Please be kind

Vi måste prata om ångestattackerna. Blixtarna som helt plötsligt kommer från en klarblå himmel och sedan för med sig en tsunami av skräckblandad skam som slungar en åt sidan några sekunder. De som får en att instinktivt ruska axlarna och vilja rätta till innanmätet innan en kan fortsätta framåt.

Den som inte har skrivit en text och låtit någon annan läsa den kanske inte drabbas av dem och kan heller aldrig fatta hur jävla läskigt det är att ge ut en bok. Är du dessutom en person som bryr dig oerhört mycket om vad andra tycker och är livrädd för att någon ska bli arg eller sårad är det närmast obamhärtigt jobbigt emellanåt.

Jag har delat in impulserna som framkallar ångestattackerna i olika faser.

Den första fasen: Är jag med i boken?

När jag skrev Stockholm psycho fick jag tipset vad gällde miljöskildringarna att ”skriva där du står.” Det är ett lysande tips för den som inte vill göra research på omgivningarna. Det är ett helt värdelöst tips för den som tycker det är besvärligt när alla en känner också känner igen platserna och därför ännu mer tror att boken handlar om dem. Jag förstod detta alldeles för sent.

Direkt efter släppet var den vanligaste frågan jag fick: ”Är jag med i boken? Vem av dem är jag?” Sen började en gissningslek om vem i vår gemensamma bekantskapskrets som var omnämnd. Ibland utbrast någon: ”Men jag tycker inte han är sådan!” Och jag tänkte för mig själv att det kan ha sin grund i att jag inte ens sett just den personen när jag skrev.

Jag rör mig i många olika cirklar men mönstret upprepade sig i varenda. Någon blev också förbannad och skrev elaka sms till mig.

Ångesten det framkallade kändes som slag med en hammare rakt in i magen och splittrade ryggraden. Nu märkligt nog gjord av porslin.

När jag reste mig försökte jag förklara fenomenet med att de flesta människor dels är självupptagna och utgår ifrån att allt handlar om dem, dels inte förstår hur fantasi fungerar.

Den andra fasen: Är du Karin?

När första skamsköljningsfasen var över kom nästa. Frågorna från personer som jag inte kände så väl och som undrade om jag möjligtvis VAR huvudkaraktären i min bok.

Med uppspärrade ögon satt jag vid mitt skrivbord och räknade på hur många i kontorskorridoren som antagligen trodde att jag missbrukade tabletter, att jag styckat någon eller att jag bara led av allmän omoral. Jag funderade på om jag skulle börja förekomma människor och helt random vid kaffeautomaten på jobbet slänga ur mig saker som: ”Alltså jag skulle aldrig blanda sömnmedel i någons mat.” Men det är svårt att hitta en naturlig brygga till den konversationen.

Igen kom jag fram till att den som aldrig testat att skriva inte heller förstår mekanismerna för ”hittepå.” Hela poängen med att författa handlar för min del också om att få gå in i en egen värld där jag bestämmer vad som ska hända och dikterar villkoren. Det är liksom tjusningen. Karaktärerna får uppföra sig precis hur som helst och jag gillar fortfarande att leka.

Den tredje fasen: Jag är proffstyckare och därför får du min åsikt

Den här fasen är hemsk – proffstyckarfasen. Helt plötsligt har alla en åsikt de gärna uttrycker när de får nys om vad jag skriver. ”Fy, deckare. Det gillar jag verkligen inte. Kliché!” Eller ”Krim, då blir det inte precis något nobelpris.” Eller varför inte favoriten: ”Ljudbok kan jag absolut inte lyssna på, jag kan läsa.”

Varför säger folk så? Det skulle vara som om jag mötte exempelvis snickaren med orden ”Fy, måttstockar och sågar, verkligen inte min grej. Det blir inga akademiska poäng.”

Proffstyckarna börjar också gärna jämföra eller relatera det som de tror att jag skriver till något de har en erfarenhet av typ: ”Läckberg gör usla personporträtt” eller ”Kepler är för mycket. Första boken var bra men sen blev det för snaskigt!” Handfallen står jag kvar och tänker: Jaha, vad vill du att jag ska göra med informationen? Lite som om jag skulle ringa till försäkringskassan och börja klaga på min frisör eller upplysa slaktaren om att jag är allergisk mot skaldjur.

Det värsta är att jag inte har lärt mig ett skit efter första boken. Och nu när arbetet med mitt kommande manus är i full gång får jag ångestattackerna hela tiden. Alla faser samspelar. Det är som att gå på Gröna Lund och mixa ”Insane” med ”Spökhuset.” Ångesten har börjat uppenbara sig i drömmarna också. Jag vaknar med känslan att jag går till jobbet naken, kör bil berusad eller att högstadieversionen av mig reser sig upp i aulan och sjunger solo. (Jag är i princip helt tondöv – gör ”fyra bugg” sämre än Carl Bildt. Ett hopplöst fall som blev tilldelad ”claves” på musiklektionerna). Och jag tänker: Hur kunde jag vara så dum i huvudet att jag återigen valde en miljö som ligger nära? Ytterligare en kvinnlig huvudroll? Och ett kriminaldrama som grädde på moset, hur tänkte jag? Ber jag om det? Historien kommer upprepa sig. Riksgaranti. Därför säger jag detta nu. En gång för alla.

Please be kind.

Det är inte för sent

Ti bloggJag blir stressad när människor uttalar sig om reproräntan i en expertpanel på teve eller blir intervjuade angående sin senaste bestseller, samtidigt som en informationsruta upplyser om att de är födda1993 eller något annat absurt årtal. Människor som är födda 1993 ska springa runt i shorts. De ska busringa till pensionärer. De ska palla äpplen.

Att få en ny vän. Att springa marathon eller lära sig hur projektorn fungerar i sal 27. Att flytta ifrån den där hålan. Att försonas. Att köpa en dansksvensk gårdshund. Att debutera som författare. Vid en viss punkt i livet är allt för sent. Det blev inte av. Allt kom i vägen. Livet. Åren. Konventionerna. Självförtroendet. Den gängse uppfattningen om hur någon vid en viss ålder ska leva.

Men innerst inne vet både du och jag att den punkten inte är här förrän vi är minst hundra år (alternativt ligger på vår dödbädd). Jag är skeptisk till positivt tänkande och hejiga floskler. De kan låta så ihåliga och själlösa. Tomt ekande. Trots detta har jag ett mantra som jag ibland upprepar för mig själv.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter.

