Skriv med skrivgrupp

Veronica Almer press1

Foto: Jakob  Almer

För två år sedan tog jag mod till mig att fråga, genom min blogg, om någon i Lundatrakten skulle vilja vara med i en skrivgrupp tillsammans med mig. Jag hade precis läst ett reportage om en skrivgrupp i tidningen Skriva där flera av deras medlemmar hade blivit publicerade. Tänk, om jag också kunde få vara med i en sådan grupp och med deras hjälp och stöd bli publicerad? Visionen var definitivt stor. Men i ärlighetens namn trodde jag inte att någon skulle höra av sig till mig och även om besvikelsen var ett faktum kändes det också skönt att få behålla mina texter för mig själv. För tanken att andra faktiskt skulle läsa och att vi skulle prata om det högt… det var ju ganska läskigt.

Sedan hörde Anna Chung av sig  till mig, Anna som driver bokbloggen Boktycke, och ville vara med. Glad och lite panikslagen gick jag med på att hon tog med sig förfrågan till hennes blogg. Plötsligt var vi fyra stycken, jag, Anna, Ica Fischerström och Déa Solin. Fyra främlingar som bestämde sig för att ses… jag har nog aldrig varit så nervös som den där första gången men den rädslan övergick snabbt till något helt annat. En spänning, en förväntan och en glädje av att träffa dessa tjejer som delade samma dröm som jag. Jag fick dessutom under mötets gång bra tips på hur jag skulle kunna göra min text ännu bättre. För det är något viktigt, på dessa träffar trycker vi aldrig ner varandra utan vi höjer oss. Det gör vi genom att ge konstruktiv kritik och inte glömma understryka det som fungerar och vad som är styrkan i texten.

Vårt koncept ser ut som följande. En vecka innan vi ses skickar vi in en text på 10-15 sidor. Inför mötet läser vi varandras texter och förbereder med kommentarer och frågor. Vi bokar in en träff, oftast på ett café, och sedan går vi igenom en text i taget. Och diskussionerna vi kommer in på är allt från tempus, till att skriva om toalettbesök. Visst, emellanåt får man kommentarer om att stora saker inte funkar och det gör en självklart lite orolig men i slutändan har jag märkt att de har ju rätt. När jag har hittat ett sätt att genomföra förändringen blir texten så mycket bättre. Ibland håller vi inte alls med varandra och det blir också intressanta diskussioner. Det som är skönt är att vi försöker hjälpa varandra med att komma på alternativ när det inte riktigt klaffar. Det som också gör det kul är att vi alla skriver i så olika genrer, någon skriver historiskt, unga vuxna, barnböcker, spänning och självklart romance. Så inte nog med att man få värdefull feedback lär man sig också om alla dessa olika sätt att skriva på.

Emellanåt hjälps vi även åt med att testläsa hela manus. Min skrivgrupp hjälpte till exempel mig med Sunt förnuft, vilt hjärta innan jag fick det antaget. Jag är så oerhört tacksam för den hjälp och stöd jag har fått av min skrivgrupp. Ifall det är någon av oss som släpper bok kan man lita på att ni hittar någon ifrån gruppen på releasefesten som hejar på. Som författare är man ensam och därför är det så skönt med dessa möten, då får man ett sammanhang. Och inte nog med det, skratten vi delar och fikan vi äter.

Vi har fortsatt att ses cirka en gång i månaden för att diskutera våra texter och nu två år senare träffas vi fortfarande. Vi har även utökat vår lilla grupp till sju stycken. Av dessa sju är vi nu fyra publicerade författare, och jag är helt säker på att det kommer bli fler.

I min värld finns det bara bra saker med en skrivgrupp och därför vill jag nu tipsa er andra som skriver att skaffa det här sammanhanget. Våga låta andra läsa och genom att man själv läser deras texter och lämna feedback så utvecklar man sitt eget skrivande. Så det är win-win på alla sätt. Så om ni nu blev sugna på det här, använd kommentarsfältet här under för att hitta andra skrivande personer i er närhet så ni kan bilda en egen skrivgrupp! Kom ihåg att skriva i vilken ort och att lämna mailadress så ni kan komma i kontakt med varandra. Och självklart får ni höra av er om ni har några andra frågor om det här med skrivgrupp!

IMG_0616

Här sitter vi, min kära skrivgrupp. Från vänster Charlotte Cederlund, Ica Fischerström, Anna Chung, lilla jag, Mattias Andersson. Ej på bild Linnea Dahlgren och Déa Solin. 

 

 

 

 

Hur gick det sen, Charlotte Cederlund?

Charlotte CederlundDet är något konstigt, det där med tid. Ibland går den jättelångsamt och ibland rinner den en ur fingrarna och försvinner innan man ens hunnit blinka. Sedan jag debuterade förra året har det verkligen varit det senare. Allt har gått så fort. Det är nästan som om sekunderna i mitt liv har blivit minuter, som om timmarna har förvandlats till dygn. Och allt har tagit slut alldeles för fort.

När jag lämnade Debutantbloggen för snart ett år sedan så hade jag precis skickat in de sista korrändringarna av Gryningsstjärna till mitt förlag. Jag var helt slut efter ett riktigt tufft skrivår och såg fram emot boksläpp och releasefest i januari. Och vilken fest det blev! Några av er minns kanske att jag blev ”snuvad” på min releasefest för Middagsmörker eftersom jag fick barn bara en vecka innan boken kom ut. Därför kändes Gryningsstjärna-festen lite som min debutantfest. Mitt förlag ordnade så fint med lokal på AF-borgen i Lund, snittar och sötsaker som passade bokens tema och fina giftbags till alla gäster. Och jag njöt verkligen, kände att det var värt allt slit. Och att det faktiskt var något jag ville göra om igen.

16466185_10154726533517881_1843064803_o (1)

Och tur var väl det, för efter en ynka månads paus började jag arbeta med trilogins sista del – Midnattsljus. Lite naivt trodde jag att den boken skulle bli lättare. Jag trodde verkligen på det som så många författare faktiskt säger, att det är den andra boken som är den svåraste. Det är då man måste överträffa sig själv, visa för sig själv och andra att det inte var en lyckad slump som gjorde att det faktiskt blev en bok första gången. Och kanske är det ofta så, att den tredje boken faktiskt blir lättare. För att man lärt sig mer och för att man hittat rutiner och tekniker som faktiskt börjar bli rätt så inkörda. Problemet var bara att jag inte räknat med den enorma utmaningen som det innebär att avsluta en serie. Plötsligt ska tre böckers trådar knytas ihop, läsarnas favoritkaraktärer ska få ett värdigt slut och storyn ska knyta an till de andra två delarna utan att det blir allt för likt. Samtidigt ska du som författare tycka att det är lika roligt att skriva om samma karaktärer och samma miljöer som du kanske gjort, säg, de fem senaste åren. Det är inte det lättaste och jag har bråkat något otroligt med det här manuset. Hatat det, gråtit åt det, svurit åt det.

