hitta de rätta svaren, rädd för att spilla min tid på fel saker. Rädd för att göra något som inte skulle ge något. Det kändes förbjudet att välja utifrån lust. Fick man det? Till slut vågade jag.

Vi var en brokig skara ungdomar från alla möjliga program. Grupper som aldrig möttes annars. Esteter som annars bodde i skolans källare satt nu i samma sal som hockey-gymarna. Naturarna på övervåningen beblandade sig med stora massan på samhälls. Mitt i det där myllret av olikheter stod Annelie. Hon inledde ofta lektionerna med någon liten anekdot som hon hade tänkt på. Berättade om hur glad hon blev när hon körde till jobbet på morgonen och fick lyssna till alla fina ord på radion. Eller om hur hon försökt läsa fantasy men var för ointelligent för att förstå genren. Hon var sån. En lite udda fågel som ändå ingen stötte ut.

Ljushallen. Platsen där alla elever sammanstrålade utan att riktigt beblanda sig med varandra.

Uppgifterna hon gav oss var påhittiga. Vi skrev romaner på sex ord likt Hemingway, testade på poetry slam, övade oss i metaforer och skrev våra egna versioner av Edith Södergrans Virge Moderne. Vi hittade på egna ord som blev till dikter, deltog i skolans novelltävling och skrev om låttexter så att de gick från en genre till en annan. Trots att Annelie var mjuk och snäll och vi var sjukt obekväma så ställde vi oss lydigt upp och läste vad vi hade skrivit för varandra.

Edith Södergran

Hon utmanade oss, men var också alltid snabb att ge oss en hand i ryggen när vi behövde det. Till mig sa hon saker som fick mig att våga tro på min förmåga att uttrycka mig i ord. Fick mig att se på den som en tillgång som bara var min. På hennes lektioner kände jag att jag var på rätt plats, den där frustrerade känslan av att varje dag genomlida skoldagen bara för att jag var tvungen fanns inte i det rummet. Jag var skoltrött och visste inte vad jag längtade efter, men skrivandet blev en slags paus från det. Jag längtade varje vecka efter Annelies lektion, och såhär i efterhand är det så tydligt att jag redan då borde ha tagit skrivandet på större allvar. Men jag vågade inte. Insåg inte vilka möjligheter det bar på. Såg bara begränsningarna.

Först tio år senare står jag här utan frustration och vilsenhet med min debutbok snart i min hand. För det har jag att tacka dig Annelie, jag hoppas att du ska tycka om den.

/Sara Hagström

Publicerad till varje pris?

Jag har varit inne på det i ett tidigare inlägg, att jag inte tycker att man ska vända sig till egenutgivning bara för att man har blivit refuserad. Det här är ett ämne som jag har märkt delar oss författare litegrann i två läger, men jag vill i det här inlägget lyfta vad man faktiskt får ut av att ha ett avtal med ett seriöst förlag.

För mig var aldrig egenutgivning ett alternativ. Jag visste vad jag ville uppnå och jag förstod redan på en gång att om inte förlagen är intresserade, så kommer jag heller inte att försöka ge mig in i den här branschen. Kanske var det min bakgrund som både egenföretagare och ekonom, som gjorde att jag redan då förstod hur mycket arbete som faktiskt krävs runtomkring själva skrivandet för att ge ut (och nå ut) med en bok. I vart fall så visste jag på en gång att det arbetet inte intresserade mig överhuvudtaget. Jag var så urbota trött på att arbeta med saker som inte engagerade mig, så no way att jag skulle ge ut min bok själv och slita med sånt tråkigt.

För jag tror att det är lätt att bli lite förblindad av sin dröm att bli publicerad, och därigenom bli naiv och underskatta vad förlagen faktiskt gör för dig och din bok. Det är lätt att titta på royalty-nivåerna och tänka att varför får jag så lite när det är jag som har skrivit boken? Varför ska förlagen ha så stor andel? Eller se utgivningsplanen och tänka varför ska jag behöva vänta över ett år på att bli utgiven? Jag vill inte vänta så länge.

