Att finna Narnia

Charlotte Cederlund

Ända sedan jag var liten och förälskade mig i Narnia-böckerna har jag önskat att det inte bara var en saga. Att jag också skulle kunna hitta en egen garderob att stiga in i, en som kunde ta mig rakt in i min sagovärld. Den här veckan hände det äntligen. Garderoben var en inbjudan till Kiruna bokfestival, ett författarevenemang jag sett fram emot ända sedan jag tillfrågades innan sommaren och som visade sig ännu mer fantastiskt än jag vågat hoppas.

Jag flög tidigt från Malmö och efter en mellanlandning på Arlanda närmade vi oss Kiruna lagom till lunch. När planet sjönk genom molnen öppnade en vit värld upp mig, ett Kiruna täckt av rimfrost. Jag landade i istiden. Och det är precis så Middagsmörker inleds.

Jag har inte varit i Kiruna tidigare och inte heller i Karesuando och byarna runtikring där mina böcker utspelar sig. Jag har bara sett platserna digitalt. På fotografier tagna av turister, med hjälp av Google maps sattelitbilder och på hemsidor med turistinformation. Jag har byggt en hel värld i mitt huvud, en värld som jag levt med i över fyra år. Snart skulle jag få se den på riktigt.

Efter en natt på hotell körde jag mot Karesuando. Det är tjugo mil mellan Kiruna ochdsc01738 Karesuando, tjugo mil av rak landsväg som kantas av skog, sjöar och berg. Det är glest med mötande bilar och under långa stunder kör man i ensamhet. De som gör resan ofta tycker säkert att den är tråkig och tidsödande, för mig var det en helt fantastisk upplevelse. För precis den vägen är det första min huvudkaraktär Áili ser av Lappland. Snön. Mörkret. Ensamheten. Det är så hon möter sitt nya hem. Och det var så jag mötte min sagovärld.

Efter drygt en och en halv timmes körning möttes jag av skylten med namnet Mertajärvi. Jag svängde av E45 och snirklade mig in på mindre vägar som kantades av små trähus i olika färgen. Mertjärvi ligger kring de två sjöarna Mertjärvi och Idijärvi. Áili flyttar till byn Idijärvi som bara existerar i mitt huvud. Mertajärvi är alltså det närmaste verkligheten man kan komma.

img_5326Att se byn och sjön var helt surrealistiskt. Det är Áilis hemmiljö, där hon bor. Där hon lever. Jag förväntade mig nästan att se henne komma gående på byvägen, med den stora vita vargen lunkande efter. Trots att det egentligen inte finns så mycket att se stannade jag en bra stund. Promenerade omkring, insöp atmosfären. Kände kylan och vinden. Hörde sjövattnet klucka mot stranden. Ansträngde mig för att etsa alla intryck i min hjärna tills jag insåg att de redan fanns där, att de redan funnits där i fyra år.

Det tog kanske en kvart att avklara de sista milen upp till Karesuando. När jag körde in i img_5392byn blev jag nervös, jag tyckte inte att jag kände igen mig. En grill jag inte sett förut och en liten butik. Men så såg jag kyrktornet höja sig över de andra byggnaderna, samma kyrka som Áili och Olivia tar sikte på när de åker till byn. Samma kyrka som de ser en man misshandlas intill. Och strax efter kyrkan dök Hembygdsgården upp, den som de gör inbrott i. Och allt såg ut precis som de skulle. Till och med skogspartiet mellan de båda byggnaderna, där tjejerna gömmer sig bland träden, såg ut som det gjort i min fantasi.

img_5376Jag fick en rundvisning på Hembygdsgården. Tittade runt i rummen som jag skrivit om. En dörr fattas, på baksidan. Den har jag hittat på. Men annars var det som jag tänkt mig. Sedan gick jag till kyrkan. Tittade på inredning och fotograferade och memorerade eftersom Gryningsstjärna inleds just där.

Även om jag aldrig varit i byn förut kändes det som att jag var hemma, som om jag promenerat förbi byggnaderna tusentals gånger tidigare, som om jag känner till varenda spricka och skarv. Jag ville inte åka hem så jag drog ut på det. Besökte Laestadius pörte, fotograferade församlingshemmet, lämnade en av mina böcker på det lilla skolbiblioteket. Men klockan tickade och kvällen närmade sig, en kväll då jag bar bortlovad på middag tillsammans med festivalens arrangörer och de andra författarna. Så till slut fick jag åka och vinka adjö till mitt Narnia. Återgå till att bara vara där i sagovärlden. Det kändes tungt, samtidigt är jag säker på att jag kommer att åka dit igen. Har man väl funnit Narnia släpper man det inte!

