Debuten som förändrade allt

Andréas och Emelie Sjölander

Idag gästbloggar Andréas Sjölander om hur han och hans fru Emelie hamnade i bokbranschen.

Den öländska lågsäsongen kan vara ruggig. Kylslagna vindar samarbetar effektivt med dimma och mörker för att få öborna deprimerade. Gatlyktorna för en hopplös kamp mot överheten, vissa dagar når skenet inte ens ner till marken.

Det var den verklighet som Emelie vaknade upp till en kall aprilnatt. Mammaledig med två barn på en ö var någonting helt annat än det sociala liv hon länge hade levt innanför tullarna i Stockholm. Vännerna, festerna, nätverket och karriären var utbytta mot sömnbrist, blöjbyten och långa stunder av ensamhet. Och så det förhatliga ekorrhjulet, med en man som jobbade för mycket. Men den här natten kändes annorlunda.

Hon hade fått en idé. En lösning. Något som skulle förändra våra liv. Rejält.

Några veckor tidigare hade hon skrivit frågor på ett papper och fyllt i svaren själv.
Vad kan Andréas? Skribent, illustratör och marknadsförare. Älskar sport och historia.
Vad kan Emelie? Projektledare och säljare. Älskar också att skriva.
Ett familjeprojekt? Vad?

I flera års tid hade vi läst sagor för våra barn, varje kväll, sju dagar i veckan. Om kaniner, möss och björnar. Fantasivärldar och tokigheter. Kul till en början, men oj så tjatigt efter ett tag. Skämtsamt sa vi att all denna tid motsvarade en universitetsutbildning. Tankarna flög iväg. Tänk om det fanns sagor man lärde sig något av. Sagor som kombinerar fakta och humor på ett enkelt och kortfattat sätt.  Som Rödluvan – fast med riktiga personer och händelser. Då hade godnattsagan blivit både underhållning och allmänbildning – även för oss vuxna.  

Emelie la ihop ett och ett. Tänk om vi? Kan VI? Klart vi kan!

Jag tände på idén och satte omedelbart igång med mitt favoritämne – historia. Tre regenter förvandlades till sagofigurer – Gustav Vasa, drottning Kristina och Gustav III. Fakta blandades med humor och manusen testades på våra barn, då 3 och 5 år gamla. Till vår förtjusning tyckte de inte bara om böckerna – de kunde också återberätta svensk historia. Medan jag illustrerade bilderna sonderade Emelie bokbranschen. Bokförlag? Vad kan de bistå med? Tryck, utgivning, sälj, marknadsföring. Mycket av det kan vi ju själva. Starta eget bokförlag? Ja, varför inte. Det vi inte kan får vi lära oss.

Bokförlaget Boksmart bildades och den 1 november 2016 släppte vi sagorna på marknaden. Nervositeten var hög, förväntningarna låga. Så låga att vi samma kväll bokat in oss på middag med vänner – en middag som snabbt övergick till gemensamt kvällsarbete. Över 200 böcker såldes den dagen. Första upplagan tog slut på två veckor. Recensenter hyllade och försäljningen ökade. Efter två månader tog vi steget att satsa fullt ut – ett läskigt men underbart beslut. Vardagstristessen försvann, ekorrhjulet revs och Öland blev lite mindre mörkt, kallt och dimmigt. Nu startade ett nytt kapitel i våra liv.

Varför blev det så här? Hur kunde vi, två debutanter, så snabbt nå framgång i bokbranschen?  Det är förstås många faktorer som spelar in, som stark vilja och drivkraft och en mix av rätt kompetenser. Men det viktigaste av allt är utan tvekan kärleken till det vi gör. Jag älskar att skriva och illustrera, Emelie älskar berättelser och att driva projekt. Båda brinner för att stärka barn på insidan. Den bästa lön vi kan få är när barn, föräldrar eller skolpersonal skriver och tackar för bra böcker. Eller ännu bättre, när böcker vi gjort har hjälpt dem. Inga recensioner eller försäljningsrekord kan mäta sig med den känslan.

Älskar du att skriva? Skriv! Vill du ha många läsare? Välj ett ämne du brinner för, hitta din unika touch och testa på vänner som vågar tycka till. Sätt upp mål och ta hjälp av personer som har de egenskaper du själv saknar. Och tro på dig själv och dina böcker. Våga prata om dem. Du skryter inte, du informerar.

Varma hälsningar & stora lyckönskningar!

Andréas Sjölander,
författare och illustratör som tillsammans med sin fru Emelie släppt elva barnböcker – varav sju sagor om svensk historia, tre i den populära serien ”Barnen i Kramdalen” samt ”Alice och jakten på drömjobbet”. Sammanlagt har böckerna sålts i drygt 100 000 exemplar. Paret har också släppt pekböcker, målarböcker och handledningar och driver Kramdalens Läsklubb. De äger också bokförlaget Boksmart, som har kontrakt med en handfull barnboksförfattare, samt barnsmart.se, en webbshop full med böcker som stärker barn på insidan.

Facebook: @boksmart och @barnsmart.se
Instagram: @boksmart och @barnsmart.se
www.boksmart.se

Lördagstipset: Här är böckerna som inspirerar oss

Debutantbloggens Lördagstips

Varje lördag delar vi med oss av tips eller svarar på enkätfrågor relaterade till skrivande. Den här veckan gäller det böcker som på olika sätt inspirerar oss.

Gudrun Furumark

Éduard Louis, ”Vem dödade min far”, Wahlström & Widstrand (2019)

För några månader sedan läste jag franske författaren Éduard Louis för första gången. Louis skriver kristallklart, och med både ömhet och vrede om sin pappa, och vad klassamhället gjort med fadern. Han berättar om homofobi, om manlighet, och om såriga familjerelationer. Läsningen fick mig att, åtminstone för en stund, känna mig lite klokare än vad jag egentligen är.

Éduard Louis, blont underbarn som inspirerar grånad debutant. Foto: Arnaud Delrue

Caroline Möllesand

Kristina Ohlsson, ”Skrivboken”, Piratförlaget (2019)

Förra vintern fick jag mycket inspiration från författaren Kristina Ohlsson, som har kommit ut med ett 20-tal böcker på ungefär tio år. I Skrivbokens första del får man följa hennes resa mot att bli författare och hur hon funnit glädje och lust i skrivandet. Även om hennes sätt att skriva verkar skilja sig från mitt, hon skriver utan synopsis och helt klart mycket snabbare, så smittade hennes skriviver av sig på mig.
Andra delen av boken består av mer konkreta råd och skrivtips, och handlar om allt från cliffhangers och dialoger till karaktärer och redigering. Underbar bok att grotta ner sig i och ta lärdom av!


Mattias Kvick

Olof Lagercrantz, ”Om konsten att läsa och skriva”, Wahlström & Widstrand (1985)

Denna lilla tummade pärla på 95 sidor av Lagercrantz är ingen handbok i att skriva, mer av en serie reflektioner över vad vi faktiskt gör då vi skriver och läser. Han skriver bl a om det spännande samspelet mellan författare och läsare och vikten av att som författare lämna något kvar för läsaren att upptäcka. Boken köpte jag i Västerås bokhandel för många år sedan och den har fått vandra vid min sida sedan dess. Lagercrantz skriver om det fina i att läsa om böcker, ett råd jag följt speciellt då det gäller den här boken.


