Gästbloggare: Annika Estassy

Idag har vi glädjen att få presentera Annika Estassy, som var med och drev Debutantbloggen 2013 och som idag ger oss en inblick i hur författarlivet ser ut idag!

esy19-tara-annika-1416

För sju år sedan jag var en av bloggarna på Debutantbloggen. Då, 2013, jobbade jag på
kontor och kallade mig för fritidsförfattare. Men 2016 dog mamma och jag blev smärtsamt medveten om hur skört – och kort – livet är. Hur lång tid hade jag själv kvar att leva?

Ett frö började gro inombords, en önskan om att leva ett annat slags liv. Fröet blev till en
liten planta som växte sig större medan jag skrev på det som skulle bli min fjärde roman,
Gröna fingrar sökes. 2018, lagom tills boken släpptes, slutade jag på mitt jobb för att kunna skriva på heltid. Att min man i samma veva skulle bli erbjuden ett avgångsvederlag var en lycklig slump. Eller om det var ödet. Dagen efter att hans anställning upphörde, packade vi bilen och flyttade ner till Frankrike. På prov, sa vi.

Vi har nu bott två år i vår lilla franska by. Att jag under denna tid lyckats få till romanen, En sång för Hedda, ljudboksserien Vingården mellan berg och hav (släpps i oktober) samt påbörja skrivandet av ytterligare en roman, är inget mindre än ett under. För jag skriver fortfarande lika långsamt som när jag var dubbelarbetande, och jag är fortfarande lika benägen att prokrastinera. Det finns nämligen massor av andra saker som jag också vill ägna mig åt. Så egentligen var det inte längre skrivpass jag längtade efter när jag sa upp mig, utan efter friheten att kunna bestämma över min egen tid.

Det är lätt hänt att det går rutin även i författaryrket. Därför var det riktigt spännande när förlaget Tiden hörde av sig och frågade om jag ville skriva en ljudboksserie åt dem. Alla mina romaner finns som ljudböcker, men att skriva direkt för ljud hade jag aldrig gjort tidigare. Skulle jag trivas med det? Passade formatet mig? Enda sättet att ta reda på det var att ge erbjudandet en chans.

Hösten innan vi flyttade till Frankrike gick jag kursen Hur man skriver tv-serier för Johanna Ginstmark. Jag älskar nämligen teveserier! Det jag lärde mig där om dramaturgi, karaktärsutveckling och om att bygga en säsong, hade jag stor användning av när jag skrev Vingården mellan berg och hav. Däremot fick jag pröva mig fram när det gällde uttryckssättet. Som att se till att inte ha för många bisatser i en mening till exempel (jag som älskar långa meningar!). Eller vara jätteuppmärksam på upprepningar och jobba mycket med dialogerna. Inte tappa rytm och tempo och därmed lyssnarens uppmärksamhet. Processen har varit precis lika krävande som för en pappersroman och redigeringsfasen har tagit precis lika mycket tid i anspråk. Aldrig att jag orkar skriva en enda ljudboksserie mer i hela mitt liv!
Vilket jag säger efter varje gång jag skrivit klart en bok …

Det har alltså redan gått sju år sedan jag startade min författarresa. Jag har ingen aning om hur lång den blir, vart jag är på väg eller vad nästa anhalt blir. Fast det spelar ingen roll. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd (Karin Boye).

Annika Estassy
Cerbère, augusti 2020

vingarden-mellan-berg-och-hav-ljudboksomslag-lr

Gästbloggare: Annika Estassy

46479882_785412521797847_3118524059399225344_n

Till dig som längtar efter en förändring

Hej!

Jag har nu läst ditt manus och tycker det är riktigt bra.

Jag skulle gärna vilja träffa dig.

Har du tid att ses den 28 nov kl 11.00?

Det var den 23 november 2012, för nästan exakt sex år sedan, som mejlet som varje aspirerande författare drömmer om damp ner i mejlkorgen. Manuset var Solviken och förlaget det saligt avsomnade Frank förlag.

Jag blev så klart jätteglad över att mitt första romanmanus någonsin skulle bli publicerat men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur det skulle komma att förändra hela mitt liv.

Jag började skiva Solviken av en tillfällighet. Någon dröm om att bli författare hade jag inte, utan jag anmälde mig till en skrivarkurs för skojs skull och upptäckte hur roligt jag tyckte det var att hitta på berättelser. Två år senare hade jag fått ihop mitt första romanmanus och efter ett antal refuseringar och omskrivningar ville alltså ett förlag ge ut det. Hurra!

Men inte ens efter att Solviken blivit bok kallade jag mig för författare. Min respekt för yrket var för stor, jag var ju bara någon som skrivit för nöjes skull och jag var inte alls säker på att jag skulle orka gå igenom hela processen en gång till. Så dök en ny berättelse upp i huvudet och 2013 kom min andra roman ut (Croissants till frukost/Bokfabriken). Yes, jag hade klarat det!

Sedan gick det av bara farten. 2016 släpptes Alla dessa hemligheter hos Norstedts och 2018 Gröna fingrar sökes, även den hos Norstedts. Jag var författare på riktigt men kände mig både sliten och splittrad. Jag stod inför ett vägskäl – jag som skrev om människor som förändrade sina liv, vad ville jag med resten av mitt eget?

46507271_190988385159077_6968205265162207232_n

När jag nu skriver på min femte bok (som kommer ut nästa år hos Norstedts) är hela min tillvaro förändrad. Jag har sagt upp mig från mitt chefsjobb, sålt lägenheten, båten och stugan och tillsammans med min man flyttat till ett litet hus i södra Frankrike. Jag skriver på heltid och om några veckor blir vi äntligen med hund! Just hund har jag längtat mig fördärvad efter och ibland undrar jag om den inte är anledningen till att jag vågade språnget …

Det finns de som säger att jag haft tur men jag säger som Ingemar Stenmark: Jag vet inte så mycket om tur, men ju mer jag tränar desto mer tur får jag.

Däremot vet jag följande om att förändra sitt liv:

  • Formulera för dig själv vad det är du vill och använd inte ordet inte när du gör det. Negativa tankar är aldrig konstruktiva.

