Gästinlägg: Mitt namn är Estassy. Annika Estassy. Med rätt att skriva.

2014-10-18 20.35.00Visste ni att jag alltid börjar dagen med att läsa Debutantbloggen? Trots att det snart gått ett år sedan jag lämnade över stafettpinnen, tycker jag fortfarande att det är spännande att följa andras debutantresor.

När jag tänker tillbaka på allt som hänt sedan jag sist skrev här, blir jag lite yr. Att den fortsatta resan skulle bli så dramatisk och samtidigt så fantastisk…

Det började med att distributören Pocketstället, lagom till Solvikens pocketrelease i januari, gick i konkurs vilket fick till följd att den kampanj som Månpocket planerat gick om intet och att upplagan för boken drogs ner. Det kändes deppigt förstås. Men så hände det otroliga att läsarna hittade till boken ändå och att den sålde så pass bra att det inte tog många veckor förrän det blev dags för förlaget att trycka upp en upplaga till. Och en till. Och en till. Och en till. I skrivande stund har SolvikeBokmässan 2014 4n pocket sålt i drygt 20.000 exemplar. På mindre än ett år. De som har koll menar att det är dubbelt så bra som normalsnittet. Och detta utan hjälp av en massa PR. Jag har läsarna att tacka för framgången, det är de som gillar och rekommenderar. Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på dem. På er. Några fick jag tillfälle att möta när jag stod i Månpockets monter på Bokmässan och signerade bok efter bok. Tack!

I våras släpptes min andra roman, Croissants till frukost, men inte alls på Frank förlag som det var tänkt utan på ett helt annat: Bokfabriken. Bakom Bokfabriken står Mattias, Lasse och Erik, killarna som med stor framgång gav ut Solviken som ljudbok och som även hade avtal på att göra ljudbok av Croissants.

Vadan detta, kanske ni undrar. Jo, det var nämligen så att Frank förlag, drygt en månad innan planerad release, meddelade mig att man avsåg att helt ändra inriktning på förlaget och gå åt ett håll som inte längre stämde överens med vår överenskommelse och som jag kände inte alls passade vare sig min bok eller mig. Därför sa jag helt sonika upp vårt avtal, tog mitt manus under armen och gick till Bokfabriken som tog emot mig med öppen famn. Allt skedde inom loppet av fyra, mycket svettiga, dygn. Så här i efterhand har jag förstått att det som hände, att ett förlag tar över en utgivning på det viset OCH klarar av att göra det med den äran och UTAN att skjuta fram releasedatumet, är unikt. Jag kommer alltid att vara djupt tacksam för att Bokfabriken vågade – och lyckades.

20140925_125500_Android20140721_130001

Slutet gott, allting gott alltså. Det har gått strålande för Croissants som inbunden, bättre än för Solviken inbunden faktiskt. Recensionerna har varit överlag positiva (några sågningar har det också blivit, det hör liksom till), den finns hos så gott som samtliga kommunbibliotek, folk köar för att läsa min bok och den 16 mars släpps den som pocket. Jag älskar mina croissanter och är oerhört stolt över dem.

Mitt i all turbulens hörde två olika agenter av sig och undrade om jag var intresserad av ett samarbete. Valet föll på Carina Deschamps som numera representerar mig när det gäller allt som har med mitt författarskap att göra. Jag kan koncentrera mig på det jag gör bäst och helst – att skriva. För skriver, det gör jag. En tredje roman kommer så småningom att se dagens ljus och min plan är att ha ett råmanus klart i april. Just nu har livet kört ihop sig en smula men jag ska försöka hämta igen förlorad skrivtid i jul …

Om mitt liv förändrats sedan sist? Inte nämnvärt. Jag jobbar fortfarande heltid på Studieförbundet Vuxenskolan, jag sitter fortfarande i samma fåtölj och försöker skriva mina 500 ord om dagen och jag umgås fortfarande med mina skrivarvänner. Men datorn är ny, jag är aktiv inom läsfrämjande och numera kallar jag mig inte fritidsförfattare utan rätt och slätt författare. Att skriva är det bästa jag vet och mötet med läsarna det som driver mig. Jag älskar att väcka känslor, att ta mina läsare i handen och leda dem in i de världar jag skapar. Förhoppningsvis kommer de – kommer ni – att också framgent vilja följa med.

Kära hälsningar – hoppas vi ses snart!

20140927_115018

 

Ce n’est qu’un au revoir …

imageDet slår mig att dagens inlägg denna juldag är mitt sista! Ty nästa onsdag är det ett nytt år och mitt mandat att skriva här har gått ut. Tänk … Mitt debutantår är till ända.
Hur blev det, har jag förändrats, har min syn på författaryrket och branschen förändrats?
Inte särskilt.
Branschen är precis så tuff som jag trodde och jag är glad över alla mina yrkesår i filmvärlden. Mycket av det som sker och skett med förlag och författarkollegor har jag sett hända i andra sammanhang. Den som väljer ett kreativt yrke gör det inte av lättja eller bekvämlighet, den saken är säker! Den gör det för att den inte kan välja annorlunda, smällarna till trots (och då är det inte smällandet av champagnekorkar jag tänker på).