Anna Grönlund

”The Book of Symbols”, Taschen (2010)

En rikt illustrerad encyklopedi med bilder och essäer om arketypiska symboler som på något sätt varit betydelsefulla för människan. Det handlar om munnar, valar, kiss, solen och rökelse. När jag har slut på inspiration brukar jag blunda och slå upp en sida på måfå.


Ann Edliden

Gun-Britt Sundström ”Skrivliv”, Albert Bonniers förlag (2018)

Det roligaste med den här boken är hur dålig reklam den gör för skribentyrket. Gun-Britt Sundström har redigerat ihop sina dagböcker från 1965 till 1978 och det är en fröjd att följa hennes ofta högst motvilliga författarresa. Känslan av att i ena stunden yvas över sina framgångar och i nästa vilja dra sig tillbaka och aldrig mer skriva ett ord offentligt kan nog många författare relatera till. Även om dagens förlagsvärld skiljer sig betydligt från 60- och 70-talets så roas man av beskrivningarna av möten på Bonniers och den årliga festen på Villa Manilla på Djurgården. För mig som journalist är även delarna om hennes arbete på Dagens Nyheter av stort intresse.

Lördagsenkät: Vilken är den bästa boktiteln någonsin?

Förra veckan tog vi upp frågan om vilken som är den bästa förstameningen någonsin. Någon konsensus nåddes knappast, men det var inte heller målet. Vi ville bara delge er våra förslag och höra era. Nu tar vi nästa fråga och det är i en liknande kategori. Vilken är den bästa boktiteln någonsin? Det här är våra förslag. Kom gärna med era förslag i kommentatorsfältet här nedan eller på vår Instagram.

Kristin Fägerskjöld

Generellt gillar jag långa titlar. Märkligt då att mina alster hittills har fått tvåordstitlar (Klar himmel och Nattens färger), eller hur? Ett av mina kommande projekt har dock fem ord i sin titel, men den vill jag inte avslöja än. Det finns många titlar jag önskar att jag hade kommit på, men Att simma med de drunknade av Lars Mytting som jag nämnde i förra veckans lördagsfråga om bästa förstamening är en sådan, liksom Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman. Samtidigt blir jag ruskigt imponerad av de författare som träffsäkert sätter ett enda ord i titeln. Jättesvår fråga, jag kan inte ge ett rakt svar utan måste få gardera mig med några alternativ…

Sara Molin

Hm, här blir det att gräva i minnet! Och jag är rädd att jag ändå inte kommer att lyckas skaka fram den där riktiga favorittiteln ur minnesbanken. Istället lär jag läsa mina bloggkollegers svar, och tänka ”ja, DEN ja, såklart!”. Hur som helst. Jag tycker att titeln En man som heter Ove är genialisk i all sin enkelhet. Och så har vi Stig ”Slas” Claessons bok Sov du, så diskar jag. Underbar, eller hur? Och förresten, Vem älskar Yngve Frej kvalar också in på min topp tio

Malin Edholm

Jag gillar längre boktitlar. Gärna poetiska och lite kluriga istället för rakt på sak. Det finns hundratals som jag skulle kunna nämna och det där med att välja är inte min grej…

Här kommer tre exempel på vackra titlar: Varats olidliga lätthet, Call me by your name och Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån.

Daniel Sjöberg

Idag skulle antagligen en titel som ”Män som hatar kvinnor” inte väcka någon större uppmärksamhet. Det är ett välkänt begrepp och en bekräftad sanning att det finns män som hatar det motsatta könet. Där och då var den dock banbrytande. När jag skriver detta kan jag givetvis önska att boken var 40, 50 år gammal, men Stieg Larssons världssuccé har ju trots allt bara 15 år på nacken. Ändå träffade den hårt när den kom ut. Den är inte vacker. Det finns ingen poesi i den, bara en obehaglig sanning många väljer att ducka för än idag.

Ska jag ändå försöka gå en titel som både känns i magen och i hjärtat får det blir Vredens druvor av John Steinbeck. Egentligen är det den engelska titeln som verkligen drar in mig. Grapes of Wrath. Jag kan inte fullt ut förklara känslorna den väcker, men det är som att jag aldrig kan glömma kombinationen av ord.

Hanna Nordlander

Svetlana Aleksijevitj har verkligen lyckats med mycket, inte minst sina titlar. Kriget har inget kvinnligt ansikte och Bön för Tjernobyl är både vackra och känsloladdade titlar. Men jag undrar om inte Pär Lagerkvists Dvärgen tar priset ändå. Politiskt inkorrekt, symboliskt laddat och med en fonologisk tyngd, som är sig själv nog. Inga ytterligare krusiduller behövs.

En väldigt lyckad realesefest!

Foto: Jenny Brandt Grönberg

Kolla så fint det var förra helgen! Jag hade min releasefest på båten Tintin som ligger förtöjd vid Anna Lindhs plats i Malmö. Vänner och familj och människor jag inte alls kände kom för att fira och köpa signerade böcker!

Foto: Jenny Brandt Grönberg

Har ju fått massa grattis redan, men att få kramas och skåla ihop på just den här dagen var verkligen något alldeles extra. Och ja, det kom några tårar.

Foto: Jenny Brandt Grönberg

*GOALS*

Foto: Jenny Brandt Grönberg

Folk gick runt och minglade och drack bubbel och BAR OMKRING PÅ MIN BOK! Boken som jag slitit med under vad som kanske varit mitt tuffaste år i mitt vuxna liv, och nu var jag på riktigt i mål. Det krävdes lite bubbel för att lugna nerverna.

Foto: Jenny Brandt Grönberg

För alla som kämpar, som sitter uppe på nätterna och skriver när barnen sover, som tvivlar på om all den här tiden och alla textmassor verkligen är värda att kämpa med och för.

Det är värt det. SKÅL!

Skriva skräck (?!?)

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Jag är en sådan som ofta fått höra att jag har livlig fantasi. Det är antagligen en passande egenskap att ha som författare, men det har också gjort att jag är extremt bra på att skrämma upp mig själv.

Därför har jag alltid undvikit skräckfilmer och skräckböcker. Jag vet liksom att min hjärna spinner iväg alldeles för mycket. En liten småläskig detalj kan växa sig storskrämmande utan att jag ens behöver anstränga mig. Och det värsta: en riktigt läskig film eller bok etsar sig fast i mitt långtidsminne och kommer eventuellt vara det sista jag minns när jag sitter där på ålderdomshemmet.

Jag är helt okej med att gå i skräckhus och är svår att försöka skrämma i verkligheten, men om jag blir tvungen att titta på en film med mammor som blivit övertagna av demoner eller täcken som oförklarligt fladdrar eller clowner med röda ballonger … brrr. Det tar veckor att återhämta sig.

