Bloggar med skrivtips: Här är de 3 bästa!

Caroline Möllesand Bloggtips
Dags att läsa skrivtips … Läsglasögon på!

Det finns många skrivsajter och skrivbloggar som bjuder på skrivtips, men här har du de tre bästa, enligt mig.

När mitt skrivintresse vaknade på allvar var Debutantbloggen en av de första skrivrelaterade bloggarna jag hittade. Jag tyckte upplägget var trevligt och det var kul att jämföra och få reda på hur de olika författarna hade gått till väga för att komma igång med sitt skrivande. Då hade jag inte en tanke på att jag så snart skulle vara en av de som skriver här. Nu känner jag mig manad att bidra med något matnyttigt och användbart.

Det här inlägget är främst riktat till dig som skriver och som vill lära dig mer. Är det förresten någon som är fullärd när det kommer till skrivande?

När jag var i början av min ”hobbyförfattarresa”, var jag oerhört hungrig och törstig efter kunskap, tekniker, verktyg och andras erfarenheter som har med skrivande att göra. Jag lusläste alla inlägg i författargrupperna på Facebook, mycket lärorikt. Jag googlade förstås efter författarsidor och skrivsajter och hittade en hel uppsjö.

Det finns många personliga författarbloggar som jag tycker om. Jag älskar att inspireras av hur andra gör och lever sina skrivliv. Många av dem uppdateras ganska sporadiskt och det har jag full förståelse för. Det kräver tid och engagemang att skriva intressanta blogginlägg vecka efter vecka. Och för de flesta är det nog så att man hellre lägger sin värdefulla skrivtid på det aktuella manuset.

Ganska snart hittade jag några mer kunskapsbetonade favoritbloggar. Att läsa deras inlägg är som att skyffla guldpengar hos Joakim von Anka!

Det dessa tre personer har gemensamt är att de har varit uthålliga och bloggat i många år, därför innehåller deras sidor flera hundra inlägg. Det är lätt att fastna, ”ska bara läsa ett inlägg till.”
(Du som vill ha kort och lättsmält får gå till Instagram istället.)
Här kommer de, utan inbördes ordning:

  1. Dinbokdröm.se

Den här sajten drivs av författaren Kristina Svensson och handlar om, precis som adressen antyder, att förverkliga sina författardrömmar. Hon delar med sig av kunskap som förvärvats både genom egna och andras erfarenheter. Här finns bland annat författarintervjuer, konkreta tips för skrivfasen, råd om utgivning och inspiration för att nå ut med sin bok. Omfattande och gediget innehåll!


Lennart Gullbrandsson
  1. Elementx.se

Lennart Guldbrandsson är författare, lektör, skrivcoach, spökskrivare och föreläsare. Han ligger bakom sidan och bloggen som han kallar ”Element X”. Där bjuder han på blandade resurser för författare: skrivtips, manualer, listor, svar på vanliga frågor och mycket mer. Många flikar och menyer att botanisera bland!


Pia Lerigon
  1. Pialerigon.se

Författaren, lektören och författarcoachen Pia Lerigon har en författarsida med blogg. På Bokmässan 2017 valdes den till Sveriges bästa skrivblogg. Grattis! Delen jag vill tipsa om är sidan med skrivtips i bokstavsordning. De baseras på skrivtips hon själv fått eller lärt sig under skrivandets gång. Många och långa inlägg – hundratals!


Jag önskar dig trevlig läsning och hoppas att du lär dig något nytt! Glöm bara inte att återkomma till oss här på Debutantbloggen ibland. 🙂

Tipsa gärna om fler intressanta skrivbloggar i kommentarerna.

Jag vs August

En vanlig fråga jag får när jag berättar att jag har skrivit en roman och som bäst håller på att redigera färdigt nummer två, är om jag har slutat jobba och livnär mig på författarskapet. Som Sara skrev förra veckan är det något av en utopi för många. Jag är däremot glad över att jag inte behöver försörja min familj på mitt skrivande. Inte mycket pengar skulle trilla in därifrån, om jag säger så. (Än, tillägger optimisten i mig.)

”Var vänlig skicka mer förskott på boken”, eller något liknande tror jag August Strindberg krävde för att försörja sig och familjen när han levde i Frankrike eller något annat hörn av Europa och hade det lite knapert.

August Strindberg. Beundrar verkligen hur håret kan ha en sådan volym på varje foto. Volymen på mitt författarfoto fick jobbas fram hårt, ska jag erkänna.

Det är minst sagt lite skillnad på mig och August. Inte minst kön, kvinnosyn, volym i håret, antal äktenskap och grad av kändisskap. Faktum är att jag är ganska glad över att jag inte är August utan bara jag, men just den där lättvindiga inställningen till förskott är jag lite avundsjuk på.

Om du blir antagen på ett (traditionellt) bokförlag får du ett förskott på din bok när ditt manus godkänns. Jättekul! Tack! Det kändes verkligen häftigt. Det rör sig dock inte om några astronomiska summor och sedan dröjer det innan det trillar in något mer. Jag vet inte om det gäller alla förlag, men på mitt avräknas författarna året efter ett försäljningsår så jag har alltså inte ännu fått någon första utbetalning av royalty. Det kommer först under våren 2021. Biblioteksersättningen på 1,01 kr/lånetillfälle fungerar likadant, och där är det dessutom så att du måste komma upp i >2000 lån för att få minimiersättningen. Statistik för 2018 visar att det var 4300 författare totalt som fick någon utbetalning. En bra grej är dock att det inte räknas per bok utan per författare… så det borde rimligtvis bli större chans att få någon ersättning ju fler titlar du ger ut?

Det krävs ingen större matematikförmåga för att förstå att det skulle bli väldigt skralt på bankkontot om det inte fylldes på av någonting annat. När jag får frågan om jag lever på mitt skrivande brukar jag därför svara: ”Nej, det gör jag inte, för jag vill fortfarande äta varje dag.” Nästa år blir det däremot spännande att se vad royaltyn blir och hur många gånger min debutbok Klar himmel lånades ut (jag tror man får en redovisning även om man inte kommer upp till miniminivån? Rätta mig någon om jag har fel!). Till dess kämpar jag på med mina skrivprojekt och är rätt glad att jag har ett vanligt åtta-till-fem-jobb att luta mig emot när det gäller att förse mig med en lön varje månad.

