En riktigt god jul och tack för mig

porträtt anna1Det här blir mitt sista debutantbloggsinlägg. På självaste julafton. För exakt ett år sedan befann jag mig på samma plats som nu, i djupaste Västerbottensskogen, och var mitt uppe i redigeringen av min debutroman Tills kärleken skiljer oss. Jag pratade ihop mig med mina blivande debutantbloggskollegor om det kommande året. Jag var så förväntansfull och nervös inför mitt debutår. Och nu är det snart slut. Vad fort det har gått.

2014 inleddes med redigering av min bok och filande på baksidestext och säljmaterial. Jag vet inte hur många gånger jag läste och redigerade Tills kärleken skiljer oss, innan den gick till tryck. Många gånger blev det, och det är jag tacksam för. Det var värt att lägga ner den tiden.

I slutet av april debuterade jag, hade releasefest på Äppelvikens bokhandel och började spänt vänta in recensioner på det jag hade skrivit. De flesta var bra, till och med över förväntan, någon var mindre bra. You can’t please them all. Men sammanfattningsvis har jag fått otroligt mycket fin feedback från de som har läst Tills kärleken skiljer oss och det värmer ända in. Det är den stora anledningen till att fortsätta skriva.

Jag var med i radion, vilket var en ny spännande upplevelse (det gör jag gärna igen), lokalpressen i Norrbotten och i Väsby, och jag var ett boktips i magasinet Tara. Jag deltog på mitt första författarsamtal om min bok. Nervöst, men lärorikt och med känslan att det här vill jag göra fler gånger. Jag började min berg- och dalbaneväg mot mitt nästa manus. Jag deltog på världens längsta bokbord och bokmässan.

Framförallt har en stor del av 2014 faktiskt spenderats här, på debutantbloggen. Skrivande, kommenterande och läsande. Det har varit en förmån och en ära att få blogga här. Att lära känna er. Varje gång jag har fått kommentarer på mina inlägg har jag blivit genuint glad. Det betyder så mycket, de där orden. Tack för att ni har läst, uppmuntrat och delat med er av era egna tankar och ert eget skrivande.

I slutet av mars 2015 kommer pocket:en av Tills kärleken skiljer oss ut. Förra veckan fick jag besked att den har sålts in till alla stora bokhandlare. Inte helt självklart när man ligger på ett mindre förlag och fantastiskt roligt. En fin julklapp.

Jag kommer att inleda 2015 på samma sätt som 2014, med att redigera manus. Förhoppningsvis blir det manuset bok nummer två.

Hoppas ni får ett fint skrivarår 2015! Fortsätt kämpa för att komma dit ni vill. Det tänker jag göra.

Kanske syns vi i kommentarsfältet på debutantbloggen eller någon annanstans på nätet eller irl? Jag hoppas det! Jag finns på min blogg och författarsida på Facebook. Även på Instagram och Twitter förstås. Blev väldigt ”social media” det här året.

Jag hoppas att ni får en fin jul. Kom ihåg att det finns inga måsten. Egentligen. Lätt att glömma det ibland.

Jag önskar er en riktigt God jul och ett Gott Nytt År! Stor kram på er!

anna_ute

Synonymordboken är för lättillgänglig två på natten

porträtt anna1I måndags hade jag lämning av mitt nya manus till en viktig person. Han har jobbat länge som redaktör på ett av de största förlagen och blev förtjust i Tills kärleken skiljer oss och ska nu läsa igenom och komma med feedback på det nya jag har skrivit. Karl åtar sig numera bara ett fåtal projekt per år, som han känner extra mycket för, vilket gjorde att jag var både hedrad, upprymd och vansinnigt nervös när han meddelade att han gärna ville arbeta med mitt manus. Särskilt nervös var jag, eftersom den deadline jag hade fått, 1 december, inte gick att rucka på. Det var nu, under december, Karl hade en lucka i kalendern och möjlighet att åta sig redaktörsjobbet, annars skulle det inte bli av inom överskådlig tid.

Eftersom jag, sedan slutet av maj, har hunnit börja om och stryka delar av historien flera gånger (mer om det i nästa inlägg) var jag inte ens tillnärmelsevis klar med råmanuset när Karl och jag bestämde oss för att jobba ihop, i början av oktober. Långt ifrån. Men det finns inget som får en att springa som en knivskarp deadline. Efter många koppar kaffe, många och långa timmar framför datorn, väldigt lite Facebook och Instagram, sömnbrist och en hel del tårar (ja, faktiskt), fick jag till slut ihop råmanuset och lyckades även hinna med en redigeringsomgång innan överlämningen i måndags. Den redigeringsrundan var till och med klar redan för en vecka sedan. Jag skulle bara söka upp vanliga ord och uttryck och ersätta med andra, och skriva om en snutt text som inte visade sig fungera exakt som jag trodde när jag gjorde min research. Men den lilla omskrivningen skulle knappast ställa till besvär. Trodde jag.

Ni vet när man ska göra en pytteliten ändring som oväntat för med sig ett exponentiellt antal andra ändringar? Så blev det. Den första lilla ändringen ledde till att jag behövde ändra på flera andra ställen, vilket gjorde att styckena inte fungerade som de skulle och att jag även var tvungen att ändra kringliggande text, vilket förde med sig att styckena runt omkring dem inte heller lirade och … Puh. Många ändringar blev det i slutändan. Först när söndagen kom fick jag tid att göra det jag hade tänkt ägna den sista tiden innan inlämning åt. Söka upp vanliga ord och ersätta med andra. Plättlätt. Eller inte. Har ni tänkt på hur ofta man använder vissa ord? I mitt manus hittade jag exempelvis 336 stycken här, 99 stycken blick, 83 stycken sneglade, 203 stycken såg, 66 stycken tittade, 63 stycken i stället, 139 stycken drog, 73 stycken ryckte, 35 stycken skakade på huvudet, 57 stycken nickade och 115 stycken log. Och det är inte så bara att byta ut dem. Om man inte sneglar vad gör man då? Kastar en blick åt sidan? Tittar åt sidan? Ser åt sidan? Ser i ögonvrån? Slänger ett ögonkast åt sidan? Kastar en blick över axeln? Vrider huvudet åt sidan? Vänder på huvudet? Kikar åt höger/vänster? Det går inte att få så många olika varianter om inte hela meningen med ordet sneglar i skrivs om. Och använder man funktionen ”sök och ersätt alla” har man med ens 83 stycken kastar en blick åt sidan i stället för 83 stycken sneglar och har på så vis skaffat sig 83 nya upprepningar. För bästa resultat bör man således gå igenom alla sneglar var och en för sig, och se hur och vilka man kan byta ut. Vissa kan man förstås ha kvar. Det fanns förmodligen en anledning till att man använde ordet från början.

