Var finns din marknad?

Det finns så många böcker i världen, varför skulle någon köpa just min? Jag brottas med frågan under de första minuterna på Sollidens skördemarknad i Hunnebostrand. Jag har dekorerat mitt bord efter bästa förmåga, med en stor rosa duk, ett utskrivet reportage från lokaltidningen och ett par inramade reklamblad. Det ser lite tomt ut så jag lägger även upp min mans barnbok på bordet som utfyllnad, och hittar en matchande prydnadsgroda som jag ställer bredvid.

Försöker locka besökare till bordet med små medel.

Bords-rollupen som jag har beställt har inte kommit fram i tid, så jag får klara mig utan den. Mitt emot mig står författaren Linda Fihn. Hon har en svart duk på sitt bord och en stor, lockande rollup bredvid sig.

”Den boken är bra, den har jag läst”, säger den första besökaren och jag hoppar till. Det hade jag inte väntat mig. Hur har du fått tag på den? vill jag ropa till henne. Men hon är redan borta.

Vi är tre författare på marknaden. Resten av utställarna säljer honung, buketter, slöjd, smycken, fårskinn, handgjorda ljus och mycket annat. Det doftar otroligt gott i lokalen. En kvinna stannar till vid mitt bord och köper boken. En kvinna till köper barnboken. Det står nu 1-1 till mig och min man och nu börjar jag få upp pulsen. Ska hans bok sälja bättre än min?

De tre följande besökarna heter alla Berit. Två av dem köper min bok, den tredje köper min mans. En av dem tycker boken borde heta En man till Berit istället för En man till Amanda. Hon är där med en väninna och vill gärna köpa boken, men har inte pengar just nu. Väninnan försöker betala med swish men får hjärnsläpp när det kommer till koden så det slutar med att Berit köper den åt henne och säger att väninnan kan swisha sedan. Vi tackar alla överväldigande varandra. 3-2 till mig.

Ett flertal besökare läser recensionen från Bohusläningen. Jag stör dem inte medan de läser, men så fort de tittar upp nämner jag att boken utspelar sig i Ulebergshamn. Alla som hör det lyser upp. En del köper boken, andra inte. Flera frågar mig vilken koppling jag har till Ulebergsham och jag svarar lite svävande att jag älskar stället. Sanningen är att jag har besökt orten två gånger. Men det är också sant att jag har starka känslor för det lilla kustsamhället som jag har umgåtts med så många timmar i min fantasi. Ett flertal besökare känner igen mig från uppväxttiden i Vänersborg. De köper boken av ren solidaritet. Vi vänersborgare (jag flyttade för 25 år sedan) måste ju hålla ihop.

Susann dyker upp. Hon läser inte ens baksidestexten innan hon köper boken. När hon har betalat avslöjar hon att det var hon som hittade mig på instagram och tyckte att boken skulle passa perfekt på deras marknad. Min utställargranne köper en barnbok till sitt barnbarn. Jag köper inte ett fårskinn av henne. Flera personer går förbi och spontanköper min bok. Två män som heter Leif kikar på barnboken (var och en för sig) och skrattar åt titeln Älgen Leif och Musen Lola i Trollskogen. Båda två tycker att det är synd att det är så få barn som heter Leif nu för tiden. Ingen av dem köper boken. Det gör däremot en kvinna som heter Jenny. Hon har en son med sig som hon tror kommer gilla boken. Förmodligen heter inte sonen Leif.

En annan kvinna väljer att köpa barnboken kontant. Jag vet inte vad hon heter eftersom hon inte betalar med swish. Kanske heter även hon Berit. Jag ger henne för mycket växel tillbaka och hon glömmer att ta med sig boken när hon går. Vi ordnar upp det hela och plötsligt står det 10-7 till mig och skördemarknaden är nästan slut.

Då hör jag henne. Det skrattet finns det bara en person som kan leverera. Annika, en kollega jag jobbade tillsammans med för över sex år sedan. Jag skrev reportage, hon sålde annonser. ”Jag såg på facebook att du skulle vara här!” ropar hon högt. ”Det är happy hour”, svarar jag och drar direkt av några tior på priset. Annika har den effekten på folk. Hon köper en bok och kramar om mig riktigt ordentligt. Strax efter marknaden kommer ett meddelande på facebook från en annan kollega från samma tidsperiod. Hon hade också sett att jag skulle vara på marknaden, men väl där kunde hon inte lokalisera mig. Hade jag haft en rollup stor som Linda Fihns hade hon säkert inte missat mig. Nu hade jag ju inte ens en bordsrollup till min hjälp. 11-8 slutade försäljningen på, till min fördel. Min man blev glad att hans bok hade sålt så bra utan hans medverkan. Jag är glad att jag sålde mer av min egen. Och i december är det marknad igen. Förhoppningsvis har jag då även ett datum för ljudboken som jag kan trycka upp på visitkort och dela ut. Kanske tar jag även med mig lite godis att bjuda på. Men framför allt kommer jag ta med större skyltar (ska jag våga rollup i fullängd?) så att inte Karin missar mig igen.

Har du förresten tänkt på att ordet marknad och marknadsföring hänger ihop? Jag har alltid trott att höjdpunkten på författarkarriären skulle vara att sälja böcker på bokmässan i Göteborg och blev besviken när jag fick reda på att mitt förlag inte har monter där i år. Efter skördemarknaden på Sollidens handelsträdgård gör det mig ingenting längre. Jag tror det blev gemytligare, lugnare och bättre försäljning på det här viset. Jag har på riktigt hittat min marknad. Hoppas att du, när du slutligen ska nå ut med din färdiga bok/ljudbok/ebok, hittar din!

Boksläppet som inte märktes

Boksläpp, vilket konstigt ord. Igår var det min tur att släppa boken, men det blev inte ett enda fall, inte ens från låg höjd. För böcker är man rädd om. Ord, kan man däremot behandla lite hur som helst. Det som är otänkbart ena årtiondet kan vara på allas läppar några år senare. Är det någon som vet vem som var först med att släppa sin bok?

Jag fick lära mig tidigt som journalist att boksläpp heter det inte, då kan författaren bli förolämpad. Böcker har releasedatum. Nu släpps det böcker varje dag och även vid ljudböcker och e-böcker talas det om boksläpp – på samma sätt som man alltid har pratat om skivsläpp.

