Hur gick det sen, Camilla Linde?

Bild: Davor Radic

Hej debutantbloggen!

Wow. Är det verkligen ett helt år sen sist? Det är det, eller hur? Den är lustig, tiden. Hur den kan dra ihop och sträcka ut sig. Tyckas vara i en evighet och ibland passera förbi under ett andetag.

Vad har hänt med skrivandet under 2017 då? Jo, i dagarna kommer faktiskt uppföljaren till Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr ut. Jag siktade på en lite mer andningsvänlig titel och valde kort och gott: Nödrop från yttre rymden

Det sägs att andra boken är värst att skriva, och jag hoppas verkligen att det stämmer. Den här boken har betett sig som en trotsig fyraåring. Ni vet. Som gallskriker och kastar saker och minst fem gånger om dagen säger att den hatar en. Men en bok blev det till slut! Och jag är riktigt jäkla stolt.

Jag och David (som illustrerar) hade en tanke om att den skulle bli mer visuell, därför innehåller den fler illustrationer. Det är ett spännande arbete och en utveckling som ständigt pågår. Redan nu smider vi planer för hur vi i trean skulle kunna integrera text och bild ännu mer.

Jag har även publicerats i en annorlunda ABC-bok och medverkat i antologin 13 svarta sagor om ond bråd död som gavs ut på Swedish zombie. Men det stannar faktiskt inte där. Under året har jag nämligen skrivit ett vuxenmanus, ett bilderboksmanus, en barnbok för ålder 6-9 och påbörjat en skräckis för slukaråldern. Visstja. Ett par noveller har det också blivit.

En exempelsida från Nödrop från yttre rymden, med mekanikerna Mecka-Elaka och Meckannika Munter. Ganska händigt med sex armar när du är mekaniker, va?

Shit. Jag blir andfådd bara av att skriva det. Vad hände egentligen?

Den smått osannolika förklaringen?

Jag fick barn.

Ja, det låter helt sjukt för mig också. Att få barn innebär ju att den lilla tid du haft till att göra saker du tycker om krymper väsentligt. Framför allt när det nu råkar finnas små arvsmassor i familjen. Istället är det vakennätter, kaosbajsningar (vet du, så vet du), legobyggen, zombiestappla med barnvagn, matningar.

Men det är någonting som händer i min hjärna vid de där tillfällena. Det är som att alla rutinmässiga saker, dagarna som ser nästan likadana ut, släpper loss en kreativ ström från min hjärna. En ström som lyckas trotsa den där benmärgsdjupa tröttheten.

Jag tror att förklaringen ligger i just det rutinmässiga. Och att vara borta från jobbet. Mitt vardagliga jobb kräver mycket kreativitet. Jag lämnas ofta med en känsla av att inte vara färdig. Att hjärnan fortsätter arbeta långt efter att arbetsdagen är slut. När jag kommer hem är den inte inställd på att skapa. Den vill ligga på soffan och möla choklad. Nu skriker den istället efter att bli använd. Och när så mycket annat går på rutin får den möjlighet att jobba ostört.

Samtidigt vill jag förstås inte ge en alltför romantiserad bild av tillvaron. Det är ingen fräsch och äppelkindad författare med perfekt friserat hår som knappat på tangenterna. Snarare ett hålögd (och hårlöst) monster. Det har varit konflikter, skrik, trots och tårar. Allt det där som hör föräldraskapet till.

Hur har jag fått Tid Till Att Skriva då? Det är ju oftast där skon klämmer. Att den försvinner bland alla måsten. Något som verkligen funkat för mig är den där klyschan ”skriv lite varje dag så blir det mycket till slut”. (Hey, det är en klyscha av en anledning – det funkar!). Jag skriver sällan mer än en halvtimme i taget. Nåt tillfälle där barnen sover eller är sysselsatta med annat. Men jag kör direkt. Inte titta Facebook eller instagram. Kör bara. Kör. Under resten av tiden, när jag plockar strumpor eller rullar barnvagn så maler det i bakgrunden. Manusknutarna, tankarna på vart det ska ta vägen. Det gör att jag är redo att sätta igång. Att ta vara på den lilla tiden som trots allt finns. Det kanske känns som lite i stunden, men allteftersom veckorna och månaderna går så kommer texten att växa. Långsamt men stadigt.

