Korrektur-yra

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Förra veckan gjorde jag ingenting förutom att läsa korrektur på romanen (och jobba på mitt dagjobb förstås). I vadderat kuvert kom den hem till mig, 326 sidor text satt på boksidor.

Jag har väntat länge på den dag när jag på allvar ska förstå att jag ska ge ut en bok. Att det är svårt att förstå att det ska bli en bok när det enda som existerar av den är ett råmanus och ett samtal på förlaget är inte så konstigt. Men jag har hela tiden tänkt att när vi påbörjar redigeringsprocessen, när vi skriver kontrakt eller när jag får förskottet utbetalat skulle vara så konkreta händelser att jag efter det inte skulle kunna undvika att förstå att det är på riktigt. Men den där känslan infann sig aldrig riktigt. Jag satte hela tiden upp nya mål för när jag skulle börja förstå att manuset skulle bli till bok. Inte ens att få se omslaget ändrade overklighetskänslan.

IMG_1735

 

IMG_1732

Det är först nu, när jag långsamt, långsamt läser mina egna ord på de där utskrivna papperna och börjar blir osäker på om det verkligen är jag som skrivit dem som det börjar gå upp för mig. På ett sätt älskar jag främlingsskapet med texten. När det plötsligt skulle kunna vara vem som helst som har skrivit de där orden vill jag så gärna tänka att jag är redo för att släppa den.

Samtidigt blir jag smått panikslagen när jag läser alla de där orden som jag har satt i följd efter varandra, för nu är det min sista chans att ändra något. Eller rädda det som räddas kan. Det är precis så dramatiskt som det låter.

img_1738.jpg

Jag flyttar kommatecken, korrigerar stavning, funderar över vilket som är mest rätt ”som om” eller ”som att”, försöker att vara konsekvent trots att jag egentligen inte är ett dugg konsekvent. Försöker att vara pigg, alert och noggrann trots att kvällarna i februari är så vansinnigt korta och mörka. Jag börjar kalla mitt barn för Ylva som är huvudpersonen i Vänd rätt upp. Egentligen är det omöjligt att korra sin egen text, därför läser en korrläsare som inte har läst texten förut. Både jag och redaktören har läst manuset så många gånger nu att det är lätt att bli blind för de fel som smugit sig in. Jag slutar oroa mig för korrfel, tänker att det värsta redan är förbi trots att jag vet att det inte är sant.

 

9789163898174-1

 

Över en natt finns boken att bevaka på alla internetbokhandlare, den är upplagd i Bokinfo och sökbar på förlagets webbsida. Den finns tryckt på en hel sida i Bonnier Carlsens sommarkatalog. Det är både brutalt och en lättnad. Den guldfolierade hästen på omslaget som Sara Edström gjort tittar på mig med lite distans. Jag har inte hittat på, det är fler än jag som tror och jobbar för att det ska bli en bok på riktigt.

Nu har Vänd rätt upp fått ett släppdatum också – 4 juni kommer den att finnas i fysisk form. Och jag har ännu några månader på mig att vänja mig vid att jag faktiskt har skrivit en bok!

Gästbloggare: Sanna Juhlin

 

sanna_juhlin_foto_froken_fotograf-3

Foto: Jannice Thelander

Jag debuterade som författare för en hel del år sedan. Det blev inte riktigt den start som jag tänkt mig. Jag lärde mig ganska snabbt att en utgiven bok är inte lika med såld bok. Och bara för att man är författare med utgiven bok så betyder det inte att böckerna hamnar i den fysiska bokhandeln, inte ens på bibliotek och journalister kommer inte stå i kö precis för att vilja intervjua dig om underverket.

Den lärdomen sved men den fick inte mig att sluta drömma stort. Jag har mycket att tacka min naiva inställning om just min egen lyckans väg i livet. Jag har velat bli författare enda sedan jag var barn så naturligtvis skulle det gå bra för just mig, tänkte jag. När andra sa att det var lika svårt att bli utgiven som att hitta en nål i en höstack så sporrade det mig bara mera. Jag tror faktiskt att slitet, kampen kring att bli författare och att bli utgiven har varit en lika stor adrenalinkick för mig som skrivandet är. Jag blir hög på processen och den ständiga kampen för att lyckas.

Under många år blev jag utgiven på flera olika små bokförlag. Jag hade satsat på barnböcker, jag läste litteraturvetenskap på universitet och kände att det passade mig. Jag skrev för mina barn som var små då men främst för min egen skull. Att det fanns läsare existerade inte i min värld först men ju mer omtyckta mina böcker blev ju mer varse blev jag om det. Det är en fantastisk känsla att ha läsare som tycker om ens böcker.  Idag reser jag också runt på skolor och gör författarbesök.

Det är kommit att bli ett 20-tal barnböcker under 10 års tid för mig och naturligtvis blir jag inte utgiven i kronologisk ordning. Jag har kanske skrivit 40 böcker så jag blir också refuserad då och då. Jag arbetar med både små och mellanstora bokförlag. Jag har gjort barnböcker med många fantastiskt duktiga illustratörer. Jag har lärt mig massor genom åren men lär hela tiden. Det handlar inte om att skriva perfekt. Jag tror att om du ska kunna bli en duktig barnboksförfattare så måste du kunna föreställa dig att vara barn. Fokusera på karaktärer och historier istället för att krångla till det genom att tänka för mycket på genusperspektiv och hur du skriver följebrev till bokförlag.  Framförallt – ha roligt när du skriver.

Just nu är mina populäraste böcker min deckarserie om Hemliga trean. Fjärde boken i serien släpps i mars och heter Hemliga trean och Lägermysteriet. Det är Johanna Kristiansson som illustrerar och Ordalaget som ger ut dem. Tänk att jag för några år sedan tänkte att genren deckare måste vara svårast att skriva och något jag aldrig skulle försöka mig på. Jag tyckte även mellanåldern, 6-9 år, var svårast och idag är det min favoritålder att skriva för. Det är härligt att våga utmana sig själv hela tiden och utvecklas som författare. Jag vågar också släppa gränser alltmer och ge mig ut i fantasin när jag skapar.

Jag förstår att det är lätt att tappa sugen och sitt självförtroende när man blir refuserad. Många drömmer om att bli författare, och anser att de skrivit bra manus men blir ändå inte utgivna. Vad gör jag för fel? Varför blir inte jag utgiven när han eller hon blir det?