När drömmen blir verklig

Charlotte CederlundJag har drömt om att bli författare sedan jag var tio år gammal. I mer än tjugo år har jag närt en önskan att få skriva och ge ut böcker. Att vara en del av bokvärlden. I teorin är jag det nu. Jag har gett ut en bok och har en till på väg. I teorin lever jag drömmen, ändå känns det inte riktigt så.

Jag vet att jag kände mig lite som författare när jag skrev på förlagsavtalet. När jag bollade frågor mellan författarförbundet och förlaget kände jag mig liksom viktig. Likaså när jag gjorde min allra första tidningsintervju någon vecka innan boksläppet. Men sedan dess har den där känslan inte riktigt infunnit sig.

Anledningen heter föräldraskap. Som ni nog vet vid det här laget födde jag mitt första barn en vecka innan Middagsmörker släpptes och lagom till mitt ”big moment” var jag så fokuserad på ungen att jag knappt märkte att det hände. Jag ammade mig igenom releasedagen. Bokstavligt talat. När min man kom in med paketet från förlaget som innehöll min alldeles egen bok satt jag med sonen i famnen så min man fick packa upp boken och hålla fram den så att jag kunde se. När DN-recensionen kom ammade jag också liksom när förlaget ringde och sa att det skulle bli ljudbok. Jag har alltså i princip ammat mig igenom mitt debutant-år så här långt och jag kan lova att det inte gör särskilt mycket för författarkänslan.

Men. Så blev det Bokmässa.

Om jag har drömt om att bli författare sedan jag var tio år gammal så har jag drömt om attbokmassan4 åka till Bokmässan som författare sedan jag var femton. Ni kan ju därför gissa hur höga mina förväntningar var inför årets mässa. Och otroligt nog överträffades de.

På Bokmässan kände jag mig nämligen äntligen som en författare. Jag fick se min bok på en jättestor poster i entrén. Jag fick träffa läsare och bokbloggare som gillar boken. Jag fick prata fantastik med massor av andra fantastikförfattare – både i Fantastikgränd och på seminarier. Jag fick signera böcker. Jag fick en kram av en ung läsare. Jag fick gå på förlagsmiddag. Jag fick träffa de andra Debutantbloggarna och ett gäng andra författare/författaraspiranter som jag känner från bokmassan5etern. Jag fick ha ett par spännande, författarrelaterade möten. Och. Jag fick en namnskylt som gav mig tillträde till Speakers Lounge där de hade orimligt stora chokladbollar som var helt gratis.

Bokmässan var verkligen allt det jag hade hoppats på, en oas av författarlyx i mitt annars ganska så ensamma författarliv. Jag skojar inte när jag säger att jag redan längtar till nästa och jag unnar verkligen alla författaraspiranter att i framtiden få uppleva det jag fick uppleva i år!

 

Om du vill se fler bilder från min Bokmässa kan du kika in på min blogg där jag gjort en liten bildbomb! 🙂

Temavecka: Charlottes svar på frågorna

Charlotte CederlundI vårt lördagsinlägg skrev vi om frågor vi får när det kommer fram att vi har skrivit en bok. Som bonusfråga skrev vi om något vi önskar att folk skulle fråga. Denna vecka kör vi en temavecka på bloggen, där vi svarar på våra frågor i våra respektive inlägg.

Den vanligaste frågan jag får är:

Har du samiskt påbrå/Är du same?

Denna fråga är verkligen vanligast – helt utan konkurrens. Jag tror att 99% av de som läst boken/ska läsa boken/har fått veta att jag skrivit boken ställer denna fråga.

Jag är inte same och vad jag vet har jag inget samiskt påbrå. Jag har valt att skriva om samisk kultur och mytologi lite av en slump. För precis som min huvudkaraktär Áili visste jag nästan ingenting om samer när jag började göra research. Jag hade planerat att skriva en roman med en liten samisk bihistoria, insåg att jag behövde läsa på och när jag väl gjorde det blev jag fast.

