Lördagsenkät: Vilka hårda klappar önskar du dig i julklapp?

Den upplevelse som är säkrast att ge varandra i julklapp i år, är förmodligen en läsupplevelse. Veckans enkätfråga är: Vilka hårda klappar önskar du dig i julklapp?

Kristin Fägerskjöld

Hos oss har vi slutat med julklappar till de vuxna och ger bara barnen. Faktiskt underlättar det en hel del. Jag tror många med mig känner igen sig i att det är svårt att hitta på någon vettig present till någon som har allt. Dessutom bör klappen inte kosta multum. När vi vuxna slutade ge varandra julklappar kändes det rätt bra, om jag ska vara ärlig. I år kommer vi förmodligen att fira för oss själva (bara jag, min man och våra två barn) och därför ordnar vi julklappar till alla – även oss vuxna. Mina kommer dock bli mjuka, om jag får det som står på min önskelista. En hög med olästa böcker har jag redan, så på det sättet får jag några hårda klappar också 🙂 

Sara Molin

Jag önskar mig Skrivboken av Kristina Ohlsson, Goda grannar av Mattias Edvardsson och Spela roll av Lisa Christensen. Jag har förstått att de två senare gör sig väldigt bra som ljudböcker också, men jag föredrar fortfarande oftast att kunna hålla och bläddra i en bok. Lydia Sandgrens Samlade verk är jag nyfiken på också.

Malin Edholm

Det självklara hårda paketet är såklart böcker och boken jag är mest sugen på just nu är nog A sky beyond the storms av Sabaa Tahir som kommer ut i december. 

Likställt i julklappsvärde till fler böcker är fler pussel, särskilt runt jul! 

Hanna Nordlander

Det blir nog inte så himlans många julklappar i år, med de få närstående utom räckhåll (eller på osäkert flygavstånd). Därför passar det väldigt bra med hårda klappar, även om jag blir min egen tomte. Några böcker som inte redan finns på oläst-hyllan här hemma, är:

Stina Jacksons Ödesmark
Ararat och Averno av Louise Glück
Mjölkbudet av Anna Burns

Förhoppningsvis blir det även tid att läsa bloggkollegernas olästa verk.

Daniel Sjöberg

Eftersom jag inte fått tummen ur, så att säga, och fixat den själv hoppas jag verkligen att Mary Trumps ”Too much and never enough” hamnar under granen. I samma anda får gärna ”A promised land” ligga där. Om vi rör oss bort från den amerikanska politiken så känner jag att jag borde läsa ”Samlade verk” så varför inte ta den som julklapp? Sedan ska jag även ge bort en del saker, men det kan jag givetvis inte avslöja här.

Lördagsenkät: Vad läser du just nu?

Frivillig eller ofrivillig coronaisolering? Inget att göra? Alla andra streamar Netflix så det är omöjligt för dig att kolla? Läs en bok istället! Här är några boktips från oss utifrån vad vi läser just nu.

Kristin Fägerskjöld

Jag har nästan läst ut Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid som jag tycker har varit väldigt underhållande (om än något förutsägbar). Parallellt håller jag på med Dramat på Broxvik av Yngve Lyttkens som är en rättsfallsbeskrivning av ett giftmord på en herrgård i slutet av 1800-talet där en släkting till familjen var inblandad (Helga Fägersköld). Arsenik och vita spetsar IRL alltså!

Sara Molin

Jag håller på att läsa om Främlingen av Albert Camus och Förvandlingen av Franz Kafka just nu, eftersom mina elever jobbar med dem. Dessutom ligger Att föda ett barn halvläst av Kristina Sandberg på sängbordet. Det är en sådan där bok som jag läser lite i taget. Antagligen hinner jag sticka emellan med en feelgoodroman innan den är helt utläst. Ja, och så mitt eget råmanus, förstås!

Malin Edholm

Det tråkiga svaret är att jag inte har tid att läsa för nöjes skull just nu. Men den senaste boken jag läste var nog Wayward son av Rainbow Rowell. Det är en queer fantasy roman för unga vuxna som är väldigt mysig.

Hanna Nordlander

Vera av Anne Swärd ligger på nattygsbordet i sällskap av bland andra Överflödet – Fabriken, en diktsamling av Leslie Kaplan. På andra bord ligger en massa kurslitteratur om litteratursociologi. På Nextory är jag precis mellan böcker – några tips?

Daniel Sjöberg

De välvilliga av Jonathan Lithell. Det är faktiskt mitt andra försök. Jag fick den här redan när den kom ut, men tappade snart intresset. Nu läser jag den med större inlevelse. Det kommer att ta tid (den är ju på några sidor) då jag är mitt i redigeringen av min egen bok, men jag några sidor per kväll hinner jag med innan sömnen tar mig.

Läsningens magi

Emelie-Novotny_037_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Min upplevelse av läsning på sommaren är att det aldrig blir läst lika mycket som det planerades för innan sommaren. Innan jag hade barn kunde jag utan problem läsa ut en bok varannan dag under ledigheten. I år fick jag inte med mig så mycket böcker i packningen. För att jag packade dåligt och för att jag någonstans hoppades att jag skulle vilja skriva istället. Två av sommarens läsupplevelser vill jag dock dela med er.

Det tog bara några dagar för mig att läsa klart Anton och Teitur av Angelica Öhrn, jag hade börjat med den tidigare i våras men slutat för att jag inte kunde ge boken den närvaro jag ville ge den. Så jag började helt enkelt om. Det bästa med Anton och Teitur är att den är en hästbok med en islandshäst och en kille i huvudrollen och att det aldrig är något som är problematiskt eller konstigt. Anton är en riktig hästtjej (trots att han är kille) och i stallet är han som vem som helst i gänget. Teitur står i ett stall tillsammans med hästar av andra raser, och redan här slår min okunskap om islandshästar in. I min värld står islandshästar ihop med islandshästar och befinner sig i ett eget riduniversum. Så är det såklart inte enbart och det var bra att få den bilden utmanad.

Förutom hästarna och hästkulturen i Anton och Teitur så gillar jag hur skilsmässorna som drabbat så många av bokens familjer gestaltas. Skilsmässan blir som en epidemi som härjar fram och riskerar att smitta alla i dess väg. I boken finns det inga lyckliga skilsmässor, det är splittrade familjer och rakt igenom barnets perspektiv. Jag tror aldrig att jag har läst en så hänsynslös och rak skildring av vad barn går igenom när dess föräldrar väljer att leva sina liv isär. Men också hur lojal ett barn alltid är gentemot sina föräldrar. Tar jag föräldraperspektivet i detta känner jag mig tröstad av att jag som förälder inte behöver vara perfekt, mitt barn kommer att stanna hos mig ändå. Tar jag barnperspektivet känner jag mig också tröstad, jag är inte ensam om att ge nya chanser och förlåta.