Alltså varje imorgon. Varje. Den tanken gör mig lugnare.

På min fyrtioårsdag (då orkanen Sandy påminde oss om att inget ska tas för givet) satt min man och jag i en bar intill Times Square och drack fantastiska drinkar. Just den resan var extraordinär men annars var livet just så som det hade varit en tid. Vi bodde och bor med två barn i ett litet hus i en liten stad. Vi hade ganska länge jobbat och jobbar fortfarande med liknande arbetsuppgifter som vi för det mesta trivdes och trivs väldigt bra med. Det var kärleksfullt, ganska lugnt, så himla fint och så mycket att vara tacksam över – men lite tråkigt. Ibland rev och river törsten i mig. Då vill jag flytta, byta jobb, köpa får, raka av mig håret, springa marathon, lära känna nya och annorlunda människor, debutera som författare. Och inte hade jag kunnat ana då, på min fyrtioårsdag, att jag idag skulle ha gett ut två böcker och ha fått ytterligare sex manus antagna av ett stort förlag.

Så det kom en dag med nya möjligheter. Det kommer sådana dagar igen. Det här är ett budskap till dig som längtar och väntar, som stampar i spiltan. Det är inte för sent.

Elsie Johansson, Philip Pullman, Alexander McCall Smith, Moa Martinson och Karen Blixten var en bra bit över fyrtio allihop när de romandebuterade. Plötsligt händer det. Kanske mitt i putsningen av löständerna.

Och det här är ett budskap till mig själv. Det har inget med skrivande att göra men just nu behöver jag veta att imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Just den här fredagen. Just den här stunden. Håkan Hellström sjunger att när vi går genom tiden ska vi veta att allt det bästa inte hänt än. Och så är det ju tills ens nyfödda kniper med sin oändligt mjuka hand om ens fingrar. Men kärnan i Hellströms budskap, att mycket bra inte har hänt än, är något att klamra sig fast vid när tvivlen viskar att det redan är för sent.

På begäran: Marias bästa Nanowrimo-tips

Några av er som läser har berättat att ni har anmält er till Nanowrimo för första gången, och har bett om mina bästa nano-tips. Hurra! Äntligen någon som vill att jag ska prata om Nanowrimo! När jag pratar om det med kompisar brukar de först se lite intresserade ut, sen lite matta, och tillslut är det uppenbart att de inte lyssnar längre. Jag är helt enkelt lite FÖR förtjust i Nanowrimo, det är svårt att ha mig i möblerade rum när ämnet kommer upp. Jag SLUTAR ALDRIG PRATA. Men jag ska försöka hålla mig i skinnet här och vara lite konstruktiv.  Så okej. Jag intervjuar mig själv.

Varför är Nanowrimo så bra, Maria. Svara stringent och kortfattat, tack.

O my god! Nanowrimo är så bra därför att känslan av att ge sig på det dödsföraktande projekt det innebär att skriva en hel roman på 30 dagar tillsammans med hundra tusentals andra människor är så MÄKTIG. Jag antar att det är som att vara med i en sekt. Eller, ni vet, när en är på en konsert med sitt absolut bästa band och de är så sjukt grymma på scenen att det liksom pirrar i hela kroppen och det är varmt och trångt och alla andra som är där och rör sig i samma takt som en själv FATTAR GREJEN. Det är den känslan.

Det var inte så stringent. Jag menade mer, vad har man för praktisk nytta av Nanowrimo?

Jaså. En kan se nano som en gigantisk skrivövning.

Den största anledningen till att en inte blir färdig med sin text är självförtroendet, det eviga redigerandet och jämförandet och svårigheten att ta sig över pucklarna längs vägen. Hela poängen med nano är att låsa in den inre redaktören i ett källarrum och ge den godis och tv-spel så att den håller tyst en hel månad, och sen bara skriva för att det är KUL. Ni vet, som det var när en var barn och skrev berättelser utan en tanke på om det en skrev var bra nog eller om en hade hittat rätt metafor eller om den eller den formuleringen var för banal. Det handlar om ren och skär berättarglädje. Och det coola är att det funkar, i alla fall för mig. Jag skriver skitdåligt, men jag skriver mina 50 000 ord, och det är fler än vad som fanns där en månad tidigare. Och ord som finns kan redigeras.

Känslan av att ha skrivit 50 000 ord på en månad är sjukt härlig, speciellt första gången. En lär sig saker om sin egen skrivprocess, och om vad som faktiskt krävs av en. Min skrividisciplin är mkt bättre sen jag började med nano, för jag VET nu att jag KAN.

Hur tar man sig då från start till mål under november?

Olika wrimos (eller nanoister som vi också kallar oss) har olika strategier. En del gillar att bara sätta sig första november och köra utan att ha planerat minsta lilla sak innan. Andra gör jättenoggranna synopsis och karaktärsbeskrivningar och en del ritar kartor och samlar på bilder och sparar formuleringar och gör precis allting utom att faktiskt skriva själva texten. Det där gör en som en vill. Själv gillar jag att vara lite förberedd – ha planerat mina karaktärer och om inte i detalj så i alla fall ha berättelsens grundintrig klar för mig. det hjälper när en kör fast. För det gör en. Oftast i mitten/slutet av vecka två.

Okej. Och de där tipsen du skröt om?

De kommer nu:

1) Skriv hur dåligt som helst. Radera INGENTING. Inte ens felstavade ord. Bara plöj på framåt.

2) Skriv 1667 ord om dagen. Om du har flyt eller tid, skriv lite mer, så att du har en buffert. Du kan bli sjuk eller din kompis göra slut med sin respektive och behöva flytta hem till dig och ta upp all din tid med att sitta och gråta i din soffa. En vet aldrig. Så skaffa en buffert av ord om du kan.

3) Muta dig själv. Sega dagar mutar jag mig med godis: 1 godisbit per hundra ord brukar vara lagom.

4) November är en dålig tid för detox. Koffein i någon form är nödvändigt.

5) Större mutor är också bra. När du skrivit 10 000 får du göra nåt du velat ett tag – gå och duscha kanske?

6) Förvarna vänner och familj om att du kommer att vara upptagen. Dra ner på ambitioner som gäller hushållsarbete, personlig hygien och hyfs och fason. Skriv. Det är bara 30 dagar, det gör inget om dina sociala relationer blir lite lidande. Du bjuder alla på glögg och tackar för förståelsen i december.