Om du har tänkt sälja ett litet antal böcker så är det såklart smartast att ha stora marginaler. Det blir heller inte så mycket jobb att manövrera själv. Men om du drömmer om stor framgång för din bok och vill sälja enormt många böcker (varför tänka litet när man kan drömma stort?), så kommer det att vara viktigare att ha ett välfungerande maskineri som sköter produktion, lagerhållning, distribution, marknadsföring och försäljning. Det kommer att generera mer intäkter än att ha stora marginaler och ta den stora delen av kakan själv, och det är det här stora maskineriet som jag tycker att vi ibland underskattar vikten av. Om boken blir en succé är det ju också viktigt att kunna möta efterfrågan medan den skriker högljutt, vilket är betydligt enklare för en organisation som snabbt kan skala upp produktionen och distributionen, än för en ensam författare som själv drar i alla trådar.

Självklart är det svårt att veta på förhand hur bra eller dåligt din bok kommer sälja, men det jag tycker är viktigt är att man redan innan sin utgivning har bestämt sig för vad man vill ha ut av den. Vill man bli publicerad till varje pris för att det viktigaste är att äntligen få hålla ens tryckta bok i sin hand, eller vill man försöka nå den stora publiken? Jag tycker inte att det ena är rätt och det andra är fel, inte heller att det ena förtjänar mer uppmärksamhet eller status än det andra. Men jag ställer mig kritisk till att glorifiera egenutgivning och baktala den traditionella utgivningen bara för att man fått sitt manus refuserat. Istället tycker jag att det är viktigt att se de olika alternativen för vad de verkligen är och känna efter vad som passar ens drömmar och mål.

En sak som jag lutade mig mot när jag siktade mot stjärnorna var att ingen av de stora författarna som jag såg upp till gav ut sina böcker själva. Emelie Schepp dök upp som ett slående exempel på lyckad egenutgivning sist jag vädrade mina tankar på det här ämnet, och hon har absolut gjort en imponerande resa. Jag beundrar henne för allt arbete hon lagt ner utöver skrivandet, det hade jag aldrig klarat av. Men med framgången kom också förlagens intresse och idag ges Emelie Schepp ut av Harper Collins, så i slutändan hamnade även Sveriges främsta egenutgivare på ett traditionellt förlag.

Här kommer några exempel på saker som mitt förlag Lind&Co har stått för under arbetet med att ge ut Vargdräparen:

• Manusgenomgång av förläggare
• Manusgenomgång av redaktör
• Omslagsdesign (som jag blev grymt nöjd med!)
• Baksidestext
• Kontakt och bokning av ljudboksuppläsare
• Produktion av ljudbok
• Införsäljning av boken (vilket gjorde att exempelvis Akademibokhandeln valde att köpa in boken till alla sina butiker i hela landet, något jag aldrig hade kunnat åstadkomma själv.)
• Korrektur och sättning
• Hela tryckeriprocessen
• Lagerhållning och distribution till alla bokhandlare som köpt in boken
• Anlitat en PR-konsult som ska promota boken när den släpps

Det kompletta omslaget 😍

Det finns absolut stora möjligheter att lösa dessa bitar själv för den som vill, men för mig som varken vill ha böcker i garaget, bråka med fraktbolag, få tusen frågor via telefon och mejl eller behöva leta folk som är duktiga på sina jobb, så var det helt rätt väg att hela tiden jobba för det där förlagsavtalet. Jag vill fokusera på att skriva och sedan glida på en räkmacka genom resten, inte slita mitt hår över saker jag inte ens bryr mig om eller är bra på. Att bara få saker levererade för synpunkter och godkännande är mer min melodi.

Om du känner dig taggad på att rodda såna här saker själv, så kan ju svaret vara ett annat för dig 😊

/Sara Hagström

Hur blir man en riktig författare?

Jag har själv varit där. I det nästintill desperata googlandet och dammsugandet av författares instagramkonton efter något slags svar på hur man ska bära sig åt. Hur många ord bör jag skriva om dagen? Vilket tempus bör jag skriva i? Hur bör jag lägga upp arbetet med ett nytt manus? Hur bygger jag en riktig bra karaktär? Hur gör jag för att bli så produktiv som möjligt? Hur gör en riktig författare liksom?

Men under resans gång så har det slagit mig att: varför intresserar jag mig mer för hur andra gör, istället för att låta mitt författarskap vara just mitt? Och ur den tanken så föddes en insikt om att det viktigaste för mig inte är att vara den mest optimerade riktiga författaren. För är inte hela poängen med att ha ett kreativt yrke som egenföretagare att MAN FÅR GÖRA PRECIS SOM MAN VILL?