Det stora läsprojektet den här sommaren var att läsa om Maria Gripes Skuggserien. Två dagar innan vi skulle åka hade jag fortfarande inte införskaffat någon av böckerna. Jag började söka på biblioteken i Stockholm och konstaterade snabbt att inget bibliotek inom rimligt avstånd hade fler än en bok i serien inne. Lyckligtvis hade mitt bibliotek på Kungsholmen ett exemplar av första delen Skuggan över stenbänken, som jag hade turen att få med mig hem. Med stort mod började jag läsa. Försöker minnas i vilken ålder jag var när jag läste dem första gången, tror att jag borde ha varit kanske elva. Jag minns mycket av första boken, hur Caroline kommer till familjen, fotografierna på barnet på stenbänken och familjeträdet. Men många av detaljerna i berättelsen skulle jag inte kunnat återberätta. Ändå går det så snabbt när jag börjar läsa, mycket kommer tillbaka bara jag kommer in i berättelsen.

IMG_3488

När första boken är slut blir jag i sann bokslukaranda helt besatt över att få tag i del två, jag måste ju läsa vidare! Jag åker till biblioteket i Fårösund som inte har den inne och jag tänker att jag inte kommer att kunna vänta på att läsa den. Och det är då jag inser att den finns på e-bok. Jag har aldrig tidigare lånat en e-bok på biblioteket, vilken förlust tänker jag så här i efterhand. Sanningen är väl att jag aldrig tidigare har behövt låna en e-bok eftersom jag har tryckta böcker i överflöd var jag än vänder mig. Men jag kastar mig över …och de vita skuggorna i skogen innan minns jag ingenting av den. Eller snarare, jag minns massor om ödet på slottet där Berta och Caroline tjänstgör en sommar, men att det var i den här serien har jag glömt. Jag är övertygad om att det är här min förkärlek för rött hår är grundlagt.

Jag upplever bitvis att …och de vita skuggorna i skogen är lite långrandig att läsa och blir förvånad över att jag läste det här på mellanstadiet och gillade det så mycket. Men framförallt får jag bilder från min mormor och morfars hus i Dalarna när jag läser. Jag minns ofta var jag har läst en bok och även om jag inte kan säga att jag minns att jag har läst den här boken i deras hus så är det ändå så tydligt att det är där jag har läst den. Jag ligger i sängen i ”blå rummet” där jag oftast sov, jag går i deras knarriga trapp, kikar in i spegeln i vardagsrummet, jag sitter i trädgården. Och kanske är det läsningens största magi att den möjliggör förflyttning genom tid och rum på flera plan. I ena sekunden är det sommar på Fårö och jag är vuxen, i den andra är det tidigt 1900-tal och jag befinner mig på ett slott i Småland och i det tredje är jag drygt tio år och hemma hos min mormor och morfar i Dalarna, det var sommar då också.

Äntligen semester!

Vi är på semester, äntligen! Den började inte riktigt som vi hade tänk oss. Det blev jobb istället. Men nu är vi iväg. Och jag ska läsa böcker, yes! Jag vill kika på de här (även om jag inte kommer hinna läsa alla på två veckor):

  1. Rich Boy av Caroline Ferrada Noli Ringskog. Ett kreddigt drama om tre generationer kvinnor, what’s not to like?
  2. För såna som oss av Tiina Nevala och Henrik Karlsson. Om kärlek på förlag. Nyfiken inte minst för att en av författarna har läst mitt manus!
  3. Nej och åter nej av Nina Lykke. En satir om medelklassmänniskor. Ge mig!
  4. En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson. Tre perspektiv och en mordhistoria. Jorå, om jag har en kudde att lägga för ögonen när det blir läskigt!
  5. Ensam i Paris av Jojo Moynes. Japp, nu kommer jag ut ur i feelgood-garderoben. Sånt här göttigt läser jag varje sommar. (Uppdatering: nja, det här var sisådär. Livet efter dig och Toner i natten mycket bättre.)
  6. Ta sig frihet av Ingela Lind. Om Blomsburygruppens betydelse idag, sisådär hundra år senare. Författaren och feministen Virginia Woolf till exempel. Ett tips är att se utställningen ”Bloomsbury Spirit” på Artipelag i sommar om du har vägarna förbi Stockholm och Värmdö. Den är riktigt intressant.
  7. En skrivarväns manus. Så spännande! Har redan börjat och är glad att jag är en av de betrodda att läsa. En deckare utspelad på en ö som skulle kunnat vara ett semesterparadis om inte…

Vad läser du i sommar? Ha en fin vecka!

Lördagsenkät: Vilken är din senaste favoritdebutbok?

Varje år delar Författarförbundet ut debutantpris till årets debutanter. För vuxenlitteratur heter priset Katapultpriset och för barn- och ungdomslitteratur Slangbellan.

I veckan har det varit prisutdelning för Slangbellan som gick till Haj-Jenny av Lisa Lundmark. ”På ett enkelt språk och med underfundig humor gestaltar Lisa Lundmark i ‘Haj-Jenny’ den stora livsutmaningen att våga stå för den man är – även om man inte tar plats och pratar högt i klassrummet som alla andra. Den lekfulla symboliken med hajen är välfunnen, mitt i prick i barnets fantasi”, skriver juryn i sin motivering.

Vi på debutantbloggen tycker förstås också om att läsa debutanter. Därför tipsar vi idag om våra favoritdebuter från det gångna året. Har du också någon favorit? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Jag vill tipsa om Stig av Annica Hedin, illustrerad av Per Gustavsson. Det är en sorglig bok som jag läser med tårar i ögonen och en röst som ibland brister. Boken handlar om en pojke som har förlorat sin bror Stig. Stig är död och jag tycker att det är bra att det skrivs ut i boken. Att vi vågar prata om döden. För hur ont det än gör är döden en del av livet.

Den sorg pojken känner efter broderns död är som ett stort svart hål som följer honom vart han än går och vad han än gör. Ibland glömmer han det för en stund. Men på julen blir hålet större än någonsin. När familjen firar Stigs födelsedag och alla tillsammans uppmärksammar det stora svarta hålet, blir Stig istället mer närvarande och sorgen lättare att hantera.
Det är fin bok som leder till intressanta tankar och samtal med barnen.
Annica Hedin debuterade som barnboksförfattare med den här boken, men har tidigare skrivit läromedel för barn.

