Medan jag väntar

Nu är det snart en månad sedan jag skickat in mitt omarbetade manus till förlag och jag försöker att inte tänka så mycket på det. Vill inte gå runt och hoppas på ett positivt besked. Eller frukta ett negativt. Och jag vet att det brukar ta tid. Känner mig nästan luttrad trots att jag inte varit med så länge. För tillfället fokuserar jag mestadels på släppet av ”Emmas nya liv” (nästa vecka – tjoho!), Bokmässan och så mitt pågående redigeringsarbete med ”Emmas nya liv 2” (manuset har ett annat arbetsnamn med det lär ändras ).

Men så ibland kan jag inte låta bli att fundera. Vända och vrida på olika scenarier. Hoppas och drömma mig bort en stund. Trots att jag inte borde. I helgen letade jag upp ett väldigt bra blogginlägg om ”positiva refuseringar” skrivit av Rebecka Edgren Aldén och som jag tidigare läst med stort intresse. Statistiken där är nämligen oerhört intressant. Ett stort förlag får i runda slängar in 2 000 manus per år och av dessa får ungefär 20 ett längre lektörsutlåtande. En procent kommer alltså ett snäpp längre än bara en standarsrefusering. En procent – det är inte många. 

Av de 20 som får en positiv refusering är det sedan 3 – 4 som blir utgivna. 15-20 procent. Lite större chans, men ändå 80-85 procent som därefter får ett nej. Så oddsen är inte på min sida och med största sannolikhet kommer ni så småningom få läsa om att det inte gick hela vägen. Att manuset inte höll måttet. Men jag kommer inte att ge upp för det. Jag kommer att fortsätta skriva. Fortsätta att skicka in manus. Fortsätta pendla mellan hopp och förtvivlan. Det är helt enkelt en del av min värld och jag har svårt att se att det skulle ändras. Jag har ju faktiskt två råmanus att redigera och sedan vill jag skriva del tre om Emma. Och så en uppföljare till mitt tredje manus (dvs det omskrivna manuset som är hos förlag nu). Och så ville jag skriva något nytt. Kanske välja någon av de idéer som jag samlat i ett dokument på datorn.

Men tillbaka till det där blogginlägget. Jag läste det precis innan läggdags och det satte tydligen igång en massa funderingar. Samma natt drömde jag nämligen att jag träffade på förläggaren och lektören från det förlag som kommit med feedback. De frågade hur det kändes och om vad jag var intresserad av ett besked. Men det var jag tydligen inte. Inte på något sätt. Jag ville hellre gå och vänta på ett besked för då fanns det ändå hopp. Och ja, så är det ju till viss del. Så länge det där nejet inte trillat in finns det ändå en chans. Förvisso inte så stor, men dock en chans. Och jag väntar nog gärna lite till. Hoppas att förlagen har fullt upp med Bokmässan och inte har tittat på mitt manus än. Att jag får släppa ”Emmas nya liv” och fortfarande ha hoppet kvar. Att jag får hänga på Bokmässan som författardebutant och fantisera om att återkomma dit med en ny bok i framtiden. Och då kanske jag rent av hamnar på framsidan av Lokaltidningen ännu en gång. För det var faktiskt precis vad som hände i helgen. Det var inget jag hade förväntat mig och när chocken hade lagt sig kändes det riktigt kul.

Emmas nya liv finns nu som kommande hos Bokus, Akademibokhandeln och Adlibris.

Att ha blivit intervjuad

För några veckor sedan skickade jag ett mail till Lokaltidningen här i Lund och undrade om de ville skriva om mig och min bok. Och tänk det ville de. Så i måndags, efter att ha bytt kläder några gånger, gav jag mig iväg ner till stan. Jag har aldrig någonsin gjort något liknande och såg fram emot det med skräckblandad förtjusning. Eller mest såg jag fram emot att det skulle vara över. Att jag skulle få åka hem och använda min lediga dag till att skriva istället. 

Jag var på plats i god tid, cirka tio minuter innan, och slog mig ner på en bänk. Tog några djupa andetag och skulle precis skicka iväg ett sms till mannen i stil med ”Hjälp, vad gör jag här?” när reportern kom fram. Och det var ju bra. Då slapp jag sitta där och bli än mer nervös inför den stundande intervjun. 