Bland hästtjejer och rebelltjejer första dagen på bokmässan

IMG_3757

Skriv en bildtextSeminarium om hästboken idag tillsammans med Katja Timgren, Helena Dahlgren och Johanna Lindbäck. 45 minuter gick såklart alldeles för fort när en pratar om det bästa som finns: hästar och böcker.

img_3761.jpg

Matchade klänningen med boken av misstag.

IMG_3753

Jag läser högt ur ”Godnattsagor för rebelltjejer” i Max Ströms monter, för barn och förbipasserande. Idag blev det berättelserna om Valentina Teresjkova, Vivian Maier och Sapfo.

IMG_3756

Omringad av fantastiska rebelltjejer!

IMG_3730

Får äntligen provrida Sigge!

IMG_3718

Med ”Vänd rätt upp” i Bonnier Carlsens monter.

img_3747.jpg

Rita din drömhäst och vinn Peder Fredricsons nya bok!

IMG_3748

Jättefina hästbilder utanför bonnierförlagens monter.

Att tillhöra en förlagsfamilj

Emelie-Novotny_071_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Vänd rätt upp blev antagen av Bonnier Carlsen i november 2016. Redan i maj 2017 blev jag bjuden på deras vårfest. Visst, det är alltid roligt att gå på fest, men för mig har det viktigaste varit att bli inkluderad och välkomnad – och det har jag verkligen blivit!

På den första festen vågade jag knappt andas om att jag skulle ge ut en bok, men var ju tvungen att svara på frågan vem jag var och vad jag gjorde där. Jag möttes av flera etablerade författare som var imponerade av mig, av att jag fått min debut antagen där. För mig har det aldrig varit viktigt att tillhöra ett stort förlagshus, men det har varit viktigt för mig att ha ett sammanhang. Förra året var jag på bokmässan och jobbade i Akademibokhandelns monter. Jag hade inga uppdrag eller åtaganden för förlaget ändå blev jag återigen medbjuden på förlagsmiddag, omhändertagen och delaktig.

I tisdags var det dags igen när Bonnier Carlsen firade sitt 25-års jubileum. Förutom att träffa min förläggare och redaktör och alla andra som varit delaktiga fick jag träffa den person som var den första att lektörsläsa mitt manus. Jag har såklart vetat att manuset blivit läst och bedömt många gånger innan utgivningsbeslut fattats, men det blir så verkligt när alla anonyma bedömare plötsligt står framför en. Det är hisnande att hon har haft så stort inflytande över mitt och Vänd rätt upps väg ut i offentligheten utan att jag har kunnat påverka det. Det kändes som att få sluta en cirkel när jag fick signera hennes tryckta version av boken och jag tackar min lyckliga stjärna för att det var just hon som fick läsa just mitt manus.

IMG_3545

Jag fick också träffa Sara Edström som har gjort det fantastiska omslaget till Vänd rätt upp och vi började genast att tänka i hisnande tankebanor om vilka fler omslag vi skulle kunna samarbeta med framöver. Flora Wiström som jag ska ha ett samtal med på bokmässan var också där. Och så fick jag träffa både Lin Hallberg och Åsa Larsson som jag också kommer att samtala med på bokmässan. Åsa Larsson skriver ju spänningslitteratur för både barn och vuxna men är också hästtjej. Hon överväldigade mig med fina ord om min bok och jag påmindes om hur viktigt det är att få höra det (helst om och om igen). Vi pratade om att hästboken gör barn till läsare och om att tonårstjejer marginal för att göra rätt är så snäv och om hästtjejen som så ofta sliter i det tysta.

Det här sammanhanget är det som ger mig energi och inspiration att ta tag i skrivandet, bokmässan och hösten, för det är ett sammanhang som jag vill fortsätta att tillhöra.

Ses vi på bokmässan i höst?

Emelie-Novotny_085_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Trots att det börjar närma sig högsommar och mångas semestrar är i full gång planerar bokbranschen nu för höstens bokmässa i Göteborg. Bok- & Biblioteksmässan pågår mellan 27:e och 30:e september och mycket av planeringen inför den är redan gjord. Bokmässan har släppt seminarieprogrammet och redan på torsdagen kl 12 ska jag göra mitt första framträdande på bokmässan.

Det är långt ifrån min första bokmässa, sedan hösten 2008 har jag varit där nästan varje år, både som representant för dagensbok.com och för Akademibokhandeln. Jag har upplevt den där speciella bokmässeglädjen när det är tydligt att vi är många som brinner och jobbar för böcker, läsupplevelser, barns läsning och det skrivna ordet. Men också den stora bokmässeutmattningen som följer efter timmar i monter på mässgolvet. Jag hoppas och önskar att bokmässan återigen ska få vara en fristad för litteratur och samtalet omkring den, för böckerna förtjänar att stå i centrum. Den här mässan, den sjunde eller åttonde i ordningen för mig, blir den första som utgiven författare. Det är ytterligare en dröm som går i uppfyllelse. Redan nu fantiserar jag om den där lilla lila namnbrickan med mitt namn på som visar att jag är en av de medverkande.

26611503249_aa4c2730d7_k

Foto: Niklas Maupoix

Under seminariet Hästboken i dag kommer jag, Helena Dahlgren och Katja Timgren att samtala tillsammans med Johanna Lindbäck som kommer att leda samtalet. I hela 45 minuter ska vi få prata om det bästa vi vet: Hästböcker. Seminariebeskrivningen är:

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga?

Jag kan inte låta bli att se det som en stor seger för hästboken att den faktiskt får vara med i det litterära samtalet på en av litteraturvärldens större scener. Att jag får göra det tillsammans med författarstjärnor som Helena och Katja är en ynnest! Om jag är nervös? Ja!

Dessutom kommer det att bli flera evenemang i Bonnier Carlsens monter på mässgolvet där jag ska medverka. Mer info om detta kommer så snart allt är spikat och klart. Om ni vill prata hästböcker eller skrivande, eller få Vänd rätt upp signerad kommer jag att vara på plats torsdag-lördag. Ses vi där?

Försäljning och läsarreaktioner

 

emelie-novotny_071_c-stefan-tell-webbversion.jpeg

Foto: Stefan Tell

Nu finns Vänd rätt upp ute i butik. Det är fortfarande smått overkligt att se den i hyllan, rosa och skimrande. Tillsammans med alla andra böcker av kända författare. Boken finns nu i alla Akademibokhandelns butiker och självklart också på Bokus och Adlibris. Det är fint att tänka att min bok nu är utspridd runt om i Sverige, att det finns en del av mig på alla dessa platser samtidigt, och att den har fått flytta hem till läsare.