 

  • Kasta inte allt överbord det första du gör. Testa först. Ta tjänstledigt en dag i veckan eller under sex månader. Skriv på semestern om det är att bli heltidsförfattare du vill. Att ha skrivandet som yrke kan te sig som en drömtillvaro för den som kämpar med att hitta skrivtid i vardagen men det är inte alls säkert att det är ett liv som passar dig, även om du tror det.

 

  • Gör en budget. Detta med att hungriga vargar jagar bäst gäller inte i alla lägen. Oro för ekonomin kan vara förödande för kreativiteten.

 

  • Se till att familjen är med på båten. Ingen människa är en ö. Prata med dina nära och kära så att alla inblandade förstår att även de kommer att påverkas av ditt beslut.

 

  • Ha tålamod. Det kan ta tid att förändra sitt liv men även små steg leder framåt.

 

  • Förbered dig mentalt. Förändringar innebär ofta känslostormar. Du kommer att kastas mellan hopp och förtvivlan och det är helt normalt.

 

  • Träffa likasinnade, människor som tänker som du. Hämta råd och inspiration från de som redan vågat språnget och kommit dit du siktar.

 

  • Släpp taget om det gamla. Du kommer att behöva prioritera om, kanske till och med göra vissa uppoffringar. Det där med att äta upp kakan och ha den kvar, du vet …

 

  • Ha en plan B. Vad gör du om det inte blir som du har tänkt dig? Att ha en plan B gör att du kan slappna av och koncentrera dig på plan A, istället för att oroa dig för mycket.

 

Och slutligen – se till att ha roligt! Glädje som drivkraft kan inte överskattas.

Kram,

Annika

 

Gästinlägg: Mitt namn är Estassy. Annika Estassy. Med rätt att skriva.

2014-10-18 20.35.00Visste ni att jag alltid börjar dagen med att läsa Debutantbloggen? Trots att det snart gått ett år sedan jag lämnade över stafettpinnen, tycker jag fortfarande att det är spännande att följa andras debutantresor.

När jag tänker tillbaka på allt som hänt sedan jag sist skrev här, blir jag lite yr. Att den fortsatta resan skulle bli så dramatisk och samtidigt så fantastisk…

Det började med att distributören Pocketstället, lagom till Solvikens pocketrelease i januari, gick i konkurs vilket fick till följd att den kampanj som Månpocket planerat gick om intet och att upplagan för boken drogs ner. Det kändes deppigt förstås. Men så hände det otroliga att läsarna hittade till boken ändå och att den sålde så pass bra att det inte tog många veckor förrän det blev dags för förlaget att trycka upp en upplaga till. Och en till. Och en till. Och en till. I skrivande stund har SolvikeBokmässan 2014 4n pocket sålt i drygt 20.000 exemplar. På mindre än ett år. De som har koll menar att det är dubbelt så bra som normalsnittet. Och detta utan hjälp av en massa PR. Jag har läsarna att tacka för framgången, det är de som gillar och rekommenderar. Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på dem. På er. Några fick jag tillfälle att möta när jag stod i Månpockets monter på Bokmässan och signerade bok efter bok. Tack!

I våras släpptes min andra roman, Croissants till frukost, men inte alls på Frank förlag som det var tänkt utan på ett helt annat: Bokfabriken. Bakom Bokfabriken står Mattias, Lasse och Erik, killarna som med stor framgång gav ut Solviken som ljudbok och som även hade avtal på att göra ljudbok av Croissants.

Vadan detta, kanske ni undrar. Jo, det var nämligen så att Frank förlag, drygt en månad innan planerad release, meddelade mig att man avsåg att helt ändra inriktning på förlaget och gå åt ett håll som inte längre stämde överens med vår överenskommelse och som jag kände inte alls passade vare sig min bok eller mig. Därför sa jag helt sonika upp vårt avtal, tog mitt manus under armen och gick till Bokfabriken som tog emot mig med öppen famn. Allt skedde inom loppet av fyra, mycket svettiga, dygn. Så här i efterhand har jag förstått att det som hände, att ett förlag tar över en utgivning på det viset OCH klarar av att göra det med den äran och UTAN att skjuta fram releasedatumet, är unikt. Jag kommer alltid att vara djupt tacksam för att Bokfabriken vågade – och lyckades.

20140925_125500_Android20140721_130001

Slutet gott, allting gott alltså. Det har gått strålande för Croissants som inbunden, bättre än för Solviken inbunden faktiskt. Recensionerna har varit överlag positiva (några sågningar har det också blivit, det hör liksom till), den finns hos så gott som samtliga kommunbibliotek, folk köar för att läsa min bok och den 16 mars släpps den som pocket. Jag älskar mina croissanter och är oerhört stolt över dem.

Mitt i all turbulens hörde två olika agenter av sig och undrade om jag var intresserad av ett samarbete. Valet föll på Carina Deschamps som numera representerar mig när det gäller allt som har med mitt författarskap att göra. Jag kan koncentrera mig på det jag gör bäst och helst – att skriva. För skriver, det gör jag. En tredje roman kommer så småningom att se dagens ljus och min plan är att ha ett råmanus klart i april. Just nu har livet kört ihop sig en smula men jag ska försöka hämta igen förlorad skrivtid i jul …

Om mitt liv förändrats sedan sist? Inte nämnvärt. Jag jobbar fortfarande heltid på Studieförbundet Vuxenskolan, jag sitter fortfarande i samma fåtölj och försöker skriva mina 500 ord om dagen och jag umgås fortfarande med mina skrivarvänner. Men datorn är ny, jag är aktiv inom läsfrämjande och numera kallar jag mig inte fritidsförfattare utan rätt och slätt författare. Att skriva är det bästa jag vet och mötet med läsarna det som driver mig. Jag älskar att väcka känslor, att ta mina läsare i handen och leda dem in i de världar jag skapar. Förhoppningsvis kommer de – kommer ni – att också framgent vilja följa med.

Kära hälsningar – hoppas vi ses snart!