Vi slog oss ner inne på ett café och så körde intervjun igång direkt. Men trots att reportern satt och antecknade hela tiden kändes det mer som ett samtal. Ett roligt samtal där jag fick prata om det jag gillar så himla mycket; mitt skrivande, min kommande bok, mina noveller, kommande novellantologier, feelgoodgenren, Bokmässan och min bokrelease. Jag hade förmodligen kunnat prata hur länge som helst. Men, så kom den jobbiga biten. Det skulle tas bilder. Och, som jag har skrivit innan, jag är så långt ifrån fotogenisk man kan bli. Kameran gillar inte mig och jag gillar inte kameran. Vi förstår inte varandra. Eller det är väl helt enkelt jag som inte är gjord för att förevigas i stillbild. Selfieläget på mobilen är mer min grej. Där jag kan knäppa massvis med bilder och sedan kassera de flesta. Där jag kan vrida och vända på mig och få till en, i mina ögon, hyfsat smickrad vinkel. Där jag kan se till att dölja de bitar jag inte gillar eller åtminstone framhäva någon bättre sida.

Det knäpptes i alla fall oräkneliga bilder och jag var bara glad när det var över. I min fantasi kunde jag se hur en snygg bild skulle kunna se ut. Jag på bänken, med ett leende lekande på läpparna och blicken fäst på husen på andra sidan gatan. En lite drömmande bild där man nästan kan se att hon, hon måste vara författare. Men det mest troliga scenariot var att jag skulle rynka missnöjt på näsan när jag fick se bilden och enbart fokusera på de delar jag var missnöjd med. Egentligen kanske jag inte ens borde läsa artikeln. Bara koncentrera mig på mitt skrivande och inte bry mig om vad som skrivs om den där Anna Alemo. 

Redan igår publicerades artikeln på nätet och nej, jag var väl inte speciellt förtjust i att se mig själv på bild. Däremot gillar jag verkligen artikeln och tyckte att reportern gjorde ett riktigt bra jobb. Och ja, jag skulle nog minsann kunna tänka mig att bli intervjua igen 😊

Att ha varit på min första releasefest samt bokat en egen

Förra tisdagen hade Frida Skybäck release för sin nya bok ”Bokcirkeln vid världens ände” på Akademibokhandeln Gleerups i Lund. Frida var en av debutantbloggarna under 2011 och jag älskade hennes förra bok ”Bokhandeln på Riverside Drive”. Och nu skulle hon alltså ha release här hemma i Lund. Skulle jag våga mig dit? Visst skulle jag väl ångra mig annars? Via Instagram fick jag reda på att två andra författare skulle komma, Lilly Emme och CT Karlsson, och de tog mig under sina vingar. Helt fantastiskt! Och till min stora lycka fick jag även en av mina fina vänner (tack Malin 😘) att följa med. Plötsligt fanns det inga hinder längre. 

Det bjöds på bubbel, kakor och ett oerhört inspirerande samtal mellan Frida och hennes förläggare Louise Bäckelin. Jag är verkligen imponerad av Frida och min stora dröm är att en dag komma lika långt som hon. När jag pendlar till jobbet lyssnar jag på Författarpodden där Frida tillsammans med Agnes Hellström pratar om skrivandet och det är påtagligt hur målmedveten Frida är. Redan 2015 hade hon målet klart för sig; hon ville kunna försörja sig på sitt skrivande. Och det gör hon nu. Fantastiskt!

Detta är första gången jag var ute på något författarrelaterat och jag måste säga att det var över förväntan. Alla var så himla snälla, trevliga och glada. Jag träffade även på Caroline Säfstrand och när jag vågade mig fram tyckte hon att hon kände igen mig vi Instagram. Va? Helt galet ju! Jag är så glad att jag kom iväg och Bokmässan känns nu inte lika läskig. 

