Debutant på stora bokmässan

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Det är en trött författare som sitter här och ska försöka sammanfatta upplevelsen på bokmässan i ord.

Omtumlande är nog det ord som beskriver upplevelsen bäst.

 

Bara att komma dit, inte som besökare utan som författare, var verkligen en speciell upplevelse. Att dessutom få se sin egen bok där i förlagets monter och att se hur folk klämde och kände på den och i de flesta fall också köpte den :-), såpass mycket att förlaget faktiskt fick beställa fler böcker till lördagen :-), var smått galet. Jag hade lite svårt att greppa det först och stod lite handfallen när jag skulle signera första boken. Huvudet blev helt tomt. Vad skulle jag skriva? Tänk om jag stavar fel? Ni vet, varje katastroftanke som kunde dyka upp gjorde det. Men det gick bra. Jag skrev något klämkäckt om att Romance gör livet mycket bättra (vilket är så sant) och jag stavade inte fel 🙂
Att få signera sin bok är både roligt och skrämmande på samma gång. Men mest roligt. Frågan är bara om man någonsin kommer att vänja sig vid det 🙂 Jag tänker på dessa stora författare som signerar hundratals om inte tusentals böcker under en mässa, blir de trötta på det vid någon punkt? Kommer jag att någon gång känna att fasiken vad jobbigt det är att behöva signera min bok?

Jag tror inte det va 🙂 Jag skulle ha kunnat signera tills fingrarna blöder. Att någon vill köpa och läsa boken du skrivit och dessutom vill att du ska skriva ditt namn i den tillsammans med en hälsning till personen som köpt den är en sådan kick att jag tror att jag är smått beroende 🙂 och just nu kan jag bara tänka på hur jag ska göra för att få min nästa fix. Måste helt enkelt boka in lite fler signeringar här under hösten!

Förutom att hänga i montern med de underbara människorna från förlaget (och de fantastiska författarna som ligger vid samma förlag som mig) så har jag passat på att prata med läsare, träffa andra författare (som man lärt känna via sociala medier och nu äntligen fick träffa IRL). Jag åt lunch och pratade romance tillsammans med Sara och Veronica. Så himla roligt. Det är verkligen en ynnest att få sitta ner och prata tillsammans med andra som brinner för genren lika mycket som en själv gör.

Och givetvis handlat ett helt gäng med böcker 🙂 så nu har jag nog köpstopp på böcker ett tag framöver.

 

Min bokmässa avslutades med en förlagsmiddag i lördagskväll. Ett perfekt avslut på mässan om jag får säga det. Det var min första, men förhoppningsvis inte sista, förlagsmiddag och det var så roligt att få sitta och prata och umgås med både de andra författarna och de som arbetar på förlaget. Att vi dessutom fick gudomligt god mat gjorde ju inte saken sämre. Jag måste dock erkänna att jag blev lite starstruck när jag hamnade snett emot Emelie Schepp och mittemot hennes man Henrik vid middagsbordet. Min första tanke var: vad pratar en debuterande författare som lilla mig om med en bästsäljande författare som Emelie? Men sen insåg jag ju att hon faktiskt också befunnit sig där jag är nu en gång i tiden. Ja, för fyra år sedan för att vara mer exakt och då försvann tunghäftan lite 🙂

20170930_200927

Förrätten .-) Det var den enda jag fick bild på 🙂

Nästa år ska jag vara med alla fyra dagar 🙂 Eller i alla fall tre. Då kommer jag att ha med två böcker (fatta peppen på det) i förlagets monter och jag har efter dessa två dagar på mässan i år satt upp lite mål som jag ska nå under detta år som är kvar till nästa bokmässa 🙂

Jag är så peppad, även om jag är helt slutkörd i kropp och knopp efter dessa intensiva dagar (vilket inte är ovanligt för en introvert person). Jag har så många ideér, så många tankar på hur jag ska förvalta mitt författarskap på bästa sätt och jag har fått en liten nytändning kan man säga efter att ha tappat gnistan lite då sommaren och den tilltänkta marknadsföringen inte riktigt blev som jag hade tänkt mig på grund av en rygg som inte ville sammarbeta. Dessutom känns det inte fullt så jobbigt att ta tag i det sista som ska redigeras på manus två nu efter den helg 🙂

Nu kör vi järnet mot nästa år!!

Kram på er!

20170930_150057

Trött, men lycklig, författare som signerade böcker på lördag eftermiddag 🙂

PS. Jag vill tacka alla fina läsare som kom och sa hej, alla som köpte min bok och alla underbara människor från förlaget som verkligen fick mig att känna mig väl omhändertagen ❤
Ni är alla guld värda!

