Hur gick det sen, Anna Ahlund?

Anna 2016 beskuren

Foto: Johanna Westin / den sjungande fotografen

Hej igen! Det känns som om det knappt gått någon tid alls sen vi sågs, ändå är det nästan ett år sen jag och förra årets gäng lämnade över till årets Debutantbloggare. Kanske är det inte så konstigt att det känns så, 2017 har svept förbi med ett enda stort swosh för mig.

Antagligen var det för att första halvan av året bjöd på skrivpanik. Saker ingen ser var planerad till sommarutgivningen, kontrakt var för längesen skrivet, framsida fanns, läsare väntade … Det var bara det att boken aldrig ville bli klar. Jag skrev och skrev, men texten betedde sig som någon slags litterär hydra – där jag försökte begränsa ett spår dök två nya spår upp, och de ledde sällan åt det håll jag tänkt mig.

Det svåra var helt klart alla möjligheter. Med sex olika berättarperspektiv och en ramhandling som spände över ett år gick det att berätta så mycket, hitta så många trådar att plocka upp, så många teman att utforska. När jag lärde känna karaktärerna blev de också mer och mer intressanta, och jag kom på så mycket jag ville berätta om dem. Texten svällde och svällde.

Dramaturgivägg

Ett tag trodde jag nästan inte att det skulle gå. Jag var riktigt rädd för vad som skulle hända om jag släppte ifrån mig något som jag inte skulle hinna bli nöjd med. Vad skulle det göra för mig som författare om andra boken blev ett mjeeh? Vem skulle vilja läsa något mer jag skrivit då? Jag hade några sömnlösa nätter under våren, och ganska många panikskrivardagar då jag kämpade för att överhuvudtaget få allt att hänga ihop.

Men tack vare ett flexibelt förlag, en redaktör med ett änglalikt tålamod och aldrig sinande pepp från skrivarvänner blev så boken till slut färdig. Efter ett antal uppskjutna deadlines. Och när jag höll den där solskensfärgade knubbisen på fyrahundra sidor i min hand i augusti kände jag mig så nöjd med hur den blev. På riktigt. Och den känslan alltså, den känslan.

Phuu.

Saker ingen ser, first

 

Som om 2017 inte tyckte att det var nog levererade det även nya dagjobb åt mig och min man och flytt till ny stad under samma månad som lanseringen av boken.

Phuu, phuu.

Anna på Sakisfest

Men allt gick fint. Det blev en underbart färggrann releasefest, och vi trivs fantastiskt bra i Uppsala. Det är ju dessutom staden jag tänker att alla mina böcker ska utspela sig i, så varje gång jag går runt på gatorna lägger jag märke till nya saker jag tänker att jag ska skriva in i nästa bok. Det är väldigt inspirerande.

Jag sitter fortfarande vid mitt älskade köksbord och skriver, bara att det nu står i rummet vi kallar ”ateljén”. Saker ingen ser har hittat fram till sina läsare, och jag myser varje gång jag hör att någon tagit till sig mina karaktärer och den vackra, tillåtande, queera värld jag byggt åt dem och själv tycker så mycket om.

Ateljén

Och nu då?

En märklig sak med skrivandet är att minnet av all den där skrivångesten ganska snabbt bleknade. Jag vet att det var jobbigt under skrivprocessen, men nu när jag börjat skriva på nästa bok kan jag inte riktigt känna det längre, om ni förstår hur jag menar? Nu tänker jag bara att det är roligt att skriva, och gläder mig åt att bygga upp nya karaktärer och knyta ihop nya trådar. Kanske är det naturens sätt att låta författare glömma skrivångest för att det ska bli några nya böcker gjorda? Eller så var det som alla sa – att andraboken är absolut värst. Jag tror nästan det.

Hursomhelst, nu håller jag på med en bok som har arbetsnamnet ”Balis” och kretsar kring en vecka i maj då det är skolbal. Den utspelar sig på min hittepåskola Sibylla allmänestetiska läroverk som också är med i Saker ingen ser. Balis är på flera sätt en direkt reaktion på Saker ingen ser. Saker ingen ser utspelade sig under ett år – Balis ska handla om en vecka. Saker ingen ser hade många karaktärer och blev över fyrahundra sidor – den här ska ha få karaktärer och bli en tunnis på kanske hundratjugo sidor.

I wish. Vi får se.

Balen

Den kommer i alla fall att bygga på mycket mer struktur än Saker ingen ser gjorde. Den här gången testar jag att göra en ordentlig plan för hela boken. Eftersom upplägget bygger på en tydlig form (sju dagar, tre kapitel per dag) är det ganska lätt att placera ut de dramatiska höjdpunkterna på lämpliga ställen och jobba med dramaturgiska bågar, som jag älskar. Det ska bli kul att se vad det blir. Det blir i alla fall en storslagen bal i det gamla läroverket, en chatt-relation, en bästis med en flickvän som är en riktig trickster, hemligheter, mycket tankar om identitet, och en hel del Uppsalagator på natten. Jag tror att det blir kul. Den som gillat mina tidigare böcker kommer nog att gilla den här också, samtidigt som den kanske också bjuder på något nytt. Vi får se.

Plan

Balis är planerad till våren 2019, så jag hoppas att 2018 blir ett lite lugnare skrivår än 2017 var. Jag har många författarbesök inbokade, och ett par andra roliga skrivarprojekt som jag hoppas blir av under året. Framförallt ser jag fram emot att skriva klart Balis, och att känna att jag har tid att låta den landa. Jag längtar efter att få flytta kommatecken i väntan på deadline, och att hitta de allra bästa orden för att beskriva känslor. Att stanna upp och verkligen tänka på ordval och meningskonstruktion. Njuta av det. Samtidigt har jag så roligt nu när jag bygger upp själva historien och karaktärerna.

Det är så omvälvande att få ägna sig åt skrivande. När det inte sker under press finns det en sån kärleksfull kraft i det. Kärleken till orden, skapandet, karaktärerna. Det är fantastiskt att få vara med om det.

Debutantbloggsläsare – tack för att jag fick titta in och säga hej. Vi ses vidare på Instagram ifall ni vill prata skrivande (jag heter @anna.ahlund) eller på annaskriverunder.se, skrivbloggen jag har tillsammans med Anna Arvidsson och Anna Jakobsson Lund.

Ta hand om er – och skriv på. Det är värt det.

 

 

Sista inlägget

anna-2016-beskuren

Foto: Johanna Westin / den sjungande fotografen

Vi har kommit fram till årets sista vecka, och det har blivit dags att skriva årets sista debutantbloggsinlägg. Vilket år det har varit!

Årets första månader präglades av väntan för mig, tillsammans med den sista redigeringen av boken. Jag älskade de där redigeringsvarven, det fanns gott om tid och jag lärde mig massor av nya språkgrejer. Till exempel att T-shirt skrivs med stort T för att namnet kommer av att formen på tröjan påminner om formen på bokstaven, att det alltid heter ”nedför trappan” och inte ”ned för trappan”, att orange inte kan böjas utan heter orange i bestämd form också, och att ”så där” skrivs isär.

I maj kom Du, bara. Att få hålla i den första gången var helt igenom magiskt. Att få läsa den – mina ord – i tryckt form var oerhört stort. Jag hade läst igenom den otroligt många gånger i redigeringen, men ändå drogs jag in i historien när jag läste den i bokform. Mitt hjärta bultade. Jag grät här och där. Det var en så stark upplevelse att få känna att det jag jobbat med så länge var klart. Och att det blev bra.