Om du är sugen på att provläsa Vänd rätt upp finns det en smakprovs-pocket i Akademibokhandelns butiker med utdrag ur 7 ungdomsböcker från Bonnier Carlsen. Vill du sen läsa hela boken får du också 20% rabatt på valfri titel ur smakprovet med kupongen som finns längst bak.

IMG_2538
Som anställd på Akademibokhandeln har jag tillgång till försäljningssiffrorna i våra butiker och våra nätbokhandlar. Det första exemplaret såldes i Trollhättan samma dag som Vänd rätt upp kom ut i butik. Att det där första exet blev sålt så snabbt var en lättnad. Det är trots allt det bästa beviset på att någon är så intresserad av min bok att hen är beredd att betala för den. Bonnierförlagen erbjuder också sina författare en inloggning för att kunna följa försäljningen. I deras portal syns försäljning till fysisk bokhandel och nätbokhandel separat, samt försäljning till bibliotek. Men sålda exemplar till bokhandeln visar hur många exemplar som har sålts till butik, inte hur många som faktiskt har sålts vidare till kund. I bokbranschen finns det något som heter returrätt. Det innebär att bokhandlarna får skicka tillbaka de böcker som inte har sålts inom en viss period och få pengarna tillbaka. De titlar som säljer får längre tid i hyllorna och de som inte säljer åker ut ganska snabbt. Platsbrist är en ständig fråga för bokhandeln och alla ytor måste vara lönsamma, samtidigt som det ges ut många fler böcker än vad som får plats på hyllorna. Därför behöver en ta de hundratals sålda böckerna till bokhandeln med en nypa salt, egentligen står de bara på hyllorna till låns.

IMG_2527

Det absolut bästa med att boken nu är ute är att det äntligen börjar komma läsarreaktioner! Jag har varit nervös inför dem och försökt resonera så att alla inte kommer att älska Vänd rätt upp och att det inte heller är meningen. Läsarens upplevelser ligger så långt utanför min kontroll, jag kan inte styra över dem. Kanske är det just därför som jag blir alldeles rusig och pirrig av de läsarreaktioner jag har fått. Nu kommer de flesta från de som var på releasefesten, alltså människor som känner mig sedan tidigare. Därför är det extra roligt när de är så överväldigande, tacksamma och generösa:

”Så bra! Så fin! Så välstämt nördig!”

”Jag älskar hur du fått med allt det där enkla och självklara som egentligen är helt magiskt. Att sitta på en häst som betar – hur bogbladen höjs och sänks. Det tog nästan luften ur mig. ”

”Karaktärerna kommer att leva i mitt huvud”

”Framtidsnoja, förälskelse, sex och kärlek, svek och hämnd, kompisar och långa nätter, insikten om maktförhållanden och testande av gränser. Helt enkelt stora känslor – och lägg till det HÄSTAR… Själv hamnade jag omedelbart i bokslukaråldern!”

Och kanske det finaste av allt:

”Jag hoppas att du kommer att skriva fler böcker.”

Recensionsdatum för Vänd rätt upp är på måndag, den 18:e juni. Att barn- och ungdomslitteratur sällan recenseras på dagen har jag med mig, men jag håller mina tummar och tår för att få läsa några rader om den.

Hur länge lever en bok?

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

En vanlig fråga som många aspirerande författare tänker på är ”hur lång är en bok?”. Det vanliga svaret brukar vara ”hur långt är ett snöre?” – med andra ord är det inte en speciellt relevant fråga. En bok ska vara just så lång som berättelsen är, varken kortare eller längre.

En mer relevant fråga är hur länge lever en bok? Nu menar jag inte hur lång tid det tar för en fysisk pappersbok att förmultna, utan hur länge den där boken är intressant för eventuella läsare.

I dagens värld är tempot brutalt. En bok tävlar inte bara med andra böcker utan med precis allt annat. Netflix, sociala medier, vänner och allt vad livet har att bjuda på. Just när boken blir utgiven kan det i bästa fall vara en liten hype kring boken. Den syns kanske extramycket på sociala medier, blir recenserad och det är evenemang och sånt.

Men sen när allt det där ebbar ut? Vad blir kvar? En författardebutant som undrar över att allt gick så fort. Förlagen pumpar ut sina vårkataloger som bäst och inget är väl ett tydligare tecken på att det är dags för nästa säsong och att den här säsongens böcker så småningom glöms bort. Jag kände faktiskt redan efter bokmässorna ”jaha, det var den boken då”.

Riktigt så brutalt är det ju lyckligtvis inte. Fastän min bok kom ut för tre månader sedan så dyker det fortfarande upp nya recensioner då och då, vilket gör mig jätteglad. Och snart börjar ju julsäsongen och då kanske en och annan bok blir köpt. Sen ska vi inte heller glömma biblioteken – där går det nästan alltid att få tag på böcker som för länge sen ”gått ur säsong”.

Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. Att allt går så fort och att när det är över så känns det lite tomt. Lite märkligt. Det kan gå dagar utan att jag tänker på att jag skrivit en bok, den är liksom inte längre en lika vital del av mig som mina inre organ, den klarar sig själv. Och jag hoppas att boken får leva länge, att det inte blir bortglömd bara för att det kommer en ny säsong med nya böcker av nya författare.

Och så en dag ska jag själv vara med i den nya säsongen och så börjar allt om från början igen. Det är väl precis så det ska vara.

Debutant på stora bokmässan

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Det är en trött författare som sitter här och ska försöka sammanfatta upplevelsen på bokmässan i ord.

Omtumlande är nog det ord som beskriver upplevelsen bäst.

 

Bara att komma dit, inte som besökare utan som författare, var verkligen en speciell upplevelse. Att dessutom få se sin egen bok där i förlagets monter och att se hur folk klämde och kände på den och i de flesta fall också köpte den :-), såpass mycket att förlaget faktiskt fick beställa fler böcker till lördagen :-), var smått galet. Jag hade lite svårt att greppa det först och stod lite handfallen när jag skulle signera första boken. Huvudet blev helt tomt. Vad skulle jag skriva? Tänk om jag stavar fel? Ni vet, varje katastroftanke som kunde dyka upp gjorde det. Men det gick bra. Jag skrev något klämkäckt om att Romance gör livet mycket bättra (vilket är så sant) och jag stavade inte fel 🙂
Att få signera sin bok är både roligt och skrämmande på samma gång. Men mest roligt. Frågan är bara om man någonsin kommer att vänja sig vid det 🙂 Jag tänker på dessa stora författare som signerar hundratals om inte tusentals böcker under en mässa, blir de trötta på det vid någon punkt? Kommer jag att någon gång känna att fasiken vad jobbigt det är att behöva signera min bok?