Jag har inga problem alls med att undvika all skräckig kultur, förutom ur en liten aspekt: jag skriver ganska ofta i den genren själv. Det hela är lite ironiskt. Jag borde ju verkligen hålla mig så långt borta jag bara kan, för det är så jag gör som kulturkonsument. Men som kulturproducent är jag plötsligt någon annan.

Kanske handlar det om kontroll. När jag skriver skräck vet jag hur det ska sluta, jag vet precis vad som händer och varför, och även om jag ibland får lite adrenalinpåslag och känner hur det kittlar i nacken av alla läskigheter som jag skriver fram blir det aldrig värre än så.

Så vad är problemet då? Jo, jag vill såklart vara inläst på genren jag jobbar inom. Jag vill känna till de oskrivna reglerna, vad som redan är gjort, lära mig alla tips och trix, så att jag på bästa sätt ska kunna bryta mot reglerna och skapa något nytt.

Men det går inte. Priset är för högt. Jag prioriterar mitt mentala lugn.

Och det finns faktiskt en alternativ lösning. Istället för att jag ska ha gjort min research kan ju faktiskt andra få ha koll istället. Det finns många bra grejer med testläsare, och det är en av dem.

En annan fråga man kan ställa sig (och som jag eventuellt ställer till mig själv lite för ofta) är att om jag nu är så himla lättskrämd, vem kommer jag då egentligen någonsin lyckas skrämma? Utöver mig själv, vill säga. Borde inte det jag skriver bli värsta fjant- och light-skräcken, om jag nu är så harig?

Elleeeeer … är det så att jag vet exakt vad som kan bli läskigt och hur? Att jag har stenkoll på vilka frekvenser som ger vilka effekter? Att jag kan allt om hur skräcken maximeras? Det är ju liksom kunskap jag har lagrat i långtidsminnet.

Jag hoppas såklart att det är det senare som gäller. Just nu är jag i det där lyckliga skaparruset där allt känns lätt och självklart, så för tillfället är jag nästan övertygad om att det jag skrivit hittills är en riktig nagelbitar-text. När jag väl börjar redigera kommer jag antagligen skifta i inställningen och istället bli frustrerad över vilken mesig smörja jag åstadkommit med sådan glädje.

Nåja. Den tiden, den sorgen. Just nu vill jag bara tillbaka in i mitt demoniska universum och skrämma skiten ur de stackars ungar som är huvudpersoner i min berättelse.

Att knäcka läskoden

Version 3

Foto: Stefan Tell

Nästa vecka börjar mitt barns allra första skollov, och det är inte vilket lov som helst – det första lovet är läslovet. När mitt barn började skolan i augusti kunde hon med stor kämparglöd ljuda fram enstaka ord skrivna med versaler. Två månader senare läser hon.

När jag själv lärde mig att läsa var jag sju och ett halvt år och hade precis börjat skolan. Min upplevelse är att jag lärde mig att läsa väldigt snabbt, från att knappt ha ljudat fram ett enda ord till att i nästa stund kunna läsa i princip allt. Jag hade inte betat mig igenom en uppsjö av bokstavsappar, korsord och pysselböcker. Men alltid fått berättelser lästa för mig och alltid intresserat mig för böcker.

När jag knäckte läskoden var det som att den skrivna världen drabbade mig på ett sätt som jag hade svårt att värja mig inför. Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att helt plötsligt inte kunna titta på text utan att vara tvungen att läsa och förstå det som stod där.

IMG_4043

Nu återupplever jag hur det är när det inte går att värja sig för sin läskunnighet. Mitt barn läser allt som kommer i hennes väg: namn på dörrarna i trapphuset, vägskyltar, rubrikerna i dagstidningen, titlar på böckerna i bokhyllan, reklamblad och så vidare. Plötsligt tar hon del av information som tidigare bara varit för de som är vuxna i vår familj. Det leder såklart till massor med funderingar och frågor precis som när jag lärde mig läsa, men jag var så mycket äldre.

Läskunnighet och läsförståelse är en av vår tids viktigaste demokratifrågor. Det skiljer enormt i ordförråd mellan barn som fått böcker lästa för sig eller läst själva, och barn som inte har det. Och det är en ynnest att få vara med när läskoden knäcks och dörren till läsningens värld öppnas. Det finns så många böcker som jag längtar efter att stoppa i händerna på mitt barn. Att vi snart kommer att ha massor med litterära världar att återupptäcka och dela.

Även om jag jobbar på som vanligt när det är läslov ska jag försöka läsa lite extra veckan som kommer, just nu läser jag Ett eget lag av Malin Eriksson och ska sedan ta mig an höstens stora förväntansbok Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg. Vad läser du?

Lördagsenkät: Vem vill du ge nobelpriset i litteratur till?

Det delas inte ut något Nobelpris i litteratur i år. Därför delar vi med oss om vilka vi hade velat se som vinnare om vi hade fått bestämma!

 

HelenaHedlund20171207013 kopia 2.jpg

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Svårt! Det känns fånigt att säga Astrid Lindgren – dels för att det är så många som under så lång tid har hävdat att hon borde få priset postumt, och dels för att det är så tråkigt att ge ett pris till någon postumt. Det är liksom för sent. Samtidigt tycker jag att alla sammanhang som kan höja barn- och ungdomslitteraturens status bör göra det så därför vill jag nominera en barn- och ungdomsboksförfattare till Nobelpriset. Och hur mycket jag än tänker kan jag på rak arm inte komma på någon som har betytt mer för barn världen över än just Astrid Lindgren. Därför säger jag Astrid Lindgren.

 

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Veronica: Min spontana tanke till den frågan är Astrid Lindgren. Därefter försökte jag komma på någon annan men helt ärligt läser jag inte den sorts litteratur som nobelpriset oftast uppmärksammar. Jag läser sådan litteratur som gemene man kan relatera till, vilket många gör just med Astrid Lindgren. Hennes verk har funkat genom generationer, mina barn läser Pippi och skrattar åt samma sidor som jag en gång i tiden har gjort. Hur hennes verk fungerar över tid, över länder och hur det förgyller barn och vuxnas liv, det är om något värt ett Nobelpris. 

 

 

 

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Rent spontant är det två namn som dyker upp i mitt huvud. Det ena är Theodor Kallifatides. Jag har tjatat om honom många gånger här på bloggen, men hans språk är verkligen vackert och unikt. Det andra namnet som dyker upp är Astrid Lindgren. Hennes böcker har nog etsat sig fast i minnet på så många barn runt om i världen och väckt så mycket fantasi och spridit så mycket berättarglädje till så oräkneliga. De böcker jag minns mest och starkast från min barndom är Astrid Lindgrens böcker. Men en författare som Astrid Lindgren hade förstås förtjänat att få priset medan hon levde.

