Lördagsenkäten är tillbaka!

Skriver du helst i första eller tredje person och varför väljer du det ena framför det andra?

AnnaMaria Jansson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Jag tror aldrig att jag skrivit någonting alls i första person, med Välkommen ut… föll det mig aldrig in. För mig förknippas första person med tonårsdikter, jag vet inte, när jag tänker tanken känns den lite kletig. Eller så här, jag har inte haft rätt karaktär eller bok för att skriva i första person, men det kommer, och jag längtar lite efter att det ska hända, det känns utmanande. Intressant är också att många av mina största läsupplevelser har varit med böcker i första person. Jag tror det handlar om erfarenhet och självförtroende, i alla fall för mig, så, som sagt, det kommer.

Eva Ludvigsen

EvaSignering

Än så länge har jag bara skrivit i tredje person. Det är nog inget jag direkt har valt, suttit och funderat djupt över i min skrivkammare utan det är det som kommer mest naturligt. Att skriva i jag-person känns mera nära, angeläget och svårare. Tror jag. Fast jag aldrig har prövat det. Och då kan man inte heller glida in i olika perspektiv utan hålla sig strikt till en. Det tror jag att det skulle kunna bli problem med. Men vem vet, kanske ska jag kasta mig ut i jag-person bara för att se vad det blir för slags berättarröst då.

Camilla Jönsson

Foto: Malin Enting

Foto: Malin Enting

Jag är en sån som växlar mellan de båda. Inte i ett och samma verk förstås, men det beror lite på vad jag skriver och hur karaktärerna är. Det är alltid de som avgör för mig. När jag skrev ”Det går bara inte” var det så självklart att det skulle vara i första person. Berättelsen behövde den närheten, rakt in i Emelies känslor och funderingar. Men bok nummer två, som kommer i mars 2015, är skriven i tredje person. Visserligen håller sig berättelsen ändå till enbart ett perspektiv, en person, men Alva, som är huvudpersonen, är betydligt mer reserverad än Emelie. Det gick helt enkelt inte att skriva henne ur första person, kanske för att hon trots allt ville hålla lite saker hemliga för mig också.

Annika Estassy-Lovén

Visitkort framsida

Jag skriver i 3:e person imperfekt (preteritum), det är det som känns bäst för min egen del. Det ger mig frihet att krypa in i olika huvuden, att låta flera karaktärer driva berättelsen framåt samt ha en närvarande berättarröst.
Men nu måste jag berätta om vad som hände när jag första gången läste manuset till en bok jag skulle vara redaktör för, nämligen Anne-Lie Högbergs debutroman ”Det kommer aldrig mer vara du”. Jag läste och kände hur någonting skavde, kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Så testade jag att ändra på såväl tempus som perspektiv … Vips så föll pusselbiten på plats, berättelsen blev levande på ett helt annat sätt än tidigare, närvaron ökade. Som tur var tyckte också Anne-Lie det, trots jobbet det innebar för henne att ändra hela manuset. För hade hon inte gillat hade det fått vara, författaren bestämmer … Att skriva i jag-form och nutid passade helt enkelt just hennes historia och sätt att uttrycka sig bättre. Och vem vet – kanske blir jag wild & crazy en vacker dag och skriver en roman som inte är i 3:e person …

Slutet gott, allting gott?

I söndagskväll gjorde jag det; skrev det magiska ordet Slut, det sista av 77 666 stycken! Ett märkligt antal ord för ett råmanus, känns lite som The Number of the Beast …

I måndagskväll satte jag mig vid köksbordet, inte med min iPad eller dator framför mig, utan med en manusbunt. Det var första gången på månader som jag inte behövde få till ännu en scen eller ytterligare ett kapitel, och som jag använde en redigeringspenna istället för ett tangentbord.

För första gången sedan jag började skriva på Croissants till frukost skulle jag läsa manuset i ett svep. Fram tills då hade jag bara kollat igenom föregående dags text för att komma in i berättelsen igen, jobbat framåt utan att titta bakåt, till skillnad från när jag skrev Solviken. Jag märker att det gett mig en helt annan distans till historien. Dels känns det som om någon annan än jag skrivit den, dels ser jag tydligare förbättringsmöjligheterna i själva texten.