Jag tror inte att Ingvar Kamprad funderade särskilt mycket kring hur han skulle bli så framgångsrik som möjligt. Jag tror att han följde en dröm. Skapade något som han trodde på och som han kände stor lust till. Loreen som har skapat två helt fantastiska nummer som tagit oss med storm i Melodifestivalen, säger saker som ”jag skapar när jag har något att säga” och inte ”jag har den perfekta arbetsmetoden.”

Ibland känner jag så starkt att jag är på rätt väg. Som om inget kan rubba min tro på att jag utövar mitt skrivande på det sätt som är menat för mig. Sådär lustfyllt, oorganiserat, smågalet och helt utan rutiner och förhållningsregler. Men ibland tvivlar jag, hamnar tillbaka i den där tanken att är det verkligen såhär jag borde göra? Slösar jag min tid? Borde jag göra annorlunda? Vore det inte bättre om jag hade lite rutiner?

Men så tänker jag tillbaka på tiden när jag arbetade 07-16 som ekonom. Tänker på hur dåligt jag mådde. På den extrema konflikt som hela tiden pågick mellan mitt sunda förnuft och min inre rebell. Det sunda förnuftet var föräldern som försökte förklara och resonera, och den inre rebellen var den trotsiga tonåringen som vägrade lyssna.

I mina svackor så försöker jag påminna mig själv om hur långt jag kommit tack vare att göra just det som känns rätt, och på mitt sätt. När jag försökte göra på ”rätt” sätt, när jag försökte vara en ordentlig människa, så barkade ju allt bara åt helt fel håll. Käpprätt åt helvete. Så jag påminner mig själv om att jag ska vara stolt över att jag vågade drömma om ett annat liv. Det där fria livet jag är på väg mot.

Jag vill inte resonera med den där astråkiga föräldern, jag vill vara den där tonåringen som vågade tänka större fastän hon inget visste. Som vågade tro på möjligheter och öppnande av nya dörrar istället för att förblindas av bekvämlighet. Just därför försöker jag också mota bort den där tanken om att försöka vara en riktig författare, och ta vara på chansen att vara författare på precis det sätt jag själv vill.

En gyllene fråga att ställa sig som skribent

Vargdräparen har gått till tryck och nu återstår bara det roliga, boksläpp och att fira! Releasedatumet är den 20/4 och jag har redan bokat in hela fem event de två efterföljande veckorna. Det känns så himla kul att det är så nära nu, det blir så verkligt när man får förfrågningar om att komma och berätta om boken.

Bild från veckans planeringsmöte med Folkets Hus i Junsele (där Vargdräparen utspelar sig) inför releasen.

Men nu när arbetet med Vargdräparen är helt färdigt så har jag tagit ett ordentligare grepp om den tilltänkta uppföljaren. Jag lägger mycket tid på att klura ut saker och att bygga upp storyn i mitt huvud innan jag skriver något. Det innebär att jag långt ifrån skriver varje dag, eller ens varje vecka, men det måste få vara så. För att behålla det roliga, för att berättelsen behöver tid innan den kan berättas på ett bra sätt. Jag vill så gärna ha författandet som mitt heltidsarbete, men jag är också rädd för att förstöra arbetsglädjen och hamna i samma snurrande träsk som när jag var ekonom. Och det vill jag inte, så därför vägrar jag allt som heter skrivrutiner, skrivdisciplin och målsättningar. Jag vill nämligen tro att det finns ett annat sätt att uppnå saker än att pressa sig själv till prestation, och därför tänker jag utöva mitt författarskap som en lustfylld hippie till dess att jag är motbevisad. Blir jag det kanske jag ändrar mig, eller lägger av, haha.

Men tillbaka till uppföljaren. När jag målar upp min story i tanken funderar jag mycket kring en gyllene fråga, nämligen varför. Varför gör karaktärerna som de gör, varför känner de som de känner? Varför har de de värderingar de har och varför handlar de som de gör i de situationer de möter?

I mitt tidigare arbete som ekonomiansvarig så jobbade jag även en del med företagets ledningssystem (googla om du vill veta mer om vad det är), och varje år när vi blev granskade påminde den externa ISO-revisorn oss om metoden fem varför. När problem uppstod, till exempel att någon ur personalen tankade bilen med bensin istället för diesel, skulle vi ställa oss frågan varför för att analysera orsaken.