De senaste veckorna har jag dock blivit vän med mitt manus igen. Jag hade deadline på sista redigeringen i onsdags och även om det var brutala slagsmål oss emellan ända till slutet så vågar jag nog nästan påstå att jag känner mig rätt så nöjd nu. Storyn håller, det är en spännande fortsättning på de tidigare två böckerna och det är ett bra avslut. Nu återstår korr och i januari går boken till tryck. Release har dock skjutits från januari till mars eftersom jag och min man lyckats få till en lika dålig timing den här gången – vi väntar nämligen tillökning i januari. Precis kring det datumet som boken skulle ha släppts. Men den här gången är mitt förlag snälla och skjuter upp releasen så att jag faktiskt kan få njuta av den på riktigt och inte bara inifrån min bebisbubbla!

Idijärvitrilogin

Men året har faktiskt inte bara inneburit slagsmål med Midnattsljus. Jag har fått uppleva en massa härliga saker som författare. Jag har varit i Stavanger på Nordisk barnbokskonferens, i Göteborg på Bokmässa. Jag har suttit på scen med författarkompisar och nya författarbekantskaper och jag har åkt runt till skolor och pratat med högstadieelever. Alla dessa saker är en ynnest, grädden på författarmoset, och det ger så otroligt mycket energi. Energi som gör att man orkar fortsätta skriva.

16Och skrivit, det har jag. Mer än bara Midnattsljus. Faktum är att jag har skrivit två böcker till under det år som gått. Den första är en bilderbok som heter Världens räddaste hund. Den handlar om vår hund Zigge som är rädd för allt och jag hade skämtat länge om att jag borde skriva en bok om honom. Och i vakuumet mellan Gryningsstjärna och Midnattsljus var det precis vad jag gjorde. Det var verkligen ett lustfyllt skrivande och jag hade roligt varenda sekund jag satt med texten. Och den där lusten hjälpte mig på något sätt att göra texten riktigt bra, trots att jag var helt grön inom genren. För när jag visade den för mitt förlag sa de att de ville ge ut. Alltså bilderboksdebuterar jag i maj tillsammans med gulliga Zigge som illustrerats så otroligt fint av Maya Jönsson.

Den andra boken som jag har skrivit under året är en faktabok för barn. Den är fortfarande i produktionsstadiet så jag kan tyvärr inte berätta så mycket om den men jag och förlaget letar just nu illustratör och kanske, kanske kan den komma ut innan Bokmässan nästa år. Det har också varit ett fantastiskt roligt projekt att jobba med, en kombination av fakta och fiktion som blandar stora drag med små, små detaljer.

Och det kan man väl säga blir nästa års ledord för mig. Att skriva lustfyllt och kravlöst. Jag har skrivit så tokigt intensivt de två senaste åren att lusten har börjat vackla lite. Och det är en otroligt läskig känsla, att känna att jag kanske inte vill. Dock är det bara romanskrivandet som ger mig sådana känslor och sannolikt beror det på att jag de senaste två månaderna haft en arbetsbelastning på över 150% om man räknar dagjobb och skrivjobb. Men ändå. Skrivande ska vara kul. Kanske inte varje dag, kanske inte varje kapitel. Men överlag ska det ändå vara en sysselsättning som tillför livet något. Och det hoppas jag hitta tillbaka till nästa år. Den där känslan av att helt enkelt INTE KUNNA LÅTA BLI ATT SKRIVA.

Charlotte3

Tack för att jag fick komma hit och skriva ett par rader igen, jag har saknar er och jag har saknat bloggen även om jag tycker att årets bloggare gjort ett otroligt bra jobb under året som gått! Om ni vill fortsätta höra om min skrivliv och mina med- och motgångar kan ni följa mig antingen på Instagram (charlottecederlund) eller på Facebook (charlottecederlundforfattare). Jag har även en hemsida med matnyttig information om mina böcker och den research jag har gjort.

Kram på er alla, njut av skrivet och ha en riktigt, riktigt härlig jul! ❤

(Foto: Niklas Herrström)

Det magiska året

Charlotte Cederlund

Jag kan fortfarande känna förväntningarna jag hade för ett år sedan. När magen var stor och svullen och då Middagsmörker precis rest iväg till tryckeriet. Allt kändes så overkligt. Vi skulle bli föräldrar, jag skulle bli författare och det skulle hända nästan samtidigt.

Bebisen kom först. Den 12:e januari förändrades våra liv för alltid. Det var en otrolig omställning, krävande på så många sätt. Men nu, när jag tänker tillbaka på den där första tiden, känner jag inget annat än ett magiskt pirr. En vecka senare kom Middagsmörker. Mitt förlag hann precis få iväg ett stackars ex av boken till mig som damp ner i brevlådan på releasedagen. Jag satt och ammade när min man kom in med paketet. Han fick packa upp, bläddra mellan sidorna och visa upp omslaget. Det var en surrealistisk känsla att se allt min slit i en så fysisk form, det blev till slut såfullsizerender verkligt.

Att debutera samtidigt som jag fick barn var lite som att leva i två världar som plötsligt krockade med varandra. De två delarna hörde liksom inte alls ihop men skulle ändå samexistera i mitt medvetande. Precis när Middagsmörker släpptes, när jag borde ha varit som allra mest aktiv i mitt författarskap och åkt på signeringar och andra event, satt jag och ammade hemma i soffan. Jag gjorde nästan inget författarrelaterat det första halvåret, inte mer än att uppdatera mina sociala medier. Därför känns det extra roligt att boken ändå hittade sina läsare, att den till och med gjorde det så bra att vi fick trycka en ny upplaga redan efter första månaden.

Jag visste tidigt att jag ville skriva en trilogi och min ambition har alltid varit att delarna skulle komma ut med ett års mellanrum. Jag hade dock aldrig räknat med att min antagningsprocess skulle gå så snabbt, att det bara skulle ta ett halvår från kontrakt till publicering. Jag trodde att jag skulle ha gott om tid att skriva del två medan jag väntade på att del ett skulle komma ut. Så blev det inte alls. När Middagsmörker släpptes hade jag skrivit fem kapitel på Gryningsstjärna – fem kapitel är ingenting.

fullsizerender-3Båda Anna och Camilla har berört utmaningen att skriva en ny bok efter debuten. Jag kan bara hålla med dem. Skrivmässigt har det här varit ett extremt slitigt år. Jag har lagt otroligt mycket tid på att arbeta med Gryningsstjärna, all min sons sovtid och mycket av min och min mans gemensamma tid. Jag har kastat text, 2/3 manus för att vara exakt. Jag har gråtit. Jag har svurit att skrivande nog inte är något för mig ändå. Men. Jag har också lärt mig otroligt mycket. Att man kan göra vad som helst om man bara vill det tillräckligt mycket. Som att skriva en roman när man är föräldraledig. Och att det går att få ihop en bok som man faktiskt är nöjd med på bara åtta månader.

