Säljkonferens, omslag och saker som börjar kännas på riktigt

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

I veckan var jag med på Rabén & Sjögrens säljkonferens för sommarens böcker. Jag var där för att prata om mig och min bok, vem jag är, vad boken handlar om, varför jag skrev den och sånt, och läsa upp ett stycke.

Jag valde att inte ha ett manus, utan att utmana mig själv att hålla presentationen utantill. Jag vet inte hur ni känner, men för mig är det lockande att luta mig tillbaka och lita på text som jag pillat med, ändrat i, och fixat med i massor av varv. Det ger en trygghet, för då vet jag att det blir bra. Nackdelen med skrivet manus är för mig att jag ofta har svårt att lämna det ifall det finns, för om jag har petat med formuleringar blir jag lätt mån om att säga dem exakt som jag skrivit ner dem.

Jag la ganska många timmar på den där presentationen, och jag är glad för det, för det känns som om det blev bra. Dagen innan kändes det kanske lite larvigt att öva in skämt, men när det var skarpt läge var jag glad åt det. Jag kände mig förberedd, och trots att mina knän skakade kändes det som om jag gjorde bra ifrån mig.

Och nu är mitt omslag officiellt! Tada:

Du bara, omslag.jpg

Det är gjort av Sepidar Hosseini, och jag tycker så mycket om det. Jag gillar det ömma och sensuella i bilden, och att den signalerar unga vuxna.

Nu finns boken uppe på Rabén & Sjögrens hemsida! Och den går att bevaka på Bokus och Adlibris. Det känns häftigt. Jag har haft en återkommande fantasi de senaste månaderna som går ut på att jag har hittat på allt, och att jag liksom bara sagt överallt att jag blivit antagen, och att alla gått på det? Men nu står det ju faktiskt där, på hemsidan. Och på Bokus och Adlibris. Och det står tjugofemte maj. Plötsligt blev allt så mycket mer på riktigt.

 

Ahlund, A - Du, bara - 29699517

Säljkonferensbild

Foto: Cecilia Knutsson

 

Folket jag höll min presentation inför var riktiga, häftiga bokmänniskor, som ska jobba för att Du, bara ska nå ut till så många läsare som möjligt. Det kändes så svindlande att stå där på scenen framför en bild av mig själv och prata för dem. Att få se dem le mot mig när jag berättade om boken jag har skrivit. Hur de nickade när jag pratade om att det behövs litteratur där kärlekshistorier med samkönad kärlek inte behöver framställas som ett problem. Att jag vill att unga läsare ska se att det inte handlar om något konstigare än att två människor blir kära i varandra. Kärlek, bara.

Det börjar kännas på riktigt nu. Och det är så häftigt.

 

Gästinlägg: Mitt namn är Estassy. Annika Estassy. Med rätt att skriva.

2014-10-18 20.35.00Visste ni att jag alltid börjar dagen med att läsa Debutantbloggen? Trots att det snart gått ett år sedan jag lämnade över stafettpinnen, tycker jag fortfarande att det är spännande att följa andras debutantresor.

När jag tänker tillbaka på allt som hänt sedan jag sist skrev här, blir jag lite yr. Att den fortsatta resan skulle bli så dramatisk och samtidigt så fantastisk…

Det började med att distributören Pocketstället, lagom till Solvikens pocketrelease i januari, gick i konkurs vilket fick till följd att den kampanj som Månpocket planerat gick om intet och att upplagan för boken drogs ner. Det kändes deppigt förstås. Men så hände det otroliga att läsarna hittade till boken ändå och att den sålde så pass bra att det inte tog många veckor förrän det blev dags för förlaget att trycka upp en upplaga till. Och en till. Och en till. Och en till. I skrivande stund har SolvikeBokmässan 2014 4n pocket sålt i drygt 20.000 exemplar. På mindre än ett år. De som har koll menar att det är dubbelt så bra som normalsnittet. Och detta utan hjälp av en massa PR. Jag har läsarna att tacka för framgången, det är de som gillar och rekommenderar. Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på dem. På er. Några fick jag tillfälle att möta när jag stod i Månpockets monter på Bokmässan och signerade bok efter bok. Tack!

I våras släpptes min andra roman, Croissants till frukost, men inte alls på Frank förlag som det var tänkt utan på ett helt annat: Bokfabriken. Bakom Bokfabriken står Mattias, Lasse och Erik, killarna som med stor framgång gav ut Solviken som ljudbok och som även hade avtal på att göra ljudbok av Croissants.

Vadan detta, kanske ni undrar. Jo, det var nämligen så att Frank förlag, drygt en månad innan planerad release, meddelade mig att man avsåg att helt ändra inriktning på förlaget och gå åt ett håll som inte längre stämde överens med vår överenskommelse och som jag kände inte alls passade vare sig min bok eller mig. Därför sa jag helt sonika upp vårt avtal, tog mitt manus under armen och gick till Bokfabriken som tog emot mig med öppen famn. Allt skedde inom loppet av fyra, mycket svettiga, dygn. Så här i efterhand har jag förstått att det som hände, att ett förlag tar över en utgivning på det viset OCH klarar av att göra det med den äran och UTAN att skjuta fram releasedatumet, är unikt. Jag kommer alltid att vara djupt tacksam för att Bokfabriken vågade – och lyckades.

20140925_125500_Android20140721_130001

Slutet gott, allting gott alltså. Det har gått strålande för Croissants som inbunden, bättre än för Solviken inbunden faktiskt. Recensionerna har varit överlag positiva (några sågningar har det också blivit, det hör liksom till), den finns hos så gott som samtliga kommunbibliotek, folk köar för att läsa min bok och den 16 mars släpps den som pocket. Jag älskar mina croissanter och är oerhört stolt över dem.

Mitt i all turbulens hörde två olika agenter av sig och undrade om jag var intresserad av ett samarbete. Valet föll på Carina Deschamps som numera representerar mig när det gäller allt som har med mitt författarskap att göra. Jag kan koncentrera mig på det jag gör bäst och helst – att skriva. För skriver, det gör jag. En tredje roman kommer så småningom att se dagens ljus och min plan är att ha ett råmanus klart i april. Just nu har livet kört ihop sig en smula men jag ska försöka hämta igen förlorad skrivtid i jul …

Om mitt liv förändrats sedan sist? Inte nämnvärt. Jag jobbar fortfarande heltid på Studieförbundet Vuxenskolan, jag sitter fortfarande i samma fåtölj och försöker skriva mina 500 ord om dagen och jag umgås fortfarande med mina skrivarvänner. Men datorn är ny, jag är aktiv inom läsfrämjande och numera kallar jag mig inte fritidsförfattare utan rätt och slätt författare. Att skriva är det bästa jag vet och mötet med läsarna det som driver mig. Jag älskar att väcka känslor, att ta mina läsare i handen och leda dem in i de världar jag skapar. Förhoppningsvis kommer de – kommer ni – att också framgent vilja följa med.

Kära hälsningar – hoppas vi ses snart!

20140927_115018

 

Gästinlägg: Eva Ludvigsen, Debutantbloggare 2013

Hej alla bloggläsare! Och tack till Debutantbloggen 2014 för att jag får komma tillbaka till bloggen. Göra inlägget ”Vad hände sedan?” Om livet efter debuten.

Tja, vad hände sedan…?

Ska jag vara helt ärlig var jag tvungen att skrolla genom mina inlägg från Debutantbloggen samt min egen skrivarblogg. Det har ju hänt så vansinnigt mycket. Så galet fort har tiden rusat iväg. Ibland är det som om jag alltid har skrivit. Alltid funnits i denna skrivarvärld. Och så slår det mig. Jag skrev mitt absolut första skönlitterära alster 2011.

Ni fattar, för snart tre år sedan. Tre år. 3. Och jag har hittat hem. Som fyrtioåring. 40. Bara en sådan sak.