1. Varför hände det? Personen som tankade var ouppmärksam.
2. Varför var personen ouppmärksam? Hen tittade samtidigt i mobilen.
3. Varför tittade hen samtidigt i mobilen? Hen försökte tjäna tid och avrapporterade slutfört arbete.

Och så vidare… Ända fram till dess att man fick fram en orsak som kunde botas med en ny rutin eller ett hjälpmedel, i det här fallet kanske en enkel dekal ovanför tanklocket hade kunnat hindra den ouppmärksamme föraren från att tanka fel.

Och jag gör faktiskt på liknande vis när jag pusslar ihop en historia. Det är ett effektivt sätt att få ordning på lösa trådar och utsvävade partier eftersom det sorterar ut saker som finns med bara för att. Får en att addera där texten känns tunn eller där saker inte riktigt hänger ihop.

Exempel

Huvudkaraktären Ronny, 59, har länge kämpat med sitt alkoholmissbruk, men börjar äntligen komma på rätsida med det och har nu varit nykter i tre månader.

• Varför har Ronny ett missbruk?
  Han förlorade sin fru i hjärnblödning strax efter deras giftermål. Med hustrun dog också framtidsplanerna om hus och barn och Ronny fick svårt att hantera sorgen. Han ville bara bedöva sig lite. Fly ensamheten en stund. Men bedövningen blev djupare och verklighetsflykten längre. Sorgen blev inte bättre men spriten blev omöjlig att leva utan.
  
• Varför har han bestämt sig för att sluta dricka?
  Ronny har kollapsat många gånger men den senaste gången så fastnade läkarens ord om döden som ett mantra inom honom. Nästa gång kan vi inte rädda dig. Det förstod han för länge sen att det var så det skulle sluta, men när han väl stod på klippavsatsen så ville han inte dö. Han ville leva, det lilla liv som kanske fanns kvar.
  
• Varför har han varit nykter i tre månader?
  På vägen hem från sjukhuset delade han sjuktaxi med Eva. Det visade sig att Eva bodde bara några hus ifrån honom och också kämpade mot alkoholen efter att hennes man dragit med en ny kvinna. De började prata och bestämde sig för att ses igen. En vänskap växte fram och de beslutade sig för att bli nyktra tillsammans.

Allt detta behöver inte vara en del av historien som senare berättas i manuset, men att ha bakgrunden välarbetad med många besvarade varför, tycker jag underlättar mycket när jag väl börjar skriva. När magin i fingrarna hittar på nya riktningar blir det också lättare att sy ihop helheten och skapa djupare förståelse för hur saker hänger ihop.

Funderar du också i dessa banor när du skriver?

/Sara Hagström

Mina bästa research-tips, del två!

Här kommer fortsättningen på förra veckans inlägg om mina bästa research-tips till dig som skriver krim. Om du missade förra veckans inlägg så kan du läsa det här: Research-tips till dig som skriver krim

Förundersökningsprotokoll

Detta mytomspunna dokument som vi alla krimförfattare är dödligt nyfikna på. Ett väldigt hett research-tips är att beställa hem en förundersökning och granska hur dokumentationen är uppbyggd. Det kostar en del i administrationsavgift, men jag lovar att det är värt det!

När jag beställde hem och började läsa igenom så fastnade jag för de felaktigheter som hade smugit sig in. Bland de första sidorna fanns en rapport från det allra första besöket på brottsplatsen, och längre in i utredningen fanns en notis om att adressen som angetts vid det första besöket var felaktig. På ett ställe beskrevs också ett misstag som begåtts av de första poliserna på plats. Dörren hade varit igentejpad men poliserna hade rivit bort tejpen då någon meddelat att tejpen var deras egen, och den borttagna tejpen kunde därför inte analyseras för fingeravtryck eftersom den kontaminerats av polisen själv.

I båda fallen ger förundersökningsprotokollet information om verkliga situationer som faktiskt har uppstått i en verklig polisutredning. För i den verkliga verkligheten så är vi alla människor, även de mest professionella. Någon hörde fel, tänkte fel eller var ouppmärksam, och det fick konsekvenser. Den här typen av information tycker jag är jätteintressant för det visar så tydligt hur det praktiska polisarbetet faktiskt kan gå till.