Jag passade även på att hälsa på Louise Bäckelin, VD på LB-förlag, men där svamlade jag mest. Pratade om att jag och Frida bodde hyfsat nära varandra. Det var ju verkligen intressant för Louise att veta och det gagnar nog min författarkarriär något oerhört …

När det gällde min egen releasefest hade jag varken fått napp på Akademibokhandeln Gleerups eller Stadsbiblioteket. Grand Hotel kändes som det perfekta stället fast jag hade ännu inte vågat kontakta dem. Men när jag kom hem efter Fridas release kände jag mig så peppad och upplyft att jag bestämde mig för att slänga iväg ett mail. Och dagen efter fick jag svar och nu är min egen releasefest spikad. Torsdagen den 17 oktober kl. 18-19:30 kan man komma till Grand Hotel i Lund och få lite bubbel samt köpa ett signerat exemplar av ”Emmas nya liv”. Det ska bli så himla kul och jag hoppas att det kommer lite folk så jag inte står där ensam …

Om ni kan och vill komma så anmäl er här: https://www.facebook.com/events/319561032167188/

Nu kommer de att inse …

Manus 3 är tillbaka hos det förlag som i slutet av maj kom med feedback. Feedback som genast fick mig supertaggad på att skriva om manuset och pausa den omskrivning till ljudbok som jag precis påbörjat. Och jag vet att jag egentligen inte skrivit om det där mailet som trillade in en måndag när sommaren låg för dörren. Ett mail som jag läste om och om igen och fick nypa mig i armen för att förstå att det faktiskt var till mig. Mailet började visserligen med ett direkt ”nej tack”, men därefter kom det mer. Betydligt mer. Konstruktiv kritik där de förklarade hur de såg på historien och vad som skulle kunna förbättras. Vad som behövde jobbas med. Samtidigt som de lyfte fram flera positiva aspekter i manuset. Och så sa de att de var nyfikna på att se hur jag kunde utveckla det vidare. Hoppades att vi skulle höras i framtiden. Håren på armarna reser sig när jag skriver det här och jag kan nog fortfarande inte riktigt fatta det.

Men, hursomhelst, manuset är nu omskrivet och tillbaka hos förlaget. Ett manus som jag själv tyckte blev betydligt bättre efter omskrivningen. Ett manus som verkligen ligger mig varmt om hjärtat och som jag tror på. Så långt är allt bra. Men det är nu det går upp för mig. Det är nu jag inser vad som kommer att hända. Förlaget kommer läsa och upptäcka att jag inte alls kan skriva. Att jag istället för att vidareutveckla manuset gjort det sämre. De kommer att undra varför de ens bemödade sig att skriva ett utförligt mail med synpunkter när jag uppenbarligen inte alls kan ta till mig feedback. Och tillslut så kommer det att trilla in ett nytt mail i min mailbox. Ett mail som kommer få mig att dra efter andan när jag ser avsändaren, få mig att darra när jag ska klicka upp det. Få mig att ta några djupa andetag. Förmodligen kommer jag redan utefter de första raderna i preview-fönstret ana vart det är på väg. Och när jag väl öppnar det kommer det att vara kristallklart. Vänligt men bestämt kommer de att klargör att det inte var vad de hade tänkt sig och avsluta med att önska mig lycka till på annat håll. 

Så, för att inte gå och vänta på ett nej som trillar in om några månader, skickade jag helt enkelt in det till ytterligare några förlag. Vilket betyder att jag istället kan gå och vänta på flera nej. Verkligen smart … Och nu tänker kanske många av er att jag är i den berömda tvivelfasen. Att ni känner igen er. Att alla författare känner så och det betyder inte att manuset är dåligt. Men då vill jag bestämt hävda att det inte alls är så. Manuset är dåligt på riktigt. Rent av urkasst. Och nu tänker ni väl att det är precis så det brukar kännas … 

Men strunt i det. Nu ska jag fokusera på det som komma skall. Jag har en bok som släpps snart och det är så mycket mer än jag någonsin kunnat drömma om. Att få vara med om det är helt fantastiskt. Just nu försöker jag få till en releasefest. Drömmen  är att kunna ha ett öppet evenemang hyfsat centralt i Lund där vem som helst får komma Det verkar dock vara lite svårt för en okänd debutant att få napp, men skam den som ger sig. På något sätt ska jag fira detta. Det kan faktiskt vara enda gången som jag ger ut en bok (fast hoppas inte) och då vore det väl väldigt snöpligt om jag inte firade ordentligt 😊

Att skissa på en rollup

På bokmässan släpps alltså min debutbok ”Emmas nya liv” och jag har nu börjat fundera på lite praktiska saker. Signeringspenna behöver inköpas. En som är skön att hålla i, lätt att skriva med och som torkar snabbt. Och så behöver jag en rollup. En bra reklampelare för min bok och mig. Jag har fått lite tips av min författarkollega Lisa White och sitter som bäst och skissar på en layout i Power Point. Det kändes lättast att göra så. Sedan får någon mer kunnig fixa ihop tryckfilen till mig. 