Det finns inget rätt eller fel när det gäller att fira sin bokrelease, oavsett vad man kallar det. För mig har det varit viktigt att debutboken inte skapar stress och maj det här året har bjudit på tillräckligt mycket av den varan. Dessutom har jag haft boken i min hand flera veckor redan, recensionsex har skickats ut, den finns på det lokala biblioteket och bokhandlarna i stan har tagit in den. Det känns som jag har firat tillräckligt mycket redan.

Däremot njuter jag stort av att se andras boksläpp firas. Det är något vackert med att uppmärksamma både bok och författare. Jag deltar gärna på virtuella releaser där författare, förläggare och andra bokpersoner intervjuar och intervjuas. Det är härligt med personer som slår på stort och ger sin bok skjuts ut i vida världen. Men det är inte för mig. Inte just nu. Inte för den här boken. Den får flyga iväg lite stillsamt i sin ensamhet och det känns passande såhär på Kristi himmelsfärd.

I framtiden kanske jag ångrar mig, men jag skulle inte tro det. För mig är det just nu viktigare att fira det lilla. En nyfunnen författarvän, ett par fina ord om boken, en beställning från ett bibliotek jag inte visste fanns. Och på måndag kommer tjejerna. Den lilla klick som vår bokcirkel sedan femton år tillbaka består av. Vi träffas, pratar, dricker vin och diskuterar böcker. Jag vet att några av dem har läst min bok. Det ska vi fira med rosa bubbel och chokladpraliner.

Trevlig helg!

Tio tips för att lyckas på bokmässa

Jag visste redan när reklamen för Bohusläns bokmässa kom att jag inte skulle kunna stå på den med min egen bok eftersom den ligger en hel månad för tidigt i tid.

Men eftersom jag är lite klurig övertalade jag en nära familjemedlem att sälja sin barnbok istället och då föll det ju sig helt naturligt för mig att se mässan både ur utställares och besökares perspektiv.

Så – vad kom jag fram till under mitt under-cover besök? Till att börja med ökar det chanserna att sälja något (i alla fall en barnbok) om man har en unge vid bordet. Hon hade för övrigt en alldeles förtjusande försäljningsmetod:
”Tycker du om boken?” undrar en äldre dam som fingrar på den tokiga sagan och funderar på om hon har någon i bekantskapskretsen som är i rätt ålder.
”Ja – när trollet trycker på den blå knappen får man pannkakan i huvudet!” säger barnet glatt.
”Usch då!”
Reaktionen gör oss lite ställda. Det kanske är för busig saga och vi ser framför oss en potentiell köpare som vi håller på att förlora greppet om. Men då tittar barnet upp med sina stora ögon.
”Men när man trycker på den gula knappen. Då hamnar pannkakan på tallriken. Swish!”
I det ögonblicket går försäljningen igenom. Damen lägger till och med på lite extra på priset. Så nöjd blir hon med det här svaret. Lärdom: Försäljning handlar om att göra kunden nöjd.

Mina tio i topp-tips för dig som ska på bokmässa!

  • Ha realistiska mål! Överväg om det är värt det. Är mässavgiften för hög eller resvägen för lång? Tänk en extra gång innan du åker.
  • Fira varje såld bok! Min stickprovsundersökning säger mig att 5-10 sålda böcker är en mycket bra dag på mässan.
  • Sätt upp övriga mål! Knyta kontakter, se en ny stad, visa upp din bok etc.
  • Ha kul! Se mässgrannarna som dina bästa vänner och besökarna som blivande bekanta.
  • Lyssna på eventuella föredrag och föreställ dig att det en dag är du som står där på scenen.
  • Locka besökarna till dig. Allt är tillåtet! Godis, choklad och lotteri är populärt. Och du kommer att märka att ett vackert/intressant omslag drar besökarna till sig likt bin söker nektar. Men se till att du får lunch i dig, annars kommer du äta upp allt själv!
  • Tänk på höjden! Ha med dig något att lyfta upp böckerna på. Vanliga plastställ funkar, men såg även hyllor och pimpade notställ på mässan. Riktigt bra, framför allt om du har flera olika titlar med dig.
  • Stå upp, gå omkring, mingla. Du kommer rätt långt även om du måste ha ett öga på ditt eget bord.
  • Tryck upp en stor rull-up i förväg eller en lite mindre om du är blyg. Ger proffsigt intryck!
  • Leta aktivt efter kommande bokmässor och loppisar i ditt område. Kanske finns det ett tema du kan haka på, även om det inte är en renodlad bokmässa.

Lycka till!

I väntan på nästa bokmässa har jag gjort ett litet arrangemang i köket. Tror familjen kommer jubla.

Tack för allt! Vi har en titel …

STOPPA PRESSARNA!
Onsdag 22/12 kl. 17:39 fick jag ett mejl från min förläggare, Johanna Rydergren, om att titeln på min bok är bestämd.
Vi hade zoom-möte i fredags och diskuterade lite löst. I söndags skickade jag en lista med 30 titelförslag, sedan har vi bollat fram och tillbaka i några dagar. Den här blir det:

”Sommarvindar och sanningar”

Fy bubblan så svårt det är att komma fram till rätt titel på en bok. Det får jag kanske utveckla mer en annan gång på annan plats. Men nu är det alltså officiellt och det känns skönt och bra på alla sätt. Här nedan följer mitt ursprungliga blogginlägg som var färdigskrivet innan mejlet om boktiteln kom:


Mitt sista blogginlägg för det här året kommer inte att handla så mycket om mig och mitt skrivande. Jag vill passa på att prata om inspiration i bokbranschen. Det finns många som har betytt mycket för mig och jag vill gärna sprida kunskap och pepp vidare.

Någon som jag tycker är en härlig förebild, och som jag vet inspirerar många, är författaren Anneli Olsson. Jag kontaktade henne redan i början av januari och frågade om jag fick göra en intervju med henne till bloggen. Det fick jag. Jag ville prata om egenutgivning eftersom jag tyckte det skulle vara intressant att sprida hennes story och kunskaper. Hon var gästbloggare här 2020, men den gången handlade det inte om själva utgivningen.

Så, vad hände med mitt blogginlägg om henne? Bara två dagar före vårt avtalade samtal publicerades ett jättefint, och så gott som komplett, inlägg om Anneli hos Jenny Westerlund på Skrivfokus. Hur skulle jag kunna göra något eget av det? Det fick jag aldrig kläm på, haha. I stället bjuder jag på länken dit:
Läs inlägget om Anneli!
Även om du inte har tänkt ge ut själv så får du lära dig mycket som kan vara bra att känna till. Tack till både Anneli och Jenny.