Ändå satt jag sent natten mot måndagen och hetsändrade en hel del frekventa och återkommande uttryck, så där som man gör. Minst hälften av alla böjde sig fram mot och sträckte sig fram mot, blev i stället lutade sig fram mot. Lean på engelska. Bra uttryck. Eller? Det första redaktör Karl säger när vi ses och han bläddrar i mitt manus är: ”Du verkar ha en förkärlek för uttrycket lutade sig? Jag skulle hellre föreslå böjde eller sträckte sig.” Joråsatte …

Att ändra för ändrandets skull är aldrig bra. Liksom att göra förändringar ända in på mållinjen. Synonymordboken i Word är lite för lättillgänglig klockan två på natten. Och vad är det för fel på ordet sneglar egentligen? Ett väldigt användbart ord om ni frågar mig.

Min slutet-på-kapitel-besatthet

porträtt anna1Innan jag börjar skriva en scen eller ett kapitel (för mig sammanfaller nästan alltid de här två), gör jag en grov plan för vad scenen ska innehålla. Synopsis har jag sedan tidigare, men detta tillkommer utöver det. Jag formulerar en början och ett slut (en scen ska alltid börja och sluta med ”a hook” enligt dramaturgigurun Robert McKee:s bok ”Story”), vilken miljö scenen ska utspela sig i, vilka som ska vara med i scenen, vilka känslor den ska väcka och vad som ska driva handlingen framåt. Det här låter säkert seriösare och mer välplanerat än vad det är. Ofta består sammanfattningen av scenen av två korta meningar, och början och slutet är ganska vagt definierade.

Under det senaste råmanusskrivandet har jag märkt en sak. Jag lägger ner absurda mängder tid på slutet av kapitlet. Scenen rasslar på, men när jag kommer till sista stycket går skrivtakten ner till snigelfart. Jag väger orden i munnen. Jag skriver för att sedan direkt sudda ut. Jag scrollar fram och tillbaka i kapitlet för att få inspiration hur jag ska knyta ihop scenen.

Jag har trott att det här beror på att slutet inte är tillräckligt definierat när jag börjar skriva scenen, men jag tror inte att problemet ligger där, utan att jag inte förmår mig lämna den om jag inte har ett tillräckligt bra slut. Den måste innehålla någon sorts cliffhanger. Den måste ha ”a hook”. Den måste ha något som får läsaren att vilja vända blad. Ofta handlar det om finlir. Att få till sista meningarna.

När jag skrev ”Tills kärleken skiljer oss” lämnade jag mycket av sådant här finlir till redigeringen, men den här gången har jag inte förmått mig att göra på samma sätt. Det har nästan blivit som en besatthet. Sista meningarna ska sitta, annars kan jag inte börja på nästa kapitel. Det här leder till att jag aldrig vet när jag är klar med ett skrivpass. Det vet man förstås inte ändå, men sluttiden har blivit betydligt mer flytande.

Ofta sitter maken och jag bredvid varandra i soffan på kvällarna. Han med sin dator och jag med min, och när klockan närmar sig halvelvatiden kommer allt som oftast frågan: ”Är du klar snart?” Och just vid den tidpunkten är jag nästan alltid klar. Jag har till och med varit nästan klar i en halvtimme eller så, men jag ska bara …

En kväll när jag hade suttit med sista stycket i två timmar (något slags rekord och det kan bero på att jag egentligen var för trött för att skriva), och jag själv tyckte att slutet-på-kapitlet-skrivandet höll på att gå till absurdum, sa maken: ”Det är detaljerna som gör det.”

Kanske är det så. Att när de stora penseldragen är på plats, mindre också för den delen, så är det de enskilda formuleringarna i manuset som gör det extraordinärt. Inte bara små nyanser i sluten på kapitlen har betydelse, utan även i resten av texten. Vissa delar av berättelsen kräver helt enkelt mer av språket och det är värt att lägga mer tid på dem. Förutsatt att storyn i övrigt håller förstås.

Eller så har jag fel. All text i manuset har lika stor betydelse. Börjor, slut och allt däremellan.

Ändå tror jag nog att det ligger något i det här med detaljerna. Vissa delar ska sticka ut för att det är de man minns. Det är de som etsar sig fast efteråt. Däremot undrar jag om inte sådana här detaljjusteringar bör göras i redigeringsfasen i stället för i råmanusfasen. Det borde bli mer tidseffektivt. Eller så har jag sakta börjat ändra mitt sätt att skriva. Jag nöjer mig inte lika lätt när jag skriver råmanus nu, som när jag skrev förra manuset, och kanske kommer det att så förbli. Det tål att fundera på nästa gång jag skriver om sista meningen i ett kapitel igen och igen. Ska jag traggla på tills den sitter eller vänta till omskrivningen?

Som att läsa en riktig bok

porträtt anna1Det är nästan exakt ett halvår sedan ”Tills kärleken skiljer oss” släpptes, och enligt förlagen är den inbundna upplagan av en bok död efter betydligt mindre tid än så. Jaha. Så vad gör jag nu då, när mitt skötebarn har gått ur tiden, utan att skriva på en ny bok förstås?

Kanske är boken inte helt död, men ett litet vacuum har infunnit sig. Något annat går inte att tillstå. Vinden har mojnat som Oskar skrev. Små trevliga saker händer fortfarande. Jag ska prata om min debutbok på en författarafton på det lokala biblioteket i januari nästa år. Januari! Vi pratar framförhållning här.

Jag fick ett telefonsamtal för en vecka sedan som fick mig att ta rejäla glädjeskutt och som ledde till en spännande lunch. En person som har jobbat 25 år som redaktör på ett av de stooora förlagen har läst ”Tills kärleken skiljer oss” och kallade det årets läsupplevelse. När hen hade läst 40 sidor trodde hen inte att det var sant att den var så bra. Hen var djupt imponerad och kallade mig ”mycket skicklig författare”. Det gjorde mig en aning glad (understatement). Särskilt som jag lätt börjar tveka på om jag alls kan skriva när jag sitter djupt inne i mitt nästa manus. En del verkar aldrig tveka. Good for you, säger jag bara! Själv tvekar jag 80% av tiden på det jag skriver, och de andra 20% är också en aning svajiga.