7) Skriv VARJE DAG. även om du inte hinner skriva dina 1667, skriv nånting. Det är jättelätt att tappa fart om en ger sig själv lov att sacka. Använd små stunder om tiden är knapp, för du har inte råd att vänta på att omständigheterna ska vara perfekta. Jag har redan provat tekniken att ta med datorn till jobbet och skriva 20 minuter på lunchen. Det funkar och kommer att göra att det inte känns lika tungt när kvällen kommer.

8) Om du kör fast (och det kommer du att göra): introducera en ny karaktär. Ha ihjäl en karaktär. Låt två karaktärer som ingen alls hade räknat med skulle få ihop det, få ihop det. I total brist på initiativ: kasta en tärning eller snurra flaskan. Ge dig själv ett antal alternativ på vad som skulle kunna hända och låt slumpen avgöra.

9) Delta i ordkrig som hålls på nanoforumen, på twitter och på svenska chatten. Det är ett jätteeffektivt sätt att samla på sig ord snabbt, och det är roligt.

10) Om du behöver fler ord men är för trött för att pressa på fram mot en viktig scen: skriv något som inte är viktigt. Låt en karaktär ha en inre monolog om vad hen ska äta till middag. Tex köttbullar. Eller skriv en sexscen. Sexscener kan vara hur långa som helst och det gör ingenting om det blir pinsamt för INGEN UTOM DU BEHÖVER LÄSA DET och du kan redigera bort allt dåligt sen. Och vet du vad det fina med det här är? Du kommer att upptäcka grejer som du har skrivit under press och när du trodde att du inte hade nåt att säga som är bra!

Några sista ord på vägen?

Ett råd om alkohol:  Inte så att jag sitter här och predikar för alkoholintag, men en av mina absoluta favoritkaraktärer i Besvärjelser och beskydd kom till efter en kopp starkvinsglögg.  Kom dock ihåg följande: av ETT glas vin blir en jättekreativ. Dricker en mer än så blir en dum.

så, det var nog allt jag hade. Write and be merry! Hitta mig på nanoforumet, jag heter potbelly. Och missa inte taggen på twitter: #nanoswe

2013-10-13 17.56.20

I den här fina anteckningsboken gör jag all min planering för årets nanoberättelse.

Mitt stoltaste ögonblick

Jag lider fortvarande svårt av efterverkningarna av bokmässan – så svårt faktiskt att jag helt glömde bort igår att det var måndag kväll och jag skulle skriva ett inlägg till bloggen. Jag får återkomma med smartare piggare hjärna nästa vecka, så länge tänker jag berätta detta: igår kväll lyckades jag (istället för att skriva inlägg hit) tillslut planera de sista trådarna i min uppföljare! Jag skrev ner scenbeskrivningar och organiserade i Scrivener och ser man på: det är bara ett kapitel kvar!

Av råmanuset då. Sen kommer redigeringen, men det tar jag lite senare. I december. För i november är det nanowrimo och då ska jag skriva nåt annat.

Och kolla här: vår och er debutantbloggskompis från förr, Pernilla Alm, förevigade ett av mina hittills stoltaste ögonblick i livet: när jag läste högt ur min bok under ett seminarium på bokmässan. Och folk skrattade. Yay!

På vardera sidorna om mig sitter skräck-chicklitförfattaren Åsa Schwarz och Fråga-bibliotekarien-i-DN-bibliotekarien Jenny Lindh.

läser

Tack för inspirationen, Maria

Ibland har omgivningen upplevt att jag levt mitt liv med näsan i en bok. Stolt har jag strött ord omkring mig att jag minsann är en allätare. Läser allt jag kommer över. Från deckare till klassiker, från lokaltidningen till mjölkkartong.

Men varje gång någon presenterar något med fantasyomslag har jag rynkat på näsan och tänkt ”nej, inte för mig. Andra får läsa det där”. Visst, jag har läst Harry Potter och Twilight. Absolut. Imponeras av fantasin och textflödet men sedan har jag lagt undan boken och ägnat mig åt mitt. Det mera realistiska.

Som om kärlek och hitta den rätta är realistiskt, liksom… Hur tänkte jag där? Är inte det den största fantasy av alla! Jaja. Se det är ett annat sorts inlägg.

Det var en självklarhet att läsa Debutantbloggen 2013 alla böcker. Klart jag var nyfiken på vad de skrivit och hur de nått fram. Jag hoppades på att de var lika nyfikna på min Lova. Eftersom Maria nu skrivit en fantasy med vättar och feer hamnade hon sist på min lista. Sorry, men så var det. Att jag dessutom, som är väldigt pryd, skrämdes av omslaget gjorde saken inte bättre.

Men läsa skulle jag. Även fast det var hemma ensam utan att visa upp boken för någon. Jag hade ett signerat ex som jag var väldigt glad för. Fantasy till trots. Visst, det fanns motstånd men vem är jag att inte överbygga dem… Det är ju bara att läsa och sedan skriva något fint, något ”den var ju bra..”-aktigt.

Jag antar att många av er redan lästs Marias ”Besvärjelser och beskydd.” Den har i alla fall fått finfina recensioner. Väldigt bra mottagande. Joråsåatte…

JÄKLAR vad jag gillade. Jag gillade berättelse, språket och väldigt mycket gillade jag den karga och svarta huvudrollen. Jag gillade humorn och det krassa. Historien och bakgrunden. Det underliggande som ruvades fram. Framförallt gillade jag demonerna, vättarna och en och annan fe. De kom så naturligt att jag inte ens tänkte på att det var just fantasy jag läste. De där övernaturliga väsen fick mig att skratta, att gråta. Att känna hela vägen igenom. Och så gillade jag den manliga huvudpersonen också men varför kan jag inte säga för då avslöjar jag lite av slutet…

När jag väl slog igenom boken var omslaget inte lika konstigt längre. Helt plötsligt kom jag på mig själv att fundera ut ett omslag till min fantasybok. Ja, ni hörde rätt. Jag har stora planer på fantasy. Demoner och feer är grejen. Och så lite kärlek på det. Varför inte en och annan sur vätt. Allt tack vare Marias underbara bok och berättarglädje. Hennes förmåga och talang att stretcha på verkligheten och väva in nya sanningar. Hennes förmåga att stretcha på mina fördomar. Bara det är bra gjort!