Redigera med hjälp av en tapetrulle

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

För någon vecka sedan tapetserade vi om i yngsta sonens rum. Bebis tapeterna, gula med elefanter och giraffer, revs bort och ersattes med enfärgade ljusgrå. Ja, förutom på en vägg som nu är tapetserad med grafitti mönstrad tapet. Allt enligt sonens önskemål 🙂

Det sägs att tapetsera tillsammans är en sådan där sak som verkligen testar förhållandet och om man klarar av det utan att gå isär efteråt så klarar man allt vad livet utsätter förhållandet för. Jag kan gladeligen berätta att vi, jag och mannen, trots lite svordomar och sura miner klarade oss igenom pärsen och nu har vi sagt att det inte blir något mer tapetserande på minsta tio år.

Men det var inte tapetsering jag skulle skriva om idag, utan vad man kan använda tapeter till förutom att tapetsera med 🙂

Jag fick tillbaka manuset från min redaktör tillsammans med två a4 sidor av anteckningar och förslag på vad som behöver fördjupas, förankras och förtydligas. När jag satte mig och skulle börja ta tag i dessa saker så kom jag ca sex kapitel innan jag insåg att jag behövde en ordentlig översikt över manuset där jag kan skriva in vad jag ska fördjupa, förankra, förtydliga och plantera i varje scen.

Post-it lapparna är toppen men jag behövde något annat. Något mer visuellt. Så jag letade fram en tapetrulle som blev över från när vi tapetserade och ritade upp en tidslinje. Scen för scen, kapitel för kapitel har jag skrivit in längs tidslinjen tillsammans med det som behöver fixas så nu vet jag precis vad som ska in vart och förhoppningsvis kommer redigeringen att gå lättare och jag slipper fundera på om jag redan förankrat det eller hintat om det?

20170920_162543

Vi får se om det fungerar 🙂

Dessutom så har tidslinjen gett mig en tydligare blid av vart jag har mina vändpunkter, hinder, vart klimax ligger och hur jag ska lägga lite extra krut innan dessa för att vrida till det lite ytterligare.

Vem kunde ana att jag skulle uppskatta att vara lite mer organiserad när jag skriver 🙂 Det är lite av en aha-upplevelse faktiskt 🙂
Vem vet vad detta kan sluta med?

Kram på er och ha en bra start på veckan!

PS. På torsdag börjar bokmässan i GBG. Jag är som ett barn som väntar på julafton. Det ska bli riktigt roligt att få vara där som utgiven författare detta år 🙂 Hoppas att jag ser många av er där! Om ni vill veta tider och platser som det går att träffa mig på, gå in på min blogg så finns all info där.

Feminist + romance = sant????

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Kan man verkligen kalla romance genren för feministisk med så mycket stereotypa könsroller som de innehåller? 

Ni som läser denna blogg vet antagligen vid det här laget att jag brinner för romance genren. Det har jag alltid gjort men det fanns en tid då jag inte pratade högt om vad för böcker jag tyckte om att läsa. Jag smusslade med det och gömde böckerna bakom tidningar när jag läste på bussen till och från skolan osv. Inte för att jag skämdes, utan för att jag var så trött på alla blickar, viskningar och förutfattade meningar som folk tyckte sig ha rätten att tala om för mig. Då kunde jag inte argumentera tillbaka eller sätta ord på varför jag älskade böckerna, jag visste bara att jag älskade dem.

Det är annorlunda nu.

Jag har byggt en trygg plattform att stå på och jag fortsätter att bygga på den dagligen genom att läsa mängder med böcker, söka information och hålla mig uppdaterad om vad som händer i Romance världen, vart utvecklingen är på väg. För det är en genre som ständigt utvecklas, som ligger i framkant och till och med är före vårt samhälle i många avseenden. Men precis som i andra genrer så finns de böcker som är bekymmersamma. Och av någon anledning så är det alltid dessa böcker som lyfts fram när genren granskas under lupp i bla. media.

Då får man höra att böckerna inte är feministiska och att de är könsstereotypa och saknar djup. Påståenden som inte kunde vara mer fel. Ja, för de flesta av romance böckerna som skrivs idag i alla fall. Och det är sådant som får mig att gå igång och vilja ge mig in i en diskussion med de som har denna skeva uppfattning om genren.