 

 

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Emelie: Jag läser väldigt lite litteratur av annat än svenska författare. Men en svensk författare kan ju också tilldelas nobelpriset och då skulle jag vilja ge det till Sara Stridsberg. För att hennes språk har allt. Det öppnar alla möjligheter ur omöjliga förhållanden och de hemskaste berättelserna. Hon sätter fingret på flera av de skevheter som finns i vårt samhälle och gör det hemskaste hemska smärtsamt vackert. Den enda fördelen med att Sara inte längre sitter i akademien är att hon istället skulle kunna ta emot priset, eller det finns säkert några stadgar som säger att den som hoppat av inte får bli någon pristagare. En ungdomsboksförfattare som jag gärna skulle ge alla priser i världen till är Jessica Schiefauer som liksom Sara Stridsberg skildrar verkligheten på ett brutalt, ärligt och samtidigt magiskt sätt.

Läsningens magi

Emelie-Novotny_037_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Min upplevelse av läsning på sommaren är att det aldrig blir läst lika mycket som det planerades för innan sommaren. Innan jag hade barn kunde jag utan problem läsa ut en bok varannan dag under ledigheten. I år fick jag inte med mig så mycket böcker i packningen. För att jag packade dåligt och för att jag någonstans hoppades att jag skulle vilja skriva istället. Två av sommarens läsupplevelser vill jag dock dela med er.

Det tog bara några dagar för mig att läsa klart Anton och Teitur av Angelica Öhrn, jag hade börjat med den tidigare i våras men slutat för att jag inte kunde ge boken den närvaro jag ville ge den. Så jag började helt enkelt om. Det bästa med Anton och Teitur är att den är en hästbok med en islandshäst och en kille i huvudrollen och att det aldrig är något som är problematiskt eller konstigt. Anton är en riktig hästtjej (trots att han är kille) och i stallet är han som vem som helst i gänget. Teitur står i ett stall tillsammans med hästar av andra raser, och redan här slår min okunskap om islandshästar in. I min värld står islandshästar ihop med islandshästar och befinner sig i ett eget riduniversum. Så är det såklart inte enbart och det var bra att få den bilden utmanad.

Förutom hästarna och hästkulturen i Anton och Teitur så gillar jag hur skilsmässorna som drabbat så många av bokens familjer gestaltas. Skilsmässan blir som en epidemi som härjar fram och riskerar att smitta alla i dess väg. I boken finns det inga lyckliga skilsmässor, det är splittrade familjer och rakt igenom barnets perspektiv. Jag tror aldrig att jag har läst en så hänsynslös och rak skildring av vad barn går igenom när dess föräldrar väljer att leva sina liv isär. Men också hur lojal ett barn alltid är gentemot sina föräldrar. Tar jag föräldraperspektivet i detta känner jag mig tröstad av att jag som förälder inte behöver vara perfekt, mitt barn kommer att stanna hos mig ändå. Tar jag barnperspektivet känner jag mig också tröstad, jag är inte ensam om att ge nya chanser och förlåta.

Det stora läsprojektet den här sommaren var att läsa om Maria Gripes Skuggserien. Två dagar innan vi skulle åka hade jag fortfarande inte införskaffat någon av böckerna. Jag började söka på biblioteken i Stockholm och konstaterade snabbt att inget bibliotek inom rimligt avstånd hade fler än en bok i serien inne. Lyckligtvis hade mitt bibliotek på Kungsholmen ett exemplar av första delen Skuggan över stenbänken, som jag hade turen att få med mig hem. Med stort mod började jag läsa. Försöker minnas i vilken ålder jag var när jag läste dem första gången, tror att jag borde ha varit kanske elva. Jag minns mycket av första boken, hur Caroline kommer till familjen, fotografierna på barnet på stenbänken och familjeträdet. Men många av detaljerna i berättelsen skulle jag inte kunnat återberätta. Ändå går det så snabbt när jag börjar läsa, mycket kommer tillbaka bara jag kommer in i berättelsen.

IMG_3488

När första boken är slut blir jag i sann bokslukaranda helt besatt över att få tag i del två, jag måste ju läsa vidare! Jag åker till biblioteket i Fårösund som inte har den inne och jag tänker att jag inte kommer att kunna vänta på att läsa den. Och det är då jag inser att den finns på e-bok. Jag har aldrig tidigare lånat en e-bok på biblioteket, vilken förlust tänker jag så här i efterhand. Sanningen är väl att jag aldrig tidigare har behövt låna en e-bok eftersom jag har tryckta böcker i överflöd var jag än vänder mig. Men jag kastar mig över …och de vita skuggorna i skogen innan minns jag ingenting av den. Eller snarare, jag minns massor om ödet på slottet där Berta och Caroline tjänstgör en sommar, men att det var i den här serien har jag glömt. Jag är övertygad om att det är här min förkärlek för rött hår är grundlagt.

Jag upplever bitvis att …och de vita skuggorna i skogen är lite långrandig att läsa och blir förvånad över att jag läste det här på mellanstadiet och gillade det så mycket. Men framförallt får jag bilder från min mormor och morfars hus i Dalarna när jag läser. Jag minns ofta var jag har läst en bok och även om jag inte kan säga att jag minns att jag har läst den här boken i deras hus så är det ändå så tydligt att det är där jag har läst den. Jag ligger i sängen i ”blå rummet” där jag oftast sov, jag går i deras knarriga trapp, kikar in i spegeln i vardagsrummet, jag sitter i trädgården. Och kanske är det läsningens största magi att den möjliggör förflyttning genom tid och rum på flera plan. I ena sekunden är det sommar på Fårö och jag är vuxen, i den andra är det tidigt 1900-tal och jag befinner mig på ett slott i Småland och i det tredje är jag drygt tio år och hemma hos min mormor och morfar i Dalarna, det var sommar då också.

Att börja om

IMG_4229

Under tiden som jag har arbetat med Vänd rätt upp har jag inte haft några andra skrivprojekt parallellt. Idéer har jag alltid men det här senaste året har jag varken haft tid eller ork att tänka vidare på dem. Redigeringen av Vänd rätt upp, jobb och föräldraskap har tagit alla min tid och energi. Men nu lever den sitt eget liv hos läsarna och det är sommarlovsdagar på stranden för mig. Barnet och kusinerna klarar sig tidvis själva och solen, vindarna och vågorna ger tankarna nya banor att gå. Det är sådär med kreativitet och skapande att det funkar bäst när vardagen inte är för styrd – i alla fall för mig. Men det tar också emot att börja om. Vänd rätt upp är ju jag proffs på, jag vet allt om den. Jag vet exakt hur Ylva reagerar i olika situationer, vad hon blir glad, upprörd, rädd eller attraherad av. Jag har känt henne i fem år och precis som med riktig vänskap tar det tid innan vissa egenskaper visar sig.

Nu försöker jag lära känna Linn, hon är tolv, snart tretton år och ska precis börja i sjuan. På ridskolan finns sköthästen Ettan – som på alla sätt och vis är hennes nummer ett i livet. Han är en femårig korsningsponny och eftersom han är så ung har Linn fått extra ansvar för honom i stallet. Men det är fortfarande skrämmande mycket som jag inte vet om Linn och Ettan, jag måste utmana mig själv och ställa frågor om vad 13-åriga tjejer av idag tänker och intresserar sig för – förutom hästar såklart.

