Omslag nu igen

 

Ti bloggMin ännu icke utgivna ungdomsbok har fått nytt omslag. Jag storgillade det första förslaget så mycket att jag fick anstränga mig en del för att ställa om när jag hörde att Wahlströms hade en ny idé. Jag hyperventilerade och var tvungen att äta crunchy direkt ur paketet en lång stund.

Hyperventilera, äta crunchy. Hyperventilera, äta crunchy.

Sedan vande jag mig långsamt. Nu är jag faktiskt småkär i det nya också. Älskar färgerna.

Flera ungdomar har sett båda omslagsförslagen och ganska många har sagt att de gillade det första bättre men också att det nya är – trumvirvel – ”minst halvfett”! (Jag vill tro att det är något bra, därav mitt lätt desperata utropstecken.)

Och jag tycker själv om. Har mina rötter i Västerbotten så jag tycker till och med schjjuukt mycket om.

jack bokus

(Jack kommer ut i slutet av mars.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bokmässespecial – söndag

Som ingen säkert har missat har det varit (och är fortfarande i skrivande stund bokmässa i Göteborg. Flera av oss debutantbloggare har haft aktiviteter där. Felicia har signerat och intervjuats, Fredrik har signerat, Thomas har signerat i förlagets monter och skall även göra det i SF-bokhandelns monter. Christina hade inte möjlighet att vara med på några aktiviteter men kom till mässan på lördagen, och Johan som inte var på mässan alls hann i alla fall upp till Göteborg en kort sväng för en Debutantbloggsträff.

Kanske inte den mest spännande aktiviteten i världen för er läsare, men lite navelskådning får ni stå ut med. För det var nämligen jättestort för oss. Att träffas ”live” för första gången alla fem. Vi har jobbat ihop med den här bloggen sedan i januari, pratat med varandra om inte varje dag så i alla fall flera gånger varje vecka. Och nu fick vi äntligen chansen att träffas. Fantastiskt.

Vi pratade om böcker. Och debutantåret. Om förlag. Om bokmässan. Om vad vi jobbar på nu.  Och allt mellan himmel och jord.

2015 års debutantbloggare samlade på bild. Notera hur färgmatchade vi är.

2015 års debutantbloggare samlade på bild. Notera hur färgmatchade vi är.

Därför skulle jag vilja passa på att återigen göra lite reklam för Debutantbloggen on Tour, vi har ju bestämt oss för att sätta ihop lite live-framträdanden i Skurup (Johans hemmaplan), Linköping (Thomas) och Stockholm (Felicia och Fredrik).

Med tanke på hur det lät igår tror jag det kan bli en riktigt bra tillställning. Se till att dyka upp med tankar och funderingar så att vi får ett riktigt kul samtal om skrivande och författarskapet!

Det faktum att vi närmar oss oktober innebär också att vi går in i slutspurten som debutantbloggare. Nästa år får vi inte vara kvar här längre (snyft)… Ska du debutera nästa år? Håll utkik här på bloggen den kommande tiden, så kommer det snart mer info om hur du söker hit!

Till dess, ha det jättebra! Nästa söndag blir det om allt går som planerat gästbloggare här igen.

Fredrik

Två av 2014 års debutantbloggare inbegripna i montersamtal

Två av 2014 års debutantbloggare inbegripna i montersamtal

Det är inte för sent

Ti bloggJag blir stressad när människor uttalar sig om reproräntan i en expertpanel på teve eller blir intervjuade angående sin senaste bestseller, samtidigt som en informationsruta upplyser om att de är födda1993 eller något annat absurt årtal. Människor som är födda 1993 ska springa runt i shorts. De ska busringa till pensionärer. De ska palla äpplen.

Att få en ny vän. Att springa marathon eller lära sig hur projektorn fungerar i sal 27. Att flytta ifrån den där hålan. Att försonas. Att köpa en dansksvensk gårdshund. Att debutera som författare. Vid en viss punkt i livet är allt för sent. Det blev inte av. Allt kom i vägen. Livet. Åren. Konventionerna. Självförtroendet. Den gängse uppfattningen om hur någon vid en viss ålder ska leva.

Men innerst inne vet både du och jag att den punkten inte är här förrän vi är minst hundra år (alternativt ligger på vår dödbädd). Jag är skeptisk till positivt tänkande och hejiga floskler. De kan låta så ihåliga och själlösa. Tomt ekande. Trots detta har jag ett mantra som jag ibland upprepar för mig själv.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter.