Tack, Maria, för inspirationen. Vi får se vilket omslag jag lyckas få till. För att inte tala om historia…

Dåliga drömmar

I natt drömde jag den värsta författarmardrömmen. Den var värre än den där när det enda exemplaret av det färdiga manuset brinner upp. Värre än den när förlaget som lovat dig utgivning går i konkurs och bryter kontraktet. Värre än den där när alla världens recensenter samstämmigt enas om att du skrivit århundradets sämsta bok. Nä, kanske inte värre än den, förresten. Men den var läskig. Såhär var den:

Jag kom till ett ställe, som inte var mitt förlag, men någon annanstans, där jag skulle träffa någon och prata om något bokrelaterat.

– Titta, sa den personen när jag kom in i rummet. Här är din nästa bok! Visst blev den fin?

Det var alltså min uppföljare till Besvärjelser och beskydd. Den låg där i travar, tryckt och färdig. Omslaget var konstigt och i fula färger och definitivt inte ritat av Lina Neidestam. Titeln var en annan en den jag bestämt. Och jag sa till den här personen:

– Men hur kan den vara tryckt? Jag har ju inte skrivit färdigt manuset än?

Personen i fråga ryckte på axlarna.

Jag tog upp en bok, bläddrade i den och insåg att det var min bok. Fast inte färdig då. Där det fattades bitar hade förlaget själva hittat på lite och skrivit som de hade lust med. Och eftersom jag bara lämnat in 2/3 av råmanuset hade de kapat den någonstans där de tyckte att det kunde passa att avsluta den. Och eftersom jag inte talat om för dem vad jag tänkt att den skulle heta hade de hittat på en annan, konstig titel. Det var som om någon blandat ut min bok med tapetklister och gjort papier-maché av den, och format om den till något helt annat, någonting klumpigt och fult. Jag grät. Och jag drog fram telefonen och skrev ett mejl till förlaget och frågade varför de gjort såhär, varför de inte hört av sig först och frågat om jag kunde leverera ett färdig manus. De svarade med att fråga vad jag trodde att jag kunde ha gjort bättre.

Sen vaknade jag av att jag var kissnödig.

Nån som vill tolka?

Dödsläskig mardröm

Dödsläskig mardröm

PS. Min skrivarbästis Mia hjälpte mig att knyta upp två jobbiga fnurror som jag gått och tänkt på länge häromdagen. Och igår skrev 891 ord på boken. Det var de första vettiga, sammanhängade orden sen i april! Idag skrev jag 1500 ord till. Jag vågar inte säga att jag är back on track, men jag är i alla fall på väg åt rätt håll.

Saker man gör utan att veta om det

Ni vet när man håller på och redigerar något och så plötsligt får man en ny idé som känns alldeles fenomenal? Så fantastisk känns den att man omedelbart vill lägga projektet som man har börjat tröttna på åt sidan och istället börja skriva på den nya, fantastiska boken. Som ska bli mycket bättre än allt annat man någonsin skrivit. Det händer alla ibland. Det är då man INTE FÅR GE EFTER för gör man det blir inga böcker skrivna eftersom det står i lagen att när det nya, fantastiska projektet har kommit in i en segare fas, då kommer en ny, ännu mer fantastisk idé… Och så håller det på.  Som tur var har detta inte hänt mig just nu.

Det som har hänt är istället detta: Det tog mig fem år att skriva Besvärjelser och beskydd. Jag skrev i princip ingenting annat under den tiden för jag var så besatt av mitt projekt. Nu håller jag, som väl inte undgått någon, på med en uppföljare. Den kommer förhoppningsvis inte att ta fem år att skriva, men jag har försökt fokusera på den och inte skriva en massa annat under tiden. Förutom den där svängen i somras när jag skulle skriva noveller då. Lite noveller är ju inget som stör processen, tänkte jag. Det är ju bara en skrivövning, jag gör det för att FÅ IGÅNG processen med boken igen. Bra tänkt.

Sen gav jag en av novellerna till min skrivargrupp på vårt senaste möte. Jag tyckte att det var en avslutad novell. Den utspelar sig visserligen i samma värld som Besvärjelser och beskydd och det finns en miljö och karaktärer i den som jag redan hittat på en massa saker omkring, men det var bara på kul. Det var bara en liten novell. Skrivargruppen behandlade den som om den var upptakten till en ny roman.

”Det här bönar om en fortsättning”. ”Den här karaktären vill man ju läsa mer om”.

”Men det är bara en liten grej jag skrev” protesterade jag, även om jag naturligtvis var glad att de gillade den.

Skrivargruppen höll inte med. Den funkade som en novell, men den borde bli mer. Sen gick de hem. Och där satt jag, med en halvfärdig uppföljare som låg och skvalpade i datorn, och hade börjat skriva på en helt ny bok utan att jag visste om det.

Sex, sexigare, sexigast – lördagsenkäten pratar snusk!

Camilla Jönsson

Foto: Malin Enting

Foto: Malin Enting

1) Vad tycker du om erotik i romaner?
Jag har absolut inget emot erotik, så länge det är motiverat i berättelsen. Det ska tillföra något. Sen beror det väl på genren hur detaljerat det kan bli. Sex bara för sexets egen skull blir däremot lätt tråkigt tycker jag. Men rätt använt kan det skapa massor med dynamik.

2) Vad är en bra sexscen?
Jag gillar när det är lite humor, när det blir lite fnissigt men samtidigt väldigt pirrigt. Och det behöver inte vara extremt grafiskt, snarare tvärtom. Det är en balansgång det där, det är så lätt att slå över så att det bara blir porr av alltsammans.

3) Hur gör du när du skriver sex i bok?
Precis som jag skriver allt annat i boken. Jag frågar mig hela tiden om det här är något som läsaren måste få veta, om det är viktigt för handlingen. Jag försöker gestalta i stället för att bara informera. Sen kom min redaktör och skrev ”Mer!” i marginalen på varenda sexscen, så tydligen hade jag varit lite för försiktig. Eftersom Det går bara inte är en ungdomsbok kände jag också ett behov av att avdramatisera sexet, att lägga det på en realistisk nivå. Det finns redan alldeles för många kassa sexscener som börjar med darrande oskulder och slutar med multipla orgasmer.