20140927_115018

 

Ce n’est qu’un au revoir …

imageDet slår mig att dagens inlägg denna juldag är mitt sista! Ty nästa onsdag är det ett nytt år och mitt mandat att skriva här har gått ut. Tänk … Mitt debutantår är till ända.
Hur blev det, har jag förändrats, har min syn på författaryrket och branschen förändrats?
Inte särskilt.
Branschen är precis så tuff som jag trodde och jag är glad över alla mina yrkesår i filmvärlden. Mycket av det som sker och skett med förlag och författarkollegor har jag sett hända i andra sammanhang. Den som väljer ett kreativt yrke gör det inte av lättja eller bekvämlighet, den saken är säker! Den gör det för att den inte kan välja annorlunda, smällarna till trots (och då är det inte smällandet av champagnekorkar jag tänker på).

Jag är även glad över att jag debuterade sent, och nöjd med att ha en annan karriär också, ett jobb som betalar mina räkningar. Det innebär i och för sig att jag får skriva på min fritid men det finns ett värde i att inte göra en älskad hobby till sitt yrke. Nu kan jag skriva för mitt eget höga nöjes skull, inte för att dra in pengar. De slantar som kommit in hittills är trevliga men inte handlar det om astronomiska summor inte. När skatter och avgifter är betalda räcker det som blir kvar till att bjuda familjen på två sköna semesterveckor utomlands, en välförtjänst guldkant och ett tack för att de stått ut med mig och min vana att alltid skylla på skrivandet för att slippa undan hushållsbestyren …

Numera har jag inga problem med att kalla mig för just fritidsförfattare och att gödsla med mina visitkort. Skrivandet har blivit en erkänd del av den jag är och jag förringar inte längre min egen insats. Jag är mycket stolt över att ha skrivit Solviken och jag är ännu stoltare över att ha skrivit en andra bok. Vad som än händer i framtiden kan ingen ta den bedriften ifrån mig.

Så – vad vankas under 2014?
– Tre vändor med redigering och tre korrekturomgångar av Croissants till frukost.
– När allt är godkänt och klart ska ljudboksförlaget få manuset och läsa in det. Denna gång kommer ljudboken och den inbundna upplagan ut samtidigt.
– Omslaget till Croissants är nu helt klart (det sista som gjordes var att ändra typsnittet på titeln till en rak istället för snirklig variant) och kommer därmed att snart läggas ut hos alla nätbokhandlare, tillsammans med baksidestexten. Om mina tankar kring min nya bok kan du läsa HÄR.
– Release på Solviken som pocket om några veckor.
– Release på Croissants till frukost i april (och eftersom jag numera vet att det alltid blir förseningar kommer den säkert ut i typ maj).
– En releasefest för min nya bok vill jag förstås ha …
– Den sista helgen i mars åker jag och ett stort gäng läsglada typer till en kursgård utanför Norrtälje för att göra just det. Läsa. Och umgås förstås. Det kommer att bli underbart!
– Börja skriva på min tredje bok någon gång därefter. Jag har inte bråttom, utan tankar och funderingar ska få ta tid. Förmodligen skriver jag en fristående fortsättning på Solviken och Croissants. Förmodligen men inte helt säkert …
– Fler noveller eller följetonger hinner jag nog inte med, mitt ordinarie jobb kommer att ta alldeles för mycket tid nästa år. Dessutom vill jag hinna läsa också, inte bara skriva.

Kära ni … Ett stort tack för det här året, för att ni läst, kommenterat och peppat. Jag önskar er varmt lycka till med ert eget skrivande och läsande. Kämpa på men glöm inte att ta vara på stunden också.

Nej, jag säger inte adjö, jag säger på återseende. På min blogg kanske? Facebook? Eller i en bokhandel nära dig

Kram!

image image

Finns du om du inte syns?

Häromdagen hörde ett bibliotek av sig och bokade in mig på ett författarbesök i april. Det kändes stort. Bokhandlare har föreslagit författarsamtal när nästa bok kommer ut. Mitt förlag bokar in signeringar. För det mesta tackar jag ja, jag vet hur viktigt det är att vara ute och synas, bygga på sitt varumärke som det så vackert heter. Att vara författare räcker inte längre, idag ska man också vara estradör, om detta har jag skrivit tidigare och det handlade då om att synas i sociala medier.

Så tack mamma och pappa för att ni satte mig i balettskola när jag var sex år gammal, där lärde jag mig att stå på en scen och visa upp mina konster. Och tack för att jag fick träna konståkning i flera år, där lärde jag mig att ramla på rumpan inför publik utan att bryta ihop. Tack också för åren som gymnast – att komma fel mot en barr eller ramla av en bom lärde mig att bita ihop när det gör ont. Slutligen tack för att vi flyttade så mycket och bodde i olika länder, det lärde mig att vara anpassningsbar. Mina olika jobb har lärt mig att tala inför stora grupper, små också för den delen. Tack för det.

Jag har alltså inga problem med den extroverta delen av författaryrket och är det någonting som jag älskar så är det att prata om mitt skrivande. Samtidigt har jag en annan sida. Den som egentligen skulle vilja slippa visa upp sig, den som, om den fick välja, skulle ta till flykten istället för att exponeras. En författarkollega tyckte att det kändes som att prostituera sig när hon stod vid ett signeringsbord och bad alla som gick förbi att köpa henne – jag menar boken … Det ena hänger onekligen ihop med det andra och jag förstår mycket väl hur hon upplevde situationen. Men jag tror inte att vi kommer undan.

Förlaget gör en del för att marknadsföra mig men det räcker inte. Jag måste själv initiera olika aktiviteter och intervjuer och har därför tagit kontakt med media, sagt att hej, här och jag och jag svarar gladeligen på alla era frågor. För det mesta får jag kalla handen, jag är ju liksom inte den enda som vill ha uppmärksamhet. Dessutom är jag faktiskt rätt så ointressant för till exempel veckotidningar som vet exakt vilken sorts artiklar som deras läsare vill ha. Eller som en tidning krasst konstaterade: ”Du är för nöjd och lycklig, du har inte råkat tillräckligt illa ut. Lycka säljer inte.”

Vad svarar man på det? Ursäkta mig? Ska jag kanske uppfinna mig en hemsk barndom, en hemlig sjukdom, en elak svärmor? Skulle det ge mig några spaltmilimetrar? Ska jag uppföra mig skandalöst? Det skulle i och för sig vara lite intressant …

Äsch, lika bra att jag koncentrerar mig på att skriva så bra som möjligt istället. De mörkare delarna av mitt liv behåller jag för mig själv, även om det innebär mindre medial uppmärksamhet.

image

Fyra författare och en signering

Boktips: Bästa bok med jultema

Julen står snart och bankar på dörren. Hårda paket är alltid välkommet så vi tipsar lite om böcker ett par lördagar framöver. Idag är temat ”Bästa bok med jultema”.