Det är inte säkert att det blir såhär för alla. Vissa (eller kanske rentav många) skulle aldrig komma på tanken att vara kreativa under föräldraledigheten. Det enda som finns är tröttheten och att försöka hitta en stund för sig själv.

Fast grejen för mig är ju, att det är just det jag gör. Under året har skrivandet blivit precis allt det där jag vill att det ska vara. En fristad i en kaotisk värld. Något som ger mig energi och glädje. Det har varit den där ventilen jag behövt. Utloppet det brukade vara, men någonstans på vägen försvann.

Det är fantastiskt att ha hittat tillbaka till det.

Jag var faktiskt osäker på om jag skulle hitta dit igen. I slutet av förra året var jag ganska ”bränd” av skrivandet. Inte skrivandet i sig egentligen, men allt runtomkring. Marknadsföring och förväntningar och drömmar som ibland slets itu. Det blev för mycket.

Det är skönt att slippa nu. Jag skriver utan att texterna ska ”bli” någonting. Vi får se om jag ens skickar in till förlag. Ärligt talat känns inte det som det viktiga. Det viktiga har varit att hitta den där pulsen igen. Den som ibland kan bulta så svagt att du nästan inte hör den. Och ibland dåna öronbedövande högt. Att följa idéerna. Låta fingrarna dansa. Bara för att det är roligt, sådär som det brukade vara, en gång.

Så vad är egentligen lösningen? Skaffa tio barn till kanske? Nja. Det säger nog mer om mitt liv. Hur jag egentligen skulle behöva skala ner. Skapa luft för att frigöra kreativitet. Jag hoppas kunna göra det.

Tack för chansen att komma tillbaka hit. Även om det var slitigt att blogga varje vecka i ett helt år så kan jag sakna det ibland. Framför allt att ta del av era drömmar och tankar. Jag hoppas att det har gått bra för er under året. Att ni också hittat den där känslan av att hitta hem. Om inte, så är jag alldeles säker på att ni kommer att göra det.

Det har också hunnits med en tripp till Worldcon (världskongress för fantastik) och att presentera Snack för en internationell publik. Där satt jag också med i mitt livs första författarpanel om superhjältar/skurkar i en modern tid.
Bild: Markus Sköld

Vill ni fortsätta hänga finns jag på instagram.

Snack och hans vänner har också fått en egen sida på Facebook!

 

Ajöss och tack för fisken

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Så sitter jag här nu. 51 inlägg senare. Och skriver mina sista ord på debutantbloggen. Det är en smått surrealistisk känsla. På något sätt har det blivit en vardaglig lunk, att fundera ut passande bloggämnen, att sätta sig ner på tisdagskvällen (trots jobbstress och gravidtrötthet), att försöka få ner de stundtals osammanhängande tankarna till någonting som kan ge något för andra. Och att sedan förhoppningsvis se kommentarerna när du hittat rätt.

Att det plötsligt inte ska finnas …? Nej. Jag vill inte tänka på det riktigt ännu. Jag har ändå det här inlägget kvar. Min sista chans att hänga med er, att använda Orden.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Debutantåret 2016. Året har inneburit så mycket mer än bara debuten. Det har inneburit en krasch. Både i mitt mående och i skapandeprocessen. Men det vet ni troligtvis vid det här laget. Jag har försökt att alltid vara ärlig i mina inlägg, även i de stunder när det känts tufft. För jag vet att det kan vara då det som behövs som mest. Att veta att du inte är ensam därute. Det finns någon som känner som du.

Kanske har du, kära läsare, kunnat känna det. Det har i alla fall jag gjort, när kommentarerna till inläggen kommit in. Jag har känt mig mindre ensam. Och jag tänker att det är så det funkar här. Det är inte bara vi som ska dela med oss av någon visdom. Det är vi som behöver er visdom. Vi ska inte bara dela med oss av våra erfarenheter, vi behöver era. Och det har för mig varit det allra bästa med att skriva på bloggen. Att känna det outsinliga stödet och peppen från er. För det är jag oändligt tacksam.

Det har varit ett tufft år, på många sätt. Det svåraste för mig att hantera var nog insikten att drömmen inte blev som jag tänkt mig. Efter att ha drömt och hoppats på att få ge ut en bok så blev det inte som jag trodde. Det blev så oändligt mycket tuffare. Skulle jag kunna gå tillbaka till mig själv, innan-antagningsbeskedsjaget, skulle jag säga det här:

Passa på att njuta.