 

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Jag och barnen har precis läst ut den vinnande boken – Haj-Jenny av Lisa Lundmark. Vi tyckte om den! En fin och ganska lågmäld berättelse om Jenny som inte vill räcka upp handen, inte vill prata högt och inte bli ifrågasatt på ett utvecklingssamtal. Hon vill hellre läsa, prata tyst och tänka på hajar. En haj pratar inte högt och räcker upp handen. Den simmar tyst. Att räcka upp handen är för bläckfiskar.

Det slår mig när jag läser hur vi värderar barns egenskaper olika – att det som räknas i skolan är att ta för sig och prata högt. Det är de tysta, blyga, de med ett rikt inre liv, som ofta blir ifrågasatta och tillsagda att ändra sig. Att prata högre. Det är sällan som de högröstade blir ombedda att ge lite plats och luft till de tysta.

Läs boken om ni inte redan har gjort det! Grattis Lisa Lundmark – en värdig vinnare!

 

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Veronica: Jag läser emellanåt barn- och ungdomsböcker men just svenska debutanter 2017 känner jag mig lite vilsen bland. Därför tipsar jag istället utifrån Katapultpriset. När det kommer till priser inom vuxenlitteratur i Sverige nämns ofta INTE romance. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att tipsa om Christina Schiller som förra året debuterade med sin romance Hemligheter små.

För mig är bra böcker de som lämnar mig i en positiv känsla. På vägen har karaktärerna fått ta del av några av livets alla hårda svängar men i slutändan segrar lyckan. Just Hemligheter små är som att öppna en burk med blomstrande sommar. Handlingen är varm med intressanta karaktärer och spännande tvister.

Det är vackert gjort, så om ni inte har läst Christinas charmiga Hemligheter små, gör det 🙂

01_jennygromarkwennberg_foto_henrikberglund_mellan

Foto: Henrik Berglund

Jenny: Jag vill tipsa om barnboksserien Handbok för superhjältar av Elias och Agnes Våhlund, en serietidningshybrid med fantastiska bilder. Den handlar om en mobbad flickas väg till både superkrafter och revansch.

Vår 5-åring ville läsa om första boken och blev direkt nyfiken på bok nummer två. Ett gott betyg! Och vi kan fortfarande prata om bokens innehåll vid nattning som är vår dagliga lässtund. Som förälder uppskattar jag temat mobbning, tyvärr aktuellt även bland de allra yngsta.

I kategorin vuxenlitteratur fastnade jag förra året för generationsromanen Just nu är jag här av Isabelle Ståhl. Älskar språket och beskrivningarna av konsumtion. Tinder, droger och High Street fashion. Stövlar i plast som luktar och noppiga tröjor från HM. Ikea-prylar som repas direkt. Allt och alla är utbytbara i 28-åriga Elises samtida Stockholm. Utom en viktig relation.

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webbEmelie: I höstas läste jag ungdomsboksdebutanten Agnes Lindströms Hata Gustavsberg. Det jag först föll för var omslaget, det är vitt med blåa prickar och röd text, en tydlig koppling till Stig Lindbergs porslin Adam som är tillverkad i Gustavsbergs porslinsfabrik.   Själva boken har inget med porslin att göra, men den utspelar sig i Gustavsberg. Jag är precis som Agnes Lindström uppvuxen i Nacka, men i en helt annan del och kunde identifiera mig mycket med huvudkaraktären Miranda som mest av allt önskar att något, vad som helst, händer. Hon har tröttnat på den lilla världen i Stockholmsförorten, tröttnat på sina vänner och sin familj där allt är lika hela tiden. På en släktmiddag säger hon plötsligt att hon är lesbisk, för att hennes farbror uttrycker sig homofobiskt och just för att få något att hända. Ett uttalande som hon sedan måste jobba med sig själv för att ta konsekvenserna av. Hata Gustavsberg är en bok om att växa upp och hitta sin plats och hur svårt det är varje gång ett barn växer upp.

Jag gråter aldrig så mycket som när jag läser om Sigge

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det finns få litterära karaktärer som har betytt så mycket för mig som Sigge, den lilla vita shetlandsponnyn som bor med sina ponnykompisar på Brobygården. Den första Sigge-boken Alla älskar Sigge, av Lin Hallberg kom ut 2004. Min bekantskap med Sigge har alltså skett i vuxen ålder. Sedan 2004 har det kommit ut ytterligare 20 böcker om Sigge, både i den ursprungliga kapitelboksversionen och i den mer lättlästa formen med stora färgbilder. Målgruppen för böckerna om Sigge är barn mellan 6 och 9 år, det har inte hindrat den lilla hästen från att galoppera rakt in i mitt hjärta.

Böckerna är egentligen inte ens speciellt sorgliga, det är vardagliga skildringar av det tjejerna och killarna upplever i stallet tillsammans med sina hästar. Ändå gråter jag varje gång jag läser dem. Bilderböckerna har jag läst högt för mitt barn så många gånger nu att jag har slutat att gråta varje gång, trots att det är svårt. Men kapitelböckerna klarar jag ännu inte av att läsa högt. Det är något med hur Lin Hallberg trampar rakt in i det där som berör. Med ens är jag tio år igen och världen kretsar kring hästar och allt som händer runtomkring dem är på blodigt allvar, på liv och död och utan återvändo. Jag minns exakt hur det var att rida på ridskola och vara så många fler barn än vad det fanns hästar, hur svårt det var att dela. Utan att väja för svåra frågor som ansvar och vänskap, om förväntningar och otillräcklighet guidas läsaren igenom hela känsloregistret.

img_1890.jpg

Illustration ur Sigges kompisbok av Margareta Nordqvist.

 

Under de år som jag jobbade i bokhandel har jag mött så många barn som lärt sig att läsa tillsammans med Sigge och som delat dessa läsupplevelser tillsammans med mig. Jag har fått många konstiga blickar från föräldrar när jag i detalj har pratat om Sigge-böckerna tillsammans med deras barn. Att kunna mötas så, över åldersgränser är bland det bästa läsningen ger oss. I det mötet identifierar både jag och barnet oss med Elina i böckerna.

I den senaste boken Full galopp Sigge får vi följa med Elina, kompisarna och hästarna när de provar på shettisgalopp. Det är tävling och fart och det öppnar upp till möjligheter som först inte verkar inkludera alla. Bland skötarna på Brobygården finns det ett stort mått av rättvisa, men alla barn har inte samma drömmar. Och ibland måste man kunna stå tillbaka för att en kompis ska få uppleva något stort.