Jag tror inte det va 🙂 Jag skulle ha kunnat signera tills fingrarna blöder. Att någon vill köpa och läsa boken du skrivit och dessutom vill att du ska skriva ditt namn i den tillsammans med en hälsning till personen som köpt den är en sådan kick att jag tror att jag är smått beroende 🙂 och just nu kan jag bara tänka på hur jag ska göra för att få min nästa fix. Måste helt enkelt boka in lite fler signeringar här under hösten!

Förutom att hänga i montern med de underbara människorna från förlaget (och de fantastiska författarna som ligger vid samma förlag som mig) så har jag passat på att prata med läsare, träffa andra författare (som man lärt känna via sociala medier och nu äntligen fick träffa IRL). Jag åt lunch och pratade romance tillsammans med Sara och Veronica. Så himla roligt. Det är verkligen en ynnest att få sitta ner och prata tillsammans med andra som brinner för genren lika mycket som en själv gör.

Och givetvis handlat ett helt gäng med böcker 🙂 så nu har jag nog köpstopp på böcker ett tag framöver.

 

Min bokmässa avslutades med en förlagsmiddag i lördagskväll. Ett perfekt avslut på mässan om jag får säga det. Det var min första, men förhoppningsvis inte sista, förlagsmiddag och det var så roligt att få sitta och prata och umgås med både de andra författarna och de som arbetar på förlaget. Att vi dessutom fick gudomligt god mat gjorde ju inte saken sämre. Jag måste dock erkänna att jag blev lite starstruck när jag hamnade snett emot Emelie Schepp och mittemot hennes man Henrik vid middagsbordet. Min första tanke var: vad pratar en debuterande författare som lilla mig om med en bästsäljande författare som Emelie? Men sen insåg jag ju att hon faktiskt också befunnit sig där jag är nu en gång i tiden. Ja, för fyra år sedan för att vara mer exakt och då försvann tunghäftan lite 🙂

20170930_200927

Förrätten .-) Det var den enda jag fick bild på 🙂

Nästa år ska jag vara med alla fyra dagar 🙂 Eller i alla fall tre. Då kommer jag att ha med två böcker (fatta peppen på det) i förlagets monter och jag har efter dessa två dagar på mässan i år satt upp lite mål som jag ska nå under detta år som är kvar till nästa bokmässa 🙂

Jag är så peppad, även om jag är helt slutkörd i kropp och knopp efter dessa intensiva dagar (vilket inte är ovanligt för en introvert person). Jag har så många ideér, så många tankar på hur jag ska förvalta mitt författarskap på bästa sätt och jag har fått en liten nytändning kan man säga efter att ha tappat gnistan lite då sommaren och den tilltänkta marknadsföringen inte riktigt blev som jag hade tänkt mig på grund av en rygg som inte ville sammarbeta. Dessutom känns det inte fullt så jobbigt att ta tag i det sista som ska redigeras på manus två nu efter den helg 🙂

Nu kör vi järnet mot nästa år!!

Kram på er!

20170930_150057

Trött, men lycklig, författare som signerade böcker på lördag eftermiddag 🙂

PS. Jag vill tacka alla fina läsare som kom och sa hej, alla som köpte min bok och alla underbara människor från förlaget som verkligen fick mig att känna mig väl omhändertagen ❤
Ni är alla guld värda!

”En riktig bok”

img_6998

Igår gick Stora Ljudbokspriset av stapeln, därför tänker jag ägna veckans inlägg åt det som jag tycker är speciellt med att skriva för ljud.

Min bok, Stockholm Psycho, är inte bara en ljudbok, det är en ljudboksserie. Producerad exklusivt för lyssning.

Vad är det? tänker du nu. Eller som min far sa vid frukostbordet nyss ”Din bok verkar ha ett annat upplägg än det jag är van att lyssna på.” (Han lyssnar på Hemingway, Peter Englund, Dostojevskij och en hel drös historiska alster). Och han har helt rätt i sin analys. Stockholm Psycho är uppdelad i tio entimmesavsnitt och har en tydlig dramaturgi. Tempot är högt och varje avsnitt avslutas med en cliffhanger. Detta är ingen slump. Man skulle kunna säga att formatet flirtar en del med tv-serierna som finns på exempelvis Netflix. (Vilket inte alls är en jämförelse som hjälper min sjuttioåriga pappa som aldrig har hört talas om Netflix).

När jag berättar att jag har skrivit en ljudboksserie brukar jag få lite blandad respons. En del frågar bekymrat ”Men ska det inte bli en riktig bok?” En del konstaterar kort ”Då kan jag inte ta del av den för jag gillar inte ljudböcker.” Från min kursledare har jag också anat en viss negativ inställning. Han utbrast: ”Vad är det för skit, allt ska tydligen vara serier nu för tiden och massa jävla cliffhangers. Det förstör bra litteratur.” (Vi kör med en rak och uppriktig kommunikation i vår lilla skrivargrupp).

Ändå valde jag att klippa om hela mitt färdiga manus för att det skulle passa för formatet. Det är sant. Jag hade sönder och skar bort halva texten för att pressa in det i den förutbestämda serieformen. (Det finns en orimlig scen som utspelar sig på en räkbåt som tyvärr fick stryka på foten. Karin är på trivseldag med kontoret och försöker under knarkrus göra sig av med en avhuggen arm som Viktoria tvingat på henne. Mycket stressigt. Jag kanske släpper den senare, som ”bloopers”, vem vet.)

Detta mayhem på mitt manus gjorde jag inte i ett utfall av tonårstrots mot min kursledare. (Han är en person vars uppfattning jag verkligen värdesätter.) Jag valde vägen för att jag själv tror på konceptet.

Jag gillar historier. Att få läsa en riktigt bra bok är helt underbart men när jag upptäckte ljudböcker blev jag frälst. Det är inte samma sak som att läsa men det är en möjlighet att ta del av bra berättelser vid tillfällen då det inte finns utrymme att sätta sig ned med en roman. På väg till och från jobbet, på promenaden, när jag kör bil eller när jag är trött och bara vill krypa ner i sängen, blunda och lyssna.

För att kunna hålla koncentrationen uppe och leva sig in i berättelsen har jag märkt att det har väldigt stor betydelse vem som läst in texten. Alla böcker passar inte heller för lyssning.