Releasefesten blev en riktigt fin kväll. Massor av vänner och bekanta, släkt och gamla svensklärare kom till Norstedsborgen för att fira att det blev en bok. Vi hade uppläsning, quiz, kladdkakemuffins och flädersaft, M&M’s och popcorn blandat, och överallt på borden stod det papperstranor. Jag fick bygga ett torn av mina egna böcker och signera så många exemplar att jag blev yr i huvudet. Det var en underbar kväll.

Efter att boken kommit ut började läsarreaktionerna komma in. Jag fick mail från vänner, bekanta, och för mig helt okända människor som hade läst boken. Folk kom fram till mig i boksammanhang och sa att de läst Du, bara, och på internet kändes det som om den dök upp överallt. Det var mäktigt, och lite svårt att ta in. Det allra finaste var att den verkar ha landat så rätt hos många personer. En läsare skrev att han ville vara John, och ville träffa någon som Frank. En annan skrev att hen skulle vilja våga vara lika självklar som Elli. En tredje skrev att han tyckte att sexscenerna var skitheta, och en fjärde att hon påmindes om hur det var att vara ung och kär. Att läsa såna omdömen gjorde mig helt varm i hjärtat. Min bok påverkade människor, och jag blev sugen på att skriva mer, mer, mer!

Och jag skrev, skrev, skrev. Och slängde, slängde, slängde. De säger ju att andraboken är värst, och jag hoppas att det stämmer, för en sån här process vill jag inte gå igenom igen. Jag läste nån statistik någonstans (kan det ha varit i DN?) som sa att 80% av alla författardebutanter inte skriver en till bok. Jag kan förstå varför, även om jag själv är rätt säker på att jag hade gjort det ändå förr eller senare. Nu skrev vi kontrakt på Saker ingen ser i maj, så jag var liksom tvungen att ta tag i den redan i år. Men uj, vad jobbigt det har varit.

Från början tänkte jag att det skulle bli en novellroman, tolv noveller som utspelade sig under ett år i ett kompisgäng. Efterhand växte det när jag behövde fler noveller för att kunna fånga upp fler trådar, och under senhösten släppte jag novelltanken helt, och lät formen bli Love Actually-inspirerad, med flera historier och personer som perspektivet växlar mellan. Jag är inte riktigt i mål, och det är fortfarande kämpigt, men jag kämpar på. Och jag hoppas att det blir lättare med bok tre, när jag kanske lärt mig mer om vilken typ av process som funkar för mig.

Jag tror att den största skillnaden mellan första och andra boken för mig var att jag under arbetet med första boken hela tiden var på toppen. Hela tiden nådde jag högre än jag gjort tidigare, och i takt med att jag lärde mig nya saker blev jag hela tiden bättre. Det var berusande att få känna mig så bra hela tiden, och att få uppleva storhetsvansinnet när jag fick till en lyckad spegelscen eller en bra foreshadowing eller en sexscen som testläsarna tyckte var riktigt het. Nu när jag skriver andra boken kan jag mycket mer. Det gör att det är svårt att bara testa saker eller att låta hjärnan leka på samma sätt, för jag är hela tiden tre steg fram och tänker ”men om jag gör så där kommer det att påverka det här, och det här är ändå inte en tillräckligt bra grund att bygga på”. Det är synd. Jag saknar lekfullheten, och hoppas att den kommer tillbaka. Jag längtar efter att kasta mig ut utan att planera.

Resten av året bjöd på mycket roligt bokrelaterat. Framträdanden, seminarier, signeringar, författarbesök och bokdiskussioner. Fler bloggrecensioner. Fler tidningsrecensioner. Folk som skrev långa brev till mig och berättade hur boken givit dem hopp om en bättre värld.

Trots den hemska andraboksprocessen har jag hopp om framtiden. Saker ingen ser kommer att bli bra när den blir klar. Jag har fått se helt underbara skisser på omslaget (gjort av Sepidar Hosseini som också gjorde omslaget till Du, bara). Under våren ska jag besöka Litteralund och Lillehammers litteraturfestival. Bare du kommer ut i Norge i april. Jag har även ett riktigt spännande samarbete på gång, och om allt går vägen kommer ni som tyckte om Du, bara att få en riktig treat framöver.

Det känns lite konstigt att skiljas åt. Debutantbloggen har varit ett fantastiskt sätt att samla tankarna, och att försöka formulera vad jag egentligen håller på med. Ibland har det känts motigt att försöka få ihop inlägg när hjärnan varit skrivtrött, men jag är så glad åt det här sammanhanget och all fin respons jag fått från er läser bloggen och kommenterar. Det har varit roligt att läsa om era processer i kommentarerna, hur vi gör lika och hur vi gör olika. Det har varit spännande att läsa de andra debutantbloggarnas inlägg, och det ska bli spännande att se vad nästa års gäng hittar på. Jag känner på mig att det kommer att bli många intressanta inlägg på bloggen framöver.

Ni som vill fortsätta följa min resa och min skrivprocess (och se mitt nya omslag och höra om mitt stora roliga samarbete när det blir officiellt, och se klänningen jag ska ha på mig på QX-galan i februari där Du, bara är nominerad till årets bok!) kan gärna följa mig på instagram. Där heter jag @anna.ahlund. Jag bloggar också på annaskriverunder.se tillsammans med Anna Arvidsson och Anna Jakobsson Lund.

 

Och så till slut, några ord på vägen till er som kämpar:

Sluta inte kämpa. Mina tidiga utkast av Du, bara hade aldrig blivit antagna om jag hade skickat in dem, däremot blev utkast 18 antaget med kommentaren om att förlaget inte sett ett så färdigt manus på många, många år. Skicka inte in manus innan de är klara. Ta er tid till att göra allt ordentligt, och våga släppa in andra människor i processen. Det var helt avgörande för mig att jag träffande mina skrivar-Annor och fick deras respons. Ingenting har utvecklat mig mer än att se deras ögon på min text. Skrivande behöver inte vara ett ensamt arbete. För mig är det oerhört utvecklande att diskutera problem, få hejarop och pepp när det känns tungt, och att ha några som är lika stolta som jag när det går bra för min bok. Leta i författargrupperna på facebook eller i kommentarsfälten här eller på andra skrivbloggar. Hitta folk som ser på skrivande på samma sätt, som ni kan bolla med. Tro mig, allt blir så mycket lättare – och roligare – av att inte vara ensam i skrivandet.

Och slutligen: Det går. Våga lita på att det går.

 

Tack för i år. Jag önskar er all lycka på vägen.

/Anna

 

 

 

 

På banan

anna-2016-beskuren

Foto: Johanna Westin / den sjungande fotografen

Först och främst ska jag passa på att säga att om det var någon av er som planerat att se mig på biblioteket i Växjö i dag (måndag 5/12) så är det tyvärr inställt pga sjukdom. Nedriga vintersjuka att slå till just nu! Besöket blir uppskjutet till senare, håll koll på Växjös eller mina kanaler för nytt datum framöver!

Förutom den illa tajmade sjukan tror jag att jag är på banan. Dramaturgitrådarna i mitt manus börjar falla på plats, och för tillfället jobbar jag med flera delar som känns riktigt roliga att utforska. Bland annat en anonym brevväxling, och en riktigt glittrig bildsalsfest där alla är arga på varandra. Jag älskar att skriva miljöer med mycket färger och detaljer (som pappershandeln i Du, bara), och scener med mycket känslor, så det känns väldigt roligt.