Alltså varje imorgon. Varje. Den tanken gör mig lugnare.

På min fyrtioårsdag (då orkanen Sandy påminde oss om att inget ska tas för givet) satt min man och jag i en bar intill Times Square och drack fantastiska drinkar. Just den resan var extraordinär men annars var livet just så som det hade varit en tid. Vi bodde och bor med två barn i ett litet hus i en liten stad. Vi hade ganska länge jobbat och jobbar fortfarande med liknande arbetsuppgifter som vi för det mesta trivdes och trivs väldigt bra med. Det var kärleksfullt, ganska lugnt, så himla fint och så mycket att vara tacksam över – men lite tråkigt. Ibland rev och river törsten i mig. Då vill jag flytta, byta jobb, köpa får, raka av mig håret, springa marathon, lära känna nya och annorlunda människor, debutera som författare. Och inte hade jag kunnat ana då, på min fyrtioårsdag, att jag idag skulle ha gett ut två böcker och ha fått ytterligare sex manus antagna av ett stort förlag.

Så det kom en dag med nya möjligheter. Det kommer sådana dagar igen. Det här är ett budskap till dig som längtar och väntar, som stampar i spiltan. Det är inte för sent.

Elsie Johansson, Philip Pullman, Alexander McCall Smith, Moa Martinson och Karen Blixten var en bra bit över fyrtio allihop när de romandebuterade. Plötsligt händer det. Kanske mitt i putsningen av löständerna.

Och det här är ett budskap till mig själv. Det har inget med skrivande att göra men just nu behöver jag veta att imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Just den här fredagen. Just den här stunden. Håkan Hellström sjunger att när vi går genom tiden ska vi veta att allt det bästa inte hänt än. Och så är det ju tills ens nyfödda kniper med sin oändligt mjuka hand om ens fingrar. Men kärnan i Hellströms budskap, att mycket bra inte har hänt än, är något att klamra sig fast vid när tvivlen viskar att det redan är för sent.

Tangenterna som ett verktyg för tanken

Ti bloggEtt tag var jag Facebook-kompis med ett ganska stort antal före detta klasskompisar från USA. De tog bort mig som vän en efter en. Vi hade så diametralt olika åsikter om vapen, jämställdhet, patriotism och religion att vi alltså inte ens kunde vara vänner på Facebook längre. Japp. Så illa var det.

På Twitter är det ett måste att koka ned de där åsikterna till några få ord, oavsett om ämnet är Game of thrones, abort, klimathot, vapen, godaste sommarglassen, schlagerfestivalen eller skolpolitik. Formatet bäddar för slagord. Tugga Toy! Kexchoklad gör dig go och gla’. Styr upp flumskolan! Folkpartister hatar barn! You’re either with us or against us.

Jag är inte den första som funderar över vad sociala medier gör med vårt språk och vår förmåga att föra resonemang som inte genast stagnerar i tvärsäkra ställningstaganden. Jag tror att många med mig längtar efter diskussioner som får leva på riktigt. Samtal som får vaja lite fram och tillbaka. Tankar som prövas och faktiskt omprövas.

I mars skrev jag ett blogginlägg om att jag sörjde de unga liv som gått förlorade vid trippelmorden på gatan utanför mitt och min familjs hus. Vi fick stänga ner kommentarsfältet  på grund av alla troll där. Det slog mig inte ens när jag skrev texten att inlägget kunde betraktas som politiskt. Men en del kommentarer hittade vägen till andra forum, där jag ignorerade flera men läste några. Kontentan:

Unga människor som blir mördade får faktiskt skylla sig själva.

Det var faktiskt mitt fel att morden skedde och det var synd att inte jag blev mördad. Eller åtminstone våldtagen. Det är människor som jag, med min naiva syn på världen, som har förstört vårt land. Mördad borde jag bli. Då kanske jag skulle lära mig att inte känna sorg bara för att unga människor avrättades utanför mitt fönster.

Oj.

Vad är det med oss människor och vår oförmåga att kunna kommunicera med meningsmotståndare? I det här anti-intellektuella klimatet finns bara utrymme för slagord och skyttegravskrig. Hån. Hot. Att överallt läsa in vad man ständigt scannar webben efter, vare sig det finns där eller inte. Att ge ryggmärgsrespons på det.