Jag har googlat en del för att få inspiration och det verkar finnas många olika varianter. Vissa har en stor bild på författaren och lite mindre på böckerna, medan andra mer fokuserar på själva bokomslaget och ytterligare några har enbart författaren i helfigur. Själv har jag bestämt mig för en liten bild på mig och en stor på bokomslaget. Min författarkollegor här på Debutantbloggen har alla fina författarporträtt tagna av fotografer, men själv har jag en selfie tagen med min mobiltelefon. Jag hade visserligen bokat in en tid med en duktig fotograf men sen kom livet helt enkelt emellan och jag fick ställa in. Kanske lika bra det. Jag är nämligen den absoluta motsatsen till fotogenisk och har en tendens att bli oerhört stel och konstig bara jag anar att en kamera möjligtvis kan vara riktad mot mig. So selfie it is.  

Jag kommer förmodligen att köra på en liten rollup (60 x 200 cm2) vilket jag tror är fullt tillräckligt. Och lätt att ta med. När jag satt och försökte få rätt på layouten var det något med det långsmala formatet som kändes bekant. Åtminstone i den storleken jag hade framför mig på skärmen. En smal remsa med namn, text och bild. Kanske just det där med bilderna avvek något och även färgerna, men annars kom jag osökt att tänka på en dödsannons i tidningen. Det var en inte helt behaglig känsla får jag väl säga. Jag hoppas dock att slutresultatet inte kommer att få folk på bokmässan att tänka samma sak. Det rimmar lite illa med den feelgoodkänsla jag ändå vill förmedla. 

Och nu i efterhand undrar jag varför jag inte tänkte bokmärke istället, den associationen hade åtminstone varit lite mer passande. 

Att inse att det närmar sig

Trots att jag i sommar har jobbat en hel del med redigeringen av ”Emmas nya liv” har det varit svårt att ta in att texten på skärmen faktiskt kommer förvandlas till en bok. En riktig bok med omslag, baksidestext och sidor som man kan bläddra mellan. Men när det i förra veckan dök upp ett första utkast till omslaget började det så sakteliga sjunka in. Det ska faktiskt bli en bok! På riktigt!

Omslaget nu klart och i september blir det boksläpp.

Det är även klart att ”Emmas nya liv” ska vara med på bokmässan i slutet av september. Att jag ska vara på bokmässan. Hur galet är inte det?! Jag har aldrig varit där och ska bli så himla kul. Jag ser verkligen fram emot det. Just nu i alla fall. Jag vet att när det närmar sig kommer jag att bli supernervös. Mitt introverta och blyga jag kommer att fråga vad jag egentligen gett mig in på och undra om jag inte kan slippa. Det är lätt att sitta här idag och fantisera om att prata med en massa skrivande människor och knyta nya kontakter, men när det kommer till kritan är det ju jätteläskigt. Men jag tänker inte banga ur. Jag ska minsann våga. Mitt förlag och mina författarkollegor borde jag åtminstone våga prata med. Det blir ändå ganska naturligt att göra det när man träffas i samma monter. Och det skulle vara ganska suspekt om jag stod där och inte yppade ett ord 😉  

Att ha skrivpaus

Det tog några dagar innan det kändes okej att vara skrivledig, men nu när det gått en vecka har jag nästan vant mig. Vant mig vid att inte plocka fram datorn så fort jag får några minuter över. Vant mig vid att inte sätta klockan på sju för att få någon timmer ostört skrivande innan övriga i familjen vaknar. Vant mig vid att inte öppna ett av mina dokument de kvällar mannen läser för minstingen. Istället har jag gått promenader, sett på tv, läst, gjort lite yoga, tagit sovmorgon och umgåtts mer med familjen. Det är riktigt skönt och avkopplande. Trots att en del av mig tycker att det känns fel. Tycker att jag borde skriva. Producera något. Men jag lyssnar inte på den rösten just nu, utan istället på den som säger att det är bra att ta en paus. Att det faktiskt är gynsamt för skapandet att vila ibland. 