AnnaMaria Jansson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Så konstigt, när jag skulle komma på böcker med jultema stod det bara still, är det ett ovanligt tema? Förekommer inte jul i moderna böcker? Hur som helst, de som poppar upp i huvudet är så klart A Christmas Carrol av Dickens. Så många gånger jag läst den, till och med dramatiserat den, den är tacksam för teatergymnasieklasser känns det som… Sen tänker jag på Kalle och chokladfabriken också, av Roald Dahl. Jag vet att Kalle får biljetten för att chokladen är hans födelsedagspresent, men det är snö på marken och kallt och någonting får mig alltid att koppla samman den med julen. Båda är i vilket fall fina klassiker, läs dem.

Eva Ludvigsen

EvaSignering

Alltså, kan man svara något annat än Astrid Lindgren här? Alla böcker där jul ingår är böcker jag gärna läser högt för mina barn eller minns från mina egna barndomsjular. Madicken, Bullerbyn, Pippi. Till och med Ronja. You name it! Hemma hos oss är högläsningen viktig både kvällar men verkligen under mörka vinterkvällar med adventsstjärnan tänd. Underbart!

Camilla Jönsson

Foto: Malin Enting

Foto: Malin Enting

C.S. Lewis Häxan och lejonet, förstås. För den där härligt vintriga stämningen, åtminstone i första halvan av boken. Så värst mycket jul är det kanske inte, men Jultomten är ju faktiskt med på ett hörn. Kanske beror den här känslan av julighet på att jag faktiskt själv fick boken i julklapp en gång för många, många år sen.

Annika Estassy-Lovén

Visitkort framsida

Hercule Poirots jul av Agatha Christie. Det var en evighet sedan jag läste den men det är en klassisk mordgåta med välbekanta ingredienser.
En julsaga av Charles Dickens, berättelsen om den girige och elake Ebenezer Scrooge som får möta tre spöken som tvingar honom att minnas olycklig barndom och bortvald kärlek, är ju en klassiker.  Jag har läst och sett och hört historien ett antal gånger men faktum är att jag aldrig tyckt om den och jag vet inte varför!
Alldeles pinfärsk är Jonas Karlssons God Jul: en berättelse. Jag har inte läst Karlssons skildring av kontorslivets vedermödor ännu men måste, som den kontorsråtta jag själv är, absolut göra det.
Och slutligen: En fröjdefull jul av Viveca Lärn. Jag har läst och gillat alla hennes romaner om Saltön.

Maria Friedner

Foto: Minna Jonsson

Foto: Minna Jonsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min absoluta favoritjulskildrning är den hetsiga, ganska oaptitliga julbordsscenen i Ulf Lundells Sömnen.

Jag ville ha gurkan till pastejen och rödbetorna till syltan och inte tvärtom och just som jag började få något sånär begrepp om det hela och sillen äntligen var slukad så var det dags för Hej tomtegubbar en tredje gång och så supen och så ögonen som skulle vandra runt och återigen Tjosan! och när jag såg ner på tallriken efter att ha vält huvudet bakåt så hade en skaplig hög sillsallat blandat sig i leken och ovanpå sallaten låg ett par smörstekta prinskorvar med varsin sträng Gotlandssenap längs ryggraden .

Den här scenen är ingenting för den som vill ha mysig julstämning, men den är en bit svensk kulturhistoria som får mig att skratta och äcklas varje gång.

Mota prestationsångesten i grind!

Samtidigt som jag ivrigt väntar på att Solviken ska komma ut i pocket (vilket enligt Månpocket blir i februari eftersom det är en mars-release, och nej, inte heller jag förstår logiken i det, trots att jag fick den mig förklarad när jag var på författarfrukost hos just Månpocket i förra veckan), laddar jag inför redigeringsomgången av Croissants till frukost (jag ska få tillbaka mitt manus från förlaget den 20 december), OCH skapar pusselbitarna som ska bli min tredje bok. Jag har nämligen insett att det är precis så jag jobbar – först tillverkar jag delarna, sedan lägger jag ihop dem till en helhet.
Det känns onekligen lite schizat att ha tre olika berättelser som snurrar runt i huvudet samtidigt men jag trivs rätt bra med det.

Jag hade ingen som helst prestationsångest när jag skrev Croissants till frukost. Märkligt, det borde jag ha haft. Solviken hade ju uppfört sig exemplariskt och förlaget som i och med min 2:a köpt grisen i säcken, förväntade sig en bok på minst samma nivå. Det borde ha gjort mig förlamad av skräck.
Men icke. Faktum är att det var precis tvärtom. Nu visste jag ju att jag kunde skriva en roman, en som dessutom fått och får mestadels positiva läsarreaktioner. Jag slappnade av. Vågade lita på min förmåga att få till det, vågade låta berättelsen berätta sig själv. Inte någon gång tvivlade jag. Manuset skulle bli skrivet, den deadline jag själv satt, hållas, och såväl förlag som coach och testläsare bli nöjda.
Ni hör väl hur det låter?
Skrytigt och förmätet.
Så självgott att man vill kräkas. Måtte gudarna straffa mig å det grövsta och lära mig veta min plats, kanske någon tänker.
Och det kan förstås mycket väl bli på det viset – att Croissants hatas av alla och blir ett riktigt magplask. Fast jag tror inte det och det känns lite läskigt att erkänna det offentligt. Jag vet att jag gjort mitt allra bästa och att mitt skrivande utvecklats. Vad mer kan man begära?

Min tredje roman är bara en tanke ännu, ett embryo. Men graviditeten kommer att bli längre än med Croissants. För det märkliga är att NU känner jag pressen. NU har prestationsångesten vaknat. NU tänker jag att jag inte får göra någon besviken och jag måste överträffa mig själv. För jag vill ju bli underbar och älskad av alla och jo, på jobbet ska det också gå jättebra …

Med ens ser jag skrivkrampsspöket närma sig med stormsteg, och det innan jag ens skrivit en enda rad på det som är tänkt att bli den tredje och sista delen av Solviken-trilogin (i och för sig har jag inte planerat för en trilogi, inte på det viset, men visst lät det tjusigt?). Det slår mig då hur glad jag är över att jag inte debuterade som osäker tjugo- eller trettioåring. Numera vet jag att jag kan och att mina egna tankar är min största motståndare.
Det är med författare som med idrottsmän; att komma i mål trots blodsmak i munnen är en fråga om inställning till sin egen förmåga. Vem ska våga tro på mig om inte jag själv gör det?