Häromdagen roade jag mig med att gå in på några olika bibliotekssajter och kunde både konstatera att ”Tills kärleken skiljer oss” var utlånad och att det stod folk i kö för att få läsa den. På Bjurholms bibliotek stod till och med tre på kö. Bara en sådan sak. Skönt att boken lever åtminstone på biblioteken fortfarande! Den här halvårsgränsen känns lite marig ändå.

En artikel i lokaltidningen för några veckor sedan skakade också liv i min bok, och ledde till att lilla A:s tre förskolelärare ville läsa den. Nu pågår en bokcirkel om ”Tills kärleken skiljer oss” på avdelning Frigg på förskolan Borgen. Om ni undrade alltså.

Jag var på en orienteringstävling för två helger sedan och träffade några barndomskompisar som har läst ”Tills kärleken skiljer oss”. En av dem utbrast förvånat: ”Det var ju som att läsa en riktig bok!” Joråsatte …

Förstås är en del andra saker på gång. Det finns mer än inbundna upplagor. ”Tills kärleken skiljer oss” kommer förhoppningsvis att leva vidare i andra former. Jag kan själv försöka hålla den vid liv så gott det bara går. Det är väl egentligen bara fantasin som sätter begränsningen för hur och var man kan sälja sin bok. Men det är ju det här med tiden och nya manuset. Vad man ska fokusera på. Att hinna allt. Och i huvudet är jag redan på väg någon annanstans.

Vad som än händer framöver kommer ”Tills kärleken skiljer oss” alltid att vara min förstfödda. Det kan inte ens den inbundna upplagans död ändra på.

Om gps-klockor (och skarpa deadlines)

porträtt anna1Deadlines. De som man har skapat själv eller de som är framtvingade av andra. Det finns ändå en skillnad mellan dem.

Jag är ganska duktig på att sätta upp egna mål när jag skriver. Faktum är att jag har svårt att överhuvudtaget få något gjort om jag inte vet när jag ska vara klar.

Innan jag börjar skriva ett råmanus funderar jag på hur mycket tid jag tror att jag kommer att kunna lägga ner på skrivandet i form av antalet ord jag skriver per dag. Sedan delar jag antalet ord som mina råmanus brukar innehålla (ungefär 100 000) med ordmängden per dag, och får på så sätt ut antalet dagar som det kommer att ta att skriva manuset. Jag har en plan. Mycket grov sådan förstås, eftersom saker säkerligen kommer att hända på vägen, som gör att jag ibland inte kommer att kunna skriva lika mycket som jag har planerat och vissa dagar inte alls. Ändå har jag på det här sättet skapat mig en egen deadline.

Men ni vet hur det är. Eftersom den inte är skarp på det sättet som den bara blir, om någon annan har bestämt den, glider den lätt iväg. Vad spelar det för roll om jag blir klar första eller sista veckan i oktober när ingen annan väntar på mitt arbete? När man får press utifrån skärper man sig. Så är det bara.

Det är ungefär som när jag ger mig ut och springer nu. Min gps-klocka har gått sönder och eftersom jag inte har kommit mig för att köpa en ny ännu, springer jag utan tidtagning. Jag försöker pressa mig själv, men jag märker att det inte går lika fort som när klockan fungerar. Inga kilometertider som visar hur jag ligger till. Inga siffror som obarmhärtigt skriker ut att jag måste öka tempot om jag vill nå de tider jag brukar springa på. Ganska behagligt på något sätt, men också otillfredsställande. Jag kan bättre egentligen. Det vet jag. Ändå förmår jag mig inte åstadkomma det.

En av de bästa sakerna med att ”Tills kärleken skiljer oss” blev antaget var att jag fick konkreta deadlines att jobba mot. Det finns inget som driver mig som det. Om någon väntar på mitt arbete skriver jag tills ögonen går i kors för att vara klar när jag förväntas vara det. Då finns inget annat alternativ. Är det nattjobb som krävs, så fine. Dessutom är det okej att jobba hårt under en period när jag vet att arbetsbördan sedan kommer att avta.

Nu behöver en deadline från någon annan inte innebära ett antagningsbesked. Kanske väntar en lektör på att få läsa ditt manus? Möjligen ska du vara med i en författartävling? Det räcker med att du har ett fast datum att jobba mot som du inte själv kan ändra på.

Förra veckan fick jag en skarp deadline för mitt nya manus. Ni må tro att jag fick fart på skrivandet. Jag har knappt varit inne på Facebook. Twitter och Instagram sa ni? Jag vet inte vad det är … En sak som jag dock kommer att fortsätta att göra är att springa, eftersom jag skriver så pass mycket bättre efter ett löppass. Men jag ska nog investera i en ny gps-klocka. Tänk om jag kunde ta mig under fyra och en halv minuter per kilometer ändå?

Fötterna gråter glädjetårar men kroppen har svårt att stilla sig

porträtt anna1Jag sjunker ner i sätet. Fram till nu har allt gått i ett och det är ovant att sitta still. Fötterna gråter glädjetårar, men kroppen har svårt att finna sig i det lugna tempot. Svårt att stanna av efter tre dagar i ultrarapid. Utanför mitt tågfönster susar Västergötland förbi. Öppna gula fält, glittrande sjöar och täta skogsdungar avlöser varandra. Det svindlar när snabbtåget böjer sig i kurvan. Snurrar av intryck efter min första bokmässa. Oskulden är tagen. Det blir aldrig som man föreställt sig innan.

Det var större än jag hade trott. Monter efter monter med böcker. Giganter och småttingar. Uppstickare. Alla samlade på samma yta. Häftigt!

Det var imponerande och inspirerande att på så nära håll se de stora författarna jobba. Många av dem hårt och engagerat. Jag lyssnade på flertalet författarintervjuer. Lärorikt och taggande inför framtiden. Kanske om jag jobbar hårt … Möjligen en dag … Målet är åtminstone satt. Och utan mål kommer du ingenstans!

Det blev fler timmar i förlagsmontern än jag hade planerat. Jag gjorde mina pass, men det blev naturligt att hänga i montern även när jag inte hade ”tjänstgöring”. Det var här min bok fanns. Det var här jag hade möjlighet att möta mina läsare. Det var här jag ville vara! På lördagen rockade vi loss rejält med försäljningen. De långa och många arbetstimmarna gav resultat.

Det var överväldigande när bokbloggare och andra som läst ”Tills kärleken skiljer oss” sökte upp mig i montern för att tala om hur mycket de tyckte om min bok. Jag blev varm i hjärtat. Rörd. Likaså blev jag positivt överraskad att så många som jag pratade med hade hört talas om min debutroman. Att den skapat brus.