Alla invandrare ska ut. Raus. Kvinnan ska tillbaka till spisen. Och mördas lite om hon sticker upp. Det finns inga problem med integrationen. Parförhållanden och föräldraskap är ett kvinnofängelse. Allt med en längre tradition än tre veckor är patetiskt och förlegat.

När vi inte skriker ut våra endimensionella politiska budskap på sociala nätverk, levererar vi punchlines eller promotar oss själva. HÄR ÄR VÄRLDENS BÄSTA BIL! KÖP MIN FANTASTISKA  BOK! VÄLJ MIN SKOLA! JAG ÄR UNDERBAR OCH ÄLSKAD AV ALLA. HÄR ÄR MINA KRUKVÄXTER eller SURDEGSBULLAR eller BOOBS eller HEMSNICKRADE ALTANMÖBLER I  MOTLJUS!

Människan har ramlat ner från trädet och tappat svansen men instinkterna och grotthjärnan hotar hela tiden att ta över. Muta in revir. Slå sig för bröstet. Hugga mot någon annans strupe.

Språket och intellektet – när det får utrymme – kan rädda oss. Jag tror verkligen det. Men ibland undrar jag om inte sociala medier är ett större hot mot oss själva och våra tankeprocesser, än vi förstår.

 

Nu bränns det

Ti bloggNu bränns det, nu bränns det. Nästa vecka går min ungdomsroman Hälsningar från havets botten att beställa hos näthandlare och ett par dagar senare ska den även finnas i bokaffärer och på bibliotek. I samband med det blir den fantastiskt hedrande nog också huvudbok (i ungdomskategorin) i Barnens Bokklubb. Dessutom ska jag nästa vecka vara med i flera tidningar, till exempel Skriva, Bohusläningen och Göteborgs-Posten. Som om inte det vore nog går illustratören Kajsa Linds och min lättlästa barnbok Leo och klumpen i magen till tryck i dagarna.

Allt det där overkliga händer nu.

Ytterligare en milstolpe: Förra veckan läste jag den första recensionen av romanen. Den är skriven av BTJ:s Berith Svensson (i häfte nr 12, 2015). ”Det här är verkligen bra skildrat”, inleder hon och efter sammanfattningen av handlingen lägger hon till att ”Allt är skildrat med mycket värme, humor och stor insikt”. Vidare tror hon att unga kommer att känna igen sig i både det sorgliga och dråpliga i boken. Det är ju bra. Absolut. Men hon skriver också att ”det finns en jargong i språket som kanske kan ogillas” (hon använder passiv form, interesting, my dear Watson, jag läser meningen och håller andan) men att författaren lyckas med att hålla det på en lagom ”slängd i käften”-nivå. (Jag andas ut.)

vår15 248

Kanske blir det fler recensioner, kanske inte. Kanske blir det positiva omdömen, kanske inte. Kanske blir det många fler boksläpp de kommande åren, kanske inte. Men nu bränns det, nu bränns det.

Fredriks inlägg här på Debutantbloggen i måndags handlade om författartack. I maj kommer jag, vid sidan av allt väsen runt den här vårens boksläpp, att pizzatacka ett gäng av de roligaste och varmaste elever jag någonsin har haft, och jag tackar dem för den inspiration och input de har bidragit med till den ungdomsroman jag kommer ut med nästa år, den om teknikeleven Jack. Det här teknikgänget tar studenten i juni. I ett par månader har vi varit rörande överens om att jag ska bjuda dem på pizza på strandpromenaden före dess, men vi har inte varit lika rörande eniga om vad vi ska dricka till pizzan.

vår15 265

Pizzakalas med de här ungdomarna och releasemingel med kompisar och familj ser jag fram emot. Obscent mycket rättning de närmaste veckorna ser jag inte fram emot. Men tillvaron  är ju sådär. Ömsom pizza, ömsom pölsa.

 

 

Let’s talk about sex

Ti bloggNär jag som tonåring bodde i USA lärde jag känna en äldre dam som viskade fram laddade ord, det vill säga ord som var laddade i hennes värld. I vanlig ton kunde hon säga ”I need to buy some new…” varpå hon såg sig om och sänkte rösten till en knappt hörbar viskning; ”underwear”. På den nivån rör jag mig i mina manus.

