”Idag är det fredag och då passar det bra med goda nyheter”

Ti bloggFörra söndagen skickade jag in ett nytt ungdomsboksmanus till mitt förlag. Manuset handlar om gymnasiekillen Jack och hans aggressiva men älskvärda dobermann.

Anledningen till att jag skickade in texten var faktiskt inte att jag kände mig helt klar med det, utan anledningen var att ett odjur hade börjat röra sig i datorn. Hon hade gjort sig påmind tidigare, men hon hade aldrig gjort skenutfall förrän den där sista veckan. Jag sov med ena öga öppet till slut och kunde inte vända ryggen åt datorn. Jobbigt. Sanningen är att jag skickade iväg manuset för att inte bli svald hel.

Och jag var verkligen helt övertygad om att jag skulle bli refuserad! Nattetid låg jag och svettades över att jag inte hade tvättat texten mening för mening och jag insåg att det fanns en del i handlingen som definitivt behövde utvecklas. Jag förbannade mig själv för att inte ha haft kraft att redigera texten bättre. Jag tänkte att jag aldrig vill skriva något igen. Aldrig, aldrig.

Jag är löpare och jag ger upp mot slutet av alla lopp. Fem meter från målet. Adjö, onda värld.

Aldrig, aldrig springa igen.  Aldrig, aldrig skriva igen.

Men jag brukar ångra mig. Nyligen bestämde jag mig till exempel för att anmäla mig till Göteborg Marathon (halvmarevarianten) i år igen. Och bara fyra och ett halvt dygn efter att jag hade skickat in manuset om Jack hade förlagscheferna och min redaktör alla redan läst det och inledde sitt mail till mig med dessa vackra ord: ”Idag är det fredag och då passar det bra med goda nyheter…”  Jag fick nypa mig i armen innan jag förstod innebörden av mailet. Manuset. Blir. Bok. Också detta manus blir bok.

WOHOO! Så otroligt roligt! Jag hoppsastegade mig fram genom korridoren resten av fredagen och var tvungen att göra armhävningar på lunchrasten för att kanalisera all överskottsenergi.

Det känns faktiskt som om jag kommer att försöka skriva igen någon gång.

 

 

Varför egentligen alla ord?

Ti bloggMänniskor älskar berättelser. Litteraturhistorien måste ha tagit sin början när människan, eller en människoliknande varelse, satt med sitt björnskinn på ryggen och gnagde på ett mammutben. Människan hade ett enkelt språk att kommunicera med och någon runt elden ville veta detaljer runt den senaste jakten, eller var det vita ljuset på himlen kom ifrån. Så jakthistorien föddes, kryddad med överdrifter och extra dramatik.  Övriga runt elden lyssnade andlöst, och berättaren njöt  av uppmärksamheten och makten den innebar.

Sedan tog kanske en ny berättare vid och försökte skapa en trovärdig historia om det vita ljuset på himlen eller vad som händer när hjärtat slutar slå.  Och den religiösa berättelsen var född. Med makten det innebar. Duperandet.

Vi fortsätter hungra efter att få ta del av och skapa egna berättelser, efter att ta kommandot över orden och bidra med vårt eget perspektiv på verkligheten. Böcker. Filmer. Pjäser. Avancerade spel. Låttexter. Tidningskrönikor. Vi har berättandet och hungern efter berättelserna i oss. Nedärvt i generna?

Men varför? Vilken funktion fyller det fiktiva berättandet? Det måste ha hjälpt oss som art att utveckla det abstrakta tänkandet. Hjälpt människan att bättre förstå andras situation. Det måste ha inneburit att språket och bildkonsten utvecklades i takt med allt mer komplexa berättelser.

Samtidigt, parallellt med en mer utvecklad civilisation, lever människan med björnskinnet på ryggen kvar i oss.

Det är sent när jag skriver det här blogginlägget. Jag ropar just till min åttaåring att han måste släcka lampan. (Han är en sucker för berättelser och har nyligen läst samtliga böcker i Harry Potter-serien och är nu inne på femte Narnia-boken.) Sedan går jag till hans rum och lägger mitt öra mot hans hjärta. Som alltid när han ska sova. Både han och jag vill ha det så. Vi är tysta och hans hjärtslag ekar i mig.

Mycket av det som är viktigt för en människa händer fortfarande bortom orden och intellektet, våra avancerade språk och komplexa berättelser till trots.

 

 

Konsten att stå sitt kast

 

Ti blogg  Det var länge sedan jag skrev det ungdomsboksmanus som blir bok i vår och varje gång jag läser igenom det upplever jag att det är en ny text. Jag läser uppriktigt förvånat och med rynkad panna.  Ibland, till exempel när jag har druckit glögg, kan jag tycka att vissa delar är riktigt bra. Jag petar på min man och säger ”Kolla vad roligt!” eller ”Nämen, har JAG skrivit det fina?” Andra gånger faller min dom hårt över texten. Alltså verkligen, verkligen hårt.

Debutantbloggar-Fredrik ställde nyligen en fråga som gjorde att jag igår snabbt behövde läsa igenom manuset igen. Och ju längre jag läste, desto starkare kände jag att jag måste varna eventuella framtida läsare för att boken förmodligen är det absolut löjligaste som någonsin har skrivits. Det insåg jag så smärtsamt tydligt att jag under genomläsningen till slut kröp ihop och hyperventilerade på golvet. (Jag satt och vaktade ett prov medan jag läste. Jag hoppas verkligen att ingen fuskade under min time-out under katedern.)