Detta med en berättelse som skrivits av någon annan …
När det var dags att avrunda och knyta ihop trådarna, blev jag varse en märklig sak som jag inte minns att jag upplevde med Solviken. Det var som om berättelsen styrde mig och inte jag den, jag hade inte längre någon makt över mina romanfigurers öden. Under hela skrivprocessen hade jag hållit dem i ett fast grepp, inte tillåtit alltför många utvikningar från min ursprungliga plan. Men nu, på slutet, tog de över helt och hållet och ville inte längre samma sak som jag. Gabriel och Cecilia hade förvandlats till riktiga människor, lika levande som vem som helst av mina vänner. De satt och tjafsade med maken och mig vid frukostbordet och de följde med oss på våra promenader. Men de rackarna slutade att lyssna på mina goda råd. De började fatta egna beslut, kan ni tänka er, och gjorde egna val, inte alltid de rätta men vad skulle jag göra?
Sicken tur att det tog dem så pass lång tid innan de gjorde myteri. Tänk vilken röra det hade blivit annars!
Det var lite bättre ordning på Gabriel i Solviken, han var lydigare där, men jag antar att han till slut tröttnade på mitt domderande sätt.

Hur Croissants till frukost slutar?
Tja, det undrar jag också.
Vi är inte riktigt överens med varandra om hur vi ska tolka slutet, Gabriel, Cecilia, maken och jag …

Jag skriver för att läsas

En lögn att lita på

Jag vet inte om ni minns, men i februari fick jag en beställning på en följetong av Året Runt. Tre hela helger satt jag och skrev och redigerade de 10 000 orden som följetongen skulle vara på. Tre avsnitt och gärna med ett hösttema, tre avsnitt som tidningen dissade eftersom den tyckte texten var för litterär, dvs att det tänktes lite för mycket och svängde lite för lite.

Istället för att ge upp började jag om från början, behöll grundstoryn men kryddade upp den ordentligt. Och här är resultatet! På fredag kommer del 1 i min rafflande kortroman En lögn att lita på!

Nej, det är inte jag som hittat på titeln, min arbetstitel var En höst att minnas men jag antar att inte heller den svängde tillräckligt …

Jag gillar att tidningen skriver ”Ny roman av Annika Estassy Lovén”, det gör underverk för min självkänsla att se mitt namn lyftas fram på det viset. För som författare råkar man (= jag) ständigt för formsvackor, dagar när jag tycker att jag skriver sämre än sämst och varför i hela världen skulle någon överhuvudtaget vilja läsa mina texter … Men turligt nog finns de andra dagarna också, dagarna när jag läser något jag skrivit och det känns smått surrealistiskt att det är jag, JAG, som lyckats åstadkomma den där texten som faktiskt är ganska bra, till och med mycket bra ibland.

Jag är stolt över att vara publicerad i en veckotidning. Den som rynkar på näsan och tycker att det där kan väl vem som helst skriva är välkommen att försöka. Och till den som inte vill se sitt namn i en veckotidning, som tycker att det är ett underbetyg, säger jag bara:
En upplaga på 149 700 ex och en räckvidd på 347 000 läsare (enligt TS.se) samt att noveller och följetonger är den delen av tidningen som läses mest  …
Tacka nej till det den som vill, jag gör det inte.
Jag skriver för att läsas.

Denna stund är min, bara min.

Jag skulle så gärna vilja visa er hur omslaget till min andra roman växer fram.
Det bubblar inombords när jag ser det och jag glömmer bort att det faktiskt är min text, min berättelse som kommer att finnas där, innanför pärmarna. Jag betraktar omslaget och känner hur gärna jag vill läsa den där boken som någon som heter Annika Estassy har skrivit …

Privilegierad.
Det är så jag känner mig. Jag är så oerhört tacksam för att Solviken, det första romanmanuset jag någonsin skrivit, blev antaget och utgivet, att Frank Förlag trodde på det och på mig. Det är på sätt och vis först nu, när jag ser hur en formgivare med varsam hand tecknar fram omslagsbilden till min andra roman, hur hon fångar essensen i den, som det slår mig att jag nog kan kalla mig för författare. Faktum är att jag blev så exalterad att jag beställde visitkort där det står att jag är just det – författare. Först kändes det förmätet, skrytigt och jag nästan skämdes. Men vad sjutton, med snart två romaner i bokhandelshyllorna borde jag väl kunna titulera mig det?
Att få Solviken utgivet var stort men också omtumlande. Dessutom gick allt så fort, var så overkligt att jag inte riktigt hann med, jag var mest orolig, kunde inte glädja mig ordentligt.

Men nu … Jädrar i min låda vad glad jag är över att jag till våren släpper min andra roman! Det är verkligen som om alla känslorna kommer på en och samma gång … I precis denna stund som är nu, är jag lyckorusig. Över att Solviken blev en bok som läses och gillas så mycket att jag  får beundrarmejl, över att den i början av nästa år kommer som pocket hos Månpocket, över att jag snart – mycket snart – ha skrivit ytterligare en roman, som heter Croissants till frukost och som är på väg att få ett fantastiskt omslag.

Jag fångar stunden, håller kvar den i min hand och slår bort alla katastroftankar.
Ögonblicket är mitt.
Bara mitt.