När Anneli och jag pratades vid i januari hade hon gett ut en bok själv och i somras kom hennes andra bok ut på eget förlag. (Båda gavs ut digitalt via WAPI.) Sedan dess har hon blivit antagen och skriver på första delen i en ny serie som ges ut i alla format hos förlaget Saga Egmont under 2022. Grattis!

I går skrev Mattias om att det är helt okej att skriva för byrålådan och hur viktigt det är att behålla drivkraften i skrivandet. Det var så fint. Jag vill fylla på med ett annat tips, särskilt till dig som är aspirerande författare och har som ultimat dröm att bli utgiven på ”traditionellt förlag i alla format”. Det är också fint, men våga tänka om!

Fortsätt att inspireras av andra men våga gå DIN väg. Har du fått refuseringar från alla dina önskeförlag kanske det är dags att skicka ditt manus även till mindre förlag, eller testa hos förlag som ”bara” ger ut digitalt. Det är inte så bara!

Allt fler debutanter kommer ut med e- och ljudböcker och hittar massor av läsare och lyssnare. Alla måste börja någonstans. Skit i om någon tycker att det är mindre fint. Digitala böcker är här för att stanna och fortsätter att öka.

Det leder vidare till ett annat tips. Om du vill ha koll på trender och vad som händer i bokbranschen så tycker jag att du ska prenumerera på Boktugg – de erbjuder mängder av intressanta artiklar och nyhetsbrev. Gratis för den som vill, men jag väljer att sponsra med en liten summa.

Jag vill också önska de fem nya bloggarna lycka till, jag kommer fortsätta läsa Debutantbloggen med nöje. Och till er andra som sökte men inte blev utvalda – jag hade gärna följt er också! Lycka till allihop med era debuter nästa år. Jag kommer för alltid känna samhörighet med er eftersom min debutbok också kommer 2022.

Tack för allt och jag önskar alla bloggläsare riktigt fina jul- och nyårshelger!

Om du är nyfiken på vad som händer framöver så finns jag här:
Hemsida: carolinemollesand.se
Instagram: @carolinemollesand

Önskelista och julklappstips för författare

Önskelista för författare

Bara två veckor kvar till jul och jag kom att tänka på en skrivrelaterad julklapp som jag fick förra året. Det var inget jag hade önskat mig och inget jag hade tänkt på att jag behöver. Jag har inte ens fått användning för den än, men trots det blev jag så himla glad.

Min man gav mig en signeringspenna.

Jag öppnade locket till den tjusiga presentasken och där, på en bädd av sammet, låg en skimrande penna med blommigt mönster och gulddetaljer.

Signeringspenna

”Jag tror på dig, den kan du använda när du ska signera din bok. Lika bra att du får den i god tid innan det är dags”, sa han.

Jag blev alldeles rörd. Inte så mycket för att pennan var så fin, utan mer av gesten. Då var jag inte ens färdig med råmanuset, men plötsligt blev tanken på framtiden och en färdig bok mycket mer verklig. Pennan ligger fortfarande i sin ask på skrivbordet, och vi får se när det blir dags att ta den i bruk. Jag längtar!

Så här i juletid kan det vara perfekt att tipsa någon i din omgivning om vad som skulle underlätta för dig och ditt manus. Eller kan det vara så att DU är den som behöver ta ditt skrivande på större allvar och ge dig själv en julklapp?

Här kommer en lista på skrivrelaterade gåvor. Julklappar och presenter behöver som bekant inte vara prylar.

Varsågod och skriv ut, markera med överstrykningspenna och stick under näsan på gubben där hemma. Eller så kopierar du utvald text och skickar på Messenger till mamma.

Skrivtid – Någon i din närhet kan hjälpa till och skapa mer skrivtid för dig genom att du slipper andra måsten. Toppen om man ibland kan komma undan vardagssysslor som matlagning, städning och skjutsande av barn. Du kanske borde offra något själv också, tv-tid eller sömn till exempel. Att ställa väckarklockan en timme tidigare en eller ett par dagar i veckan kan göra mycket för manuset. (Det senare är tyvärr inget jag praktiserar själv, men har hört det från andra, hehe.)

Skrivretreat – En ostörd helg ensam eller ihop med skrivvänner. Ta in på hotell eller hyr en stuga. Det kan funka utmärkt att stanna på hemmaplan också om övriga familjen åker bort.

Lektörsläsning – Att få hjälp med sitt skrivande utifrån kan vara fantastiskt för att ta sig framåt i skrivprojektet. Även om du inte har kommit så långt kan det ge en kick att börja med en första kapitel-analys. Många lektörer har också tjänsten skrivcoaching i olika omfattning. Det kan göra stor skillnad att någon annan ser över karaktärer och dramaturgi innan du skickar manuset till förlag.

Skrivhörna – Om du inte redan har en egen vrå kanske det är dags att inreda en? På det stora blå varuhuset finns ett pyttelitet skrivbord, bara 73×50 cm. En dag när jag fick nog av tv-ljud och köksskrammel i vår öppna planlösning åkte jag och köpte ett sådant och ställde i sovrummet. Jag sitter inte där speciellt ofta men det är perfekt för digitala skrivmöten.

Skrivattiraljer – Skrivblock, anteckningsböcker, pennor, whiteboardtavla, m.m.

Övriga tillbehör – Externt tangentbord till din laptop för bättre ergonomi, ny skrivdator, skrivbordsstol, skrivprogrammet Scrivener, m.m.

Massage eller träningskort – Många timmar vid datorn kan ge stela axlar eller annan värk i kroppen. Var snäll mot din författarkropp!

Skrivkurs – Finns en hel uppsjö. Digitala och fysiska, även olika inriktningar som deckare eller feelgood. Googla och se vad som kan passa dig.

Skrivhandbok – Finns också massor. Själv önskar jag mig boken ”Kreativt skrivande” av Therese Granwald, som jag hört mycket gott om.

Böcker och romaner – Läs och inspireras av andra författare för att bli en bättre skribent.

Tålamod – Jag vet, det är nästan som att önska sig fred på jorden. Men jag behöver påminna mig om att inte ha för bråttom. Jag måste acceptera att det tar lång tid att skriva böcker. Därför ska jag fixa en kartong i lagom storlek och slå in ett paket till mig själv med mer tålamod.

Lycka till med klapparna och skrivandet!

Lördagsenkäten: Böcker vi läste som små

Läsning är nyckeln till allt skrivande. Idag rotar vi i minnets källarförråd – kommer du ihåg den första boken du tyckte om att läsa själv som liten?