Det samiska kulturen/historien/mytologin rymmer så ofantligt mycket. Det finns en kulturell stolthet som jag tycker att den svenska kulturen saknar men det finns också en kulturell osäkerhet orsakad av den rasism och det långvariga hat som samer utsatts för. Historiskt har den samiska kulturen påverkats av många stora händelser, bland annat den kristna missionen på 1600-talet och de rasbiologiska undersökningarna på 20/30-talet. Mytologin är otroligt spännande och har precis lika många fantastiska element som den nordiska. Allt som allt finns det oändliga källor till inspiration, dessutom är det material som syns allt för sällan i den svenska litteraturen.

När jag började skriva Middagsmörker trodde jag aldrig att det skulle kunna bli en grej att jag valt att skriva om en annan kultur. Jag tänkte att det är vad författare gör, de försöker sätta sig in i andra människors liv, förstå hur och varför de lever som de gör och känna empati för dem. Att det skulle vara någon skillnad på att jag valde att skriva om en samisk person än om jag valde att skriva om en kille eller om någon med annan sexuell läggning än jag själv trodde jag faktiskt inte.

De flesta jag stött på tycker att det är roligt att jag valt att skriva om samer. De samiska ungdomar jag har i min lilla referensgrupp tycker att det är toppen med mer böcker om samer och de som inte är samer blir intresserade och letar själva reda på ännu mer information när de slutat läsa. Vissa anser dock att jag inte får skriva om samer eftersom jag inte är same själv, att jag på så sätt utnyttjar en kultur som jag inte är en del av. Jag håller såklart inte med men eftersom det är en så stor och komplex fråga behöver jag nog ett separat inlägg för att utveckla mina tankar om det. Så håll utkik framöver så kommer en längre utläggning!

Den fråga jag önskar att folk ställde är:

Varför hatar Áili snö?

Áili hatar snö för att jag hatar snö, svårare än så är det inte. Eftersom hon är skåning precis som jag har jag låtit henne låna några drag av mig själv och snöhatet är just en sådan sak. I Skåne suger det nämligen när det snöar. Snön kommer horisontellt, lägger sig i stora vallar över vägarna, töar och fryser om vartannat vilket gör det omöjligt att cykla. Dessutom saknar alla respektabla skåningar (okej, jag kanske drar alla lite över en och samma kam nu! :P) ordentliga vinterkläder vilket gör att de korta köldknäpparna som ändå kommer mer eller mindre varje år blir totalt olidliga.

Sen har faktiskt snön och kylan ännu ett syfte, den visar på Áilis personliga utveckling genom boken. I början hatar hon snön och kylan och vill inget hellre än att resa tillbaka till Skåne men i slutet har hon nästan vant sig vid det och börjar se samebyn som sitt hem.

Vikten av ett skrivarnätverk

Charlotte CederlundNär jag började skriva på Middagsmörker för fyra år sedan var jag helt ensam i min skrivarbubbla. Ingen jag kände tyckte om att skriva. De flesta av mina vänner tyckte inte ens särskilt mycket om att läsa, i alla fall inte ungdomsfantastikböcker som alltid varit min stora passion.

Jag  har alltid varit van vid att ha ett stöttande nätverk runtomkring mig. När jag var yngre och satsade på ridningen hade jag massor av ridande kompisar och flera olika tränare som stöttade, nu som brandingenjör har jag gamla kursare, nya och gamla kollegor och chefer som jag kan vända mig till om jag behöver hjälp. Att ensamheten kring mitt skrivande kunde bli ett problem insåg jag därför ganska så snabbt och när jag försökte komma på en lösning hittade jag skrivarbloggarna.

Jag hade egentligen aldrig varit en särskilt stor bloggläsare när jag hittade den första skrivarbloggen. Lättnaden och glädjen jag kände när jag insåg att det fanns någon mer som slet med sitt skrivande var enorm. Det var som att hitta en prunkande oas i den torraste av öknar. Jag började kommentera på bloggen, ställa frågor och få svar. Och bland de andra kommentatorerna hittade jag fler bloggar.

Efter ett tag vågade jag starta en egen blogg, en blogg där jag lyfte mina funderingar och osäkerheter kring skrivandet. Jag fick en trogen skara läsare, samma läsare vars bloggar jag slukade inlägg efter inlägg. Våra diskussioner tog aldrig slut och vi delade med oss av erfarenheter så att andra inte skulle behöva begå samma misstag som vi gjort. Och det gör vi fortfarande. Stöttar, peppar och hjälper.