Feminism handlar om tron ​​att kvinnor och män borde ha lika rättigheter och möjligheter. Det inkluderar att skapa utrymmen för kvinnors röster att bli hörda. Bokbranschen har historiskt sett varit en mansklubb, men romance genren har brutit sig loss och utvecklats till att bli ett skyddat utrymme för kvinnors skrivande. Kanske är det därför romance ofta nedvärderas av den litterära världen?
För det är vinnorna som står i centrum när det kommer till romance. Det är övervägande kvinnor som skriver och läser romance och det är kvinnor som historierna handlar om. Det är också övervägande kvinnor som arbetar med utgivningen av romance böcker på de stora förlagshusen, så visst tusan är genren feministisk. Det går dock inte att sticka under stolen att det finns många romance troper som inte känns särskilt feministiska tex, kvinnor i nöd som väntar på att mannen ska rädda dem och alfamän som dundrar in och tar vad de vill ha utan att reflektera över vad kvinnan vill och kvinnor som faller handlöst för dessa alfamän trots att de är riktiga skitstövlar, men faktum är att inte varje roman använder sig av dessa troper. De finns så många fler, så många som bejakar de feministiska värderingarna.

Romance genren har följt med samhällets utveckling och är väldigt annorlunda idag än vad de var för fem, tio, trettio år sedan och om man kollar på utbudet idag så finns det övervägande historier om kvinnor som tar ansvar, som får vad de vill ha och som vänder på steken i svåra situationer. Läsarna vill ha hjältinnor som de kan identifiera sig med (i alla fall en liten del) och som de kan se upp till och de flesta författare levererar faktiskt just det. De väljer att ta sin historia i otroligt feministiska riktningar.

De har starka kvinnliga huvudkaraktärer och kvinnors behov sätts först. De låter kvinnor utforska sina fantasier på ett tryggt sätt och de tillåter kvinnor att ta kontroll över sin sexualitet, oavsett vad deras situation är i verkliga livet.

Men det är inte bara könsrollerna för kvinnliga karaktärer som har fått en makeover. I tex. historiska romance böcker är hjältarna som för en generation sedan hade plöjt sig igenom våra hjältinnor utan att bry sig om konsekvenserna inte längre lika vårdslösa med kvinnornas rykte. De bryr sig också om familjen och vill vara närvarande i sina egna barns liv, ofta för att deras fäder var frånvarande, missbrukande eller överdriven besatt av klass och social status. Och de bestämmer sig regelbundet för att gifta sig med kvinnor som är vackra och fogliga, bara för att sedan känna sig dragna till okonventionella kvinnor som själva står i strid med samhällsnormer. Även i samtida romance böcker ser vi denna utvecklig, där männen inte känner sig hotade av en kvinna som är framgångsrik och som vet vad hon vill ha. Där de faktiskt står upp för kvinnor när de blir orättvist behandlade. Män som säger ifrån till andra män när de beter sig som skitstövlar, som inte står bredvid och ser på utan faktiskt agerar.

Det är en fantastisk utveckling som romance genren gjort och jag hoppas att folk (framför allt kanske media då det är genom dem som icke romance läsare får sina intryck av genren) kan få upp ögonen för detta och inte längre hålla fast vid de gamla föreställningarna som de har. Jag ser fram emot en tid då jag slipper ta diskussionen om jag kan vara feminist och samtidigt älska romance eller då seminarium/föreläsningar inte längre behövs för att bla. diskutera om man kan kalla romance för en feministisk genre trots att böckerna ofta skildrar stereotypa könsroller? (Bara den frågeställningen får det att krypa under skinnet på mig och jag inser att den som ställt frågan antagligen inte läst så många romance böcker publicerade de senaste åren.)

Men tills den dagen kommer så fortsätter jag – och många med mig – att ta dessa diskussioner. Att sprida kunskap. Och jag gör det med ett leende på läpparna, för jag får ju prata om något jag älskar.

 

Jaha, och nu då?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag är lite vilsen just nu när jag inte har något manus som behöver mig varenda lediga sekund jag har.

Kanske borde jag fila på synopsis för del tre? Eller göra research för Brutna små regler? Eller egentligen bara något som har med skrivandet av Brutna små regler att göra, men istället gör jag typ allt annat medan jag väntar på att feedbacken från min redaktör ska trilla in.

    1. Kollar Facebook – typ var femte minut eller så för att se om någon skrivit något intressant i gruppen Författare på Facebook.
    2. Fixar te – för man måste ju ha te, så är det bara.
    3. Kollar Instagram – där postas det alltid nya roliga saker från en massa författare jag följer 🙂
    4. Fixar nytt te eftersom det andra troligtvis blivit kallt.
    5. Plöjer romance böcker från min ”Att läsa”-hög – för jag menar man kan aldrig bli trött på romance böcker 🙂
    6. Går promenader med lilla hunden.
    7. Läser författarbloggar – det är roligt att se hur andra författare har det i sin författarvardag. Lite som Instagram men här får man mer.
    8. Tvättar och diskar – har man en tonåring och en pre-teen så … ja jag behöver nog inte säga mer.
    9. Fixar ännu mer te 🙂
    10. Syr lite – måste ju fixa en klänning (eller två) att ha på bokmässan.
    11. Bloggar lite – eller försöker i alla fall 🙂
    12. Youtub:ar (är det ens ett ord?) tal och paneldebatter med de riktigt stora romance författarna – fasiken vad bra de är. Jag vill också bli så bra när jag blir stor!
      Här är två av mina favoriter som jag verkligen tycker att ni ska kika på:

Önskar er en härlig måndag och en bra start på veckan. Nu ska jag gå och göra mig lite te 🙂

Kram kram ❤

Manuset är inlämnat

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Herregud vilken galen tid det varit.