Och det är ju synd med tanke på att de båda ungdomsromaner som jag har fått antagna handlar ganska mycket om kärlek och sexualitet. Jag tror att jag kan skriva om en sexuell drivkraft som ligger under (eller ibland ganska mycket över) ytan hos huvudpersonerna men jag kan inte skriva explicita sexskildringar, och jag tror inte att jag har läst så många bra sådana heller.

Min redaktör bad mig att i klartext  skriva vad som händer i en sexuellt laddad del i ett av mina manus. Jag försökte. Jag läste vad jag själv hade skrivit. Sedan hällde jag bensin över arket, brände upp det, gjorde en plastikoperation, bytte namn och flydde landet. Då hade jag ändå bara skrivit en halv mening. Klartext, my ass.

Jag famlar efter eufemismer. Omskrivningar. Ofarliga detaljer. Hennes hand på hans skärp. Känslan av att vara på en så sjukt bra konsert att allt annat förlorar betydelse, leran upp till knäna, den ena som råkar spilla folköl  i örat på den andra och det gör inget, det gör inget. Ljudet av mynten som rullar ur hennes jeansfickor när hon tar av sig dem. Eller den enas blick full av lust, den andres  förbryllande nog likt den man kan se i ögonen på någon som väntar på en stelkrampsspruta. Fumlet. Lyckan.

Jag tycker inte  det är svårt eller obekvämt att prata om sex. Det är inte det. Det handlar istället om att jag inte vet hur man gör kraften i mänsklig sexualitet rättvisa i skönlitterär form, hur man skriver om sex utan att det blir antingen ljummet och ointressant eller porrigt och penibelt.

Vilka författare skriver om sex på ett bra sätt? Inte fegt, könlöst eller verklighetsfrämmande. Inte sunkigt men heller inte lallande positivt. Sex med känsla, med humor och värme, med hundra övertygande lager i. Ge mig förmågan att kunna skildra det, o, Erato.

 HÄR är någon som kan.

 

 

 

Boktrailer, estetelever och Thomas Stenström

Ti bloggEn av mina favvoböcker är stridsskriften Reklamen är livsfarlig av Sven Lindqvist. Reklamens syfte, att manipulera människor att köpa en vara, är helt enkelt oförenligt med en människosyn vilande på rationalitet och humanism. Det skriver Lindqvist och jag håller helt med honom. Jag vill alltså inte lura någon att köpa mina böcker. Okej? Det jag däremot kan stå för är att jag tror att läsande och reflekterande människor är en bra förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Då kanske det ändå behövs marknadsföring av böcker.

Till exempel av min debutroman dårå.

Men hur når man ut?

Det gäller såklart att synas i olika sammahang. Boksigneringar i affärer verkar vara ganska vanligt. Jag har blivit tillfrågad om jag vill signera i en bokaffär i stan där jag bor. När jag tänker på boksigneringar ser jag för mitt inre öga en scen i ett avsnitt av den fantastiska, fantastiska serien Allt faller där Johan Rheborg och Jonas Gardell spelar skruvade versioner av sig själva. I en scen sitter Gardell på en stormarknad och signerar böcker. Ingen vill köpa. Ingen vill ha en signatur. Så kommer någon äntligen fram till bokbordet och Gardell skiner upp. Tills det visar sig att den potentiella kunden bara vill veta var han kan köpa boxershorts. Ungefär så tror jag att det kommer att bli när det är min tur att signera.

Yeay.

På Bokmässan ser jag ibland författare hålla föredrag inför tomma stolar. Längst fram sitter föredragshållarens mamma och äter jordnötter och kollar sin mobil. Hon är den enda åskådaren och orkar inte riktigt hålla fokus. Ungefär så kommer det troligen att bli för mig också.

För att inte vara så neggig kan jag meddela att jag faktiskt gärna pratar om boken och om läsning rent generellt i vissa sammanhang. Jag vill till exempel gärna prata med lärare och elever. Några sådana besök är redan planerade. Det ser jag fram emot.