Men nu simmar jag bort från ämnet. Ni är ju varken intresserade i min ålder eller tidsnoja. Jag antar att ni vill veta hur det här året har sett ut. Ett år utan att skriva inlägg på Debutantbloggen en gång i veckan. Ett år då jag inte längre kunde kalla mig för debutant och skylla alla svagheter och korr-fel på det. Ett år då tonen i författarskapet ska sätta sig, gemensamheten infinna sig och utbetalning från förlag ska komma.

Ni som är gedigna läsare på denna blogg minns kanske att jag fick göra ett gästinlägg redan i början av året. Mycket på grund av mitt tårdrypande farväl under sista veckorna, 2013. Jag och förlaget för min Lova hade brutit kontakten. Den andra boken, Här och nu, fick inleda 2014 med ett rivet kontrakt och där satt jag. Övergiven, ensam och kastad på soptippen.

Trodde jag.

Denna skrivarvärld! En sådan gemenskap och jädra anamma. Det rasade in kommentarer, pepp och förslag på nya förlag. En del ”nu jävlar tar du dig samman, skriv om din strategiplan och ladda om” mail fick jag också.

Så Här och nu kom ut på nytt förlag, nämligen Idus förlag och jag fick fortsätta vara en del av skrivarvärlden.

Men som sagt, allt det där har jag redan skrivit.

I maj kom Här och nu ut. En bok om hur mycket det förflutna kan bråka när vi träffar nytt folk. Vilket besvär ens ryggsäck kan skapa. Ingrid är Uppsala-bon som hamnar på en hästgård i Montana. Där träffar hon på den buttra cowboyen Nate som sörjer sin framtid med flickvännen som hade den dåliga smaken att tacka nej till frieriet. I fotboll och musik möts nu de båda men ingen vågar stå upp för deras känslor. Tills livet drar sig ut i en vass spets och kärleken segrar – mot alla odds.

harochnu_400-500x500

Lova, min debut, fick fint mottagande. ”En trevlig underhållande historia”, var oftast omdömet. Den skönaste, och den som vilar som balsam i själen var ”Något för alla Nora Roberts-läsare.” Den satt som en smäck!

Kommentarerna om Här och nu slog till och med undan benen på mig. Det gräts, det diskuterades och ”det är som om Ingrid och Nate finns på riktigt.” Jag fick bilder på använda näsdukar, upprörda eller berörda läsare hörde av sig för att 1. gilla slutet 2. hata slutet. Den beskrivs som en tänkvärd kärleksroman där twisten gör läsarna överraskade.

Jag har samlat på några blurbs, om inget annat så för att boosta självförtroende när trokrampen slår till. Bland annat kan jag läsa:

Eva Ludvigsen är en driven författare inom sitt gebit och hon har en förmåga att skriva trovärdiga repliker. Språket är lättläst, ibland riktigt spänstigtDAST Magazine

Lycka och sorg om vartannat.” Böcker emellan

En hjärtevärmande roman, lite åt feelgood-hållet. Boken tog andra vägar mot vad jag först trodde att den skulle göra.” Bims blogg

Språket och berättelsen är lustfylld, lättläst och livlig.Bokbloggen Morranovärlden Hanna Lans, författare

Här finns det mesta av de ingredienser en bok gärna får innehålla.” Anneli Stålberg, författare 

Det här är en otroligt fin och berörande berättelse.” ”Boken träffade mig rätt i hjärtat helt enkelt och där kommer den att stanna kvar länge.” Vargnatts bokhylla

En mycket bra, fin och tänkvärd bok!Jennies boklista

Jag sträckläste sista halvan av boken under bara några timmar med andan i halsen.” Katarina Persson, författare

Releasefesten blev korvgrillning och bubbel i min trädgård. I snöovädret. Men trevligt hade vi.

releasefest

Och det var inte det enda jag gjorde den veckan. I samma vecka, faktiskt mer eller mindre samma dag, var jag även en av 24 författare som medverkade i novellantologin #Älskanoveller – 26 nyanser av Sverige. Jenny Jacobsson och Ordberoende förlag drog igång en tävling på Författare på Facebook. ”Ska vi skriva en bok tillsammans?” Jag har ju så svårt att säga nej så jag sade ja, skickade in ett bidrag. Plötsligt stod jag på biblioteksscener i hela Uppland tillsammans med underbara uppländska novellister. Det kan ni läsa mer om här, och lite här. Det var stressigt, det var pressat, och det var vansinnigt lärorikt och roligt. Lite i den ordningen. Och dessutom var det bra marknadsföring för mina två andra böcker. Där stod jag och blev kallad för ”etablerad författare”. Kunde ståta med medlemskort till Svenska Författarförbundet. Inte för att jag på något vis kände mig mer erfaren än de andra på scenen. Lika kalvig på benen och darrig på rösten.

enköping  Stadsbibl

Och som vi sålde böcker!

Ett långt sommarlov inträdde. Skrivarmässigt fokuserade jag på universitetsromanen som utspelar sig i Uppsala. Den blev redigerad och klar under augusti och är nu insänd till förlag. Därtill tog jag en tjänsteresa till Australien. Under armen hade jag Lova, som ju, vilket ni naturligtvis vet vid detta laget, bor där. Henne placerade jag dels vid Operahuset i Sydney och dels hos en holländsk tjej som heter Julianne och kunde läsa svenska. Kändes helt rätt!

Sydneyt

Och sedan kom bokmässan. Min andra i ordningen. Denna gång med förlag som satsar på bås. Ett fint grönt bås där jag skulle stå och signera. Och mingla med de andra författarkollegorna. Träffa forna och nuvarande Debutantbloggare. Och mingla med alla andra fantastiska skrivarvänner! Få bank i huvudet av en för att jag pratar alldeles för tidigt på morgonen och stör hennes skönhetssömn. Få kramar av andra som man träffar alldeles för sällan. Få pepp och goda råd av alla dessa kloka människor. Få ont i fötterna och i öronen och vara rätt nöjd med livet på vägen hem.

Sedan ska jag erkänna att jag hade det lite tufft i båset. Som jag delade med bröderna Herrey. Mina idoler den gång det begav sig. Jag menar, IDOLER! Som i jag kan alla rörelser i dansen, jag gick på folkpark och shejkade loss, jag var Rikard och min kusin var Louis. I flera år…

Och där stod nu Per Herrey. På armlängds avstånd. Och jag fick feberfrossa. Munhäfta. Lam. Kalla det vad ni vill men jag dog en smula. Och när man är död kan man inte ta bilder. Så denna har jag snott.

herrey

På bokmässan fick jag också ordnat med alla julklappar så alla i min omgivning kan förvänta sig signerade hårda saker under granen. Naturligtvis har jag endast satsat på 1. Idus författare 2. mina kompisars böcker 3. Debutanter jag känner, bland annat en viss aktuell Debutantbloggare vars bok nu ligger under granen 4. debutanter som jag inte känner men vill stötta. Det är ju så vi måste göra. Alla stora rävar ska nog klara sig bra på egen hand, men nyblivet författarskap behöver muntras upp. En såld bok och en trevlig pratstund kan betyda milsvid skillnad när man åter sitter vid manus.

Vad mer? Jo, jag gick vidare i Harlequins tävling. En av tjugofem bidrag utav 150 insända. Fast jag drog tillbaka det. Jag har också skickat in ett bidrag till uppföljaren av #Älskanoveller. Denna gång är temat passion. Där har man en del att ösa ur. Jag har skickat in två manus till förlag, en barnbok och en ungvuxen. Låt oss alla hålla tummarna för dem! Och så har jag tagit upp uppföljaren till Lova, för tillfället kallad Kris. Vet inte vad som händer med detta men låt oss hålla tårna i kors för del två. Och så har jag noveller på gång i Allers.

Ja, som ni ser. Det händer grejer och det står helt still. I en enda röra. Min röra. Min skrivarröra.