Ja, det låter kanske underligt. Mitt förra års-jag hade skrattat rått åt det. Njuta av känslan av refuseringar och misströstan?

Nej, njuta av att bara skriva för dig själv. Utan att tänka så mycket på det andra, på marknadsföring och varumärke och recensioner och att Nå Ut. Press att skriva mer, mer, och bättre.

Njut av att bara få skriva. För det kommer nog aldrig bli riktigt detsamma efter utgivning.

Det här året har definitivt varit min jobbigaste period i livet, rent skrivarmässigt. När det stundtals känts som att det inte gått. Inspirationen och glädjen har inte funnits där. Allting jag skapat har känts dåligt.

Det som ändå lämnar mig med glädje är att det känns som om det börjat lossna nu. Jag har känt kreativiteten komma igen. Inte flödande, sådär som den brukade, men stilla droppande. Den finns i alla fall där. Det gör mig oerhört glad.

Finns det några andra lärdomar då? Som jag kan dela med mig av såhär i allra sista minuten, innan ett nytt grymt gäng tar över? Jodå:

Det blir inte som du tänkt dig.

Debuten är kantad av så många tankar, så många drömmar och förväntningar. Och de kan säkert slå in! Men det kan också bli något helt annat. Det känns jäkligt trist att säga, men försök att vara beredd på alla möjligheter. Såklart vill vi alla få en bestseller som folk köar i veckor för. Men OM det inte blir så, se till att du inte tappar sugen. Se till att du inte hänger upp allt på det. Det kanske inte är den första boken som blir din största. Det kanske blir den andra, den åttonde, eller den femtonde. Så ge inte upp.

Sedan då? Vad väntar nästa år? Detta icke-debutantbloggsår? Just nu finns fokus bara på ett datum: 15 februari. Det är då vår nya familjemedlem förväntas anlända. Och jag räknar med att livet kommer bli kaos under en period.

2017 bjuder också på ett par andra grejer som jag ser väldigt mycket fram emot. Först och främst så finns ett råmanus till Snacks uppföljare! Det är just nu ute hos testläsare för input, så vi får se var det landar. Dock kan jag teasa om att den kommer att innehålla fler illustrationer, en grymt cool skurk och hajrymdskepp. Det är väl en done deal bara där? Förutom uppföljaren till Snack har jag också blivit tillfrågad om att vara med i inte bara en, utan två, antologier från skräckförlaget Swedish Zombie! 13 svarta sagor om Ond Bråd Död (vars premiss jag skrev om här) och 13 svarta sagor om superskurkar. Det känns otroligt roligt. Dels för att jag är ett stort fan av förlaget och ”13 svarta sagor…”-konceptet, dels för att jag tror att texterna kommer bli riktigt bra!

Så även om framför allt hösten stundtals har varit mörk så ser jag att det ljusnar. 2017 kommer att bli ett ljusare år, ett år som för med sig glädje och skrivarlust och kreativitet. Inte enbart givetvis. Det kommer också att föra med sig kaos och sömnlöshet och tappad sug. Men det känns som att det positiva är så oändligt mycket starkare. Jag tror.

 

Och jag tror på dig, kära läsare. Låt inte en enda jävel säga till dig att du inte kan. För det gör du. Du kan så otroligt mycket mer än vad du tror. Än vad alla andra tror.

Men framför allt, se till att du mår bra. Att drömmen inte börjar kännas som en mardröm. Backa när det behövs, du bygger ditt författarskap. Sprinta inte allt du kan i början. Håll hela vägen.

Och mest av allt. Skriv. Skriv för dig själv. För att det får dig att må bra. Eller skriv för att beröra miljontals. Håll orden vid liv, för vem de än skapas. Dina ord behövs. Det är bara du som vet hur de ser ut, hur de låter, hur de känns. Din röst behövs.

Och tack. Tack för att ni följt med såhär långt. Jag skulle inte vara här om det inte vore för er.

 

 

(Ps. Vill ni fortsätta att hänga även under 2017 och beyond så hittar ni min blogg på www.camillalinde.se Jag finns också på instagram under namnet: my_word_is_my_weapon Ds.)