Varje ledig stund har gått åt till skrivandet. Sena kvällar och tidiga morgnar. Ändå har det känts som att jag stått och stampat på samma ställe utan att röra mig framåt. Så många val, så många scener att ta ställning till om de ska vara kvar eller om de ska skrivas om eller om de helt enkelt inte får vara med längre. Det har blivit en hel del sand skyfflande, byggande av sandslott som rivits och byggts upp igen i andra konstellationer.

Men nu är det klart.

För denna gång.

Jag är nöjd med ändringarna jag gjort i manuset. Nu är det bara att vänta in domen från redaktören som ska nagelfara det och komma med kloka kommentarer. Jag ser så fram emot att få jobba med hen igen. Jag lärde mig otroligt mycket under arbetet med Hemligeter små och jag hoppas kunna lära mig ännu mer denna gång som jag kan ta med mig in i skrivandet av del tre.
Den här delen som kommer nu, när jag kan lägga energi på att hitta rätt känslor i scener, få dialogerna att lyfta och ge tyngd åt mina karaktärer är något som jag verkligen ser fram emot. Jag älskar mitt manus redan nu men jag vet att det kan bli ännu bättre med lite hårt arbete och vägledning från min fantastiska redaktör.

Nu ska jag försöka att släppa tankarna på manuset tills det kommer tillbaka. Det är svårare än det låter. Ja, ni som skriver vet ju hur det är.
Istället ska jag läsa alla böcker i min ”att läsa” – hög, eller jag ska i alla fall göra ett försök.

Jag ska även fundera lite på del tre och slipa på storyn 🙂

Skriv på alla fina där ute!!

Kram på er ❤

Bye bye darlings

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Usch vad jag har dödat darlings denna revidering. Vissa har gjort mer ont än andra. Men nu så här i efterhand börjar jag se att det har varit nödvändigt. Manuset är förhoppningsvis inte alls lika baktungt längre och det känns som att storyn flyter bättre.

Ibland blir man så fast i sitt eget sätt att se på saker, hur man tycker att det ska vara att man inte kan se hur mycket bättre det skulle kunna bli om man bara såg på det från ett annat håll.

Med Hemligheter små anlitade jag en lektör när jag tyckte att manuset var klart. Så var givetvis inte fallet. Jag hade en ganska lång bit kvar. Synpunkterna från lektören fick mig att vrida och vända på vissa saker, se dem i nytt ljus. Och ibland blev det bättre och ibland bestämde jag mig för att behålla dem som de var.

Samma sak är det nu med Brutna små regler. Den stora skillnaden är att det är min redaktör som agerar extra ögon och kommer med smarta synpunkter på min text som jag (troligtvis) inte skulle ha sett själv.

Vissa av synpunkterna har fått mig att ifrågasätta vad det är jag vill få fram och om scenen jag valt är det bästa sättet att få fram den informationen eller om jag helt enkelt kan skriva om den så att det blir bättre. Eller om scenen helt enkelt inte tillför något så att den kan plockas bort helt.

Och det har jag gjort med några scener. Och ja, det var jobbigt. Riktigt jobbigt.

Förhoppningsvis kommer jag att inte märka att de är borta när det är dags att läsa igenom hela manuset från början till slut. Vilket borde bli i eftermiddag. Då har jag fortfarande tid att lägga in de ändringar jag vill göra innan det är dags att skicka in på torsdag.

Och sen börjar allt om igen.

Vem vet, då kanske jag får vinka hej då till ytterligare några darlings.

Visst är det underbart att vara författare?

Kram kram på er!

Struktur is the way to go – I hope

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Det blir ett kort inlägg från mig idag. Stressen över redigeringen börjar så sakta komma krypandes.

Det är 1,5 vecka kvar. Bara.

Jag är lite mer än halvvägs igenom manuset, igen. Jag fick gå tillbaka en bit och ändra en sak som gav stora ringar på vattnet, men det var en nödvändig ändring.