Använd din besvikelse som en kraft istället för att ge upp. Gör om. Finn en annan väg och kämpa på om du verkligen vill förverkliga din dröm. Bli medveten om vad du vill skriva om, vilken slags författare du vill vara. Läs mycket böcker. Lär dig av andra framgångsrika människor. Våga ta för dig. Ibland måste man vara lite fräck och envis inom den här branschen. Sedan måste man också vara beredd på besvikelser. Klarar man inte motgångar och ger upp av det så kanske författarskapet inte är något för dig. Jag hamnar ofta i svackor, och sörja måste man få göra, men jag ger aldrig, aldrig upp. Det här är mitt kall i livet och något jag känner stark passion inför.

Jag lever min dröm men den är inte alltid omgiven av fluffiga rosa moln. Det vet nog alla som skriver. Men man lever för de små och stora stunderna av total lycka. När det händer. Då är det värt allt slit.

Sanna Juhlin, barnboksförfattare

Finns på Instagram: sannajuhlins

Hemliga trean serien

Kampen för lästid

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

För mig har läsning alltid varit en del av min vardag. När jag gick i låg- och mellanstadiet läste jag jämt. Den ålder som bokbranschen idag kallar för ”slukaråldern”. Mitt första val var alltid hästböckerna, ett påsklov läste jag hela Britta och Silver – serien på 14 böcker, och jag prenumererade länge på Pollux hästböcker. Men jag älskade även Maria Gripes alla böcker. Det enda som på riktigt kunde konkurrera om min uppmärksamhet förutom böcker, var de riktiga hästarna på ridskolan.

Idag bekymrar sig vuxenvärlden för barns svikande läsintresse. Läsförståelsen går ner och det pratas mycket om konkurrens från andra medier och spelvärldar. Det är inte ovanligt att föräldrar råds att ”betala” sina barn för läsning. Ibland heter valutan skärmtid, i andra fall glass eller rent av pengar. Det existerade inte för mig. Tvärtom fick jag som barn ofta kämpa för att få den lästid jag önskade.

Jag har alltid varit både extrovert och introvert. Som barn hade jag alltid ett fungerande socialt liv, jag hade kompisar som jag lekte med – lekar som på ett eller annat sätt kretsade kring hästar, eller så var vi i stallet tillsammans. Men mitt behov av ensamhet och egentid har också varit stor. På fritids efter skolan i andra, tredje och fjärde klass ville jag gärna sitta uppkrupen i soffan med en bok. Ensam. Genast började vuxenvärlden att oroa sig. Fritidspedagogerna ville prata, undrade om jag inte fick vara med de andra barnen. Jag sa som det var, att jag gärna ville läsa. Men det räckte inte. Mina föräldrar kallades in, bekymrade samtal om hur jag skulle bli mer delaktig i gruppen. Jag fortsatte säga att jag verkligen ville läsa. Kompisarna hade jag ju umgåtts med hela dagen i skolan.

IMG_1691

Jag förhandlade till mig lästid. Som barn var jag ganska morgonpigg och vaknade ofta mellan sju och halv åtta, det betydde lästid i sängen innan föräldrarna också vaknade. Eftersom mina föräldrar gärna läste morgontidningen vid frukostbordet blev det snabbt tillåtet att även läsa böcker vid frukosten. Men vid lunch och middag rådde läsförbud. Genom alla bilresor vi gjorde med familjen som barn läste jag. När vi hade bilsemestrar om somrarna lade jag pliktskyldigt ner boken när mamma eller pappa sa att nu var det någon fin utsikt att titta på. Jag tittade och fortsatte läsa. Jag kan än idag komma ihåg vilka böcker jag läste under vilka resor.

När jag var lite äldre, i de tidiga tonåren, hade jag börjat skriva mer. I fantasin drev jag en ridskola och skrev om detta med blyertspenna i linjerade kollegieblock. De blev bara fler och fler. Det var inte enbart skönlitterär text utan arbetsschema över hur många timmar respektive häst hade jobbat, hagvistelser, foderstater och karaktärsbeskrivningar av de olika eleverna och hur långt de kommit i sin ridutbildning. När jag under ett sommarlov tillbringade all ledig tid bland mina papper och ord pratade min mamma med mig om att det inte enbart gick att leva i en fantasivärld.

Att vuxenvärlden ingriper i detta handlar om välvilja, det förstår jag mycket väl. Men jag har idag svårt att se att böckernas värld och ensamhet kan verka så hotfullt för ett socialt fungerande barn. Tvärtom tror jag att böckernas värld och mina egna fantasivärldar har räddat mig många gånger under uppväxten. Men det förvånar mig fortfarande hur mycket jag har fått kämpa för att få läsa ohämmat.

Gästbloggare: Sarah Vegna

sarah
Mina första böcker kom ut 2011. Det var magiskt. Så oerhört inspirerande. Jag skrev och skrev på den inspirationen, och skickade in mina manus, men det var tvärstopp. Standardrefuseringarna fortsatte komma som om världen inte märkt att jag faktiskt fått böcker utgivna.

Sen blev jag sjuk. Under en längre tid orkade jag inte slutföra några projekt. Jag påbörjade massor av berättelser, kom en bit på dem och sen blev de liggande. När orken sakta kom tillbaka låg alla de där halvfärdiga projekten och störde. Jag bestämde mig för att ge mig själv tiden att arbeta färdigt dem. Då hade det gått fem år sedan mina första böcker kom.

Jag plockade fram texterna och de bilder jag hade. Läste, skrev om, slet mitt hår, läste igen. Slutförde många av dem och skickade iväg dem till förlag. Jag fullkomligt bombade förlagen med manus. Den första månaden skickade jag arton manus, en del med bilder, andra bara med text.

Jag räknade inte alls med att få några ja. Det handlade mer om min egen sinnesro, att avsluta det jag påbörjat. Men det är klart att jag hoppades.

En kväll var det sista jag gjorde innan jag stängde av datorn att skicka in manus på en bilderboksserie jag gjort ihop med en vän. När jag vaknade morgonen efter fanns det ja från ett svenskt och ett danskt förlag. Vi skrev kontrakt med båda.

Sen var det som om nån dragit ur proppen. Innan jag fattat vad som hände hade jag skrivit tretton kontrakt med fem förlag. Nu har två år gått sen jag fattade det där beslutet. Nio böcker har kommit ut, tre har översatts till danska, en till kommer snart.