 

Kampen går vidare: 1, 2, 3, 4, SLUT!! //Gurra, Fjodor, Thåström, Stry, Mistlur och Camilla!

Varför är förlagen rädda för science fiction?

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Jag trodde aldrig att Snack skulle komma ut. Eller, i början trodde jag förstås det, när jag full av förväntan skickade mitt manus till förlagen. Men allt eftersom svaren droppade in så började jag inse att han skulle bli ännu ett projekt som hamnade i byrålådan. Bedömt, refuserat och så småningom bortglömt.
Självklart visste jag att det var ett scenario han själv skulle ha stora problem med. Faktum var att jag redan nu kunde höra honom hojta om hur orättvist det var, han som hade så mycket att säga och upptäcka.

Men vad skulle jag göra?

Snack blev refuserad. Av förlag efter förlag. Men det underliga var att det inte bara var de vanliga standardrefuseringarna. Både från stora jättar och små familjeförlag trillade det in positiva refuseringar. De gillade karaktärerna, språket, drivet i handlingen, tyckte det var roligt … men de ville ändå inte ge ut det.

Jag funderade mycket på varför.

Till slut hittade jag i alla fall mitt förlag, och tänkte inte så mycket mer på saken. I alla fall inte tills jag färdigställt ett annat projekt. Den här gången ett ungdomsmanus som rörde sig mellan genrerna skräck och science fiction. Innan jag skickade in det till förlagen tänkte jag att jag för första gången skulle testa på att använda mig av en lektör, vilket jag också gjorde. Det var faktiskt inte förrän här som den berömda polletten äntligen trillade ner. Lektören öste nämligen positiva ord över manuset, precis som förlagen tidigare gjort med mitt Snack-manus.
Men.
Mitt i lovorden gömdes den, som en fet gammal gädda. Brasklappen. Den som jag inte ens tänkt på. Manusets stora nackdel.

Vad det var?

”Det kan bli svårt att sälja in science fiction till förlag”.

Vet ni, jag hade inte ens tänkt i de banorna. Men där någonstans förstod jag. Jag förstod varför Snack hade haft så svårt att hitta hem.

Förlagen är rädda för science fiction. Eller, kanske snarare så förstår de det inte.

Vilket är rätt konstigt egentligen. Resten av samhället håller ju inte med. Nörden är hetare än någonsin. Nu är det inte bara nostalgiska 70-talister som går och ser Star Wars, inte bara serienördar som längtar efter den nya Avengers eller Wonder Woman.

Så varför, varför, speglas inte detta hos förlagen?

Kanske ses science fiction fortfarande som något svårt och tekniskt? Någonting som riktas åt en speciell målgrupp. Ni vet, de där underliga kufarna i svarta tröjor och hästsvans som kommer med långa tekniska förklaringar om varför Star Wars inte är korrekt (explosioner som hörs i rymden liksom. What’s up med det?).

Något så smalt kan väl aldrig sälja?

Grejen är ju bara den att SF och SF-influenser finns i nästan allt. Idag är science fiction mainstream, i alla fall om vi tittar på övrig populärkultur. TV-serier och biofilmer regnar ner över oss. Dystopier, rymdäventyr, framtidsvisioner eller bara berättelser som leker med tanken att det finns något mer därute, parallella världar som existerar bredvid vår.

Science fiction är inte så smalt längre.

Och det finns ett sug.

Det största beviset är de olika Kickstarter-kampanjerna som röjt stora framgångar på sistone. Till exempel lanserade konstnären Simon Stålenhag (som bland annat gett ut den fantastiska boken Ur varselklotet) en kampanj för att finansiera rollspelsboken Tales from the loop, baserad på hans eget alternativa 80-talsuniversum.

Målet var att samla in 100 000 kronor.

Med drygt fyrtio timmar kvar av kampanjen ligger den nu på 2,9 miljoner

Två. Komma. Nio. Miljoner.

Någon gång i framtiden kommer förlagen stå där och gapa och inte FATTA hur de kunde missa att hoppa på det här frustande lokomotivet. För det är nu det tuffar på som bäst. Hur kan de vara så verklighetsfrånvända att de inte ser det här? Att de inte ser vilket sug det finns. Vilken marknad.