Efter en stressig period med manuset känns det bättre nu. Det börjar hitta sin nya form, och jag låter det göra det. Den som läst mina inlägg här under året vet att Saker ingen ser var tänkt som en novellroman – från början tolv noveller (en per månad under ett år) som hängde ihop. Den formen fullkomligt exploderade efter första testläsningen, när Anna Jakobsson Lund tyckte att jag skulle släppa en-per-månad-tanken. Det gjorde jag, och novellerna blev fler och fler. Och sen blev det svårt.

Kanske var det för att jag (som svensklärare) har en ganska tydlig bild av vad jag vill att en novell ska vara när jag skriver dem. Jag vill ha mina noveller avgränsade i tid, och med en twist på slutet. Problemet var bara att den formen inte riktigt passade längre när antalet avsnitt och trådar ökade. Det blev en start-stopp-start-stopp-känsla som förtog tempot lite, och gjorde det svårt att få till en bra övergripande dramaturgi. Det blev svårt att skriva, helt enkelt. Så i mitt nya utkast har jag släppt novelltanken och skriver avsnitt/kapitel istället, för det passar bättre med vad boken är nu. Det ger mig en ny frihet, och det är väldigt skönt.

Även om det kan låta som en stor darling att döda tycker jag att såna här faser känns bra. Det är skönt att se att manuset går vidare i sin utveckling, och kommer närmare och närmare formen historien ska ha för att komma till sin absoluta rätt. Jag är inte speciellt sentimental när det kommer till text, när jag testat en grej ett tag tycker jag ofta att det är skönt att gå vidare och testa att skriva på ett annat sätt. Det är roligt att se hur trådar, karaktärer och dramaturgiska bågar utvecklas på vägen. Och för mig är sällan de första idéerna de bästa, ändå.

Shiny Uppsala

anna-2016-beskuren

Foto: Johanna Westin /densjungandefotografen

I fredags var jag i Uppsala, där både Du, bara och Saker ingen ser utspelar sig. Dels var jag inbjuden att bli intervjuad till studenradions kulturprogram Hesa Fredrik till ett temaavsnitt om queerlitteratur, dels passade jag på att göra lite research.

Det är alltid så inspirerande att prata om queerlitteratur, tycker jag. Det händer rätt ofta när ämnet kommer på tal att jag får frågan varför jag vill skriva historier med hbtq-tematik. Den korta förklaringen är att jag helt enkelt tycker att det finns så många historier som är oskrivna, och så många karaktärer som inte fått vara just karaktärer, utan främst representanter sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Många, många hbtq-böcker handlar om att komma ut – vilket behövs eftersom världen fortfarande ser ut som den gör – men samtidigt är det spännande att få utforska hur saker kan skrivas på nya sätt. Jag har ju till exempel valt att helt lyfta bort heteronormen ur Du, bara, för att förhoppningsvis få läsaren att fundera på varför samma regler inte gäller för alla, när kärleken är densamma. Att lyfta bort en norm kan ibland vara ett väldigt effektivt sätt att belysa den. Ingen behöver komma ut i Du, bara, och jag hoppas att det väcker tankar runt varför någon ska behöva komma ut överhuvudtaget. Med Uppsala som kuliss har jag skapat en lite upp-putsad verklighet som visar den värld jag tror på, och vill ha.

Min research bestod i att jag fikade på Kafferummet Storken där mina karaktärer hänger, kollade in färgen på soffgrupperna vid deras favoritbord (grönblommig sammetsbrokad), färgen och storleken på tekopparna (stora, vita, tjocka porslinskoppar med blåa blommor) och research-åt lite snickerskakor. En intressant detalj jag märkte var att de har ett gammalt rökrum (finns de fortfarande?) med ett piano i (!). Det måste jag definitivt skriva in i Saker ingen ser, det kändes som en så kul detalj.

Jag har tidigare bestämt var mina karaktärer bor, för jag gillar att veta. Nu gick jag förbi Yodits hus för att kolla om det går att stå utanför själva porten utan att bli blöt när det regnar, eftersom min andra karaktär Sebastian gör det i en scen. Det går inte, märkte jag (och det regnade till och med när jag var där). Sebastian passerar heller inte några andra portar som det går att stå i på väg hem därifrån (som jag skrivit i manuset), så nu får jag ändra så att han söker skydd från regnet under utskjutande balkonger istället. Det är bra att få koll på.

yodits-trappaNär jag var utanför Yodits hus på Åsgränd och tittade på porten kom en granne som just skulle gå in, och när han höll upp dörren och frågade om jag skulle hälsa på någon kunde jag ju inte säga nej. Så nu har jag dokumenterat de solgula trapphusväggarna, marmortrappstegen med fossiler, hissens gallergrind, de runda små lampknapparna, fotat trapphusräckena och försökt memorera museiedoften. Och jag fotade hur ljuset föll över trappan, och vad som syns genom trapphusfönstret.

Sånt här tycker jag är så kul! Det känns som om karaktärerna finns på riktigt när jag hänger i deras hoods och går på deras gator. Och när jag gick tillbaka in mot centrum höll jag nästan på att gå in i en lyktstolpe när jag såg en (verklig!) människa som var så otroligt lik min Frank. Då kändes det ännu mer som om mina ungdomar verkligen finns, och går runt på Uppsalas gator. Den tanken la sig varm runt mitt hjärta, tillsammans med tanken på att kloka och pålästa litteraturstudenter gör radioprogram om queerlitteratur. Staden jag skriver om – Shiny Uppsala – kanske finns lite grann på riktigt också.

 

 

Att hålla peppen uppe

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Ganska ofta får jag höra saker som ”du verkar ha en så lustfylld skrivprocess”. Kanske är det för att jag visar de roliga bitarna på Instagram, hehe. Insta har för mig blivit ett fint sätt att föra någon sorts skrivdagbok över vad jag håller på med, och jag gillar att fota och göra bildkompositioner med mina temuggar och mitt färgglada tangentbord. Extra roligt är det förstås att jag blivit del av ett så fint skriv- och läscommunity som peppar och hejar på varandra. Få saker ger väl så mycket pepp som att få höra att någon längtar efter att läsa det en skriver.

Problemet med skrivprocessen är att den är lång. Ibland tycker jag att vägen mot färdig andrabok känns mer än lång – snarare evighetslång – och att jag bara harvar och harvar på samma ställe. Jag vet ju att jag kommer framåt, för jag ser hur idéer föder idéer och en del tankar måste testas och strykas för att andra ska komma fram. Det är bara att det känns som om det går så långsamt (samtidigt som deadlinedatumet kryper närmare).

Förstaboken var inte alls lika svår att skriva rent energimässigt för mig. Det kan ha att göra med att jag nästan hela tiden trodde att jag snart var klar. Först tänkte jag att jag skulle vara klar när jag hade en sammanhängande text på några hundra sidor, sen tänkte jag att jag skulle vara klar när jag gjort som testläsarna sa, sen tänkte jag att jag skulle vara klar när jag skrivit om handlingen och gjort den ett varv skarpare, och så vidare. Tills jag blev klar, och insåg hur mycket tid jag faktiskt ägnat åt manuset. Men då var det ju redan klart. Och för varje nytt trappsteg på vägen hade jag känt mig som om jag var on top of the world, vilket jag var, eftersom jag ju hela tiden hade kommit högre upp än jag någonsin tidigare varit skrivarmässigt.