IMG_1887

Illustration ur Full galopp Sigge av Margareta Nordqvist.

I böckerna om Sigge finns det också ansvarstagande och närvarande vuxna, både i stallet och hemma hos Elina, något som är väldigt ovanligt i hästboken. I både den traditionella hästboken och dagens hästbok lämnas barnen ofta anmärkningsvärt mycket själva med ansvar för både sig själv och hästen. Om det är något som är extra viktigt för mig när jag läser hästlitteratur så är det just trovärdigheten. Att Lin Hallberg själv har drivit ridskola och att Sigge faktiskt har funnits på riktigt genomsyrar hela serien.

Det är exakt två år sedan som verklighetens Sigge dog, 28 år gammal. Självklart grät jag då också. Hästar lever inte för evigt, det är om möjligt den enda nackdelen med dem. Tack Sigge för alla tårar du fångat och för alla barn som du har lärt läsa. Och tack Lin som fortsätter att berätta.

Gästbloggare: Anna Liv Lidström

20120415_154144-1-300x225I Norge har de en närapå hundraårig tradition där de drar sig undan och läser deckare under påskhelgen. Det kallas påskekrim och är verkligen något att haka på tycker jag. Nu under påsken är många av oss lediga och har tid för läsning. Det kan rentav vara en räddning att kunna dra sig undan släkten med en god deckare i ett mysigt hörn med en skål godis och något gott att dricka inom räckhåll. Jag har alltid krigat för deckargenren. Ofta får jag höra att deckare skulle vara lägre stående litteratur, men jag tycker att det är precis tvärtom. Hur skulle den kunna vara av sämre slag? Det är ju en historia där något läggs till (brottet) och inget dras ifrån. Dessutom tillkommer ett spännande pussel där jag som läsare får agera detektiv och kan hitta mördaren innan historiens detektiver/poliser gör det.

Om en kikar på svenska deckare som skrivs idag så ser vi att de återigen blivit samhällskritiska såsom författarduon Maj Sjöwalls och Per Wahlöös böcker om kriminalkommissarie Beck som de skrev på 1960- och 1970-talet. Böckerna är skrivna i en realistisk tradition, som utgår ifrån polisernas arbete, med ett starkt samhällskritiskt perspektiv och de innehåller flera referenser till dokumentära händelser som skedde under de år då romansviten skrevs. Dagens kriminalromaner behandlar ofta också problem och räds inte att blotta samhällsstrukturer.

Sofie Sarenbrant är skicklig på att hitta aktuella ämnen att skriva om. Hennes deckare har bland annat utspelat sig i mäklarvärlden, på sjukhus och i psykvården. I boken Tiggaren behandlas hemlösas hemska situation i Stockholm. Camilla Grebes Husdjuret är en historia som berättas ur tre perspektiv av tre människor som alla brottas med sina hemliga demoner. Malin som återvänder till hembygden full av sin egen uppväxt, Hanne som döljer sin demenssjukdom för omgivningen och så unga Jake som känner sig konstig och fel. Lägg därtill den fiktiva byn Ormberg som nästan är som en fjärde karaktär. Det mesta lägger ner, men där har en flyktingförläggning öppnat. Bittra invånare lägger skulden på ”araberna” så där slappt men aggressivt. Johanna Mos triologi med kriminalkommissarie Helena Morbacke handlar om en trasig kvinna i yngre medelåldern som slåss mot demoner. Hela hon håller på att krackelera efter att ha förlorat sitt barn och till följd av detta även sitt äktenskap. Det hela är berättat med en slags varsam sårighet där lager på lager skalas fram för läsaren. 

En annan spännande genre är Jenny Rognebys böcker om den korrupta polisen Leona, en polis som tänjer på gränser.  Karaktären utredare Leona Lindberg ligger i tiden. Hon är en mix av de rådande trenderna. En kvinnliga polisutredare som arbetar lite för mycket samt har småbarn och relation att ta hand om på hemmaplan. På teve har vi följt den hyllade serien Bron där polisen Saga Norén, även om det aldrig uttalas, verkar ha Aspergers. Jenny Rogneby har parat ihop dessa. Huvudpersonen Leona Lindberg är en orolig småbarnsmamma med make samtidigt som hon har stora svårigheter med det sociala samspelet. 

Jag vill avsluta med att tipsa om en pigg debutroman från ifjol. Marie Bengts En sax i hjärtat. Här reser vi tillbaka till sommaren 1957 och jag får Maria Lang vibbar. Vi befinner oss i den sömniga hålan Eneby. Dit anländer Hannah Lönn för att hjälpa sin krassliga faster Lilly. Hannah är ogift och försörjer sig som klädskapare borta i huvudstaden. Något som hemmafruarna i Eneby finner märkligt. Hur kan en kvinna som är över fyrtio välja att leva ensam och dessutom försörja sig själv? Ganska snart drabbas den dammiga hålan av ond bråd död. Denna debut osar som sagt 50-tals feeling och kvinnorna är i fokus. Frigörelsen andas över sidorna samtidigt som vi läsare får en god inblick i hur livet kunde te sig då.

Glad påsk på er. Läs mycket deckare och ät mycket gott. Vill ni ha fler deckartips hittar ni det på dagensbok.com under mitt namn.

Anna Liv Lidström är skribent på dagensbok.com. Älskar ord. Samlar, vrider och vränger dem i jakten på fina formuleringar. Tycker om det enkla formulerat på ett nytt sätt. Skriver och läser poesi. Deckare i alla former är en annan favorit. Har gått olika författarutbildningar och pluggat en massa kultur och grammatik. Jobbar även som lektör samt med barn och snor gärna av deras nyskapande sätt att använda språket.

Vitnos – mitt första möte med hästlitteraturen

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Mitt första möte med hästlitteraturen var på dagis (det här var på 80-talet, då hette förskolorna fortfarande dagis) när jag var kanske fem eller sex år. En av pedagogerna läste Vitnos det lilla russet av Marie Louise Rudolfsson på vilan och jag var genast fast. Jag kunde inte släppa berättelsen om det lilla russfölet som föddes på Lojsta hed på Gotland.