Jag är även glad över att jag debuterade sent, och nöjd med att ha en annan karriär också, ett jobb som betalar mina räkningar. Det innebär i och för sig att jag får skriva på min fritid men det finns ett värde i att inte göra en älskad hobby till sitt yrke. Nu kan jag skriva för mitt eget höga nöjes skull, inte för att dra in pengar. De slantar som kommit in hittills är trevliga men inte handlar det om astronomiska summor inte. När skatter och avgifter är betalda räcker det som blir kvar till att bjuda familjen på två sköna semesterveckor utomlands, en välförtjänst guldkant och ett tack för att de stått ut med mig och min vana att alltid skylla på skrivandet för att slippa undan hushållsbestyren …

Numera har jag inga problem med att kalla mig för just fritidsförfattare och att gödsla med mina visitkort. Skrivandet har blivit en erkänd del av den jag är och jag förringar inte längre min egen insats. Jag är mycket stolt över att ha skrivit Solviken och jag är ännu stoltare över att ha skrivit en andra bok. Vad som än händer i framtiden kan ingen ta den bedriften ifrån mig.

Så – vad vankas under 2014?
– Tre vändor med redigering och tre korrekturomgångar av Croissants till frukost.
– När allt är godkänt och klart ska ljudboksförlaget få manuset och läsa in det. Denna gång kommer ljudboken och den inbundna upplagan ut samtidigt.
– Omslaget till Croissants är nu helt klart (det sista som gjordes var att ändra typsnittet på titeln till en rak istället för snirklig variant) och kommer därmed att snart läggas ut hos alla nätbokhandlare, tillsammans med baksidestexten. Om mina tankar kring min nya bok kan du läsa HÄR.
– Release på Solviken som pocket om några veckor.
– Release på Croissants till frukost i april (och eftersom jag numera vet att det alltid blir förseningar kommer den säkert ut i typ maj).
– En releasefest för min nya bok vill jag förstås ha …
– Den sista helgen i mars åker jag och ett stort gäng läsglada typer till en kursgård utanför Norrtälje för att göra just det. Läsa. Och umgås förstås. Det kommer att bli underbart!
– Börja skriva på min tredje bok någon gång därefter. Jag har inte bråttom, utan tankar och funderingar ska få ta tid. Förmodligen skriver jag en fristående fortsättning på Solviken och Croissants. Förmodligen men inte helt säkert …
– Fler noveller eller följetonger hinner jag nog inte med, mitt ordinarie jobb kommer att ta alldeles för mycket tid nästa år. Dessutom vill jag hinna läsa också, inte bara skriva.

Kära ni … Ett stort tack för det här året, för att ni läst, kommenterat och peppat. Jag önskar er varmt lycka till med ert eget skrivande och läsande. Kämpa på men glöm inte att ta vara på stunden också.

Nej, jag säger inte adjö, jag säger på återseende. På min blogg kanske? Facebook? Eller i en bokhandel nära dig

Kram!

image image

Finns du om du inte syns?

Häromdagen hörde ett bibliotek av sig och bokade in mig på ett författarbesök i april. Det kändes stort. Bokhandlare har föreslagit författarsamtal när nästa bok kommer ut. Mitt förlag bokar in signeringar. För det mesta tackar jag ja, jag vet hur viktigt det är att vara ute och synas, bygga på sitt varumärke som det så vackert heter. Att vara författare räcker inte längre, idag ska man också vara estradör, om detta har jag skrivit tidigare och det handlade då om att synas i sociala medier.

Så tack mamma och pappa för att ni satte mig i balettskola när jag var sex år gammal, där lärde jag mig att stå på en scen och visa upp mina konster. Och tack för att jag fick träna konståkning i flera år, där lärde jag mig att ramla på rumpan inför publik utan att bryta ihop. Tack också för åren som gymnast – att komma fel mot en barr eller ramla av en bom lärde mig att bita ihop när det gör ont. Slutligen tack för att vi flyttade så mycket och bodde i olika länder, det lärde mig att vara anpassningsbar. Mina olika jobb har lärt mig att tala inför stora grupper, små också för den delen. Tack för det.

Jag har alltså inga problem med den extroverta delen av författaryrket och är det någonting som jag älskar så är det att prata om mitt skrivande. Samtidigt har jag en annan sida. Den som egentligen skulle vilja slippa visa upp sig, den som, om den fick välja, skulle ta till flykten istället för att exponeras. En författarkollega tyckte att det kändes som att prostituera sig när hon stod vid ett signeringsbord och bad alla som gick förbi att köpa henne – jag menar boken … Det ena hänger onekligen ihop med det andra och jag förstår mycket väl hur hon upplevde situationen. Men jag tror inte att vi kommer undan.

Förlaget gör en del för att marknadsföra mig men det räcker inte. Jag måste själv initiera olika aktiviteter och intervjuer och har därför tagit kontakt med media, sagt att hej, här och jag och jag svarar gladeligen på alla era frågor. För det mesta får jag kalla handen, jag är ju liksom inte den enda som vill ha uppmärksamhet. Dessutom är jag faktiskt rätt så ointressant för till exempel veckotidningar som vet exakt vilken sorts artiklar som deras läsare vill ha. Eller som en tidning krasst konstaterade: ”Du är för nöjd och lycklig, du har inte råkat tillräckligt illa ut. Lycka säljer inte.”