 

Men året har inte bara varit skrivande och ammande. Det har också varit en hel hög medimg_6177 fantastiska författaräventyr, äventyr som jag inte alls hade förväntat mig att jag skulle få uppleva redan. Jag trodde nämligen inte att okända debutanter skulle få göra så mycket roligheter. Som att få delta i en författarpanel på ett konvent i Stockholm, som att få sitta med i storseminarium på Bokmässan, som att få åka till Kiruna Bokfestival, som att få prata på bibliotek. Jag trodde att det var sånt som bara etablerade författare gjorde men jag är så glad att jag hade fel. För det är de där mötena med läsarna som gett mig skrivork det här året, som hjälpt mig att pressa mig igenom de tunga partierna och hela tiden sikta mot nästa mål och nästa deadline.

Och skrivork, det har ni Debutantbloggsläsare också gett mig! Det var först i maj som jag blev jag tillfrågad om jag ville vara med och Debutantblogga. Jag hade såklart sökt inför året men inte blivit utvald, något som först gjorde mig ledsen men sen mest bara lättad. För i ärlighetens namn, jag vet inte om jag hade kunnat producera ett inlägg i veckan den där första tiden. Men i maj, när gänget här på bloggen hörde av sig och frågade om jag kunde hoppa in för Jannice Eklöf kändes det helt rätt. Och så otroligt roligt det har varit att blogga här! Att få ert stöd och att få ta del av era erfarenheter och tankar. Jag började själv läsa Debutantbloggen 2013 när jag nyligen återupptagit mitt skrivande igen. För mig var bloggen en oas, en plats där alla frågor kunde hitta svar och där inga funderingar var för dumma. Bloggen har lärt mig massor. Om skrivande, om förlag, om följebrev och refuseringar. Jag hoppas att du som läst bloggen i år också har fått en massa ny kunskap i bagaget och att du snart når dina egna författarmål. Tills det händer vet jag att du är i tryggt förvar hos nästa års Debutantbloggare, jag vet att de kommer göra ett riktigt grymt jobb!

2016 har varit ett magiskt år för mig och jag hoppas att 2017 blir gsminst lika bra. Min andra bok, Gryningsstjärna, släpps den 31:e januari och jag ska äntligen få ha en riktig releasefest. I februari ska jag få åka till Stavanger för att delta i Nordisk barnbokskonferens och jag hoppas på mer sånt, mer äventyr och mer läsarmöten. Sen ska börja skriva på Midnattssljus också, den avslutande delen i min Idijärvi-trilogi. Det känns som en utmaning att avsluta serien, men det känns också otroligt spännande och jag ser fram emot att hänga med Áili under vår allra sista skrivprocess!

Om du vill fortsätta att följa mina strapatser nästa år finns jag på http://www.charlottecederlund.se, på @charlottecederlund på Instagram och på @charlottecederlundforfattare på Facebook.

Hoppas du får ett riktigt Gott Nytt År! ❤

 

Förlagen & manushögen

Charlotte CederlundDet är när man börjar närma sig förlagsutskick som tankarna kommer. De om förlagen, om hur de angriper den där jättelika manushögen man hört talas om och hur de egentligen gör för att fatta sitt beslut. Jag funderade i alla fall väldigt mycket på det där när jag skrev Middagsmörker. Sen blev jag antagen och utgiven, och nu ett år senare insåg jag att jag fortfarande inte riktigt vet hur det gått till. Så jag ringde min redaktör Sara och bad henne berätta hur det fungerar hos dem.

Bokförlaget Opal ger ut barn- och ungdomsböcker av både svenska författare och utländska. Utgivningen brukar omfatta ca 45 böcker per år, av dessa är mellan 1 och 5 debutanter.

Varje månad får förlaget in ca 100 manus från debutanter eller etablerade författare som de tidigare inte samarbetat med. Manus kommer in både via mail och snigelpost. Sedan de accepterade digitala manus och sedan det blev kutym att skicka till flera förlag samtidigt har antalet inkomna manus exploderat.

Det brukar vara en av de anställda som ansvarar för ”inkorgen” och som gör en första opalsållning. Denna sållning tar tid. Följebrev läses och en bra bit i varje manus, mellan 50-100 sidor i ett ungdomsmanus för att ta ett exempel. Här gäller det att vara hård, att släppa manus som inte känns superintressanta. Manusmängden gör att det inte går att läsa alla manus helt utan läslusten brukar vara det som får avgöra, vill man läsa vidare så gör man det helt enkelt. Det är även tidsbristen som gör att man sällan skickar kommentarer på de manus man fått in.

Jag vet att det där är kan vara tufft att höra som aspirerande författare. Att förlagen kanske inte ens läser det där manuset man slitit i timmar, dagar, veckor och år. Men det krävs inte särskilt avancerad matematik för att förstå varför det är så. Just Opal har 9 anställda om ALLA räknas (alltså även tex. ekonomiansvarig). De måste läsa 130 manus var VARJE år om de ska hinna läsa alla de får in. Det går inte, inte om de ska kunna ge ut böcker också. Och det är ju trots allt deras huvudsyfte, något man uppskattar den dagen man väl har det där avtalet i sin hand.

De manus som tar sig igenom grovsållningen diskuters på manusmöte en gång i månaden. Det brukar röra sig om ca 5 manus per gång. Böckerna delas upp mellan de anställda så att fler får läsa. Minst 3 personer läser ett manus innan beslut fattas. Det finns vissa fördelar med mindre förlag och det är att beslutsvägarna är kortare, tycker man att ett manus är riktigt intressant och man inte vill vänta in nästa manusmöte tar man helt enkelt diskussionen på en fikapaus istället. Det har hänt att riktigt bra bildeboksmanus antagits samma dag de kommit in!

Det är mycket som avgör om förlaget väljer att ge ut en bok eller inte. Naturligtvis måste språket hålla och berättelsen vara intressant, men det handlar också om huruvida manuset passar in i förlagets utgivning. Kanske har de rent av redan har gett ut en bok som är för lik. Sedan handlar det såklart om ekonomi. Förlaget måste tro på att boken kan sälja. Utan sålda böcker inga inkomster, utan inkomster inga löner, utan löner inga anställda, utan anställda ingen utgivning.

Enligt Sara är det vanligaste felet man gör som aspirerande författare att skicka in manus för tidigt, alltså innan det är färdigt. Ett annat fel är att det tar för lång tid att komma in i berättelsen, att texten behöver tajtas till.

Det uppskattas om man har koll på förlaget man skickat till, tex. vad de har gett ut tidigare och hur manuset skulle passa in i den befintliga utgivningen. Sen MÅSTE man läsa på om förlagen man skickar till. Vilka böcker ger de ut? Genre? Åldersgrupp? Hur vill de ha manuset inskickat. Det låter kanske som en självklarhet men Opal får in nästan ett vuxenmanus i månaden trots att de BARA ger ut barn- och ungdomslitteratur.