Min mamma tog genast med mig till biblioteket där hon frågade efter böcker om en Vitnos. Bibliotekarien hade ingen aning om vad det var för Vitnos vi pratade om, och med risk för att låta lastgammal så började hon bläddra i ett litet arkiv med kort. Men det fanns ingen Vitnos i hennes kartotek. Det närmaste hon kom var boken Den vita stenen (skrivan av Gunnel Linde), men det var ju inte alls den boken jag letade efter. Bibliotekarien till och med ifrågasatte att boken verkligen fanns när hon inte hittade den bland sina kort. Men jag var övertygad och till slut så hittade vi Vitnos i bokhandeln.

Jag läser om de böcker om Vitnos och hans kompis Vips som jag har hemma i bokhyllan 14 stycken av totalt 19 böcker. Jag försöker läsa dem högt för min femåring, men hon vill inte riktigt höra på trots att hon i de flesta fall älskar att lyssna till kapitelböcker.

IMG_1806img_1808.jpg

Illustrationer från Vitnos och Vips och Vitnos lär sig hoppa av Margareta Nordqvist.

Böckerna om Vitnos är berättade av Vitnos själv i första person. När jag var barn älskade jag den direkta närheten som kom med berättarperspektivet. Jag tyckte att Vitnos var en av mina bästisar, eller i alla fall mitt eget russföl och att jag skulle ha förstått honom mycket bättre än människorna i serien.

IMG_0375

Som barn uppskattade jag också Vitnos relation till de andra djuren i skogen där Agaton Älg är kung och bestämmer. Skogen och naturen har en stor del i berättelsen och det var något magiskt över det i min läsupplevelse som barn. Skogen på Lojsta hed på Gotland är fortfarande en av de mest magiska platser jag vet. Att gå runt på de mjuka stigarna, bland tallarna och murgrönan en tidig sommarmorgon och lyssna till russens frustanden är en av mina bästa upplevelser om året. Det är inte stor skillnad på beskrivningarna av de två skogarna som Vitnos bor i, först i Lojstaskogen på Gotland och sedan som ridhäst i Skåne. Men skogen spelar en viktig del av berättelsen på båda platserna. Jag älskade att läsa om rådjursflickan, den lilla skogsmusen, ekorrarna, grävlingarna, rävarna och alla djuren på gården. Genom Vitnos kunde jag förstå naturen.

Nu vet jag att Vitnos blev så mycket mer för mig än en av mina största läsupplevelser som barn, Vitnos ledde mig in i hästboksvärlden, en värld som jag har tillhört sedan dess.

Lördagsenkät: Vilka 3 böcker har betytt mest för dig och ditt skrivande?

Debutantbloggen bjuder idag på lästips. Har du någon bok som har betytt extra mycket för dig och ditt skrivande? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. Trevlig lördag!

Helena:

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren: Det går knappt att beskriva hur mycket Astrid Lindgrens författarskap har betytt för mig. Hela barndomen präglades av hennes böcker. Barndomen var Astrid Lindgren! Böckerna flöt ihop med min egen verklighet, gränserna var diffusa och en hel sommar trodde jag att jag var Ronja Rövardotter. Det lade grunden till min dröm att bli skådespelerska, och självklart också till att bli författare. Tänk att kunna berätta så enastående!

Raskens av Vilhelm Moberg: När jag var i yngre tonåren, ”slukaråldern”, så fanns det en norm på min skola som sa att det var töntigt att läsa. Därför missade jag alla fantastiska ungdomsböcker. Jag gick från mängder av barnböcker till inget. Men så visades Raskens på TV, jag var kanske tolv år. Jag älskade serien och hittade ett skinnband med Vilhelm Mobergs samlade verk i bokhyllan. Sen var jag fast! Vilket berättande! Och vilka dramatiska situationer! Jag tänker fortfarande ofta på Ida och klänningstyget som hon får av Skara-Knallen, hur hon gömmer det, hur det avslöjas, hur jag som läsare dras med i lögnen. Sådana situationer vill jag söka i mitt eget skrivandeIMG_0836.jpg!

Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter – När jag vara strax över tjugo köpte jag en bok för att framsidan var snygg. Jag kom att älska den! Språkligt var den för mig något helt nytt, långt från skolsvenskan, poetiskt, kaotiskt, färgstarkt och kristallklart! För första gången kände jag att språket i en bok var minst lika viktigt för mig som själva berättelsen.

Jenny:

01_jennygromarkwennberg_foto_henrikberglund_mini

Foto: Henrik Berglund

Äventyrens cirkus av Enid Blyton Jag ärvde böcker av mina föräldrar och de måste ha läst högt ur den här innan jag lärde mig läsa. För mig betydde boken att barn kunde vara hjältar. I den litteratur jag dyrkade som barn hade pojkar alltid de bästa rollerna. Så när min bästis och jag skapade alias till våra detektivlekar blev jag Jack efter en av karaktärerna i boken. När jag skrev i Mina vänner-böcker (den tidens Facebook) var detta min favoritbok. Och så skrev jag att jag ville bli författare.

Vill gå hem av Jonas Gardell Ruggig vardagsrealism med ett återhållet språk. Jonas Gardells enkla språk har påverkat mig en hel del. Det var av honom jag lärde mig att börja en mening med ”Och”. Helt rätt även för en copywriter som helst ska skriva enkelt, men med en tvist som fångar läsaren.

Madame Bovary av Gustave Flaubert Vi var 17 år och alla i klassen läste Madame Bovary. Flera blev tagna av hennes öde, en karaktär med fel och brister fast i en roll omöjlig att bryta sig loss ifrån. Vi läste flera klassiker den perioden och fick i uppgift att skriva en novell. Alla tog uppgiften på stort allvar och ett tjockt häfte med klassens alster delades senare ut. Min novell inspirerades av realismen i Madame Bovary och ett par år senare vann den Veckorevyns stora novellpristävling. Boken, uppgiften som följde och min lärare Caroline har haft enorm betydelse för mitt skrivande. Tack!

Veronica:

DSC03878 ret

Foto: Jakob Almer

(Att bara välja tre, det var inte lätt!)
Twilight Stephenie Meyer: Otippat, kanske. Det var till och med så illa att jag såg filmen innan jag läste böckerna. Men romansen grep tag i mig (även om den i efterhand känns fisljummen) och när jag hade sträckläst alla böckerna ville jag ha mer. Jag hade så många känslor och tankar inom mig att det till sist fick mig att börja skriva på något eget. Det var startskottet på mitt första riktiga manus.

Överenskommelser Simona Ahrnstedt: För många år sedan drev jag en bokblogg och vid ett tillfälle frågade jag mina läsare om svenska kärleksböcker och ALLA tipsade mig om Simonas bok Överenskommelser. Under den tiden skrev jag fantastik för unga vuxna men fann mig vilsen i genren. Det var något som saknades, något som jag först hittade efter att ha läst Simonas bok. Romance.