Författare = masochist?

Att vara utgiven innebär så mycket mer än att få hålla sin bok i handen. Det innebär även att hamna i ett sammanhang. Att få nya vänner, kollegor, träffa läsare, ge intervjuer, dricka bubbel ibland … Men att vara utgiven innebär också att bli del av en ibland obegriplig och grym bransch.

Skratt och tårar, hopp och förtvivlan i en salig röra.

Att låta manuset lämna hårddiskens avskildhet för att istället utsättas för andras ögon, betyder att det jag skapat blir bedömt. Betygsatt. Tuggat och i bästa fall svalt. I sämsta utspottat med en grimas.

Som debutant trampar du på många minor. Eller ser andra göra det. Som debutant måste du vara hårdhudad, lära dig att inte ta saker och ting personligt. Sila och sålla. Ett löfte ena dagen kan förvandlas till en besvikelse nästa.

Bokbranschen är turbulent, kartan ritas om, villkoren förändras för såväl stora som små förlag. Till exempel har Massolit Media köpt Forma books av ICA-gruppen. Vad det innebär för de förlag, bland andra Damm, och de författare som tillhör Forma vet ingen.

Norstedts är också till salu, KF är inte intresserad av att behålla förlaget.
Även små bolag har det tufft ekonomiskt. Vem vet hur länge det dröjer innan flaggan halas ner? Och hur ska det gå för bokhandlarna? Kommer det att finnas fysiska boklådor i framtiden? Fysiska böcker?

Mitt i ett stormigt hav guppar vi författare omkring i våra bräckliga farkoster. Vi håller i relingen tills knogarna vitnar och hoppas på det bästa, väl medvetna om att vi måste leverera inte bara kvalitet utan också kvantitet. Misslyckas vi, riskerar vi att få silkessnöret av förlaget.
Är du lönsam lilla vän? Kan du bli det? Jaså, inte. Tack för kaffet …

Som författarwannabe, ivrig att få kliva över tröskeln och äntra de utgivnas planhalva, är det lätt att dra en lättnadens suck när antagningsbeskedet från förlaget dimper ner. Äntligen får man vara med och spela. Och visst är det ett spännande och givande spel som ger mycket tillbaka, men det kan också vara kallt och utan pardon. Hur din bok tagits emot av köparna och kritikerna kommer att analyseras och resultatet få konsekvenser för din fortsatta författarkarriär. Var beredd på det.

Ändå är vi många som inte kan tänka oss något bättre än att få bli, eller fortsätta vara, en del av denna obarmhärtiga värld. Är det detta som kallas för masochism?

Inspirerande möten

nu-vill-jag-sjunga-dig-milda-sc3a5ngerI lördags var jag på en litterär salong. Det var duktiga Ewa Åkerlind på Ordberoende förlag som hade bjudit in och så trevligt det var! Opretentiöst och gemytligt. Intressanta diskussioner om att skriva och läsa, spännande författarpresentationer, bl a Linda Olsson som berättade om hur det var att succédebutera vid 57-års ålder (Linda är författare till Nu vill jag sjunga dig milda sånger). Självfallet skvallrade vi lite också, vad vore en litterär salong utan en dos skvaller? Eller omvärldsbevakning, som jag föredrar att kalla det …

Att skriva är som alla vet ett ensamt arbete. Därför blir det extra roligt att då och då träffa likasinnade. Möten som ger energi är bra möten och även om man inte ska förakta värdet av att umgås via nätet kan inget ersätta det fysiska mötet. Någonting händer när vi människor kommer samman under trevliga former; vi utvecklas och inspireras. Jag märker det ständigt i mitt ordinarie arbete, det är därför jag tycker om att jobba med folkbildning.

Jag har ofta tänkt att om jag bodde i ett tjusigt hus som dessutom låg centralt och hade stora sällskapsutrymmen, skulle jag regelbundet bjuda in till litterära aftnar. Det är givetvis helt fel tänkt. Lördagens begivenhet visade med all tydlighet att allt som behövs för en lyckad träff är en bra mix av gäster och tillräckligt många sittplatser. Och så något litet att tugga på och ett par droppar att hälla i glaset. Men det är samtalen som är det primära.

När ni läser detta – om ni gör det innan nästa vecka – befinner jag mig i Israel för jobbets räkning. Resan innebär en annan typ av möten än litterära, men jag ser fram emot dem lika mycket. Det finns så många berättelser som jag inte hört, så många levnadsöden jag inte känner till, platser jag aldrig besökt.
Möten.
Finns bättre inspirationskälla för en författare?
När jag kommer tillbaka ska jag på allvar fundera om inte också jag skulle bjuda in till en litterär salong nästa år. Jag har inte så många sittplatser men golvet är rent och mattorna mjuka.

Lördagsenkät: Samlade skrivtips!

Vilka är dina 3 bästa skrivtips?

Foto: Malin Enting

Foto: Malin Enting

Camilla Jönsson

1. Skriv mycket och om vad som helst. Ha ett anteckningsblock redo att skriva ner tankar och idéer i. Att skriva ner något kan hjälpa till att få igång fantasin.

2. Sätt mål för ditt skrivande. Det behöver inte vara något stort, tvärtom ska det vara lätt att leva upp till. Skriv i en kvart varje dag, eller två sidor, eller en dikt i veckan, eller vad som än passar dig.

3. Läs! Mycket och om allt möjligt. Låt dig inspireras och kom ihåg att även dåliga böcker har något att ge. Då vet du ju hur du inte ska skriva.

 

Foto: Magnus Liam Karlsson

Foto: Magnus Liam Karlsson

AnnaMaria Jansson

1. Gör det bara. Vill du skriva så skriv. Tänk inte för mycket. Vänta inte på inspiration. Sätt dig bara ner och skriv. Storra ut det där jäkla dokumentet, tvinga dig själv, 500 ord, gör det bara.