Ibland har jag varit rädd att det kommer ta slut där, att jag inte skulle få ur mig fler historier, att det kanske helt enkelt inte fanns fler berättelser i mig. Eller att förlagen inte skulle vilja ha mer. Men så blev det inte. Det fanns fler historier i mig. Och det fanns förlag som ville ha dem. Och det där att det alltid finns nya historier att berätta är ju liksom lika magiskt som att det finns förlag som vill ge ut dem.

böcker

 

Att hitta sin berättelse

 

fullsizeoutput_17ac

Under min uppväxt hade jag två intressen i livet: hästar och böcker. När jag inte var i stallet så läste jag om hästar. Tidigt väcktes även intresset för att skriva, men jag lämnade snart den fiktiva stallvärlden när mina litterära ambitioner växte. Det var aldrig någon som behövde berätta för mig att hästböcker inte var fin litteratur, det märktes med all tydlighet: böckerna gick inte att låna på biblioteket och alla som hade chansen stoppade åt mig andra böcker att läsa. Riktig litteratur. Jag läste det också, precis så som bokälskande barn läser det mesta i deras väg.

Innan jag började skriva Vänd rätt upp hade jag skrivit två fullånga manus. Några år tidigare hade jag läst den tvååriga skrivutbildningen på Skurups Folkhögskola och jag hade ett mindre antal positiva refuseringar bakom mig, jag hade till och med blivit kallad på möte hos ett av de större förlagen. Jag hade suttit där och varit tillräckligt ung och tillräckligt begåvad för att väcka deras intresse.

Jag visste allt om hur många manus förlagen får in, hur få som ens blir lästa i sin helhet, att det inte var många konkurrenter kvar när jag hade nått så där långt. Kanske skulle det gå att likställa med att vara i Idol-final i Globen men att inte vinna. För jag fick ju inget bokkontrakt den gången heller. Det var alltid något som inte var tillräckligt bra eller tillräckligt unikt. Och skillnaden mot att vara i Idol-final kunde inte vara större.

Det gick ett par år till och jag letade mer eller mindre aktivt efter den där berättelsen som var min. För det var just där skon klämde, mitt språk var det inget fel på. Så jag rannsakade mig själv och började formulera vilken berättelse som bara jag kunde berätta.

Ett av de vanligaste tipsen i skrivkurs-sammanhang är ”gräv där du står”, ett tips som jag alltid har skjutit ifrån mig. För mig handlar böckernas värld om att få uppleva någon annans verklighet. Men sedan förstod jag att det ju var hästar jag skulle skriva om. Plötsligt fick jag användning för all kunskap som jag samlat på mig under alla de år jag tillbringat i stallet. Men det dröjde innan jag kunde och ville benämna min bok som hästbok. Det är fortfarande viktigt för mig att påpeka att det inte är någon vanlig hästbok. Att den här berättelsen handlar om så mycket mer än bara hästar och hästtjejer. Precis som alla andra hästböcker också gör.

Därför rätar jag nu på ryggen och säger: Hej, jag heter Emelie, i maj debuterar jag med min hästbok Vänd rätt upp — för det är nu vi hästtjejer återtar genren och kräver att även vårt intresse tas på allvar. Litteratur handlar inte bara om vad som skrivs, utan även om hur det skrivs och pratas om.

På fredagar skriver jag om hästar och böcker här på bloggen, hoppas ni vill följa med!

Hur gick det sen, Camilla Linde?

Bild: Davor Radic

Hej debutantbloggen!

Wow. Är det verkligen ett helt år sen sist? Det är det, eller hur? Den är lustig, tiden. Hur den kan dra ihop och sträcka ut sig. Tyckas vara i en evighet och ibland passera förbi under ett andetag.

Vad har hänt med skrivandet under 2017 då? Jo, i dagarna kommer faktiskt uppföljaren till Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr ut. Jag siktade på en lite mer andningsvänlig titel och valde kort och gott: Nödrop från yttre rymden

Det sägs att andra boken är värst att skriva, och jag hoppas verkligen att det stämmer. Den här boken har betett sig som en trotsig fyraåring. Ni vet. Som gallskriker och kastar saker och minst fem gånger om dagen säger att den hatar en. Men en bok blev det till slut! Och jag är riktigt jäkla stolt.

Jag och David (som illustrerar) hade en tanke om att den skulle bli mer visuell, därför innehåller den fler illustrationer. Det är ett spännande arbete och en utveckling som ständigt pågår. Redan nu smider vi planer för hur vi i trean skulle kunna integrera text och bild ännu mer.

Jag har även publicerats i en annorlunda ABC-bok och medverkat i antologin 13 svarta sagor om ond bråd död som gavs ut på Swedish zombie. Men det stannar faktiskt inte där. Under året har jag nämligen skrivit ett vuxenmanus, ett bilderboksmanus, en barnbok för ålder 6-9 och påbörjat en skräckis för slukaråldern. Visstja. Ett par noveller har det också blivit.

En exempelsida från Nödrop från yttre rymden, med mekanikerna Mecka-Elaka och Meckannika Munter. Ganska händigt med sex armar när du är mekaniker, va?

Shit. Jag blir andfådd bara av att skriva det. Vad hände egentligen?

Den smått osannolika förklaringen?

Jag fick barn.

Ja, det låter helt sjukt för mig också. Att få barn innebär ju att den lilla tid du haft till att göra saker du tycker om krymper väsentligt. Framför allt när det nu råkar finnas små arvsmassor i familjen. Istället är det vakennätter, kaosbajsningar (vet du, så vet du), legobyggen, zombiestappla med barnvagn, matningar.

Men det är någonting som händer i min hjärna vid de där tillfällena. Det är som att alla rutinmässiga saker, dagarna som ser nästan likadana ut, släpper loss en kreativ ström från min hjärna. En ström som lyckas trotsa den där benmärgsdjupa tröttheten.

Jag tror att förklaringen ligger i just det rutinmässiga. Och att vara borta från jobbet. Mitt vardagliga jobb kräver mycket kreativitet. Jag lämnas ofta med en känsla av att inte vara färdig. Att hjärnan fortsätter arbeta långt efter att arbetsdagen är slut. När jag kommer hem är den inte inställd på att skapa. Den vill ligga på soffan och möla choklad. Nu skriker den istället efter att bli använd. Och när så mycket annat går på rutin får den möjlighet att jobba ostört.