Om du vill begära ut en förundersökning så gör du så här:

1. Besök https://polisen.se/tjanster-tillstand/ta-del-av-allman-handling/ och klicka dig vidare till e-tjänsten för begäran av allmän handling. Välj vilken handling du är intresserad av, välj brottsutredning.
   
2. Nu kommer vi till det luriga. Du behöver nämligen veta exakt vilken händelse utredningen handlar om, vilka personer som var inblandade, samt personnumret på den du begär uppgifter om. Ange även brottets rubricering, datum för brottet och brottsplatsen för att så detaljerat som möjligt beskriva händelsen du begär information om, för om det lämnas öppet för tolkning så kan inte Polisen pröva din begäran.
   
   Jag tog hjälp av lexbase.se och köpte en dom från ett rättsfall jag hade hört talas om i en podd. Det svåra är egentligen att hitta ett specifikt rättsfall som verkar intressant, för utan det så kommer man inte riktigt vidare. Men om du vet vilket fall du vill begära ut så skulle jag tipsa om att köpa domen hos lexbase, för i domen så finns alla uppgifter du behöver ange i din begäran hos polisen.
   
3. Skicka iväg din begäran och invänta att polisen hör av sig. I mitt fall fick jag information om kostnaden och behövde godkänna den innan handlingarna printades och skickades, men det berodde nog mest på att jag begärde ut en ganska stor utredning. För mig landade kostnaden på ungefär 900 kr.

Myndigheters interna dokument

Jag vet inte hur många gånger jag har googlat på något lite snabbt och snubblat över exakt det jag för tillfället behöver veta i form av myndigheters interna dokument. Alla företag och organisationer har ju någon form av rutiner och policys och myndigheter är inget undantag, snarare tvärtom. Jag har märkt att i den här typen av dokument så finns väldigt mycket matnyttig information om hur organisationen agerar i olika situationer. Eftersom dokumenten riktar sig till den egna organisationen så brukar de vara detaljerade och tydliga, för syftet är ju att deras personal ska förstå och agera rätt, inte att vi författare ska kunna snoka runt.

För att nämna några exempel så behövde jag få svar på om man får ta med sig inspelningsutrustning in i ett fängelse för ett möte med en intagen, och fann något så klockrent som Kriminalvårdens egen handbok för besök och elektronisk kommunikation i anstalt och häkte. Det visade sig vara en väldigt detaljerad beskrivning av vem som godkänns för kontakt, vilka bakgrundskontroller som görs inför ett godkännande och vilka regler som gäller för olika typer av besök.

Ett annat riktigt bra dokument som jag har hittat är ett faktablad från Polisen med beskrivningar av vanliga termer som används av NFC (nationellt forensiskt centrum). Dokumentet är alltså en slags lathund för att poliser ska kunna tolka vad NFC menar i sina rapporter från undersökningar av biologiska spår och DNA. Faktabladet beskriver också sammanfattat hur en undersökning av biologiska spår och DNA går till. Också ett klockrent fynd!

Ett utdrag från tabellen:

Studentuppsatser

Jag brukar ta den här källan med en viss nypa salt eftersom jag själv har skrivit en halvhjärtad uppsats enbart med målet att bli godkänd och klar med skiten. Men till fördelarna så hör det att det finns en uppsjö med studentuppsatser, och det brukar därför var enkelt att hitta en uppsats som avhandlar det problem eller område man är intresserad av. Jag brukar använda uppsatserna lite som en sluss vidare till mer information, för uppsatsskribenterna har ju läst en väldig massa litteratur kring sin frågeställning, och redogör dessutom sina upptäckter sammanfattat. Ett snabbt och enkelt sätt att samla in lite övergripande information om ämnet, och få tips på intressanta källor för att kunna läsa på mer.

Hoppas att du får glädje av mina tips och att du hittar de där klockrena svaren på just din frågor!

/Sara Hagström

Research-tips till dig som skriver krim

Går det att skriva trovärdig krim utan att känna en polis?