Storytel Originals, som jag skriver för, är ett koncept som är framtaget särskilt för ljud. Berättelserna följer ett rakt berättande, de innehåller sparsamt med tillbakablickar och tidshopp och endast ett fåtal karaktärer står i centrum. Tempot är högt och historien går i presens. Språket är avskalat och miljöbeskrivningarna återhållsamma.

Jaha, men det låter ju bottenlöst och förenklat, tänker du kanske nu.

Faktum är att formatets begränsningar också är en utmaning som åtminstone jag triggas av. Man har bara 50 000 tecken på sig i varje avsnitt – allt oviktigt måste bort. När jag klippte ner mitt manus var ”skala, skala, skala – men ha samtidigt kvar innehållet” ledorden. ”Osthyvla” berättandet kallade en av redaktörerna det. Att osthyvla är att inte säga samma sak flera gånger. Ohyvlade böcker är faktiskt riktigt vanligt. Tro mig, jag har kollat sen redaktören delade med sig av knepet, (Jag kan visa på några exempel i något framtida inlägg). Oftast är bristande osthyvling vad som gör att i alla fall jag själv lägger ifrån mig en bok eller börjar ”ögonbläddra”.

Att säga så lite som möjligt men samtidigt få fram buskapet är en konst. För mig som är jurist har det varit oerhört lärorikt att jobba så. Kanske skulle man kunna kalla ljudboksserien konstens motsvariget till karikatyr. Tecknar man karikatyr gäller det att hitta det som utmärker karaktären och sen skala bort att allt annat som brusar bilden. Träffar man rätt krävs det bara ett streck eller två för att betraktaren ska förstå motivet och fånga känslan. Fundera på det. Att ta bort bruset innebar för mig att stryka allt som inte byggde karaktär eller drev handlingen framåt.

Dialogerna måste ge inläsaren utrymme att dramatisera. Skådespelaren adderar ytterligare en dimension som gör historien intressantare och lättare att följa.

Jag tycker verkligen att Storytel Originals är lättlyssnade och levande utan att för den sakens skull sakna mening och djup. Hur min serie står sig får ni själva bedöma men jag kan rekommendera en som jag fastnade för. Maskeradstaden. Det är en finstämd skildring om livet och villkoren i en helt annan del av Stockholm. Dialogerna är fantastiska och Alexander Salzberger läser som en dröm.

Det ena utesluter förstås inte det andra och ljudboksserier ersätter inte annan litteratur, men det är en trend inom bokbranschen som jag tror är här för att stanna.

Netflix, som är en relevant jämförelse i sammanhanget, startade för tjugo år sedan med att hyra ut DVD via post. För cirka tio år sedan började företaget erbjuda strömningstjänster över internet, främst till en nischad publik. Några år senare producerade de egna serier. För fem år sedan stod de egenproducerade serierna för den största delen av omsättningen på 4,4 miljarder US-dollar. Idag har den siffran stigit och fler har hakat på. Härom veckan kom en rapport från Storytel som visade att 40 procent av de ljudböcker som lyssnades och lästes i tjänsten under 2016 var deras eget innehåll. Storytel Originals.

Det skulle inte förvåna om Nextory, Bookbeat eller någon annan aktör hakar på trenden med egenproducerat innehåll i serieformat.

Stockholm Psycho kanske aldrig blir ”en riktig bok” att hålla i handen men jag är otroligt stolt över resultatet och att få vara del av det nya greppet inom litteraturen.

Hur det än är, bok eller ljudboksserie, handlar allt om att berätta en historia.

Gästblogg: Anna Jakobsson Lund om översättning

141209-annajakobssonlund-web-104Jag måste erkänna. Ända sedan jag gav ut Tredje principen har jag drömt om att böckerna ska översattas till engelska. Jag skriver dystopi med unga huvudpersoner, en genre som är populär internationellt, och mina böcker står för något fräscht som jag tror kan uppskattas av många fler än svensktalande.

För traditionellt utgivna författare är engelska ofta ett språk som det dröjer innan de blir utgivna på. Som indie-förläggare har jag fördelen att själv bestämma när jag tycker att marknaden är mogen. Det är ”bara” att göra investeringen och hålla tummarna. Lite så har jag jobbat hela tiden med mina böcker. Det är läskigt men också väldigt roligt.

Översättaren Clare Barnes hittade jag via min tribe-kompanjon Anna Arvidsson. När jag hörde att hon tyckte mycket om Tredje principen och gärna ville översätta den var det svårt att säga nej. Att få tag på en bra översättare från svenska till engelska är inte det lättaste.

Sedan i februari har vi bollat texten mellan oss. Först översatte Clare de första fyra kapitlen, som vi gick igenom flera vändor för att hitta rätt ton. Jag skriver avskalat och enkelt, vilket lätt kan låta kargt för en engelsktalande. Att hitta rätt balans så att effekten blir densamma på ett nytt språk har varit en utmaning. Först när vi kommit något så när på rätt väg fortsatte hon med resten, några kapitel i taget, och fick kommentarer från mig. Ju bättre hon blev på att hitta den känsla jag ville ha, desto färre blev kommentarerna. När allt var översatt gjorde vi två genomgångar till plus korrekturläsning.

Att grotta ner sig i detaljer i en bok som har en tid på nacken är spännande. Det syns väldigt tydligt var jag har mina svagheter, och när texten blir mindre ”min egen” känns det enklare att lära sig av sina misstag. Till exempel har jag sett att jag behöver jobba bättre med att markera vem som säger vad, och att jag ibland låter en mening finnas för att den låter bra, fast den egentligen inte betyder något särskilt.

Jag har också varit tvungen att fundera över alternativa sätt att få fram vissa saker, eftersom jag grundar en hel del av mitt skrivande i sånt som är svårt att direkt föra över till en internationell kontext. Som norrlandsdialekt. Min ena huvudkaraktär Levi pratar och tänker på ett sätt som skiljer honom från de andra. Det skulle inte funka riktigt på engelska, så istället valde vi att låta den andra huvudkaraktären, Ava, prata med kraftig cockney-dialekt. Det var först väldigt svårsmält att se hennes repliker, men allt eftersom vi jobbade kändes det mer och mer naturligt.

Så har texten också känts. I början upplevde jag inte alls att jag kunde höra min ”röst” i den. Men som med all textbearbetning så har vi kommit närmare i varje varv, och på slutet kändes det väldigt rätt.