Det ska nog bli ordning någon gång men intill dess tackar jag för mig och önskar er alla en riktigt skönt skrivarliv!

Ge aldrig upp!

Eva nr2 litet format-Foto Nadja Hallström

 

 

 

 

 

En svensk fantasy-saga

IMG_4952Som indieförfattare (låter inte det bättre än egenutgivare?) tillbringar jag lite tid i forum för sådana som håller på med det jag gör. Sådana som letar bra designers, vettiga leverantörer, smarta avtal med bokhandeln, pålitliga tryckerier, metoder för bokföring och hur sjutton man bär sig åt med tull när man får en beställning från Finland. Egenutgivare är givmilda med sina kunskaper och det råder god stämning i alla de där forumen, vilket var en av anledningarna till att jag drog med mig två systrar och en bästis till Jönköping i lördags för att träffa några av dessa människor på riktigt.

Men först tillbaka till de här forumen – jag har lagt märke till något. Dessa driftiga författare skriver många gånger fantasy. Ingen vetenskaplig gallupundersökning har ägt rum, men jag har personligen märkt en trend: fantasy är överrepresenterat bland oss som driver små förlag.

Vad kan det bero på? Svaret blev självklart. Svenska förlag tror inte på genren. Svenska förlag förstår inte vilket sug det är efter övernaturliga sagor bland läsare. Därför nobbas genren oftare än andra genrer och följdfrågan vad detta beror på, tog jag med mig till experterna i Jönköping.

KulturhusJkpngUnder helgen pågick nämligen fantasymässan Andra Världar i Kulturhuset i Jönköping som ligger på en det tjusiga tändsticksområdet. Tjugotju utställare fanns, men desto fler författare och alls inte bara egenutgivare. Fantastisk Podd hade till exempel ett bord med namn som Kristina Hård, Susanna Nissinen, Fredrick Persson och Karin Tidbeck som alla sitter på några av landets största förlag och där fanns Pernilla Lindgren från Idus förlag, men många var indieförfattare och eldsjälen bakom alltsammans var Anna Vintersvärd som både skriver själv och ger ut många andras verk på sitt förlag Andra världar.

Något av det första jag gjorde var att hälsa på Oskar Källner, författare till Drakhornet och Skogens hjärta, bland annat. Oskar träffade jag första gången på bokmässan 2011 när han drev Debutantbloggen och jag följde honom varje vecka som en liten igel. Vi har haft kontakt mejlledes sen dess och det var roligt att träffas igen – nu när jag debutantbloggar – och prata ikapp.

OskarKällnerJag

Oskar Källner och jag.

Jag ställde min fråga till Oskar: hur kommer det sig att svenska förlag inte satsar på fantasy i den utsträckning som genren faktiskt blir läst? Först lutade han sig fram, log och sa:
”Du vet väl att fantasy inte är riktig litteratur?”

Sen blev han allvarlig och återberättade sagan om de svenska förlagens stora satsning på fantasy på nittiotalet: hur Eddings och Jordan och allihop blev översatta och utgivna och lästa – tills de plötsligt inte sålde längre. Läsarna hade gått över till att läsa böckerna på originalspråk och det fanns inga pengar kvar att hämta för förlagen.

Kristina Hård

Kristina Hård

Okej, sa jag. Det kunde jag förstå. Jag kände igen det från min egna, fantasyläsande bekantskapskrets, men frågan återstod ändå: varför vågar förlagen inte satsa på svensk fantasy? Här blev det svårare att svara.

Kristina Hård, som stod på bordet bredvid (utgiven på Kabusa/Styxx), förenade sig i samtalet och berättade att när hennes debutroman kom 2009, marknadsfördes den inte alls som en sci-fi, trots det var just det, och på grund av att förlaget inte gick ut med sci-fi-stämpeln recenserades hon i DN och andra dagstidningar som en fantasyförfattare av idag bara kan drömma om.

Må vara att genrens anseende inte alltid är det bästa hos kritikerna, men desto kärare är genren av läsarna.

Jag har läst blogg efter blogg tillägnad paranormala böcker, skrivna av svenska ungdomar, både tjejer och killar, som faktist både läser och älskar att läsa. Jag har sett författarna till dessa böcker, som älskar sin fantastiska genre, ställa upp för varandra på ett sätt som kanske inte andra författare gör.

Wiss

Jakkin Wiss

Lördagens utflykt bekräftade alltihop om igen. Jag mötte Jakkin Wiss som just debuterat med Drakjägarens flicka och sög i mig av hans entusiasm. Han är först i Sverige att ge ut sin bok som ljudbok på usb (ursnygga, små kort att ha i plånboken!) och han planerar redan att skriva en serie. Jag pratade med Eva Holmquist som skriver för samma, lite yngre målgrupp som jag, och som utan att blinka ställde upp och hjälpte oss hitta till lämpliga restauranger i stan. Jag deltog i Anna Vintersvärds release av steampunkantologin I varje ångetag och lyssnade på författare av alla sorter – från veteranen till debutanten – som berättade om sin novell, sitt perspektiv, sin lyster och blev sugen att prova steampunkgenren själv (alternativ historia, kom igen! Hur fantasikittlande är inte det?). Jag lyssnade på högläsning och såg en hel sal skratta högt över Toby Johanssons dråpliga metaforer i sin debutroman Benjamin om spårvagnschauffören som råkar köra på Döden.

Så många olika författare, så mycket fantasi, så mycket framåtanda. Från romance och skuggestalter till nordisk mytologi och rymdskepp.

Och visst är det inte finlitteratur. Fantasy är ofta handlingsbaserad, men det behöver inte betyda dåligt skriven. Det behöver inte betyda platta karaktärer eller överdoserat språk. Allt fantasy betyder, är att verkligheten är kryddad. På något sätt, vilket som helst. Relationerna som utspelas i böckerna utsätts för prov som inte går att skildra i verkligheten och det blir både lättare och mer spännande att ställa egenskaper och rädslor på sin spets. Sådant skapar dynamik och möjligheter som verkligheten inte erbjuder och det tackar jag därför inte nej till.

Den svenska fantasyn lever och den är på uppgång.

AnnaVintersvärd

Anna Vintersvärd, arrangör för mässan, presenterar stolt författarna till sin steampunkantologi.

JagAndraVärldar

Jag lyssnar på högläsning. Underbar scen om en underlig, ansiktslös skugga.

TobyJohansson

Toby Johansson läser ur Benjamin.

KatrinPernilla

Mina systrar (till vänster) pratar med Pernilla Lindgren (till höger).

Oskarläserhögt

Oskar läser scenen med bäckahästen ur Drakhornet.

Den där mångfacetterade, oförutsägbara bokmarknaden

ILL01

Inga-Lina Lindqvist är flerfaldigt utgiven författare, kulturskribent och lärare på Skrivarakademien i Stockholm. Med andra ord har hon haft en sällsynt möjlighet att få se den litterära branschen ur olika perspektiv.

Att be mig att skriva på Debutantbloggen är egentligen ganska kontraproduktivt, eftersom jag i någon sorts mening aldrig egentligen debuterat, med allt vad man lägger i ordet av nervöst kopierade manus, lång väntan på ett antal refuseringar och i slutet av tunneln det där telefonsamtalet där någon säger att ”vi har läst ditt manus och vi skulle jättegärna vilja träffa dig”.

Min första bok, en diktsamling, kom ut efter en väldigt underlig process och någonstans bland mina gamla papper finns ett brev från Jonas Modig, dåvarande förläggare på W&W där han skriver att han hört talas om mina dikter och frågar mig om jag skulle vara intresserad av att ge ut dem på hans förlag.

Så man kan säga att jag kom in i hela den här galna branschen på ett väldigt bakvänt sätt.

Att förlägga sitt första manus är som en blandning av modevärlden och förälskelse. Jag ska strax förklara hur jag menar.