Det var grymt att träffa Hanna, Johannes och Åsa – debutantbloggskollegorna. Att få prata med dem som jag utanför det här forumet mejlar med nästan dagligdags. Det finns en del att dryfta bakom kulisserna.

Så roligt att prata med er som hittade till debutantbloggsminglet. Att få höra era skrivarstories och att så många kommit så långt!

Jag hälsade på många nya människor. Knöt många kontakter. Jag minglade och åt middagar med andra författare. Vi utbytte erfarenheter, och jag fick höra om motgångar och medgångar. Om förväntningar som infriats eller brustit. Jag lärde mig mer om branschen som inte liknar någon annan bransch jag jobbat i förut. Nyttigt och inspirerande. Tufft!

Jag gjorde den obligatoriska kvällen (timmen) på Park. Fascinerande att se gemene man och kändisar trängas på samma yta.

Nästa bokmässa vill jag gå på seminarier. Det fanns tyvärr ingen tid för det nu. Och att hålla ett eget seminarium, kanske tillsammans med en författarkollega? Det vore en dröm.

Nu väntar skrivvardag. Jag måste ha en anledning (bok) att åka till nästa års bokmässa. För ett år sedan hade jag skrivit förlagskontrakt på ”Tills kärleken skiljer oss”. Precis innan bokmässan blev råmanuset för fristående uppföljaren klart. Nu ska jag ”bara” redigera det också.

Anna_monter

Min baby!

monter_Anna Ewa

Jag och förlagskollegan Eva Rydinger

debutantbloggare

Delar av två generationer debutantbloggare på mingel

Skördetider

porträtt anna1Efter hårt jobb hoppas man någon gång få skörda frukten av det arbete man har lagt ner. När det gäller skrivandet är det att få lämna sin undanskymda skrivarvrå, kliva ur myskläderna, trä på sig klänning och klackar och möta läsarna i verkligheten som lockar. Ja, tänk det finns en riktig värld, IRL! Ibland svårt att tro när man sitter djupt nedsjunken i manuset och umgås timme efter timme med sina påhittade karaktärer.

De senaste månaderna har jag haft fullt fokus på min nya roman. Förutom en och annan releasefest och aktiviteter med barnen, har jag knappt varit utanför huset på vardagskvällar. Därför kan ni tro att jag ser fram emot bokmässan! Att få slå mig ur skrivarbubblan för en stund och träffa Er. För som jag har sagt förut. Motivation krävs för att göra det här. Man behöver inte bara offra en del, utan ganska mycket för att det ska bli något med skrivandet, och den största drivkraften för mig är att bli läst och att träffa er som läser.

I går kväll när jag satt och tragglade med orden, och ögonlocken blev tyngre och jag var nära att ge upp, föreställde jag mig mina läsare. Undrade hur de skulle se på texten. Vad de skulle tycka om det jag skrev. Genast blev jag piggare. Blicken vaknade. Jag såg på manuset på ett nytt sätt. Utifrån. Och visste precis vad jag skulle skriva.

Så väskan är packad. Klänningsbekymret löst. Jag har både bekväma och obekväma skor med mig. Signeringspennorna är nya och fräscha. Från och med i morgon torsdag till och med lördag kommer jag att finnas på plats i monter B00:08 till och från. Under mina signeringar kommer jag definitivt att finnas där.

signeringFredag 26 september kl 17-18 och lördag 27 september kl 13-14 signerar jag ”Tills kärleken skiljer oss” i monter B00:08. Om ni redan har boken eller bara vill komma förbi och säga hej och prata skrivande. Ingen blir gladare än jag. Jag ser fram emot att träffa er! Och på debutantbloggsminglet hoppas jag definitivt att vi ses.

I kväll ställer jag alarmet hiskeligt tidigt. Men innan jag kryper i säng ska jag äta en bit tårta. 41, visst låter det som en bra ålder? Jag gillar udda och ojämnt. Tänker inte alls låtsas om att det känns en aning obekvämt att befinna mig på ”fel” sida av 40-årsstrecket.

Genren spelar roll – åtminstone för mig

porträtt anna1När jag skrev Tills kärleken skiljer oss var min främsta drivkraft att skapa en berättelse som jag själv skulle vilja läsa. Den skulle vara underhållande, dramatisk och berörande. Och det skulle finnas ett driv i texten. Läsaren skulle hela tiden vilja vidare. Det skulle vara en klassisk kärlekshistoria, om än med en twist.

Jag funderade inte på om det jag skrev var feelgood eller chick-lit. Placerade aldrig min text inom ett fack. Ville rätt och slätt att det skulle bli en bra kärleksroman. Förlaget kallade den senare för relationsroman, vilket kändes riktigt.

Jag skrev (medvetet) med ett lättillgängligt språk som skulle vara enkelt att ta till sig. Om än ett språk smyckat med poetiska formuleringar och liknelser. Det skulle vara välskrivet, och jag vet inte hur många gånger jag redigerade texten, för att det skulle bli så. Målet var att bli läst av så många som möjligt. Kanske skulle inte boken vinna fina priser, men det var inte det jag främst eftersträvade. Jag ville nå ut.

När Tills kärleken skiljer oss släpptes och recensionerna kom, upptäckte jag att den uteslutande placerades inom genrerna feelgood, chick-lit eller underhållningsroman. För många är det här en och samma genre, och jag är benägen att hålla med. Ändå tycks feelgood ha en bättre klang än chick-lit, och används flitigare än förut.

På samma gång som jag blev förvånad att min roman klassades till något annat än det förlaget definierat den som, att relationsroman uppenbart var ett för vitt begrepp, blev jag glad. Jag ville att Tills kärleken skiljer oss skulle bli en bladvändare. Jag hade strävat efter att underhålla. Historien var i grunden enkel, men med många förvecklingar. Språket var inte särskilt tungt. Att den ansågs vara en feelgood-/chick-lit-/underhållningsroman, var på något sätt ett bevis på att jag lyckats med det jag eftersträvat, även om genren i mångas ögon är ”ful”.

Genom de fantastiska läsarkommentarerna, hejaropen på författarsidan på Facebook, har jag också förstått att jag åstadkommit det jag ville när jag skrev boken. ”Bladvändare”,”Sträckläste den första dagen på semestern”, ”Den är underbar! Jag sträckläste den kunde inte sluta läsa för den var såå bra!” Ett urval av läsarreaktioner.

