Var tredje svensk drömmer om att ge ut en bok enligt en undersökning som tidningen Skriva ramlade över. Skrivarintresset är på topp, eller om det är drömmen om författarlivet som hägrar? DN skrev en artikel om det ökande skrivandet, i helgen, där bland annat det romantiska skimret som författarskapet omges av diskuterades. De hade intervjuat bland annat Mats Strandberg, som menade att: ”Det är en bild som späs på av vissa författare. Du vet, att man bara sitter och dricker latte på härliga fik och skriver lite på sin laptop innan man shoppar kläder till den glammiga kändisfesten på kvällen.”
Jag måste erkänna att jag, innan jag började skriva på allvar, hade en liknande drömbild av författandet. Kanske suktade jag inte efter de glamorösa kändisfesterna, men visst såg jag framför mig att jag, den dagen jag kunde leva på författandet på heltid, skulle sitta i mitt skärgårdshus vid havsbandet och författa verk med blicken vänd mot horisonten. När det blev för kallt och kymigt i Sverige skulle jag åka vidare till mitt hus i Spanien, eller kanske ännu längre söderut? Där skulle jag fortsätta skriva med utblick över en ännu blåare och mer turkos havslinje. I drömmen fanns inga deadlines, inga egentliga krav, utan bara den fulla friheten att skapa, och jag skulle tjäna the big bucks på att göra det. Förstås.
Det tog inte särskilt lång tid innan min bild av skrivandet blev mer realistisk. Jag föreställer mig att den blir det ganska fort för de flesta som vill något med skrivandet.
Man hasar runt i sin one-piece hemma, möjligtvis sitter man på ett fik, ett bibliotek eller i en annan offentlig miljö och skriver, även om det inte fungerar för mig som är en sådan där tråkig människa som måste sitta enskilt för att få skrivro. Kanske dricker man en latte, men för det mesta sketet bryggkaffe. Lunchen består av en macka eller två ägg framför datorn. Ibland blir den inte av alls, eftersom man helt enkelt inte förmår sig att bryta skrivpasset för att man är rädd att tänket och hela skrivet ska rubbas. De enda stegen man tar under en hel dag är mellan kaffebryggaren, datorn, badrummet och kylskåpet. När man möter sin blick i spegeln undrar man om den hålögda personen, som stirrar på en, är en annan person än sig själv. Kanske har man teven på i bakgrunden, möjligen har man musik i lurarna, men timme efter timme nöter man stolen i sin ensamhet. Efter ett dåligt skrivpass är man på så uselt humör att man knappt kan umgås med folk. Efter ett bra skrivpass vill man ta hela världen i sin famn, men kastas snabbt tillbaka till verkligheten när det man skrev vid närmare anblick inte visade sig vara så enkelt. Har man ett vanligt jobb, utöver skrivandet, kan man inte själv välja sin skrivtid, utan sitter sena kvällar och nätter, när ögonen för länge sedan har gått i kors och tragglar. Det tar ett tag att tjäna pengar på skrivandet. Det tar ganska lång tid (och händer inte ens för många publicerade författare) att kunna livnära sig på författandet. Och att tjäna storkovan … Well, händer inte alls för de flesta.
Ändå är det är inte den tuffa verkligheten som håller drömmen levande. Det är inte den man vill läsa om när man sitter ensam på sin kammare och skriver. Man vill höra framgångshistorierna och bara de positiva sidorna av dem. För då kan man fortfarande inbilla sig att någon gång i framtiden, när jag, just jag, har blivit lika framgångsrik, kommer författartillvaron att vara betydlig mer glamorös än vad den är nu.
”Det är världens ensammaste jobb. Det krävs ett visst drag av masochism för att bli författare”, sa Mats Strandberg vidare i DN-artikeln.
Jo Nesbø förklarade i senaste Babel att det enda han har gjort de senaste tre åren är att ge intervjuer, klättra i berg och skriva, och att han nog har ett större behov av att vara ensam än andra människor. Knausgård sa i ett tidigare Babelavsnitt att för att kunna bli författare måste du klara av att skriva fel saker i fem år. Fem år! Det är en lång tid.
Hur framgångsrik du än blir, vare sig du frotterar dig med kändisar och dina böcker filmatiseras i Hollywood, eller om du sitter på ett café, hemma eller någon annanstans och skriver, måste orden på ett eller annat sätt ner på pränt. Själva skrivandet kommer du aldrig ifrån, och i det är du ensam.
Ändå kan jag inte sluta fantisera om stugan vid havet. Timme efter timme i ostördhet. Bara jag och datorn. Okej, deadlines kan jag tåla. Liksom att avbryta för intervjuer och signeringar då och då. Men annars, bara jag och skapandet. Det måste vara drömmen. Eller?
Debutantbloggen 