AnnaMaria Jansson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Foto: Magnus Liam Karlsson

1) Vad tycker du om erotik i romaner?
Jag är för, haha. Men precis som med allt annat i en bra bok så ska sexscenen passa in, fylla en funktion och vara välskriven. Jag får kli på hela kroppen om sexscenen innebär ett stilbrott, oavsett åt vilket håll, en alltför explicit sexscen i en för övrigt stram bok har jag ofta ganska svårt för. Det jag tycker är trixigast är trots allt att känna när sexet/erotiken verkligen behövs, för i förlängningen är jag ganska ointresserad av att läsa om sex bara för att, det har jag liksom gjort tillräckligt många gånger redan.

2) Vad är en bra sexscen?
Jaha, det kanske jag redan svarat på i frågan ovan, men som sagt, jag tycker att en sexscen ska ses på med samma öga som resten av texten. Den ska vara trovärdig och välskriven, den ska ha mål och mening (kanske inte varenda liten smekning, men ni fattar) och det ska kännas som att den finns där för att författaren verkligen VILL att den ska finnas där och inte för att hoppsan, jag måste ha en sexscen också.

3) Hur gör du när du skriver sex i bok?
Blundar och lever mig in. Skoja. Jag gör som med allt annat jag skriver; jag tänker inte så himla mycket. I Välkommen ut på andra sidan finns några sexscener och jag trodde att det skulle bli ännu fler i andra boken men hittills saknas de helt och kanske kommer det fortsätta vara så. Jag tycker dock att det finns en viss skillnad mellan att skriva sexscener jämfört med andra scener och det är att det är svårare, förmodligen för att av allt jag har skrivit i mitt liv så är nog just sex det jag skrivit minst om. Som tur är har jag ju dock haft sex och precis som med allt annat jag skriver går jag först till mig själv och sen hittar jag på så det bara stänker om det!

Annika Estassy

Foto: Magnus Fond

Foto: Magnus Fond

 1) Vad tycker du om erotik i romaner?

Det beror helt på. Erotik som en naturlig och gestaltande del av handlingen är okej. Däremot är jag inte särskilt intressrad av erotiska romaner. Jag orkade till exempel aldrig igenom Femtio nyanser av honom, tyckte boken var urbota tråkig.

2) Vad är en bra sexscen?

Jag gör ingen skillnad mellan en bra sexscen och en bra scen, det vill säga att jag ställer samma krav på att bli förförd, engagerad och betagen av en sexscen som av vilken annan scen som helst.

3) Hur gör du när du skriver sex i bok?

Blundar och ber till Gud att eländet snart ska vara över … 🙂
Jag föreställer mig att jag filmar med softad lins. Vidare försöker jag att sätta mig in i det känslomässiga. Handlar scenen om sex bara eller finns det även kärlek med i bilden?

Eva Ludvigsen

bild

1) Vad tycker du om erotik i romaner?
Jag tycker nog att alla böcker ska ha kärlek då kärlek innefattar relationer av olika slag. En bok utan relationer är ju en tämligen trist bok, oavsett hur mördaren slog ihjäl sitt offer och vilket briljant gift han använde. När tycke uppstår mellan två likasinnade är det väl också helt naturligt att det blir lite sex och sådant. Det är klart, frågan är bara hur mycket i detalj och hur många sidor. Det är i sin tur upp till författaren att känna efter lite vad som fungerar i respektive målgrupp. Skriver man för sextonåringar gäller det ju att hålla sig på rätt sida medan trettioåringar får kanske ta ut svängarna lite mer.

2) Vad är en bra sexscen?
Inte en blekaste. Verkligen inte. Jag antar att en bra sexscen är en sådan där läsaren rodnar lite lätt, det drar till i underlivet och man önskar att man inte satt på bussen. Jag antar att man då har lyckats. Problemet är väl bara att få läsaren att erkänna det högt för författaren.

3) Hur gör du när du skriver sex i bok?
Jag har jättesvårt att skriva sex. Verkligen svinsvårt. Kan inte ens skriva sex nu utan att titta mig lite över axeln fast jag vet att jag är ensam hemma. Under Lova fick jag fram en riktig kärleksroman och tittade lite på gestaltningen där. Kunde ju inte ens skriva bröstvårta utan att det var som om mamma såg ilsket på mig. Bara tanken på att mina fumliga sexscener nu kan läsas av alla (inklusive mor och svärmor) är värre än att inte få en recension överhuvudtaget. Jag måste verkligen bli bättre på att skriva sexscener utan att dö på kuppen!

Maria Friedner:

Foto: Minna Jonsson
Foto: Minna Jonsson

Vad tycker du om erotik i romaner?
Jag är inte så förtjust i erotiska romaner, alltså såna där sexet är huvudsaken. De blir långrandigt tycker jag. Den typen av underhållning gör sig nog bäst i novellform. Men lite sex piggar upp stämningen i vilken roman som helst – så länge det är befogat i handlingen förstås. Annars blir det väldigt krystat.

Vad är en bra sexscen?
Jag har väldigt svårt för extremt explicit sex. Jag antar att det är meningen att det ska vara upphetsande, men jag bi mest generad. Och det där med vilka ord som används är så himla kinkigt – och personligt antar jag. Det finns väl de som gillar blomsterliknelser och ståtliga lemmar, och det finns de som föredrar att strunta i omskrivningarna och vara mer rakt på sak. Jag gillar inget av det. Men jag gillar inte heller sexscener som inte är, den där ”och sen fick de annat att tänka på en stund”- varianten. Lite mer än antytt men inte för detaljerat, tror jag är receptet för en bra sexscen.

Hur gör du när du skriver sex i bok?
Det är ju så SVÅRT! Jag kämpade med sexet i Besvärjelser och beskydd och fick skriva om flera gånger, min redaktör tyckte att det var för tamt.
Till slut markerade jag alla sexscenerna i dokumentet och satte mig med bara dem en kväll. Jag tog ett glas vin för att jag skulle sluta tycka att det var så himla pinsamt. Och så skrev jag. Sen läste jag igenom det igen nästa dag och ändrade lite till och sen fick det bara vara bra. Jag vet fortfarande inte hur man bär sig åt, men jag tror att jag försökte beskriva en känsla snarare än att ta fasta på vilken kroppsdel som vidrörde vilken, liksom. När jag beklagade mig som bäst över svårigheten att skriva sexscener tipsade en kompis som är filmare mig: ”ha kort skärpedjup och fokusera på en axel”. Och det var så jag försökte tänka sen, att liksom låta sexet kännas mer än synas, att skymta i periferin på nåt sätt. Jag vet inte om jag lyckades.