För att hinna ta mig igenom resten av manuset har jag idag gjort upp en detaljerad plan där jag angett hur långt jag behöver komma varje dag tills det är dags att skicka till redaktören. Jag har skrivit ner alla ändringar som ska göras i varje kapitel och skrivit korta synopsis över de nya scenerna som behöver skrivas.
Jag har aldrig skrivit så här strukturerat innan. Det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Om jag kommer att hinna (vilket jag måste, det finns inget annat alternativ). Om det kommer att bli bra (just nu känns det så där om jag ska vara ärlig).

Ni kan väl hålla tummarna för mig och skicka positiva tankar. Det skulle verkligen uppskattas 🙂 Behöver ni att jag håller tummarna eller skickar glada tankar tillbaka så är det bara att hojta till 🙂

 

En liten bok fylld av tankar och känslor

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Under arbetet med Hemligheter små, från skrivandet av råmanus till att jag korrekturläste manuset innan tryck, så skrev jag dagbok.

En skrivdagbok.

Jag antecknade var jag suttit och skrivit, vilken tid på dygnet, känslan jag haft medan jag skrivit och om något känts extra bra eller extra kämpigt.

20170814_101016

Det är ganska intressant att gå tillbaka och läsa hur jag upplevde saker och ting när jag befann mig i samma situation med Hemligheter små som jag är nu med Brutna små regler. Jag kan se hur vissa saker kommer igen och att vissa saker har jag utvecklats på.

Förra gången kämpade jag tex. mycket med feedbacken från redaktören. Jag hade svårt att ta till mig den och jag behövde längre tid på mig att smälta alla synpunkter. Denna gång har den processen gått mycket lättare och smidigare. Kanske för att jag denna gång själv kände att manuset var långt ifrån färdigt när jag skickade det till förlaget 🙂
Och precis som när jag redigerade Hemligheter små så har jag även nu en tendens till att ha dagar där jag inte får ner särskilt många ord eller tar mig igenom scenerna som behöver redigeras, där jag istället funderar mycket och benar ut saker i huvudet för att sedan ha otroligt produktiva dagar där jag kan skriva flera nya scener och hinna gå igenom flera kapitel.

Att kunna gå tillbaka och se hur jag kände och upplevde det under arbetet med Hemligheter små har faktiskt fått mig att känna mindre stress över vart jag befinner mig just nu i redigeringen av Brutna små regler och jag har haft färre djupa dippar av tvivel där jag ifrågasatt om jag överhuvudtaget kan skriva.

Jag gillar verkligen formatet med en skrivdagbok. Jag gillar att kunna gå tillbaka och minnas och läsa om hur jag kände och tänkte. Och att motiveras av det. Att veta att även när det kändes hopplöst så lyckades jag ta mig ur det och nå målet.

Det ska bli roligt att få gå tillbaka och läsa skrivdagboken för Brutna små regler sen, när jag håller den färdiga boken i min hand och jag sitter med ett nytt råmanus som ska bearbetats 🙂

 

 

Hej, från botten av redigeringsträsket

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Långt, långt, där nere på botten av redigeringsträsket befinner jag mig just nu och det enda som existerar i mitt huvud är mitt manus.

När jag inte sitter vid datorn och skriver går jag runt och har konversationer med mina karaktärer, ibland i mitt huvud och ibland ut högt.

”Mamma, du blir lite knasig när du skriver”, sa min yngsta son idag när vi satt vid köksbordet efter att vi ätit middag och jag precis bollat en idé till manuset med mannen.
”Jag vet”, svarade jag lite ursäktande.
”Det gör inget, mamma. Du är ganska rolig när du är sån.”

De känner igen den här fasen från när jag redigerade Hemligheter små och låter mig alltså hållas. De tittar inte längre på mig som om jag hade små gröna antenner på huvudet när jag plötsligt kan börja gräla med mina karaktärer för att de inte gör som jag vill eller när jag klappar händerna för mig själv och ler stort om jag lyckas få till en scen. Eller när det inte går att få kontakt med mig för att jag sitter försjunken i mina egna tankar, som 99 gånger av 100 handlar om mitt manus.

Jag har tur som har en stöttande familj, utan deras förståelse skulle allting kännas betydligt mycket tyngre och jag skulle antagligen även ha betydligt mycket mer ångest över att jag prioriterar skrivandet över allt annat under vissa perioder. Som nu.

Men de vet, precis som jag, att skrivandet får mig att må bra. Att jag njuter av varje sekund jag får hålla på med det trots att det inte alltid verkar så. Som när jag ligger lutad över tangenterna och stönar eller mumlar eller gråter en skvätt över hur dåligt allt känns och att jag aldrig kommer få ihop en bok till. (Vilket jag givetvis kommer att få, det vet jag ju egentligen)

Just nu ska jag precis ge mig in i en intensiv fas där jag ska reda ut hela sista tredjedelen av manuset. Nya scener ska skrivas och de scener som är kvar av det gamla ska flyttas om. Bara att tänka på det får mig att bli alldeles matt, men det är bara att köra på. Ända in i kaklet.