Jag skickade Middagsmörker till Opal och fem andra förlag samtidigt. Jag hade ett okej följebrev (läs det här!) och ett manus med stark inledning och mycket tempo. Det tog nästan exakt tre månader från det att jag skickade in manuset tills att jag fick det efterlängtade telefonsamtalet och erbjudande om utgivning. Då hade betydligt fler än tre på förlaget läst manuset! 🙂

Deadlinen som dödar

Charlotte CederlundJag glömde. För första gången sedan jag började blogga på Debutantbloggen så glömde jag helt bort att skriva ett inlägg. Hur är det ens möjligt? Jag har ju bloggat i över ett halvår, skrivit nästan 30 inlägg. Sett fram emot dem, våndats inför dem, glatts åt responsen på dem. Hur kan man en vecka helt plötsligt förtränga det?

Jag vet hur. Man maxbelastar sig själv så till den milda grad att man inte minns någonting. Vilken dag det är. Vart man ska på möte. När tåget går. Allt bara försvinner och det enda man har i huvudet är den där förbannade deadlinen.

Jag hade min i onsdags. Det känns som något jag säger hela tiden men nu var det den sista, deadlinen med stort D. Den som säger att nu måste texten vara KLAR. Sen ska vi bara korra, rätta stavfel och byta plats på kommatecken. Allt annat måste sitta. Och gör det inte det är det ingen annans fel än ditt.

Jävlar vad jag slet. Hela veckan har jag jobbat tokintensivt, minst 8 timmar per dag. Trots att jag precis har gått tillbaka till ingenjörsjobbet efter föräldraledigheten och nu jobbar heltid. I onsdags tog jag ledigt. Satt 17 timmar framför datorn för att fixa ”det sista”. Ögonen gick i kors när jag tryckte på send kl 01.30 på natten.

I ärlighetens namn var det nära att ta knäcken på mig. Att arbeta så intensivt med något är jobbigt nog när det är det enda man gör. Och även om jag orkar mycket och har en hög stresströskel, så har även jag en gräns. Den här veckan kom jag svindlande nära den.

Är det värt att bränna ut sig för en bok? Absolut inte. Jag tycker inte att något är värt det. Men det är väldigt lätt att bli uppslukad av det man gör. Att börja tänka på förväntningar, på hur boken ska tas emot, på hur den kanske inte är lika bra som den förra. Och då kör man på utan att tänka, panik och oro blir drivkraften och man märker inte hur energidepåerna töms förrän de är långt under sin minimigräns.

Det är nog skrivandets sämsta sida, enligt mig. Att det är så lätt att se bristerna i det man gör och så svårt att se styrkorna. Jag är lättad att jag klarade min deadline och det är otroligt skönt att inte behöva skriva varenda ledig sekund på dygnet. Men jag känner inte de där positiva känslorna som jag hade hoppats på. Ingen glädje, ingen stolthet. Bara ångest över allt det som jag kanske missat.

Jag tror och hoppas att mina känslor ändrar sig, att när boken väl kommer ut i slutet av januari så har ångesten och oron bleknat och gett plats åt det glada och roliga. Distans är ju kreativitetens bästa vän. Fram tills det inträffar ska jag ta hand om min kropp och min knopp. Vila och göra roliga saker. Och skriva mina tre sista debutantblogginlägg såklart. För även om jag glömde bort den här veckan så vet jag redan att bloggandet är något jag kommer att sakna nästa år. Så det är bäst att njuta av den allra sista tiden!

 

Den kreativa berg- och dalbanan

Det svänger så sCharlotte Cederlundnabbt. Från eufori till hysteri. Förra veckan hade jag verkligen en grym känsla i magen. Manuset kändes bra, texten mer putsad än jag mindes. Tanken på utgivning var peppig, något att se fram emot.

Men så kom tvivlet och med den paniken. Plötsligt satt jag tre timmar och redigerade samma sida. Tyckte att allt kändes skit, att det är ett jäkla under att någon vill ge ut mig, att jag kommer bli utskrattad. Tvivlet blev så stort att jag fick ont i magen och inte kunde somna på kvällen. Det är mina två stora varningsklockor.

Så jag drog i handbromsen. Försökte samla mig själv och reda ut i var problemet låg. Ganska snart insåg jag i att det såklart hade flera bottnar:

  • Jag är trött. Jag har jobbat stenhårt med det här manuset under hela mitt föräldralediga år och nu börjar orken ta slut.
  • Jag är nervös. Middagsmörker fick så himla fint mottagande att det känns som att det bara kan gå utför nu.
  • Jag saknar struktur. Jag har kommentarer från förlag, agent, referensgrupp och testläsare som ska föras in i manuset. Totalt sju olika åsikter samt min egen som ska vävas ihop. Det blir lätt oöverstigligt.

Den kreativa processen liknar inget annat jag upplevt. Det är en ursinnig berg- och dalbana som rusar mellan topp och botten på bara några dagar. Ibland till och med timmar. Att sitta tryggt kvar i vagnen mellan de tvära kasten är inte lätt. Ibland vill jag krypa ihop på vagnens botten, ibland kasta mig av banan för att välja en lugnare karusell.

Alla som arbetar kreativt drabbas av de motsatta känslorna. Av euforin som blir panik som blir oövervinnlighet som blir katastrof. Det hör till jobbet och är inget vi kan komma från. Det vi kan göra är att lära oss hur vi hanterar de emotionella skiftningarna. Så här hanterar jag mina den här gången:

Den första punkten kan jag inte göra jättemycket åt mer än att försöka återhämta mig på dagarna. Samla kraft när jag är med min son, försöka hinna träna lite för att fylla på energidepåerna. Men framförallt handlar det om att komma ihåg att det snart är slut och att jag i januari får njuta frukten av årets hårda arbete.

Den andra punkten är också svår att hantera. Jag pratade med förlaget som lugnade mig och sa att boken ÄR bra. Jag har också läst igenom all pepp som mina läsare framfört, en bra påminnelse när man sitter med allt småpet.

Den sista punkten däremot har jag kunnat åtgärda. Jag har strukturerar upp min redigeringsprocess. Det betyder att jag har bestämt precis hur allas kommentarer ska hanteras. Vems jag tittar på först, vems jag tittar på sist. Vems som betyder mest. Så fort jag hade gjort den strukturen släppte spärren och redigeringen kunde flyta på igen. Jag tror att jag helt enkelt blev stressad när jag stirrade på alla ändringsförslag samtidigt och då slog min hjärna slint.

Hur gör du för att överleva berg- och dalbanan? Dela gärna dina tips i kommentarsfältet! Stay strong! 🙂

Det blir en januaribok

Hela detCharlotte Cederlund här året har jag jagat Gryningsstjärnas utgivningsdatum. Det har varit lite som att jaga en hägring, så fort man tycker att man kommit nära försvinner den igen. Målet har hela tiden varit utgivning i januari, exakt ett år efter att Middagsmörker kom ut. Det har i ärlighetens namn verkar vara en ganska så omöjlig uppgift under mer eller mindre hela processen.

Jag har fått jobba extremt mycket med deadlines och jag har respekterat varenda en av dem. En missad deadline har nämligen betytt ett missat mål och det har jag inte velat acceptera. Så jag har slitit. Jobbat med manuset nästan heltid i perioder trots att jag egentligen inte haft någon heltid till mitt förfogande.