Sen förra onsdagen har jag inte rört något manus. Inte skrivit. Inte redigerat. I huvudet ploppade det upp en ny manusidé under en hundpromenad, så jag tillät mig att skriva ner några meningar om den. Bara för att sedan lättare kunna släppa det. Kanske att jag även försökte mig på att skriva en baksidestext igår. Och så sitter jag just nu och skriver ett blogginlägg om att jag inte skriver. Men annars har jag inte skrivit något alls. Jag lovar. Och detta inlägget blir ganska kort. Jag tror rent av att det inte blir längre än så här 😉

Manusinskick och omskrivning

För en vecka sedan skickade jag in ”Emmas nya liv” till redaktören och med ens kändes det lite tomt. Efter att ha umgåtts väldigt intensivt under en vecka var det plötsligt över. Först var jag lite rastlös, visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för. Eller ja, det är inte som om man direkt är sysslolös med barn, familj, hus och hem, fast tanken var ändå att försöka ha lite semester. På riktigt. Ladda batterierna och bara vara. Men när jag fick några minuter över hade jag svårt att komma till ro. Jag plockade upp en bok och läste litegrann, sa till mig flera gånger att jag skulle passa på att njuta. Att jag inte behövde göra något. Det gick sådär.

Efter ett tag var jag bara tvungen att plocka upp manus 3 igen. Det var endast två kapitel kvar på omskrivningen och det var så lockade att färdigställa det. Jag kunde nästan höra hur det kallade på mig. Pockade på uppmärksamhet. När redigeringsomgång två drog igång hade jag fått lägga manuset åt sidan och det kändes lite frustrerande, men nu hade jag tid. Tid att skriva klart och knyta ihop historien. Och det var verkligen inte alls mycket kvar och efter bara några dagar kunde jag sätta punkt. Nu ska jag försöka låta det vila lite och sedan läsa igenom det. Se om historien har blivit bättre och om mina huvudpersoner har blivit trovärdigare. 

I mitt huvud börjar nu uppföljaren ta form och jag vet precis vem jag vill skriva mer om. En person som mest funnits med i utkanten kan få kliva fram och det ska bli spännande att se vad hen hittar på. Men NU ska jag verkligen ta en liten paus från skrivandet. På riktigt! Passa på att läsa. Jag har faktiskt läst betydligt mindre än jag brukar denna sommaren, så det måste jag ändra på. Sen får väl historierna ploppa upp bäst de vill i huvudet 😉

Redigeringsomgång nummer två

För en vecka sedan fick jag tillbaka ”Emmas nya liv” från redaktören igen och på fredag har jag deadline. Förra omgången kopierade jag över ett kapitel i tagit till ett nytt dokument och redigerade om, skrev till och justerade. Men nu har jag fått lära mig att jag måste jobba i samma dokument så att alla ändringar kan spåras. Jag gissar att det inte var så roligt för redaktören när hon fick tillbaka manuset förra gången. Som tur är kan man välja att dölja alla markeringar så att texten blir ren och man ser själva resultatet. Det är väldigt lätt att missa saker när texten är så rörig och innehåller bokstäver i olika färger och streck från kommentarer.

Det visar sig att jag har en del favoritord. ”Onekligen” och ”tydligen” gillar jag. Och att börja meningar med ”och” (ja, ni ser ju själva) och ”fast”. Även ”så” och ”ju” är väldigt bra och trevliga små ord. Men det som sticker ut är ”lite” som jag uppenbarligen har missbrukat riktigt ordentligt. Över trehundra stycken! I snitt ett ”lite” på varje sida – inte dåligt! Fast (jättebra ord att börja en mening med!) nu har jag fått ner det till omkring 60. Jag hoppas att alla ändringar inte gjort att jag har överanvänt några andra ord 😉

Status just nu, efter att ha tragglat med manuset varje dag under en vecka, är att jag önskar att jag hade mer tid. Gärna en månad eller så för att skriva om alltihop. Göra om det till något bättre. För inte kan det väl om bara någon månad bli en bok av den där texten jag har i min dator. Men samtidig vill jag bara slänga iväg manuset och inte se det mer. Orkar in vrida och vända på ord och meningar något mer.