Målgruppsrepresentanter – ett gäng helt underbara kepskillar – har läst manuset och tyckt om huvudpersonerna, förstått budskapet, skrattat på rätt ställen, gillat handlingen och hjälpt mig att hitta en autentisk ton i replikerna. Dessutom tror mitt förlag på boken. Det försöker jag påminna mig själv om. Jag tror på att grabba tag i allt det hoppfulla och positiva istället för att hyperventilera i fosterställning under katedrar men ibland är det lättare sagt än gjort. Jag önskar att jag kunde känna att jag redan gjort allt jag kan med texten. Att allt som återstår är att försöka låta bli att baktala boken offentligt. Som ni märker är just det fortfarande ett så kallat utvecklingsområde.

 

Att fånga två själar

Ti bloggDet känns futtigt och självcentrerat att blogga om mitt eget skrivande när  människor just har förlorat livet på grund av sin penna. Utan yttrandefrihet, ingen frihet. Je suis Charlie.

Men, som Amos Oz påpekar i sin lysande bok Hur man botar en fanatiker, fanatism bekämpas med läsning och ju fler (särskilt unga) som läser skönlitteratur, desto mindre grogrund för extremism.  Tänk på det som en bakgrundsfond till styckena nedan, okej?

Till sommaren släpps första boken i min Läsa lätt-serie om en liten typ som heter Leo. Det är uppfriskande att skriva korta böcker eftersom det går på ett kick. Och givetvis är det en helt annan process än att skriva längre alster. Utmaningen består främst i att skriva lättläst utan att det blir språkligt och innehållsmässigt torftigt. Nej vänta, utmaningen består främst i att skapa själfulla karaktärer med formuleringar av svårighetsgraden ”mor ror” och ”far är rar”.

När man skriver Läsa lätt-böcker måste man begränsa sig till ett något mindre persongalleri än det vi möter i exempelvis Tolstojs Krig och fred. Man får helt enkelt flirta med sin inre ryss på andra sätt. Min serie fokuserar på Leo och hans hipsterpappa. I mina ögon står och faller dock karaktärerna med illustrationerna, så innan illustratören Kajsa Lind för några veckor sedan skickade första bilden på den lilla tvåmannafamiljen var jag rätt spänd. Jag hade fäst mig vid karaktärerna och det skulle kanske bli traumatiskt att se en illustration av dem som inte överensstämde med min känsla. Med bankande hjärta öppnade jag alltså bildfilen… och gick genast ner i mental spagat. Kajsa hade träffat helt rätt! Bull’s eye.

Jag satt länge och tittade på bilden och tänkte Hej Leo! Hej farsan med sköna muschen! Där är ni ju.

Leo och pappan

Poängen med allt

Jag hade i vuxen ålder aldrig tidigare skrivit något skönlitterärt när jag skrev det ungdomsboksmanus samt den lättlästa serie som blev antagna 2013 och som ges ut 2015. Varför skriva för unga människor egentligen? Ni vet ju själva hur de är. De vill ha tuggummitatueringar,  de vill ha ketchup på allt och det finns faktiskt bjällerförsedda gycklare med betydligt bättre klädsmak. Varför slösa med sin enorma (sluta skratta) skrivtalang på just dem?

På Aftonbladet debatt (14/9, 2014) skriver Henrik Schyffert om hur lätt det kan vara att falla för SD:s retorik. Partiet presenterar enkla, snabba lösningar. Det målas upp en enkel värld med pensionärer mot muslimer och rebellerna mot imperiet. Men politik är inte enkel och tydlig utan svår och tråkig. ”Riktig politik är inte en serietidning utan en lång seg rysk roman med 700 olika karaktärer, ord som kapriciös, liten text och inga bilder”, skriver Schyffert.

Och så är det ju. För att förstå omvärlden, för att vara kapabla att göra en vettig samhällsanalys, måste människor klara att sätta sig in i svåra frågor. Ett första steg är att som myndig och röstberättigad kunna läsa på riktigt. I mitt arbete som gymnasielärare har jag dock mött alldeles för många elever som inte läser vare sig dagstidningar eller böcker. Och så kan vi ju inte ha det! Vi måste ha medborgare som kan navigera sig i nyhetsträsket och sociala medier, som inte bara faller för eller trumpetar ut förenklade budskap. Forskningen säger att det tar 5000 timmar att blir en bra läsare. Därför behövs mängder av olika sorters bra, lättillgängliga barn- och ungdomsböcker, som en språngbräda in i det svårare. En dag tar all den läsningen läsaren in i ”de ryska romanerna”; i det språkligt och filosofiskt komplexa. I den miljön slår demokratins hjärta som högst och i den slipper vi fascistiska puckon med knätofsar och järnrör. Eftersom killar läser i mindre utsträckning än tjejer behövs en extra satsning på dem.

Genom läsningen kan barnet eller tonåringen såklart också få andra referensramar än de som ges i hemmet. Föräldrarna, morbror Knut och pitbullterriern Zorro har säkert supersköna drag värda att älska men som ung behöver man inte välja att följa samma spår som familjen in i vuxenvärlden. Det går att ta avstånd från tankegods och sociala arv utan att ta avstånd från de sina. Och det är svårt att leva, men det är skitkul också! Det finns hopp, och det hoppet behöver förmedlas till ketchupälskarna. Till alla unga.