Modevärlden har sina säsonger och sina trender. Man visar höstkollektionen på våren och vårkollektionen på hösten. Ena året är det bara kjolbyxor för hela slanten, andra året är allt plötsligt prickigt.

Samma sak med manus – ena året vill alla ha autofiktion och erotiska romaner, nästa säsong har trenden svängt och så blir det breda episka släktkrönikor som efterfrågas. Alltså: att just ditt manus refuseras av alla marknadens aktörer kan faktiskt med de rådande trenderna att göra. I alla fall kan man alltid trösta sig med det.

Förälskelse då?

Här handlar det om att en enskild förläggare kan förälska sig i ett enskilt manus eller i ett speciellt författarskap. Detta fenomen handlar inte om trender och säsonger. Vi pratar kärlek och passion. Då rivs alla hinder, då upphör alla regler.

Eller gör de det?

Till vardags arbetar jag som lärare på Skrivarakademin i Stockholm, en skola som fostrat närmare hundra debutanter. En av mina kollegor, poeten och deckarexperten Sören Bondeson brukar säga att manus, de finns av tre sorter. Sådana som inte är redo att bli publicerade än, någonstans. De behöver skrivas om, bearbetas, mogna. Och så finns det sådana som kan bli publicerade, om vindarna är gynnsamma. Och så finns det de som kommer att bli publicerade i alla väder, som kommer att bli framtida klassiker.

Den överväldigande majoriteten av alla manus som kommer ut på marknaden, tillhör mittenkategorin. Vindarna har varit gynnsamma. Man har träffat på en förstående förläggare, som delar ens konstnärliga visioner och uppskattar ens stil. Man har haft tur med marknadsföringen och legat rätt i tiden. Kritikerna har uppskattat en. Allt har samverkat till det bästa.

Min första bok kom ut 1994, min senaste 2009. Under dessa femton år har jag levt ett väldigt stressigt liv. Bara för att man kommit ut med sin första bok är det inte hugget i sten att man får komma ut med sin andra. För att inte tala om hur svårt det är med den tredje boken. Och den tionde. En av mina romaner blev först refuserad av förlaget, sedan blev den ändå utgiven efter mitt tjat och gnat, sedan såldes den för dyra pengar till Tyskland, sedan floppade den där och det skulle bli väldigt roligt att veta hur den eventuellt läses om hundra år.

Mitt råd till alla som tänker debutera brukar vara att försöka höja blicken. Allt står inte och faller med ett enskilt manus. Man kan ha tur med sitt manus, men man kan också ha otur. Manuset kan objektivt sett vara hur välarbetad och spännande som helst, men man ska ha turen att träffa på rätt förläggare. (Minns plötsligt det allra första romanmanuset jag skrev som blev refuserat av samtliga förlag i Sverige – utom ett. Den förläggaren skrev ett entusiastiskt brev till mig och höjde min roman till skyarna. Han skulle jättegärna vilja ge ut den. Tyvärr höll han på att gå i konkurs).

Så – kasta loss från manuset. Se på dig själv som författare. Vilka böcker vill du skriva? Hur vill du utvecklas? Ha en tro på att du kan skriva många böcker och inte bara en. Planera lite längre. Har du otur med den ena manuset, kan du ha mer tur med nästa.

Bokmarknaden idag är mångfacetterad, heterogen och hyfsat oförutsägbar.

För att dra en parallell till modevärlden: designers sitter inte i möten där de gemensamt bestämmer att det är randigt i år. Det bara blir så. För att idéer sprids som fröer, flyger fritt i luften, landar där de vill.

Försök inte att fånga en trend. Fånga dig själv istället. Och då kommer du att fånga andra.

ingalina books

Böcker i urval av Inga-Lina Lindqvist

Inga-Lina Lindqvist är lärare på Skrivarakademien i Stockholm, utbildad dramatiker och skriver även kulturjournalistik för exempelvis Aftonbladet.
Böcker i urval: ”Om du bara visste ur vilken bråte dikter växer” 2002. ”Avdelningen för påhittade föremål” 2004. ”Mirakelkuren” 2007”. ”Drottningflickan 2008”.

”Urdrucken champagne är bättre än ingen alls”

Min farmor sade alltid ”Man ska aldrig ta ut glädjen i förskott” (fast på danska). Mormor kontrade med ett ”man ska inte ropa hej förrän man hoppat över ån” (fast på härjedalska och med ett hyttande finger).

Jag sade alltid att glädjen kan ju ingen någonsin ta ifrån en. Så vadå om man råkar fira lite i förskott? Knäcka en champagneflaska så korkarna far i taket och bubblet upp i näsan. Den stunden finns ju alltid kvar. Urdrucken champagne är bättre än ingen alls. Så resonerar jag.

På min gamla blogg skrev jag om kontrakt två, där underskriften skulle leda till att Ingrid och Nate fick se dagens ljus och möta sina läsare. I takt med tiden gick kom utgivningsplanen och redigeringsprocessen var i full gång. Maj 2014 var det jag svarade när läsarna hörde av sig på mail, Facebook och blogg om när de fick möjlighet att läsa ytterligare en bok av mig. Speciellt då pocket av Lova sålde slut på ingen tid och jag anade ett sug efter mer.

Så blir det inte. Ett skrivet kontrakt betyder inte skyldighet att ge ut i fysisk form. Inte någon form alls faktiskt. Ett förlag ”hyr” bara rättigheterna till manuset under en viss tid. Det går fint att bara riva ett sådant. Risken är endast pappersår på fingrarna.

Och så väldigt mycket trokramp förstås. Väldigt mycket. Det ska ärligt erkännas. För vem är jag utan kontrakt på en tvåa? Vad anser folk om mig om jag inte har mer att komma med? Vad säger det om mig och mina böcker och hur ser min framtid ut?  Hur berättar man det? Tar bort alla tideräkningar från bloggen och trycker nya visitkort?

Det här beskedet kom för bara ett par veckor sedan. Faktiskt ganska så precis ett år sedan jag först klev in på förlaget och skrev på kontraktet för ”Lova”. Så fort kan denna värld gå. Denna bokvärld jag precis stigit in i och så gärna vill vara en del av. Under lång tid.

Och en sak ska jag säga. Till trots av ett litet deppigt avslut på året har supporten och hejaropen från mina författarkollegor varit överväldigande. De drog mig upp ur källarhålet jag hamnade i. Hävdade min rätt till skrivarglädjen och ”mister du en står tusen där åter”, som farmor definitivt skulle ha sagt (fast på danska). Gav mig goda råd och tips om nya förlag att skicka in till. Visade mig vägen till Svensk Författarförbund som gjort sitt bästa för att hjälpa mig med alla kontrakten om återtagande av rättigheterna av ”Lova” och ”Här och nu”.

Ett ord jag sannerligen inte visste jag skulle behöva inom en snar framtid. Nu vet jag mycket om det.

Vad som händer med Nate och Ingrid är fortfarande mycket oklart. Samma sak gäller min ungvuxenroman som utspelar sig i Uppsala.

”Det är alltid mörkast innan gryningen” skulle mormor sagt (fast på härjedalska) och rultat iväg mot spisen medan farmor skulle ge ut ett ”inget ont som inte har något gott med sig” (fast på danska, men jag tror ni fattar det nu) mellan korsordsplitandet. Bägge menade samma sak. Det löser sig, allt ordnar sig. Bara man har tid och tålamod.

När ni minst anar det finns jag där i bokhyllorna igen! Ska vi tumma på det?

Ännu fler nyanser av skrivande människor

Eftersom jag inte har en aning om vad jag ska skriva om i dag får det bli lite fler skrivande personligheter som jag stött på. Enjoy!