Något annat som både syns och hörs är så kallade trailers. Jag vet inte om trailers för böcker rent generellt funkar som marknadsföring men det låter som en kul idé. Läraren Gustav Johansson och en grupp estetelever på Akademi Sinclair i Uddevalla erbjöd sig för några veckor sedan att göra en trailer till den ungdomsroman jag släpper i vår. Till saken hör att huvudpersonerna i boken går på en skola som är extremt lik Akademi Sinclair, där jag själv har jobbat flera år. Ytterligare något som hör till saken är att Thomas Stenström, musikern ni vet, också har gått där. Precis som huvudpersonerna i boken gick han musikinriktningen. Till saken hör även att Thomas Stenström och hans skivbolag gick med på att utgångspunkten i videon fick vara låten ”Slå mig hårt i ansiktet” under förutsättning att videon inte blev alltför kass. Passar på att nämna att skolan redan betalar STIM-avgift för att få använda vilken musik de/vi vill i sina/våra elevproduktioner. Om mitt förlag ska kunna använda videon i andra sammanhang krävs dock tillstånd.

Projektet började med att jag träffade esteteleverna för att berätta lite om vad boken handlar om och vilken känsla jag skulle vilja ha i videon. Därefter skred Gustav och eleverna till verket.

När scenerna hade filmats klipptes fem olika versioner av videon, och fredag den 13 mars hade samtliga premiär på vita duken på Sinclair. Resultatet var riktigt imponerande!

Jag vet att ni som läser det här är intelligenta människor men jag vill ändå, innan jag länkar till olika versioner av trailern, tala om att Thomas Stenströms låt självklart inte ska ses som uppmaning till våld. Istället handlar den om någon som är beredd att bli omskakad, kanske sårad, genom att förbehållslöst riskera sitt hjärta. Jag vill också säga att det finns en festscen i trailern som kanske kan uppröra . Jag förstår det. Huvudpersonen är bara sexton år men han och flera av hans kompisar dricker alkohol. Vid ett senare tillfälle utvecklar jag gärna varför jag skildrar den delen av verkligheten i boken.

Här är en länk till sidan klippen ligger på. Det är fem stycken och en ska väljas ut som den officiella.

Vill passa på att tacka Gustav och ES-eleverna på Sinclair! Ni är helt fantastiska! Tack, tack, tack!

Länken:

http://www.sinclairmedia.se/?p=1198

Sorgen i Uddevalla

Ti bloggDe senaste dygnen har medieljuset fallit hårt över staden jag bor i. Över Bävedalsvägen. Över vårt kvarter. Det har fallit över poliser och polishundar, rättstekniker och desperata människor som samlades precis utanför vårt hus. Och det har fallit över kropparna på den lilla gräsfläcken vid parkeringen. Kropparna som låg kvar länge med vita täcken över sig. Kropparna vi såg från vår altan.

Ljuset har också fallit över de människor som forcerade avspärrningarna, de som i timmar försökte ringa sin bror/syster/dotter/vän/älskade utan att få kontakt. Det tog lång tid för teknikerna att identifiera de skjutna. Anhöriga i upplösningstillstånd bad eller krävde därför att få titta på offren för att eventuellt kunna identifiera dem, för att få svar. Det fick de inte av rättstekniska skäl. Paniken och maktlösheten blev till ilska.

För att skydda oss från sanningen och för att göra våra barn trygga sa vi: ” det var nog en uppgörelse mellan kriminella”. En markering att morden inte gällde oss, att de som dog inte var samma sort som vi. Utan kriminella.

Men jag är tonårsmamma och gymnasielärare. Jag tror inte att någon på drygt tjugo som har åkt fast för misshandel och som har sålt droger tillhör ”dom”. Jag vet att det bara finns ”vi.” Vi som är människor, vi som är irrationella, vi som är kapabla att göra fruktansvärda saker. Som gör dåliga val. Som befinner oss i fel miljöer med fel sällskap. Som hamnar rätt därför att något eller någon gör att vi tar rätt beslut eller hamnar fel därför att något eller någon gör att vi tar fel beslut.

Jag är inte ute efter att ta ifrån oss människor ansvaret för hur vi agerar. Har man fyllt arton år är man fullt ut ansvarig för sina egna handlingar. Men helt underbara, spontana, äventyrslystna unga hamnar fel ibland. Faller för droger. Hamnar i sällskap där kriminella handlingar anses vara okej, i en bubbla där vuxna inte kan nå dem. Det enda som betyder något är den närmaste, jämnåriga omgivningen – det är de värderingarna, de attityderna och de koderna som gäller – hur förvridna de än kan te sig i en fullvuxen människas värld. Kanske är det i det ljuset man ska se de två mördade som sedan tidigare var ”kända av polisen”.