Story Engineering av Larry Brooks: Jag är allergisk mot torra instruktionsböcker men om man ska läsa en, så är det denna. Den har hjälpt mig enormt mycket i att finna struktur i mitt skrivande som annars har en tendens att bli kaos. Så när jag yr runt i mörkret och inte vet vad jag pysslar med så vänder jag mig alltid till kära Larry!

 

Mia:

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Det som fick mig från första början att vilja skriva barnböcker var alla mina positiva och varma barnboksminnen från barndomen. Min favoritbok när jag var liten som jag minns allra starkast och som jag ville höra om och om igen var Nils-Karlsson Pyssling av Astrid Lindgren. Jag drogs verkligen in i berättelsen och önskade att jag hade en egen liten Nils-Karlsson Pyssling som bodde under min säng. Jag älskar än idag varenda del av boken.

När jag hade bestämt mig för att det var barnböcker jag ville skriva har jag många gånger återvänt till God natt, Alfons Åberg av Gunilla Bergström. Den är så perfekt i sin uppbyggnad med sina upprepningar och många barn och vuxna känner igen sig i berättelsen. Det var också en av de böckerna som jag själv hörde många, många gånger som barn.

En kvinna att älska av Theodor Kallifatides var den första boken jag läste av Kallifatides och jag knockades fullständigt av hans fantastiska språk. Det är den boken av alla hans böcker som jag har läst som har satt sig mest i mig. Jag kommer aldrig att komma i närheten av att kunna skriva som honom, men han är en stor förebild. Att komma till Sverige i vuxen ålder och sedan kunna skriva så vackra fraser på svenska är djupt imponerande.

Emelie:

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Jag har skrivit om det förut här på bloggen, men jag har sagt att jag ska bli författare när jag blir stor ända sedan jag var sex år och lyssnade på Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren på kasettband. Jag hade säkert hittat till böckernas värld även utan Ronja och Astrid, men så mycket av mig är präglat av den där första riktigt stora läsupplevelsen. Jag kan än idag återberätta hela Ronja Rövardotter i detalj, vitsippor är fortfarande mina favoritblommor och jag skriker vårskrik minst lika högt som Ronja om våren. När jag läser om när Ronja och Birk galopperar genom skogen på Rackarn och Vildtoringen är frihetskänslan starkare än allt.

Hästböcker var mitt litterära sammanhang när jag växte upp och har lagt grunden till mitt läsande och skrivande. Det är nästan omöjligt att välja ut en som har betytt mer för mig än någon annan, men ska jag ändå göra det så blir det serien om Carin och Friolina av Veronica Wägner. Många gånger var hästböckerna smått orealistiska. Huvudkaraktärerna fick hästar från höger och vänster  och det dröjde inte länge innan de var framgångsrika och vann tävlingar. Carin får visserligen Friolina i början av serien men det är inget i det som brister i trovärdighet. Det finns en allmänmänsklighet i berättelsen som sträcker sig långt utanför Carins vardag, trots att det är den vi följer i böckerna.

Happy Sally var den första bok av Sara Stridsberg som jag läste. Och jag blev fullständigt knockad av hennes språk. Därefter har jag läst allt hon har skrivit och knappt kommit framåt i berättelserna för att jag hela tiden stannar och gör omtagningar. Jag läser så långsamt jag kan för att jag inte vill att orden ska ta slut. Mina reaktioner när jag läser text som är så laddad är fysisk, jag får hjärtklappning och börjar frysa. Det är ett språk som romantiserar det absolut mörkaste utan att väja för det, som vågar och utmanar. Sara Stridsberg blandar verklighet och fiktion på ett sätt som gör allt möjligt.

SparaSpara

Högen växer …

Ola Kjelbye

Fotograf: Ola Kjelbye

Det ha varit mycket aktiviteter med tema bok för mig den här hösten. Framförallt utgivningen av min egen då förstås, och allt fantastiskt som följt med att Down under blev till. Jag har fått prata om boken i radio, i teve, i tidningar, varit med den på bokmässa i Göteborg, blivit intervjuad på bibliotek, haft kontakt med läsare över sociala medier och stått i boklådor och signerat. Jag har haft intressanta samtal i min bokklubb, om böcker jag gillat, och kanske ännu intressantare samtal om böcker jag inte gillat. Skrivit två pjäser baserade på böcker – en barnbok* och en tvåhundra år gammal klassiker**. Jag började skriva parallellt på två bokmanus, tills det ena tog över och nu ser ut att bli min nästa bok. Förhoppningsvis.

 

Så – mycket böcker har det varit helt enkelt. Men. När jag kollar listan i telefonen över böcker jag läst i höst så är den ganska kort. Listan består av böcker jag vet står någonstans i bokhyllan, böcker jag tänker beställa och böcker som verkligen ligger i en fysisk trave bredvid sängen. När jag läst en av dem får den en liten markering bredvid sig på listan. Studerar man denna säsongs lista, kan man konstatera att den är lång men att den inte har så många läst-markeringar intill titlarna.

Men tack vare att jul och nyår fungerar som en sorts årsavdelare och andningspaus, och min arbetsplats hedrar traditionen med ett ordentligt jullov, så ser det ljusare ut på den fronten. För snart jag packar en kappsäck full med litterära skatter och drar till varmare breddgrader. Och även om det vore omöjligt att läsa igenom hela listan på två veckor, så är jag mycket nöjd med mitt urval:

IMG_1812

Hur ser din trave ut?

* Livredd i syden av Mari Kanstad Johnsen
** Frankenstein – eller den moderne Prometeus av Mary Shelley

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Gästbloggare: Niklas Leavy

HyperFocal: 0

Fotograf: Henric Lindsten

Alla som skriver vet hur avgörande det är att lyckas placera en viss kroppsdel på en stol, under en viss tid, med en viss regelbundenhet. Inspiration är – åtminstone för min del – en av de mer opålitliga vänner jag har som författare. Jag skriver fantastiska scener, hela epos, sinnesutvidgande böcker – när jag inte sitter på den där stolen. Tjusningen, ruset och den bottenlösa skräcken att översätta allt det där som trycker sig fram inom en. Känslan när man satt punkt och boken går till tryck är en av livets allra största och finaste. Så långt tror jag vi är överens, väl?