Samtidigt vill jag förstås inte ge en alltför romantiserad bild av tillvaron. Det är ingen fräsch och äppelkindad författare med perfekt friserat hår som knappat på tangenterna. Snarare ett hålögd (och hårlöst) monster. Det har varit konflikter, skrik, trots och tårar. Allt det där som hör föräldraskapet till.

Hur har jag fått Tid Till Att Skriva då? Det är ju oftast där skon klämmer. Att den försvinner bland alla måsten. Något som verkligen funkat för mig är den där klyschan ”skriv lite varje dag så blir det mycket till slut”. (Hey, det är en klyscha av en anledning – det funkar!). Jag skriver sällan mer än en halvtimme i taget. Nåt tillfälle där barnen sover eller är sysselsatta med annat. Men jag kör direkt. Inte titta Facebook eller instagram. Kör bara. Kör. Under resten av tiden, när jag plockar strumpor eller rullar barnvagn så maler det i bakgrunden. Manusknutarna, tankarna på vart det ska ta vägen. Det gör att jag är redo att sätta igång. Att ta vara på den lilla tiden som trots allt finns. Det kanske känns som lite i stunden, men allteftersom veckorna och månaderna går så kommer texten att växa. Långsamt men stadigt.

Det är inte säkert att det blir såhär för alla. Vissa (eller kanske rentav många) skulle aldrig komma på tanken att vara kreativa under föräldraledigheten. Det enda som finns är tröttheten och att försöka hitta en stund för sig själv.

Fast grejen för mig är ju, att det är just det jag gör. Under året har skrivandet blivit precis allt det där jag vill att det ska vara. En fristad i en kaotisk värld. Något som ger mig energi och glädje. Det har varit den där ventilen jag behövt. Utloppet det brukade vara, men någonstans på vägen försvann.

Det är fantastiskt att ha hittat tillbaka till det.

Jag var faktiskt osäker på om jag skulle hitta dit igen. I slutet av förra året var jag ganska ”bränd” av skrivandet. Inte skrivandet i sig egentligen, men allt runtomkring. Marknadsföring och förväntningar och drömmar som ibland slets itu. Det blev för mycket.

Det är skönt att slippa nu. Jag skriver utan att texterna ska ”bli” någonting. Vi får se om jag ens skickar in till förlag. Ärligt talat känns inte det som det viktiga. Det viktiga har varit att hitta den där pulsen igen. Den som ibland kan bulta så svagt att du nästan inte hör den. Och ibland dåna öronbedövande högt. Att följa idéerna. Låta fingrarna dansa. Bara för att det är roligt, sådär som det brukade vara, en gång.

Så vad är egentligen lösningen? Skaffa tio barn till kanske? Nja. Det säger nog mer om mitt liv. Hur jag egentligen skulle behöva skala ner. Skapa luft för att frigöra kreativitet. Jag hoppas kunna göra det.

Tack för chansen att komma tillbaka hit. Även om det var slitigt att blogga varje vecka i ett helt år så kan jag sakna det ibland. Framför allt att ta del av era drömmar och tankar. Jag hoppas att det har gått bra för er under året. Att ni också hittat den där känslan av att hitta hem. Om inte, så är jag alldeles säker på att ni kommer att göra det.

Det har också hunnits med en tripp till Worldcon (världskongress för fantastik) och att presentera Snack för en internationell publik. Där satt jag också med i mitt livs första författarpanel om superhjältar/skurkar i en modern tid.
Bild: Markus Sköld

Vill ni fortsätta hänga finns jag på instagram.

Snack och hans vänner har också fått en egen sida på Facebook!

 

Vilken bok blir det i höstvädret? Fem tips!

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Det är mörkt och kallt och regnigt och blåsigt. Hösten är här. Då är det fint att sitta inne och dricka kaffe eller te eller choklad och läsa. Därför vill jag ge er mina bästa essäbokstips! Kanske kan det också bli inspiration till julklappar. Några av titlarna jag tipsar om har jag nämnt tidigare under mitt år på Debutantbloggen – men bra böcker är värda att tipsas om fler gånger.

 

Skrivandets sinne
Elisabeth Rynell
I den här samlingen får vi möta tankar om skrivandet, författandet och livet. Texterna är korta men säger mycket. Rymmer mycket. Lämnar spår. Ger plats för egna tankar och reflektioner. Jag läste den på nytt när jag skrev Det som får plats och i en av mina essäer refererar jag till en tanke från Skrivandets sinne.

En författares övertygelse: Liv, hantverk, konst
Joyce Carol Oates
Även denna samling lämnar spår och ger plats för reflektion. Jag fångades av den redan i första essän. Texterna har hjälpt mig mycket i skrivandet och flera av essäerna läser jag om och om och om igen. Här finns tankar om textkonsten och författarlivet. Råd och uppmuntran till aspirerande författare. Kärlek till läsning och litteratur. En väldigt bra bok för läsare som skriver!

So sad today
Melissa Broder
Reflektioner och berättelser om livet, uppväxt, relationer, sex, kroppen, mörker osv. Fångade i välskrivna och komiska och skruvade essäer. Jag skrattade, rodnade, grät, äcklades, skämmdes. Kort sagt: En fantastisk bok!

Jag en fiktion
Ingrid Elam
En undersökning av olika jag i texter. Ett jag som skriver eller ett jag som berättar. Ett självbiografiskt jag eller ett fiktivt jag. Essäer som undersöker och problematiserar jaget. Boken inspirerar och kan vara till stor hjälp till berättarhantverket. Det är en välskriven bok som ger en härlig läsupplevelse samtidigt som den är till nytta för skrivandet.

Kryddad olja
Ylva Eggehorn
En samling porträtt av kvinnor från Bibeln. Texterna är starka, välskrivna och ger djup och nya tankar om kvinnorna de porträtterar. När jag läste den insåg jag hur mycket rykten det finns om Bibeln. Vissa befogade, andra konstruerade. I boken finns mycket att hämta och

den är läsvärd – oavsett om en är intresserad av Bibeln eller inte.

Det var mina tips. Trevlig läsning!

 

p.s Det kändes överflödigt att nämna Virginia Wolfs Ett eget rum. Men det känns knepigt att inte göra det. Vad kan jag skriva om den? Kanske att den ger något nytt varje gång jag läser den? Kanske att jag har svårt att läsa den då tankarna flyger iväg och jag spånar och reflekterar och funderar? Kanske att bilderna den förmedlar klistrar sig fast vid mig? Kanske att jag tycker väldigt mycket om den samtidigt som jag tycker att den är svår? Nej, jag vet inte vad jag ska skriva om den d.s

Lördagsenkäten: Vad läser du just nu?