Jag har denna vecka mött en aldrig sinande ström av ungdomar, vuxna och barn vid mordplatsen. Tårarna rinner. Blomsterhögarna växer. Två av de mördade var kriminella men de var människor också, omtycka av många. Älskade.

Ett av offren var inte ”känd av polisen”. Hon var arton år. Hon och de andra mördade hade ett helt liv framför sig. Allt hade kunnat bli bra. Allt hade kunnat räta ut sig.

Hon. Var. Arton. År. Hon avrättades utanför vårt hus. Och jag hörde skotten.

Jag sörjer de mördade. Jag förstår att de inte var änglar. Jag tror inte att det finns människor som är änglar. Grejen med oss människor är just att vi är människor. Jag sörjer att de här människornas liv blev som de blev och att deras liv fick det ohyggliga slut det fick.

Det här inlägget handlar kanske inte om skrivande. Eller så är det just vad det gör. Kanske handlar allt det här en hel del om vad vi som skriver för unga försöker säga om livet och valen vi gör. Hur underbart och fruktansvärt det kan vara att vara människa. Och hur vi måste förlåta oss själva och falla och resa oss och borsta av oss gruset och gå vidare. Och gå vidare igen. Vi som fortfarande har chansen.

tors 030

jaha 101

jaha 083

jaha 088

jaha 093

jaha 096

tors 036

tors 035

jaha 087

(Samtliga bilder ovan tagna på Bävedalsvägen i Uddevalla denna vecka.)

Poängen med allt

Jag hade i vuxen ålder aldrig tidigare skrivit något skönlitterärt när jag skrev det ungdomsboksmanus samt den lättlästa serie som blev antagna 2013 och som ges ut 2015. Varför skriva för unga människor egentligen? Ni vet ju själva hur de är. De vill ha tuggummitatueringar,  de vill ha ketchup på allt och det finns faktiskt bjällerförsedda gycklare med betydligt bättre klädsmak. Varför slösa med sin enorma (sluta skratta) skrivtalang på just dem?

På Aftonbladet debatt (14/9, 2014) skriver Henrik Schyffert om hur lätt det kan vara att falla för SD:s retorik. Partiet presenterar enkla, snabba lösningar. Det målas upp en enkel värld med pensionärer mot muslimer och rebellerna mot imperiet. Men politik är inte enkel och tydlig utan svår och tråkig. ”Riktig politik är inte en serietidning utan en lång seg rysk roman med 700 olika karaktärer, ord som kapriciös, liten text och inga bilder”, skriver Schyffert.

Och så är det ju. För att förstå omvärlden, för att vara kapabla att göra en vettig samhällsanalys, måste människor klara att sätta sig in i svåra frågor. Ett första steg är att som myndig och röstberättigad kunna läsa på riktigt. I mitt arbete som gymnasielärare har jag dock mött alldeles för många elever som inte läser vare sig dagstidningar eller böcker. Och så kan vi ju inte ha det! Vi måste ha medborgare som kan navigera sig i nyhetsträsket och sociala medier, som inte bara faller för eller trumpetar ut förenklade budskap. Forskningen säger att det tar 5000 timmar att blir en bra läsare. Därför behövs mängder av olika sorters bra, lättillgängliga barn- och ungdomsböcker, som en språngbräda in i det svårare. En dag tar all den läsningen läsaren in i ”de ryska romanerna”; i det språkligt och filosofiskt komplexa. I den miljön slår demokratins hjärta som högst och i den slipper vi fascistiska puckon med knätofsar och järnrör. Eftersom killar läser i mindre utsträckning än tjejer behövs en extra satsning på dem.

Genom läsningen kan barnet eller tonåringen såklart också få andra referensramar än de som ges i hemmet. Föräldrarna, morbror Knut och pitbullterriern Zorro har säkert supersköna drag värda att älska men som ung behöver man inte välja att följa samma spår som familjen in i vuxenvärlden. Det går att ta avstånd från tankegods och sociala arv utan att ta avstånd från de sina. Och det är svårt att leva, men det är skitkul också! Det finns hopp, och det hoppet behöver förmedlas till ketchupälskarna. Till alla unga.