Andraboken innebär en tyngre process för mig. Eftersom jag vet att det kommer att vara lång tid och många varv kvar tills det är klart känns det ibland lite tröstlöst när delarna inte riktigt vill hänga ihop. Jag kämpar på med mina listor och mina dramaturgiska bågar, och försöker att inte tänka på tid, men ibland det är ganska svårt, när trappstegen är höga och jag börjar bli trött.

Nu i utkast 11 har jag i alla fall några roliga grejer att se fram emot. Jag har skruvat upp volymen på flera karaktärer och bytt ut en som inte var tillräckligt rolig att skriva, och det gör att manuset får chans att överraska mig, vilket jag tror är bra för mig i den här fasen. Jag behöver bli överraskad, och känna att jag inte vet precis vad varje scen jag skriver ska leda till. Helst vill jag bara kasta ihop några karaktärer och se vad det blir, för jag tror att mycket av tjusningen med skrivandet ligger där för mig. Att undersöka, snarare än att redovisa.

Så nu när jag ändå kommit rätt långt känner jag att jag måste mobilisera för att orka sista biten. Peppa upp mig lite. Liksom sätta ord på vad det är jag har framför mig som känns roligt, så att det inte bara känns tungt.

Så här kommer min lista på vad jag ser fram emot i utkast 11:

  • Att skruva upp volymen. Kärleken ska bli starkare, ensamheten ska bli ensammare, topparna ska bli högre och dalarna djupare. Karaktärerna ska få mer socker och mer salt, och när det går dåligt ska det gå riktigt, riktigt dåligt, så att det känns. Nu när jag vet ungefär vad som ska hända kan jag leka mycket mer med vändningar och bädda för saker som sen blir något annat. Sånt gillar jag.
  • Min nya karaktär Yodit tycker om Beatles och YA-böcker. Det gör jag med. Hon känns peppig att skriva, för jag fick till en så trevlig ton till henne när jag testade runt lite. Och jag har tänkt ut bra trassel till henne som kommer att bli kul att skriva.
  • Jag har lagt in en anonym brevväxling mellan två karaktärer. Det känns roligt att skriva, för jag har läst några böcker som har det elementet, och jag har lite idéer om hur jag kan twista till det för att få en oväntad utgång.

 

Förhoppningsvis kommer de här sakerna att ge mig lite styrfart till resten av luckorna som måste fyllas ut. Jag tänker börja med det som känns roligast, och sen ta det som känns roligast efter det, och sen fortsätta så tills alla luckor är fyllda. Jag tror att det är så jag får göra för att hålla skrivpeppen uppe nu. Liksom försöka att hålla det roligt, så att det blir mer fokus på att hänga med mina fina karaktärer än att pressa text inför deadline. Typ leka lite i trappan istället för att fokusera på hur höga stegen är, eller nåt.

Jag ska definitivt fortsätta att fota de delar av processen som känns kul till Instagram i alla fall. Och då och då skicka ett stycke text till en skrivvän som kan säga att jag har något bra på gång. För ibland är den bästa peppen att få en klapp på ryggen från någon som vet precis hur det känns.

 

 

Hur gör ni för att hålla skrivpeppen uppe?

 

Hur jag fick ordning på textmonstret

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Förra veckan lovade jag att återkomma med ett grymt tips som hjälpte mig att ta mig vidare när min text kändes som ett textmonster och jag inte visste vad jag höll på med. Så nu kör vi!

Jag är en listperson när det kommer till skrivandet. Så fort jag inte vet vad jag håller på med gör jag listor, som ger mig överblick och kan hjälpa mig att ta mig vidare. Det kan till exempel vara listor på vilka delar av boken som finns, vilka delar som fattas, en karaktärs olika funktioner i relation till andra karaktärer, saker jag behöver få in någonstans, eller problem jag måste lösa. Eller bara en vanlig hederlig att-göra-lista.

Eftersom jag inte skriver kronologiskt är listorna ett utmärkt sätt för mig att samla tankarna inför ett skrivpass. Det stärker också känslan av att jag håller på med ett sammanhållet projekt, och inte bara kastar runt lösa delar som svävar fritt. Listorna ger överblick och hjälper mig att behålla riktningen.

Så nu då, till det stora listbaserade trickset som hjälpte mig att komma vidare när textmonstret trilskades. Egentligen är det en superlista som handlar om att se vad som finns, och vad som behövs.

Jag tror att den här känslan kan vara relaterbar för fler av er: Att du vet att det finns uppenbara luckor i manuset men att du inte vet hur du ska komma vidare. Att du vet att det är massor av jobb kvar, men att du inte vet var du ska börja. Så kände jag för ett tag sen, och då kom jag på en modell för en lista som jag definitivt kommer att använda mig av igen.

I mitt manus Saker ingen ser har jag sex huvudpersoner. Jag tog två papper och skrev upp alla karaktärers namn och två staplar, så här:

schema

Sen skummade jag igenom manuset, och listade under läsningen saker i de olika staplarna för varje karaktär. I vänster-staplarna skrev jag ner allt vi vet om personerna, allt från hur de framställs, till relationer, saker som händer, och teman som dyker upp. I höger-staplarna skrev jag ner saker som behöver utvecklas, förklaras, förstärkas eller läggas in, och frågor som läsaren behövde få svar på.

Till vänster kunde det stå saker som ”har skaparvånda” eller ”känner sig ensam och är rädd för att bli utanför” på en karaktär, och till höger till exempel ”vem kan hen anförtro sig åt när x händer?” eller ”varför är han kär i henne?”. Osmickrande nog dök det också upp ”personlighet” på någon karaktärs högerstapel med saker som behövde fixas, hehe.

När jag hade gått igenom hela manuset och fyllt staplarna hade jag en rätt bra bild både av vad jag behövde fixa, men också av vad jag faktiskt redan hade. Det blev väldigt överskådligt, och lätt att se hur delarna i högerstapeln kunde kopplas till grejer i vänsterstapeln och var de kunde läggas in. Efteråt kokade jag ner det här till en lista på planerade nya avsnitt där flera olika karaktärers ”frågor” ofta kunde få svar i samma del.

listor

Fördelen med att ha allt framför mig (och på papper) var att jag inte skrev en scen med bara ingången ”hur kan jag visa den här karaktärens personlighet?”, utan samtidigt kunde få med ”men varför är han kär i henne?” och grunda för ”vem kan hen anförtro sig åt när x händer?” i samma del av texten. Genom att jag jobbade med alla karaktärer samtidigt blev det lättare att tänka ”tätt”, alltså att samma scen kunde få ge svar på flera frågor från olika karaktärers högerstaplar.

Även om högerstapelns listor blev långa kändes det upplyftande att jobba så här. När jag hade alla frågor och saker som behövde förtydligas framför mig började hjärnan genast att klura på dem. Och för mig känns det alltid mycket bättre att ha en redig lista på saker som ska fixas, än att bara ha en vag känsla av att texten inte fungerar utan att jag riktigt kan sätta fingret på varför.

 

 

Har någon av er jobbat med liknande strategier för att komma vidare när textmonstret trilskats?

 

 

 

Inlämningsdag

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Hej. I dag är det min inlämningsdag. Jag har vetat att den skulle komma ända sen i våras när vi skrev kontrakt på manuset, och jag har växlat mellan att tänka hur ska jag hinna få ihop någonting och det är jättelång tid kvar. Just nu känns det mest phuuuuu efter en väldigt intensiv jobbledig skrivvecka.