2. Jobba med självförtroendet, det tar dig långt. Tro att du kan. Tro inte att du egentligen absolut inte kan, det är trots allt en dålig ingång i det mesta.

3. Skriv om något du verkligen känner för. Brinner för. Karaktärer du älskar. Karaktärer du vill väl.

 

Visitkort framsida

Annika Estassy

1. Fundera på VAD du vill berätta. Svamla inte runt, utan koncentrera dig och fokusera på din berättelse.

2. Fundera på VEM du vill berätta för. Visualisera din läsare, skriv för den, etablera en kontakt med den, för ett samtal med den.

3. Fundera på HUR du vill berätta. Perspektiv, tempus, ton och berättarröst. Vilka känslor vill du väcka?

Snart ett år …

För snart ett år sedan, den 23 november 2012, kom ett mejl:

Hej!
Jag har nu läst ditt manus och tycker det är riktigt bra.
Jag skulle gärna vilja träffa dig.

Det blev början till en osannolik resa som fortfarande pågår. Mitt år som författardebutant har varit det märkligaste i hela mitt liv. Så mycket roligt men också ångestfyllt som jag varit med om, så många intensiva känslor som samtidigt farit runt i kroppen och hållit mig vaken om nätterna, så många nya vänner jag fått. Jag har även upptäckt okända sidor av min personlighet, sprängt gränser och förvånat mig själv.

Jag har dessutom insett att en av de roligaste sakerna med att vara författare är kontakten med läsarna. Att föra en dialog om boken med dem, att få underhålla och inspirera. Jag störtgillar det och har ingenting emot att ställa mig på en scen och tala inför många, eller – som igår kväll – i en personalmatsal för att tillsammans med fyra andra författare berätta om våra böcker och vårt skrivande för tjugotalet entusiastiska kvinnor.

På fredag är det dags igen – då är vi fyra författare som ska exponera oss för massorna. Eller för en lunchpublik i varje fall. Att vara flera författare som stöttar och kompletterar varandra är ett bra sätt att få hjälp med eventuella premiärnerver. Dessutom är det kul att lyssna när andra berättar om sitt skrivande, jag tröttnar sällan på det. Det svåra dock är att begränsa sig, att inte bli så förtjust i sin egen röst att man maler och maler och inte ens märker att åhörarna inte längre lyssnar.
Jag skulle lätt kunna hamna i den fällan. Inte på grund av att jag är särskilt förtjust i min egen röst, utan för att det är underbart kul att få bubbla om ett älskat ämne.

Snart ett år sedan jag blev antagen och fortfarande händer det osannolika saker i mitt liv.
Som igår eftermiddag till exempel när telefonen ringde precis innan jag skulle iväg till den där författargrejen. Numret var obekant och jag svarade avvaktande men, som tur var, inte otrevligt. Man har väl lärt sig läxan …

Vem som ringde?
En litterär agent som blivit tipsad om Solviken och mig. En LITTERÄR AGENT!
Händer sådant i verkligheten? Att en debutant blir uppringd av en litterär agent?
Jag blev tvungen att sätta mig.

Ibland undrar jag när jag kommer att vakna upp och hur hårt det uppvaknandet blir. Men – que sera sera. Tills det sker fortsätter jag att leva min dröm.

Dags att fylla på inspirationsboxen

Medan somliga äntrat moderskeppet NaNoWriMo och befinner sig i omloppsbana runt jorden, har andra (typ jag) lämnat skrivarlyan för att något yrvaket möta världen igen. Mitt manus har alltså gått iväg till förlaget och jag tänker inte ens titta på det förrän förläggaren återkommit med synpunkter. Kanske tar det henne en vecka, kanske tar det henne en månad … Under tiden får manuset vila och jag med. Jag behöver fylla på inspirationsboxen igen, boxen som jag rotar runt i när berättelser ska berättas.

I min inspirationsbox slänger jag in lite allt möjligt, precis som jag alltid gör med lådor och boxar. Ordning och reda, det gillar jag, men jag har en annan sida också, en stökigare. Det är den som till exempel gör det omöjligt för mig att ha städade garderober längre tid än ett par dagar. Och det är därför jag älskar skåp och lådor. In med allt stök i dem och sedan snabbt stänga igen. Tada!

Jag skulle vilja rekommendera alla som skriver att skaffa sig en inspirationsbox. Samt stora öron och vidöppna ögon. Ge sig ut i världen, träffa människor, lyssna mer, tala mindre, iaktta. Notera språk och gester, notera ansiktsuttryck. Göra små mentala anteckningar och lägga dem i boxen. Ställa frågor, vara nyfiken. Och inte glömma att förvarna vederbörande om att allt den säger kan komma att användas i någon framtida berättelse. Det brukar få folk att berätta … ännu mer.

I min inspirationsbox ligger även böcker jag läst och filmer jag sett. Läsa och lära. Gå på bio och lära. Se på teve och lära. Läsa tidningar. Hur gör andra historieberättare? Knycka sånt man tycker är bra, sätta sin egen prägel på det, göra det till ens eget. Men inte plageria och inte härma.

Jag är ingen introvert författare, jag när ingen dröm om att dag efter dag sitta ensam på kammaren och skriva ihop mig ett liv. Nej, jag vill leva på riktigt. Också. Utsätta mig för möten. För hur ska jag kunna berätta om människor, om konflikter, rädslor och drömmar om jag aldrig lämnar min skrivarlya för att fylla på inspirationsboxen?

Som igår – när min skrivargrupp träffades och satt och pratade i timmar. Eller som idag – när jag stod i kollektivtrafikkaoset och såg vad stressen gjorde människorna. Genast hamnade ord och händelser i min inspirationsbox. Där får de ligga till sig tills jag kryper tillbaka in i min skrivarlya.

Ikväll ska jag börja läsa Sophies historia av Jojo Moyes. Till helgen blir det filmtajm – förmodligen The Butler. Två bra grejer att slänga in i inspirationsboxen. Och så en fika på stan, tillsammans med maken. Mitt i myllret.

Kanske kunde min inspirationsbox även kallas för … Livet.