Dagen R

Idag, när jag skriver detta (igår när ni läser) är recensionsdagen för min bok. Det är större än släppdagen. Det är dagen när någonting faktiskt HÄNDER kring boken. Syns. Om man har tur. Eller otur kanske.

Både AnnaMaria och Camilla har ju pratat en del om det här med recensioner tidigare. Nu är det min tur. Jag har sett fram emot den här dagen med skräck. Och med förväntan. För man vet ju inte. Tänk om man får bra recensioner? Eller tänk om de är jättedåliga, tänk om man blir sågad jäms med skavsåren på hälarna? Eller, tänk om man inte får några recensioner alls?

Dagen innan dagen R meddelade kulturredaktören för min lokala blaska, Jönköpings Posten, att ingen mindre än Johanna Koljonen skulle recensera min bok. Johanna Koljonen är min idol. Jag blev kallsvettig. Och glad. För om hon gillade den skulle det kännas som en tydlig bekräftelse på att jag lyckats göra nånting rätt. Om hon inte gillade den – gråt och tandagnisslan.

På natten drömde jag dröm efter dröm efter dröm som alla gick ut på att jag gjorde bort mig, inte var bra nog på något jag skulle göra, inte räckte till. Samma tema, om och om igen. Jag var utmattad när jag vaknade. Och jag vågade inte kolla i tidningen.

Tillslut sms:ade jag Mia (kompisen jag kan sms:a mitt i natten, ni vet) och frågade om hon kunde läsa den först och tala om för mig hur landet låg. Hon lovade.

En halvtimme senare kom svaret: ”Du kan läsa :)”

Jag läste. Och blev glad! Under dagen läste jag ett par recensioner till – på bloggar och någon nättidning. Det var blandad läsning, men i grunden positiv! Så nu, hörrni, tänker jag dricka bubbelvin och tänka på att Johanna Koljonen tycker att jag har ”lyckats med något ovanligt i underhållningslitteraturen: att engagera oss i en osympatisk huvudperson”.

Skål Cecilia, min osympatiska hjältinna. Jag vet att du också dricker nånting just nu, where ever you are.

2012-08-22 21.07.40

Om en ganska härlig förvirring

Oj. Min bok är ute i världen. Jag har sett den själv, i bokhandeln i Jönköping. På nätbokhandlarna. Kompisar skickar mig bilder på boken från bokhandlar ute i landet. Det är hur.coolt.som.helst. Och lite obegripligt. Jag har lite svårt att förstå att det är samma bok, den som jag har skrivit och skrivit på i evigheters evighet i min ensamhet, som nu står och glänser på butikshyllorna med sitt fantastiska omslag. Folk hör av sig och säger att de gillar den! (Folk skriver också att de inte gillar den här och var på nätet, men det försöker jag bara andas igenom. Alla kan inte älska det man gör. Alla kan framförallt inte ha samma humor). Idag fick jag ett mejl som gick ungefär såhär: ”min syster sträckläste din bok och älskade den! Nu väntar hon på nästa!”.

Nästa. Jesus. Jag har inte kunnat skriva på veckor. Jag väntar på recensionerna. Kollar hur det går på adlibris. I skrivande stund ligger min bok på tredje plats på adlibris e-bokstopplista. Yay! Fast den har varit uppe på andra plats. Det är nog inte så mycket för att boken är fantastisk som för att nätbokhandeln har gjort en kampanj och säljer den hiskeligt billigt just nu. Med jag klagar förstås inte, oavsett.

Häromdagen gjorde jag två telefontintervjuer på raken. Den ena var med en lokal blaska och en reporter som jag är bekant med. Den var lätt. Den andra var med en tidning med mycket mera spridning och med en reporter som jag blir starstruck av att bli uppringd av. Den var också förvånansvärt lätt. Medan den pågick. Men sen efteråt sitter man ju ändå där och tänker: vad sa jag egentligen? Vad tänker hon om mig nu? Vad ska folk tänka som läser? Inte för att jag tror att jag sa något konstigt. Men man VET ju aldrig.

Ja, alltså, jag är inne i en ganska förvirrad fas just nu. Jag antar att det är normalt. Jag antar att det går över. Folk kommer att sluta prata om boken. Jag kommer att sluta tänka på boken varje sekund. Men just nu myser jag faktiskt lite i den här förvirringen. Den har ju uppstått av en så alldeles förträfflig anledning. Att jag har skrivit en bok. Som finns i världen. Yay!

Här är min bok i SF-bokhandeln i Göteborg. Tack Cilla och Jon för bilden!

Här är min bok i SF-bokhandeln i Göteborg. Tack Cilla och Jon för bilden!

Vad är väl en releasefest för en debutroman?

Jo, det ska jag tala om för er: alldeles alldeles underbar. Och fullkomligt utmattande. Jag hade min fest på Valborgsmässoafton, dvs i tisdags. När jag skriver det här är det torsdag kväll och jag är fortfarande helt slut. Men det var roligt!

Saker som förvånade mig:
1) Jag fick blommor! Och presenter! Jag kanske är naiv, men det hade jag inte all räknat med. Att folk skulle ha med sig grejer… En av mina vänner som är ett cupcake- och tårtgeni hade bakat en GIGANTISK tårta i form av en bok ovanpå en bok.

2) Alla fina välgångsönskningar. Inte visste jag väl att det var så många i min bekantskapskrets som brydde sig om mig och min bok!

Tips till er som snart ska ha releasefest:

1) Gör som Eva, öva på signaturen och tänk ut några standardfraser i förväg. Det är sjukt svårt att hitta på personliga dedikationer till alla när man står där med boken i handen. Jag vaknade på natten efter festen och tänkte: vad skrev jag egentligen? Och vad fult jag skrev!

2) Se till att inte själv vara ansvarig för att folk får dricka i glasen och tilltugg. Det är svårt att vara organisatör/värdinna och mingla samtidigt!

3) Se till att det finns många vaser! Vi var som tur var på en kombinerad restaurang/galleri som hade ganska gott om vaser, men tillslut fick vi hämta en stor gryta att ställa buketter i.

4) Ha någon annan som sköter bokförsäljning. Det går inte att hålla ordning på pengar och tänka ut dedikationer och skriva i böcker och vara trevlig samtidigt.