IMG_3354

Gör min research på stranden.

Förut när jag har påbörjat nya projekt har jag helt enkelt bara börjat skriva och så har de flesta frågetecknen fått räta ut sig längs vägen. Jag brukar ha ett anteckningsblock där jag samlar allt jag vet om mina karaktärer, gärna med bilder och onödiga detaljer (här har jag visat bilder ur min tidigare anteckningsbok). Men den här gången gör jag annorlunda. I ett försök till ett mer strukturerat arbete och förhoppning om att det inte ska ta fem år att skriva nästa bok går jag nu igenom karaktär för karaktär, frågeställning för frågeställning. Vad behöver jag utsätta Linn för? Vad är hennes svårighet? Vad behöver hon övervinna? Helt enkelt: vad är drivkraften och intrigen i den här berättelsen?

Under tiden som jag gör detta får jag uppslag till scener som ska utspela sig, men jag skriver inte på dem än. Jag är fortfarande total nybörjare på det här manuset och behöver träna lite mer på Linn och hennes verklighet innan jag börjar skriva. Först när jag inte längre kan hålla mig borta från datorn ska jag börja – än så länge är jag kvar in anteckningsboksstadiet.

Det händer nu!

IMG_2245

Det har hela tiden varit sagt att boken skulle komma från tryckeriet den här veckan. Jag har tänkt att jag inte ska lägga så stor vikt vid vilket datum det var sagt, tänkt att den kommer väl när den kommer. Den kommer inte att komma snabbare för att jag mejlar förlaget stup i kvarten. Och framförallt så kommer förlaget att höra av sig när de får den – hör de inte av sig har de inte fått den.

Men så blev det måndag och jag hade varit tålmodig hela dagen och inte ens skickat ett endaste litet mejl om en endaste liten bok. När jag öppnar dörren hemma till lägenheten ligger det sex postavier på hallmattan. Trots att jag vet att böcker alltid kommer till förlaget först kunde jag inte låta bli att tänka att kanske, kanske. Jag höll mig lugn, det var middag och simskola. Sen gick det inte mer, in i bilen, ner till Ica. Personalen som tillmötesgående tar fram paket efter paket som det står Förlagssystem på. Bonnierförlagen använder sig av Samdistribution som distributör så det var tydligt redan innan jag ens öppnat paketen att det inte var min bok. ”Det var inte vad jag ville ha” muttrade jag och gick hem. Jag hade kunnat lämna kvar de där bokpaketen som jag egentligen är alldeles tacksam för att förlagen skickar till mig.

Det blev tisdag och jag hade lärt mig av gårdagens överilade förhoppningar och satt någorlunda lugnt och stilla på mitt kontor. Hade sen tidigare ingen aning om att vänta på en bok är ett prov i självbehärskning.

På onsdag morgon skrev jag ett mejl till min förläggare och min redaktör redan när jag stod i hissen på morgonen. Jag tänkte inte. Jag bara gjorde. Ungefär sådär som på den tiden när jag fortfarande dejtade och funderade på om jag skulle höra av mig eller inte. De sms:en följdes alltid av ångest, men nu fick jag snabbt svar om att den hade varit väntad igår men inte dykt upp. ”Kanske kommer idag”. Jag fortsätter in på kontoret, slår på datorn, gör sånt som en gör på kontor. Det går tio minuter, eller en kvart. Jag kanske måste kolla mejlen igen. Och så plötsligt trillar bilderna in, den är här nu!

IMG_2251

Jag visar bilderna för kollegorna på kontoret, bestämmer med förlaget att jag ska komma till lunch och få mitt exemplar. Men hur lyckas en jobba fokuserat när det ligger en helt ny bok och glittrar ett par tunnelbanestationer bort? Det bor luft i mina steg och en förväntan som expanderar i bröstet – det händer nu!

På förlaget kommer redaktörs-Karin ner i receptionen med boken. Guldet som blänker, pärmarna som är perfekt mjuka, lukten av nytt papper och att den är min. Hästen som framträder mer när ljuset ligger rakt på och i en annan vinkel nästan försvinner. Vi står och pratar en stund, om boken och releasen, om hästar och skrivandet. Jag tummar och tummar, vill inte ens lägga ner den i väskan, vill bara vara kvar i det där första mötet. Då när allt fortfarande finns kvar. Jag går hem med den när maj är som finast, precis när syrenerna står i full blom, det doftar vemod och förväntningar.

 

Det är en lättnad att Vänd rätt upp är här nu – jag gjorde det verkligen – jag skrev en bok! Nu ser jag fram emot att fokus ska flyttas från mig till boken. Att läsare ska få ställa sina egna frågor till berättelsen och hitta sina egna svar. För egentligen är det ju nu allting börjar.

Hästboken som feministisk strategi

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Under Littfest i Umeå i mars höll bloggen Bara Hästböcker ett samtal om Hästboken som feministisk strategi. Med på samtalet var Katja Timgren och Malin Eriksson, båda hästboksförfattare.

De ställde frågan till varandra om hur deras hästböcker och författarskap är feministiska. I samtalet pratar både Katja och Malin om stallet som ett matriarkat, alltså en plats där kvinnan har makten. Men det betyder inte att det endast existerar kvinnor i stallet. Katja pratar om stallet som en värld av tjejer och kvinnors relationer till varandra, där männen oftast inte står i centrum. Det är en plats där det råder andra normer och tjejer till exempel måste vara starka. Framförallt så har de sitt fokus på hästtjejen, de vill vara lojal mot henne och ta hennes frågor på allvar.

30703876_10216026817733429_4055138821862326272_n.jpg

Jag ska försöka svara på samma fråga som Katja och Malin ställde till varandra utifrån mitt eget skrivande:

Det som intresserar mig mest med stallet är precis som Katja och Malin redan sagt relationerna, både de mellan människa och häst och de mellan människor. Hästtjejen ligger även mig varmt om hjärtat och jag har tidigare skrivit om henne här på bloggen. Att skildra ett intresse som utövas av tjejer i så stor majoritet är i sig feministiskt eftersom det innebär ett synliggörande av tjejers intressen. I stallet finns det ofta både uttalade och outtalade hierarkier och statusmarkörer och precis som Malin är inne på i samtalet är stallet ingen oproblematisk plats. De strukturer som ligger bakom detta har jag velat utforska, även om jag inte hade en formulerad feministisk problemställning när jag påbörjade skrivandet.

Vänd rätt upp utspelar sig i ett litet stall med få karaktärer och tydliga arbetsuppgifter och ansvarsområden. En av karaktärerna är dressyrryttaren Fredrik. Han är en typisk man i ett kvinnodominerat område och han blir hyllad för allt han gör, ett fenomen som jag har varit väldigt intresserad av att utforska. På ett sätt blir stallet i Vänd rätt upp inte ett matriarkat då den manliga karaktären till en början formar de övriga karaktärerna efter sig själv. Men berättelsen och miljön rör sig fortfarande i en matriarkal struktur där hela världen formas av kvinnor, även om ryttareliten fortfarande är orimligt mansdominerad. Det är först när huvudkaraktärerna i boken börjar ifrågasätta Fredriks roll som eftertraktad man och slutar att anpassa sig efter honom som deras egna relationer hamnar i fokus. För mig har det varit väldigt viktigt att låta karaktärerna genomgå den utvecklingen.