Lördagens enkätfråga som vi svarat på är: Vad läser du just nu? Och varför blev det just den boken som du plockade upp och började läsa?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Jag har redigerat som en galning de senaste veckorna så det har inte blivit mycket läst, men nu när jag är klar med denna omgång så ska jag fortsätta läsa The Duke and I av Julia Quinn. Jag har läst mycket contemporary romance på sistone och jag har blivit lite trött på det (inte så bra när jag själv skriver just contemporary) så jag tänkte att en historisk romance kunde vara bra att bryta av med. Att det blev The Duke and I var för att jag hört så mycket bra om Julia Quinns Bridgertons-serie att jag bara var tvungen att ge den en chans. The Duke and I är första delen av åtta och än så länge älskar jag den.

img_6998Anna: Jag har skrivit som en dåre den senaste tiden och inte haft tid att läsa så mycket men ikväll ska jag sätta tänderna i Den Älskvärda av Karin Drangel. Karin har gått i min skrivgrupp och jag har läst manus under produktion men är nu gruvligt nyfiken på hur det blev som bok. Karin har den vassaste pennan jag vet, jag gillar hennes språk och det finns scener som träffar som ett knytnävsslag i magen.

 

 

 

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Michaela: Jag läser tre böcker som bäst. Den svavelgula himlen av Kjell Westö, Själarnas ö av Johanna Holmström och Vi mot er av Fredrik Backman. Alla är utgivna i höst och böcker jag väntat på att få läsa. Framför allt Själarnas ö är otroligt vacker och gripande, men jag gillar alla – och de är också väldigt olika sinsemellan vilket gör slalomläsandet lite enklare.

 

bildmaricakallner16Marica: Jag läser två böcker just nu: Bram Stokers Dracula, och Bjäran (del 4 i Pax-serien) av Åsa Larsson och Ingela Korsell. Det är andra gången jag läser Dracula och det är en bok jag ofta återvänder till för att uppleva vissa scener.
Det är en bok jag kan längta efter och nu ville jag läsa den en gång till från början till slut. Jag gillar berättandet: breven och dagböckerna och artiklarna.
Jag gillar rädslan, spänningen, vemodet, galenskapen. Mest av allt gillar jag Jonathan Harker – kanske är jag förälskad i honom. Och varför läser jag Bjäran? Enkelt: när en väl har börjat läsa Pax går det inte att sluta.

Ola KjelbyeJohan: Jag har en fantastisk bokklubb och på grund av den läser jag Shirley Jacksons The haunting of Hill House. Jag älskar hennes förmåga att dra med mig rakt in i karaktärernas inre liv, och hur hon balanserar det magiska och det så kallade övernaturliga med en hudnära vardag. (Läs gärna We have always lived in the Castle också!)

Debutant på stora bokmässan

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Det är en trött författare som sitter här och ska försöka sammanfatta upplevelsen på bokmässan i ord.

Omtumlande är nog det ord som beskriver upplevelsen bäst.

 

Bara att komma dit, inte som besökare utan som författare, var verkligen en speciell upplevelse. Att dessutom få se sin egen bok där i förlagets monter och att se hur folk klämde och kände på den och i de flesta fall också köpte den :-), såpass mycket att förlaget faktiskt fick beställa fler böcker till lördagen :-), var smått galet. Jag hade lite svårt att greppa det först och stod lite handfallen när jag skulle signera första boken. Huvudet blev helt tomt. Vad skulle jag skriva? Tänk om jag stavar fel? Ni vet, varje katastroftanke som kunde dyka upp gjorde det. Men det gick bra. Jag skrev något klämkäckt om att Romance gör livet mycket bättra (vilket är så sant) och jag stavade inte fel 🙂
Att få signera sin bok är både roligt och skrämmande på samma gång. Men mest roligt. Frågan är bara om man någonsin kommer att vänja sig vid det 🙂 Jag tänker på dessa stora författare som signerar hundratals om inte tusentals böcker under en mässa, blir de trötta på det vid någon punkt? Kommer jag att någon gång känna att fasiken vad jobbigt det är att behöva signera min bok?

Jag tror inte det va 🙂 Jag skulle ha kunnat signera tills fingrarna blöder. Att någon vill köpa och läsa boken du skrivit och dessutom vill att du ska skriva ditt namn i den tillsammans med en hälsning till personen som köpt den är en sådan kick att jag tror att jag är smått beroende 🙂 och just nu kan jag bara tänka på hur jag ska göra för att få min nästa fix. Måste helt enkelt boka in lite fler signeringar här under hösten!

Förutom att hänga i montern med de underbara människorna från förlaget (och de fantastiska författarna som ligger vid samma förlag som mig) så har jag passat på att prata med läsare, träffa andra författare (som man lärt känna via sociala medier och nu äntligen fick träffa IRL). Jag åt lunch och pratade romance tillsammans med Sara och Veronica. Så himla roligt. Det är verkligen en ynnest att få sitta ner och prata tillsammans med andra som brinner för genren lika mycket som en själv gör.

Och givetvis handlat ett helt gäng med böcker 🙂 så nu har jag nog köpstopp på böcker ett tag framöver.

 

Min bokmässa avslutades med en förlagsmiddag i lördagskväll. Ett perfekt avslut på mässan om jag får säga det. Det var min första, men förhoppningsvis inte sista, förlagsmiddag och det var så roligt att få sitta och prata och umgås med både de andra författarna och de som arbetar på förlaget. Att vi dessutom fick gudomligt god mat gjorde ju inte saken sämre. Jag måste dock erkänna att jag blev lite starstruck när jag hamnade snett emot Emelie Schepp och mittemot hennes man Henrik vid middagsbordet. Min första tanke var: vad pratar en debuterande författare som lilla mig om med en bästsäljande författare som Emelie? Men sen insåg jag ju att hon faktiskt också befunnit sig där jag är nu en gång i tiden. Ja, för fyra år sedan för att vara mer exakt och då försvann tunghäftan lite 🙂

20170930_200927

Förrätten .-) Det var den enda jag fick bild på 🙂

Nästa år ska jag vara med alla fyra dagar 🙂 Eller i alla fall tre. Då kommer jag att ha med två böcker (fatta peppen på det) i förlagets monter och jag har efter dessa två dagar på mässan i år satt upp lite mål som jag ska nå under detta år som är kvar till nästa bokmässa 🙂

Jag är så peppad, även om jag är helt slutkörd i kropp och knopp efter dessa intensiva dagar (vilket inte är ovanligt för en introvert person). Jag har så många ideér, så många tankar på hur jag ska förvalta mitt författarskap på bästa sätt och jag har fått en liten nytändning kan man säga efter att ha tappat gnistan lite då sommaren och den tilltänkta marknadsföringen inte riktigt blev som jag hade tänkt mig på grund av en rygg som inte ville sammarbeta. Dessutom känns det inte fullt så jobbigt att ta tag i det sista som ska redigeras på manus två nu efter den helg 🙂

Nu kör vi järnet mot nästa år!!