Ibland kan jag bli så trött på min process, för det går aldrig att planera någonting i förväg. Jag har verkligen lagt ner mycket tid i det här manuset. Det är inte så att jag satt och rullade tummarna under sommaren och kom på för några veckor sen att det snart är deadline, jag har verkligen skrivit hela tiden. Alltså verkligen hela tiden. Varje dag. Ibland hela dagarna varje dag. Ändå har det varit först de senaste veckorna som jag verkligen känt att jag kommit närmare den känsla jag velat ha.

För min process innebär så mycket att jag provar mig fram. När jag börjar har jag ingen plan, jag bara kör, öser sand, utforskar. Det är kul ibland och jobbigt när allt känns löst, men sen när jag passerar en punkt då jag märker hur trådarna börjar gå att knyta ihop, hur saker kan gå att ordna, och hur dramaturgikurvor går att förankra i texten – då blir det kul på riktigt.

Jag tror att jag nådde den punkten ungefär … nu.

Eller i veckan som var. Jag har producerat oerhört mycket text på få dagar, redigerat som en galen slipsten, ändrat runt, fixat, klippt bort och lagt till. Och nu börjar jag se hur saker ska hänga ihop! Jag kan börja göra snygga paralleller och foreshadowing och ge karaktärerna såna där ljuvliga quirks som kommer fram i den här fasen, när det mesta av grunden sitter.

Och jag frågar mig själv: Varför kunde inte detta inträffat för två månader sen så att jag hann kirra det ordentligt innan manusinskick? Gaah, denna process!

Suck. Jag är väldigt trött i huvudet just nu. Men det känns kul att få visa min förläggare några av de där grejerna som redan börjat spraka i manuset, och det ska bli kul att fortsätta jobba med dem när mitt huvud fått vila lite. När jag får tillbaka manuset med respons är det nämligen dags att gå in i den roligaste fasen. Den där det handlar mer om att slipa än att ösa. Fixa till, styra upp, räta ut. Den där det faktiskt börjar bli en bok, som faktiskt börjar bli bra, och inte bara ett stort och vilt textmonster. Jag har verkligen längtat.

 

Ps: Jag kom på ett jättebra sätt för att komma vidare med textmonstret när det trilskades. Det involverar listor och karaktärer och kolumner och hjälpte mig jättemycket. Jag tänkte skriva mer om det här sen när min hjärna kan formulera mer än en sammanhängande tanke åt gången. Återkommer!

 

 

 

 

Första och andra inskicket

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Mitt manus ska lämnas in till min förläggare om en vecka. Ni som följt mina inlägg här vet att det har vuxit en del de senaste månaderna. Ganska länge tänkte jag att det skulle vara tolv noveller som utspelar sig under ett år, men efter testläsarkommentarer kom jag fram till att den övergripande historien och karaktärerna kommer mycket bättre till sin rätt om jag ställer in mig på betydligt fler noveller.

Så jag gjorde en planering, behöll ramen (ett år) och kom fram till att jag skulle behöva mellan fyrtio och femtio noveller för att mina dramaturgiska bågar för alla karaktärer skulle funka. En del noveller har varit lätta att skriva, andra har jag skrivit i tio versioner med olika handling innan jag kom på vad jag ville ha. Det har varit som det brukar vara för mig, med andra ord. Mycket sandösning innan guldkornen kommer fram.

Det finns en hel del hål kvar att fylla innan manuset hänger ihop. Det stressar mig, men jag har gjort en plan för veckan, och jag hoppas att det kommer att funka. Den går ut på att jag tar en årstid i taget, och försöker fylla i luckor, även om allt inte blir klart (eller bra). Det som känns viktigast i det här läget är att manuset blir såpass sammanhängande att helheten syns, så att vi kan diskutera vad som behöver förtydligas och ändras, och vad som ska vara kvar.Ärligt talat tycker jag att det är rätt jobbigt att veta att jag kommer att behöva lämna ifrån mig något som inte är klart. Du, bara fick beröm för att det var det färdigaste manuset förlaget fått in på många år, och även om jag sög åt mig det berömmet i stunden har det nog blivit ett litet tankespöke för mig nu. Jag gillar att göra saker noga. Jag gillar att känna att det jag lämnar ifrån mig är bra, och klart. Manuset till Saker ingen ser kommer inte att vara klart när min förläggare får det på sitt bord. Vissa delar kommer att vara så ofärdiga att perfektionisten i mig typ vill stå bredvid när hon läser och säga ”alltså, bara så att du vet tror jag inte att det där är klart.”

Men vet ni? Jag tror att det är precis där processerna för bok ett och bok två skiljer sig åt, i alla fall när ett förlag är inkopplat. Första gången var det nödvändigt att boken var så klar som det bara gick när de skulle läsa, eftersom syftet med inskicket var att visa vilken bra bok jag hade skrivit och att ge dem ett första intryck av mig som författare. Nu vet de vad jag är kapabel till, och vet att jag inte kommer att nöja mig förrän slutresultatet blir minst lika bra som första boken blev. Skillnaden är att vi den här gången jobbar tillsammans mot samma mål redan i det här stadiet.

Även om perfektionism-grejen skaver lite så känns det väldigt kul att skicka in manuset. Nu när vi jobbat tillsammans i en bokvända vet jag vilka skarpa människor jag har att göra med, och jag längtar efter att få höra vad de tycker och tänker om allt. Jag längtar efter att diskutera storyn och karaktärerna med min förläggare, längtar efter att se vad min redaktör hittar för knasigheter och vad hon kan lära mig för språkmojs den här gången, och jag längtar efter att se vad min omslagsdesigner väljer att göra med framsidan.

Snart är det nämligen inte bara ett manus längre, utan något som är på väg att bli en andrabok. Och det känns riktigt, riktigt coolt.

 

Räddad av de dramaturgiska bågarna

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Jag tycker att det är coolt hur skrivandet kan se ut på så många sätt. En del börjar med en startscen och skriver sig igenom boken från början till slut, andra gör noggranna planer och strukturerade synops innan de börjar skriva, och några utgår ifrån en motsättning eller ett problem de vill utforska. Och så finns det vi som lever i kaos, men tycker om att umgås med våra karaktärer (och är bra på att tänka att saker kommer att lösa sig).

Bok två är ångestladdad på flera sätt (vad ska folk tycka/hur ska jag hinna/blir det för likt/blir det för olikt/vad håller jag på med/är det här ens bra/osv/osv/osv), men en sak som är kul är att jag kan mycket mer nu. Jag har mycket bättre skrivarverktyg denna gång, och har lärt mig saker jag har användning för nu när jag skriver en till bok. En sån sak är dramaturgiska bågar.

Jag började jobba med dramaturgiska bågar ganska sent i processen med Du, bara (eftersom jag inte visste vad dramaturgiska bågar var när jag började skriva). För mig som håller handlingen som utbytbar ganska länge visade det sig vara ett riktigt bra verktyg. Genom att skissa upp karaktärernas känslomässiga utveckling var det mycket lättare att se hur jag kunde bygga upp handlingen för att gestalta vad jag ville få fram.