Vad svarar man på det? Ursäkta mig? Ska jag kanske uppfinna mig en hemsk barndom, en hemlig sjukdom, en elak svärmor? Skulle det ge mig några spaltmilimetrar? Ska jag uppföra mig skandalöst? Det skulle i och för sig vara lite intressant …

Äsch, lika bra att jag koncentrerar mig på att skriva så bra som möjligt istället. De mörkare delarna av mitt liv behåller jag för mig själv, även om det innebär mindre medial uppmärksamhet.

image

Fyra författare och en signering

Snart ett år …

För snart ett år sedan, den 23 november 2012, kom ett mejl:

Hej!
Jag har nu läst ditt manus och tycker det är riktigt bra.
Jag skulle gärna vilja träffa dig.

Det blev början till en osannolik resa som fortfarande pågår. Mitt år som författardebutant har varit det märkligaste i hela mitt liv. Så mycket roligt men också ångestfyllt som jag varit med om, så många intensiva känslor som samtidigt farit runt i kroppen och hållit mig vaken om nätterna, så många nya vänner jag fått. Jag har även upptäckt okända sidor av min personlighet, sprängt gränser och förvånat mig själv.

Jag har dessutom insett att en av de roligaste sakerna med att vara författare är kontakten med läsarna. Att föra en dialog om boken med dem, att få underhålla och inspirera. Jag störtgillar det och har ingenting emot att ställa mig på en scen och tala inför många, eller – som igår kväll – i en personalmatsal för att tillsammans med fyra andra författare berätta om våra böcker och vårt skrivande för tjugotalet entusiastiska kvinnor.

På fredag är det dags igen – då är vi fyra författare som ska exponera oss för massorna. Eller för en lunchpublik i varje fall. Att vara flera författare som stöttar och kompletterar varandra är ett bra sätt att få hjälp med eventuella premiärnerver. Dessutom är det kul att lyssna när andra berättar om sitt skrivande, jag tröttnar sällan på det. Det svåra dock är att begränsa sig, att inte bli så förtjust i sin egen röst att man maler och maler och inte ens märker att åhörarna inte längre lyssnar.
Jag skulle lätt kunna hamna i den fällan. Inte på grund av att jag är särskilt förtjust i min egen röst, utan för att det är underbart kul att få bubbla om ett älskat ämne.

Snart ett år sedan jag blev antagen och fortfarande händer det osannolika saker i mitt liv.
Som igår eftermiddag till exempel när telefonen ringde precis innan jag skulle iväg till den där författargrejen. Numret var obekant och jag svarade avvaktande men, som tur var, inte otrevligt. Man har väl lärt sig läxan …

Vem som ringde?
En litterär agent som blivit tipsad om Solviken och mig. En LITTERÄR AGENT!
Händer sådant i verkligheten? Att en debutant blir uppringd av en litterär agent?
Jag blev tvungen att sätta mig.

Ibland undrar jag när jag kommer att vakna upp och hur hårt det uppvaknandet blir. Men – que sera sera. Tills det sker fortsätter jag att leva min dröm.

Och det hände sig vid den tiden …

Det var i somras, i augusti närmare bestämt, och jag hade en semesterdag hemmavid. Semesterdagar hemmavid kan vara förunderligt sköna och denna dag var just det. Solen sken genom den öppna balkongdörren, humlor och fjärilar hade hittat upp till våra lavendelkrukor och jag satt i min Laminofåtölj, precis som nu, med iPaden i knät och en kopp örtte nära till hands.

Då ringer vår hemtelefon och genast stiger min irritationsmätare från noll till tio. För det vet ju alla att om hemtelefonen ringer en vanlig vardag är det föga troligt att uppringaren vill annat än sälja någonting som vi vare sig bett om eller saknat. Tio år efter min skilsmässa – jag fick behålla vårt gamla nummer – får jag fortfarande samtal från en man som söker mitt ex och som när jag berättar att vi inte delat bostad, säng eller liv på evigheter, undrar – när han ändå har mig på tråden – om inte också jag skulle vilja börja samla på värdefulla mynt. Nej, det vill jag inte och inte visste jag att mitt ex gjorde det heller men å andra sidan är jag av den åsikten att alla har rätt till sina små hemligheter och att det finns värre saker än att samla på mynt i smyg. Fast jag undrar var mitt ex gömde sin samling och hur mycket den var värd …

Telefonen ringde alltså och eftersom jag inte kan låta bli att svara när en telefon ringer, krånglade jag ur mig fåtöljen och gick ut i hallen där apparaten står. Med tanke på hur lite vi använder den är frågan om vi överhuvudtaget borde ha en fast telefon. Men tack vare IP-telefoni kostar det oss ingenting att äga en manick som vi nästan aldrig pratar i. Den är mest till för att kommunicera med våra mammor. Och till att be försäljare som lyckats ta sig förbi NIX-spärren eftersom de representerar företag eller organisationer som vi har – eller har haft – koppling till, fara och flyga. För det mesta är det min man som ber dem göra det, och så butter som han låter vid sådana tillfällen är det obegripligt att inte samtliga telefonförsäljarbolag svartlistat oss för länge sedan.