6. Entusiasten

Entusiasten är blind för alla problem, både de som gäller bokbranschen och de som handlar om hens egen text. Med en nästan manisk energi kastar hen sig in i det ena projektet efter det andra och är helt övertygad om att hela världen bara väntar på hens alster. Och hen är duktig på att sprida dem också, hen tvekar till exempel inte en sekund med att sända sin senaste pjäs till Lars Norén i hopp om att han ska sätta upp den på Dramaten. Det finns något oförstört och charmigt i Entusiastens sorgfria sätt att ta sig an branschen. Tyvärr bli magplasken desto hårdare när refuseringarna börjar trilla in, eller ännu oftare den stora svarslösa tystnaden. Som tur är låter sig Entusiasten inte påverkas av det någon längre stund utan letar i stället fram Yohios e-postadress för att skicka en låt som hen nyss skrivit och som säkert skulle passa i nästa Melodifestival.

7. Pratkvarnen

Det tar ofta inte mer än några minuter innan hela skrivargruppen inser att Pratkvarnen inte är där främst för att skriva. Nej, varför ägna tid åt något så jobbigt som att plita ner bokstäver på ett papper när det är mycket lättare att säga dem högt. Pratkvarnens texter är som bäst fragmentariska och ganska osammanhängande och gruppen har inget annat val än att ställa en massa följdfrågor. Vad menar du där? Hur tänkte du här? Vem är egentligen den här personen? Och det är förstås precis det som Pratkvarnen vill eftersom hen då får chansen att just prata. Mycket och länge. Pratkvarnen vägrar förstå att vi andra tycker att texterna är otillräckliga och borde bli tydligare, hen finns ju på plats och förklarar så gärna. Vad är problemet egentligen?

8. Idésprutan

Idésprutan skriver mycket och snabbt och har alltid flera projekt på gång samtidigt. Detta är både en fördel och en nackdel. En fördel eftersom Idésprutan alltid har något att skriva om, men en nackdel eftersom allting förblir halvfärdigt. Det krävs en seriös kraftansträngning från Idésprutan för att någonting ska bli klart och för varje färdigskriven text går det minst femton oavslutade. Och redigering orkar hen sällan med. Varför ödsla tid på gamla texter när det finns så många nya som väntar på att få skrivas? Att det många gånger är redigeringen som lyfter texten från medioker till riktigt bra vill Idésprutan inte riktigt kännas vid.

9. Skolbarnet

Skolbarnet är trots namnet ofta något äldre, eller i alla fall gammal nog för att ha upplevt forna tiders strikta skolmiljö, men det finns förstås yngre undantag. Skolbarnet lyssnar alltid väldigt uppmärksamt, räcker upp handen innan hen talar och skriver plikttroget ner allt som sägs. Men när det är dags att skriva upplever skolbarnet det ofta som kaotiskt och svårgripbart. Informationen är aldrig tillräcklig för Skolbarnet. Hur många sidor ska det egentligen vara? Vad ska det handla om? Skolbarnet förväntar sig tydliga riktlinjer och uppmaningen ”skriv om vad du vill” är det värsta hen kan höra. Vad menas egentligen med det? Har inte ledaren en skyldighet att tala om för oss vad vi ska göra? Ska det verkligen vara nödvändigt att behöva tänka själv? Skolbarnet förväntar sig också att det ska finnas ett tydligt facit till alla skrivövningarna och blir lätt konfunderad när jag hävdar att det inte funkar så.

10. Drömmaren

Drömmaren vet att hen kommer att bli författare förr eller senare. Det bara är så. Om det sen tar fem år eller tio eller femton spelar ingen roll. Drömmaren är inte alltid den mest begåvade i en grupp, men hen har en drivkraft som många andra saknar, hen är villig att kämpa för att bli bättre. Hen är ödmjuk och inser vad hen behövder arbeta med och gör det också. Och allt eftersom blir det bättre, texterna växer både i omfång och kvalité. Drömmaren är sällsyntare än vad man kan tro och dyker bara upp ungefär en gång per femte cirkel. Men jag känner alltid igen dem och även om jag inte bör särbehandla någon i gruppen så ömmar mitt hjärta alltid lite extra för dem, eftersom jag känner igen mig så väl i dem. Och Drömmaren gör mig ofta stolt genom att gå vidare till någon skrivarlinje på en folkhögskola eller kanske till och med ett universitet. Förr eller senare kommer jag säkert att få se en bok från någon av dem också.

Hur gick det sen? F.d. debutanten Kevin Frato berättar …

Idén till Debutantbloggen föddes i ren desperation i december 2008. Hösten därpå skulle jag debutera med en roman – i fel land och på (delvis) fel språk – och jag hade ingen aning om hur jag skulle göra. Det fanns inga kurser i att debutera, inga självhjälpsprogram, inga kommunala debutantrådgivare. Augustin Erba, Kalle Dixelius och jag hade redan träffats hemma hos Augustin för att diskutera vårt framtida världslitterära herravälde… men nu bestämde vi oss i stället för bloggen.

Jag hoppades bloggen skulle bli en samlingsplats för outsiders, för alla litterära inkräktare som höll på att party-crasha hos etablissemanget, för alla låtsasförfattare som nu höll på att förvandlas till riktiga. Debutanter tvingas som bekant skala bort den hårda yta vi byggt upp mot refuseringar, och öppna oss inför allmänheten. Det är inte lätt.

Särskilt inte när du skrivit en roman som du vet antingen kommer att ignoreras av eller reta upp bokeliten.

Debutantbloggen fyllde sin funktion (precis som den gör än idag): vi blev en slags online-stödförening, ett diskussionsforum, en kanal utåt som bevakades av media. Vi blev till och med en del av det svenska litterära samtalet… samtidigt som bloggen visade sig vara väldigt tidskrävande. Varje inlägg jag skrev motsvarade flera oskrivna manussidor. Det blev svårt att hinna med annat än bloggen, särskilt eftersom jag på den tiden skrev så fruktansvärt långsamt på svenska. I ett inlägg skrev jag, “Jag vet när romanen kommer, men när går den?” Jag ville släppa boken – släppa tag i den, alltså – och koncentrera mig på nya projekt. Men egentligen var det Debutantbloggen som var den stora tidstjuven.

Samtidigt var bloggen något jag kunde ta tillflykt till.

Under Debutantbloggens första år skrev jag till exempel flera inlägg om den Hemliga Litterära Polisen. Och ack så rätt jag hade.  Jag som försökte smuggla engelska förbi tullen och in i det svenska språket, men som upptäcktes av gränspolisen i form av Förläggareföreningen som – mig veterligen – gjorde den enda offentliga utvisningen någonsin av en bok som anmälts till Augustpriset, och satte den på planet ner till reabordet på Bokmässan. Boken var, hävdade föreningen, med sina blandade språk, inte svensk nog.

Vad hände sen, efter debuten – och efter Debutantbloggen? Sen ägnade jag några år åt att skriva en roman som var så komplex att den inte lät sig färdigställas. Vissa delar blev utgivna som noveller och står numera lodräta på en hylla, resten ligger vågräta på en annan hylla. Jorge Luis Borges skrev om det nödvändiga med omöjliga romanprojekt, som utforskar mänsklighetens gränser. Lätt för honom att säga, han skrev mest underfundiga små noveller. David Foster Wallace försökte skriva en omöjlig roman, men efter tio år gav han upp och tog livet av sig. Så egentligen har jag kommit ganska lindrigt undan.

Frågan hänger dock i luften: är jag verkligen författare, jag som ännu inte gett ut en andra roman?

Jag tror trots allt att jag är det. Det känns så, och jag betraktas som sådan. Jag har gett ut skönlitterära texter på Kabusa, X Publishing, Myrios Novellförlag och Natur och Kultur. Jag jobbar med skickliga, engagerade redaktörer som verkar uppskatta det jag skriver. Ibland får jag till och med fan-mejl från läsare.