Så här i efterhand undrar jag dock om Tills kärleken skiljer oss varit ännu lättare att ta till sig om den redan i baksidestexten haft en snävare genreklassning. Genren sätter förväntningarna på boken och fungerar som vägledning och guide när man väljer att köpa eller låna den, och jag underskattade nog vikten av det. Feelgood- och relationsroman är inte samma sak. Inte riktigt. Framförallt tror jag att jag förringade värdet av att själv veta mer specificerat vilken genre jag skrev inom. Jag visste vad jag ville skriva, jag visste vad jag ville åstadkomma, men jag är övertygad om att det varit ännu enklare att nå de målen om jag satt ned foten inför mig själv. Anledningen att jag tror det är att jag har gjort det nu, när jag skriver nästa roman. Och finner min förväntan på vad jag ska skapa betydligt tydligare än innan. Varje gång jag är osäker, varenda tillfälle som jag tvivlar, höjer jag blicken och nickar tyst: ”Det är dit jag ska.” Ett litet steg, men stort och viktigt för mig.

Hur tänker ni när det gäller genre? Är det viktigt när ni skriver? Eller är det först i marknadsförings- och införsäljningsfasen som det spelar roll?

Fingrarna dansade disco

porträtt anna1Det finns bra dagar och så finns det dagar som i går. När bilen var inne på verkstan och det visade sig att den gula lampan som lyst försynt på displayen i veckor var ett megastort fel. Ni vet, typen av haveri ”du måste byta ut hela motorn och hosta upp så mycket slantar att du får magknip och inte kan sova på veckor, för att få det fixat”.

Chocken efter samtalet från den visserligen tillmötesgående och trevliga mannen på verkstan, där han upplyst mig om min bils öde, hann knappt lägga sig innan nästa olycksbringande samtal kom. Dottern hade insjuknat på förskolan. Bara att lämna allt och dra iväg för att hämta. Så var det med den jobbdagen.

Stressen lade sig som ett hårt tryck över axlarna, och väl hemma försökte jag balansera tvååringen med mejlen som fortsatte strömma in trots att jag vårdade barn. Alla som har sjuka ungar vet hur lätt det är att snyta, trösta, ordna mat och dricka, hjälpa till med toalettbestyr, badda på febrig panna och däremellan knattra så fort på tangentbordet att man knappt hinner se vad man skriver. Får man inte magont då så vet jag inte.

Men så hände det sig sent på eftermiddagen att dottern slumrade till. Efter att jag fått iväg ytterligare några mejl bestämde jag mig för att öppna råmanuset, den fristående uppföljaren på ”Tills kärleken skiljer oss” där bikaraktären Linn nu är huvudkaraktär.

Synopsis för scenen jag skulle påbörja var klart. Jag visste exakt vad jag skulle skriva. Ändå slogs jag som så många gånger förut av hur svårt det är. Fastän jag vet vad jag vill berätta, även om jag vet exakt vilka känslor som kapitlet ska väcka an, är det ett svårt hantverk att få ur mig orden som jag vill. Och svårare blir det! Jag har läst att om du kan lite grann om ett ämne har du fortfarande åsikten att det är lätt att praktisera, men så fort du lär dig mer och borrar dig djupare ner, förstår du hur mycket mer du har att lära. Så är det för mig med skrivandet. Och trots att jag vet att jag fortfarande lär mig, att jag aldrig kommer att bli fullärd inom det här, och även om jag inbillar mig att jag successivt blir bättre, är det många gånger tungt att sitta ensam och traggla med orden. Då är det en tröst att läsa Simonas eminenta blogginlägg från i somras och få bekräftat att även etablerade författare känner likadant. ”Det är svårt att skriva och om det är lätt gör du fel.”

Sålunda använder jag numera det här nästan som ett mantra varje gång jag kör fast: ”Det är svårt och annars gör jag fel. Det är skitsvårt och hade det inte varit det hade vem som helst kunnat spotta ur sig en roman.” Det hjälper mig åtminstone tillfälligt att gaska upp mig.

Men ibland måste man förstås få något tillbaka från skrivandet för att orka. Man måste ha vind i seglen och i alla fall för en stund flyta ovanpå. Så var det efter den inledande träliga stunden i går. Fingrarna dansade disco på tangenterna. Orden lyfte och infogade sig där de skulle på skärmen. När jag skrivit klart kapitlet hade jag passerat den andra vändpunkten på exakt det stället jag siktat på, och blev nästan tårögd . Nu har jag bara 20 000 ord kvar innan råmanuset är klart. Inte så bara, men väl värt att fira en dag som den här.

Hur gick det med bilen då? Den är fortfarande kvar på verkstan och slutnotan törs jag inte tänka på. Under tiden som jag väntar på besked fortsätter jag att mumla ”skriva är svårt” med förhoppningen att orden snart ska flyga igen.

En selfie och en hashtagg så är bokbordet igång

En selfie och en hashtagg så är världens längsta bokbord igång. Förlaget står precis utanför varuhuset Pub och det är lätt att hitta dit. Med ett fast tag om termosmuggen och signeringspennan ser jag Drottninggatan långsamt fyllas med besökare. Söndagstempot är slående, först vid lunchtid kommer bokbordet i gång på allvar. Kvällen innan skvallrade om att det är kräftskivornas tid. Sociala medier svämmade över av bilder på öl, nubbe och lördagsnatt som övergick i söndagsmorgon.

Vid bokbordet bredvid står kollegor från ett annat förlag och en trogen debutantbloggsläsare (ping Anna @karasyster). Erfarenheter och planer utbyts. Kaffe dricks. Regnet som faller fjäderlätt mot axlarna ersätts närapå omärkligt av en klarblå fond. Höghusen runtomkring skymmer visserligen solen, och försätter oss i skugga, men om jag blickar upp ser jag den molnfria himlen som inger hopp om bättre tider.

Bokbordet gästas av de mest olika personligheter. Folk som vill prata, men om allt annat än böcker. Andra som inte vill prata alls, men är där för böckernas skull. Människor som vet vilken bok de letar efter och köper den direkt. De flesta strosar planlöst. Det gäller att ligga på men inte för mycket. Känna efter när det går att fånga någons intresse. Tills kärleken skiljer oss. Vad handlar den om egentligen? Säljpitchen får bättre klang ju fler gånger jag kör den.

Det blir många intressanta möten. Jag får höra att titeln på min bok är genial och mångfacetterad. En gullig läsare vill bli fotograferad tillsammans med mig. En annan vill ha en särskild sorts dedikation. En person tror att hon kanske har läst boken förut, men är inte säker, och köper den ändå. Plötsligt sticker ett välbekant ansikte in under bokbordstaket. Men är det inte …? Jo: min debutantbloggskollega Johannes, och det är första gången vi ses IRL. Glädjen!