Nu, fyra år senare har jag har träffat de flesta de flesta av mina skrivarvänner, på Bokmässan och på Författarkliniken förra året. Några har testläst åt mig och hjälper mig i skrivande stund med att läsa Gryningsstjärna. Och ett par har på något magiskt sätt förvandlats från skrivarvänner till ”riktiga” vänner. Samhörigheten jag känner med dem alla går inte att beskriva, de har följt mig från första bokstav till färdig bok och det är som om Middagsmörker är lika mycket deras som den är min.

Jag är så tacksam att min skrivarbubbla inte är ensam längre, att den har fyllts av fantastiska skribenter som skriver och drömmer och kämpar. Många har debuterat som författare och många är på god väg. Och jag har gått från att inte känna en enda skrivande person till att känna massor. Det är helt underbart!

NamnlösFrån Middagsmörker

Så om du känner dig ensam i din bubbla – våga sträcka ut handen i den digitala världen. Det finns massor med andra skrivande personer som längtar precis lika mycket efter samhörighet som du gör och kanske kan ni stötta varandra att bli riktigt, riktigt bra!

Prestationsångest

Charlotte CederlundJag glömde skriva mitt inlägg igår, fast jag tänkte på det när jag satte mig vid datorn på kvällen. Anledningen? Det enda jag har i huvudet nu är min deadline och den prestationsångest den för med sig.

Om fem dagar ska jag skicka mitt manus till förlaget och till mina tre testläsare och jag är fruktansvärt nervös. Med Middagsmörker använde jag både testläsare och lektör – flera gånger. Naturligtvis var jag lite nervös då också men det var nervositet av det pirriga slaget, nu är det ångestversionen som gör att det är svårt att somna.

Jag vet varför. När Middagsmörker lästes första gången hade jag arbetat med texten i över ett år. Jag hade lagt mycket tid på den och gjort allt så bra som jag bara kunde. När jag skickar Gryningsstjärna nästa vecka har jag jobbat med manuset i tre månader. Jag vet att det har massor med brister, och då menar jag stora brister, men det ska läsas ändå och det känns riktigt jobbigt.

Jag vet att det finns ett syfte att låta manuset läsas redan nu, det ger tidig input och minskar risken att jag lägger en massa tid på att perfektionera text som sedan ändå stryks. Men den vetskapen gör inte att det känns lättare, inte just nu i alla fall. Det enda jag tänker på är hur pinsamt det kommer bli när mina läsare ser hur tunn storyn är, hur klumpig karaktärsutvecklingen har blivit och hur slarvigt slutet är skrivet. Och då dyker så klart den där rösten upp också, den där rösten som så många andra berättat om tidigare men som jag aldrig riktigt trott skulle vara ett problem för mig. Rösten som säger att jag är en one trick pony, att jag bara hade en bok inom mig.

Någonstans vet jag att allt detta bara händer i mitt huvud. Mina testläsare kommer inte skratta åt mig och förlaget kommer se både styrkorna och svagheterna i manuset och hjälpa mig att göra texten bättre. Men just nu är jag så insyltad i det här skrivprojektet att jag har svårt att ta ett steg tillbaka och se det för vad det är. Ett första utkast. Jag har jobbat så extremt intensivt. Varje dag i tre månader, flera timmar per dag. Så fort bebisen har somnat har jag kastat mig på datorn och knappat, knappat, knappat. Till och med när magsjuka gjort hans nätter knackiga har jag skrivit under hans vilostunder. Jag är trött och saknar helt distans till min text. Jag ser inte skogen för alla träd och i ärlighetens namn vet jag knappt vad mitt manus handlar om. Jag skojar inte.

Man behöver inte vara raketforskare för att förstå vad botemedlet är. Jag behöver en paus. Jag behöver få lägga undan manuset och tänka på något annat. Vila. Se en film. Träna. Läsa. Sånt som rensar hjärnan och ger ny energi. Och det ska jag, men inte idag. För idag fortsätter jag med mina ändringar och försöker hålla prestationsångesten i schack. Vila får jag göra på onsdag.

Min schizofrena skrivprocess

Charlotte CederlundI skrivandets stund har jag knappt två veckor kvar till min deadline och jag grovredigerar just nu som en tok för att ge mitt förlag ett någorlunda läsbart manus att sätta tänderna i. När jag sitter och sliter med texten kan jag inte låta bli att tänka på hur annorlunda min skrivprocess har varit den här gången jämfört med när jag skrev Middagsmörker.