Att ha fått experthjälp med ett kapitel

Jag har redan tidigare nämnt gruppen Feelgoodfredag på Facebook som drivs av Sofia Ymén. Gruppen är världens härligaste och där råder en riktig feelgood-stämning. Sofia är inte bara författare utan även lektör och för ett tag sedan hade hon en tävling där man kunde vinna ett lektörsutlåtande på sitt första kapitel. Eftersom jag precis skrivit om det första kapitlet till ”manus 3” passade jag på att skicka in det. Jag var inte helt nöjd med det och kände att det verkligen skulle skulle vara värdefullt att få återkoppling på det. 

Till min stora lycka var jag en av de utvalda och för lite mer än två veckor sedan fick jag mitt lektörsutlåtande. Och wow – vilken grej! På lite mer än två sidor gick Sofia igenom styrkor och svagheter. Efter en inledning och lite övergripande saker delades utlåtandet upp i rubriker som ”Anslag”, ”Karaktärer”, ”Berättande kontra gestaltande”, ”Berättande kontra dialog” och avslutades med ”Förslag till handlingsplan”.  Utöver detta dokument fick jag även kommentarer direkt i mitt manus. Allt förmedlades med respekt för mitt författarskap och det betonades att det var jag som valde hur jag ville förmedla min story. 

Jag är medveten om att detta nästan blir som ett reklaminlägg för Sofia, men jag vet inte hur jag annars ska kunna beskriva känslan jag fick när jag läste igenom utlåtandet. För inte bara lyckades hon sätta huvudet på spiken, utan hon fick även mig att bli taggad på att arbeta vidare med texten. Även när hon påpekade brister så gjorde hon det på ett fint sätt, utan pekpinnar. Och visst blev jag även oerhört lyft av att vissa delar av kapitlet knappt fick några anmärkningar alls, utan nästintill var bra som de var (ja, där smög jag in lite skryt i inlägget 😉). 

Jag har inte tänkte på detta så mycket innan (åtminstone inte när jag skickade in mitt första manus), men det första kapitlet är onekligen väldigt viktigt. Förlagen får in så många manus att det gäller att fånga dem och få dem att vilja läsa vidare. Gör man inte det redan i första kapitlet är nog risken stor att man bara förpassas till tack-men-nej-tack-högen och så trillar det in en standardrefusering i mailboxen. 

Mitt tredje manus ligger mig varmt om hjärtat och trots att jag skickade in det lite hastigt och lustigt har jag fått jättefin feedback på det. Just nu håller jag på att skriva om det efter ett fantastiskt fint refuseringsmail där förlaget uttryckligen vill läsa igen. Och det bästa av allt är jag verkligen håller med dem och tror att manuset kommer att bli ännu bättre efter en omskrivning. Jag tror att jag har en tendens till att skoja till det och ibland blir det kanske lite för mycket. Kanske för att vissa saker är jobbiga och då är det lättare att skämta till det. Men nu får min seriösa sida komma fram mer och förhoppningsvis fördjupar det karaktärerna. Gör dem mer trovärdiga.

Jag är övertygad om att lektörsutlåtandet har hjälpt mig en bra bit på vägen och har jag har lärt mig jättemycket. 

Alemo – hur uttalas det?

Redan i januari skrev jag om mitt författarnamn och varför jag valt att skriva under pseudonym. När jag bestämde mig för att använda mina morföräldrars efternamn hade jag inte en tanke på att det kunde vara svårt att veta hur det skulle uttalas. Sen barnsben har jag alltid hört det sägas på ett sätt och det var så självklart för mig att det var så man sa. Det föresvävade mig inte att folk kanske skulle säga fel, uttala det på ett annat sätt. Men uppenbarligen är det lite lurigt och inte helt självklart. Många vekar tro att det ska vara Alémo. Och det låter onekligen riktigt fint, lite franskt sådär. Kanske väldigt passande som författarnamn. Men det ska vara A-le-mo. Alltså ett helt vanligt långt A, sen le följt av mo. Aaaaleeemooo. Hoppas man fattar vad jag menar. Kanske det skulle gå att skriva fonetiskt på något sätt, men det vet jag faktiskt inte hur man gör.  