Och det hände sig vid den tiden …

Det var i somras, i augusti närmare bestämt, och jag hade en semesterdag hemmavid. Semesterdagar hemmavid kan vara förunderligt sköna och denna dag var just det. Solen sken genom den öppna balkongdörren, humlor och fjärilar hade hittat upp till våra lavendelkrukor och jag satt i min Laminofåtölj, precis som nu, med iPaden i knät och en kopp örtte nära till hands.

Då ringer vår hemtelefon och genast stiger min irritationsmätare från noll till tio. För det vet ju alla att om hemtelefonen ringer en vanlig vardag är det föga troligt att uppringaren vill annat än sälja någonting som vi vare sig bett om eller saknat. Tio år efter min skilsmässa – jag fick behålla vårt gamla nummer – får jag fortfarande samtal från en man som söker mitt ex och som när jag berättar att vi inte delat bostad, säng eller liv på evigheter, undrar – när han ändå har mig på tråden – om inte också jag skulle vilja börja samla på värdefulla mynt. Nej, det vill jag inte och inte visste jag att mitt ex gjorde det heller men å andra sidan är jag av den åsikten att alla har rätt till sina små hemligheter och att det finns värre saker än att samla på mynt i smyg. Fast jag undrar var mitt ex gömde sin samling och hur mycket den var värd …

Telefonen ringde alltså och eftersom jag inte kan låta bli att svara när en telefon ringer, krånglade jag ur mig fåtöljen och gick ut i hallen där apparaten står. Med tanke på hur lite vi använder den är frågan om vi överhuvudtaget borde ha en fast telefon. Men tack vare IP-telefoni kostar det oss ingenting att äga en manick som vi nästan aldrig pratar i. Den är mest till för att kommunicera med våra mammor. Och till att be försäljare som lyckats ta sig förbi NIX-spärren eftersom de representerar företag eller organisationer som vi har – eller har haft – koppling till, fara och flyga. För det mesta är det min man som ber dem göra det, och så butter som han låter vid sådana tillfällen är det obegripligt att inte samtliga telefonförsäljarbolag svartlistat oss för länge sedan.

I vilket fall som helst, telefonen ringde. Jag svarade och lät minst lika välkomnande som min man brukar göra. Min nye man alltså, inte mitt ex. Min nye man har säkert också sina hemligheter men att samla på mynt är inte en av dem, inte vad jag känner till …

Jag tror inte att jag ens sa mitt namn när jag lyfte på luren – eller knäppte på luren ska det väl heta nu för tiden – utan jag väste fram ett ilsket ”Hallå!”.
Det blev tyst i ett par sekunder innan en artig mansröst frågade om han kommit hem till Annika.
”Ja, hurså?” tror jag visst att jag svarade, inställd på att inte falla för någon charmoffensiv. För att göra det riktigt tydligt för vederbörande på vilket humör jag var på, sa jag även att vad den än tänkte försöka sälja var svaret nej. Och hör sen.
Återigen blev det tyst i ett par sekunder och jag skulle just till att slänga på luren – eller snarare knäppa av luren vilket är en mycket tråkigare handling än att slänga på den – när den envetne mannen harklade sig och sa:
”Ursäkta att jag stör.”
Intelligent människa, han har förstått min poäng, hann jag tänka innan han fortsatte:
”Det gäller Solviken, jag undrar om du skulle vara intresserad av att få den utgiven som ljudbok.”

Det blev min tur att tappa tungan, som fransmännen säger, men som tur var hittade jag den igen. Sedan följde ett långt och mycket trevligt samtal med Mattias på ljudboksförlaget HörOpp! som resulterade i att Solviken inte bara finns som inbunden, e-bok, talbok (och snart pocket) utan även som ljudbok, uppläst av Kerstin Andersson.

Numera försöker jag att låta lite trevligare när jag svarar i hemtelefonen – vem vet vilket spännande erbjudande som döljer sig bakom en len försäljarröst.
Fast mannen som tycker att jag borde börja samla på värdefulla mynt slänger jag fortfarande luren i örat på. Ja, knäpper av luren då, om det ska vara så noga.

solviken-estassy_annika-25180525-480390044-frntl

Lördag är lika med enkät!

Vad kommer först när du skriver? Karaktärerna? Intrigen? Något annat?

AnnaMaria Jansson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Hm, svår fråga. Med Välkommen ut på andra sidan var det nog en händelse som kom först, det var liksom där avstampet var. Med den händelsen kom omedelbart en karaktär, de hängde liksom ihop och när jag sen började skriva ner det hela födde ganska snabbt två andra karaktärer. Med dem var det dock väldigt tydligt att jag hade karaktärerna innan jag egentligen visste vad de skulle göra, å andra sidan satt jag ju inte och funderade över vad de skulle ta sig för, det känns som att processen har suttit ihop hårt. Med Bok Nummer Tre, den som bara finns i mitt huvud, kom historien först. Den har smugit sig på under en lång tid och egentligen är det inte en historia, det är mer en ram som innehåller åtminstone en karaktär vid det här laget. Men först kom ramen, sen den första karaktären, därefter har åtminstone två miljöer smugit sig på. Men som sagt, den där berättelsen finns inte än så jag kan inte säga säkert vart den tar vägen.

Eva Ludvigsen

EvaSignering

Jag har faktiskt aldrig riktigt tänkt över den frågan så nu får jag börja med att göra det. När jag skrev Lova var det en speciell scen som kom först. Bröllopetscenen som sedan hamnade mitt i boken. Jag visste att Lova var på rymmen, jag visste att Chris var veterinär, trygg och stabil och de var goda vänner. Mer visste jag visst inte. Faktiskt ingen aning. Så då kom väl egentligen karaktärerna först. Med Här och Nu var det nog tvärt om. Då satt jag med papper och penna för att värka fram en synopsis. Då hade jag ju läst bloggar och hantverksböcker och insett att synopsis var det absolut enda sättet man kunde skriva på. Så gick ju inte Lova till alls så jag ville göra rätt den här gången. Där vävde jag nog in intrigen hos människorna. Att man sedan inte kan tro att min skrivna fina synopsis har något som helt med den färdiga boken att göra… Jaja. Min ungdomsroman ”Var det inte värre än så här?” kom definitivt den kvinnliga huvudrollen först. Hon är klockren. Ändå är det den manliga jag känner mest för. Så här långt i alla fall. Jag har inte kommit så långt, kan man säga. Synopsis var klar i samma sekund som jag mötte Cassandra, min kvinnliga huvudroll. Tja, vad blir egentligen svaret på frågan. Det är ömse, som morfar skulle ha sagt, men det blir nog något ändå.