I min novellroman Saker ingen ser har de dramaturgiska bågarna varit otroligt användbara. Perspektivet växlar mellan sex olika huvudpersoner, så det är många trådar som ska samspela för att allt ska falla på plats. De dramaturgiska bågarna blir ett sätt att rita upp varje karaktärs övergripande känslomässiga utveckling genom hela boken, för att få översikt, och kunna bygga handlingen utifrån det.

linns-dramaturgiska-ba%cc%8age

Det kan se ut så här. Här har jag ritat upp utvecklingen för min karaktär Linn. De olika punkterna är noveller hon är med i, där olika saker gestaltas. Hennes kurva handlar mycket om identitet och samspel med andra, så jag har utgått ifrån det temat här. En punkt kan vara ”Identitet, relation till Aron, Marcus, Sebastian och musiken”. Med det tänker jag att jag vill visa hur hon relaterar till sin kompis, sin rival och sin bror. Och till musiken, som är viktig i hennes liv och för hennes identitet.

Linns dramaturgiska båge hjälper mig att se vad som ska hända med de olika relationerna och hur hennes identitet ska förändras. När det är dags att skriva novellerna kan jag tänka ”vad skulle kunna hända för att det ska framgå vad Linn tycker om de här personerna, samt vad musiken betyder för henne?” När jag har min dramaturgiska båge att utgå ifrån vet jag att alla nedslag fyller en funktion, gestaltningsmässigt. Då gör det inte så mycket att jag skriver om alla noveller tusen gånger med olika handling, för jag har en plan och vet vilken funktion novellen ska fylla. Därför kan jag kan vara systematisk när jag provar mig fram, och inte sväva iväg för långt.

 

frides-dramaturgiska-ba%cc%8age

Den här bågen tillhör en karaktär som låter sig påverkas mycket av de andra karaktärerna. I den dramaturgiska bågen har jag därför skissat upp vem hen träffar när i berättelsen. Även om jag inte vet precis vad som ska hända i varje nedslag vet jag vilken känsla det ska vara, vilket gör att jag kan välja i vilken ordning känslorna ska komma för att det ska bli en bra känslomässig utveckling genom boken. När det är dags att skriva novellerna kan jag tänka ”vad kan Fride och Dibah göra tillsammans för att gestalta deras relation?”, och utgå ifrån det när jag bestämmer vad som ska hända.

 

sebastians-dramaturgiska-ba%cc%8age

Jag gillar också att göra listor. Här har jag gjort en lista på en karaktär vars teman handlar mycket om hur han ser på sig själv och hur andra ser på honom. Jag har listat alla noveller där han har en viktig roll, och skrivit om det är en av hans noveller (egen) eller en där någon annan är huvudperson (andras). Genom att punkta upp alla sidor vi får se av honom får jag en bra överblick, och kan se till att han får en bra utveckling från de tidigare novellerna till de senare.

 

De här dramaturgiska bågarna blir som en karta för mig, ett ”känslomässigt synopsis” som hjälper mig att bygga handling och sammanhang. Till exempel är det lättare för mig att tänka ”om den här karaktären först är så här och sen ska bli så där, vad kan det då vara som kan få hen att förändras?” än ”det här är min karaktär, vad ska hända?”. För mig blir utvecklingen punkter jag kan dra streck mellan, tills jag förhoppningsvis har hela bilden framför mig. Jag är inte riktigt där än med Saker ingen ser, men jag jobbar på det. Och de dramaturgiska bågarna håller mig definitivt på rätt sida om vad ska folk tycka/hur ska jag hinna/blir det för likt/blir det för olikt/vad håller jag på med/är det här ens bra/osv/osv/osv, för jag känner att jag faktiskt har koll på vad jag gör. Och det är väldigt skönt.

 

 

(Den som vill se fler bilder på dramaturgiska bågar och tekoppar kan spana in mig på instagram! Jag heter @anna.ahlund)

 

Ett båthus och en nyårsnatt

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Vissa delar av Du, bara skrev jag om en miljard gånger. Förutom att jag ändrade handlingen helt från ungefär mitten av boken och framåt två gånger finns det också några scener som existerar i så många versioner att det nästan är löjligt. En sån är båthusscenen, för er som läst. Det är en av mina favoritscener. Jag ska inte spoila den ifall någon har tänkt läsa boken, men det är en scen full av känslor och stämningar och en fysisk grej som jag ville att läsaren verkligen skulle känna.

Båthuset var en miljö jag tidigt kom på att jag ville använda, redan innan jag visste vad som skulle hända där. I en riktigt tidig version av manuset (där John större delen av boken var ensam på landet och Frank bodde i grannstugan, var hjärtsjuk och gillade kaffe) gjorde jag en så mysig scen när de skulle övernatta i båthuset. Det regnade och de hade med sig filtar och termosar och grejer och John oroade sig för att Frank som redan var lite kall skulle bli för kall, vilket han blev, vilket gjorde att de gick hem till John och det hände en grej.

Så här i efterhand känns det som om jag gör fanfiction på mig själv när jag berättar om det. Men det roliga är ju att alla de här ”extrahistorierna” skrevs först, när jag försökte ta reda på vad boken skulle handla om. Handlingen har aldrig varit det primära för mig, jag är alltid mycket mer intresserad av karaktärer, relationer, stämningar och känslor. Därför är jag inte rädd för att kasta idéer när jag kommer på något bättre, för det jag byter ut är ofta ”bara” handlingen. Det jag gillar hos karaktärerna och stämningen i scenen får vara kvar, och slipas fram mer och mer i varje ny version.

Lite så tror jag att det är med början av manuset jag skriver nu, Saker ingen ser. Den finns i många versioner. I några av dem har en av karaktärerna just blivit lämnad av sin flickvän, i några andra funderar hen på att lämna sin flickvän, i några diskuterar kompisgänget nyårslöften till sig själva, i en annan ger de varandra nyårslöften på små lappar. Ett tag blev de osams, ett tag hände ingenting. De allra flesta versionerna utspelade sig under en nyårsnatt hemma hos en av karaktärerna. Just nu testar jag en version som utspelar sig i skolans aula under första dagen efter jullovet istället, och använder en ny fokalisator (karaktär vi får uppleva omgivningen genom).

Phu. Eftersom det är starten på boken är det viktigt att läsaren dels får en känsla för själva historien och karaktärerna, men också att det faktiskt händer något som gör att läsaren vill fortsätta läsa. Det som är bra med att jag skrivit den här novellen i tusen versioner är att jag jobbat mig fram till vilken info som behöver vara med för att grunda för andra saker senare i boken, så att jag nu kan koncentrera mig på det där med handlingen.

bo%cc%88rjan

 

Jag är ett stort fan av listor. Min tanke nu är att jag kommer att ha lättare att få handlingen att falla på plats när jag har mejslat fram allt det andra. Lite på samma sätt som med båthuset. Alla miljoner versioner fick mig att komma fram till vilken känsla jag ville ha, och sen kunde jag lägga handlingen tillrätta efter det.

 

 

När det var dags att slipa båthusscenen kände jag karaktärerna väldigt väl, och visste hur de skulle reagera på varandra. Nu har jag börjat lära känna mina nya karaktärer mer och mer, och vet hur de pratar och vad de tycker om varandra. Det gör att jag inte behöver använda handlingen för att utforska det, utan kan etablera relationerna direkt, eftersom jag vet vad jag vill ha med.

Sånt här är intressant, tycker jag. Och det är spännande att bli mer och mer medveten om min egen process.