Ordberoende Förlags bokbord innan Stockholm har vaknat till liv

Jag får en matpaus och passar på att kika bland andra förlags bord och tänker på vilken fantastisk möjlighet det här är för författare och läsare att mötas på ett okonventionellt och avslappnat sätt. Samtalen blir kravlösa och nära. Pitchen blir inledningen till ibland långa och rent av förtroliga diskussioner.

Mellan pratstunderna med förbipasserande dyker jag in i sociala medier och lägger ut nytt material. Det är tydligt att den här sortens aktivitet fångar intresse. Kommentarer och gillande ökar vartefter dagen lider. Det tycks dock inte vara samma besökare på nätet och i verkligheten. Kanske är det kräftskivorna dagen innan som spökar? Kung på natten och kung på dagen gäller inte nu.

Och så, precis innan dagen är slut, tittar en kvinna i sina bästa år förbi montern. Hon skakar entusiastiskt på huvudet:

”Hej.”
Jag nickar och ler.
”Tjena.”
”Hej”, säger hon återigen.
Jag, lite tvekande nu:
”Hej hej …”
”Hej”, fortsätter hon nästan påstridigt och spänner blicken i mig.
Det var då ett evigt hejande tänker jag, och vänder mig om för att se om hon pratar med någon annan. Men nej, det är tomt bakom ryggen. Jag skrattar ihåligt.
”Ja hallå …”
Hon rycker på axlarna.
”Kom gärna förbi och säg hej.”
Jag kopplar fortfarande inte. Ja?
”Du skrev så på Twitter”, säger hon. ”Kom gärna förbi och säg hej. Så nu gör jag det. Säger hej.”
Budskapet når slutligen fram och mungiporna åker upp.
”Hej!” säger jag med ett leende. ”Och välkommen.”

Jag har konstrat och försökt göra mig till

Det sägs att det är svårare att skriva den andra boken än den första. När du skriver debutromanen har du ingen annan press än från dig själv. Du kan harva runt med boken under åratal innan den blir utgiven. Recensenterna ser oftast med blidare, snällare, ögon på en debutant än en redan etablerad författare. Om du får bra reaktioner från marknaden, om boken säljer, är det en bonus.

Allt det positiva som en debutroman innebär kan, om det vill sig illa, omformas till stress och negativ energi med bok nummer två. Du måste leva upp till din debutroman, och din andra roman bör hålla minsta samma nivå och kvalitet som din första, helst bättre. Du förväntas ha börjat lära dig hantverket (att lära sig skriva är ett livsprojekt), men framförallt har du (förhoppningsvis) fått en läsarkrets som väntar på nästa bok och som tar för givet att den är så bra att den är väl värd att vänta på. Det går att få skrivkramp för mindre!

Som ni redan har fått ta del av på debutantbloggen, har jag experimenterat en del med mitt skrivande, efter att debutromanen kom ut. Först var det inte givet vad jag skulle skriva nästa roman om. Jag började på flera historier, sökte mig fram, innan jag hittade rätt. Även skrivtekniskt har jag laborerat, med ett annat tempus (nutid) och med andra författarröster än jag använde i Tills kärleken skiljer oss. Jag fick för mig att jag borde skriva på ett annat sätt än i debutromanen. Svårare. Finare. Som om det nödvändigtvis skulle bli bättre om jag krånglade till det. ”Jag kan det här nu – dags att ta nästa steg!”

Efter flera månader av konstrande där jag på alla möjliga sätt försökt göra mig till, är jag nu mer eller mindre tillbaka på ruta ett. Roman nummer två skrivs precis som debutromanen i dåtid, och jag tror att berättarrösten är snarlik den som jag hade i min första roman – att jag har hittat min ton. Med det inte sagt att jag inte har förbättrats skrivtekniskt, det hoppas jag att jag gör varje gång jag skriver, men Anna-rösten, den finns där.

Likväl finns tvivlen där med tvåan och det är lätt att förfalla till navelskåderi. Att dissekera sitt skrivande och att ifrågasätta det. Att tänka att den första romanen var en lyckoträff. ”Jag vet att jag kan få ur mig text, men bra sådan?”

Samtidigt är det mycket som är enklare med bok nummer två, vilket är lätt att glömma bort när man känner pressen från andra att prestera. Saker som inte lyfts fram när det i dramatiska ordalag, med rynkade ögonbryn och med viskande röster, pratas om tvåan som om den vore något skrämmande. Mina ord infinner sig på ett annat sätt, jag får fortare flyt i skrivet. Jag har en lång period av redigering i ryggen. Under bearbetningen av Tills kärleken skiljer oss lärde jag mig mer om skrivande, än några skrivarkurser eller skrivhandböcker i världen kan åstadkomma, vilket ger enorm trygghet. Framförallt kan jag med bok nummer två lita mer på mig själv. Jag har ett synopsis som jag tillåter mig att avvika från, och även om jag just nu (ca 1/3 in i nya romanen) har ett stort antal trådar och konflikter att förhålla mig till, säger magkänslan att jag kommer att få ihop storyn som jag vill. Visst, det är upp till bevis, men det gäller att vända den svåra andra boken till något bra, där det viktigaste är att jag har fått en bok utgiven och därmed har en bas att stå på.

Påminn mig om det här när jag tvivlar om en månad eller så. Eller förresten behövs inte en månad, redan nu undrar jag vem jag försöker övertyga – er eller mig själv? Kanske är det så enkelt att tvivlet alltid kommer att finnas där oavsett om jag skriver min första, min andra, min tredje eller min hundrade bok. Det kommer bara att anta olika former och te sig på olika sätt. Möjligen är det i stället så att om jag aldrig tvivlar, bör jag vara rädd. Om jag aldrig ifrågasätter det jag gör, blir jag heller aldrig bra. Jag kör på den tesen – tills tvivlet slår till nästa gång.

Det blir en (fristående) uppföljare

Jag trodde att jag var klar med Tills kärleken skiljer oss. Och då menar jag i aspekten skrivande. Boken lever som tur var – beställs och hänger med på olika listor hos nätbokhandlarna som jag följer, och är dessutom utlånad på diverse bibliotek. Nya recensioner dyker upp med jämna mellanrum.

När jag skrev min debutroman planerade jag aldrig en serie, utan det skulle bli en fristående roman. Tills kärleken skiljer oss har ett slut som står för sig självt, som inte kräver någon uppföljare och som jag dessutom är mycket nöjd med. Trots att jag tycker om min huvudperson, Susanna, har det känts som om vi är klara med varandra.