I vilket fall som helst, telefonen ringde. Jag svarade och lät minst lika välkomnande som min man brukar göra. Min nye man alltså, inte mitt ex. Min nye man har säkert också sina hemligheter men att samla på mynt är inte en av dem, inte vad jag känner till …

Jag tror inte att jag ens sa mitt namn när jag lyfte på luren – eller knäppte på luren ska det väl heta nu för tiden – utan jag väste fram ett ilsket ”Hallå!”.
Det blev tyst i ett par sekunder innan en artig mansröst frågade om han kommit hem till Annika.
”Ja, hurså?” tror jag visst att jag svarade, inställd på att inte falla för någon charmoffensiv. För att göra det riktigt tydligt för vederbörande på vilket humör jag var på, sa jag även att vad den än tänkte försöka sälja var svaret nej. Och hör sen.
Återigen blev det tyst i ett par sekunder och jag skulle just till att slänga på luren – eller snarare knäppa av luren vilket är en mycket tråkigare handling än att slänga på den – när den envetne mannen harklade sig och sa:
”Ursäkta att jag stör.”
Intelligent människa, han har förstått min poäng, hann jag tänka innan han fortsatte:
”Det gäller Solviken, jag undrar om du skulle vara intresserad av att få den utgiven som ljudbok.”

Det blev min tur att tappa tungan, som fransmännen säger, men som tur var hittade jag den igen. Sedan följde ett långt och mycket trevligt samtal med Mattias på ljudboksförlaget HörOpp! som resulterade i att Solviken inte bara finns som inbunden, e-bok, talbok (och snart pocket) utan även som ljudbok, uppläst av Kerstin Andersson.

Numera försöker jag att låta lite trevligare när jag svarar i hemtelefonen – vem vet vilket spännande erbjudande som döljer sig bakom en len försäljarröst.
Fast mannen som tycker att jag borde börja samla på värdefulla mynt slänger jag fortfarande luren i örat på. Ja, knäpper av luren då, om det ska vara så noga.

solviken-estassy_annika-25180525-480390044-frntl

Slutet gott, allting gott?

I söndagskväll gjorde jag det; skrev det magiska ordet Slut, det sista av 77 666 stycken! Ett märkligt antal ord för ett råmanus, känns lite som The Number of the Beast …

I måndagskväll satte jag mig vid köksbordet, inte med min iPad eller dator framför mig, utan med en manusbunt. Det var första gången på månader som jag inte behövde få till ännu en scen eller ytterligare ett kapitel, och som jag använde en redigeringspenna istället för ett tangentbord.

För första gången sedan jag började skriva på Croissants till frukost skulle jag läsa manuset i ett svep. Fram tills då hade jag bara kollat igenom föregående dags text för att komma in i berättelsen igen, jobbat framåt utan att titta bakåt, till skillnad från när jag skrev Solviken. Jag märker att det gett mig en helt annan distans till historien. Dels känns det som om någon annan än jag skrivit den, dels ser jag tydligare förbättringsmöjligheterna i själva texten.

Detta med en berättelse som skrivits av någon annan …
När det var dags att avrunda och knyta ihop trådarna, blev jag varse en märklig sak som jag inte minns att jag upplevde med Solviken. Det var som om berättelsen styrde mig och inte jag den, jag hade inte längre någon makt över mina romanfigurers öden. Under hela skrivprocessen hade jag hållit dem i ett fast grepp, inte tillåtit alltför många utvikningar från min ursprungliga plan. Men nu, på slutet, tog de över helt och hållet och ville inte längre samma sak som jag. Gabriel och Cecilia hade förvandlats till riktiga människor, lika levande som vem som helst av mina vänner. De satt och tjafsade med maken och mig vid frukostbordet och de följde med oss på våra promenader. Men de rackarna slutade att lyssna på mina goda råd. De började fatta egna beslut, kan ni tänka er, och gjorde egna val, inte alltid de rätta men vad skulle jag göra?
Sicken tur att det tog dem så pass lång tid innan de gjorde myteri. Tänk vilken röra det hade blivit annars!
Det var lite bättre ordning på Gabriel i Solviken, han var lydigare där, men jag antar att han till slut tröttnade på mitt domderande sätt.

Hur Croissants till frukost slutar?
Tja, det undrar jag också.
Vi är inte riktigt överens med varandra om hur vi ska tolka slutet, Gabriel, Cecilia, maken och jag …

Denna stund är min, bara min.

Jag skulle så gärna vilja visa er hur omslaget till min andra roman växer fram.
Det bubblar inombords när jag ser det och jag glömmer bort att det faktiskt är min text, min berättelse som kommer att finnas där, innanför pärmarna. Jag betraktar omslaget och känner hur gärna jag vill läsa den där boken som någon som heter Annika Estassy har skrivit …

Privilegierad.
Det är så jag känner mig. Jag är så oerhört tacksam för att Solviken, det första romanmanuset jag någonsin skrivit, blev antaget och utgivet, att Frank Förlag trodde på det och på mig. Det är på sätt och vis först nu, när jag ser hur en formgivare med varsam hand tecknar fram omslagsbilden till min andra roman, hur hon fångar essensen i den, som det slår mig att jag nog kan kalla mig för författare. Faktum är att jag blev så exalterad att jag beställde visitkort där det står att jag är just det – författare. Först kändes det förmätet, skrytigt och jag nästan skämdes. Men vad sjutton, med snart två romaner i bokhandelshyllorna borde jag väl kunna titulera mig det?
Att få Solviken utgivet var stort men också omtumlande. Dessutom gick allt så fort, var så overkligt att jag inte riktigt hann med, jag var mest orolig, kunde inte glädja mig ordentligt.