 

Plats för det roligaste

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Jag befinner mig i en rolig fas med Saker ingen ser, novellromanen jag skriver på. Som jag berättat tidigare handlar den om sex personer vi får följa under ett år på gymnasiet, och den består av noveller med övergripande dramaturgiska bågar, som tillsammans blir en roman. Jag hade tänkt ha tolv noveller, en för varje månad, men efter en insiktsfull tanke från min första testläsare beslutade jag mig för att låta novellerna bli fler för att alla karaktärer skulle få plats att komma fram ordentligt.

Det var med lite skräckblandad förtjusning jag skapade ett nytt utkast på datorn och satte igång med det här nya. De tolv novellerna var bitvis ganska tröga att skriva, så tanken på att de skulle bli fler var kanske inte vad jag var allra mest sugen på – jag längtade snarare efter att de skulle bli bättre. Hur som helst: Att ge mer plats åt karaktärerna visade sig vara ett genidrag för projektet.

De senaste veckorna har jag nämligen befunnit mig i ett skrivrus. Det har känts som om jag skrivit fanfiction på min egen historia! ”Åh, det här skulle kunna hända! Och det här! Och det här!” Det har dykt upp nya teman, utvecklingar av karaktärer och relationer, oväntade bråk, ett syskon här, en ny hobby där. Nya noveller som blivit korta fina ögonblicksbilder, sms-noveller som sprakat av undertext, och relationer som blommat ut åt oväntade håll. Allt bara växer, och min hjärna älskar det!

Så de tolv novellerna jag började med har blivit fler. Hehe. Ganska många fler. I skrivande stund lutar det åt att hela novellromanen landar på mellan fyrtio och femtio (!) noveller av varierande längd. Några superkorta, andra längre. Vissa koncentrerade till en karaktär, andra med flera personer.

Och vet ni, det här känns så mycket lättare. Trots att det är mycket nytt som ska skrivas för att jag ska få ihop alla trådar. Mitt roligaste har nämligen alltid varit karaktärerna. Att hitta på vad som gör dem speciella, att låta dem prata med varandra och se vad som händer, att låta dem överraska mig. Att jobba runt en stram form var kul ett tag, men när jag släppte på den och fick plats med fler babbliga dialoger och fler tedrickarscener och mer hångel blev allt mycket roligare. För sån är jag. I och med den nya formen finns det plats för mer av det som känns jag.

Vi får se vad jag landar i, än är ingenting skrivet i sten. Men om fyra veckor har jag manusinlämning, så tills dess ska jag ha någon sorts helhet klar. Det känns spännande. Jag har en hel del noveller kvar att skriva, men jag kommer att få ihop det, för det rasslar på nu. Jag har en tydlig riktning, och jag vet av erfarenhet att jag jobbar snabbt när jag har kul. Att få plats att vända och vrida ännu mer på de här karaktärerna är underbart. För när allt kommer omkring tycker jag att det är det roligaste.

 

 

”Du kommer inte att tycka om det här, men …”

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Kommer ni ihåg när jag pratade om formen på min novellroman Saker ingen ser? Jag berättade att jag kämpade med att få mina tolv noveller att förbli noveller istället för kapitel, men ändå få till en övergripande dramaturgisk båge för mina sex huvudpersoner över året som boken utspelar sig under. Jag ville få till både novellernas känsla av nedslag och romanens känsla av utveckling. Väldigt svårt, men väldigt kul.

I förra veckan fick jag tillbaka manuset från första testläsningsvarvet. Det gjordes av min rättframma och fantastiskt begåvade skrivarvän Anna Jakobsson Lund, och hennes första kommentar var ”du kommer inte att tycka om det här, men …”

Hehe. Gah. Jag har hört det där förut! I arbetet med Du, bara fick jag såna kommentarer flera gånger, både från Anna JL och min andra lika rättframma och fantastiskt begåvade skrivarvän Anna Arvidsson. De bad mig flera gånger att ändra riktigt stora grejer i handlingen. Alltså riktigt stora. ”Byt ut andra halvan av boken mot något bättre”-stora. Inte bara en gång heller, utan två. Mitt bortklippt-dokument landade på mer än 200.000 ord.

Därför var jag rätt nyfiken nu. Vad för omvälvande grejer kunde JL kasta på mig? Jag brukar alltid få så bra energiskjutsar efter att ha fått tillbaka manus med testläsarkommentarer, och jag var verkligen sugen på att ta mig in i nästa fas. Under sommaren har jag stått och stampat lite med manuset periodvis när det har känts som om jag bara skriver och slänger, så energi och lite ny riktning kändes efterlängtat och välkommet.

Det JL trodde att jag inte skulle gilla var att gå ifrån tolvmånadersformen. Hon påtalade problemet med att ha så få nedslag fördelade på så många karaktärer, dessutom över lång tid. För mycket viktiga grejer skedde ”off camera”, och stora delar av handlingen blev antydningar och saker som fick gissas fram av läsaren. Hennes förslag var att jag skulle släppa en-novell-i-månaden-formen och istället tänka att varje årstid kunde få innehålla fler noveller, så att fler saker fick chans att komma fram ordentligt och ta plats.

Det här förslaget innebär ganska mycket jobb för min del, men ärligt talat var det som om en sten föll från mitt hjärta när hon föreslog det. Jag har haft problem med tolvmånadersformen, det har varit rejält svårt att försöka forcera in allt jag vill ha med på så lite plats.

Jag är glad för att jag har ett så bra team runt mig när jag skriver. För mig känns det avgörande för att det ska bli bra. Jag behöver folk som vågar säga ”det här är inte bra, jag vet att du kan bättre”. Folk som vågar säga ”stryk halva och gör om”.

Jag känner mig otroligt inspirerad just nu. Den nya formen gör att karaktärerna får mer plats att visa upp sig både ensamma och i olika gruppkonstellationer, och jag får chans att skriva ut allt det där ”extramaterialet” som bara funnits i mitt huvud tidigare. Nu har jag gjort en skiss över manuset, listat karaktärernas alla trådar och relationernas utvecklingsbågar. Enligt mina beräkningar kommer jag att behöva tjugofyra noveller och en epilog, som det verkar just nu. Dubbelt upp mot vad jag tänkt mig alltså. Det är spännande. Och det ska bli spännande att höra vad Annorna säger om nästa varv.

 

 

 

 

Formen

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

Min bok Du, bara är en roman med ganska klassisk uppbyggnad. Tre akter, vändningar på klassiska vändningsställen, avslut. En berättare i förstaperson. Jag ska inte säga att det var enkelt att skriva den – för när är det någonsin enkelt att skriva en bok? – men formen var bekant och något att hålla mig i när jag skrev.

Manuset jag skriver på nu heter Saker ingen ser. Det är en novellroman. Inte en roman, för den består av noveller, men inte en novellsamling, för novellerna hänger ihop och karaktärerna har övergripande utvecklingsbågar. Den utspelar sig under ett år och innehåller tolv noveller, en per månad. De är berättade i tredjeperson, med sex olika huvudpersoner. Alla har två noveller var. De här personerna känner varandra, och de återkommer ibland i varandras noveller. Övergripande teman är vänskap, kärlek, sex, ensamhet och just det som titeln avslöjar – saker ingen ser.