Men, vad händer sedan? De första recensionerna trillar in. Författarsigneringar, releasemingel och intervjuer i tidningar och radio. Förlaget börjar rapportera försäljningssiffror. Det är lätt att leta efter logik där det inte finns någon. Och då menar jag nog främst hos mig själv. Jag förstod först i det skedet vad det var jag verkligen längtade efter. Vad jag ville. Varför jag tycker att jag har något att säga och vill bli läst. Jag ville ha läsarreaktioner.

Bland vänner och familj såg jag olika scener spelas ut. Många var tysta. Oklart varför. En del var översvallande glada för min skull och ville då främst betona vilken beundransvärd ansträngning jag gått i mål med. En del ville påpeka att kriminalromaner inte riktigt är deras tekopp. Förvånansvärt många tyckte att det var viktigt att påpeka att jag stod i vägen för boken. Slutligen de som låtit sig uppslukas av romanen. Som gav mig och texten den där kärleken jag uppenbarligen så desperat behöver.

Hur var det då med det månghövdade digitala monstret? Jag begick misstaget att läsa recensionerna på de stora nätbokhandlarna och ljudbokssajterna. Domen: Jag är det bästa som hänt svensk kriminallitteratur sedan Stieg Larsson, eller Kepler. Jag är också det sämsta som hänt någonsin: ett obegripligt, rörigt mysterium.

Inspiration har en lika elak tvilling i författarlivet: ensamheten. Jag vill så gärna lyssna på de läsare som berörts av mina ord. Problemet är att både de som älskar min roman och de som hatar den har berörts.

Stolen står där. I rummet trängs ensamheten, inspirationen och längtan efter att utrycka mig, med en lika stark längtan efter att bli läst.

Känner du igen dig? Var så god och sitt.

Niklas Leavy

Författare till romanen Nattviol, första delen i trilogin Stockholm Calling (Bokförlaget Polaris). Även utgivningschef (pedagogik) på Natur & Kultur Akademisk.

9789188647047_200x_nattviol

Vilken bok blir det i höstvädret? Fem tips!

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Det är mörkt och kallt och regnigt och blåsigt. Hösten är här. Då är det fint att sitta inne och dricka kaffe eller te eller choklad och läsa. Därför vill jag ge er mina bästa essäbokstips! Kanske kan det också bli inspiration till julklappar. Några av titlarna jag tipsar om har jag nämnt tidigare under mitt år på Debutantbloggen – men bra böcker är värda att tipsas om fler gånger.

 

Skrivandets sinne
Elisabeth Rynell
I den här samlingen får vi möta tankar om skrivandet, författandet och livet. Texterna är korta men säger mycket. Rymmer mycket. Lämnar spår. Ger plats för egna tankar och reflektioner. Jag läste den på nytt när jag skrev Det som får plats och i en av mina essäer refererar jag till en tanke från Skrivandets sinne.

En författares övertygelse: Liv, hantverk, konst
Joyce Carol Oates
Även denna samling lämnar spår och ger plats för reflektion. Jag fångades av den redan i första essän. Texterna har hjälpt mig mycket i skrivandet och flera av essäerna läser jag om och om och om igen. Här finns tankar om textkonsten och författarlivet. Råd och uppmuntran till aspirerande författare. Kärlek till läsning och litteratur. En väldigt bra bok för läsare som skriver!

So sad today
Melissa Broder
Reflektioner och berättelser om livet, uppväxt, relationer, sex, kroppen, mörker osv. Fångade i välskrivna och komiska och skruvade essäer. Jag skrattade, rodnade, grät, äcklades, skämmdes. Kort sagt: En fantastisk bok!

Jag en fiktion
Ingrid Elam
En undersökning av olika jag i texter. Ett jag som skriver eller ett jag som berättar. Ett självbiografiskt jag eller ett fiktivt jag. Essäer som undersöker och problematiserar jaget. Boken inspirerar och kan vara till stor hjälp till berättarhantverket. Det är en välskriven bok som ger en härlig läsupplevelse samtidigt som den är till nytta för skrivandet.

Kryddad olja
Ylva Eggehorn
En samling porträtt av kvinnor från Bibeln. Texterna är starka, välskrivna och ger djup och nya tankar om kvinnorna de porträtterar. När jag läste den insåg jag hur mycket rykten det finns om Bibeln. Vissa befogade, andra konstruerade. I boken finns mycket att hämta och

den är läsvärd – oavsett om en är intresserad av Bibeln eller inte.

Det var mina tips. Trevlig läsning!

 

p.s Det kändes överflödigt att nämna Virginia Wolfs Ett eget rum. Men det känns knepigt att inte göra det. Vad kan jag skriva om den? Kanske att den ger något nytt varje gång jag läser den? Kanske att jag har svårt att läsa den då tankarna flyger iväg och jag spånar och reflekterar och funderar? Kanske att bilderna den förmedlar klistrar sig fast vid mig? Kanske att jag tycker väldigt mycket om den samtidigt som jag tycker att den är svår? Nej, jag vet inte vad jag ska skriva om den d.s

Vampyrer på Operan, bus eller godis, tända ljus för döda själar

img_4444.jpg

Jag som Wednesday Addams förra halloween.

Det är snart helgen då vi hedrar och minns nära och kära som dött. Allhelgona. Men nu för tiden har vi också halloween. På radion i dag sa en folklivsforskare att många varit oroliga att halloween skulle komma hit och ta över den ”riktiga” högtiden. Att det komersiellare firandet skulle slå ut en traditionell tid för eftertanke. Men det visar sig istället att intresset har ökat för allhelgonarelaterade traditioner. Fler än någonsin smyckar gravar och tänder ljus.

Att försöka förstå sig på detta märkliga faktum att vi alla en dag ska dö har varit ett återkommande tema i litteraturen och scenkonsten. Nu på lördag har Kungliga Operan i Stockholm premiär på nyskrivna operan Dracula. Historien om greven som förlänger sitt liv genom att dricka blod blev känd för en större krets i och med den irländske författaren Bram Stokers roman Dracula, som kom ut 1897. Jag och min man var på genrepet i går kväll tillsammans med hundratals fantastiskt utklädda medupplevare. Operan hade nämligen uppmanat alla att komma utklädda till vampyrer och folk hade verkligen gått all in!

(Alla bilder tagna av Mats Strandberg)

Drömmen om att leva för evigt är lockande och samtidigt jäkligt skrämmande. Jag vill ju faktiskt inte dö. Inte som jag känner det nu i alla fall. Om det gick så skulle jag vilja frysa tiden och bara fortsätta som det är nu (kanske skulle jag helst ha stoppat åldrandet några år tidigare, när kroppen fortfarande var en aning spänstigare …).