5) Apropå pengar: glöm inte att ha växel.

6) Ha med extra pennor! För tänk så jobbigt om signeringspennan lägger av mitt i…

Att ha releasefest för min debutroman kan vara en av de roligaste grejerna jag har gjort. Inte för att det var mitt livs allra fetaste fest, men för att den representerade något så stort i mitt liv. Jag firade att min högsta dröm gått i uppfyllelse och mina vänner var där och firade med mig!

_DSC0002

 

_DSC0028

 

_DSC0120

(Och för er som undrar: Jag betalade kalaset själv. Men eftersom jag är smart (om jag får säga det själv) pratade jag med en studieförbundskille jag känner, som gick in som medarrangör. Det var inget stort budgetbidrag, men mot att jag stoppade in ett bokmärke från studieförbundet i varje bok som såldes, fick jag en slant till festkassan. En mild variant av kultursponsring).

Att hålla sin dröm i handen

Ni vet hur jag har varit trött i hjärnan och tagit skrivpaus och sådär? Det är inte så mycket bättre med den saken – jag kom igång och skrev lite grand på min semester förra veckan, men bara lite. Mest läste jag. Men det var skönt att närma sig texten igen, och att göra det försiktigt, utan för stora krav. Jag brukar piska på mig själv ganska bra när jag skriver, men nu lovade jag mig själv att jag fick lov att ta det lugnt. Bara skriva lite, lite. Vi har i alla fall nosat på varandra igen, texten och jag. Men inte mer än så. Och vet ni vad, det gör ingenting. För i onsdags hände det som jag längtat oavbrutet efter sen jag fick mitt bokkontrakt. Det kom ett vadderat kuvert i brevlådan. Och i det kuvertet låg det första tryckta exet av min bok. Min bok! Den finns på riktigt nu. Jag kan hålla den i handen och bläddra i den.

Och vet ni en konstig sak? Så många gånger som jag har läst det där manuset. Vi snackar inte tre gånger här, eller fyra, utan… jag vet inte. Jag kan det i princip utantill. Nästan så att jag skulle kunna ställa mig rätt upp och ner och leverera hela som en monolog, så många gånger har jag läst det (fast det skulle bli en rättså tung monolog på 333 sidor). I alla fall: så många gånger som jag har läst det, så kändes det ändå helt annorlunda nu. Orden fick en annan tyngd när de var tryckta mellan pärmar. Jag kände inte riktigt igen dem. Jag blev lite rädd. Har jag skrivit det här? Men inte ska väl jag? Och samtidigt blev jag så ofantligt lycklig. Jag har skrivit det här! Det här är min bok!

Jag satt och klappade på boken hela kvällen. Sen drack jag lite champange. Om exakt en vecka finns Besvärjelser och beskydd  i butikerna. Och på tisdag, på valborgsmässoafton, då blir det releasefest! Bilder utlovas nästa vecka.

 

2013-04-24 17.10.13

Det blir aldrig som man tänkt sig

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Ibland är det bra. Häromdagen satt jag och rensade ut grejer jag inte behöver längre från ett gammalt usb-minne. Och snubblade över det allra allra första utkastet till Besvärjelser och beskydd, daterat november 2008. Det var inte mycket som var sig likt. Arbetsnamnet var ”Cecilia Norlins superkrafter” (älskar fortfarande den titeln, men jag insåg ganska snabbt att den inte hade så mycket med själva berättelsen att göra, annat än namnet på hjältinnan, så jag fick byta ut den. Det hände redan nån gång under 2009.) Den var skriven i tredje person. Jag minns inte när jag bytte till första. 2010 kanske? Tonen var annorlunda.

Jag läste inte alltihop, men jag skummade de första sidorna. Och vet ni vad det roligaste var? Fastän berättelsen har förändrats så OFANTLIGT mycket sen dess, så hittade jag faktiskt flera formuleringar som överlevt från det alla första utkastet. Jag trodde att jag bytt ut i princip allt. Jag är så nöjd med att Besvärjelser och beskydd inte blev det som jag tänkt mig från början. Nu är den väldigt mycket bättre.

Men ganska ofta när det inte blir som man tänkt sig är det inte någon positiv upplevelse.  När ni läser det här är jag på väg på tantsemester med min bästa kompis. All inclusive, uppvärmd pool. Vi ska inte uppleva NÅGONTING ALLS. Vi ska slöa och läsa böcker. Och skriva. Det var i alla fall vad vi hade tänkt.  Jag skulle äntligen komma igång igen efter mitt skrivuppehåll och såg fram emot det, för även om den kreativa tröttheten hänger i och hjärnan känns som sirap ibland så längtar jag efter mina karaktärer. Hur har de haft det utan mig? Så jag tänkte att jag skulle mjukstarta. Härlig semester, ingen stress, ingen press, kanske så lite som 200 ord om dagen bara. För att värma upp. Få kontakt igen.

Jag tror dessutom att jag övergav min huvudperson precis när hon hade det som jobbigast – om jag inte minns fel ligger hon tillfångatagen och bakbunden på ett golv i ett ödehus någonstans för att hon försökte rädda sin kompis. Och troll lurar i faggorna. Och onda typer med mäktig magi. Och det finns saker hon inte vet om sig själv som jag borde berätta för henne så att hon kan rädda sig. Jag måste verkligen in och styra upp den här situationen.

 Tyvärr är min dator av en helt annan åsikt. Den strejkar. Eller så har den fått ett virus. Det är oklart, inte ens min man man datorsnillet lyckas lista ut vad som är fel. Så den får väl stanna hemma och få vård och omsorg av proffs medan jag drar till Gran Canaria med en anteckningsbok.
Det kommer att bli bra ändå. För jag ska ligga här
2013-04-16 20.38.28
















och läsa de här
2013-04-12 17.52.57-1














Så, so long kompisar. Vi hörs nästa vecka.

En vän du kan sms:a mitt i natten

tulpaner

Tulpanerna har ingenting med någonting att göra, annat än att de gör mig glad. Och det är väl bra nog, tänker jag.

Igår skrev Eva om hur jobbigt hon har det med sitt nya manus. Hur hon kämpar med självförtroendet och känslan att ingen kommer att vilja läsa vare sig den första eller den andra boken. Jag kände igen mig jättemycket för jag har det likadant. Och så började jag fundera på vad som hjälper mig när jag har det som värst med det där. Och jag insåg att det var självklart: jag har ett stödsystem.