Ja, jag tror det. Eller jag har i alla fall gjort det, och jag hoppas att den ska upplevas som trovärdig. Förlaget verkar tycka det åtminstone. För grejen är den, att jag är jättedålig på att ställa frågor. Även om jag kände en polis så har jag svårt att tro att kvalitén på mina texter skulle öka nämnvärt, för som man frågar får man svar, inte sant? Jag skulle vara en värdelös intervjuare, det kommer liksom inte upp några frågor i mitt huvud när någon berättar något. Istället är min hjärna fullt upptagen med att suga in informationen och koppla ihop den med något annat som jag har samlat på mig tidigare. Upptagen med att spinna vidare. Det är jag istället jättebra på, att observera, samla in och sy ihop delar av olika sammanhang till en helhet som hänger ihop.

Så här kommer mina bästa research-tips till dig som skriver krim, och som inte har några kontakter inom rättsväsendet!

Att söka fram konkreta fakta är ofta relativt enkelt, exempelvis att ta reda på hur många lokalpoliskontor det finns i Sverige eller polisers gradering. En snabb googling kan i regel ge väldigt bra svar på den här typen av frågor. Men för att uppnå trovärdighet så tror jag att det är viktigt att göra research på de mer djupgående delarna och inte bara läsa sig till en massa fakta. Det är en sak att veta hur en organisation är uppbyggd, och en annan att veta hur den tänker. Hur ser kulturen ut? Vad får man en dunk i ryggen för? Vad kan göra att man blir ignorerad? Hur pratar man med varandra internt? Vad sägs bakom chefens rygg? Vilka oskrivna regler gäller? Vilka skämt drar man?

Det är den typen av research som jag tycker är mest intressant. Att sätta mig in i ett nytt sammanhang och försöka förstå hur det fungerar. Att försöka smälta in och bli världsvan i en roll jag precis har börjat bekanta mig med. Jag vill veta hur man beter sig, hur man pratar, hur man tänker, känner och agerar. Här är mina bästa tips på hur man kan ta reda på det:

Poddar

Åh, jag älskar podd-formatet när materialet är producerat av de som vet vad de pratar om. Inte svammel eller ytligt snack, utan människor som verkligen kan sin sak, som presenterar saker väl underbyggt av vetenskapliga studier eller erfarenheter, eller bjuder på egna livsberättelser. På krim-området rekommenderar jag följande:

• Det mörka psyket – en populärvetenskaplig podd ledd av beteendevetare och forskare Shilan Caman, och rättspsykiatriker och forskare Katarina Howner. En otroligt intressant podd om psykologiska fenomen bakom mänskligt beteende, som många gånger visar sig ligga oss själva närmare än vi kanske tror. Om du vill veta mer om olika psykologiska diagnoser så är det här ett superbra tips!

• Älskade psykopat – en podd som varje avsnitt gästas av en anonym gäst som delar med sig av sin historia om en relation med en psykopat. Oftast handlar det om kärleksrelationer, både kvinnor och män, men det kan även vara familje- eller arbetsrelationer. Otroligt gripande berättelser av människor som utsatts för helt fruktansvärda saker. Den här podden får krimförfattares hemskaste fantasier att blekna.

• Förhörsrummet – en podd där skådespelare gestaltar verkliga förhör. Ett snabbt och enkelt sätt att ta del av verkliga förhörssituationer utan att behöva läsa massvis med transkriberingar.

• Rättegångspodden – en podd med verkliga ljudupptagningar från svenska rättegångar. Mycket intressant att ta del av hur verkliga gärningspersoner uttrycker sig, men också ett bra sätt att få inblick i hur åklagare och advokater agerar i rättssalen.

Litteraturlistor

När jag själv pluggade till civilekonom var litteraturlistorna det första man granskade inför en ny kurs. Vilka böcker var viktiga och vilka kunde man skita i? Ja, det var alltid en gissningslek. Men litteraturlistorna kom till stor nytta även efter studierna, för det gav mig information om vilka böcker som exempelvis polisprogrammet använder sig av.

Om du vill söka fram en litteraturlista så googla bara på litteraturlista + namnet på programmet + namnet på universitetet, så bör du hitta rätt. Om inte så bör du åtminstone hitta sidan för programmet på det specifika universitetet. Försök därifrån orientera dig vidare till utbildningens upplägg eller kursplaner. Om du hittar kursplanen så bör du också hitta litteraturlistan kopplad till varje kurs. Alla kurser är antagligen inte lika intressanta för just din frågeställning men spana in den som ramar in ditt intresseområde bäst, där hittar du nog något spännande!