Men historierna om de odöda beskriver också baksidorna med det eviga. Att behöva hålla sig gömd för resten av världen. Att inte vara accepterad. Ensamheten. Sorgen i att behöva skiljas från en dödlig och själv tvingas leva vidare. Nästan ett sekel innan Bram skrev om den Transsylvanska greven, skrev Mary Shelley sin roman Frankenstein – eller den moderne Prometeus. Den handlar om Victor Frankenstein som varit fascinerad av livet och döden ända sedan han var barn. Vad är det egentligen som skiljer de tillstånden åt? När hans mamma dör bestämmer han sig för att knäcka gåtan. Ingen ska behöva dö i förtid! Hans sorg och nyfikenhet driver honom till studier och makabra experiment, där målet är att sätta ihop en man av kroppsdelar från kyrkogårdar och bårhus och ge denna varelse nytt liv. Han lyckas, men något går fel och han äcklas av resultatet. Frankenstein överger sin nyfödda skapelse, som tvingas att på egen hand försöka förstå sin plats i tillvaron. Alla som träffar honom ser bara ett monster. ”Monstret” har inget språk. Han ser inte ut som vi. Han är annorlunda. Något annat.  Monstrets enda sätt att möta en värld som inte vill ha honom är med våld och förstörelse.

Berättelsen om Victor och hans övergivna monster ska också bli föreställning! Jag har nämligen skrivit en pjäs baserad på boken, och den har premiär 12 mars nästa år. Regisserar gör Daniel di Grado och så här säger säger han inför arbetet med Frankenstein.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Lördagsenkäten: Vad läser du just nu?

Lördagens enkätfråga som vi svarat på är: Vad läser du just nu? Och varför blev det just den boken som du plockade upp och började läsa?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Jag har redigerat som en galning de senaste veckorna så det har inte blivit mycket läst, men nu när jag är klar med denna omgång så ska jag fortsätta läsa The Duke and I av Julia Quinn. Jag har läst mycket contemporary romance på sistone och jag har blivit lite trött på det (inte så bra när jag själv skriver just contemporary) så jag tänkte att en historisk romance kunde vara bra att bryta av med. Att det blev The Duke and I var för att jag hört så mycket bra om Julia Quinns Bridgertons-serie att jag bara var tvungen att ge den en chans. The Duke and I är första delen av åtta och än så länge älskar jag den.

img_6998Anna: Jag har skrivit som en dåre den senaste tiden och inte haft tid att läsa så mycket men ikväll ska jag sätta tänderna i Den Älskvärda av Karin Drangel. Karin har gått i min skrivgrupp och jag har läst manus under produktion men är nu gruvligt nyfiken på hur det blev som bok. Karin har den vassaste pennan jag vet, jag gillar hennes språk och det finns scener som träffar som ett knytnävsslag i magen.

 

 

 

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Michaela: Jag läser tre böcker som bäst. Den svavelgula himlen av Kjell Westö, Själarnas ö av Johanna Holmström och Vi mot er av Fredrik Backman. Alla är utgivna i höst och böcker jag väntat på att få läsa. Framför allt Själarnas ö är otroligt vacker och gripande, men jag gillar alla – och de är också väldigt olika sinsemellan vilket gör slalomläsandet lite enklare.

 

bildmaricakallner16Marica: Jag läser två böcker just nu: Bram Stokers Dracula, och Bjäran (del 4 i Pax-serien) av Åsa Larsson och Ingela Korsell. Det är andra gången jag läser Dracula och det är en bok jag ofta återvänder till för att uppleva vissa scener.
Det är en bok jag kan längta efter och nu ville jag läsa den en gång till från början till slut. Jag gillar berättandet: breven och dagböckerna och artiklarna.
Jag gillar rädslan, spänningen, vemodet, galenskapen. Mest av allt gillar jag Jonathan Harker – kanske är jag förälskad i honom. Och varför läser jag Bjäran? Enkelt: när en väl har börjat läsa Pax går det inte att sluta.

Ola KjelbyeJohan: Jag har en fantastisk bokklubb och på grund av den läser jag Shirley Jacksons The haunting of Hill House. Jag älskar hennes förmåga att dra med mig rakt in i karaktärernas inre liv, och hur hon balanserar det magiska och det så kallade övernaturliga med en hudnära vardag. (Läs gärna We have always lived in the Castle också!)

Lördagsenkät: Vilket är ditt bästa boktips från din egen genre/form?

20170505_145250

Foto: Jonas Schiller

Christina: Detta är en svår fråga att svara på för jag har så många böcker inom min genre som jag skulle vilja tipsa om men om jag måste välja en så får det bli En allvarsam lek av Sally Thorne. En av de bästa nutida romanceböcker som jag läst den senaste tiden.

 

 

 

 

Foto: Johan Ryltenius

Anna: Jag skriver för ljud och vill passa på att tipsa om Original-serien Härifrån till dig av Albert Lindemalm. Härligt feelgood som värmer i höstmörkret. I allmänhet gillar jag Storytel Original, de är lyssningsvänliga.

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Niklas Sandström

Michaela: Oj jag vet ju inte riktigt vilken genre jag skriver i. Relationsroman? Underhållning? Chick lit? Unga vuxna? Jag tänker inte heller på genre så mycket utan skriver och läser det jag blir nyfiken på. Så konstigt nog tipsar jag nu om Maria Turtschaninoffs bok Naondel bara för att den är så bra. Men jag skriver ju inte alls i samma genre, haha.

 

 

 

Bild Marica Kallner2017

Foto:

Marica: Eftersom jag skriver både noveller och essäer ger jag två tips! Mitt första tips är Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro. En novellsamling som jag ofta återvänder till, både i läsning och tanke. Mitt andra tips är essäsamlingen Kryddad Olja av Ylva Eggehorn. Det är en samling porträtt av kvinnor ur Bibeln. Mycket läsvärd oavsett om en är intresserad av Bibeln eller inte. Det är starka texter som ger djup åt kvinnliga gestalter från en bok som tyvärr ofta förknippas med kvinnoförtryck.

 

 

Screen Shot 2017-06-01 at 19.09.04

Foto: Ola Kjelbye

Johan: Jag har ju ingen tydlig genre för mitt skrivande, men om jag ska välja en bok som inspirerat mig under skrivandet av Down under, så blir det Jack av A. M. Homes. Den handlar om en kille som bara vill vara normal. Men när hans farsa tar ut honom på en fisketur och berättar att han är gay, blir inget ”normalt” efter det. Riktigt fin skildring av en förvirrad uppväxt.