Och vem vet, kanske kan jag roa min son lite medan jag håller på 🙂

 

 

 

 

Vinn debutanternas böcker

Denna lördag bjuder vi på något alldeles extra, nämligen en chans att vinna ett bokpaket med alla våra böcker 🙂

För att vara med och tävla lämnar ni en kommentar under detta inlägg där svarar på dessa två frågor:

  1. Vad är ditt bästa skrivtips?
  2. Vad vill du läsa mer om här på bloggen?

Vinnaren utses av oss fem debutanter och tävlingen pågår tom. lördag 19 augusti klockan 23.59.

Dessa fördomar alltså!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Att få ge intervjuer i tidningar och radio är verkligen jätteroligt och något som jag helt klart kan vänja mig vid att göra, bara inte allt för ofta då jag måste hinna skriva också 🙂  Och även om jag tycker att det är skoj att få ge intervjuer så har det också fått mig att fundera, på alla dessa fördomar som finns om romance. Så jag tänkte i detta blogginlägg ta upp de tre vanligaste som jag fått höra (och fått svara på) om och om igen.

Harlequin (smörja) då eller?

Ja, i Sverige är Harlequin starkt förknippat med romance och ja, böckerna har inte alltid varit så jättebra men kom in i matchen liksom. Eller kliv in i detta årtionde åtminstone. Det har Harlequin gjort. (och det säger jag inte bara för att jag är utgiven av dem 🙂 ) Romance har, precis som samhället, förändrats enormt och en Harlequin bok idag är inte detsamma som en Harlequin bok för 30 år sedan så var snälla och sluta använda ordet Harlequin som ett förminskade ord för hela genren. Romance genren bjuder på ett minst lika brett spektrum som deckare. Så att dra alla romance böcker över samma kam är inte riktigt schyst.

Du menar som 50 shades of grey?

Newsflash: Böcker i samma stil som 50 shades of grey har funnits långt innan 50 nyanser slog igenom. För att inte tala om sex i böcker. Det är inget nytt liksom. Men ändå så verkar det som att folk tror att man kopierat eller inspirerats av 50 nyanser bara för att man har sexscener i sin bok. Så är alltså inte fallet.

Det är ju så förutsägbart!

Ärligt? Det enda man säkert kan veta innan man läst boken är att den kommer att handla om en kärleksrelation och att den kommer att sluta tillfredställande.
Precis som du vet att i en deckare kommer det handla om ett mord och i slutet får du veta vem som är mördaren, men jag hör ingen klaga på det. Eller?
I romance, deckare, fantasy, ja all genre litteratur så är det ju resan fram till målet som är det viktiga. Det är det som vi läsare är ute efter. Annars skulle vi inte fortsätta att sluka bok efter bok i den genre vi tycker om.

Har ni stött på några fördomar när ni berättar om vad ni skriver eller vad för typ av böcker ni läser? 

Sommarföljetongen del 5

Söndagarna i juli bjuder Debutantbloggen på en äkta sommarföljetong. Alla fem debutanter skriver varsitt avsnitt. Här kommer femte (och sista) delen – av Christina Schiller.

patrick-hendry-217599

Photo by Patrick Hendry on Unsplash

”Släpp mig!”

Rösten skär sig och jag försöker förtvivlat ta mig loss ur Veronicas grepp. Kvistarna skär djupare och djupare in i ryggen för varje rörelse jag gör, men jag bryr mig inte. Luften fylls av hennes skratt, mjukt klingade som bjällran på ett katthalsband. Förvåningen får mig att tveka en sekund och jag möter hennes blick. De mörka ögonen glittrar och ser roat på mig.

”Du skulle ha sett din min”, skrattar hon fram. ”Jag önskar att jag hade filmat det.”

Hennes starka händer släpper taget om mig och jag sätter mig hastigt upp, kravlar mig undan henne så fort jag bara kan. Blåbärsriset river mig på armarna men jag känner det knappt.

”Du är ju för fan inte helt klok”, spottar jag fram och fortsätter att kravla bakåt.

Veronica sätter sig i skräddarställning, lägger huvudet lite på sned och jag tror att hon flinar. Det är svårt att avgöra på det här avståndet.

”Jag vet, men att vara normal är sjukt tråkigt. Tycker du inte?”

Jag stannar upp. Stirrar på hennes mörka silhuett där hon sitter. Alldeles stilla.

”Kanske. Jag vet inte”, stammar jag fram.