I Vänd rätt upp har jag också ställt mig frågor om kvinnlig vänskap i sena tonåren. Oftast skildras den vänskapen som nära och förtrolig, att ha en bästa vän i den åldern är att ha någon att dela allt med urskiljningslöst. Den vänskapen ses oftast som den mest åtråvärda och mest värdefulla. Huvudkaraktären i Vänd rätt upp, Ylva, och hennes kompisgäng från skolan har helt olika behov av deras vänskap. Ylva vänder sig istället till hästarna för närhet, förtrolighet och stöd. Det har också varit viktigt för mig att skildra tjejers sexualitet utan pekpinnar och skambeläggande.

Katja och Malin samtalar också om vad tjejer egentligen gör i stallet och vad utomstående och medier tror eller framställer att tjejer gör i stallet. Dessa bilder visar sällan samma sak och därför tycker jag att det är så viktigt att vi både skildrar stallet och pratar om hästböcker på ett mer nyanserat sätt. Där fyller Bara hästböcker en jätteviktig roll för hästboken, har ni inte tittat in hos dem än, gör det nu!

Samtalet mellan Katja och Malin kan ni titta på i sin helhet på Bara hästböcker.

Bara Hästböcker som består av Anna Nygren, Katja Timgren och Malin Eriksson har tidigare gästbloggat här på Debutantbloggen.

Star Stable – fiktion när den är som bäst

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Här hemma har vi nyligen stiftat bekantskap med Star Stable Online, ett äventyrsspel med hästtema. Jag och barnet har varsin användare, men ärligt talat så är det mest jag som spelar. Som trogen ridskoleelev hade jag hört tjejerna i stallet prata om spelet och visste att de till och med gjorde studiebesök till Star Stables kontor här i Stockholm. För det är ett svenskt spel, med 13 miljoner användare i nära 200 länder.

Men det var först när min gamla ridkompis och författarkollega Helena Dahlgren fick uppdraget att skriva boken om Ödesryttarna i Jorvik som jag kom mig för att testa spelet själv. Första delen i Ödesryttarna: Jorvik kallar (Bonnier Carlsen) baseras på PC-spelet Starshine Legacy som släpptes 2005. För att reda ut vad som baseras på vad och hur kronologin ser ut var jag tvungen att vända mig till Helena själv. Hon säger: ”Man kan säga att boken är en prequel till onlinespelet som utspelar sig två-tre år tidigare. Den handlar om hur de fyra Ödesryttarna Lisa, Linda, Alex och Anne träffades. De är centralgestalter i mytologin som Star Stable Online och hela dess universum bygger på.”

Ödesryttarna Jorvik Kallar

I Star Stable Online finns de fyra ödesryttarna med som karaktärer, men deras roll är inte alls lika framträdande som i de första spelen. I onlinespelet är det en kombination av äventyrliga uppdrag som ska genomföras och klassiska hästtävlingar där det gäller att rida smart och snabbt i mestadels hoppning och terrängritt men även vissa grenar inom westernridning förekommer. Dessutom kan du äga, sköta och träna dina hästar. I spelet finns mängder av olika raser i färgvariationer, alla med olika egenskaper och fördelar.

För att läsa in sig på Star Stable-världen, ortsnamn, unika hästraser, infrastruktur och kultur har Helena precis som jag spelat onlinespelet tillsammans med sina barn. Men hon har också haft stor hjälp av Star Stables game director Marcus Thorell Björkäng. ”Att skriva utifrån redan etablerade världar är faktiskt inget nytt för mig, tvärtom är det vad jag alltid – i varierande mån – ägnat mitt skrivande åt. Jag älskar att försvinna in i fiktiva världar, leka med olika lager av fiktion, och min debutroman Orkidépojken som utkom förra året är gravt inspirerad av Twin Peaks universum.”

Helena berättar att bokserien är till för att ge spelarna en fördjupad bild av grundberättelsen i spelen men att läsare som aldrig spelat också ska känna sig lockade. ”Det som jag tycker är så coolt och unikt med Star Stables värld är att den kombinerar häst- och stallmiljö och rätt klassiska hästäventyr med ett större, otroligt ambitiöst världsbygge. Världen har mycket gemensamt med fantasy och mytologiska universum som t ex H.P. Lovecrafts Cthulhumythos. För mig som är uppvuxen med hästar, men också är en riktig skräck- och fantastiknörd, är det verkligen en match made in heaven!”

Helena Dahlgren

Foto: Stefan Tell

Det roligaste med skrivprocessen har varit att lära känna huvudpersonerna, berättar Helena. ”De är som mina småsystrar nu, jag är oerhört fäst vid dem alla och kan relatera till olika delar av deras personligheter.” Men det har varit blandade känslor under arbetets gång. ”Min grundinställning är alltid att alla kommer att hata det jag gör, alternativt att bara en liten grupp fellow nördar kommer gilla och fatta. Det emoperspektivet funkar ju inte riktigt när man skriver en barnbok för en jättestor potentiell målgrupp, så jag har fått jobba lite med mig själv under resans gång. Nu när boken snart släpps är det supernervöst. Tänk om alla lojala spelare tycker att jag pajat allt. Men jag försöker välja glädjen och som gammal hästtjej har det också varit fantastiskt kul att plocka fram min kärlek till hästar och ridning. Jag är jättepepp på att börja rida igen nu!”

Skärmavbild 2018-04-12 kl. 22.03.36

Jorvik kallar är en av de böcker som jag ser fram emot mest den här våren. Som tur är kan jag sysselsätta mig med onlinespelet i väntan på att få läsa boken som kommer ut i mitten på maj. Det som tilltalar mig mest med spelet är ridkänslan. Jag har precis köpt en ny häst, ett grått Connemarasto som heter Sienna Effect. Jag föll direkt för hennes känslighet och lyhördhet och att hon hoppar allt jag styr mot. Och att jag gång på gång glömmer bort att hon inte finns på riktigt = fiktion när den är som bäst.

Helena Dahlgren har tidigare gästat Debutantbloggen, läs hennes inlägg här.

 

Jag gråter aldrig så mycket som när jag läser om Sigge

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det finns få litterära karaktärer som har betytt så mycket för mig som Sigge, den lilla vita shetlandsponnyn som bor med sina ponnykompisar på Brobygården. Den första Sigge-boken Alla älskar Sigge, av Lin Hallberg kom ut 2004. Min bekantskap med Sigge har alltså skett i vuxen ålder. Sedan 2004 har det kommit ut ytterligare 20 böcker om Sigge, både i den ursprungliga kapitelboksversionen och i den mer lättlästa formen med stora färgbilder. Målgruppen för böckerna om Sigge är barn mellan 6 och 9 år, det har inte hindrat den lilla hästen från att galoppera rakt in i mitt hjärta.