Och jag undervisar på Skrivarakademin i Stockholm, där mina kurser har fler sökande än platser. Där fortsätter jag jobbet som inleddes med Debutantbloggen: att hjälpa folk nå in i det litterära samtalet.  Jag lär ut teori och färdigheter, jag hjälper folk orientera sig i branschen, och framför allt erbjuder kurserna ett sätt att ta sig själv som skrivande människa på allvar. Jag vet hur svårt det är att vara outsider – jag har fortfarande en fot utanför.

Hittills har den Hemliga Litterära Polisen lämnat mig i fred och inte gjort fler tillslag. Men vem vet.

De kanske bara väntar på min andra roman.

Vågar du använda f-ordet?

Nej, vi ska inte prata svordomar här, vi ska prata om författare.

Vad är en författare, egentligen?

Har ni tänkt på det? Vem har rätten att ta det där ordet i sin mun när de ska beskriva sig själva? För vissa verkar ordet fortfarande stort och lite heligt och ingenting du använder till vardags. Jag har varit lite så. Jag tvekade länge med att kalla mig författare, och det var egentligen först när jag faktiskt hade boken i handen som det kändes rättfärdigat, trots att jag skrivit och publicerat noveller i tio års tid innan dess. Innan boken sa jag hellre att jag var skribent, det lät mer neutralt och mer i linje med vad jag sysslade med (tyckte jag).

I helgen träffade jag en person som gett ut över 10 böcker och som fortfarande hade svårt för att använda det där f-ordet när hen beskrev sig själv. I tisdags läste jag en intervju med en annan person som just släppt sin andra bok och jobbade hårt på den tredje. Hen menade att hen aldrig tog f-ordet i sin mun, utan föredrog att kalla sig ”en sån där som skriver böcker”. Samtidigt finns det en Facebook-grupp vid namn Författare på Facebook med över 1300 medlemmar, varav många aldrig gett ut något i bokform, men som ändå inte tvekar att beteckna sig själva som författare.

Frågan handlar väl om vad som definierar en författare. Är det en person som skriver? Eller en person som ger ut böcker? Vilken av dessa kriterier är det mest avgörande? Eller är det upp till var och en att bestämma?

Vill du gå med i Sveriges Författarförbund krävs det minst två publicerade verk av viss kvalitet (vad nu det innebär), så där får jag inte vara med än. Författarcentrum nöjer sig med ett verk för att du ska få finnas med i deras register.  Men är det verkligen organisationer som dessa som har rätt att definiera vad människor får och inte får kalla sig?

I en tid där bokutgivning är lättare än någonsin är det fler och fler som vill beteckna sig som just författare. Börjar titeln bli urlakad? Har den samma tyngd nu som för säg femtio år sen? Med risk för att låta som Björn Ranelid så tycker jag nog att många använder ordet lite väl lättvindigt. För mig har författare alltid varit något som jag kämpat för att bli, inte något som jag valt att beteckna mig själv som bara för att jag vill det. För mig har bekräftelsen utifrån varit viktig. Först när inte bara jag själv utan också andra ser mig som en författare kan jag börja kalla mig det på allvar. Jag säger inte att det är rätt, men det är så jag alltid har sett på det.

Men vad tycker ni andra?

Vågar ni använda f-ordet när ni beskriver er själva?

Denna evinnerliga väntan

Minns ni det allra första inlägget jag skrev här på Debutantbloggen? Det som handlade om att gå och vänta?

Nå, för ett par veckor sen skrev jag kontrakt på bok nummer två. Det kommer inte att bli en uppföljare på Det går bara inte utan en fristående ungdomsroman. Manuset är färdigskrivet sen länge och jag hade till och med hunnit gå igenom och redigera det ett par gånger innan jag skickade det till förlaget, som har varit mycket positiva till det. Åtminstone i det visade sig min magkänsla ha rätt.

När boken beräknas komma ut?

Mars 2015.

Och ja, det känns som en jävla evighet. Vad ska jag göra i ett och ett halvt år? Skriva en ny bok? Självklart. Men det är inte det som bekymrar mig, utan hur jag ska lyckas upprätthålla något sorts intresse för mig som författare under den tiden. Den lilla uppståndelse som min första bok genererade har redan mattats av. På ett och ett halvt år hinner den ha försvunnit helt och hållet. Om ett och ett halvt år minns ingen varken mig eller Det går bara inte. Det blir som att börja om på noll igen, eller åtminstone att börja på 0,5. Eftersom jag är en ganska otålig människa i grund och botten gör det mig lätt frustrerad. Jag vill att det ska hända saker. Nu. Genast. Boken finns ju där, what are we waiting for?

Å andra sidan innebär det god tid för mig och redaktören att arbeta med att finslipa boken. Jag behöver till exempel inte ge mig på den omedelbar nu i höst, då jag redan har tillräckligt med annat. Och det är helt och hållet mitt eget val. Kan jag slippa manusarbete under de närmaste två månaderna så gör jag gärna det. Kom igen i december då det lugnat ner sig, och i januari har jag gott om tid att grotta ner mig i redigering. Det innebär också att förlaget kommer att ha god tid på sig för att sälja in och marknadsföra boken, ett arbete som börjar långt innan titeln faktiskt är tryckt. Och det kan förstås vara något positivt. Jag vet faktiskt inte än, jag har aldrig varit i den här situationen förr. Men att slippa stressa fram boken borde alltså mest ha fördelar för kvalitén.

Anledningen till att boken kommer först 2015 är förstås att 2014 redan var fullbokat. Utgivningsplanen är redan lagd, vilket egentligen inte är konstigt alls. Jag har hört talas om debutanter som fått vänta i två år på att deras böcker ska komma ut, och som regel är de större förlagen långsammare än de små (och det kan ju vara värt att tänka på när du väljer förlag). Sen ska förstås bokutgivningen läggas upp så att inte två titlar konkurrerar med varandra. Det får till exempel inte bli för många ungdomsböcker med kärlekstema under samma period. Och det tänket gynnar ju faktiskt alla som ger ut på förlaget.

Men en intressant sak är att långt ifrån alla de böcker som planeras ges ut under 2014 är färdiga än. Författarna sitter alltså fortfarande och skriver på dem. Medan min är färdigskriven. De kommer ändå ut innan min. Orsak? Ingen aning. Jag kanske bara hade dålig tajming, eller så är det återigen något jag missat, någon sorts kutym i branschen som jag inte förstår mig på. Det känns som om jag stött på en hel del sånt under det här året. Jag trodde liksom att det var först till kvarn som gällde, den som först levererar ett färdigt manus vinner.  Men nej. det är mer mystiskt än så.

På sätt och vis är jag alltså tillbaka till utgångsläget. Jag går och väntar, visserligen delvis av eget val den här gången, men ändå. Och under tiden skriver jag en ny bok och funderar på vad jag ska hitta på under hela det där året då jag inte kommer att ge ut något. Tips emottages tacksamt.

Lika hemma som en dinosaurie i Star Trek

”Det här är science fiction!” utbrister jag när jag sitter och leker med sambons iPad. ”Värsta Star Trek ju!” Och det är ju verkligen det. Om någon hade berättat för mig för säg tjugo år sen att jag skulle hantera prylar av den här typen med sådan självklarhet, precis som kapten Janeway på Voyager, så skulle jag inte ha trott dem. Men tekniken går fort framåt. Och bokmarknaden med den.

Och här kommer vi till biten som jag inte känner mig fullt lika bekväm med.

Mer än en gång har jag tänkt att jag debuterat minst tio år för sent. Inte på grund av min egen ålder, även om det hade varit häftigt att vara en lovande författare på tjugonånting. Utan på grund av att bokbranschen ser så annorlunda ut nu jämfört med då jag började drömma den här drömmen. Den har blivit tuffare och fått konkurrens av helt nya medier, som knappt ens var påtänkta då jag började fantisera om ett författarliv. Och jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv i den här nya världen.