Visitkort framsida   Visitkort baksida

Låt mig vara ifred en stund

20.000 ord.
Så många ord saknas innan jag är i mål med råmanuset till min nästa bok.
Herregud, jag är ju nästan i hamn! Kunde jag bara få lite skrivro skulle jag till och med kunna bli klar innan min egen dead-line!
Det är precis som med den sista graviditetsmånaden då man är så trött på att vagga omkring med stor mage, inte kunna sova ordentligt och ha en Allien som sparkar, hickar och trycker på alla möjliga inre organ att bara tanken på att gå över tiden gör en galen. Exakt så känns det att snart vara i mål med sitt manus. Jag längtar ihjäl mig efter att få sätta punkt, efter att få läsa igenom hela berättelsen i ett svep för första gången och fördjupa den.
För att skriva ett råmanus innebär för mig att få ner själva historien på papperet: handlingen, persongalleriet, miljöerna och dialogerna. Sedan kommer redigeringsfasen då jag fördjupar och kontrollerar att inga trådar hänger lösa. Kompletterar. Med Solviken fick det som konsekvens att jag strök massor och skrev om. Så kommer det inte att bli nu, för denna gång har jag tänkt efter före, förstår ni. Berättelsen hänger ihop, dramaturgin är på plats. Det är djupet jag vill åt, känslorna. Humorn finns redan men svärtan ska bli svartare.

Men så var det detta med skrivro då …
Det är ta mig sjutton hopplöst att få folk som inte själva skriver eller lever tillsammans med en författare, att förstå att jag MÅSTE få dra mig tillbaka ibland. Att det inte är av illvilja jag hoppar över födelsedagskalas (inklusive mitt eget) och annat som tar timmar i anspråk av min fritid, utan för att jag måste hushålla med min tid. Ska det vara så svårt att förstå att jag helt enkelt behöver bli lämnad i fred? Ring inte, knacka inte på dörren, låt mig vara bara.
Som när jag tar ledigt från jobbet för att kunna få till en långhelg som ska ägnas åt att skriva och folk tycker att det är toppen för då kan jag göra det och det och det när jag ändå är ledig. Och när jag säger att tyvärr – jag måste skriva – får jag höra att det hinner jag väl göra sedan. Men vadå SEDAN? När inträffar SEDAN? Mitt i natten eller klockan tre på morgonen?
Så jag tackar nej och får höra att jag är hopplös.
Det bjuder jag på. För jag vet att samma människor som suckar åt mig nu, kommer att läsa min nya bok och undra hur i hela friden jag hann med att skriva den …

Hösten är här och returerna med den

Detta skulle kunna bli ett deppinlägg. Sommaren är slut, strumporna har åkt på igen och det är knappt jag orkar vaxa benen längre. Vad är meningen, liksom?

Med hösten kommer inte bara mörker och kyligare väder, utan även bokreturerna. Bokhandlarna rensar i hyllorna, höststädar. Ut med det gamla och in med det nya. Alla vi som haft våra böcker till salu i den fysiska bokhandeln vet att den tiden kommer. Vi vill inte det, det känns smärtsamt, men det är namnet på spelet – för att dra till med ännu en anglicism.

I en av Facebooks författargrupper har debatten om returrätten varit intensiv. På den enda sidan barrikaden står många författare och på den andra bokhandlarkåren, i det här fallet representerad av Johan Zillén, butikschef på Bokia och gästbloggare på Debutantbloggen. Själv står jag på trottoaren en bit därifrån och tittar på. Jag förstår bådas ståndpunkt och menar att här finns en råbandsknop att knyta upp.
Med råbandsknop är det så att ju mer man drar i ändarna, desto hårdare blir den. Det enda sättet att få upp den är att trycka ändarna närmare varandra. Ni förstår symboliken?

Jag inser att om bokhandlarna ska våga köpa in osäkra kort, typ okända debutanter som jag själv, måste de också veta att de kan returnera böckerna som inte sålts. Å andra sidan är det ju hopplöst för förlagen att ta hela risken och försöka räkna på en bok när ett sålt exemplar kanske inte alls är sålt när det kommer till kritan. Pest eller kolera.

Jag tror att branschen måste hitta ett nytt system men vilket är jag inte kvinna att föreslå. Jag är trots allt bara en stackars debutant … Däremot tycker jag att Johan Zillén förklarar problematiken rätt så bra HÄR

Medan ni läser hans inlägg, försöker jag att vara pragmatisk och tänka att Solviken inte är död bara för att den lämnar vissa boklådor. Den finns ju hos nätbokhandlarna där den fortfarande säljer. Dessutom kommer pocketen i januari/februari och då börjar en ny resa för min roman, en som är minst lika spännande som för den inbundna upplagan. För det är i pocketen som volymerna finns … Men det, mina vänner, är ett helt annat inlägg.