”Skulle du inte hellre göra precis vad som faller dig in, hela tiden?” frågar Veronica och ställer sig på alla fyra. Långsamt kryper hon närmare mig och jag är på väg att rygga tillbaka men hennes blick håller mig kvar. Det är som att jag inte kan slita mig loss.

”Jag skulle kunna visa dig”, viskar hon.

Veronica lutar sig in mot mitt ansikte, sin blick fäst i min och utan att släppa den låter hon sina läppar nudda mina. Mjuka och varma. Trevande. Jag för mina händer till hennes ansikte, känner hennes mjuka varma hud under mina fingrar. Jag har kysst andra, men inte så här. Detta är något helt nytt och det är som att något brister inom mig. Längtan efter att inte behöva behaga andra, att ständigt låtsas vara den perfekta dottern, är överväldigande och jag orkar inte stå emot längre. Jag ger efter. För mörkret inom mig. Jag tvingar isär Veronicas läppar med min tunga och nafsar i hennes underläpp, först försiktigt och sedan hårdare.

”Aj”, väser hon och försöker dra sig undan, men jag håller fast hennes ansikte. Såret i hennes underläpp lyser ilsket rött när hon ler mot mig. ”Du är visst inte så oskyldig som du ser ut.”

”Veronica! Asta! Var tog ni vägen?” Sebastians röst får mig att rycka till. Jag släpper taget om Veronica och kravlar mig upp på ostadiga ben. Vad har jag gjort? Veronica skrattar och reser sig. En bloddroppe rinner ner för hennes haka och hon torkar bort den med baksidan av handen.

”Vi är här”, ropar hon och jag kan höra hur Sebastian svär till. Hur han kommer närmare.

”Jag måste nog sticka hem innan mamma kommer och letar igen”, säger jag och väger från fot till fot. Det kryper i kroppen och jag har svårt att stå stilla. Jag vet precis vad det är, vad jag råkat öppnat portarna till.

”Okej. Ska vi hitta på något i morgon? Bara du och jag?”

Tonen i hennes röst avslöjar vad hon egentligen menar och jag borde säga nej, men precis som malen som dras till lågan dras jag till henne. Och om jag ändå är tvungen att spendera sommaren här, tillsammans med mina dysfunktionella föräldrar, så kan jag ju lika gärna testa på att vara allt annat än ansvarsfull och ordentlig. Det är ju trots allt långt kvar till nästa sommar.

Släpp in mig, snälla!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag hade verkligen sett fram emot att få grotta ner mig i texten igen men det går bara inte. Det tar tvärstopp efter bara några sidor. Något saknas. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Kanske är det att jag ännu inte kommit till att älska mina nya huvudkaraktärer, att jag inte lärt känna dem utan och innan, som gör att den där känslan saknas. Den som får dem att komma till liv och inte längre bara vara två påhittade personer i ett dokument på datorn utan mer som mina vänner. Som jag kan ha konversationer tillsammans med mitt huvud (och ibland inte enbart i mitt huvud 😮 )

Med Alexandra och Daniel hade jag två år på mig att lära känna dem, att skapa ett band till dem. Den tiden har jag inte nu. Jag har 38 dagar på mig att krypa in under deras skinn och skapa den kontakten så att jag kan göra dem rättvisa när jag skriver. Så att jag utan tvekan vet exakt hur de kommer att agera i situationer som uppstår och hur de pratar och rör sig beroende på vem de umgås med.

Jag vet redan vilka skolor de gått på, vad deras favorit mat är, vem som var deras första kärlek osv. Jag kan hela deras bakgrund men jag behöver mer. Jag behöver de små sakerna, detaljerna som gör dem levande.

Jag fortsätter att harva mig framåt. Sida för sida, mening för menig, ord för ord. Jag tänker att om jag fortsätter att dyka upp, göra min del av arbetet så kommer de förhoppningsvis snart att göra sin del: släppa in mig.

Då var det (äntligen) dags igen

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Brutna små regler är ju tillbaka hos mig, tillsammans med två a4 sidor av kommentarer från min redaktör.

Det var med darriga händer och lite lätt illamående som jag öppnade upp dokumentet med kommentarerna. Som ni kanske minns så var jag långt ifrån nöjd med manuset när jag skickade iväg det så jag visste ju med mig att det skulle vara mycket att ta tag i när det kom tillbaka.

Det var inte alls lika jobbigt att läsa redaktörens kommentarer som jag hade föreställt mig och efter att jag låtit det sjunka in och läst igenom flera gånger så kan jag hålla med om det mesta som hon anmärkte på.

Överlag så ser det bra ut. Jag har en bra grundstory och nu gäller det bara att få till alla scener som behövs och ett de hamnar på rätt ställe. Precis som Hemligheter små var i början, innan redigeringen, så är Brutna små regler lite baktung i dagsläget. Information om vissa saker måste komma fram tidigare så att karaktärernas agerande förankras och så att man som läsare får lättare att knyta an och bry sig om dem från början.