Jag är tacksam över möjligheten att samarbeta nära med Clare. I vanliga fall har författaren litet inflytande på texten. Även professionella översättare kan missuppfatta eller välja fel betydelse av en mening, och det kan få allvarliga konsekvenser. För mig blev till exempel Levi tunnhårig innan vi hade rett ut vad ”håret är för långt uppe på huvudet” egentligen betyder.

Nästa steg blir att försöka marknadsföra boken till en internationell publik. Jag jobbar som jag brukar, med nyckelpersoner som jag låter läsa boken. I Sverige och svensktalande Finland har jag hela tiden haft hjälp av personer som läst, älskat och fungerat som ambassadörer för mina böcker. Kanske kan samma sak hända med personer från Indien, Storbritannien eller Lettland. Jag är aktiv på instagram och försöker genom den kanalen hitta bra människor som vill läsa och recensera.

Något jag aldrig testat förut är crowdfunding. För Article Three (som boken heter på engelska) kör jag en kampanj med Kickstarter där jag hoppas få ihop tillräckligt mycket pengar för att ha råd med marknadsföring och spridning. Om jag får in mer pengar kan jag sätta igång arbetet med översättningen av Aldrig ensamma snart. Det hoppas jag väldigt mycket på, för det har varit galet roligt att arbeta med det här och jag vill inte sluta nu!

Mer om mitt arbete med att översätta texten kan du läsa på instagram: @anna_jakobsson_lund

Om du är nyfiken på hur Kickstarter fungerar kan du se min Kampanj-sida här.

Pride!

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Den här veckan har bjudit på massa kul för mig och Du, bara, i och med Stockholm Pride.

Seminarium

Foto: Lilla Piratförlaget

 

På tisdagen medverkade jag i ett seminarium om hbtq i ungdomslitteraturen med Sara Lövestam (som skrivit bland annat Som eld och pinfärska Skarven) och Sebastian Lönnlöv  (som bland annat skrivit Hbtq – böcker bortom normen, en toppensammanställning av hbtq-litteratur som jag använt mycket i mitt jobb i bibblan) som moderator. Jag såg ett liknande seminarium med Sara och Sebastian på bokmässan förra året, och när jag presenterade idén om ett nytt seminarium för Rabén & Sjögrens PR-avdelning var det väl lite ett sätt att bjuda in mig själv i diskussionen. Och jag är så glad att jag såg till att det här blev av! Det kom mycket folk, stämningen var god, och jag fick absolut mersmak för hela seminariegrejen. Vi pratade om hur vi tänker runt hbtq-et när vi skriver, hur vi förhåller oss till politik vs inspiration, karaktärer, stereotyper och vilken typ av historier vi vill berätta. Det finns så mycket att säga! Jag önskar att vi hade fått prata i en timme till. Det var kul att det kom så mycket folk, jag tror att det här är ett ämne som intresserar många. (Apropå det fick vi frågan om boktips på bra hbtq-böcker för unga och hann bara prata om det helt kort, jag återkommer med mina tips i ett längre inlägg framöver!)

 

Signering

På onsdagen och fredagen tillbringade jag kvällarna i Vombats tält i Pride park, för signering och boksamtal. OH MY vad kul det var! Dels att få berätta om boken, jag tröttnar aldrig på att prata om Du, bara. Magin i att få se ett par ögon börja glittra när jag berättar att romansen i boken involverar en John och en Frank är svårslagen. Det känns också så högtidligt att få skicka med en skriven hälsning till framtida läsare, och veta att den där boken kommer att läsas av en människa med helt egna erfarenheter och tankar, som kommer att läsa historien på sitt sätt, läsa in sig själv och skapa en alldeles unik läsupplevelse. Med min bok. Det är fantastiskt.

Det var också så kul att få träffa några som läst boken i verkligheten. Det har jag ju gjort förut, många av mina vänner och bekanta har läst boken och hört av sig med fina hälsningar och glada tillrop (tack ❤ ), och jag har fått mycket internetkärlek överlag (tack ❤ ) men det här var nytt för mig. Människor jag aldrig träffat som kom fram till mig och sa att de älskat slutet. Älskat Elli. Älskat papperstranorna, älskat John och Frank. Folk som jag aldrig träffat som ville kramas för att jag givit dem en fin läsupplevelse. Folk som jag ville krama bara för att de läst. Wow. Det var en otrolig känsla. Och att få träffa några instagramvänner i verkliga livet! Så roligt!

Allra mest svällde mitt hjärta över när en kille som köpte boken på onsdagen sa ”jag kommer tillbaka på fredag när jag har läst ut den och berättar vad jag tyckte”. Och när han sen kom på fredagen och gjorde det.

Signering 2

Förlaget Vombat stod för tältet och samordningen. De hade samlat hbtq-litteratur från många olika förlag, och dessutom bjudit in flera av oss som skrivit till signering. Både det och seminariet gjorde mig så glad, att se hur förlagen samarbetar och går ihop och fixar över förlagsgränserna för att få till ett bra program och hitta ut till läsare. Vombat hade gjort ett jättejobb för att folk skulle hitta den här litteraturen, och tältet var välbesökt och uppskattat. Det gör mig så glad. Det här skulle jag gärna se mer av i framtiden, att ett större mål förenar folk från olika håll.

Vi pratade om att ordna ihop något till bokmässan, och jag ser verkligen fram emot det. Typ ett panelsamtal med presentation av böcker och författare från olika förlag, som alla skriver hbtq för unga. Ett smörgåsbord, där tematiken förenar. Jag hade älskat det här när jag själv var ungdom. Jag är så glad att jag nu får vara en del av att hjälpa andra ungdomar att hitta till den här litteraturen. Och att jag dessutom får träffa så mycket roliga människor på vägen.

 

 

Ett kliv ut ur skrivarensamheten

Charlotte CederlundFörfattaryrket är ett ensamt yrke. Man skriver själv, våndas själv och gläds också ofta själv. Vill man vara författare måste man älska ensamheten, eller åtminstone acceptera den. Jag är en väldigt social person men trivs också med att vara ensam. Jag tycker om att ha det lugnt och tyst runt omkring mig och att få dyka ner i mina karaktärers liv. Men det betyder inte att jag ibland vill ha lite social fägring i mitt författarliv. Och det var precis vad jag fick i helgen. Hela lilla familjen tog sitt pick pack (kan informera att det blir orimligt mycket saker när man reser med en liten bebis!) och åkte upp till Stockholm för en riktig författarhelg.