Mattias: En bok jag har ett starkt läsarminne av är Vem stal blåbärspajen?, av Crosby Bonsall, som jag ofta lånade på biblioteket. Det var en liten deckarhistoria där deckarklubben Hemliga ögat försökte att lösa mysteriet med den försvunna blåbärspajen. Det fanns fler böcker om de fyra pojkarna Slugis, Tjalle, Knubben och Smalis (PK-namn?), men det var denna jag tyckte allra bäst om! Alla fyra misstänkte varandra för att ha ätit upp pajen, vilket gjorde historien till ett litet relationsdrama (tänker jag nu så här fyrtiofem år senare) där frågan ställdes kring vem man kan lita på?


Gudrun: Den första ”bok” jag läste själv, var ett litet skolhäfte om Musen Bus. Sprickfärdig av stolthet bad jag min storebror att lyssna när jag högläste, som jag själv tyckte, i rekordfart. Brorsan lyssnade, tog boken och läste upp den i betydligt högre tempo.

Efter musen Bus tog jag mig ganska raskt vidare, läste massa Tintin, seriealbum med Mumin, Barbro Lindgrens dagböcker och diverse hästböcker. Och så ”Fem barn och ett sandtroll” och allt jag kom över av Edith Nesbit, här vill jag inflika att Nesbit var gammalmodig redan under min barndom. Kanske grundlades min faiblesse för torr, brittisk humor här för det kändes bra när jag snappade ironin i Nesbits prosa.

Idag har jag en god relation med min bror. Jag vill hävda att jag läser snabbast av oss två.


Caroline: En av de första längre böckerna jag läste var Mio min Mio av Astrid Lindgren. Jag var fem år då så jag minns inte så mycket av handlingen förutom att Riddar Kato var en läskig typ. Trots att den var obehaglig kunde jag inte låta bli att läsa ut den. Betydligt beskedligare var serien om Vitnos, det lilla gotländska russfölet av Marie Louise Rudolfsson. Jag hade alla böcker i serien prydligt uppradade i min röda bokhylla. Senare gick jag över till Walter Farleys serie om Svarta hingsten som jag blev helt uppslukad av. När filmen kom på bio 1980 var lyckan total för nioåriga Caroline.


Ann: Jag förmodar att något ur Bamse var min första egna läsupplevelse, eftersom jag lärde mig läsa med målet att kunna läsa just Bamse själv. Ett författarskap som gjorde stort intryck på mig under uppväxten var Lucy Maud Montgomerys. Jag älskade Anne på Grönkulla, men ännu mer älskade jag Emily-böckerna. De handlar om Emily, som blir föräldralös och drömmer om att bli publicerad författare. Det finns väldigt mycket fina scener om skrivandets våndor och jag kände nu när jag tog ner mitt vältummade exemplar ur bokhyllan att de nog förtjänar en omläsning.

Debuten som förändrade allt

Andréas och Emelie Sjölander

Idag gästbloggar Andréas Sjölander om hur han och hans fru Emelie hamnade i bokbranschen.

Den öländska lågsäsongen kan vara ruggig. Kylslagna vindar samarbetar effektivt med dimma och mörker för att få öborna deprimerade. Gatlyktorna för en hopplös kamp mot överheten, vissa dagar når skenet inte ens ner till marken.

Det var den verklighet som Emelie vaknade upp till en kall aprilnatt. Mammaledig med två barn på en ö var någonting helt annat än det sociala liv hon länge hade levt innanför tullarna i Stockholm. Vännerna, festerna, nätverket och karriären var utbytta mot sömnbrist, blöjbyten och långa stunder av ensamhet. Och så det förhatliga ekorrhjulet, med en man som jobbade för mycket. Men den här natten kändes annorlunda.

Hon hade fått en idé. En lösning. Något som skulle förändra våra liv. Rejält.

Några veckor tidigare hade hon skrivit frågor på ett papper och fyllt i svaren själv.
Vad kan Andréas? Skribent, illustratör och marknadsförare. Älskar sport och historia.
Vad kan Emelie? Projektledare och säljare. Älskar också att skriva.
Ett familjeprojekt? Vad?

I flera års tid hade vi läst sagor för våra barn, varje kväll, sju dagar i veckan. Om kaniner, möss och björnar. Fantasivärldar och tokigheter. Kul till en början, men oj så tjatigt efter ett tag. Skämtsamt sa vi att all denna tid motsvarade en universitetsutbildning. Tankarna flög iväg. Tänk om det fanns sagor man lärde sig något av. Sagor som kombinerar fakta och humor på ett enkelt och kortfattat sätt.  Som Rödluvan – fast med riktiga personer och händelser. Då hade godnattsagan blivit både underhållning och allmänbildning – även för oss vuxna.  

Emelie la ihop ett och ett. Tänk om vi? Kan VI? Klart vi kan!

Jag tände på idén och satte omedelbart igång med mitt favoritämne – historia. Tre regenter förvandlades till sagofigurer – Gustav Vasa, drottning Kristina och Gustav III. Fakta blandades med humor och manusen testades på våra barn, då 3 och 5 år gamla. Till vår förtjusning tyckte de inte bara om böckerna – de kunde också återberätta svensk historia. Medan jag illustrerade bilderna sonderade Emelie bokbranschen. Bokförlag? Vad kan de bistå med? Tryck, utgivning, sälj, marknadsföring. Mycket av det kan vi ju själva. Starta eget bokförlag? Ja, varför inte. Det vi inte kan får vi lära oss.

Bokförlaget Boksmart bildades och den 1 november 2016 släppte vi sagorna på marknaden. Nervositeten var hög, förväntningarna låga. Så låga att vi samma kväll bokat in oss på middag med vänner – en middag som snabbt övergick till gemensamt kvällsarbete. Över 200 böcker såldes den dagen. Första upplagan tog slut på två veckor. Recensenter hyllade och försäljningen ökade. Efter två månader tog vi steget att satsa fullt ut – ett läskigt men underbart beslut. Vardagstristessen försvann, ekorrhjulet revs och Öland blev lite mindre mörkt, kallt och dimmigt. Nu startade ett nytt kapitel i våra liv.