På lördag är det bokmässan i Göteborg och jag kommer att vara där. Välkomna till Studieförbundet Vuxenskolans monter (alldeles intill ingången) fredag kl. 12.30-13.00 för att se mig bli intervjuad. Eller så syns vi kl. 15 tillsammans med de andra debutantbloggarna!

Hej Framtiden

Förra veckan skrev jag om e-böcker här. Det var inte bara för att jag tycker att det är intressant att undersöka hur det står till med e-boksläsandet hos den lilla grupp som läser debutantbloggen. Jag funderade mycket på såna saker, eftersom jag just fått nyheten att förlaget som gett ut Besvärjelser och beskydd, dvs Bonnierförlaget Mix, har förändrats. Mix är numera ett digitalt förlag.

All utgivning som sker på Mix framöver kommer att vara digital. Jag har ju inget kontrakt än på nästa bok, men självklart börjar jag  ändå fundera på vad detta kan komma att betyda för mig. Det kommer att innebära att min bok inte går att köpa i den fysiska bokhandeln på stan – i alla fall inte förrän den, eventuellt, blir pocket. Det kommer, som jag har förstått det, att finnas en print-on-demand-tjänst, så att biblioteken kan beställa tryckta böcker att låna ut.

. Jag tänker att den inbundna upplagan nog ändå inte säljer så vansinnigt mycket. Särskilt inte i bokhandeln på stan. Och i nätbokhandeln finns ju e-boken som alternativ.

Fast fortfarande säljer inbundet – så som e-boksläsandet ser ut idag – mer än e-bok. Inte för att jag skriver för att få pengar, herregud, då är jag verkligen i fel bransch, men jag vill ju att boken ska NÅ folk. Gör den det som enbart e-bok, frågar jag mig? Kanske om priset blir avsevärt lägre. Eller kanske, om ett år eller så när min nästa bok (eventuellt) kommer ut att marknaden har förändrats så mycket att det ser helt annorlunda ut?

Någonstans tror jag det. För det går så fort nu. Det bubblar och sjuder överallt i bokbranschen, det är lite som att det är en storm på väg – kanske heter den stormen Amazon – och alla försöker hitta bästa sättet att överleva, eller rent av sko sig på stormens framfart.

När jag först fick beskedet från Mix var jag lite chockad och ganska ledsen – tänk att inte få hålla sin tryckta bok i handen! Att inte få klappa det fina omslaget och lukta på boksidorna… Men sen, sen tänkte jag: det här händer. På ett eller annat sätt händer det här och vem är jag att sitta och gnälla då?  En stor förändring sker, och det är ganska spännande. Man skulle såklart kunna välja att se det som en besparingsåtgärd. Men jag väljer att se det som att det är framtiden som har kommit och landat i knäet på mig.

Hej framtiden, nu kör vi!

Bör en författare tycka till om andra författare?

En gång i tiden skyltade jag gärna offentligt (läs: via min blogg) med mitt läsande och vad jag tyckte om de böcker som hamnade på mitt nattduksbord. Jag betygsatte även via Boktipset.se och jag var inte alltid nådig i min kritik. Ros och ris delades ut lika snabbt och obönhörligt.

Sedan blev mitt manus antaget och jag debuterade som författare och allt förändrades; jag är inte längre en läsare bara utan även en författare och jag tycker inte längre till offentligt om svensk skönlitteratur.

Förändringen kom utan att jag fattade ett medvetet beslut, det var mer en känsla av att jag inte ville dissa mina författarkollegor. Dels för att de just är kollegor, dels för att jag numera vet hur mycket slit som (oftast) ligger bakom en romans tillblivelse, även en som jag finner dålig.

Eftersom jag inte längre skriver negativa omdömen om svensk skönlitteratur känns det som om jag inte heller kan skriva positiva. För om jag bara rosar och inte längre risar förstår ju alla att de böcker som jag håller tyst om, per automatik är böcker som jag ogillat eller som jag inte ens varit intresserad av att läsa.

Logiskt? Inte särskilt, känslor är sällan det.

Om jag trivs med mitt beslut? Inte särskilt. Att ha satt munkavle på mig själv som jag gjort är faktiskt frustrerande. Det är mycket möjligt att jag vid något tillfälle gör ett undantag, att jag helt enkelt inte kan låta bli att hylla en kollega. Mindre troligt är att jag gör det motsatta, skriver att detta är en riktig skitbok, ödsla för guds skull vare tid eller pengar på den.

Och ändå …

En författarkollega skrev häromdagen på sin blogg om Solviken. Hon hade inte behövt det men hon gjorde det. Eftersom hon faktiskt råkade gilla boken. Andra har också gjort det och varje gång har jag blivit lika glad. Klart man ska dela med sig av en positiv läsupplevelse, precis som Eva gjorde i måndags trots att det var Marias bok det gällde!