Böckerna är egentligen inte ens speciellt sorgliga, det är vardagliga skildringar av det tjejerna och killarna upplever i stallet tillsammans med sina hästar. Ändå gråter jag varje gång jag läser dem. Bilderböckerna har jag läst högt för mitt barn så många gånger nu att jag har slutat att gråta varje gång, trots att det är svårt. Men kapitelböckerna klarar jag ännu inte av att läsa högt. Det är något med hur Lin Hallberg trampar rakt in i det där som berör. Med ens är jag tio år igen och världen kretsar kring hästar och allt som händer runtomkring dem är på blodigt allvar, på liv och död och utan återvändo. Jag minns exakt hur det var att rida på ridskola och vara så många fler barn än vad det fanns hästar, hur svårt det var att dela. Utan att väja för svåra frågor som ansvar och vänskap, om förväntningar och otillräcklighet guidas läsaren igenom hela känsloregistret.

img_1890.jpg

Illustration ur Sigges kompisbok av Margareta Nordqvist.

 

Under de år som jag jobbade i bokhandel har jag mött så många barn som lärt sig att läsa tillsammans med Sigge och som delat dessa läsupplevelser tillsammans med mig. Jag har fått många konstiga blickar från föräldrar när jag i detalj har pratat om Sigge-böckerna tillsammans med deras barn. Att kunna mötas så, över åldersgränser är bland det bästa läsningen ger oss. I det mötet identifierar både jag och barnet oss med Elina i böckerna.

I den senaste boken Full galopp Sigge får vi följa med Elina, kompisarna och hästarna när de provar på shettisgalopp. Det är tävling och fart och det öppnar upp till möjligheter som först inte verkar inkludera alla. Bland skötarna på Brobygården finns det ett stort mått av rättvisa, men alla barn har inte samma drömmar. Och ibland måste man kunna stå tillbaka för att en kompis ska få uppleva något stort.

IMG_1887

Illustration ur Full galopp Sigge av Margareta Nordqvist.

I böckerna om Sigge finns det också ansvarstagande och närvarande vuxna, både i stallet och hemma hos Elina, något som är väldigt ovanligt i hästboken. I både den traditionella hästboken och dagens hästbok lämnas barnen ofta anmärkningsvärt mycket själva med ansvar för både sig själv och hästen. Om det är något som är extra viktigt för mig när jag läser hästlitteratur så är det just trovärdigheten. Att Lin Hallberg själv har drivit ridskola och att Sigge faktiskt har funnits på riktigt genomsyrar hela serien.

Det är exakt två år sedan som verklighetens Sigge dog, 28 år gammal. Självklart grät jag då också. Hästar lever inte för evigt, det är om möjligt den enda nackdelen med dem. Tack Sigge för alla tårar du fångat och för alla barn som du har lärt läsa. Och tack Lin som fortsätter att berätta.

Vitnos – mitt första möte med hästlitteraturen

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Mitt första möte med hästlitteraturen var på dagis (det här var på 80-talet, då hette förskolorna fortfarande dagis) när jag var kanske fem eller sex år. En av pedagogerna läste Vitnos det lilla russet av Marie Louise Rudolfsson på vilan och jag var genast fast. Jag kunde inte släppa berättelsen om det lilla russfölet som föddes på Lojsta hed på Gotland.

Min mamma tog genast med mig till biblioteket där hon frågade efter böcker om en Vitnos. Bibliotekarien hade ingen aning om vad det var för Vitnos vi pratade om, och med risk för att låta lastgammal så började hon bläddra i ett litet arkiv med kort. Men det fanns ingen Vitnos i hennes kartotek. Det närmaste hon kom var boken Den vita stenen (skrivan av Gunnel Linde), men det var ju inte alls den boken jag letade efter. Bibliotekarien till och med ifrågasatte att boken verkligen fanns när hon inte hittade den bland sina kort. Men jag var övertygad och till slut så hittade vi Vitnos i bokhandeln.

Jag läser om de böcker om Vitnos och hans kompis Vips som jag har hemma i bokhyllan 14 stycken av totalt 19 böcker. Jag försöker läsa dem högt för min femåring, men hon vill inte riktigt höra på trots att hon i de flesta fall älskar att lyssna till kapitelböcker.

IMG_1806img_1808.jpg

Illustrationer från Vitnos och Vips och Vitnos lär sig hoppa av Margareta Nordqvist.

Böckerna om Vitnos är berättade av Vitnos själv i första person. När jag var barn älskade jag den direkta närheten som kom med berättarperspektivet. Jag tyckte att Vitnos var en av mina bästisar, eller i alla fall mitt eget russföl och att jag skulle ha förstått honom mycket bättre än människorna i serien.

IMG_0375

Som barn uppskattade jag också Vitnos relation till de andra djuren i skogen där Agaton Älg är kung och bestämmer. Skogen och naturen har en stor del i berättelsen och det var något magiskt över det i min läsupplevelse som barn. Skogen på Lojsta hed på Gotland är fortfarande en av de mest magiska platser jag vet. Att gå runt på de mjuka stigarna, bland tallarna och murgrönan en tidig sommarmorgon och lyssna till russens frustanden är en av mina bästa upplevelser om året. Det är inte stor skillnad på beskrivningarna av de två skogarna som Vitnos bor i, först i Lojstaskogen på Gotland och sedan som ridhäst i Skåne. Men skogen spelar en viktig del av berättelsen på båda platserna. Jag älskade att läsa om rådjursflickan, den lilla skogsmusen, ekorrarna, grävlingarna, rävarna och alla djuren på gården. Genom Vitnos kunde jag förstå naturen.

Nu vet jag att Vitnos blev så mycket mer för mig än en av mina största läsupplevelser som barn, Vitnos ledde mig in i hästboksvärlden, en värld som jag har tillhört sedan dess.

Lördagsenkät: Vilka 3 böcker har betytt mest för dig och ditt skrivande?

Debutantbloggen bjuder idag på lästips. Har du någon bok som har betytt extra mycket för dig och ditt skrivande? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. Trevlig lördag!

Helena:

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren: Det går knappt att beskriva hur mycket Astrid Lindgrens författarskap har betytt för mig. Hela barndomen präglades av hennes böcker. Barndomen var Astrid Lindgren! Böckerna flöt ihop med min egen verklighet, gränserna var diffusa och en hel sommar trodde jag att jag var Ronja Rövardotter. Det lade grunden till min dröm att bli skådespelerska, och självklart också till att bli författare. Tänk att kunna berätta så enastående!