Här är tre boktips som har hjälpt mig i min research:

• Polishandboken av Andreas Elmebo, Fredrik Kärrholm och Fernando Cisternas – en väldigt matnyttig bok med konkreta fakta om hur polisarbete går till. Väldigt lättläst!

• Polispsykologi av Sven-Åke Christiansson och Pär Anders Granhag – en bok som syftar till att ge kunskap om psykologin kopplad till situationer som specifikt poliser möter i sin vardag. Jag upplevde också att boken gav en del information om det interna ”tugget”.

• Dilemman i förhörsrollen av Gunilla Blomberg och Maria Wolrath Söderberg – en rätt kort bok som förenar teori och praktik på ett bra sätt. Jag stöp först i Gunilla Blomberg i ett poddavsnitt och föll för hennes gedigna kunskap på området och hennes förmåga att både beskriva och ta sig igenom svåra förhörssituationer. Gunilla arbetar nu med utbildning i förhörsteknik inom polisen.

• Gärningsmannen är polis av Lisa Bjurwald och Kerstin Dejemyr – inte en bok som finnes i någon litteraturlista, men en intressant bok med berättelser från insidan om myndighetens mörkare sidor.

I nästa veckas inlägg kommer research-tips del två om hur man bland annat begär ut ett förundersökningsprotokoll!

/Sara Hagström

Lägesrapport inför boksläppet

Det börjar bli verkligt nu, att jag faktiskt ska släppa en bok snart. Min bok. Jag ser hur läsbloggare listar Vargdräparen som en bok de ser framemot. Ser hur välkända profiler börjar följa mig på Instagram. Snubblar över listor som nämner min bok som en debut att hålla koll på. Får meddelande från en kompis som säger att det redan står folk i kö på den på hennes bibliotek. Allt jobb jag har lagt ner på det här projektet, alla mina önskningar och förhoppningar, börjar plötsligt visa sig i högst verkliga företeelser. Och trots att min tro hela tiden har varit att jag en dag ska ta mig hit, så känns det helt galet att det faktiskt blev så också. Nu är jag här, tiden är liksom kommen.

Som jag har nämnt tidigare så var det en evinnerlig väntan från att jag skrev på avtalet till att vi faktiskt började arbeta med boken. I december fick jag tillbaka manuset från min redaktör och har sedan dess bollat det tre vändor med henne. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var en utmaning att se några av mina favoritrader föreslås som strykningar. Eller att det var glasklart att redaktören alltid hade rätt. Men vad som är sant, är att vårt samarbete har fungerat riktigt bra. Vi har haft ett givande och ett tagande, ibland varit överens och ibland kompromissat. Jag har under hela proceduren känt att min åsikt värdesätts, att mina synpunkter och förslag tas på allvar.

Min farhåga inför att behöva välja mellan flera utgivningserbjudanden var att jag skulle välja fel, komma in i arbetet och sedan känna att jag inte klickade med de personer jag skulle jobba med. Så blev det inte, och jag känner att Vargdräparen har fått bästa möjliga hjälp inför att möta sin publik. Vad mer kan en författare önska?

Nu har manuset gått vidare på sättning (att layoutmässigt forma om Wordfilen till boksidor) och korrektur, vilket är det sista steget innan boken går till tryck. I det här läget skriver vi inte längre om något. Eventuella ändringar är bara korrigeringar av exempelvis prepositioner eller faktafel. Med andra ord så har jag nu lämnat över Vargdräparen åt sitt öde. Den är klar, så klar den någonsin kommer att bli. Jag skulle kunna snurra in mig i ångestfyllda tankar om att jag hade kunnat göra mer, men jag låter bli. Känner mig istället tacksam över att jag kan släppa taget om den. Flyg Vargdräparen, flyg! Flyg tills du inte orkar flyga längre, och så flyger du lite till!

Nog är det trevligare att gå igenom manuset för sjuttioelfte gången när sättningen är gjord och det faktiskt ser ut som en bok!

Alla säger att det kommer att bli en bergochdalbana, och förmodligen är det så. Men jag känner mig så otroligt redo för den. Hit med hyllningarna och fotknöls-sågningarna, nomineringarna, priserna, besvikelserna och Storytels argaste troll, hit med hela skiten, jag är redo!

Vargdräparen släpps 20/4, but who’s counting? (hehehe jag såklart, det är 64 dagar kvar)