Varför blev det så här? Hur kunde vi, två debutanter, så snabbt nå framgång i bokbranschen?  Det är förstås många faktorer som spelar in, som stark vilja och drivkraft och en mix av rätt kompetenser. Men det viktigaste av allt är utan tvekan kärleken till det vi gör. Jag älskar att skriva och illustrera, Emelie älskar berättelser och att driva projekt. Båda brinner för att stärka barn på insidan. Den bästa lön vi kan få är när barn, föräldrar eller skolpersonal skriver och tackar för bra böcker. Eller ännu bättre, när böcker vi gjort har hjälpt dem. Inga recensioner eller försäljningsrekord kan mäta sig med den känslan.

Älskar du att skriva? Skriv! Vill du ha många läsare? Välj ett ämne du brinner för, hitta din unika touch och testa på vänner som vågar tycka till. Sätt upp mål och ta hjälp av personer som har de egenskaper du själv saknar. Och tro på dig själv och dina böcker. Våga prata om dem. Du skryter inte, du informerar.

Varma hälsningar & stora lyckönskningar!

Andréas Sjölander,
författare och illustratör som tillsammans med sin fru Emelie släppt elva barnböcker – varav sju sagor om svensk historia, tre i den populära serien ”Barnen i Kramdalen” samt ”Alice och jakten på drömjobbet”. Sammanlagt har böckerna sålts i drygt 100 000 exemplar. Paret har också släppt pekböcker, målarböcker och handledningar och driver Kramdalens Läsklubb. De äger också bokförlaget Boksmart, som har kontrakt med en handfull barnboksförfattare, samt barnsmart.se, en webbshop full med böcker som stärker barn på insidan.

Facebook: @boksmart och @barnsmart.se
Instagram: @boksmart och @barnsmart.se
www.boksmart.se

Lördagstipset: Här är böckerna som inspirerar oss

Debutantbloggens Lördagstips

Varje lördag delar vi med oss av tips eller svarar på enkätfrågor relaterade till skrivande. Den här veckan gäller det böcker som på olika sätt inspirerar oss.

Gudrun Furumark

Éduard Louis, ”Vem dödade min far”, Wahlström & Widstrand (2019)

För några månader sedan läste jag franske författaren Éduard Louis för första gången. Louis skriver kristallklart, och med både ömhet och vrede om sin pappa, och vad klassamhället gjort med fadern. Han berättar om homofobi, om manlighet, och om såriga familjerelationer. Läsningen fick mig att, åtminstone för en stund, känna mig lite klokare än vad jag egentligen är.

Éduard Louis, blont underbarn som inspirerar grånad debutant. Foto: Arnaud Delrue

Caroline Möllesand

Kristina Ohlsson, ”Skrivboken”, Piratförlaget (2019)

Förra vintern fick jag mycket inspiration från författaren Kristina Ohlsson, som har kommit ut med ett 20-tal böcker på ungefär tio år. I Skrivbokens första del får man följa hennes resa mot att bli författare och hur hon funnit glädje och lust i skrivandet. Även om hennes sätt att skriva verkar skilja sig från mitt, hon skriver utan synopsis och helt klart mycket snabbare, så smittade hennes skriviver av sig på mig.
Andra delen av boken består av mer konkreta råd och skrivtips, och handlar om allt från cliffhangers och dialoger till karaktärer och redigering. Underbar bok att grotta ner sig i och ta lärdom av!


Mattias Kvick

Olof Lagercrantz, ”Om konsten att läsa och skriva”, Wahlström & Widstrand (1985)

Denna lilla tummade pärla på 95 sidor av Lagercrantz är ingen handbok i att skriva, mer av en serie reflektioner över vad vi faktiskt gör då vi skriver och läser. Han skriver bl a om det spännande samspelet mellan författare och läsare och vikten av att som författare lämna något kvar för läsaren att upptäcka. Boken köpte jag i Västerås bokhandel för många år sedan och den har fått vandra vid min sida sedan dess. Lagercrantz skriver om det fina i att läsa om böcker, ett råd jag följt speciellt då det gäller den här boken.


Anna Grönlund

”The Book of Symbols”, Taschen (2010)

En rikt illustrerad encyklopedi med bilder och essäer om arketypiska symboler som på något sätt varit betydelsefulla för människan. Det handlar om munnar, valar, kiss, solen och rökelse. När jag har slut på inspiration brukar jag blunda och slå upp en sida på måfå.


Ann Edliden

Gun-Britt Sundström ”Skrivliv”, Albert Bonniers förlag (2018)

Det roligaste med den här boken är hur dålig reklam den gör för skribentyrket. Gun-Britt Sundström har redigerat ihop sina dagböcker från 1965 till 1978 och det är en fröjd att följa hennes ofta högst motvilliga författarresa. Känslan av att i ena stunden yvas över sina framgångar och i nästa vilja dra sig tillbaka och aldrig mer skriva ett ord offentligt kan nog många författare relatera till. Även om dagens förlagsvärld skiljer sig betydligt från 60- och 70-talets så roas man av beskrivningarna av möten på Bonniers och den årliga festen på Villa Manilla på Djurgården. För mig som journalist är även delarna om hennes arbete på Dagens Nyheter av stort intresse.

Lördagsenkät: Vilken är den bästa boktiteln någonsin?

Förra veckan tog vi upp frågan om vilken som är den bästa förstameningen någonsin. Någon konsensus nåddes knappast, men det var inte heller målet. Vi ville bara delge er våra förslag och höra era. Nu tar vi nästa fråga och det är i en liknande kategori. Vilken är den bästa boktiteln någonsin? Det här är våra förslag. Kom gärna med era förslag i kommentatorsfältet här nedan eller på vår Instagram.

Kristin Fägerskjöld

Generellt gillar jag långa titlar. Märkligt då att mina alster hittills har fått tvåordstitlar (Klar himmel och Nattens färger), eller hur? Ett av mina kommande projekt har dock fem ord i sin titel, men den vill jag inte avslöja än. Det finns många titlar jag önskar att jag hade kommit på, men Att simma med de drunknade av Lars Mytting som jag nämnde i förra veckans lördagsfråga om bästa förstamening är en sådan, liksom Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman. Samtidigt blir jag ruskigt imponerad av de författare som träffsäkert sätter ett enda ord i titeln. Jättesvår fråga, jag kan inte ge ett rakt svar utan måste få gardera mig med några alternativ…

Sara Molin

Hm, här blir det att gräva i minnet! Och jag är rädd att jag ändå inte kommer att lyckas skaka fram den där riktiga favorittiteln ur minnesbanken. Istället lär jag läsa mina bloggkollegers svar, och tänka ”ja, DEN ja, såklart!”. Hur som helst. Jag tycker att titeln En man som heter Ove är genialisk i all sin enkelhet. Och så har vi Stig ”Slas” Claessons bok Sov du, så diskar jag. Underbar, eller hur? Och förresten, Vem älskar Yngve Frej kvalar också in på min topp tio

Malin Edholm

Jag gillar längre boktitlar. Gärna poetiska och lite kluriga istället för rakt på sak. Det finns hundratals som jag skulle kunna nämna och det där med att välja är inte min grej…

Här kommer tre exempel på vackra titlar: Varats olidliga lätthet, Call me by your name och Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån.