Till råga på allt så blev mitt författarefternamn felstavat när mina romancenoveller gavs ut och plötsligt hette jag istället Anna Alermo. Vilket även det låter superfint. Men det var ju inte det namn jag hade valt. Anna Alemo ska det vara, inget annat. Inga extra bokstäver. Stavningen är onekligen viktigast, för då hittar man det jag har skrivit – oavsett hur man uttalar mitt författarnamn. Och drömmen är ju att många ska läsa och det gör absolut inget om det blir en diskussion om hur man egentligen säger Alemo 😉



Jag har lagt upp en filmsnutt på min Instagram med redigt skånskt uttal 🙉🙊

Att vara ledig. Eller inte.

Tänk att den är här nu. Sommaren. Den som kändes så långt borta under den gråa och dystra skånevintern. Som hägrade i fjärran medan man bylsade på sig själv och barnen för att kunna gå utanför dörren. Som var så avlägsen när hundarna återigen blev genomvåta och smutsiga efter en regnig hundpromenad. Men nu är den här! Jag hoppas att tiden går lite långsammare och inte springer iväg allt för snabbt. Att sommaren inte försvinner iväg innan man hinner blinka. Att man inte står där i mitten av augusti och undrar vad som egentligen hände.

Idag är det första dagen på mannens semester och äntligen kan hela familjen få hänga tillsammans. Sitta uppe allt för länge på kvällarna och inte ha mage att köra barnen i säng när de hoppar tillsammans på studsmattan utan att bråka. Och kanske även de utflugna barnen kommer vilja tillbringa lite tid med oss. Så vi alla sju kan trängas i sommarstugan med en enda toalett.

”Du ska väl också vara lite ledig?” frågade min äkta hälft för några dagar sedan. ”Eh, jo”, svarade jag lite förvirrat. För ledig är jag. Från jobbet. Men skrivandet är inget jobb. Det är ju något roligt. Något självvalt. Ett intresse. Lite av ett beroende. Men, precis som jag själv skrivit, så borde jag kanske vara ledig även från skrivandet. Litegrann i alla fall. Fast det är svårt. Alltså på riktigt jättesvårt! Finns det lite tid över så är det så lockande att plocka fram datorn. Bara en liten stund. Men det blir såklart en stess också, som om jag inte riktigt vågar slappna av. Även om något är roligt så är det nog bra med ett litet uppehåll. Men jag vet inte om jag kan. Eller vågar. Eller vill. Kanske är jag rädd att jag inte kommer börja igen? Eller så är det vetskapen om att det inte är så lätt att få ihop skrivtid som gör att jag känner att jag måste ta tillvara varje tillfälle. Inte låta det rinna mellan fingrarna. För vem vet när tillfället kommer åter. 

Men jag ska definitivt unna mig sovmornar. Och jag ska absolut inte bli sur och gnällig om jag inte skriver ett endaste ord på en dag eller två. Eller fler. För det är okej. Faktiskt. Och det ska nog fungera. Hoppas jag …

Att vara klar med första redigeringsomgången

Dagen före midsommar var jag, i enlighet med min egen satta deadline, klar med första omskrivningen av ”Emmas nya liv”. Manuset hade då, i runda slängar, ökat med 17 000 ord. Varenda mening och formulering hade gåtts över, några bitar blivit bortplockade och en hel del tillskrivet. Helgen ägnade jag sedan åt att söka igenom manuset på ord som ”så”, ”ju”, ”hade”, ”blickar”, mm för att putsa till det ytterligare. Och i söndagskväll mailade jag tillbaka manuset till redaktören. Det känns både lite tomt och lite nervöst. Jag hoppas att det jobb jag lagt ner ska ha gjort manuset bättre. Att redaktören inte förbryllat kliar sig i huvudet och undrar vad som egentligen hände med manuset. 

Gissningsvis tar det några veckor innan jag får tillbaka det igen och medan jag väntar har jag plockat fram manus 3 igen. Kunde liksom inte låta bli. Det kliade i fingrarna och jag vill ju så gärna få tid att pyssla lite med det i sommar. Men jag ska inte stressa utan se till att ta det lugnt efter de senaste veckornas intensiva redigeringsarbete. Samtidigt så är skrivandet min lilla oas. Något som får mig att må bra.