Sedan Tills kärleken skiljer oss släpptes, har jag funderat och skrivit på min nya romanidé. En helt ny berättelse. Ändå har jag inte kunnat släppa tanken på en av bikaraktärerna i min debutroman. Inte kunnat låta bli att fundera på vad som händer henne sedan, när boken tar slut.

Gång på gång har jag intalat mig att hon liksom resten av min debutroman ska få vila i frid, och har motat bort funderingarna på att skriva om hennes liv. Men tankarna på L har fortsatt mala i bakhuvudet utan att jag kunnat göra någonting åt dem. För varje dag som gått har hennes historia framträtt allt tydligare för mig. Jag har försökt kämpa emot, men ni vet tillfället när karaktärerna börjar tala till oss och får eget liv? Till slut stod L i egen hög person framför mig och krävde att få sin historia berättad, och vem var jag att säga nej?

Som det ser ut nu kommer det att bli en fristående uppföljare på Tills kärleken skiljer oss där jag berättar om Linns liv. Linn som jag fick ett extra gott öga till i min debutroman och i många aspekter är betydligt mer lik mig själv än Susanna.

Vad menas då med en fristående uppföljare? I mitt fall kommer romanen att kunna läsas separat, men som med de flesta fristående uppföljare har läsaren ett mervärde av att ha läst den första romanen.

När man får den idén, som brinner i en och som vägrar släppa taget om en, som envist klamrar sig fast i ens tankar dag efter dag, är det bara att kapitulera och greppa tag i den. Då om inte förr vet man att man är på rätt spår. Och vad gör man inte när ens nya huvudperson pockar på uppmärksamhet? Jag ropar hurra och ställer till med skrivfest.

P.S. Nu kör vi så det ryker med skrivandet under sista skälvande #skrivjuli-veckan. Därefter blir det #skrivaugusti eller varför inte #skrivsommar och #skrivhöst? Huvudsaken är att vi skriver, eller hur?

Utan Jennys sågning hade det inte blivit någon TKSO

porträtt anna1På releasefesten för Tills kärleken skiljer oss träffade jag min lektör Jenny Bäfving för första gången. Jag anlitade Jenny även för mitt första manus – det romanutkast som för evigt kommer att få stanna kvar i den moderna skrivbordslådan (datorn), och som vi kan kalla för manus x. För några veckor sedan skrev Johannes om den stora lektörsslakten och slakt är det snällaste man kan säga om Jennys omdöme av mitt icke outgivna manus. Faktum är att hon sa ungefär så här på min releasefest för TKSO (behändig förkortning för Tills kärleken skiljer oss – inte sant?): ”Jag läste igenom mitt utlåtande här om veckan och kan inte förstå att du någonsin fortsatte skriva efter det.” Utan att gå in på detaljer kan jag konstatera att Jennys utlåtande om manus x var en sågning jäms med fotknölarna.

Varför berättar jag det här? För ett tag sedan skrev jag om den första sågningen av Tills kärleken skiljer oss, och tyckte att det var sorgligt att det är de dåliga recensionerna vi fastnar vid. Men sanningen är den att om inte Jenny hade förkastat manus x så hade det aldrig blivit en roman som TKSO. Jennys kritik var inte nådig, men den var konstruktiv. Och i princip allt hon sa hade jag redan känt på mig utan att våga uttala det högt.

Jag fick Jennys omdöme i mitten av december 2012. Fullkomligt bröt ihop och tänkte som hon själv sedan sa till mig: jag kommer aldrig mer att skriva. Någonsin. Efter några dagar hade det ledsna omvandlats till ilska. Jag kan mer. Jag kan bättre. Och med knutna nävar och jävlar anamma lusläste jag det Jenny hade skrivit ytterligare en gång och försökte förstå vad jag hade gjort för fel. Efter ytterligare några dagar satte jag igång att läsa allt jag kunde komma över om story och dramaturgi. Den här gången skulle jag skriva enligt konstens alla regler.

Hela julen 2012 tillbringade jag med att skissa på synopsis för Tills kärleken skiljer oss. En historia jag länge haft inom mig, men inte förstod förrän då hur jag skulle berätta. På Nyårsdagen, den första januari 2013, skrev jag de första orden. Resten är historia som man brukar säga.

För er som undrar övervägde jag aldrig att skriva om manus x. Anledningen är att hjärtat inte fanns med i den berättelsen, vilket jag är övertygad om är en förklaring till att den historien inte blev bra. Du måste känna till 100% för ditt manus. Om inte du gör det kommer ingen annan att göra det heller.

Konstruktiv kritik är inte bara bra – den kan vara direkt avgörande för att föra oss framåt och i rätt riktning, bara vi är mottagliga för att ta emot den. Tack Jenny! Utan din sågning hade det inte blivit någon TKSO!

Det är den dåliga enprocenten vi fastnar vid

porträtt anna1Jag har hört andra författare prata om detta – att en dålig recension kan ta udden av många bra – men när det händer en själv är det som om tiden står stilla.

Det har gått en och en halv månader sedan boksläppet och i stället för att googla boken tiotalet gånger per dag, slinter fingrarna bara några gånger per vecka på tangentbordet. Det relativt nya fenomenet bokbloggar är en fantastisk grej. Som debutant, särskilt på ett mindre förlag, går det inte att räkna med att de största tidningarna ska recensera ens bok, vilket är förståeligt efter att ha läst Lotta Olssons generösa inlägg om arbetet som kulturrecensent på DN. Knappt ens de mindre. Då finns bloggarna där! Jag har redan fått så många fina recensioner av bokbloggare att jag vid flera tillfällen varit tårögd. De som har förstått kärnan, essensen, i boken och vad den egentligen handlar om. Som berömmer driv och tempo och säger att jag har ett fantastiskt språk. Som hoppas att boken blir översatt till engelska eftersom jag är en minst lika bra feelgoodförfattare som mina anglosaxiska författarkollegor. En sådan sak kan nästan stiga en åt huvudet.

Men en dag när jag googlar Tills kärleken skiljer oss händer det förstås. Det oundvikliga. Det som säkerligen händer alla författare någon gång. Men kanske är första sågningen speciell, jag vet inte, men när jag får syn på den – stannar jag upp, stelnar, och tiden står förstås inte still, det gör den aldrig, men jag är blixtstilla. Kan nästan inte andas. Jag förstår direkt att det är en dålig recension. Personen river och sliter i intrigen och i karaktärerna. Skär sönder Tills kärleken skiljer oss bit för bit. Maler ner den tills det knappt finns något kvar, och jag tänker hela tiden att jag ska sluta läsa, men det kan jag förstås inte när jag väl har börjat.