Middagsmörker var på ett sätt min skrivutbildning. Jag gjorde alla tänkbara fel och var inte direkt särskilt effektiv i mitt skrivande. Med Middagsmörker hade jag aldrig en hel synopsis utan bara ett par planerade kapitel som sedan fylldes på allt eftersom. Jag började skriva i enlighet med planen men redan när jag kommit ett par kapitel hade jag fått en massa nya idéer. Då gick jag tillbaka och skrev om allt det jag redan skrivit samt passade på att grovredigera lite. Sedan skrev jag lite till, kom på nya idéer och så var cirkusen igång igen. Som ni hör är det ett extremt tidskrävande sätt att skriva en roman på och det är kanske inte så konstigt att det tog två år innan jag skickade manuset till förlag första gången.

Med Gryningsstjärna har processen varit extremt annorlunda. När jag började skriva på manuset i mitten av januari hade jag ett helt färdigt synopsis med bokens alla kapitel strukturerade. Jag skrev drygt halvvägs på 2,5 månad och bestämde mig sedan för att ta en halvhalt och läsa igenom allt för att få en bättre känsla för fortsättningen. Det blev ingen känsla alls. Manuset funkade inte och idéerna jag haft föll platt. Så jag kastade och skrev en ny synopsis. Och sedan började jag om. Råmanuset tog 2,5 månad att skriva och då tog jag faktiskt en halvhalt även denna gång (som tur är slutade inte den i ännu ett kastat manus!) och nu redigerar jag. Summa summarum 3 månaders skrivande innan förlagsutskick (eller 6 om vi ska räkna med den första tiden också).

Vad betyder då det? Har jag nu hittat ”den rätta vägen” in i min skrivprocess? Både ja och nej. Det som varit spännande med Gryningsstjärna är att jag har lärt mig att jag kan skriva snabbt om jag behöver det och att det faktiskt finns en enorm fördel med att skrapa ihop ett råmanus på kort tid och det är att det är lättare att hålla storyn i huvudet än när man sprider ut arbetet över lång tid. Det som har varit mindre spännande är stressen och känslan av att jag inte har tid att grotta ner mig så mycket jag vill i vissa saker. Jag har fortfarande researchböcker som ligger olästa (ska försöka läsa dem när manuset är hon min redaktör), jag har detaljer jag fortfarande inte kommit på lösningar på och jag måste lämna ifrån mig text som jag ibland inte alls är nöjd med språkligt.

Det finns dock en stor skillnad mellan mina två skrivprocesser som är viktig att lyfta. När jag skrev Middagsmörker var jag en författaraspirant. Inget förlag hade ens rört i mitt manus med tång om jag inte tagit mig tid och gjort allt så bra jag bra kan. Nu har jag ett förlag som väntar på min text och som vill vara med tidigt i processen. De ersätter i princip de lektörer som jag använde till Middagsmörker och det är väl vad jag måste komma ihåg när jag om två veckor skickar en text som jag omöjligt kommer vara 100% nöjd med.

Hur är det med din skrivprocess? Har den ändrats sedan du började skriva och har du hittat ”din väg” än?

I min skrivbubbla

Charlotte CederlundAtt skriva en bok är svårt, det har vi redan kommit fram till. Det handlar om att sätta sig på rumpan framför datorn eller skrivblocket och plita ner de där orden, hur långt inne de än sitter. Vissa dagar går det lättare än andra men det är långt ifrån roligt hela tiden.

Alla författare har sina egna sätt för att göra skrivartillvaron trevligare, mysigare och mer inspirerande. Vissa vill skriva på offentliga platser eftersom de inspireras av ljud och rörelse, andra vill sitta i ljudisolerade rum utan fönster för att inte störas av andra intryck. Vissa skriver i sina allra skönaste myskläder för bekvämlighetens skull, andra skriver klädda som om de satt på jobbet för att ge skrivstunden mer tyngd. Och sen finns det de som skriver nakna för att helt enkelt inte kunna gå ut mitt under skrivpasset!

När jag började skriva Middagsmörker föredrog jag att skriva på morgonen innanFamiljeskriv jobbet, vid köksbordet i vår lilla lägenhet i Malmö. Jag tände ljus, kokade te och satte på bra musik. Jag hatade att skriva på kvällen, någon timme efter jobbet gick väl an men sent på kvällen blev det nästan aldrig. Att skriva på café funkade också bra för mig, gärna på Espresso House på Malmö C (eftersom det tog mig typ två minuter att gå dit) och allra helst vid bordet längst in i hörnet bredvid bokhyllorna. Då kände jag mig som en riktig författare.