Inte min förläggare eller min redaktör. De är visserligen fantastiska och har uttryckt mycket bestämda önskemål om att få läsa så fort jag har någonting att visa. Men det är ju liksom det det handlar om. Att ha någonting att visa. Så nej, inte dem. Jag pratar om vikten av skrivarvänner.

Jag har förmånen att ha massor av skrivarvänner. Visst blev det där lättare sen sociala medier blev en del av  livet? Helt plötsligt hade jag blivit bekant med folk jag aldrig pratat med förut. Helt plötsligt satt jag på en herrgård en hel helg tillsammans med ett gäng författare och skrev och frossade i afternoon tea. Bara för att jag råkat börja prata med en viss Pernilla Alm på twitter.  På twitter finns det hur många som helst som skriver, där kan man slänga ur sig en fråga eller en tanke och genast finns det någon som svarar: med pepp, med en idé, med en konstruktiv lösning på ens problem eller med en rolig kommentar som får mig att skratta och sluta noja en stund. Det är fenomenalt bra.

Men det starkaste fundamentet i mitt stödsystem är min skrivargrupp. Vi heter ingenting så jag brukar kalla den Världens Bästa Skrivargrupp, kort och gott. Vi har träffats i över tio år nu. I perioder är det knappt ens nån som skriver nåt, då fikar vi mest och klagar över våra jobb, våra huslån och vår skrivkramp. Vi är vänner och delar mycket mer än varandras skrivproblem, men: när vi skriver, då vet vi vad vi pratar om. Jag litar på deras feedback. Jag känner mig trygg med att låta dem läsa texter som jag aldrig skulle låta någon annan snegla på ens – ofärdiga texter. Det är helt ovärderligt.

Och så har jag en vän jag kan sms:a mitt i natten. (Hon kanske inte svarar mitt i natten, men hon svarar så fort hon vaknar). Mia. Hon är min äldsta och bästa vän, ingår förstås i Världens Bästa Skrivargrupp, och är egentligen en mycket vassare skribent än jag – hon är bara inte riktigt lika envis. Hon finns där att bolla idéer med när jag inte vet hur jag ska gå vidare.  Hon hjälper mig när jag velar kring grammatiska beslut. Hon läser och ger feedback på allt jag ber henne om och hon säger det jag behöver höra: ”Det här är jätteroligt, jag vill läsa mer.” Men också det jag behöver veta: ”De här sakerna kommer i fel ordning och det här förstår jag inte alls. Och här är du helt sjukt inkonsekvent. Och ska han verkligen heta så?”

Utan Mia hade jag inte vågat göra någonting. Hon gav till och med feedback på mitt följebrev innan jag skickade Besvärjelser och beskydd till förlag. Och häromdagen, när jag borde ha studsat hem till datorn och börjat skriva direkt eftersom min förläggare mejlat och gillat synopsiset för bok två som jag skickat, kände jag mig bara trött och ledsen. Jag ville dra ett duntäcke över huvudet och kolla på Game of thrones där under, istället för att skriva. Jag messade Mia: ”Vad är det med mig? Jag borde vara glad och skrivsugen” Och hon svarade: ”Du är trött. Du har jobbat hårt och knappt lämnat ifrån dig bok 1. Ge dig en chans att andas. ”

Hon hade rätt såklart. Jag gick hem och kollade på Game of thrones och sparade skrivandet till en annan dag.

Jag vet att inte alla har en sån här vän. Jag är lyckligt lottad på det sättet. Alla har inte heller en Världens Bästa Skrivargrupp att vända sig till med sina feedbackbehov och sina prestationsnojor. Men de allra flesta som skriver har någon form av sammanhang. Så mitt bästa råd till dig som liksom jag och Eva kämpar med självförtroendet och manusskrivandet är: försök att hitta en skrivarkompis. Eller flera. Det kanske är lättare sagt än gjort, men det är det bästa råd jag kan ge.

Hur jag mallar mig

Det är viktigt för mig att planera arbetet innan jag skriver. Från att ha varit en typisk inspirations-skrivare, som bara fick en idé och körde på, har jag blivit nästan besatt av synopsismodeller och dramaturgiska kurvor. Nu, när jag har lämnat in mitt korr till förlaget, har jag plockat upp mitt påbörjade utkast till uppföljaren igen. Jag sitter och styr upp mitt synopsis, såhär halvvägs igenom.

För även om jag är jätteintresserad av struktur och planering, innebär inte det att jag någonsin hittills har lyckats förbereda något så noga innan jag skrivit att jag bara kan följa mitt synopsis som en karta sen. Jag önskar att det vore så, men nej. Jag jobbar mer såhär: jag har en modell för synopsis och i den fyller jag i det jag vet innan jag börjar. En del punkter vet jag ganska väl, och en del är väldigt luddiga. Sen skriver jag så det ryker under en period och sen stämmer jag av. Det är där jag är nu. Jag har ett typ halvt romanutkast som mer eller mindre följer det ganska skissartade synopsis jag gjorde från början. Nu, när jag har kommit en bit med berättelsen vet jag mer och kan fylla i fler detaljer i mitt synopsis och ändra där det jag skrev från början inte stämmer. Faktum är att jag ligger närmare ursprungsmallen än jag har gjort någon gång förut! Det måste jag se som en seger. Fast såklart är det lättare nu – jag skriver ju på en uppföljare så jag har liksom premisserna för berättelsen färdiga sen tidigare och flera av karaktärerna känner jag väl. Men ändå. Jag ser det som en seger. Att jag har lyckats tänka igenom berättelsen såpass bra i förväg att min hjärna fortsätter att gilla planen under tokskrivarfasen, när den kan få för sig att dra iväg åt ett helt annat håll om den inte är nöjd med förarbetet.

Det finns fördelar och nackdelar med att använda en mall för synopsis. Fördel: man får koll på dramaturgin tidigt. Nackdel: det kan kännas som om berättelsen är mallad. Jag tror att det kan göra det i alla fall, jag vet inte för det har inte hänt mig. Än.

Men vad vet jag, jag är en debutant som bara precis krupit ut på författarbanan. Just nu tycker jag att en mall ger mig det stöd jag behöver för planering. Jag lovar att återkomma i ämnet när jag har skrivit tio böcker. Vem vet, då kanske jag freestylar igen?

Här är modellen jag brukar använda:

Synopsis-page-001