Orden blixtrar framför ögonen, och jag blinkar febrilt med ögonlocken, men till slut kan jag inte hålla mig längre och börjar storgråta. Kanske överreagerar jag, men det är känslosamt att ge ut en bok, och den här recensionen blir på något sätt den utlösande faktorn som får mig att släppa ut all spänning som jag burit på de senaste månaderna. Jag gråter av tacksamhet, av glädje, av ynnest att jag får göra det här, men mest bölar jag ändå av ilska och sorg över sågningen jag precis har fått. Jag snyftar bestämt till min man att jag ska sluta skriva. Det är jag med ens tvärsäker på. ”Det är inte värt det”, hulkar jag, ”aldrig någonsin, att må så här.” Alla fina omdömen ryker all världens väg och det enda som vibrerar i kroppen är denna dåliga.

Dagen efter har jag lugnat mig något. Jag ska nog fortsätta skriva i alla fall. Men visst är det konstigt att om vi får höra nittionio procent bra saker och en procent dåliga, är det oftast enprocenten som vi fastnar vid. Och det gäller inte bara böcker och recensioner, utan allt här i livet. Förbaskat sorgligt, eller hur? Och definitivt dags att göra något åt. Jag (ska försöka) börja nu.

Perfektionisten sa att det inte dög

porträtt anna1När jag skriver råmanus, det vill säga första utkastet på en bok, försöker jag så gott det går att skriva på utan att gå tillbaka och ändra. Jag vill få ur mig historien fort – rädd att den inte ska komma på pränt om jag stoppar flödet och börjar redigera. Vissa justeringar gör jag redan i det här stadiet förstås. Det allra, allra, första utkastet av texten, är lite för grovt och obearbetat även för ett råmanus. Min skrivprocess under den här perioden ser ut ungefär så här:

1. Innan jag börjar skriva ett kapitel skissar jag på syfte, vilka personer som ska vara med, miljö och de stora dragen av handlingen – särskilt hur kapitlet ska börja och sluta
2. Sedan skriver jag hela kapitlet rakt igenom utan att ändra – det primära i det här skedet är att få ur mig texten
3. Slutligen går jag igenom kapitlet en gång till och lägger till gestaltningar, miljöbeskrivningar och personbeskrivningar. Men eftersom jag fortfarande är i råmanusläge behöver inte kapitlet vara tipptopp. Finliret får vänta tills jag redigerar.

Även första kapitlet har följt ovanstående process. Fram till nu. När jag påbörjade min nya roman för två veckor sedan fann jag att ytterligare en punkt ville smyga sig in i min skrivformel. Jag kunde inte lämna ifrån mig första kapitlet innan det var perfekt, och fastnade i redigeringsläget, det som varit mitt ”big no-no” under råmanusskrivandet. Alla som skriver vet att en text aldrig blir fullkomlig. Det finns alltid något att ändra. Även när boken går till tryck sitter man och våndas över ändringar man borde ha gjort. Det är därför det finns skarpa deadlines, annars blir en bok aldrig klar. Men nu befann jag mig alltså i ett stadie där jag inte nöjde mig, utan petade i ord och flyttade meningar och kommatecken fram och tillbaka. Ungefär så som jag jobbade på slutet med Tills kärleken skiljer oss, med den skillnaden att jag var precis i början av mitt första utkast på nya boken.

Jag var i en återvändsgränd, där jag inte kom vidare, och samtidigt som jag våndades över det och sa till mig själv: ”Du är i råmanusläge nu – kom igen – avsluta och skriv nästa kapitel”, sa en annan röst inom mig att jag inte kunde göra det innan känslan var rätt. Varje gång jag öppnade romandokumentet blev ångesten värre och tankarna gick ungefär så här: Kommer jag någonsin att ta mig ur det här tillståndet? Kommer det att ta flera år att skriva nästa roman eftersom jag kommer att ha redigerat sönder den innan jag nästan inte har hunnit börja? Kommer jag överhuvudtaget att få ur mig historien om jag petar i detaljer på rad ett? Jag var riktigt omskakad. Så här brukar det inte vara.

Men så en dag släppte det. Jag läste för femtioelfte gången igenom första kapitlet och fann mig själv nicka och le. Jamen, det här är riktigt bra. Det här är mer än okej, det här får duga! Kapitel två, here I come!

Ändå var det med skälvande händer som jag tog mig an nästa kapitel genom att följa punkterna ett till tre ovan. Bara tanken på att min skrivprocess var rubbad och att kapitel ett-incidenten skulle upprepas gav mig magont. Men nu rullade det på igen. Jag skrev kapitel två utan att borra ner mig i detaljer och kapitel tre följde på samma sätt med av bara farten.

Så vad hände egentligen när jag började skriva? Vad kan jag lära mig av det här? Jag tror det finns flera anledningar. Det halvårslånga redigerandet av Tills kärleken skiljer oss har definitivt satt spår i mitt skrivande. Det är annorlunda att redigera än att skriva nytt och jag var fortfarande i redigeringsmode när jag tog mig an den nya romanen. Inte särskilt konstigt, och det tog längre tid att ställa om till ”nyläge” än jag förväntat mig. Men det kan också vara så att min skrivformel är på väg att förändras på riktigt. Även om jag följde den nästan till punkt och pricka i kapitel två och tre, kan den mycket möjligt ta en avstickare igen i något av de kommande kapitlen. Direkt jag tror att jag vet ”så här skriver jag”, förändras det, och när nya romanen är klar kan min skrivprocess se helt annorlunda ut än den gör idag.

Sedan var det också en sak till. På senare tid har jag märkt att intressanta och fängslande börjor är a och o för att jag ska fortsätta läsa en bok. Det första kapitlet sätter tonen för hela boken och ger en känsla för vad som ska komma. Om det doesn’t do it for me så vill jag inte vända blad. Jag tänkte på det här när jag skrev min början. Åh, vad jag tänkte på det och alla lysande första sidor som finns. Prestationsångesten grep in, och vad jag än skrev sa perfektionisten på axeln att det inte dög. Vem som helst kan få skrivkramp efter det.

Vilka stigar min skrivprocess än tar vet jag en sak: tjusningen med att skriva är att jag ständigt utvecklas och lär mig nya saker. Det finns inte mycket annat i livet som slår det.