Daniel Sjöberg

Idag skulle antagligen en titel som ”Män som hatar kvinnor” inte väcka någon större uppmärksamhet. Det är ett välkänt begrepp och en bekräftad sanning att det finns män som hatar det motsatta könet. Där och då var den dock banbrytande. När jag skriver detta kan jag givetvis önska att boken var 40, 50 år gammal, men Stieg Larssons världssuccé har ju trots allt bara 15 år på nacken. Ändå träffade den hårt när den kom ut. Den är inte vacker. Det finns ingen poesi i den, bara en obehaglig sanning många väljer att ducka för än idag.

Ska jag ändå försöka gå en titel som både känns i magen och i hjärtat får det blir Vredens druvor av John Steinbeck. Egentligen är det den engelska titeln som verkligen drar in mig. Grapes of Wrath. Jag kan inte fullt ut förklara känslorna den väcker, men det är som att jag aldrig kan glömma kombinationen av ord.

Hanna Nordlander

Svetlana Aleksijevitj har verkligen lyckats med mycket, inte minst sina titlar. Kriget har inget kvinnligt ansikte och Bön för Tjernobyl är både vackra och känsloladdade titlar. Men jag undrar om inte Pär Lagerkvists Dvärgen tar priset ändå. Politiskt inkorrekt, symboliskt laddat och med en fonologisk tyngd, som är sig själv nog. Inga ytterligare krusiduller behövs.

En väldigt lyckad realesefest!

Foto: Jenny Brandt Grönberg

Kolla så fint det var förra helgen! Jag hade min releasefest på båten Tintin som ligger förtöjd vid Anna Lindhs plats i Malmö. Vänner och familj och människor jag inte alls kände kom för att fira och köpa signerade böcker!

Foto: Jenny Brandt Grönberg

Har ju fått massa grattis redan, men att få kramas och skåla ihop på just den här dagen var verkligen något alldeles extra. Och ja, det kom några tårar.

Foto: Jenny Brandt Grönberg

*GOALS*

Foto: Jenny Brandt Grönberg

Folk gick runt och minglade och drack bubbel och BAR OMKRING PÅ MIN BOK! Boken som jag slitit med under vad som kanske varit mitt tuffaste år i mitt vuxna liv, och nu var jag på riktigt i mål. Det krävdes lite bubbel för att lugna nerverna.

Foto: Jenny Brandt Grönberg

För alla som kämpar, som sitter uppe på nätterna och skriver när barnen sover, som tvivlar på om all den här tiden och alla textmassor verkligen är värda att kämpa med och för.

Det är värt det. SKÅL!

Skriva skräck (?!?)

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Jag är en sådan som ofta fått höra att jag har livlig fantasi. Det är antagligen en passande egenskap att ha som författare, men det har också gjort att jag är extremt bra på att skrämma upp mig själv.

Därför har jag alltid undvikit skräckfilmer och skräckböcker. Jag vet liksom att min hjärna spinner iväg alldeles för mycket. En liten småläskig detalj kan växa sig storskrämmande utan att jag ens behöver anstränga mig. Och det värsta: en riktigt läskig film eller bok etsar sig fast i mitt långtidsminne och kommer eventuellt vara det sista jag minns när jag sitter där på ålderdomshemmet.

Jag är helt okej med att gå i skräckhus och är svår att försöka skrämma i verkligheten, men om jag blir tvungen att titta på en film med mammor som blivit övertagna av demoner eller täcken som oförklarligt fladdrar eller clowner med röda ballonger … brrr. Det tar veckor att återhämta sig.

Jag har inga problem alls med att undvika all skräckig kultur, förutom ur en liten aspekt: jag skriver ganska ofta i den genren själv. Det hela är lite ironiskt. Jag borde ju verkligen hålla mig så långt borta jag bara kan, för det är så jag gör som kulturkonsument. Men som kulturproducent är jag plötsligt någon annan.

Kanske handlar det om kontroll. När jag skriver skräck vet jag hur det ska sluta, jag vet precis vad som händer och varför, och även om jag ibland får lite adrenalinpåslag och känner hur det kittlar i nacken av alla läskigheter som jag skriver fram blir det aldrig värre än så.

Så vad är problemet då? Jo, jag vill såklart vara inläst på genren jag jobbar inom. Jag vill känna till de oskrivna reglerna, vad som redan är gjort, lära mig alla tips och trix, så att jag på bästa sätt ska kunna bryta mot reglerna och skapa något nytt.

Men det går inte. Priset är för högt. Jag prioriterar mitt mentala lugn.

Och det finns faktiskt en alternativ lösning. Istället för att jag ska ha gjort min research kan ju faktiskt andra få ha koll istället. Det finns många bra grejer med testläsare, och det är en av dem.

En annan fråga man kan ställa sig (och som jag eventuellt ställer till mig själv lite för ofta) är att om jag nu är så himla lättskrämd, vem kommer jag då egentligen någonsin lyckas skrämma? Utöver mig själv, vill säga. Borde inte det jag skriver bli värsta fjant- och light-skräcken, om jag nu är så harig?

Elleeeeer … är det så att jag vet exakt vad som kan bli läskigt och hur? Att jag har stenkoll på vilka frekvenser som ger vilka effekter? Att jag kan allt om hur skräcken maximeras? Det är ju liksom kunskap jag har lagrat i långtidsminnet.

Jag hoppas såklart att det är det senare som gäller. Just nu är jag i det där lyckliga skaparruset där allt känns lätt och självklart, så för tillfället är jag nästan övertygad om att det jag skrivit hittills är en riktig nagelbitar-text. När jag väl börjar redigera kommer jag antagligen skifta i inställningen och istället bli frustrerad över vilken mesig smörja jag åstadkommit med sådan glädje.

Nåja. Den tiden, den sorgen. Just nu vill jag bara tillbaka in i mitt demoniska universum och skrämma skiten ur de stackars ungar som är huvudpersoner i min berättelse.