Och ändå …

Uttrycka sig offentligt eller inte? Jag tycker frågan är svår. Jag brukar inte vara en mes men i det här fallet är jag rådvill. Hur skulle jag till exempel själv reagera om en skrivarkollega helt öppet gav min bok ett dåligt omdöme? Betala igen med samma mynt?

Vad tycker ni – är det fritt fram för en svensk författare att tycka till om andra svenska författares alster?

Konsten att få ur sig ett första utkast

Hittade nedanstående goda råd skrivna av Demian Farnworth. Kanske borde jag veta vem han är men det gör jag inte.
I vilket fall fick hans inlägg mig att tänka på när vi fem debutantbloggare satt i hotellobyn i lördags och skrev. När det var dags att sluta hade jag precis fått ihop 500 ord. Maria däremot hade skrivit det dubbla men trodde att flertalet av dem skulle ryka vid redigeringen.
Sånt ger mig panik, tanken på att behöva stryka över hälften av dessa ord som jag jobbat fram i mitt anletes svett. Men sedan kommer jag på att jag nog inte alls behöver radera så mycket, det gör jag nämligen redan nu, medan jag skriver råmanuset. Varje mening är omskriven minst tre gånger innan jag bestämmer mig för att behålla den. Det är därför det går så långsamt.

Som tur är, är vi alla olika och i mitt nästa liv kanske jag följer Demian Darnworths tips, istället för att tro på lögnen om det perfekta första utkastet. Jag klistrar in hans text rakt av, jag tror inte att han har någonting emot det.

”Forgive me, for I am here to destroy your insecurities. Your excuses. The lie that suggests your first draft must be perfect. The illusion that great copy is born in a single moment of white hot inspiration.
I want to destroy those things so you can get down to the business of writing. And that begins with first drafts.

See, first drafts scare people into a state of inactivity. Even the greats.
Kurt Vonnegut said, ‘When I write, I feel like an armless, legless man with a crayon in his mouth.’

So when a writer of his caliber makes a statement like that … do you think you will be any different? You won’t. You’ll make your copy adequate in the first rewrite. Good in the second. Great in the third and fourth. More likely in the fifth and sixth. And beyond. But not today.
Today is the day to write like a lunatic … or an invalid with a crayon crushed between his teeth. Just like our heroes. And the best way to do that is to follow a few simple rules. Ten, in fact …

1. Barricade the door. It must be just you, the ink, and the paper.
2. Work in a physical and mental condition that makes you want to write. Get there by all means possible.
3. Write yourself silly.
4. Allow your imagination to go to weird places. Nothing is off limits. You can clean up your mess later.
5. Break every writing rule known to man.
6. It’s OK if it reads like a letter from a lunatic.
7. Steal stylistically from other writers, as all great writers do.
8. Keep your bottom in your chair until you are done.
9. Once finished with your first draft, leave it alone for days — if not weeks.
10. Celebrate.”

Bilder från en underbar picknick

Debutantbloggpicknincken 2013 är över. Det blev precis lika roligt som vi hoppades, tack vare alla er som dök upp! Hurra för er! Och hurra för debutantbloggen som förenar oss!
Om era namn saknas på bilderna eller om vi skrivit fel namn (inget är omöjligt med tanke på hur många vi var!) – hör av er!

Två blivande författare, Åsa och lilla Tuva.

Två blivande författare, Mia och lilla Tuva.

Emmelie och Tuva.

Emmelie och Tuva.

Gräset var inte grönare på någon annan sida!

Gräset var inte grönare på någon annan sida!

Vad passar bättre än en skrivarträff framför Kungliga biblioteket?

Vad passar bättre för en skrivarträff än en picknick framför Kungliga biblioteket? Pebbles och vår ukrainska väninna.

Camilla, en av debutantbloggarna.

Camilla, en av debutantbloggarna.

Maria, en annan debutantbloggare

Maria, en annan debutantbloggare

Anna, en blivande debutant!

Anna, en blivande debutant!

Jenny och Katarina i förgrunden

Jenny och Katarina i förgrunden

För första gången är alla debutantbloggarna 2013 på samma plats samtidigt! Ett historiskt ögonblick.

För första gången är alla debutantbloggarna 2013 på samma plats samtidigt! Ett historiskt ögonblick.

bild

En hel drös med folk dök upp i Humlegården. Läs- och skrivtips samt hembakta kakor och böcker bytte ägare.

Vi är så glada att ni kom allihop!

Vi är så glada att ni kom allihop!

2013-09-07 16.04.04

Eva och Camilla

Efter picknicken satte vi oss och skrev. Annika måste ju skriva sina 500 varje dag, högtidsdag eller ej!

Efter picknicken satte vi oss och skrev. Annika måste ju skriva sina 500 varje dag, högtidsdag eller ej!

Marknadsföringsgeniet Eva såg till att skylta upp med böcker under skrivpasset.