Men nu … Jädrar i min låda vad glad jag är över att jag till våren släpper min andra roman! Det är verkligen som om alla känslorna kommer på en och samma gång … I precis denna stund som är nu, är jag lyckorusig. Över att Solviken blev en bok som läses och gillas så mycket att jag  får beundrarmejl, över att den i början av nästa år kommer som pocket hos Månpocket, över att jag snart – mycket snart – ha skrivit ytterligare en roman, som heter Croissants till frukost och som är på väg att få ett fantastiskt omslag.

Jag fångar stunden, håller kvar den i min hand och slår bort alla katastroftankar.
Ögonblicket är mitt.
Bara mitt.

Visitkort framsida   Visitkort baksida

Låt mig vara ifred en stund

20.000 ord.
Så många ord saknas innan jag är i mål med råmanuset till min nästa bok.
Herregud, jag är ju nästan i hamn! Kunde jag bara få lite skrivro skulle jag till och med kunna bli klar innan min egen dead-line!
Det är precis som med den sista graviditetsmånaden då man är så trött på att vagga omkring med stor mage, inte kunna sova ordentligt och ha en Allien som sparkar, hickar och trycker på alla möjliga inre organ att bara tanken på att gå över tiden gör en galen. Exakt så känns det att snart vara i mål med sitt manus. Jag längtar ihjäl mig efter att få sätta punkt, efter att få läsa igenom hela berättelsen i ett svep för första gången och fördjupa den.
För att skriva ett råmanus innebär för mig att få ner själva historien på papperet: handlingen, persongalleriet, miljöerna och dialogerna. Sedan kommer redigeringsfasen då jag fördjupar och kontrollerar att inga trådar hänger lösa. Kompletterar. Med Solviken fick det som konsekvens att jag strök massor och skrev om. Så kommer det inte att bli nu, för denna gång har jag tänkt efter före, förstår ni. Berättelsen hänger ihop, dramaturgin är på plats. Det är djupet jag vill åt, känslorna. Humorn finns redan men svärtan ska bli svartare.

Men så var det detta med skrivro då …
Det är ta mig sjutton hopplöst att få folk som inte själva skriver eller lever tillsammans med en författare, att förstå att jag MÅSTE få dra mig tillbaka ibland. Att det inte är av illvilja jag hoppar över födelsedagskalas (inklusive mitt eget) och annat som tar timmar i anspråk av min fritid, utan för att jag måste hushålla med min tid. Ska det vara så svårt att förstå att jag helt enkelt behöver bli lämnad i fred? Ring inte, knacka inte på dörren, låt mig vara bara.
Som när jag tar ledigt från jobbet för att kunna få till en långhelg som ska ägnas åt att skriva och folk tycker att det är toppen för då kan jag göra det och det och det när jag ändå är ledig. Och när jag säger att tyvärr – jag måste skriva – får jag höra att det hinner jag väl göra sedan. Men vadå SEDAN? När inträffar SEDAN? Mitt i natten eller klockan tre på morgonen?
Så jag tackar nej och får höra att jag är hopplös.
Det bjuder jag på. För jag vet att samma människor som suckar åt mig nu, kommer att läsa min nya bok och undra hur i hela friden jag hann med att skriva den …

Hösten är här och returerna med den

Detta skulle kunna bli ett deppinlägg. Sommaren är slut, strumporna har åkt på igen och det är knappt jag orkar vaxa benen längre. Vad är meningen, liksom?

Med hösten kommer inte bara mörker och kyligare väder, utan även bokreturerna. Bokhandlarna rensar i hyllorna, höststädar. Ut med det gamla och in med det nya. Alla vi som haft våra böcker till salu i den fysiska bokhandeln vet att den tiden kommer. Vi vill inte det, det känns smärtsamt, men det är namnet på spelet – för att dra till med ännu en anglicism.

I en av Facebooks författargrupper har debatten om returrätten varit intensiv. På den enda sidan barrikaden står många författare och på den andra bokhandlarkåren, i det här fallet representerad av Johan Zillén, butikschef på Bokia och gästbloggare på Debutantbloggen. Själv står jag på trottoaren en bit därifrån och tittar på. Jag förstår bådas ståndpunkt och menar att här finns en råbandsknop att knyta upp.
Med råbandsknop är det så att ju mer man drar i ändarna, desto hårdare blir den. Det enda sättet att få upp den är att trycka ändarna närmare varandra. Ni förstår symboliken?

Jag inser att om bokhandlarna ska våga köpa in osäkra kort, typ okända debutanter som jag själv, måste de också veta att de kan returnera böckerna som inte sålts. Å andra sidan är det ju hopplöst för förlagen att ta hela risken och försöka räkna på en bok när ett sålt exemplar kanske inte alls är sålt när det kommer till kritan. Pest eller kolera.