Kram på er!

20170930_150057

Trött, men lycklig, författare som signerade böcker på lördag eftermiddag 🙂

PS. Jag vill tacka alla fina läsare som kom och sa hej, alla som köpte min bok och alla underbara människor från förlaget som verkligen fick mig att känna mig väl omhändertagen ❤
Ni är alla guld värda!

Release me

Jag berättade ju förra fredagen om listorna som tar över mitt liv! Här kommer en som jag vill dela med er. Jag har nämligen den senaste månaden varit runt på en rad bokreleaser. De har alla varit väldigt olika men har en sak gemensamt – jag känner starkt för alla böckerna! Och för alla författarna.

orkidepojkenHelena Dahlgrens Orkidépojken
(Constant reader/Lava förlag)

Releasen var på den underbara The English Bookshop http://www.bookshop.se på Södermalm i Stockholm. Det bjöds på bubbel och godsaker, Helena blev intervjuad och läste även ur boken. Jag har fått vara med lite under Helenas process fram till färdig bok och jag tycker den har blivit en riktigt stark pärla, om både inre och yttre mörker.

Orkidépojken är en mörk och spännande berättelse om ensamhet, besatthet och gemenskap, inspirerad av tv-serien Twin Peaks universum. Berättelsen handlar om några ungdomar i en Stockholmsförort: den tysta betraktaren Hanna som är bokens berättarjag, bästa kompisen Zeb och så Lina. Farliga Lina som alla känner eller vill känna, som är snyggast, mest utmanande och som plötsligt försvinner spårlöst…
LÄS MER

MoaMoa Herngrens Tjockdrottningen
(Norstedts)

I foajén på Teater Galeasen ute på Skeppsholmen stod tårtor och godis uppdukat. Tårtorna var täckta i sockerdeg med bokens omslag som motiv! Jag känner på mig att detta verk kommer att vara lika smaskigt som bakverken …

I Tjockdrottningen möter vi Annie Ek som väger över 200 kilo och tillbringar sina dagar med att äta och drömma sig bort i andras liv på Facebook och Instagram. Så blir hon kontaktad av tv-redaktören Camilla Willdow som lyckas övertala henne att medverka i bantningsserien Du är vad du väger. Annie blir Tjockdrottningen med hela svenska folket. Programmet leds av Johanna Broman som desperat vill slå igenom och gör allt för att hålla uppe bilden av framgång fast hon sitter djupt i skuldfällan. Hon dövar sin ångest med sms-lån och shopping på nätet.
LÄS MER

john ajvide XJohn Ajvide Lindqvists X – den sista platsen
(Ordfont Förlag)

På Studion i Kulturhuset bjöd John in till samtal och sång! Han sjöng bland annat en fantastisk version av Depeche Modes Somebody. Kloka och roliga Åsa Larsson intervjuade och Love Antell kompade och sjöng. Jag blev så sugen på att åter ge mig in i Johns världar.

»Under hösten 2016 drog en självmordsvåg genom Stockholms undre värld.«
Så inleds John Ajvide Lindqvists roman X ? Den sista platsen, den avslutande delen i trilogin som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.
En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse.
LÄS MER

Hampus Ta detHampus Nessvolds Ta det som en man
(Bonnier Carlsen)

På Södra Bar uppe på Mosebacke höll Hampus hov från scenen och på dansgolvet. Boken är precis som han själv en vacker blandning av kvicktänkt humor, okonstlad direkthet, blandat med skarp analys och smärtsam insikt. En bok för alla killar och de som har med killar att göra!

Vi killar får fortfarande lära oss att vi ska kunna ta en smäll, och inte får gråta eller snacka om känslor. Men jag tror att vi och alla omkring oss skulle må bättre av en förändring. En förändring som börjar med oss själva – med att vi män och killar vågar ifrågasätta mansrollen och visa vilka vi är under den hårda ytan.
LÄS MER

håret400-500x500Hej Håret! Om tidernas konstigaste kroppsdel
(Idus förlag)
Författare: Annica Hedin
Bild: Fredrik Swahn

I går kväll var jag på Livrustkammaren och firade hårets historia. På festen fanns olika tidsepoker representerade i hårväg: 1940-tal, 1770-tal, 1600-tal, 1950 (eller var det 80-tal …). Det var frågesport (hårrelaterat), fina samtal från scenen, vi fick vin, chips och godis, och allt hände längst in i slottet tre kronors gamla vinkällare. Annica har skrivit och Fredrik har gjort bilder i en underbar bok om alla möjliga aspekter av vårt hår. Hur vi uttrycker oss med frisyrer, hur håret skyddar, att det är en del av den päls som täcker hela oss …

Visste du att hår kan prata? Att ko-kiss fungerar rätt bra som schampo? Och varför kung Ludvig älskade peruker?
LÄS MER
Provläsning: Hej Håret – Om tidernas konstigaste kroppsdel

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Älskar bibliotek

img_7424.jpg

Jag och Patrik Schylström pratar om min bok på Stockholms Stadsbibliotek. Foto: Mats Strandberg

De första biblioteken dök upp redan för 4500 år sedan. I början var det mest lertavlor med räkenskaper över olika transaktioner som fyllde hyllorna, men snart började man även samla på sig nedtecknande av vetenskapliga upptäckter och berättelser. Tanken att förvara kunskap och historier under ett tak och sedan ge ett stort antal människor möjlighet att komma dit och ta del av det, har visat sig vara genialisk. För några år sedan gjordes en studie i vad som är det säkraste sättet att förvara information på till eftervärlden. Det gällde frågan om hur vi ska kommunicera för framtida generationer var vi grävt ner radioaktivt avfall. Man tittade på digitala arkiv, inspelningar, skyltar och symboler, men kom fram till att eftersom den moderna tekniken ändras så snabbt (floppydisken blev inte så långlivad som vi trodde) så är den inte tillräckligt säker. Symboler och varningsskyltar har genom tiderna ofta tappat sitt ursprungliga värde och sin innebörd (vi bröt glatt upp gravkamrar i Egypten, trots att de var försedda med för dåtidens folk mycket tydliga varningsinstruktioner). Till slut kom man fram till att det mest tillförlitliga system vi har är biblioteket.