Marknadsföringsgeniet Eva såg till att skylta upp med böcker under skrivpasset. 

Och så avslutade fem glada debutantbloggare en fantastisk dag med en bit mat och en massa roligt snack.

Och så avslutade fem glada debutantbloggare en fantastisk dag med en bit mat och en massa roligt snack.

Hur det går? Jo, det går … Och så lite om sex.

45.022 ord.

Så långt är mitt nya manus just nu.
Ni kanske minns mitt mål – att skriva minst 500 ord om dagen? Och ni kanske undrar hur det går? Jo tack, det går. Inte en dag har jag fuskat. Ännu. Men lätt är det inte, det ska gudarna veta. På vardagarna skriver jag efter att vi ätit middag och fortsätter tills jag är klar.  Kommer jag hem sent på grund av diverse kvällsmöten, skriver jag ändå och lägger mig senare. Jag har därför ingen som helst koll på vilka filmer eller serier som visas på teve just nu. Jag är också ytterst sparsam med vilka kvällsevenemang jag tackar ja till. På helgerna unnar jag mig att vara lite ledig, läsa, ta promenader, dricka ett glas vin, kanske träffa vänner. Men jag hoppar inte över skrivandet för det, jag försöker tvärtom att skriva fler ord än mina 500 även om det går trögt. Det är nämligen så att jag kommit till halvlek, det berömda mittpartiet ni vet, där så många manus förlorar fart och intensitet och scenerna blir till sega transportsträckor. Jag jobbar hårt på att undvika det, funderar mycket, ställer mig själv en massa frågor. Vad får det för konsekvenser, hur påverkar det vägen fram till målet om mina romanfigurer väljer att göra si istället för så? Insatserna höjs, karaktärerna har mer att förlora. Jag gör små mentala noteringar om partier som måste fördjupas. Inte nu utan sen, när jag är klar med ett första utkast.

En annan sak jag tänkt en hel del på alltsedan jag började på mitt nya manus, är sex. Ska vi få följa med romanfigurerna in i sovrummet eller inte? Lilla mamma tycker att jag gott kan undvika sexscener, hon blir fortfarande rosig om kinderna när min sjusekundsståuppare i Solviken kommer på tal. Själv är jag allergisk mot sexscener som känns spekulativa och snaskiga. Ni kan ju gissa vad jag tycker om Femtio nyanser av honom

Igår kväll kom jag till en scen där jag kunde ha nöjt mig med att hänga upp en skylt med ”sex pågår, stör ej”. Men efter att ha tänkt till tyckte jag att det fanns anledning att vara mer specifik än så, scenen fyllde en funktion, gestaltade en situation. Så jag skrev min sexscen. Den är kort men längre än sju sekunder och fick mig i ett slag att komma förbi den där jobbiga mittpucken!
Lilla mamma kommer inte att bli glad, särskilt inte då jag planerar ytterligare en sexscen, men det kan inte hjälpas. Hon får blunda och hoppas att det snart är över.

Hur tänker ni kring sexskildringar i romaner?

Hur mycket säljer en debuterande skönlitterär författare?

När människor frågar om det går bra för Solviken, är det försäjningssiffrorna som de undrar över. Är jag kanske på väg att bli en ny Camilla Läckberg?
Som svar brukar jag först le outgrundligt och sedan förklara hur verkligheten ser ut för flertalet författare, alltså de som inte tillhör den lilla skaran bästsäljare som kvällspressen lyfter fram med jämna mellanrum. Och då talar jag inte om upplagor utan om ren nettoförsäljning, vilket innebär att recensionsex och andra gratisexemplar inte räknas in.

Enligt vad jag läst på nätet och även fått som svar när jag ställt frågan direkt till såväl författare som förlag, är det sällsynt att en okänd skönlitterär debutant säljer horder av den inbundna upplagan. Roslagens bokhandel i Norrtälje berättade till exempel för mig att de fick returnera massor av den inbundna Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, medan pocketen gick åt som smör i solsken.

I Svensk Bokhandels nummer 1 2013, menar Richard Herold, förlagschef på Natur & Kultur, att även ett stort traditionellt förlag har svårt att nå ut med sina debutanter. Sedan nämner han att medianupplagan på alla böcker i Sverige idag troligtvis ligger under 1 000 exemplar.
I samma artikel säger Håkan Bravinger, förläggare på Norstedts, att förlagets debutanter säljer mellan 900 och 1 200 böcker.
På Piratförlaget svarar Anna Hirvi Sigurdsson på min direkta fråga, att försäljningssnittet för en debutant hamnar under 1 000 exemplar.
Svensk Bokhandels egen rundringning till olika debutanter, bekräftar att de flesta sålt mellan 800 och 1 500 exemplar.
I en SvB-artikel från 2009 läser jag dessutom att mellansegmentet i all utgivning, det vill säga de titlar som förr sålde 3 000-5 000 exemplar, inte finns längre. Idag säljer de cirka 2 000 exemplar.