Å andra sidan finns det andra möjligheter för författare att komma ut. Bara nämnda Kickstarter är en fantastisk kanal att kunna få finansiering för projekt. Kanske är SF-författare lite mer vana att kämpa i uppförsbacke? De här förunderliga historierna tenderar att hitta ett sätt att nå ut på ett eller annat sätt. Detsamma gäller förhoppningsvis för mitt ungdomsmanus.

Tänk på det, framför allt ni som kämpar med era SF-manus därute. Ni kanske inte har förlagens gillande. Och de sitter på väldigt mycket av makten. Men inte på all makt. Den verkliga makten finns hos läsaren. Och läsarna, de gillar fantastiska berättelser.

 

 

 

När det talas om censur

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

I början av 2016 skrev jag mitt allra första debutantbloggsinlägg, och kände skräckblandad förtjusning över att det var 51 hela inlägg kvar. Det kändes som en spännande, men inte omöjlig, utmaning att fylla dem. För att underlätta påbörjade jag en lista med olika ämnen som jag tyckte skulle vara intressanta att ta upp.

Inför det här inlägget gick jag tillbaka till listan och såg att många ämnen fortfarande finns kvar. Jag har vetat att de funnits där, men gjort som med skrivandet i övrigt: gått på känsla när det handlar om veckans inlägg. Jag har helt enkelt skrivit det jag känt för att skriva om, just då.

Samtidigt finns det ämnen som jag vet att jag vill ta upp, som känns alltför viktiga för att bara låta tyna bort i ett worddokument på datorn. Just ett sådant tänker jag skriva om idag. Egentligen är det logiskt att det fått ligga och mogna till sig. För när debatten gick som högst kunde jag inte riktigt formulera vad jag tänkte. Jag hade bara en magkänsla. Något som jag inte kunde klä i ord.

Nu tänker jag i alla fall göra ett försök.

Jag började tänka på det här ämnet tidigare i år, när Jan Lööf kom på tapeten. Kommer ni ihåg vad som hände? Det blev stora diskussioner i media och i olika författarforum om att Bonniers, hans förlag, ville ändra på teckningarna i två av hans böcker. Annars skulle de inte bli aktuella för omtryck i framtiden.

Det skreks CENSUR med stora bokstäver och av diskussionerna att döma verkade vi inte vara många steg från offentliga bokbål. Liknande diskussioner seglar upp med jämna mellanrum, och jag tycker alltid att det är lika intressant att iaktta reaktionerna. För det väcker ju uppenbarligen så starka känslor. Varför? Jag har en teori om det.

Är ni redo?

Jag tror att det är för att det handlar om barnböcker.

Har ni tänkt på det? De stora diskussionerna som varit de senaste åren har alla berört böcker som främst riktar sig till barn, med exempel som Jan Lööf och Astrid Lindgren.

Så, vad är det då som gör en del av oss så otroligt upprörda över att barnböcker uppdateras till en modern tid? Min teori är att det blir så väldigt mycket känsligare när det handlar om barnböcker. Vilket i sig är ganska konstigt. Är det inte barnen som vi vill ge de allra bästa av värderingar? Det som ska forma dem till empatiska vuxna som ser människor i sin omgivning, som inte fokuserar på hudfärg eller funktionalitet eller sexualitet.

Jag tror att det är tätt sammankopplat med en annan fråga som jag berört tidigare här på bloggen. Den som handlar om varför det är så svårt att som ny barnboksförfattare slå sig in på marknaden.

Barnboksmarknaden är så fruktansvärt styrd av klassiker. En majoritet av det vi läser för våra barn är sådant som vuxna läste för oss när vi var små. Barnboksmarknaden är helt enkelt styrd av vuxnas nostalgi. Och vi vill inte att någon ska gå in och peta i böckerna vi läste som barn. De har ju en speciell plats i våra hjärtan.

Men grejen är den att samhället förändras. Vad som är okej och vad som inte är okej att säga förändras. Och vårt språkbruk förändras såklart med det. Om vi nu ska vara så extremt fästa vid våra ”barnboksklassiker” och låta generation efter generation av barn lyssna till dem, då tycker jag att det är vår förbannade plikt att de också är hyfsat uppdaterade efter hur vi bemöter och benämner varandra. För det är här många barn får sin världsbild. Det är här man som vuxen kan låta dem expandera eller krympa. Jag ser för mitt liv inte varför någon skulle vilja välja det sistnämnda. Vi vill väl att våra barn ska lära sig respektera andra, att olikheter ska vara en självklarhet? Vi vill väl att de ska bli bättre än vi var? Och det kommer inte att ske om vi reproducerar samma saker som formade oss.