Det har varit extremt stressigt. Inte bara arbetet i sig utan också ovetskapen när boken ska komma ut. Jag gillar att planera, gärna långt i förväg och helst utan osäkerhet. Med Gryningsstjärna har det varit omöjliga önskemål att uppfylla.

För snart tre veckor sedan skickade jag iväg manusversion 3 till förlag, agent och testläsare. Manusversion 1 kastade jag drygt halvvägs. Manusversion 2 var råmanus. Jag har aldrig jobbat så intensivt med mitt skrivande som med manusversion 3, såg ärligt talat knappt min man på fyra veckor och dammråttorna i huset blev så stora att de skrämde hunden. Jag hann aldrig läsa igenom den manusversionen innan jag skickade iväg den, jag bara skrev och tryckte på send. Så jag hade knappt någon aning om vad det var jag gav mina läsare att läsa.

I dagarna föll domen. Kommentarerna ramlade in i mailkorg, via telefonsamtal och lunchsnack. Och det var bättre än jag vågat hoppas. Alla gillade. Alla tyckte att det var ett ganska så färdigt manus. Alla hade såklart kommentarer, men bara av mindre art. Och alla trodde på utgivning i januari.

Känslan när det gick upp för mig att det kommer bli en januaribok går inte att beskriva. Det är otroligt härligt att få veta att allt mitt slit har gett resultat, att jag har nått mitt mål. Det gör det SÅ värt det!

Det kommer fortfarande bli på håret. Förlaget planerar att skicka till tryck EFTER nyår för att få några dagars extra korrtid. Tidplanen har alltså inget utrymme för problem och jag tänker hålla tummarna stenhårt att allt som ska göras kan göras smidigt. För den här gången vill jag nämligen ha releasefest, ni vet en sån jag missade i amningsdimman första gången. Och det är såklart roligast med release om det finns några böcker att fira! 🙂

Markandsföringsmöte om den svåra andra boken

Charlotte CederlundJust nu håller jag skrivledigt i Stockholm. Gryningsstjärnas andra manusversion är inskickad till förlag, testläsare och referensgrupp och jag förenar nytta med nöje i hufvudstaden. Nöje = släkthäng, restaurabesök och shopping. Nytta = träff med både förlag och agent (har precis blivit med sådan!) för att prata marknadsföring.

Att marknadsföra andra boken är tydligen en utmaning, något som förvånade mig. Jag trodde nog som många andra att det är den första boken som är tröskeln. Och det är det såklart på många sätt. Det är tröskeln in till förlagen, tröskeln in till marknaden. Men samtidigt har man många fördelar som debutant. Man är ny och fräsch och har därför ett nyhetsvärde. Många tidningar tycker att det är spännande att skriva debutanter och att recensera debutanters böcker. Men med andra boken är du inte debutant längre, samtidigt är du (oftast) inte heller riktigt etablerad. Det gör att andra boken riskerar att hamna i ett medialt vakuum.

Både min agent och mitt förlag är eniga i att det är svårt att få lika mycket uppmärksamhet för andra boken som för första, extra svårt blir det om andra boken är mittenboken i en trilogi som ju Gryningsstjärna är. För då är boken/serien varken ny och fräsch eller på väg mot avslut. Den bara är. Deprimerande, eller hur?

Att få höra att man måste förbereda sig på medial dip och total tystnad för en bok man slitet livet ur sig för att få färdig är inte jätteroligt, det kan jag lova. Så naturligtvis frågade jag vad vi kan göra för att försöka motverka detta och fick nedanstående svar. Det är inte direkt raketforskning och egentligen inte så stor skillnad mot vad man för vid första boken. Men det kan ändå vara värt att komma ihåg att arbetet med marknadsföring inte slutar för att första boken kommit ut, det är snarare så att det måste intensifieras.

  • Ligg på media. Använd de kontakter du fått från när första boken släpptes. Kontakta samma lokalreportrar igen och fråga om de vill göra uppföljningsintervjuer. Tex. Debutanten ett år senare. Det är lättare att återanvända kontakter än att skapa nya.
  • Uppmärksamma de bokbloggare som recenserade boken sist och fråga om de även vill ha uppföljaren. Bokbloggare är guld värda och man ska verkligen vara tacksam för de som läser och recenserar ens bok.
  • Försök synas så mycket som möjligt, tex. på signeringar. Syftet med en signering i en bokhandel är egentligen inte att sälja böcker utan att synas och att skapa en personlig kontakt med bokhandlaren så att de minns din bok nästa gång någon kommer och frågar om boktips.
  • Fortsätt jobba med sociala medier och var så aktiv som du bara orkar.
  • Aktivera dig i lokala evenemang som tex. lokala bokmässor och liknande aktiviteter.

Jag ska verkligen anstränga mig för Gryningsstjärna och göra mitt allra bästa! Fördelen för mig i vår jämför med när Middagsmörker släpptes är att jag inte kommer ha en alldeles nybakad liten bebis att ta hand om och därför kan försöka mig på tex. signeringar som jag knappt har testat hittills. Det ska bli intressant att se vad som kommer hända, om det verkligen blir ingenting, lite eller mer än väntat. Får väl återkomma nästa år och berätta hur det gick! 🙂

Att finna Narnia

Charlotte Cederlund

Ända sedan jag var liten och förälskade mig i Narnia-böckerna har jag önskat att det inte bara var en saga. Att jag också skulle kunna hitta en egen garderob att stiga in i, en som kunde ta mig rakt in i min sagovärld. Den här veckan hände det äntligen. Garderoben var en inbjudan till Kiruna bokfestival, ett författarevenemang jag sett fram emot ända sedan jag tillfrågades innan sommaren och som visade sig ännu mer fantastiskt än jag vågat hoppas.

Jag flög tidigt från Malmö och efter en mellanlandning på Arlanda närmade vi oss Kiruna lagom till lunch. När planet sjönk genom molnen öppnade en vit värld upp mig, ett Kiruna täckt av rimfrost. Jag landade i istiden. Och det är precis så Middagsmörker inleds.

Jag har inte varit i Kiruna tidigare och inte heller i Karesuando och byarna runtikring där mina böcker utspelar sig. Jag har bara sett platserna digitalt. På fotografier tagna av turister, med hjälp av Google maps sattelitbilder och på hemsidor med turistinformation. Jag har byggt en hel värld i mitt huvud, en värld som jag levt med i över fyra år. Snart skulle jag få se den på riktigt.

Efter en natt på hotell körde jag mot Karesuando. Det är tjugo mil mellan Kiruna ochdsc01738 Karesuando, tjugo mil av rak landsväg som kantas av skog, sjöar och berg. Det är glest med mötande bilar och under långa stunder kör man i ensamhet. De som gör resan ofta tycker säkert att den är tråkig och tidsödande, för mig var det en helt fantastisk upplevelse. För precis den vägen är det första min huvudkaraktär Áili ser av Lappland. Snön. Mörkret. Ensamheten. Det är så hon möter sitt nya hem. Och det var så jag mötte min sagovärld.