Jag vet inte hur mycket den inbundna Solviken kommer att sälja i slutändan och det blir säkert returer men inte många som det verkar, böckerna går som tur är åt. Enligt förlaget ska jag vara mycket nöjd med vad min roman presterat hittills; den har efter tre månader redan sålt långt mer än genomsnittet, ett bra tecken inför pocketförsäljningen.

Självklart är jag glad men jag blir ändå beklämd över statistiken, att debutanter säljer så pass lite. Sedan påminner jag mig om att många fler än de som köper boken faktiskt läser den och att Camilla Läckbergs debut Isprinsessan sålde
1 500 inbundna ex när den kom ut. Alla är vi barn i början …

Mina olika skrivplatser

När jag skriver detta, sitter jag i en grå Lamino i vårt vardagsrum. Tidigare idag satt jag i en korgstol på balkongen. Snart kommer jag att sätta mig vid datorn i hallen och ikväll sitter jag förmodligen i sängen och skriver.
Förra helgen satt jag i stugan och skrev: i soffan, vid köksbordet, i någon av safaristolarna och ute på altanen. Veckan dessförinnan var det mamsens koloniträdgård och hennes bänk som fick tjäna som skrivarstuga.
Jag skriver när jag åker tåg eller Ålandsfärja och när jag flyger, jag skriver när jag är ensam och jag skriver när jag har fullt med folk omkring mig. Är det för skränigt eller om teven är på eller maken för pratsjuk, sätter jag på mig hörlurar och lyssnar på musik.

En gång fick jag för mig att jag skulle skriva bättre om jag stängde in mig i vår gäststuga på landet, en friggebod på tio kvadratmeter. Ni må tro att jag inredde den fint, rena drömmen!
Det gick åt skogen rätt så omgående.
Trots tystnad och utsikt över vattnet fick jag inte en rad skriven. Det är nog det enda stället i hela världen där jag absolut inte kan sitta och skriva. Jag kände mig ensam och instängd, övergiven och deprimerad.

Jag var på fest i helgen och fick frågan om jag hade inrättat en speciell skrivplats åt mig. Det fick mig att fundera, därav detta inlägg. Borde jag kanske göra det ändå (någon annanstans än i friggeboden), skulle det få mig att skriva snabbare, inspirationen att flöda? Skulle jag slippa långa startsträckor om jag hade ett skrivrum att gå till istället för att som nu vandra runt mellan olika platser
Förmodligen inte.

När jag dött, efter ett långt och mycket framgångsrikt liv som författare, när eftervärlden vill göra museum av mitt hem och visa var jag satt och skrev mina mästerverk, kommer man att ha absolut ingenting att visa upp, inte ens en dator eftersom den byts ut med jämna mellanrum. PC, Mac, iPad … Skitsamma, bara där finns ett tangentbord.

För att bespara eftervärlden huvudbry när det gäller att dokumentera mina olika (samtliga ergonomiskt vidriga) skrivplatser, bjuder jag på ett bildcollage.
Det var bland annat här som Solviken skapades och det är här som jag skriver på Croissanter till frukost.
Den första bilden undantagen.

image

Friggeboden …

image

Stugan

image

Hallen

image

Mamsens koloniträdgård

image

Laminofåtöljen

image

Balkongen

Jag har en plan …

Jag skriver för fullt på min andra bok, men till skillnad från när jag skrev Solviken jobbar jag mot en deadline. En snäv en. Missar jag den kommer inte Croissanter till frukost ut i vår utan förmodligen ett år senare. Detta eftersom både förlaget och jag tror att våren blir en bra tid för den nya boken att ha premiär. Dels på grund av berättelsens karaktär, dels av strategiska skäl. Månpocket planerar nämligen en release av Solviken i början av nästa år, och vi kan då rida på den vågen när bok 2 ska lanseras och låta de båda romanerna få draghjälp av varandra. Det betyder att jag måste ha det mesta av manuset klart i oktober när införsäljningsarbetet för vårens utgivning äger rum, och ett komplett första utkast i november för att hinna med redigering och korrektur – 3 omgångar vardera …

Den tuffa tidsramen lämnar inga marginaler och jag kan inte som med Solviken unna mig lyxen att skrivkrampa ibland eller blajskriva en massa som jag sedan stryker eftersom texten inte tillförde berättelsen något. Jag måste inte bara vara disciplinerad utan även strukturerad vilket innebär ett annat arbetssätt än det med Solviken. Den boken skrev jag när jag hade lust och det kunde därför gå dagar utan att jag öppnade manuset – det fanns roligare saker att göra.
Så hur ska jag lyckas, jag som dessutom skriver långsamt, klara av min deadline? Jo, jag har en plan förstår ni, och den har hittills fungerat utmärkt.