Det där med tid var också viktigt för mig. Jag ville gärna ha gott om tid när jag skrev, helst ett par timmar och aldrig att jag satte mig vid datorn om jag hade mindre än en timme. Jag behövde tiden för att komma igång och för att behålla flowet när det väl infann sig.

Nu med Gryningsstjärna är allt förändrat. Att skriva en uppföljare med kort deadline samtidigt som jag lär mig att vara mamma för första gången har gjort att mina tidigare preferenser helt enkelt inte är möjliga längre. Jag kan inte skriva på morgonen längre eftersom min son vaknar tidigt. Nu skriver jag istället på kvällen efter att han har somnat, ofta mellan klockan åtta och elva. Ibland får jag även till små kortare skrivpass när han Bilskrivsover på dagen, de brukar vara mellan 30 minuter och 45 minuter. Inga garanterade heltimmar här inte. Jag behöver inte dricka något, jag behöver ingen musik. Jag behöver inte ens ett riktigt skrivbord. När vi åkte till Stockholm här om helgen skrev jag i baksätet i bilen när Lilleman sov.

Missförstå mig rätt. Jag gillar fortfarande te och ljus och caféskrivande kan vara oerhört bra för både inspiration och motivation. Men jag behöver inget av det längre för att komma in i skrivbubblan. Och jag tror egentligen att det gäller för alla. Visst är det trevligt med lite fluff men älskar man att skriva kan man göra det när som helst och var som helst, det kräver bara lite fantasi och jävlar anamma!

Hur ser din skrivbubbla ut?

Ett kliv ut ur skrivarensamheten

Charlotte CederlundFörfattaryrket är ett ensamt yrke. Man skriver själv, våndas själv och gläds också ofta själv. Vill man vara författare måste man älska ensamheten, eller åtminstone acceptera den. Jag är en väldigt social person men trivs också med att vara ensam. Jag tycker om att ha det lugnt och tyst runt omkring mig och att få dyka ner i mina karaktärers liv. Men det betyder inte att jag ibland vill ha lite social fägring i mitt författarliv. Och det var precis vad jag fick i helgen. Hela lilla familjen tog sitt pick pack (kan informera att det blir orimligt mycket saker när man reser med en liten bebis!) och åkte upp till Stockholm för en riktig författarhelg.

Det började med förlagsfika på fredagen. Mitt förlag (Opal) har sitt kontor i ett gulligt hus i Bromma. De bjöd på fika i trädgården och vi pratade om Gryningsstjärna; om jag kommer klara min deadline (JA!), om de redan färdiga omslaget, om att synas bättre i bokhandlarna etc. IMG_4620Det var roligt att få prata om min blivande bok, om Bokmässan och allt annat roligt som händer i höst och när jag åkte tillbaka till centrum (med världens största säck barn- och ungdomsböcker som jag fått plocka på mig i bokförrådet!) kände jag mig mer peppad än på länge.

Peppen fortsatte på kvällen när jag åt en extremt god middag på en Söder-restaurang tillsammans med två personer som är intresserade av min bok på ett extra roligt sätt. Tyvärr kan jag inte säga vad det gäller (jag vet, hur tråkig är jag inte som ens nämner det då!) men det blev i alla fall en härlig kväll med mycket prat om karaktärer, inspiration mm.

På lördag var den sen äntligen dags för det som egentligen var Stockholmshelgens IMG_4649huvudsyfte, nämligen författarpanelen på Multicon i Sollentuna. Karl skrev ju om sin upplevelse i tisdags så jag ska inte tråka ut er med en massa upprepningar men det var hur som helst en riktigt rolig upplevelse, både att diskutera intressanta frågor med de andra panelförfattarna och att prata böcker och skrivande med de unga konvent-deltagarna. Jag blev verkligen taggad och kände direkt när vi gick av scen att det är något jag gärna gör om!

Summa summarum har det varit en fantastisk författarhelg. Att få känna sig som en del av ett skrivande sammanhang var välbehövt och att få träffa förlag, andra författare och läsare har definitivt gett min inspiration bränsle. Och det behövs för nu är det snart bara en månad kvar till min förlagsdeadline och jag har fortfarande tre kapitel kvar att skriva. Men nu är jag övertygad om att det kommer gå hur bra som helst!

Vad tycker du om ensamheten i skrivandet? Gillar du eller hatar du? Och tror du att du kommer uppskatta författarpaneler och andra liknande event eller är det något du helst håller dig långt borta ifrån?