Efter drygt en och en halv timmes körning möttes jag av skylten med namnet Mertajärvi. Jag svängde av E45 och snirklade mig in på mindre vägar som kantades av små trähus i olika färgen. Mertjärvi ligger kring de två sjöarna Mertjärvi och Idijärvi. Áili flyttar till byn Idijärvi som bara existerar i mitt huvud. Mertajärvi är alltså det närmaste verkligheten man kan komma.

img_5326Att se byn och sjön var helt surrealistiskt. Det är Áilis hemmiljö, där hon bor. Där hon lever. Jag förväntade mig nästan att se henne komma gående på byvägen, med den stora vita vargen lunkande efter. Trots att det egentligen inte finns så mycket att se stannade jag en bra stund. Promenerade omkring, insöp atmosfären. Kände kylan och vinden. Hörde sjövattnet klucka mot stranden. Ansträngde mig för att etsa alla intryck i min hjärna tills jag insåg att de redan fanns där, att de redan funnits där i fyra år.

Det tog kanske en kvart att avklara de sista milen upp till Karesuando. När jag körde in i img_5392byn blev jag nervös, jag tyckte inte att jag kände igen mig. En grill jag inte sett förut och en liten butik. Men så såg jag kyrktornet höja sig över de andra byggnaderna, samma kyrka som Áili och Olivia tar sikte på när de åker till byn. Samma kyrka som de ser en man misshandlas intill. Och strax efter kyrkan dök Hembygdsgården upp, den som de gör inbrott i. Och allt såg ut precis som de skulle. Till och med skogspartiet mellan de båda byggnaderna, där tjejerna gömmer sig bland träden, såg ut som det gjort i min fantasi.

img_5376Jag fick en rundvisning på Hembygdsgården. Tittade runt i rummen som jag skrivit om. En dörr fattas, på baksidan. Den har jag hittat på. Men annars var det som jag tänkt mig. Sedan gick jag till kyrkan. Tittade på inredning och fotograferade och memorerade eftersom Gryningsstjärna inleds just där.

Även om jag aldrig varit i byn förut kändes det som att jag var hemma, som om jag promenerat förbi byggnaderna tusentals gånger tidigare, som om jag känner till varenda spricka och skarv. Jag ville inte åka hem så jag drog ut på det. Besökte Laestadius pörte, fotograferade församlingshemmet, lämnade en av mina böcker på det lilla skolbiblioteket. Men klockan tickade och kvällen närmade sig, en kväll då jag bar bortlovad på middag tillsammans med festivalens arrangörer och de andra författarna. Så till slut fick jag åka och vinka adjö till mitt Narnia. Återgå till att bara vara där i sagovärlden. Det kändes tungt, samtidigt är jag säker på att jag kommer att åka dit igen. Har man väl funnit Narnia släpper man det inte!

När skrivorken tryter

Charlotte CederlundMitt skrivande är inne i en väldigt intensiv fas just nu. Jag redigerar/skriver om Gryningsstjärna – ett arbete som av naturligta skäl är ganska så omfattande med tanke på att råmanuset skapades på bara tre månader.

Jag skriver varenda sekund jag får ledigt. På dagen är det när min son sover, oftast en timme runt kl 10 och en och en halv timme runt kl 14. På kvällen är det från det att min man nattar kl 19 och fram till kl 23. Minst. Efter kvällspasset måste jag varva ner en stund innan jag går och lägger mig, annars snurrar huvudet för mycket för att jag ska kunna somna. Så oftast är jag i säng strax innan kl 24 och kl 7 vaknar sonen igen. Då börjar allt om.

Så här har jag hållit på i 2,5 vecka nu och jag har kommit igenom halva manuset. Och nu börjar det ta emot. Både för att jag börjar bli sliten och för att bokens mittparti alltid är ett svårarbetat parti för mig.

Missförstå mig rätt. Jag vet att jag har valt det här själv eftersom jag håller med förlaget om att en tidig vårutgivning är att föredra. Och för mesta är det kul, riktigt kul, att få pilla med texten. Men så är det dagar som idag. När orken bara inte finns. När det enda jag vill är att lägga mig i soffan, käka choklad och kolla TV. Vad gör man då?

Ja, tyvärr inte det jag vill. Jag har lärt mig att helt skrivlediga dagar inte är något att eftersträva även om det är vad jag längtar efter. En dag blir lätt fler, den nära kontakten med texten försvinner och jag blir stressad eftersom jag slösat tid. Så istället får jag göra det bästa av situationen. Göra skrivpasset lite extra mysigt med te och något gott att äta. Kanske ett tänt ljus eller två och lite bra musik. Sen sätter jag upp tydliga tidsramar. Som tex. skriva manus mellan kl 19 och 21,skriva blogginlägg mellan kl 21 och 21.30 och förbereda presentation mellan kl 21.30 och 22. Då har jag en plan med skrivpasset och det blir lättare att pusha mig själv mellan brytpunkterna. Sen ger jag såklart mig själv lite extra andrum. Idag ska tex. jag inte skriva en sekund efter kl 22. Jag ska unna mig lite kvälls-TV och lägga mig tidigare. Förhoppningsvis känns det bättre imorgon, annars är det bara att upprepa proceduren tills det gör det.

Hur gör ni när skrivorken tryter?

När drömmen blir verklig

Charlotte CederlundJag har drömt om att bli författare sedan jag var tio år gammal. I mer än tjugo år har jag närt en önskan att få skriva och ge ut böcker. Att vara en del av bokvärlden. I teorin är jag det nu. Jag har gett ut en bok och har en till på väg. I teorin lever jag drömmen, ändå känns det inte riktigt så.

Jag vet att jag kände mig lite som författare när jag skrev på förlagsavtalet. När jag bollade frågor mellan författarförbundet och förlaget kände jag mig liksom viktig. Likaså när jag gjorde min allra första tidningsintervju någon vecka innan boksläppet. Men sedan dess har den där känslan inte riktigt infunnit sig.

Anledningen heter föräldraskap. Som ni nog vet vid det här laget födde jag mitt första barn en vecka innan Middagsmörker släpptes och lagom till mitt ”big moment” var jag så fokuserad på ungen att jag knappt märkte att det hände. Jag ammade mig igenom releasedagen. Bokstavligt talat. När min man kom in med paketet från förlaget som innehöll min alldeles egen bok satt jag med sonen i famnen så min man fick packa upp boken och hålla fram den så att jag kunde se. När DN-recensionen kom ammade jag också liksom när förlaget ringde och sa att det skulle bli ljudbok. Jag har alltså i princip ammat mig igenom mitt debutant-år så här långt och jag kan lova att det inte gör särskilt mycket för författarkänslan.

Men. Så blev det Bokmässa.

Om jag har drömt om att bli författare sedan jag var tio år gammal så har jag drömt om attbokmassan4 åka till Bokmässan som författare sedan jag var femton. Ni kan ju därför gissa hur höga mina förväntningar var inför årets mässa. Och otroligt nog överträffades de.