Jag tror att branschen måste hitta ett nytt system men vilket är jag inte kvinna att föreslå. Jag är trots allt bara en stackars debutant … Däremot tycker jag att Johan Zillén förklarar problematiken rätt så bra HÄR

Medan ni läser hans inlägg, försöker jag att vara pragmatisk och tänka att Solviken inte är död bara för att den lämnar vissa boklådor. Den finns ju hos nätbokhandlarna där den fortfarande säljer. Dessutom kommer pocketen i januari/februari och då börjar en ny resa för min roman, en som är minst lika spännande som för den inbundna upplagan. För det är i pocketen som volymerna finns … Men det, mina vänner, är ett helt annat inlägg.

På lördag är det bokmässan i Göteborg och jag kommer att vara där. Välkomna till Studieförbundet Vuxenskolans monter (alldeles intill ingången) fredag kl. 12.30-13.00 för att se mig bli intervjuad. Eller så syns vi kl. 15 tillsammans med de andra debutantbloggarna!

Hej Framtiden

Förra veckan skrev jag om e-böcker här. Det var inte bara för att jag tycker att det är intressant att undersöka hur det står till med e-boksläsandet hos den lilla grupp som läser debutantbloggen. Jag funderade mycket på såna saker, eftersom jag just fått nyheten att förlaget som gett ut Besvärjelser och beskydd, dvs Bonnierförlaget Mix, har förändrats. Mix är numera ett digitalt förlag.

All utgivning som sker på Mix framöver kommer att vara digital. Jag har ju inget kontrakt än på nästa bok, men självklart börjar jag  ändå fundera på vad detta kan komma att betyda för mig. Det kommer att innebära att min bok inte går att köpa i den fysiska bokhandeln på stan – i alla fall inte förrän den, eventuellt, blir pocket. Det kommer, som jag har förstått det, att finnas en print-on-demand-tjänst, så att biblioteken kan beställa tryckta böcker att låna ut.

. Jag tänker att den inbundna upplagan nog ändå inte säljer så vansinnigt mycket. Särskilt inte i bokhandeln på stan. Och i nätbokhandeln finns ju e-boken som alternativ.

Fast fortfarande säljer inbundet – så som e-boksläsandet ser ut idag – mer än e-bok. Inte för att jag skriver för att få pengar, herregud, då är jag verkligen i fel bransch, men jag vill ju att boken ska NÅ folk. Gör den det som enbart e-bok, frågar jag mig? Kanske om priset blir avsevärt lägre. Eller kanske, om ett år eller så när min nästa bok (eventuellt) kommer ut att marknaden har förändrats så mycket att det ser helt annorlunda ut?

Någonstans tror jag det. För det går så fort nu. Det bubblar och sjuder överallt i bokbranschen, det är lite som att det är en storm på väg – kanske heter den stormen Amazon – och alla försöker hitta bästa sättet att överleva, eller rent av sko sig på stormens framfart.

När jag först fick beskedet från Mix var jag lite chockad och ganska ledsen – tänk att inte få hålla sin tryckta bok i handen! Att inte få klappa det fina omslaget och lukta på boksidorna… Men sen, sen tänkte jag: det här händer. På ett eller annat sätt händer det här och vem är jag att sitta och gnälla då?  En stor förändring sker, och det är ganska spännande. Man skulle såklart kunna välja att se det som en besparingsåtgärd. Men jag väljer att se det som att det är framtiden som har kommit och landat i knäet på mig.

Hej framtiden, nu kör vi!

Bör en författare tycka till om andra författare?

En gång i tiden skyltade jag gärna offentligt (läs: via min blogg) med mitt läsande och vad jag tyckte om de böcker som hamnade på mitt nattduksbord. Jag betygsatte även via Boktipset.se och jag var inte alltid nådig i min kritik. Ros och ris delades ut lika snabbt och obönhörligt.

Sedan blev mitt manus antaget och jag debuterade som författare och allt förändrades; jag är inte längre en läsare bara utan även en författare och jag tycker inte längre till offentligt om svensk skönlitteratur.

Förändringen kom utan att jag fattade ett medvetet beslut, det var mer en känsla av att jag inte ville dissa mina författarkollegor. Dels för att de just är kollegor, dels för att jag numera vet hur mycket slit som (oftast) ligger bakom en romans tillblivelse, även en som jag finner dålig.

Eftersom jag inte längre skriver negativa omdömen om svensk skönlitteratur känns det som om jag inte heller kan skriva positiva. För om jag bara rosar och inte längre risar förstår ju alla att de böcker som jag håller tyst om, per automatik är böcker som jag ogillat eller som jag inte ens varit intresserad av att läsa.

Logiskt? Inte särskilt, känslor är sällan det.

Om jag trivs med mitt beslut? Inte särskilt. Att ha satt munkavle på mig själv som jag gjort är faktiskt frustrerande. Det är mycket möjligt att jag vid något tillfälle gör ett undantag, att jag helt enkelt inte kan låta bli att hylla en kollega. Mindre troligt är att jag gör det motsatta, skriver att detta är en riktig skitbok, ödsla för guds skull vare tid eller pengar på den.