Det började med förlagsfika på fredagen. Mitt förlag (Opal) har sitt kontor i ett gulligt hus i Bromma. De bjöd på fika i trädgården och vi pratade om Gryningsstjärna; om jag kommer klara min deadline (JA!), om de redan färdiga omslaget, om att synas bättre i bokhandlarna etc. IMG_4620Det var roligt att få prata om min blivande bok, om Bokmässan och allt annat roligt som händer i höst och när jag åkte tillbaka till centrum (med världens största säck barn- och ungdomsböcker som jag fått plocka på mig i bokförrådet!) kände jag mig mer peppad än på länge.

Peppen fortsatte på kvällen när jag åt en extremt god middag på en Söder-restaurang tillsammans med två personer som är intresserade av min bok på ett extra roligt sätt. Tyvärr kan jag inte säga vad det gäller (jag vet, hur tråkig är jag inte som ens nämner det då!) men det blev i alla fall en härlig kväll med mycket prat om karaktärer, inspiration mm.

På lördag var den sen äntligen dags för det som egentligen var Stockholmshelgens IMG_4649huvudsyfte, nämligen författarpanelen på Multicon i Sollentuna. Karl skrev ju om sin upplevelse i tisdags så jag ska inte tråka ut er med en massa upprepningar men det var hur som helst en riktigt rolig upplevelse, både att diskutera intressanta frågor med de andra panelförfattarna och att prata böcker och skrivande med de unga konvent-deltagarna. Jag blev verkligen taggad och kände direkt när vi gick av scen att det är något jag gärna gör om!

Summa summarum har det varit en fantastisk författarhelg. Att få känna sig som en del av ett skrivande sammanhang var välbehövt och att få träffa förlag, andra författare och läsare har definitivt gett min inspiration bränsle. Och det behövs för nu är det snart bara en månad kvar till min förlagsdeadline och jag har fortfarande tre kapitel kvar att skriva. Men nu är jag övertygad om att det kommer gå hur bra som helst!

Vad tycker du om ensamheten i skrivandet? Gillar du eller hatar du? Och tror du att du kommer uppskatta författarpaneler och andra liknande event eller är det något du helst håller dig långt borta ifrån?

Gästblogg: Fråga förläggaren Alle Eriksson

Alle Eriksson fotograf Karl Thorson

Foto: Karl Thorson

Hej Alle! Berätta lite kort om dig och din bakgrund.

Åh, jag är en sån där som har varit lite överallt i bokbranschen olika grenar. Jag har drivit eget förlag, egen bokhandel och jobbat som ungdomsbibliotekarie. Nu jobbar jag som förläggare för textböcker på Rabén & Sjögren.

– Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig som förläggare?

Haha, det finns inga typiska arbetsdagar. Men kanske är måndagar ändå den mest typiska. Då har vi först avstämningsmöte med textförläggargruppen där vi går igenom vad vi har på gång och hur föregående vecka var och hur veckan som kommer ser ut. Sedan blir det ett snabbt möte med hela redaktionen där vi får höra vad som är på gång i huset. Varannan måndag är det dessutom utgivningsmöte. Det är där vi klubbar vilka projekt som vi går vidare med och som faktiskt ska bli böcker. Sen blir det mycket mailande (team maila ftw), läsande och pratande. Och mycket kaffe.

– Vad letar du efter i manus du får in?

Jag letar ofta efter ett bra driv, en bra historia som en liksom inte kan sluta tänka på efter att det har gått några dagar. Ibland är det en känsla som liksom träffar en rakt i magen och ibland är det något som mer växer på en. Ofta är det också viktigt att hitta saker som kan fylla en lucka, eller ett tomrum i den totala utgivningen. Det behövs liksom ständigt nya historier.

– Vad händer när ni hittar ett manus ni vill ge ut?

Då brukar vi ofta träffa upphovspersonen för att vi liksom ska få ”känna lite” på varandra. Om allt känns bra och upphovspersonen gillar oss på förlaget och vill att hens bok ska komma ut hos oss så tar jag först upp det i utgivningsgruppen (i mitt fall då med de andra textbokförläggarna). Om de också tycker att det verkar bra, så tar jag manuset ett steg till, till på ovan nämnda utgivningsmöte. Där sitter lite olika nyckelpersoner på förlaget och det är till dem jag liksom ”pitchar” manuset. Om de gillar idén så säger vi ja till utgivning. Och sen börjar arbetet med redigering, hitta formgivare till omslag och en massa andra härligheter.

– Vad hoppas du få in för typ av manus framöver?

Jag är ju en sucker för kärlekshistorier, så gärna fler hbtq-kärlekshistorier. Jag älskar också romance. Men sen tänker jag också att det vore gött med lite fler hästböcker för lite äldre personer. Det finns ju en hel  del för 6-9, men sen är det som om det tar slut. Det kanske vore nåt?

– Vad är dina tips till den som jobbar med att få sin bok utgiven?

Läs igenom flera gånger innan du skickar in. Det finns få saker som är så irriterande som att känna att en person inte orkat läsa igenom ens en gång. Att vara författare är att skriva och skriva om och skriva om igen (som boken heter). Men det är verkligen sant. Ju fler gånger en går igenom en text, desto bättre blir den.

Vårt gemensamma mål

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Runt fettisdagen fylldes mitt Instagramflöde av bilder på semlor i olika former. Gräddiga, florsockriga, små, stora, bulliga, hetväggade och wrappade. Jag som har svårt för semlor fick kisa i ett par dagar. Under tiden kunde jag inte låta bli att göra en koppling till bokbranschen som jag tänker rätt mycket på nu för tiden.

I och med att sociala medier har blivit den nya lägerelden där folk berättar grejer för varandra har kravet på att vara aktuell och i framkant ökat. Allt går fort, och det blir viktigt att snabbt manifestera sitt deltagande i saker, innan det dagsfärska slutar vara dagsfärskt. Massor av semmelbilder i några dagar, sen inte ett florsockerlock inom synhåll.

Men vad händer när böcker blir semlor? Vad händer när böcker som kommer ut får synas överallt i några dagar, men sen inte ses som aktuella längre, för att deras tid i rampljuset tagit slut? Hur blir vår syn på läsning om det är viktigt att ta del av en bok snabbt innan den hinner bli passé? Hur påverkas vi av att böcker som släpptes för mindre än ett halvår sen redan ligger i reakorgar? Varför är det så bråttom?