På Bokmässan kände jag mig nämligen äntligen som en författare. Jag fick se min bok på en jättestor poster i entrén. Jag fick träffa läsare och bokbloggare som gillar boken. Jag fick prata fantastik med massor av andra fantastikförfattare – både i Fantastikgränd och på seminarier. Jag fick signera böcker. Jag fick en kram av en ung läsare. Jag fick gå på förlagsmiddag. Jag fick träffa de andra Debutantbloggarna och ett gäng andra författare/författaraspiranter som jag känner från bokmassan5etern. Jag fick ha ett par spännande, författarrelaterade möten. Och. Jag fick en namnskylt som gav mig tillträde till Speakers Lounge där de hade orimligt stora chokladbollar som var helt gratis.

Bokmässan var verkligen allt det jag hade hoppats på, en oas av författarlyx i mitt annars ganska så ensamma författarliv. Jag skojar inte när jag säger att jag redan längtar till nästa och jag unnar verkligen alla författaraspiranter att i framtiden få uppleva det jag fick uppleva i år!

 

Om du vill se fler bilder från min Bokmässa kan du kika in på min blogg där jag gjort en liten bildbomb! 🙂

Temavecka: Charlottes svar på frågorna

Charlotte CederlundI vårt lördagsinlägg skrev vi om frågor vi får när det kommer fram att vi har skrivit en bok. Som bonusfråga skrev vi om något vi önskar att folk skulle fråga. Denna vecka kör vi en temavecka på bloggen, där vi svarar på våra frågor i våra respektive inlägg.

Den vanligaste frågan jag får är:

Har du samiskt påbrå/Är du same?

Denna fråga är verkligen vanligast – helt utan konkurrens. Jag tror att 99% av de som läst boken/ska läsa boken/har fått veta att jag skrivit boken ställer denna fråga.

Jag är inte same och vad jag vet har jag inget samiskt påbrå. Jag har valt att skriva om samisk kultur och mytologi lite av en slump. För precis som min huvudkaraktär Áili visste jag nästan ingenting om samer när jag började göra research. Jag hade planerat att skriva en roman med en liten samisk bihistoria, insåg att jag behövde läsa på och när jag väl gjorde det blev jag fast.

Det samiska kulturen/historien/mytologin rymmer så ofantligt mycket. Det finns en kulturell stolthet som jag tycker att den svenska kulturen saknar men det finns också en kulturell osäkerhet orsakad av den rasism och det långvariga hat som samer utsatts för. Historiskt har den samiska kulturen påverkats av många stora händelser, bland annat den kristna missionen på 1600-talet och de rasbiologiska undersökningarna på 20/30-talet. Mytologin är otroligt spännande och har precis lika många fantastiska element som den nordiska. Allt som allt finns det oändliga källor till inspiration, dessutom är det material som syns allt för sällan i den svenska litteraturen.

När jag började skriva Middagsmörker trodde jag aldrig att det skulle kunna bli en grej att jag valt att skriva om en annan kultur. Jag tänkte att det är vad författare gör, de försöker sätta sig in i andra människors liv, förstå hur och varför de lever som de gör och känna empati för dem. Att det skulle vara någon skillnad på att jag valde att skriva om en samisk person än om jag valde att skriva om en kille eller om någon med annan sexuell läggning än jag själv trodde jag faktiskt inte.

De flesta jag stött på tycker att det är roligt att jag valt att skriva om samer. De samiska ungdomar jag har i min lilla referensgrupp tycker att det är toppen med mer böcker om samer och de som inte är samer blir intresserade och letar själva reda på ännu mer information när de slutat läsa. Vissa anser dock att jag inte får skriva om samer eftersom jag inte är same själv, att jag på så sätt utnyttjar en kultur som jag inte är en del av. Jag håller såklart inte med men eftersom det är en så stor och komplex fråga behöver jag nog ett separat inlägg för att utveckla mina tankar om det. Så håll utkik framöver så kommer en längre utläggning!

Den fråga jag önskar att folk ställde är:

Varför hatar Áili snö?

Áili hatar snö för att jag hatar snö, svårare än så är det inte. Eftersom hon är skåning precis som jag har jag låtit henne låna några drag av mig själv och snöhatet är just en sådan sak. I Skåne suger det nämligen när det snöar. Snön kommer horisontellt, lägger sig i stora vallar över vägarna, töar och fryser om vartannat vilket gör det omöjligt att cykla. Dessutom saknar alla respektabla skåningar (okej, jag kanske drar alla lite över en och samma kam nu! :P) ordentliga vinterkläder vilket gör att de korta köldknäpparna som ändå kommer mer eller mindre varje år blir totalt olidliga.

Sen har faktiskt snön och kylan ännu ett syfte, den visar på Áilis personliga utveckling genom boken. I början hatar hon snön och kylan och vill inget hellre än att resa tillbaka till Skåne men i slutet har hon nästan vant sig vid det och börjar se samebyn som sitt hem.

Att hantera feedback

Charlotte CederlundDen här veckan har jag fått feedback på Gryningsstjärna från mina tre testläsare och från mitt förlag. Jag hade sett fram emot den med skräckblandad förtjusning, för samtidigt som jag vet att feedbacken är a och o för att göra mitt manus bättre så kändes det skitläskigt att jag låtit dem läsa ett manus jag pressat ur mig på bara tre månader. Tänk så hatade de hela skiten? Tänk så tyckte de att jag skulle slänga allt och börja om – igen?

Feedbacken jag fick var omfattande, allt från små detaljer till förslag om delar av handlingen som helt kan tas bort. Alla hade läst på sitt sätt och fokuserat på det som var viktigt för just dem. Sammanfattningsvis kan man säga att storyn är lite tunn, vissa händelser upprepas för mycket, det finns ett par onödiga klichéer, en karaktär blir lite väl mycket karikatyr, en annan karaktär är alldeles för vag.

Att höra sådana kommentarer kan såklart svida. Det är lätt att känna att man inte räcker till, att man aldrig lyckas hela vägen trots att man gör så gott man kan. Kanske vill man ge upp. Slänga manuset man jobbat så hårt med och börja om på något nytt. Men det ska man såklart inte göra. För feedbacken, hur hård den än må vara, finns där av en enda anledning. Att hjälpa ditt manus att gå från okej till briljant.

Kanske var det i just detta fall en fördel att jag skrivit manuset så fort. För så snart jag försäkrat mig om att ingen av läsarna hatade mitt manus och att ingen tyckte att det passade bäst som brasvirke så sög jag i mig kommentarerna med hull och hår. Jag vet att mitt manus inte är färdigt, jag vet att det kan bli så mycket bättre. Och feedbacken har gett mig massor med idéer och nya uppslag och nu känner jag mig riktigt taggad att ta fram köttkniven och karva fram en ännu bättre historia.

För att hantera feedback måste man se den för vad den är, tips som kan göra din text mycket bättre. Det handlar också om att lära sig skilja på texten och det egna jaget. Du är inte din text, därför är kritik mot din text inte kritik mot dig utan bara mot något du skapat. Och du kan alltid skapa bättre!