Och ändå …

En författarkollega skrev häromdagen på sin blogg om Solviken. Hon hade inte behövt det men hon gjorde det. Eftersom hon faktiskt råkade gilla boken. Andra har också gjort det och varje gång har jag blivit lika glad. Klart man ska dela med sig av en positiv läsupplevelse, precis som Eva gjorde i måndags trots att det var Marias bok det gällde!

Och ändå …

Uttrycka sig offentligt eller inte? Jag tycker frågan är svår. Jag brukar inte vara en mes men i det här fallet är jag rådvill. Hur skulle jag till exempel själv reagera om en skrivarkollega helt öppet gav min bok ett dåligt omdöme? Betala igen med samma mynt?

Vad tycker ni – är det fritt fram för en svensk författare att tycka till om andra svenska författares alster?

Hur det går? Jo, det går … Och så lite om sex.

45.022 ord.

Så långt är mitt nya manus just nu.
Ni kanske minns mitt mål – att skriva minst 500 ord om dagen? Och ni kanske undrar hur det går? Jo tack, det går. Inte en dag har jag fuskat. Ännu. Men lätt är det inte, det ska gudarna veta. På vardagarna skriver jag efter att vi ätit middag och fortsätter tills jag är klar.  Kommer jag hem sent på grund av diverse kvällsmöten, skriver jag ändå och lägger mig senare. Jag har därför ingen som helst koll på vilka filmer eller serier som visas på teve just nu. Jag är också ytterst sparsam med vilka kvällsevenemang jag tackar ja till. På helgerna unnar jag mig att vara lite ledig, läsa, ta promenader, dricka ett glas vin, kanske träffa vänner. Men jag hoppar inte över skrivandet för det, jag försöker tvärtom att skriva fler ord än mina 500 även om det går trögt. Det är nämligen så att jag kommit till halvlek, det berömda mittpartiet ni vet, där så många manus förlorar fart och intensitet och scenerna blir till sega transportsträckor. Jag jobbar hårt på att undvika det, funderar mycket, ställer mig själv en massa frågor. Vad får det för konsekvenser, hur påverkar det vägen fram till målet om mina romanfigurer väljer att göra si istället för så? Insatserna höjs, karaktärerna har mer att förlora. Jag gör små mentala noteringar om partier som måste fördjupas. Inte nu utan sen, när jag är klar med ett första utkast.

En annan sak jag tänkt en hel del på alltsedan jag började på mitt nya manus, är sex. Ska vi få följa med romanfigurerna in i sovrummet eller inte? Lilla mamma tycker att jag gott kan undvika sexscener, hon blir fortfarande rosig om kinderna när min sjusekundsståuppare i Solviken kommer på tal. Själv är jag allergisk mot sexscener som känns spekulativa och snaskiga. Ni kan ju gissa vad jag tycker om Femtio nyanser av honom

Igår kväll kom jag till en scen där jag kunde ha nöjt mig med att hänga upp en skylt med ”sex pågår, stör ej”. Men efter att ha tänkt till tyckte jag att det fanns anledning att vara mer specifik än så, scenen fyllde en funktion, gestaltade en situation. Så jag skrev min sexscen. Den är kort men längre än sju sekunder och fick mig i ett slag att komma förbi den där jobbiga mittpucken!
Lilla mamma kommer inte att bli glad, särskilt inte då jag planerar ytterligare en sexscen, men det kan inte hjälpas. Hon får blunda och hoppas att det snart är över.

Hur tänker ni kring sexskildringar i romaner?

Hur mycket säljer en debuterande skönlitterär författare?

När människor frågar om det går bra för Solviken, är det försäjningssiffrorna som de undrar över. Är jag kanske på väg att bli en ny Camilla Läckberg?
Som svar brukar jag först le outgrundligt och sedan förklara hur verkligheten ser ut för flertalet författare, alltså de som inte tillhör den lilla skaran bästsäljare som kvällspressen lyfter fram med jämna mellanrum. Och då talar jag inte om upplagor utan om ren nettoförsäljning, vilket innebär att recensionsex och andra gratisexemplar inte räknas in.

Enligt vad jag läst på nätet och även fått som svar när jag ställt frågan direkt till såväl författare som förlag, är det sällsynt att en okänd skönlitterär debutant säljer horder av den inbundna upplagan. Roslagens bokhandel i Norrtälje berättade till exempel för mig att de fick returnera massor av den inbundna Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, medan pocketen gick åt som smör i solsken.

I Svensk Bokhandels nummer 1 2013, menar Richard Herold, förlagschef på Natur & Kultur, att även ett stort traditionellt förlag har svårt att nå ut med sina debutanter. Sedan nämner han att medianupplagan på alla böcker i Sverige idag troligtvis ligger under 1 000 exemplar.
I samma artikel säger Håkan Bravinger, förläggare på Norstedts, att förlagets debutanter säljer mellan 900 och 1 200 böcker.
På Piratförlaget svarar Anna Hirvi Sigurdsson på min direkta fråga, att försäljningssnittet för en debutant hamnar under 1 000 exemplar.
Svensk Bokhandels egen rundringning till olika debutanter, bekräftar att de flesta sålt mellan 800 och 1 500 exemplar.
I en SvB-artikel från 2009 läser jag dessutom att mellansegmentet i all utgivning, det vill säga de titlar som förr sålde 3 000-5 000 exemplar, inte finns längre. Idag säljer de cirka 2 000 exemplar.