När jag började skriva för några år sedan var det nästan som att öppna en vattenkran. I början droppade det lite sakteliga för att ibland stanna av. Men efter ett tag vreds vattnet på mer och nu går kranen inte att stänga. Vattnet forsar på och orden, meningarna och texterna blir fler och fler. Jag hoppas att det aldrig kommer att sina, att vattnet kommer fortsätta rinna i en hyfsat jämn ström. Men det vet man ju aldrig. I vilket fall som helst så försöker jag njuta här och nu. Ta tillvara på det som forsar ur mig. Få det på pränt. Det kanske inte alltid blir bra, men det är himla roligt.

Jag försöker även landa i att jag har fått två noveller publicerade och att min bok kommer ut i år. Det är så svårt att ta in. Kan inte riktigt fatta det. Kanske för att jag hela tiden hoppar vidare till ett annat projekt?

Att skriva varje dag

Jag har den enorma lyxen att redan ha gått på sommarledighet. Genom att kombinera föräldradagar och semester får jag ett långt, härligt sommarlov. Helt fantastiskt! Det är stor skillnad mot hur det var när min äldsta dotter var liten. Då pluggade jag och var tvungen att jobba under nästan hela sommaren. Hade jag tur blev kanske två veckors obetald ledighet innan höstterminen började. Så jag tar väl helt enkelt igen lite av det nu.

Redigeringen av ”Emmas nya liv” är i en intensiv fas och egentligen vill jag sitta hela dagarna med det. Men barn behöver uppmärksamhet och det är ändå lämpligt om de får mat med jämna mellanrum. Så för att få ihop det sätter jag klockan på sex och går upp och skriver. Inga sovmornar här inte. Sen försöker jag sno åt mig lite tid här och där, för att sen förhoppningsvis får lite skrivtid på kvällen igen när även mannen är hemma.

På Instagram fladdrade det förbi en utmaning om att man skulle skriva varje dag i en månad (tror att det var hela maj). Det spelade ingen roll hur mycket eller lite man skrev, bara att man gjorde det varje dag. Jag hakade inte på. Men det som slog mig var att jag ändå, i stort sett, har skrivit varje dag hela detta året. Ibland har det kanske inte blivit så mycket, men det har ändå resulterat i tre råmanus (varav ett nästan var klart redan när året började) och en novell. Samt redigering och omarbetning av mina romance-noveller. Och så givetvis alla mina blogginlägg här (nummer 25 idag). Har jag ens något liv?

Att jag känner mig helt slut är förmodligen inte så konstigt. Kanske behöver jag faktiskt vara lite ledig från skrivandet i sommar. Även om det är så himla roligt, så är det nog förnuftigt att ta semester även från det. Koppla av. Ta sovmorgon. Bara vara. Umgås med familjen. Vara lite social och trevlig. Och läsa lite fler böcker.

Men, trots detta, är min plan fortfarande att skriva om manus 3 i sommar. Det känns som ett alldeles lagom och roligt projekt.


PS. Givetvis är mina barn betydligt viktigare än något bokmanus, men det förstod ni nog 😊

Redigering pågår!

I förra veckan fick jag äntligen tillbaka ”Emmas nya liv” från redaktören och nu är det redigering som gäller. Det är helt fantastiskt att en person har suttit och gått igenom mitt lilla manus och kommit med synpunkter och tips. Så himla värdefullt! Och, iallafall hittills, är det riktigt roligt att jobba vidare med manuset. 

När jag redigerade de första kapitlen skakade jag på huvudet åt mig själv flera gånger. Vi kan väl säga att jag är väldigt tacksam för att Nicole Publishing kunde se potential i mitt manus och läste vidare. Jag tror själv på boken och gillar historien jättemycket, men den behöver en del kärlek. Och det ger jag den nu. Massvis! 

Mitt sätt att skriva har utvecklats och ändrats en del sen jag, lite stapplande, började skriva ”Emmas nya liv”. Det hände nog mycket redan under tiden som jag skrev manuset. Och nu, när jag kommit lite mer än halvvägs med redigeringen, är det inte lika mycket att ändra och justera. Men det går ju alltid att peta till det lite mer och lägga till saker. Skriva om det litegrann. Och med redaktörens hjälp ser jag även saker som jag själv inte tänkt på. Men det där med dubbla skiljetecken har jag numera koll på 😉

Och just det, nu finns mina två noveller ”Alla hjärtans väntan” och ”Alla hjärtans längtan” ute! Mer om dem kan ni läsa i Storytels gästblogg där jag har fått äran att skriva ett inlägg.