Naturligtvis är det lättare sagt än gjort att tänka så, men samtidigt är det nog något man måste lära sig om man vill bli en publicerad författare. För innan din bok ens når Gryningsstjärna3bokhandelns hyllor så har den troligtvis kommenterats av såväl testläsare som lektörer, redaktörer och förläggare och när den väl är ute i handeln är det fritt fram för recensenter och läsare att säga sitt. Om man skriver för att läsas kommer feedbacken komma oavsett om man vill det eller inte, då gäller det att man har övat sig på att hantera den. Att man helt enkelt har lärt sig att suga åt sig de positiva bitarna för att stärka självförtroendet och sedan sortera de negativa bitarna i två högar, det man håller med om och vill använda för att ändra texten och det man inte alls håller med om och därför ignorerar.

Jag höll faktiskt med om den mesta feedbacken jag fick, däremot håller jag inte alltid med om de föreslagna lösningarna jag fått utan kommer hitta mina egna vägar. De positiva åsikterna har jag sparat långt in i hjärnbarken för att ta fram igen när skrivandet känns tungt och tråkigt. För Gryningsstjärna är spännande, imponerade välskrivet med tanke på min korta skrivprocess och det är tydligt att jag har utvecklats i mitt skrivande sedan Middagsmörker! Hur peppande är inte det att höra? 🙂

Vikten av ett skrivarnätverk

Charlotte CederlundNär jag började skriva på Middagsmörker för fyra år sedan var jag helt ensam i min skrivarbubbla. Ingen jag kände tyckte om att skriva. De flesta av mina vänner tyckte inte ens särskilt mycket om att läsa, i alla fall inte ungdomsfantastikböcker som alltid varit min stora passion.

Jag  har alltid varit van vid att ha ett stöttande nätverk runtomkring mig. När jag var yngre och satsade på ridningen hade jag massor av ridande kompisar och flera olika tränare som stöttade, nu som brandingenjör har jag gamla kursare, nya och gamla kollegor och chefer som jag kan vända mig till om jag behöver hjälp. Att ensamheten kring mitt skrivande kunde bli ett problem insåg jag därför ganska så snabbt och när jag försökte komma på en lösning hittade jag skrivarbloggarna.

Jag hade egentligen aldrig varit en särskilt stor bloggläsare när jag hittade den första skrivarbloggen. Lättnaden och glädjen jag kände när jag insåg att det fanns någon mer som slet med sitt skrivande var enorm. Det var som att hitta en prunkande oas i den torraste av öknar. Jag började kommentera på bloggen, ställa frågor och få svar. Och bland de andra kommentatorerna hittade jag fler bloggar.

Efter ett tag vågade jag starta en egen blogg, en blogg där jag lyfte mina funderingar och osäkerheter kring skrivandet. Jag fick en trogen skara läsare, samma läsare vars bloggar jag slukade inlägg efter inlägg. Våra diskussioner tog aldrig slut och vi delade med oss av erfarenheter så att andra inte skulle behöva begå samma misstag som vi gjort. Och det gör vi fortfarande. Stöttar, peppar och hjälper.

Nu, fyra år senare har jag har träffat de flesta de flesta av mina skrivarvänner, på Bokmässan och på Författarkliniken förra året. Några har testläst åt mig och hjälper mig i skrivande stund med att läsa Gryningsstjärna. Och ett par har på något magiskt sätt förvandlats från skrivarvänner till ”riktiga” vänner. Samhörigheten jag känner med dem alla går inte att beskriva, de har följt mig från första bokstav till färdig bok och det är som om Middagsmörker är lika mycket deras som den är min.

Jag är så tacksam att min skrivarbubbla inte är ensam längre, att den har fyllts av fantastiska skribenter som skriver och drömmer och kämpar. Många har debuterat som författare och många är på god väg. Och jag har gått från att inte känna en enda skrivande person till att känna massor. Det är helt underbart!

NamnlösFrån Middagsmörker

Så om du känner dig ensam i din bubbla – våga sträcka ut handen i den digitala världen. Det finns massor med andra skrivande personer som längtar precis lika mycket efter samhörighet som du gör och kanske kan ni stötta varandra att bli riktigt, riktigt bra!

Prestationsångest

Charlotte CederlundJag glömde skriva mitt inlägg igår, fast jag tänkte på det när jag satte mig vid datorn på kvällen. Anledningen? Det enda jag har i huvudet nu är min deadline och den prestationsångest den för med sig.

Om fem dagar ska jag skicka mitt manus till förlaget och till mina tre testläsare och jag är fruktansvärt nervös. Med Middagsmörker använde jag både testläsare och lektör – flera gånger. Naturligtvis var jag lite nervös då också men det var nervositet av det pirriga slaget, nu är det ångestversionen som gör att det är svårt att somna.

Jag vet varför. När Middagsmörker lästes första gången hade jag arbetat med texten i över ett år. Jag hade lagt mycket tid på den och gjort allt så bra som jag bara kunde. När jag skickar Gryningsstjärna nästa vecka har jag jobbat med manuset i tre månader. Jag vet att det har massor med brister, och då menar jag stora brister, men det ska läsas ändå och det känns riktigt jobbigt.

Jag vet att det finns ett syfte att låta manuset läsas redan nu, det ger tidig input och minskar risken att jag lägger en massa tid på att perfektionera text som sedan ändå stryks. Men den vetskapen gör inte att det känns lättare, inte just nu i alla fall. Det enda jag tänker på är hur pinsamt det kommer bli när mina läsare ser hur tunn storyn är, hur klumpig karaktärsutvecklingen har blivit och hur slarvigt slutet är skrivet. Och då dyker så klart den där rösten upp också, den där rösten som så många andra berättat om tidigare men som jag aldrig riktigt trott skulle vara ett problem för mig. Rösten som säger att jag är en one trick pony, att jag bara hade en bok inom mig.

Någonstans vet jag att allt detta bara händer i mitt huvud. Mina testläsare kommer inte skratta åt mig och förlaget kommer se både styrkorna och svagheterna i manuset och hjälpa mig att göra texten bättre. Men just nu är jag så insyltad i det här skrivprojektet att jag har svårt att ta ett steg tillbaka och se det för vad det är. Ett första utkast. Jag har jobbat så extremt intensivt. Varje dag i tre månader, flera timmar per dag. Så fort bebisen har somnat har jag kastat mig på datorn och knappat, knappat, knappat. Till och med när magsjuka gjort hans nätter knackiga har jag skrivit under hans vilostunder. Jag är trött och saknar helt distans till min text. Jag ser inte skogen för alla träd och i ärlighetens namn vet jag knappt vad mitt manus handlar om. Jag skojar inte.

Man behöver inte vara raketforskare för att förstå vad botemedlet är. Jag behöver en paus. Jag behöver få lägga undan manuset och tänka på något annat. Vila. Se en film. Träna. Läsa. Sånt som rensar hjärnan och ger ny energi. Och det ska jag, men inte idag. För idag fortsätter jag med mina ändringar och försöker hålla prestationsångesten i schack. Vila får jag göra på onsdag.