För ett tag sen berättade Maria att hennes bokförlag numera kommer att vara helt digitalt. Inga pappersböcker alls alltså. Och även om det inte är mitt förlag så blev jag ändå lite rädd. Om en så stor koncern som Bonniers bestämmer sig för att välja bort pappersböcker, om än bara till viss del, så kan inte de andra förlagen vara långt efter. När kommer jag att få samma besked, undrar jag med bävan, och vad kommer det att innebära? Jag läser ju inte ens e-böcker själv, har varken läsplatta, iPad eller lämplig mobiltelefon. När det gäller teknik är jag nog tyvärr mer hemma bland dinosaurierna än i Star Trek.

Men framför allt undrar jag vilka krav det här kommer att ställa på min text. Kommer det att räcka med vanligt hederligt berättande, eller måste jag baka in en massa hyperlänkar och ljudfiler och grejer i den för att ungdomarna ska tycka att den är häftig nog för att konkurrera med det senaste mobilspelet? Är en bok spännande nog även om den bara består av text, eller kommer det att krävas något mer?

På bokmässan lyssnade jag på Martin Widmark, författaren till de populära barnböckerna om LasseMajas detektivbyrå. Han har tagit initiativet till ett projekt som kallas En läsande klass och som är tänkt att öka läsförståelsen bland barn och unga. Han menar att det är orealistiskt att förvänta sig att barn och unga frivilligt ska sluta använda sociala medier, mobiler, med mera, för att börja läsa böcker i stället. Han menar att lösningen på problemet är att ägna mer tid åt läsning i skolan, eftersom det då inte konkurrerar med barnens fritid. På sätt och vis håller jag med honom, men samtidigt låter det ganska oroväckande.

Ska jag skriva böcker som bara läses på skoltid? En författares förhoppning är ju ändå att läsarna frivilligt ska plocka upp boken och läsa den för att de vill och för att den engagerar. Kommer böcker i framtiden att vara något som barn och unga bara ägnar sig åt för att det står på schemat? Och vilka böcker får plats i en sådan framtid? Gör mina det?

Jag vet inte, men jag antar att jag inte har något annat val än att försöka ta reda på det. Precis som kapten Janeway måste jag våga möta det okända och bege mig ut i Deltakvadranten … förlåt, jag menar den digitala framtiden. Och jag är tämligen säker på att jag kommer att stöta på ett och annat slemmigt rymdmonster, men förmodligen också uppleva riktigt fantastiska saker som jag aldrig ens kunnat drömma om för tjugo år sen.

Voyager - Bemanning = Katryn Janeway 2

To boldly go where no one has gone before.

Brev till mitt framtida författarjag (att öppnas om tio år)

Jag vet inte var du/jag befinner dig/mig just nu men jag tror och hoppas att du/jag hunnit ge ut flera böcker och hittat många läsare. Jag tror helt enkelt att det går bra för dig/mig. Och på grund av det är det några saker som jag vill påminna dig/mig om i den här tuffa och ganska konstiga branschen. Saker som är så viktiga att du/jag faktiskt aldrig får glömma bort dem. För jag vill verkligen att du/jag inte bara ska vara en framgångsrik författare, utan också en schyst och ärlig författare.

 

Var generös med din tid, särskilt när det handlar om dina läsare. Utan dem är du ingenting, oavsett hur många kändisar du poserat på bild med.

Var generös och öppen mot andra författare. Ni har mer att vinna på att hålla ihop än på att konkurrera.

Räkna inte med att alla vet vem du är bara för att du gett ut några böcker. De flesta har ingen aning och bryr sig inte heller. Och det är helt okej.

Var vänlig och hjälpsam mot debutanter. Inte bara en gång utan alla gånger. Det du tycker är självklart nu var det inte då du gav ut din första bok.

Minns att du är i branschen för att du älskar att skriva. Låt det vara din drivkraft. Allt annat är egentligen helt oviktigt.

Och på tal om det, skriv det DU vill skriva. Fastna inte bara för att du tror att läsarna/förlaget förväntar sig att du ska göra samma saker hela tiden.

Branschskvaller kan vara kul, men håll det på en rimlig nivå. Nedvärdera aldrig människor. Ta skvallret med en nypa salt eller helst två.

Nedvärdera aldrig din redaktör, oavsett hur många böcker du gett ut. Två åsikter är alltid bättre än en.

Var fokuserad på läsaren som står framför dig när du signerar, stå inte och prata med någon annan bredvid. Dina vänner och bekanta kan faktiskt träffa dig en annan dag.

Kom ihåg att dina vänner utanför bokbranschen är minst lika viktiga som de inom.

Glöm inte bort att det finns hierarkier. De försvann inte bara för att du tuggade dig längre upp i näringskedjan. Förresten är det inte din uppgift att ta dig upp, det är din uppgift att motarbeta hela strukturen.

Betrakta allt med ett visst mått av humor. Det är en absurd bransch och den tål att skrattas åt.

Och kom ihåg att göra just det. Skratta alltså. Ha kul helt enkelt. 

Sist men inte minst, högklackade skor på Bokmässan är sååååå överskattat. Håller kängorna fortfarande ihop? Ta dem i stället.

 

Jag hoppas att du/jag fortfarande tycker att allt det här är fullständigt självklart. Om inte får det tjäna som en påminnelse som jag verkligen hoppas att du/jag tar åt dig/mig av.

Hälsningar från ditt debutantjag

 

 

 

Gästbloggare: Jonas Terning – Det här var ju inte så kul

Jonas Terning, född 1980, är journalist och redaktör på tidningen Café. Han har det senaste decenniet skrivit surfreportage såväl på hemmaplan som utomlands: Frankrike, Portugal, Marocko, Costa Rica och givetvis Australien, där han även har varit bosatt. I dag bor Jonas med fru och barn i Stockholm. Lineup är hans debutroman.

Jonas Terning_Sofia Runarsdotter_2

Foto: Sofia Runarsdotter

Det här var ju inte så kul – 20 sanningar från andra sidan debuten

För fem månader sedan släpptes min debutroman Lineup på Bokförlaget Forum. En barndom av böcker blev en livsdröm om författande blev tre år av skrivande blev en debut på 400 sidor som fortfarande gör mig sprickfärdig av stolthet. Lineup är bland det bästa jag har gjort. Det är en berättelse som inte har skrivits tidigare, om de unga svenskar som ger sig ut och reser, om det som möter dem på andra sidan jorden och om vilka dem egentligen är när vännerna och tryggheten och moralen blir kvar på hemmaplan. Därtill är den – enligt alla från min mamma och min fru till långväga mejl och läsarkommentarer – riktigt spännande.

Och nu är jag en sådan jag alltid velat bli. En debutant. Oavsett vad som händer i framtiden kan jag alltid luta mig mot detta, mot min bok. Men mycket annat har den inte varit bra till, den där debuten. Den har mest ställt till med problem. Problem som jag önskar att någon debutant hade berättat för mig när jag satt och skrev under de där tre åren. Därför kommer det nu, från mig till dig. Tjugo sanningar från andra sidan debuten. Detta kommer du att göra:

– Du kommer bläddra i din bok och förvånas över hur bra du kan vara.

– Du kommer hitta korrfel i din bok och förvånas över hur blind du kan vara.

– Du kommer bränna ditt förskott på en lång resa, förlåt, en resa, förlåt, billiga flygbiljetter, förlåt Arlanda Express.

– Du kommer få recensioner. Dom kommer använda ord som ”generationsroman”, ”bladvändare”, ”välskriven”, ”fin debut” och ”furiös final”. Men en kommer använda ordet ”provocerad” och du kommer tänka att en recensent med hotmail-adress inte kan tillhöra tidningens toppskikt och du kommer lova dig själv att inte lägga recensionen på minnet.

– Google kommer hjälpa dig att komma ihåg.

– Du kommer gå in i bokaffärer, möblera om, flytta på tipslappar och nyhetsblaffor och ställa din bok väl skyltad med omslaget fram.