Det pratas om att böckerna ska finnas kvar som historiska dokument och exempel på den tid som rådde då. Och det gör de. Äldre upplagor kommer ju alltid att finnas. Ingen kommer att smyga in i någons hus och riva ur bilder eller stryka över ord. Men varför ska det vara någonting vi uppmuntrar och sprider vidare? Vad det handlar om är att inte reproducera dessa bilder i nytryck efter nytryck. Det handlar inte, som många verkar tro, om att anordna bokbål, utan om att inte trycka nya upplagor med böcker som människor kan känna sig kränkta av.

Måste allt ges om igen och igen? Är kanske det stora problemet egentligen att vår egen nostalgi ställer till det för barnen? (Och för de barnboksförfattare som försöker att slå sig in på marknaden med böcker som faktiskt skildrar vår samtid).

Kanske kommer föräldrar, någonstans borta i framtiden, att ha synpunkter på hur jag framställde robotkaninerna i min bok om Snack Parrow. Kanske finns då robotkaniner i var familjs hushåll och det har tydligt framkommit att de inte alls är särskilt aggressiva eller besatta av att vakta skrot. Kanske kommer det höjas röster för att ändra en så förlegad beskrivning gjord av någon som aldrig ens sett en robotkanin.

Och det skulle jag inte ha några som helst problem med.

 

Att hålla tonen

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Det är underligt hur ens egen syn på skrivandet kan förändras. Eller, kanske snarare, ens medvetenhet om olika saker.

När jag skrev Snack, till exempel, så gjorde jag det sådär som jag alltid gör. På ren känsla. Utan synopsis och utan tanke på att det skulle vara på ett visst sätt. Jag bara skrev för att det kändes rätt och reflekterade inte jättemycket över varför det blev som det blev.

Det är helt annorlunda nu. Nu när jag på allvar tagit tag i att skriva uppföljaren, och kämpar med att förvandla ett shitty första utkast till ett inte så shitty andra utkast, är det framför allt en sak jag hänger upp mig på.

Berättarrösten.

Mycket av den positiva feedback jag fått på första boken handlar just om den: tonen, rösten. Att den upplevs som varm och inbjudande. Att den är tydlig och klar.

Grejen är att jag inte alls tänkte på den när jag skrev. Det föll sig bara helt naturligt allteftersom historien växte fram under mina tangenter. Andra saker behövde definitivt fixas till och redigeras i efterhand men berättarrösten var den där trygga grunden som allting kunde vila på, utan att jag riktigt visste om det.

Nu till tvåan är jag betydligt mer medveten om berättarrösten. Jag har svårt att skriva utan att hela tiden värdera. ”Är det tillräckligt likt? Tillräckligt bra? Får jag till Det?”

Och det känns inte som att jag får det. Det är en ganska läskig känsla. Framför allt för att jag inte har någon aning om hur jag ska få till den igen. Jag har inga hemliga knep att ta till. Förra gången fanns den bara där. Nu gör den inte det.

Jag borde kanske inte fästa mig så mycket vid det, samtidigt som det är svårt att inte göra det. För mig är det där något som är svårt att redigera i efterhand. Antingen sitter berättarrösten där från början, i det första utkastet, eller så gör den inte det. Rösten blir på något sätt invävd i texten när den växer fram. Jag har svårt att klistra på den efteråt.

Det som frustrerar mig mest är nog att jag inte förstår varför jag sliter så mycket med just den här delen. Det kom så himla naturligt med ettan. Varför gör det inte det nu? Jag går tillbaka till första boken och läser den igen. Jag försöker känna in tonen och känslan. Men det hjälper inte. Istället lämnas jag med känslan av att jag försöker härma istället för att känna.

Kanske är det helt enkelt hjärnspöken. Att den där medvetenheten också inneburit en ökad svårighet att se sin text utifrån. Jag har väldigt svårt att avgöra det i nuläget. Det ska i alla fall bli spännande att höra vad testläsarna säger. Det känns som min allra största trygghet i det här. Att det finns människor som kan säga om det inte funkar. Om det är så att tonen faktiskt förlorats på vägen.

Jag litar trots allt mycket mer på dem än på hjärnspökena.