Vi som skriver vet att det tar tid att skriva. Vi vet också att det bör ta tid att skriva, om det ska bli bra. Därför funderar jag på vad som händer med oss om vi också börjar se på litteratur som något förgängligt? Om våra böcker blir dagsländor? Vad händer med oss när vi fattar att vår semmeldag kommer att komma, men att den lika snart kommer att vara förbi?

Jo, detta händer: Vi börjar konkurrera om kunderna. Vi gör vad vi kan för att synas mer! Höras mer! Högre! På fler ställen! I fler sammanhang! Böckerna och vi blir en del i en hetsig reklamkampanj för att nå ut så mycket det går och synas mer än andra, under vår begränsade rampljustid.

Urk.

Egentligen är vi väl alla ute efter samma sak, eller hur? Vi vill att människor ska läsa våra böcker och att böckerna ska ge dem något. Vi vill att böckerna ska få läsare att känna, att tänka, att få idéer som kan inspirera dem att göra något själva.

Jag tycker att det känns totalt meningslöst att se varandra som konkurrenter, för här är en magisk sak jag har lärt mig av att jobba på bibliotek: Läsning föder läsning.

Jag säger det en gång till så att verkligen ingen missar: Läsning föder läsning.

Vi som skriver konkurrerar inte. Att någon läser din bok betyder inte att de kommer att avstå från att läsa min. Tvärtom antagligen. De som hittar böcker de gillar kommer att vilja läsa mer, och i slutänden gynnar det alla. Böcker är inte solitärer. De är en del av ett större sammanhang, en större diskussion än den som ryms i den enskilda boken. En viktig diskussion dessutom, som i grunden handlar om vad det innebär att vara människa.

Därför tänker jag att vi inte får låta ett ängsligt medielandskap få oss att tro att våra böcker är semlor. Eller kommersiella produkter vars främsta syfte är att reklamas fram och visas upp fort och mycket för att sälja bra, innan det är för sent.

I veckan kom nyheten att bokförsäljningen gick upp förra året. Vet ni vem vi har att tacka för det? Varandra. När allt kommer omkring har vi nämligen ett gemensamt mål. Vi har inte råd att låta någon få oss att tro att vi missgynnas av varandras framgång. För det gör vi inte. Vi är inte solitärer. Vi är en del av någonting större än så. I semmeltider kan vi gott påminna oss om det.

 

 

Min antagningshistoria: Camilla

camilla-linde-portrait-350-square

”Vi har läst med intresse, det är ett roligt manus, men tyvärr har vi nu beslutat oss för att tacka nej till utgivning.”

”Min första tanke när jag läst ditt manus var ”tusan också!” … Saken är att ditt manus är jättebra, men vi har ingen möjlighet att ge ut det inom överskådlig tid.”

”Vi har läst noggrant för det krävdes – ett fint manus! Vi tror dock inte att det kommer att passa på vår lista och får därför önska lycka till på annat håll.”

Raderna ovan är axplock från vad som ramlade in i min inkorg i slutet av 2014 och under 2015. Svar från stora förlag, svar från små förlag. De hade alla funnit manuset intressant. Men det hade ändå inte passat.

Det är som ni säkert vet så kallade positiva refuseringar. För de inbringar ju ändå någon form av hopp. Det finns någonting där. En bekräftelse, absolut. Det finns någon annan som tycker att mitt manus är bra. Det värmer såklart att få en sådan refusering.
Nåja. I alla fall de första gångerna. Sedan är det någonting som börjar skava.

Sjukt nog började jag till slut hoppas på standardrefuseringar. För det kändes trots allt inte lika tungt. Att veta att jag varit så nära hos så många, men inte förmått nå ända fram. Det var fruktansvärt tungt för självförtroendet. För min tro på mig själv och mitt manus.

Det sista mailet jag öppnade innehöll just en sådan positiv refusering. Jag minns att all min kraft bara rann ur kroppen när jag läste de där meningarna. I takt med att hoppet rann ut fylldes jag återigen av det där självtvivlet. Varför skriver jag? Är det ens lönt? Det kommer aldrig att gå.
Så fastnade min blick på den där sista meningen, den som ofta återkommit: ”passar inte i vår utgivning.”
Och där någonstans insåg jag.

Det handlar inte om mig.

Det handlar om Dem.

För några veckor sedan läste jag en post i gruppen Författare på Facebook, som gick i stil med att det enda som räknas är om ett etablerat förlag vill ge ut ens manus – är det inte tillräckligt bra för att bli antaget får en skriva om eller skriva nytt.
Det visar på ett tankesätt som nog finns hos många – även hos mig. Det är ju på något vis just det som definierar själva Författardrömmen. Ett erkännande. Det enda erkännandet.
Fast … det är ju inte så enkelt, eller hur? Det handlar inte om att förlagen tar in alla bra manus och refuserar alla dåliga.

Det handlar om att inte alla bra manus får en chans.

Det sker såklart av en massa olika anledningar. Förlagen får in högar med manus varje år, det finns ingen möjlighet att de ska kunna ge ut allt de gillar. Sedan måste en dessutom tajma rätt så att förlaget inte gett ut något likande, att det känns ”rätt i tiden” utan att det är för rätt i tiden och många skriver om det, för det ska ju vara vågat och nytt. Samtidigt ska det såklart inte vara för vågar och nytt för då vågar de nog inte satsa på det.
Och så vidare, och så vidare.

Det tog ett bra tag för mig att inse det.

Och någonstans där tror jag att jag … tröttnade. Tröttnade på att ständigt vänta på bekräftelse från någon annan. Tröttnade att vänta på nåd.
I samma veva kontaktade jag Anders på Whip. Vi hade jobbat tillsammans tidigare med två antologier och jag hade fått en bra känsla för honom och vad han höll på att bygga. Så jag mailade helt sonika och sa att jag hade en idé. En idé som jag beskrev som ”Douglas Adams för barn, typ!”
Svaret kom med vändande post: ”You had me at ”barnböcker” och säkrade dealen vid ”Douglas Adams” :-)”

Och därifrån var det bara att köra på. Inte med ett ”traditionellt” förlag utan efter en annan modell. Jag fick inte känslan av att bli antagen av Förlaget. Men det blev en möjlighet att få ut ett manus som förlagen gillade, men inte vågade satsa på. Inom en smal genre som jag själv tror på.

För det är ju det där det handlar om i slutänden, att våga tro. På dig själv, på ditt manus, på din förmåga.

Även när det känns som att ingen annan gör det.