Min plan är mycket enkel: Jag har bestämt mig för att aldrig skriva mindre än 500 ord/dag. Oavsett hur min dag är/varit ska manuset växa med minst 500 ord. 500 ord är inte mycket, ingen NaNoWiMo hastighet direkt, men med tanke på mitt jobb tror jag att jag lagt ribban på en rimlig nivå. Och det är som sagt inget som säger att jag inte får skriva fler ord om jag kan.
Nu vet jag förstås inte exakt hur omfångsrik min nya berättelse kommer att bli, men jag gissar på cirka Solvikens längd.

Jag har alltså klarat av den lätta biten, att bestämma mig för en strategi. Sedan kommer det svåra – att hålla fast vid den. Jag satte ett datum för när jag skulle börja skriva och gick i flera dagar och liksom laddade inför att startskottet skulle gå (till saken hör att allt förberedelsearbete var gjort: synopsis, dramakurvor, persongalleri, tidsaxel, inledning osv). Det tog bara två dagar innan jag uppfann anledningar till varför jag inte kunde skriva minst 500 ord/dag. Oj oj oj, vad jag var påhittig!
Dessutom kohandlade jag med mig själv. ”Nu skrev jag faktiskt 700 ord så i morgon behöver jag bara skriva 300.” Eller: ”Jag skriver veckans kvot under helgen istället och passar på att läsa/sola/bada istället.” Men varje gång som min lata sida lockade, slog jag för öronen.
Efter en vecka behövde jag inte tvinga mig till att skriva, hjärnan var programmerad och såg tvärtom till att jag längtade efter att jobba mot målet, jag fick en kick varje gång jag skrivit mina 500 ord. Och ju fler därutöver det blev, desto bättre kändes det. Och känns fortfarande. Rena endorfinruset!
Mellan skrivpassen tänker jag mycket på berättelsen. Vrider och vänder på den och börjar liksom skriva i huvudet, om ni förstår vad jag menar.

Min plan har fungerat alldeles utmärkt så här långt och jag har fått ihop 1/3 manus. Men idag är semestern slut och jag börjar jobba heltid igen. Väldigt mycket heltid.
Jag återkommer i november med facit – blev jag klar i tid eller inte?

Har jag hittat min författarröst nu?

När jag trodde att jag var klar med manuset till Solviken (vilket jag inte var, långt ifrån) skickade jag det till ett förlag som gav mig en positiv refusering. I brevet stod bland annat att förlaget uppskattade bokens handling och upplägg och ansåg att texten rent språklig flöt fint. Dock önskade de sig ”en tydligare personlig språklig stämma, en röst som vågade ta ut svängarna mer, en mer vågad och mindre tuktad ansats”. Därefter uppmanades jag att skicka in manuset igen om jag valde att skriva om det.

Ni må tro att jag funderade länge på vad förlaget menade! Något svar kom jag aldrig fram till, och inte vågade jag be om ett förtydligande heller eftersom jag inte ville skylta med min okunskap. Istället satte jag igång att redigera och nio månader senare blev manuset antaget – av ett annat förlag. Men det är en annan historia och den har jag redan berättat …

Först nu, när jag skriver på min tvåa, inser jag att det förlaget menade den gången var att jag behövde hitta min författarröst, den som är min och ingen annans, den som gör mitt berättande unikt. Jag gjorde nog det med Solviken, till slut, men det känns som om det är först nu som jag verkligen vågar följa uppmaningen jag fick då, som jag släpper loss helt redan på råmanusstadiet, och det ska bli oerhört spännande att så småningom höra om fler än jag märker skillnaden. Att skriva tvåan är för mig väsenskilt från ettan nämligen. Dels vet jag så mycket mer, om processen och om det skrivtekniska, dels har jag en tydlig mottagare denna gång, ett förlag som undrar hur det går för mig och som redan har en utgivningsplan klar. Jag skriver inte i blindo och jag vet vad som förväntas av mig. Dessutom visar de läsarreaktionerna jag får vilka som är mina styrkor och svagheter, och jag förstår kritiken, såväl positiv som negativ.

Allt detta sammantaget gör att jag inte är lika osäker som när jag skrev första utkastet till Solviken, jag slipper att hela tiden fundera över om min berättelse håller och om jag kan skriva. Istället släpper jag loss, jag överdriver, jag tar ut svängarna. Det känns inte ängsligt, bara roligt. Jag vet vad jag vill få fram och jag vet hur jag ska göra det. Jag litar på min förmåga, känner mig helt trygg, tvekar inte. Det sägs att tvåan är marig att få sig ur sig, att de höga förväntningarna till och med kan leda till skrivkramp. För mig är det precis tvärtom.
Kan det bero på att jag hittat min författarröst?