Det är en riktigt cool form i mitt huvud, men det är svårt! En av de största utmaningarna är att novellerna faktiskt ska få förbli noveller, och inte bli avsnitt som bara för handlingen framåt. Jag vill att det ska vara korta nedslag, inzoomade ögonblick som visar olika sidor av karaktärerna, och att balansen mellan vad som sägs rakt ut och vad som inte sägs ska vara bra. Jag vill visa hur de här personerna ser på sig själva och varandra på olika sätt, och att de agerar på olika sätt av en anledning. I mitt huvud ser jag framför mig hur en läsare tänker ”jaha, hen gjorde så där för att hen tänker så där som i den där andra novellen!” I mitt huvud är novellerna prickar som blir till en bild när läsaren drar streck mellan dem.

I mitt huvud alltså.

I verkligheten har jag just fått ihop någon sorts sammanhängande utkast, som följer någon sorts form. Några noveller är (läs: kommer att bli) riktigt bra, en del kan knappt räknas som noveller (läs: kommer att hamna i papperskorgen tillsammans med ca 20 andra icke-noveller jag gjort under arbetet med detta manus).

Djupa andetag.

Just nu är mitt manus ute på första testläsningsvarvet. Den senaste veckan har jag gått igenom faserna ”vad kul det ska bli att få beröm för de bästa bitarna” till ”jag hoppas att de fattar att jag inte tycker att det här är klart” och vidare till ”fuck, tänk att någon ska läsa det här”. Just nu befinner jag mig i ett ”tänk vad bra det här kommer att bli när de hjälpt mig att puffa mig i rätt riktning … om det ens går att göra nåt av det här kaoset, varför gör jag det så svårt för mig?”

Det som är bra är att jag vet hur mycket bättre allt blev efter testläsning med förra manuset. Hur varje läsarvarv bjöd på nya tankar, frågor och insikter som gjorde texten och formen skarpare. Det ska bli spännande att se vad mina Annor säger den här gången, och hur de tycker att jag ska ta mig vidare. Vad de än säger kommer det nog att innebära en hel del huvudbry för mig, för jag har en bit kvar innan formen sitter. Men vet ni? Jag ser fram emot det. För även om det är svårt är det något väldigt kittlande i att simma på djupt vatten.

 

 

Upp och vidare

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

Detta är min skrivarstatus just nu: Jag tror att jag är på väg ut ur den förlamande fasen av andraboksångest som jag skrev om förra veckan. Jag har fått hjälp att strukturera upp bokens form av min ena bästa skrivarvän, och försöker nu snickra ihop ett sammanhängande första utkast (även om det är riktigt dåligt och jag ser tusen problem med det), så att min andra bästa skrivarvän kan läsa det och hjälpa mig att bolla.

Phu. Jag är igång nu, och jag försöker att inte stanna upp och tänka, utan att bara få ihop det där första utkastet för att kunna få testläsning och nya fräscha ögon på texten. Denna process är verkligen annorlunda än förstaboksprocessen. Att jag kan mer den här gången gör allt paradoxalt nog mer … skört? När jag skrev första boken tyckte jag att allt var bra hela tiden. Sen tyckte jag att allt blev bättre och bättre hela tiden i takt med att jag lärde mig mer. Hehe. Det var rätt skönt. Nu när jag snarare ser hur bra allt skulle kunna bli om tusen utkast blir det så frustrerande tydligt hur ofärdigt och stolpigt allt är i råform. Det är jobbigt. Jag får verkligen tvinga min perfektionistiska sida att inte börja peta med detaljer innan jag ens bestämt vilka delar och karaktärer som ska få vara kvar.

Samtidigt är det fint att återigen känna hur glad jag är för mina bästa skrivarvänner Anna och Anna. Att få berätta om strukturella problem och få ett ”har du tänkt på att du skulle kunna göra så här?” tillbaka av den ena. Att veta att den andra, som ska läsa det där första stolpiga utkastet, kommer att se hur bra det har möjlighet att bli. Och att hon kommer att kunna hjälpa mig att peka texten vidare i rätt riktning. Det är så mycket värt för mig, för det ger mig ett lugn i skrivandet när texten inte känns bra. En förvissning om att allt kommer att ordna sig, för att jag inte är ensam.

För mig är det en gåta hur någon kan välja att jobba utan skrivarvänner. Hur funkar det? Jag behöver verkligen mitt bollplank och de där fräscha ögonen som kan se grejer som jag själv inte ser under olika delar av processen. Skarpa och intelligenta skrivarmänniskor som känner till min process och har lärt sig vilken typ av hjälp jag behöver för att komma vidare. Dessutom är de fina vänner som i den förlamade fasen gång på gång försäkrar mig om att det kommer att bli bra, och övertalar mig att hålla ut och fortsätta skriva när allt är löst och oskarpt. För att de vill läsa. För att de längtar efter att läsa. I andraboksångestdimman är de min livboj, och jag håller fast i dem hårt.

 

Hur jobbar ni andra? Har ni också en skrivargrupp, eller tar ni er ur dimman själva?

 

 

Saker jag måste intala mig själv

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

Uj vad jag kände igen mig i Charlottes inlägg i fredags. Svårigheten med att se texten som ett första utkast. Känslan av att andraboken blir dålig, förvirringen över vad jag egentligen håller på med. Att jag inte kan greppa helheten.

För mig tror jag att andraboksångesten grundar sig i att jag lärde mig så mycket under arbetet med Du, bara att jag förväntar mig att andraboken ska hålla samma nivå som den färdiga förstaboken på en gång. Mina nyvunna skrivtekniska färdigheter borde hjälpa mig att spotta ut boken rätt bra rätt snabbt! Jag borde kunna det här nu!

Och resultatet blir att jag skriver och skriver, och slänger och slänger medan frustrationen växer. Delar av texten hinner inte bli färdiga innan jag släpper dem och skriver något nytt istället. Jag blir arg på texten, bråkar med texten, svär över texten när den inte blir så bra som den är i mitt huvud. När historien inte kommer till sin rätt. I mitt huvud är helheten snygg och smart, och när jag skriver på delarna känns allt bara taffligt och löst, och jag vill bara slänga och börja om.

Teoretiskt kan jag ju se att det här är ju ett destruktivt skrivbeteende som inte leder till något. I praktiken är det så svårt! Men jag tror inte att det är speciellt ovanligt. Det är konstigt att gå från att flytta kommatecken och sätta punkt för ett genomjobbat projekt till att öppna upp ett tomt dokument och riva igång något nytt. Att välja hur språket ska vara, hur de nya karaktärerna ska bete sig, om alla ens ska få vara med. Stora saker, den svindlande känslan av att kunna göra vad som helst. Kontrasten blir läskig. Allt är öppet, och ramarna är alldeles för lätta att riva ner.

Jag inser att jag måste ta mig i kragen om jag vill fortsätta att tycka att skrivande är roligt. Jag måste tillåta mig att leka fram dåliga första utkast, och tänka att jag har 17 utkast på mig innan det behöver vara bra (Du, bara skickades till förlag i version 18, det är min tröstande tanke just nu). Det kommer att hinna bli smart. Det kommer att hinna bli välskrivet. Jag har lärt mig massor, och det kommer jag att ha användning av. Boken kommer att kännas som jag, och folk som gillar min stil kommer att gilla den här boken också. Jag kommer att behöva sålla bland idéer, stryka, välja och välja bort, men jag behöver inte tro att jag måste göra allt på en gång. För det går inte.

Jag ska ta ett djupt andetag, skriva ihop luckorna så att jag får ett sammanhängande shitty first draft, och sen ska jag låta mina bästa skrivarvänner Anna och Anna work their magic i en första testläsning.

Jag kan det här. Det kommer att bli bra. Men det behöver inte betyda att det måste bli bra på en gång.