På Stockholms Stadsbibliotek finns ungefär 410 000 böcker och numera är min bok Down under en av dem. Det är stort. I går kväll var jag inbjuden av bibliotekarie Patrik Schylström att prata om den under ett författarsamtal uppe i den runda huvudsalen i Gunnar Asplunds fantastiska byggnad i hörnet av Sveavägen och Odengatan. När vi satt där på scenen minuterna innan det skulle börja, så slog det mig att jag lovat mig själv att komma ihåg att ta in känslan av att vara där. För nu var det ju faktiskt annorlunda – det var inte som läsare och lånare av andras verk – utan som en av författarna. Jag tittade upp på alla de tusentals boktitlar som klär väggarna från golv till tak. Såg en välbekant byst uppe på övre galleriet som blickade ner på mig – August Strindberg i hög hatt. Folk började ta plats. Jag trodde mest det skulle vara familjen och några trogna vänner som dök upp (vilket de gjorde) men det visade sig att det kom en hel del andra också. Folk som hört om boken, redan läst den, eller som brukar gå på bibliotekets författarkvällar. Patrik och jag pratade om teman i boken, om skrivprocessen, om hur det är att skriva självbiografiskt, och en massa annat. Jag läste två stycken ur boken och efteråt var det försäljning och signering. Det kom fram en kvinna och sa att hon blivit väldigt tagen av boken och att hon nu även skulle köpa den till sin dotter. Hon berättade att hon tänkt medan hon läst att den nog skulle kunna hjälpa dem att prata om en svår period i deras relation. Även om jag såklart har hoppats att min historia ska kunna hjälpa någon att sortera i sina egna funderingar, stötta lite i förvirringen, så blev jag så otroligt glad och rörd av att hon kom fram delade med sig.

Biblioteket var verkligen en viktig plats för mig när jag växte upp. En miljö som kändes trygg och lugn när det stormade ute i vardagen. Det var där portarna öppnades till både inre och yttre världar och där intresset för berättelser och berättande föddes.

Jag ska få åka runt till flera bibliotek under hösten och prata om min bok. Och det ska bli otroligt kul – för bibliotek är awesome!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Vinn debutanternas böcker

Denna lördag bjuder vi på något alldeles extra, nämligen en chans att vinna ett bokpaket med alla våra böcker 🙂

För att vara med och tävla lämnar ni en kommentar under detta inlägg där svarar på dessa två frågor:

  1. Vad är ditt bästa skrivtips?
  2. Vad vill du läsa mer om här på bloggen?

Vinnaren utses av oss fem debutanter och tävlingen pågår tom. lördag 19 augusti klockan 23.59.

Lördagsenkät: Om du känner att du inte gillar boken du läser, slutar du läsa eller håller du ut? Vad får dig att ge upp?

sluta läsa bok

 

Christina: Jag har än så länge bara lagt ifrån mig en handfull böcker utan att läsa ut dem, men jag märker att jag blivit mer kräsen med vad för böcker jag väljer att läsa sedan jag själv började skriva. Om det beror på att jag har mindre tid till att läsa så jag måste vara effektivare eller om det är på grund av att jag själv tar på mig redigeringsglasögonen och inte kan lustläsa vet jag inte. Så jag tenderar till att bara läsa böcker som jag fått rekommenderat från andra eller böcker skrivna av författare som jag redan läst några böcker av och älskat. Det som skulle få mig att lägga ner en bok utan att läsa klart den skulle vara att den saknar framåtrörelse och driv, att den blir för långrandig helt enkelt.

 


Anna:
Jag gillar egentligen inte att ge upp men nu för tiden har jag oerhört lite tid och ett enormt berg av böcker jag vill läsa så då kan jag helt enkelt inte prioritera något som inte är givande. Detsamma gäller film. Om en film inte håller måttet lämnar jag biografen efter en kvart.

 

 

 

 

 

Michaela: Om jag läst ungefär halva boken försöker jag läsa ut den, men alltid orkar jag inte. Oftast handlar det om att jag tycker att boken saknar framåtrörelse och driv. Är de tio första sidorna mest beskrivning snarare än handling lägger jag rätt säkert bort boken. Men visst känns det dumt att ge upp, men å andra sidan känns det ännu dummare att tvinga mig själv att läsa nåt som uppenbarligen inte är för mig.

 


Marica:
För det mesta slutar jag att läsa. Om det inte finns någon bra anledning till att fortsätta typ studielitteratur. Eller en klassiker som jag tycker att jag bara MÅSTE ta mig igenom för att vara lika cool som alla andra. Eller om det är en svindyr ljudbok som jag tänkte skulle vara skitbra och värd varenda slant, men som visade sig vara ett bottennapp – då känner jag att jag måste fortsätta bara för att jag spenderat så mycket pengar. Annars är jag inte envis. Blir jag uttråkad av en bok slutar jag, för det finns väldigt många böcker att läsa.

 

_DSC6798

Foto: Ola Kjelbye

Johan: Jag håller nog ut ganska länge. Ibland inser jag att jag fastnar i ”redigeringsmode” och hittar konstigheter överallt, tänker på hur jag själv skulle ha gjort. Då kan det ju bli intressant som studieobjekt mer än som läsupplevelse. Men om det blir för mycket logiska luckor, stora ”informationsdumpar”, eller ”finurligt trixiga påhitt” då ger jag upp. Det finns för många böcker i läshögen som väntar.