Så i veckan som gått har jag – och mina post-it lappar – verkligen fått ta mig en funderare, men nu sitter de på plats och hittills känns det bra. Det kommer säkert att ändra sig ytterligare lite men nu känner jag mig redo att börja grotta ner mig i texten och ändra runt, skriva till nytt och ta bort sådant som inte längre får plats. Jag känner mig redo och det ska bli så roligt att få göra detta en gång till. Putsa fram en liten diamant. ( Var snäll och påminn mig om detta när jag svär över manuset nästa gång 🙂 )

20170710_205641

Post-it lapparna tidigare i veckan, när de var på väg upp på sidan av kylskåpet. Nu täcker de lite mer än halva sidan 🙂

Så nu vet ni vad jag kommer att pyssla med fram till slutet av augusti 🙂

Hur går det för er? Skriver ni? Redigerar ni? Väntar ni på svar från förlag? Eller har ni semester från allt vad skrivande heter?

Kamera och anteckningsblock i högsta hugg

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

I fredags firade jag och mannen tio år som gifta.
Yay för oss 🙂

Eftersom jag var höggravid med vårt andra barn när vi gifte oss så valde vi att åka till Stockholm på vår bröllopsresa, så nu tio år senare var det ganska självklart att vi skulle åka dit igen på en andra bröllopsresa och jag har därför spenderat helgen i huvudstaden.

Brutna små regler, andra delen i serien om Forsberga, utspelar sig till viss del i Stockholm där ett konstgalleri (ett påhittat sådant) och en restaurang spelar ganska stor roll. Så jag passade på att slå två flugor i en smäll den här helgen.

Med kameran och anteckningsblocket i högsta hugg har vi vandrat runt i gamla stan, ätit mat på en helt underbar restaurang som passade in perfekt i vad jag letade efter och personalen var så trevliga och hjälpsamma. Jag har hittat ett perfekt område för mitt fiktiva galleri. Jag vet hur det ser ut på restaurangen, hur maten och vinet smakar.

Jag tycker om att göra research. Jag gillar att lära mig mer om saker jag skriver om, att hitta de där detaljerna som lyfter storyn och som får läsaren att kliva in i världen jag skapat.
Med Hemligheter små intervjuade jag personer som ägde blomsteraffärer och handelsträdgårdar, jag ställde frågor till en läkare och en polis. Jag åt på restaurangen de besöker, vandrade utmed Klarälven och såg stadshotellet i solnedgången även om jag gjort alla dessa saker ett antal gånger tidigare, men denna gång gjorde jag det med en författares sinnen. För hur doftar det egentligen när älvens vatten och blommorna planterade längs med trottoaren möts?

Det enda som gör att det här med research blir lite jobbigt, ger mig hjärtklappning och svettiga handflator, är min osäkerhet inför att ta kontakt med personer jag inte känner. Det går lättare för varje gång och vid intervjuer ser jag till att vara väl förberedd. Jag läser på så att personen jag ska prata med ser att jag har ett genuint intresse av att lära mig mer. Jag har frågor som täcker all information jag behöver få reda på nedskrivna så att jag inte glömmer bort något. Jag ser till att vara på mötesplatsen i god tid så jag slipper komma med andan i halsen. Och som grädde på moset så brukar jag lyssna på en speciell låt som får mig att bli extra peppad och glad 🙂 Som ger mig det där extra studset i steget när jag går 😀

Jag har fortfarande en del saker kvar att researcha i Stockholm för Brutna små regler, så en resa till är planerad 🙂 och sedan har jag en rad intervjuer med spännande människor som jag behöver göra. Just nu ser jag verkligen fram emot det.

I torsdags fick jag nämligen tillbaka första återkopplingen från redaktören på Brutna små regler, så idag är det jag som kavlar upp ärmarna och drar igång med den första rundan av redigering. Först väntar en hel del omstrukturering av kapitel. Några ska flyttas, några ska strykas och delar av dem ska infogas i andra, några ska skrivas om och några kapitel ska skrivas till.
Så det verkar vara jag och mina post-it lappar återigen 🙂 och mellan varven gör jag mer research så att detaljerna kan börja fyllas på allt eftersom!

Gör ni mycket research för era manus? Tycker ni att det är lätt eller svårt att få rätt hjälp med er research? Och har ni några tips att dela med er av när det gäller att göra research?

Kram på er!

PS. Något som jag tycker är viktigt när det gäller research är att inte glömma bort att tacka personen/personerna som ställer upp. Jag brukar skicka ett mejl några dagar efteråt och tacka så mycket för deras tid och kunskap.