– Du kommer bli en mästare på webbhandlarnas sökverktyg då dom låter dig sortera böcker på ”Mest sålda” och därmed kan ge dig en uppfattning om hur det går för din bok.

– Du kommer gå in på Bokus.com och sortera sökningen på Bokförlaget Forum+2013+Inbundet+Australasien, Oceanien & övriga landområden. Du kommer fira förstaplatsen med en automatkaffe.

– Du kommer surfa runt på stora, små, ja till och med obskyra bibliotekskataloger runt om i Sverige och med fjärilar i magen inse att folk över hela landet faktiskt lånar, faktiskt läser, just din bok.

– Du kommer ta reda på att biblioteksersättningen är 81 öre per utlåning. Och då nämnde jag inte ens skatt och sociala avgifter i den meningen.

– Du kommer bli intervjuad och vara med i tidningar och du kommer vara glad och sen bli bortglömd för… vad var det nu det stod i… någon debutant… om backpackers och… älskling, har du sett det här klippet? Det är en ryss som är full, i ett grustag.

– Du kommer aldrig ha ett svar på frågan om hur många böcker du har sålt för du vet inte för du kommer lära dig att det finns ett ord som heter ”returrätt”.

– Du kommer inse att din omgivning läser sms och Facebook och bloggar och tidningar och magasin och reklamblad och busstidtabeller och pizzamenyer men din bok bara ibland.

– Du kommer skriva ett inlägg till Debutantbloggen. Du kommer formulera inlägget som en lista där du sätter läsarna i förarstolen för din egen upplevelse av tiden som debutant.

– Du kommer vara ärlig i din text för du vill att den ska få uppmärksamhet och för att du tror att en skarpare lista har större chans att bli viral på nätet.

– Din lista kommer inte att bli viral.

– Du kommer vänta på att förlaget hör av sig med mejl, telefonsamtal och glada tillrop men efter lanseringen, efter releasefesten och pressarbetet och finlunchfirandet kommer det vara tyst.

– Du kommer aldrig ha hört en sådan tystnad förut.

– Du kommer bläddra i din bok igen och förvånas över hur bra du kan vara.

– Du kommer börja skriva på nästa bok.

Jonas Terning

Läs ett utdrag ur boken på www.jonasterning.se Eller så kan du bara titta på hans Instagram-bilder istället.

Drömmar kring en bokmässa

Jag har varit på bokmässan i Göteborg varje år sen 2002. Varje gång har jag gått och längtat efter att få se min bok där, att inte bara vara en vanlig besökare utan en författare. Stå på förlagets scen, kanske till och med få vara med på ett seminarium. Att få driva runt på mässgolvet med en snygg namnskylt som ger tillträde överallt. Lite extra allt, helt enkelt.

Så när min bok till slut kom ut i mars i år tänkte jag: Äntligen! Nu är det dags!

Jag skröt lite för mina vänner. Nej, jag behöver nog ingen övernattning på soffan i år, jag räknar kallt med att förlaget fixar allt sånt. Jag såg gratis seminariekort, tillträde bakom kulisserna, hotellrum och gratisvin.

För några månader sen hörde jag följaktligen av mig till förlaget och undrade vad de tänkt att vi skulle göra under mässan. Hade de några idéer? Lite monterframträdanden, kanske? Signering?

Deras svar var: ingenting. Jag fanns helt enkelt inte med i deras bokmässplanering. Jag hade, enligt dem, varit ute tillräckligt mycket i år och nu var det dags för andra författare att få ta lite plats.

Och jag dog lite i den stunden. Här var min dröm, alldeles inom räckhåll, och så får jag inte chans att förverkliga den i år heller. På ett objektivt plan förstod jag förstås deras resonemang. De har begränsade resurser och de måste välja och de måste ha någon sorts rättvisa i sitt urval. Det är inte mycket att göra åt. Min bok kom dessutom ut i mars, och det är ett tag sen. Andra kommer nu och det här är deras första chans att synas.

Ett tag funderade jag ändå allvarligt på att bojkotta hela skiten. Vad är en bokmässa i Göteborg, liksom? Vad har jag där att göra om jag ändå bara måste vara en vanlig besökare i år också?

Men nu rustar jag trots allt för min tolfte bokmässa. Med egen bok men utan arrangemang. Jag kan faktiskt inte låta bli. Debutantbloggsminglet och förlagsmiddagen blir ett litet plåster på såret, saker som jag faktiskt inte skulle ha gjort på mässan om det inte vore för boken. Jag får dessutom chansen att träffa min nya redaktör och förläggaren som jag ska arbeta med på bok nummer två. Min kompis Emma är snäll och låter mig övernatta hos henne i Göteborg i år med, precis som hon gjort de senaste åren. Trots att jag kaxade mig med hotell och VIP-kort. Känns inte så lite pinsamt det där, men jag låter det bli en läxa.

Några böcker kommer jag inte att orka släpa med mig, men jag antar att de ändå finns till försäljning i förlagets monter, och i morgon klockan 15.00 kommer jag att finnas tillgänglig för signering ihop med resten av bloggänget. Vi håller till i caféet uppe vid K-salarna (längst uppe till vänster på mässkartan plan 2).

Så jag tror att det kommer att bli en rätt bra mässa trots allt.

Följ min mässa på bloggen: http://camillajoensson.wordpress.com/

picture-211_168674782

I morgon är jag där, mitt i vimlet.

Hösten är här och returerna med den

Detta skulle kunna bli ett deppinlägg. Sommaren är slut, strumporna har åkt på igen och det är knappt jag orkar vaxa benen längre. Vad är meningen, liksom?

Med hösten kommer inte bara mörker och kyligare väder, utan även bokreturerna. Bokhandlarna rensar i hyllorna, höststädar. Ut med det gamla och in med det nya. Alla vi som haft våra böcker till salu i den fysiska bokhandeln vet att den tiden kommer. Vi vill inte det, det känns smärtsamt, men det är namnet på spelet – för att dra till med ännu en anglicism.

I en av Facebooks författargrupper har debatten om returrätten varit intensiv. På den enda sidan barrikaden står många författare och på den andra bokhandlarkåren, i det här fallet representerad av Johan Zillén, butikschef på Bokia och gästbloggare på Debutantbloggen. Själv står jag på trottoaren en bit därifrån och tittar på. Jag förstår bådas ståndpunkt och menar att här finns en råbandsknop att knyta upp.
Med råbandsknop är det så att ju mer man drar i ändarna, desto hårdare blir den. Det enda sättet att få upp den är att trycka ändarna närmare varandra. Ni förstår symboliken?

Jag inser att om bokhandlarna ska våga köpa in osäkra kort, typ okända debutanter som jag själv, måste de också veta att de kan returnera böckerna som inte sålts. Å andra sidan är det ju hopplöst för förlagen att ta hela risken och försöka räkna på en bok när ett sålt exemplar kanske inte alls är sålt när det kommer till kritan. Pest eller kolera.

Jag tror att branschen måste hitta ett nytt system men vilket är jag inte kvinna att föreslå. Jag är trots allt bara en stackars debutant … Däremot tycker jag att Johan Zillén förklarar problematiken rätt så bra HÄR

Medan ni läser hans inlägg, försöker jag att vara pragmatisk och tänka att Solviken inte är död bara för att den lämnar vissa boklådor. Den finns ju hos nätbokhandlarna där den fortfarande säljer. Dessutom kommer pocketen i januari/februari och då börjar en ny resa för min roman, en som är minst lika spännande som för den inbundna upplagan. För det är i pocketen som volymerna finns … Men det, mina vänner, är ett helt annat inlägg.

På lördag är det bokmässan i Göteborg och jag kommer att vara där. Välkomna till Studieförbundet Vuxenskolans monter (alldeles intill ingången) fredag kl. 12.30-13.00 för att se mig bli intervjuad. Eller så syns vi kl. 15 tillsammans med de andra debutantbloggarna!