 

Utsläppt i världen

Screen Shot 2017-05-18 at 22.50.47

Foto: Lena Stjernström

I måndags var det releasefest för maken Mats Strandbergs nya bok Hemmet. Det är en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende, och Mats och förlaget lät festen bli därefter. Smörgåstårtor med svenska flaggor. Skålar med Bridgeblandning. Och framför allt en fantastisk DJ; Fröken Vega, en drag queen-vän till oss som kvällen till ära förvandlats till folkilsk gammal dam som spelade gamla örhängen. Dessutom visades Hemmet-kortfilmen som Mats gjort tillsammans med regissören Mattias J Skoglund. Det blev succé, förstås. Fullt med folk, och massor av blommor och presenter. Vår lägenhet luktar som en hel blomsterhandel nu. Skåpen är fulla av lyxiga chokladaskar och champagneflaskor.

Och jag var minst sagt stolt över maken. Men jag kunde förstås inte heller undvika att tänka på min EGEN release. Nu sitter jag med sista korrekturet på manuset, och det börjar kännas verkligt nu. Det kommer att bli en bok. Den ska släppas ut i världen. Och det ska firas. Datumet i augusti är redan satt. Men det är ungefär allt jag vet.

Var ska jag ha festen? Vilka ska jag bjuda? Tänk om ingen kommer? Vad ska jag bjuda på? Vad ska jag ha på mig? Ska jag slå ihop releasen med min 50-årsfest, eftersom jag fyller en vecka tidigare? Musikvalet är åtminstone ganska givet; musik är en viktig del av både själva boken och mitt skrivande av den, som ni som läser den här bloggen vet vid det här laget. Men vad ska jag ha för tema på festen? När Mats firade sin förra bok Färjan var det också enkelt; buffé, Minttu-bar och dansbandet Chinoz spelade. Men Nya Zeeland i slutet av 1980-talet? När jag (och min huvudperson Jim) drog fram längs vägarna drack vi det billigaste vi kunde hitta, och åt oftast mat som gick att laga på gasolkök. Det kanske inte är så jättekul? Sen spelar marsipan från Lübeck en viktig roll också. Det var förstås den där gången jag (och Jim) följde med en gammal sjöman till en lyxbåt som tillhörde Simon Le Bon, sångaren i Duran Duran, men det känns lite svårt att återskapa, och dessutom fångar det knappast boken som helhet. Jag måste fundera vidare. Men först ska jag bli klar med det här jäkla korrekturet.

Tills vidare, en låt med just Duran Duran från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Gästblogg: Jesper Danielsson

Jesper Danielsson

Copyright/fotograf: Stefan Tell

Jag har alltid gillat resonemang av typen: Om jordens historia komprimerades till ett år så skulle däggdjuren börja utvecklas först den 28e december och Gustav Vasa dyka upp klockan 23:59:57 på nyårsafton. Det finns något befriande i den där svindlande litenheten man känner inför sådana perspektiv.

 

För den som har en faiblesse för just den typen av statistiska uppgifter är sajten worldometers.info mumma. Här finns räknare som tickar fram det mesta man kan vilja ha koll på. Man kan följa antalet födslar, dödar, konsumerade liter vatten, producerade cyklar, avverkade skogshektar, dagar tills oljan tar slut, överviktiga människor och mycket, mycket annat matnyttigt. Varje räknare har länkar till den statistik som ligger till grund för räknandet för den som vill veta mer.

 

Det finns förstås en räknare för antalet utgivna nya boktitlar. Den tickar fram en ny bok ungefär var trettonde sekund. När jag skriver den här meningen (den 24e april klockan 12:48) tickar bok nr 801 273 för i år fram. Räknaren bygger på uppgifter från UNESCOS statistikinstitut (UIS). De anger det totala antalet utgivna böcker per år till drygt 2,2 miljoner.

 

Det finns förstås nerbrytning av uppgifterna på nationsbasis. De visar att om man verkligen vill drunkna i utbudet ska man publicera sig i USA eller Kina, båda med nästan 400 000 publicerade nya titlar per år (ca 45st./tim). Vill man känna sig mer utvald kan man försöka skriva en av de sju titlar som publiceras ett genomsnittligt år i Oman.

 

För Sveriges del finns än mer detaljerad statistik om man går till Kungliga Bibliotekets nationalbibliografi. Där kan man se att utgivningen de senaste åren legat ganska stilla på ungefär 15 000 titlar per år. Av dessa är 64 % vuxenlitteratur, 14% litteratur för barn och ungdom, 4% skolböcker och hela 18% doktorsavhandlingar (bara det är ju lite av ett hoppsan: det vandrar uppenbarligen omkring oväntat många doktorer på Sveriges gator och torg).

 

Sverige bidrar alltså med en bok till den globala räknaren ungefär var 35e minut. Inte illa för ett litet land, med ett litet språk, i Europas utkant.

 

Vill man sedan ha ytterligare perspektiv att svindla över kan man ju tänka utanför den jordiska boxen. I vår galax Vintergatan finns det, förutom solen, ett par hundra miljarder stjärnor till. Runt många av dessa stjärnor kretsar det planeter, precis som runt solen. Man räknar med att det finns minst lika många planeter som stjärnor i Vintergatan. Vintergatan är i sin tur en av 100 – 200 miljarder galaxer i det vi kallar det observerbara universum.

 

Bara i vår omedelbara närhet (med galaktiska mått mätt) – runt stjärnan TRAPPIST-1 fyrtio ljusår från jorden – upptäckte man nyligen inte mindre än sju jordlika planeter. Tre av dessa låg i ”den beboeliga zonen”, d.v.s. på ett avstånd från sin stjärna som gör det möjligt att innehålla flytande vatten och hysa liv.

 

Det ter sig sannolikt att det på några – kanske till och med många – av dessa miljarder gånger miljarder planeter, publiceras böcker. Om detta finns det, av förklarliga skäl, ännu ingen pålitlig statistik. Vi kan dock med ganska stor statistisk säkerhet räkna fram att:

 

I det i det observerbara universum, den andra maj 2017, ges det ut minst 6027 nya böcker.

 

42 av dessa ges ut i Sverige.

 

6 av dessa är böcker för barn och ungdom.

 

1 av dem har jag skrivit.

 

Det är stort ändå.

©Jesper Danielsson 2017

 

JESPER DANILESSON  är verksam som regissör och manusförfattare och har arbetat i filmbranschen med allt från dokumentär till reklamfilm och drama. Under senare år har han arbetat med dramaprojekt för barn och ungdom så som, “Draken”, “Habib” och “Sam tar över” för SVT. Jesper Danielsson bor utanför Stockholm med fru och tre barn.