Jag vet inte hur mycket den inbundna Solviken kommer att sälja i slutändan och det blir säkert returer men inte många som det verkar, böckerna går som tur är åt. Enligt förlaget ska jag vara mycket nöjd med vad min roman presterat hittills; den har efter tre månader redan sålt långt mer än genomsnittet, ett bra tecken inför pocketförsäljningen.

Självklart är jag glad men jag blir ändå beklämd över statistiken, att debutanter säljer så pass lite. Sedan påminner jag mig om att många fler än de som köper boken faktiskt läser den och att Camilla Läckbergs debut Isprinsessan sålde
1 500 inbundna ex när den kom ut. Alla är vi barn i början …

Har jag hittat min författarröst nu?

När jag trodde att jag var klar med manuset till Solviken (vilket jag inte var, långt ifrån) skickade jag det till ett förlag som gav mig en positiv refusering. I brevet stod bland annat att förlaget uppskattade bokens handling och upplägg och ansåg att texten rent språklig flöt fint. Dock önskade de sig ”en tydligare personlig språklig stämma, en röst som vågade ta ut svängarna mer, en mer vågad och mindre tuktad ansats”. Därefter uppmanades jag att skicka in manuset igen om jag valde att skriva om det.

Ni må tro att jag funderade länge på vad förlaget menade! Något svar kom jag aldrig fram till, och inte vågade jag be om ett förtydligande heller eftersom jag inte ville skylta med min okunskap. Istället satte jag igång att redigera och nio månader senare blev manuset antaget – av ett annat förlag. Men det är en annan historia och den har jag redan berättat …

Först nu, när jag skriver på min tvåa, inser jag att det förlaget menade den gången var att jag behövde hitta min författarröst, den som är min och ingen annans, den som gör mitt berättande unikt. Jag gjorde nog det med Solviken, till slut, men det känns som om det är först nu som jag verkligen vågar följa uppmaningen jag fick då, som jag släpper loss helt redan på råmanusstadiet, och det ska bli oerhört spännande att så småningom höra om fler än jag märker skillnaden. Att skriva tvåan är för mig väsenskilt från ettan nämligen. Dels vet jag så mycket mer, om processen och om det skrivtekniska, dels har jag en tydlig mottagare denna gång, ett förlag som undrar hur det går för mig och som redan har en utgivningsplan klar. Jag skriver inte i blindo och jag vet vad som förväntas av mig. Dessutom visar de läsarreaktionerna jag får vilka som är mina styrkor och svagheter, och jag förstår kritiken, såväl positiv som negativ.

Allt detta sammantaget gör att jag inte är lika osäker som när jag skrev första utkastet till Solviken, jag slipper att hela tiden fundera över om min berättelse håller och om jag kan skriva. Istället släpper jag loss, jag överdriver, jag tar ut svängarna. Det känns inte ängsligt, bara roligt. Jag vet vad jag vill få fram och jag vet hur jag ska göra det. Jag litar på min förmåga, känner mig helt trygg, tvekar inte. Det sägs att tvåan är marig att få sig ur sig, att de höga förväntningarna till och med kan leda till skrivkramp. För mig är det precis tvärtom.
Kan det bero på att jag hittat min författarröst?

Bakom en blå järngrind gömmer sig en berättelse.

image

Jag gjorde det.
Jag var disciplinerad och skrev precis så mycket som jag hade planerat att göra under mina veckor utomlands. Nej, det blev inga mängder ord, jag föredrar att skriva långsamt och hinna reflektera, men det känns som om orden bildat bra formuleringar som jag kommer att behålla.

Varje morgon har jag klivit upp tidigt, öppnat upp fönsterluckorna mot havet och den purpurfärgade soluppgången och satt mig i en knarrig korgstol för att fortsätta berättelsen om Gabriel och Cecilia. Däremellan har jag tillsammans med maken badat i kristallklart vatten, ätit grillad fisk och solmogna meloner, svettats floder på stekheta bergstigar på jakt efter turkosfärgade havsvikar att klättra ner till, besökt grannbyarna, druckit rosévin och flaskvatten och varje dag talat mitt modersmål.
Jag har lyssnat på berättelser och jag har själv berättat. Inte om mina karaktärer, deras öden och äventyr, utan om trakten, om byns historia och framtid och om Sverige.
Dessutom har jag letat miljöer och tagit inspirationsbilder. Som denna grind till exempel. Jag gick förbi den en dag och stannade tvärt, ringde aldrig på utan nöjde mig med att försöka kika in på vad som gömde sig bakom. Gabriel och Cecilia däremot, de kommer som av en händelse att öppna en blåmålad järngrind och uppleva en het sommar som förändrar det mesta i deras liv.

Att insupa det som sker här och nu, att lyssna såväl inåt som utåt, att leva sig in och med – också det tillhör en skrivartillvaro, oavsett genre. Under tiden lever Solviken vidare. På lördag hittar ni mig i Erikssons bokhandel i Ljusdal, mina tonårs bokhandel. Jag ska för första gången i mitt liv genomföra en signering. Jag tror att jag ser fram emot det …