Att knäcka läskoden

Version 3

Foto: Stefan Tell

Nästa vecka börjar mitt barns allra första skollov, och det är inte vilket lov som helst – det första lovet är läslovet. När mitt barn började skolan i augusti kunde hon med stor kämparglöd ljuda fram enstaka ord skrivna med versaler. Två månader senare läser hon.

När jag själv lärde mig att läsa var jag sju och ett halvt år och hade precis börjat skolan. Min upplevelse är att jag lärde mig att läsa väldigt snabbt, från att knappt ha ljudat fram ett enda ord till att i nästa stund kunna läsa i princip allt. Jag hade inte betat mig igenom en uppsjö av bokstavsappar, korsord och pysselböcker. Men alltid fått berättelser lästa för mig och alltid intresserat mig för böcker.

När jag knäckte läskoden var det som att den skrivna världen drabbade mig på ett sätt som jag hade svårt att värja mig inför. Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att helt plötsligt inte kunna titta på text utan att vara tvungen att läsa och förstå det som stod där.

IMG_4043

Nu återupplever jag hur det är när det inte går att värja sig för sin läskunnighet. Mitt barn läser allt som kommer i hennes väg: namn på dörrarna i trapphuset, vägskyltar, rubrikerna i dagstidningen, titlar på böckerna i bokhyllan, reklamblad och så vidare. Plötsligt tar hon del av information som tidigare bara varit för de som är vuxna i vår familj. Det leder såklart till massor med funderingar och frågor precis som när jag lärde mig läsa, men jag var så mycket äldre.

Läskunnighet och läsförståelse är en av vår tids viktigaste demokratifrågor. Det skiljer enormt i ordförråd mellan barn som fått böcker lästa för sig eller läst själva, och barn som inte har det. Och det är en ynnest att få vara med när läskoden knäcks och dörren till läsningens värld öppnas. Det finns så många böcker som jag längtar efter att stoppa i händerna på mitt barn. Att vi snart kommer att ha massor med litterära världar att återupptäcka och dela.

Även om jag jobbar på som vanligt när det är läslov ska jag försöka läsa lite extra veckan som kommer, just nu läser jag Ett eget lag av Malin Eriksson och ska sedan ta mig an höstens stora förväntansbok Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg. Vad läser du?

Lördagsenkät: Vem vill du ge nobelpriset i litteratur till?

Det delas inte ut något Nobelpris i litteratur i år. Därför delar vi med oss om vilka vi hade velat se som vinnare om vi hade fått bestämma!

 

HelenaHedlund20171207013 kopia 2.jpg

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Svårt! Det känns fånigt att säga Astrid Lindgren – dels för att det är så många som under så lång tid har hävdat att hon borde få priset postumt, och dels för att det är så tråkigt att ge ett pris till någon postumt. Det är liksom för sent. Samtidigt tycker jag att alla sammanhang som kan höja barn- och ungdomslitteraturens status bör göra det så därför vill jag nominera en barn- och ungdomsboksförfattare till Nobelpriset. Och hur mycket jag än tänker kan jag på rak arm inte komma på någon som har betytt mer för barn världen över än just Astrid Lindgren. Därför säger jag Astrid Lindgren.

 

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Veronica: Min spontana tanke till den frågan är Astrid Lindgren. Därefter försökte jag komma på någon annan men helt ärligt läser jag inte den sorts litteratur som nobelpriset oftast uppmärksammar. Jag läser sådan litteratur som gemene man kan relatera till, vilket många gör just med Astrid Lindgren. Hennes verk har funkat genom generationer, mina barn läser Pippi och skrattar åt samma sidor som jag en gång i tiden har gjort. Hur hennes verk fungerar över tid, över länder och hur det förgyller barn och vuxnas liv, det är om något värt ett Nobelpris. 

 

 

 

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Rent spontant är det två namn som dyker upp i mitt huvud. Det ena är Theodor Kallifatides. Jag har tjatat om honom många gånger här på bloggen, men hans språk är verkligen vackert och unikt. Det andra namnet som dyker upp är Astrid Lindgren. Hennes böcker har nog etsat sig fast i minnet på så många barn runt om i världen och väckt så mycket fantasi och spridit så mycket berättarglädje till så oräkneliga. De böcker jag minns mest och starkast från min barndom är Astrid Lindgrens böcker. Men en författare som Astrid Lindgren hade förstås förtjänat att få priset medan hon levde.

 

 

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Emelie: Jag läser väldigt lite litteratur av annat än svenska författare. Men en svensk författare kan ju också tilldelas nobelpriset och då skulle jag vilja ge det till Sara Stridsberg. För att hennes språk har allt. Det öppnar alla möjligheter ur omöjliga förhållanden och de hemskaste berättelserna. Hon sätter fingret på flera av de skevheter som finns i vårt samhälle och gör det hemskaste hemska smärtsamt vackert. Den enda fördelen med att Sara inte längre sitter i akademien är att hon istället skulle kunna ta emot priset, eller det finns säkert några stadgar som säger att den som hoppat av inte får bli någon pristagare. En ungdomsboksförfattare som jag gärna skulle ge alla priser i världen till är Jessica Schiefauer som liksom Sara Stridsberg skildrar verkligheten på ett brutalt, ärligt och samtidigt magiskt sätt.

Läsningens magi

Emelie-Novotny_037_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Min upplevelse av läsning på sommaren är att det aldrig blir läst lika mycket som det planerades för innan sommaren. Innan jag hade barn kunde jag utan problem läsa ut en bok varannan dag under ledigheten. I år fick jag inte med mig så mycket böcker i packningen. För att jag packade dåligt och för att jag någonstans hoppades att jag skulle vilja skriva istället. Två av sommarens läsupplevelser vill jag dock dela med er.

Det tog bara några dagar för mig att läsa klart Anton och Teitur av Angelica Öhrn, jag hade börjat med den tidigare i våras men slutat för att jag inte kunde ge boken den närvaro jag ville ge den. Så jag började helt enkelt om. Det bästa med Anton och Teitur är att den är en hästbok med en islandshäst och en kille i huvudrollen och att det aldrig är något som är problematiskt eller konstigt. Anton är en riktig hästtjej (trots att han är kille) och i stallet är han som vem som helst i gänget. Teitur står i ett stall tillsammans med hästar av andra raser, och redan här slår min okunskap om islandshästar in. I min värld står islandshästar ihop med islandshästar och befinner sig i ett eget riduniversum. Så är det såklart inte enbart och det var bra att få den bilden utmanad.