Camilla Jönsson

Foto: Malin Enting

Foto: Malin Enting

Väldigt ofta börjar det med att jag ser någon eller några av karaktärerna i en speciell scen. Själva skrivandet blir mitt sätt att försöka ta reda på vad som egentligen pågår, vad som gett upptakten till just den scen som jag fått att börja med. Ibland är scenen väldigt tydlig, andra gånger vet jag inte alls vad som händer. Ibland kommer själva ursprungsscenen inte ens med i den färdiga texten. Bok nummer två började med en bild av två tjejer på en strand, men efterhand som jag skrev kom jag allt längre bort från den, så den ströks från den färdiga boken.

 

 

Annika Estassy-Lovén

Visitkort framsida

Mina berättelser börjar alltid med intrigen, oavsett om jag skriver en novell, följetong eller roman. Jag misstänker att min filmbakgrund spelar in, har man konsumerat i snitt 150 biograffilmer/år i sexton års tid, tror jag att det är oundvikligt att inte präglas av intrigstyrda historier. Nackdelen är att jag riskerar att glömma bort att vila i mina karaktärer. Ingen intrig i världen kan nämligen skapa känslor såsom en karaktär kan, och utan känslorna blir berättelsen tom och innehållslös. Så jag börjar med intrigen men lägger sedan ner mycket tid på att mejsla fram mina huvudpersoner.

 

 

Maria

Foto: Minna Jonsson

Foto: Minna Jonsson

För mig kommer någon slags oformlig idé alltid först. Den är inte riktigt intrig och inte riktigt karaktär. Mer: men tänk en tjej vars superkraft är att hon är snygg vad som än händer? Tänk en fe som blir utesluten ur féernas fackförbund? Där nånstans började Besvärjelser och beskydd. När jag har idén grunnar jag på karaktärerna. Sen försöker jag utveckla idén till intrig.  Det är min vanliga tågordning. Men inte alltid såklart. Jag har en karaktär som hängt med ett tag – jag har skrivit en kasserad novell om henne, hon har förekommit i utkanten av andra berättelser. Jag väntar på att få en sån där idé  som involverar henne. Om jag känner mig själv rätt kommer den halvvägs in i november, när nanowrimo börjar kännas tungt.

Ett omslag blir till …

I dagarna blev omslaget till bok 2, Croissants till frukost, klart.  Och ja – det heter ”Croissants” och inte ”Croissanter” på mitt omslag eftersom vi valde den franska böjningen med flit, dels som en blinkning åt platsen där största delen av berättelsen utspelar sig, dels för att jag tycker att det grammatiskt korrekta ”Croissanter” är ett så otroligt fult ord. Men jag använder det inne i boken, där följer jag SAOL. Utanpå boken däremot, råder konstnärlig frihet …

Men nu tänker jag överlämna ordet till Anna Handell/Montage som skapat omslaget, ett teamwork mellan henne, förlaget och mig på ett litet hörn. Jag undvek dock att lägga mig i alltför mycket, hade fullt förtroende för att förlaget och Anna kunde sitt jobb.
Hur tänkte då en kreatör som Anna när hon jobbade med mitt omslag? Vad tog hon hänsyn till? Hur såg processen ut? Frågor som jag själv önskade få svar på, fascinerad som jag är, och alltid varit, av kreativa människor.

skiss 1 (2)Jag ville respektfullt tolka Annikas berättelse och ta fram stämningen i hennes ord. Ibland kan längtan efter skönhet vara nästan smärtsam, fastän man befinner sig precis där i stunden. Det finns en svärta i all värme, och horisonten är där borta i diset. Nära men långt bort. Kompositionen i bilden låg självklar i sinnet redan när jag läste den första delen av manuset. Harmoni. Säljande harmoni, skulle det bli! 
bokomslag-process2-annahandell (2)Vi pratade ihop oss om ledord och sedan skickade jag blyertsskisser för att försöka förklara hur jag hade tänkt. Annika hade tänkt precis detsamma. Klick!
Pinjeträdets form var viktigt för att rama in hela bilden och efter att jag fått idén med bildens komposition godkänd hos förlaget, satte jag igång att teckna. Barren ritade jag på ett eget papper och duplicerade flera gånger i Photoshop, för att ge djup och grund.

bokomslag-process3-annahandell (2)

Eva Fallenius på förlaget tyckte att ett foto (som först var aktuellt) med en stol och ett bord på en terrass var alltför stela och ”ofranska” (jag höll med) och till slut kom vi fram till att jag skulle rita det hela. Eller ”montera” alltihop och själv teckna det jag tyckte saknades. 

I trädgården ritade jag av mitt eget möblemang och gjorde det svart för att passa med järnräcket. Jag klippte ut berg att längta till ur ett papper med lite struktur, och monterade in ett foto från Frankrike med hustak. Jag älskar vinrankor och ritade för många som sedan inte fick plats. 

Annika ville ha rosor med eftersom rosorna har betydelse för berättelsen. Så då fick det bli rosor, så klart! Jag funderade en stund på det, ville inte ha helt perfekta illustrerade rosor med risk för att det skulle bli för endimensionellt och rent av gulligt. Vi hade pratat om svärtan i boken och om man tittar på en ros så är den faktiskt ganska rafsig i sitt växtsätt. Taggar och oregelbundna grenar i allt det sköna… 

Slutligen plockade jag av ett par kvistar av min favoritros, Madame Alfred Carrier, i trädgården och fotograferade av dem utan att försköna eller justera hur spretiga de var. Sedan ritade jag över dem med egna färger.  
Under arbetets gång har det sagt klick, klick, klick och jag tror inte att jag är den enda som kommer att förtjusas av Annika och hennes bok.

Jag hoppas att Anna har rätt, att boken när den kommer ut april 2014 hittar sina läsare. Men oavsett hur det går har jag mitt omslag kvar. Jag fick nämligen bilden förstorad, utprintad på konstpapper och signerad.
Nu ska den ramas in.
Tjoho!

1713px