Raskens av Vilhelm Moberg: När jag var i yngre tonåren, ”slukaråldern”, så fanns det en norm på min skola som sa att det var töntigt att läsa. Därför missade jag alla fantastiska ungdomsböcker. Jag gick från mängder av barnböcker till inget. Men så visades Raskens på TV, jag var kanske tolv år. Jag älskade serien och hittade ett skinnband med Vilhelm Mobergs samlade verk i bokhyllan. Sen var jag fast! Vilket berättande! Och vilka dramatiska situationer! Jag tänker fortfarande ofta på Ida och klänningstyget som hon får av Skara-Knallen, hur hon gömmer det, hur det avslöjas, hur jag som läsare dras med i lögnen. Sådana situationer vill jag söka i mitt eget skrivandeIMG_0836.jpg!

Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter – När jag vara strax över tjugo köpte jag en bok för att framsidan var snygg. Jag kom att älska den! Språkligt var den för mig något helt nytt, långt från skolsvenskan, poetiskt, kaotiskt, färgstarkt och kristallklart! För första gången kände jag att språket i en bok var minst lika viktigt för mig som själva berättelsen.

Jenny:

01_jennygromarkwennberg_foto_henrikberglund_mini

Foto: Henrik Berglund

Äventyrens cirkus av Enid Blyton Jag ärvde böcker av mina föräldrar och de måste ha läst högt ur den här innan jag lärde mig läsa. För mig betydde boken att barn kunde vara hjältar. I den litteratur jag dyrkade som barn hade pojkar alltid de bästa rollerna. Så när min bästis och jag skapade alias till våra detektivlekar blev jag Jack efter en av karaktärerna i boken. När jag skrev i Mina vänner-böcker (den tidens Facebook) var detta min favoritbok. Och så skrev jag att jag ville bli författare.

Vill gå hem av Jonas Gardell Ruggig vardagsrealism med ett återhållet språk. Jonas Gardells enkla språk har påverkat mig en hel del. Det var av honom jag lärde mig att börja en mening med ”Och”. Helt rätt även för en copywriter som helst ska skriva enkelt, men med en tvist som fångar läsaren.

Madame Bovary av Gustave Flaubert Vi var 17 år och alla i klassen läste Madame Bovary. Flera blev tagna av hennes öde, en karaktär med fel och brister fast i en roll omöjlig att bryta sig loss ifrån. Vi läste flera klassiker den perioden och fick i uppgift att skriva en novell. Alla tog uppgiften på stort allvar och ett tjockt häfte med klassens alster delades senare ut. Min novell inspirerades av realismen i Madame Bovary och ett par år senare vann den Veckorevyns stora novellpristävling. Boken, uppgiften som följde och min lärare Caroline har haft enorm betydelse för mitt skrivande. Tack!

Veronica:

DSC03878 ret

Foto: Jakob Almer

(Att bara välja tre, det var inte lätt!)
Twilight Stephenie Meyer: Otippat, kanske. Det var till och med så illa att jag såg filmen innan jag läste böckerna. Men romansen grep tag i mig (även om den i efterhand känns fisljummen) och när jag hade sträckläst alla böckerna ville jag ha mer. Jag hade så många känslor och tankar inom mig att det till sist fick mig att börja skriva på något eget. Det var startskottet på mitt första riktiga manus.

Överenskommelser Simona Ahrnstedt: För många år sedan drev jag en bokblogg och vid ett tillfälle frågade jag mina läsare om svenska kärleksböcker och ALLA tipsade mig om Simonas bok Överenskommelser. Under den tiden skrev jag fantastik för unga vuxna men fann mig vilsen i genren. Det var något som saknades, något som jag först hittade efter att ha läst Simonas bok. Romance.

Story Engineering av Larry Brooks: Jag är allergisk mot torra instruktionsböcker men om man ska läsa en, så är det denna. Den har hjälpt mig enormt mycket i att finna struktur i mitt skrivande som annars har en tendens att bli kaos. Så när jag yr runt i mörkret och inte vet vad jag pysslar med så vänder jag mig alltid till kära Larry!

 

Mia:

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Det som fick mig från första början att vilja skriva barnböcker var alla mina positiva och varma barnboksminnen från barndomen. Min favoritbok när jag var liten som jag minns allra starkast och som jag ville höra om och om igen var Nils-Karlsson Pyssling av Astrid Lindgren. Jag drogs verkligen in i berättelsen och önskade att jag hade en egen liten Nils-Karlsson Pyssling som bodde under min säng. Jag älskar än idag varenda del av boken.

När jag hade bestämt mig för att det var barnböcker jag ville skriva har jag många gånger återvänt till God natt, Alfons Åberg av Gunilla Bergström. Den är så perfekt i sin uppbyggnad med sina upprepningar och många barn och vuxna känner igen sig i berättelsen. Det var också en av de böckerna som jag själv hörde många, många gånger som barn.

En kvinna att älska av Theodor Kallifatides var den första boken jag läste av Kallifatides och jag knockades fullständigt av hans fantastiska språk. Det är den boken av alla hans böcker som jag har läst som har satt sig mest i mig. Jag kommer aldrig att komma i närheten av att kunna skriva som honom, men han är en stor förebild. Att komma till Sverige i vuxen ålder och sedan kunna skriva så vackra fraser på svenska är djupt imponerande.

Emelie:

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Jag har skrivit om det förut här på bloggen, men jag har sagt att jag ska bli författare när jag blir stor ända sedan jag var sex år och lyssnade på Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren på kasettband. Jag hade säkert hittat till böckernas värld även utan Ronja och Astrid, men så mycket av mig är präglat av den där första riktigt stora läsupplevelsen. Jag kan än idag återberätta hela Ronja Rövardotter i detalj, vitsippor är fortfarande mina favoritblommor och jag skriker vårskrik minst lika högt som Ronja om våren. När jag läser om när Ronja och Birk galopperar genom skogen på Rackarn och Vildtoringen är frihetskänslan starkare än allt.

Hästböcker var mitt litterära sammanhang när jag växte upp och har lagt grunden till mitt läsande och skrivande. Det är nästan omöjligt att välja ut en som har betytt mer för mig än någon annan, men ska jag ändå göra det så blir det serien om Carin och Friolina av Veronica Wägner. Många gånger var hästböckerna smått orealistiska. Huvudkaraktärerna fick hästar från höger och vänster  och det dröjde inte länge innan de var framgångsrika och vann tävlingar. Carin får visserligen Friolina i början av serien men det är inget i det som brister i trovärdighet. Det finns en allmänmänsklighet i berättelsen som sträcker sig långt utanför Carins vardag, trots att det är den vi följer i böckerna.

Happy Sally var den första bok av Sara Stridsberg som jag läste. Och jag blev fullständigt knockad av hennes språk. Därefter har jag läst allt hon har skrivit och knappt kommit framåt i berättelserna för att jag hela tiden stannar och gör omtagningar. Jag läser så långsamt jag kan för att jag inte vill att orden ska ta slut. Mina reaktioner när jag läser text som är så laddad är fysisk, jag får hjärtklappning och börjar frysa. Det är ett språk som romantiserar det absolut mörkaste utan att väja för det, som vågar och utmanar. Sara Stridsberg blandar verklighet och fiktion på ett sätt som gör allt möjligt.

SparaSpara