Förutom hästarna och hästkulturen i Anton och Teitur så gillar jag hur skilsmässorna som drabbat så många av bokens familjer gestaltas. Skilsmässan blir som en epidemi som härjar fram och riskerar att smitta alla i dess väg. I boken finns det inga lyckliga skilsmässor, det är splittrade familjer och rakt igenom barnets perspektiv. Jag tror aldrig att jag har läst en så hänsynslös och rak skildring av vad barn går igenom när dess föräldrar väljer att leva sina liv isär. Men också hur lojal ett barn alltid är gentemot sina föräldrar. Tar jag föräldraperspektivet i detta känner jag mig tröstad av att jag som förälder inte behöver vara perfekt, mitt barn kommer att stanna hos mig ändå. Tar jag barnperspektivet känner jag mig också tröstad, jag är inte ensam om att ge nya chanser och förlåta.

Det stora läsprojektet den här sommaren var att läsa om Maria Gripes Skuggserien. Två dagar innan vi skulle åka hade jag fortfarande inte införskaffat någon av böckerna. Jag började söka på biblioteken i Stockholm och konstaterade snabbt att inget bibliotek inom rimligt avstånd hade fler än en bok i serien inne. Lyckligtvis hade mitt bibliotek på Kungsholmen ett exemplar av första delen Skuggan över stenbänken, som jag hade turen att få med mig hem. Med stort mod började jag läsa. Försöker minnas i vilken ålder jag var när jag läste dem första gången, tror att jag borde ha varit kanske elva. Jag minns mycket av första boken, hur Caroline kommer till familjen, fotografierna på barnet på stenbänken och familjeträdet. Men många av detaljerna i berättelsen skulle jag inte kunnat återberätta. Ändå går det så snabbt när jag börjar läsa, mycket kommer tillbaka bara jag kommer in i berättelsen.

IMG_3488

När första boken är slut blir jag i sann bokslukaranda helt besatt över att få tag i del två, jag måste ju läsa vidare! Jag åker till biblioteket i Fårösund som inte har den inne och jag tänker att jag inte kommer att kunna vänta på att läsa den. Och det är då jag inser att den finns på e-bok. Jag har aldrig tidigare lånat en e-bok på biblioteket, vilken förlust tänker jag så här i efterhand. Sanningen är väl att jag aldrig tidigare har behövt låna en e-bok eftersom jag har tryckta böcker i överflöd var jag än vänder mig. Men jag kastar mig över …och de vita skuggorna i skogen innan minns jag ingenting av den. Eller snarare, jag minns massor om ödet på slottet där Berta och Caroline tjänstgör en sommar, men att det var i den här serien har jag glömt. Jag är övertygad om att det är här min förkärlek för rött hår är grundlagt.

Jag upplever bitvis att …och de vita skuggorna i skogen är lite långrandig att läsa och blir förvånad över att jag läste det här på mellanstadiet och gillade det så mycket. Men framförallt får jag bilder från min mormor och morfars hus i Dalarna när jag läser. Jag minns ofta var jag har läst en bok och även om jag inte kan säga att jag minns att jag har läst den här boken i deras hus så är det ändå så tydligt att det är där jag har läst den. Jag ligger i sängen i ”blå rummet” där jag oftast sov, jag går i deras knarriga trapp, kikar in i spegeln i vardagsrummet, jag sitter i trädgården. Och kanske är det läsningens största magi att den möjliggör förflyttning genom tid och rum på flera plan. I ena sekunden är det sommar på Fårö och jag är vuxen, i den andra är det tidigt 1900-tal och jag befinner mig på ett slott i Småland och i det tredje är jag drygt tio år och hemma hos min mormor och morfar i Dalarna, det var sommar då också.

Att börja om

IMG_4229

Under tiden som jag har arbetat med Vänd rätt upp har jag inte haft några andra skrivprojekt parallellt. Idéer har jag alltid men det här senaste året har jag varken haft tid eller ork att tänka vidare på dem. Redigeringen av Vänd rätt upp, jobb och föräldraskap har tagit alla min tid och energi. Men nu lever den sitt eget liv hos läsarna och det är sommarlovsdagar på stranden för mig. Barnet och kusinerna klarar sig tidvis själva och solen, vindarna och vågorna ger tankarna nya banor att gå. Det är sådär med kreativitet och skapande att det funkar bäst när vardagen inte är för styrd – i alla fall för mig. Men det tar också emot att börja om. Vänd rätt upp är ju jag proffs på, jag vet allt om den. Jag vet exakt hur Ylva reagerar i olika situationer, vad hon blir glad, upprörd, rädd eller attraherad av. Jag har känt henne i fem år och precis som med riktig vänskap tar det tid innan vissa egenskaper visar sig.

Nu försöker jag lära känna Linn, hon är tolv, snart tretton år och ska precis börja i sjuan. På ridskolan finns sköthästen Ettan – som på alla sätt och vis är hennes nummer ett i livet. Han är en femårig korsningsponny och eftersom han är så ung har Linn fått extra ansvar för honom i stallet. Men det är fortfarande skrämmande mycket som jag inte vet om Linn och Ettan, jag måste utmana mig själv och ställa frågor om vad 13-åriga tjejer av idag tänker och intresserar sig för – förutom hästar såklart.

IMG_3354

Gör min research på stranden.

Förut när jag har påbörjat nya projekt har jag helt enkelt bara börjat skriva och så har de flesta frågetecknen fått räta ut sig längs vägen. Jag brukar ha ett anteckningsblock där jag samlar allt jag vet om mina karaktärer, gärna med bilder och onödiga detaljer (här har jag visat bilder ur min tidigare anteckningsbok). Men den här gången gör jag annorlunda. I ett försök till ett mer strukturerat arbete och förhoppning om att det inte ska ta fem år att skriva nästa bok går jag nu igenom karaktär för karaktär, frågeställning för frågeställning. Vad behöver jag utsätta Linn för? Vad är hennes svårighet? Vad behöver hon övervinna? Helt enkelt: vad är drivkraften och intrigen i den här berättelsen?

Under tiden som jag gör detta får jag uppslag till scener som ska utspela sig, men jag skriver inte på dem än. Jag är fortfarande total nybörjare på det här manuset och behöver träna lite mer på Linn och hennes verklighet innan jag börjar skriva. Först när jag inte längre kan hålla mig borta från datorn ska jag börja – än så länge är jag kvar in anteckningsboksstadiet.